Unga och religion i skolan

Skolan är, tillsammans med medier och vänner, den kontext där unga i Sverige i dag framför allt säger sig komma i kontakt med frågor som rör religion (Klingenberg & Lövheim, 2019) och den allra vanligaste kontexten bland de unga som benämner sig som icke-religiösa. Flera svenska och nordiska studier har under de senaste decennierna studerat hur unga talar om religion utifrån ett postkolonialt respektive ett diskursteoretiskt perspektiv (von Brömssen, 2003; Sjöborg, 2015; Karlsson, 2015; Kittelmann Flensner, 2015; von der Lippe 2011a, b).För samtliga av dessa studier är skolan som plats eller in-stitution utgångpunkt. Där några studier intresserar sig för hur unga talar om religion i skolan i allmänhet (von Brömssen, 2003; 2012; Sjöborg, 2015) har andra intresserat sig för tal om religion i klassrummet, närmare bestämt i sko-lans religionskunskapsundervisning (Karlsson, 2015; Kittelmann Flensner, 2015).

Sjöborg (2015) visar hur en grupp gymnasieungdomar i fokusgrupper talar om religion som synonymt med något rumsligt och tidsmässigt avlägset och som en motpol till värden som modernitet, framgång och vetenskap (Sjöborg, 2015). I samma studie fanns en tendens att konstruera ovan nämnda vi och

dom-mönster (se avsnitt 2.1.4) där dom går emot moderna och centrala värden

och vi står för en framställning av sig själv som reflexiv, fri och självständig. Detta gällde både för de elever som betraktade sig själva som religiösa eller troende (eng. religous or believers) och för de som betraktade sig själva som icke-religiösa (eng. non-religious). Även utbildningspedagogen Kerstin von Brömssen lyfter i sin avhandling om högstadieelevers tal om religion hur de etniskt svenska eleverna tenderar att tala om religion som något dom har men inte vi. I samtalen beskrivs även religiös tillhörighet som ett hinder för möj-ligheten att få välja individuellt och ”fritt” (von Brömssen, 2003, s. 307, 321). Karin Kittelmann Flensner visar i sin avhandling från 2015 hur en

sekularist-isk dsekularist-iskurs konstrueras som norm i tal om religion i religionsundervisningen

på tre olika gymnasieskolor i Västsverige. Den sekularistiska diskursen kän-netecknades av ett sätt att tala om religion som något främmande, omodernt och icke förenligt med ett demokratiskt och vetenskapligt samhälle (Kittel-mann Flensner, 2015, s. 285, 296). Inom denna diskurs framställdes en icke-religiös position som en neutral position. I samma avhandling framträder en

svenskhetsdiskurs som innebar ett sätt att tala om andra religioner som något

islam som något främmande i relation till kristendom som också i högre ut-sträckning identifierades som ”svenskt”.52 Ytterligare ett sätt att tala om relig-ion i nämnda avhandling benämns som en andlig diskurs. Inom denna diskurs associerades andlighet ibland med frivillighet och ett bejakande av den egna personen. Att ”tro på” något övernaturligt eller på ”något större” var här ac-cepterat så länge tron inte förknippades med en organiserad religiös tradition (Kittelmann Flensner, 2015, s. 288). Diskurserna i tidigare nämnda studier vi-sar hur dominerande samhälleliga förhållningssätt till religion, samt värden och ideal kopplade till frihet och autonomi återspeglas i elevers tal om religion i skolan. Samtidigt visar en aktuell intervjustudie med grundskoleelever på skolor präglade av religiös och kulturell mångfald hur religion inte framstår som något marginaliserat eller något som eleverna refererar till de andra (Jahnke 2021, s. 113). Även om eleverna uttryckte sig med respekt inför and-ras sätt att tycka och tro och menade att tolerans var viktigt, undvek de dock att tala med varandra om den egna och andras religion och trostillhörighet (Jahnke, 2021).

I en kvalitativ intervjustudie från 2012 visar von Brömssen hur två olika skolkontexter påverkar elevers tal om religion. På den ena skolan, med en ma-joritet av etniskt svenska elever, framställdes religion som en abstrakt kate-gori. På den andra skolan, som präglades mer av etnisk och religiös mångfald, talade eleverna om religion som ett mer närvarande fenomen. På båda sko-lorna verkade religion dock vara ett ämne som för ungdomarna framstod som ganska ointressant och ”ocoolt” och som lätt leder till ”heta” debatter och osämja (von Brömssen, 2012). Det sistnämnda tolkar von Brömssen som ett uttryck för religion som ”tystad kategori”, det vill säga att eleverna, av olika anledningar men på båda skolor, tonar ner religion i sina samtal och möten med varandra (von Brömssen, 2012, s. 154). Resultatet går i linje med ovan nämnda avhandling där eleverna, på grund av en ”tystnadens tolerans”, und-vek direkta möten om religion och tro (von Brömssen, 2003, s. 323-330), framför allt mellan de muslimska eleverna och de sekulära etniskt svenska eleverna. Aktuellare studier om hög- och mellanstadieelevers erfarenheter av att prata om religion i och utanför skolmiljön har kommit fram till liknande resultat (Vikdahl, 2018; Holmqvist Lidh, 2015; Risenfors, 2011), liksom norska studier som visat hur unga sällan deltar i samtal om religion (Skeie & von der Lippe, 2009, s. 293).

Maria Zackariasson (2014) visar i en intervjustudie med ungdomar aktiva i kristen ungdomsverksamhet hur deltagarna använde sig av olika strategier för att hantera eventuella risker med att få stämpeln ”frikyrklig” eller ”kristen” tillsammans med sina jämnåriga kamrater. Att som ung i Sverige i dag öppet tala om sin egen religiösa identitet, eller sitt eventuella religiösa engagemang, förknippas ofta med föreställningar och stereotyper som utmanar synen på hur

52 Jmf med Johansson Heinö (2011, s. 37) om den svenska identiteten som öppen och tolerant parallellt med hållningen att invandrare har skyldighet att anpassa sig till vårt land.

svenska ungdomar ska vara och uppträda (Zackariasson, 2014). Exempelvis upplevde ungdomarna att en öppenhet kring sin tro ofta är förknippat med en känsla av att vara pinsam och ”icke-cool” (jfr Knauth, 2008, s. 390; Osbeck & Lied, 2012; Thurfjell, 2015; von Brömssen, 2012; von der Lippe, 2011a, s. 19) eller med negativa stereotyper som att vara konstig, tråkig eller ”för” väluppfostrad eller pryd (Zackariasson, 2014, s. 165). En strategi bland de deltagande ungdomarna i Zackariassons studie var att låta bli att nämna sitt religiösa engagemang. I likhet med religion som ”tystad kategori” och ”tyst-nadens tolerans (von Brömssen, 2003; 2012) handlar denna strategi om ett begränsat handlingsutrymme när det kommer till att kunna prata om religion. En annan motsatt strategi var att stå upp för sin tro och sitt engagemang, oav-sett negativa reaktioner. En tredje var att aktivt berätta om sitt engagemang, vilket enligt flera ungdomar fungerade väl och medförde positiva upplevelser. Att öppet kunna berätta om det kyrkliga och kristna engagemanget har enligt Zackariasson (2014) sannolikt en kontextuell förklaring. De informanter som använde sig av strategin att aktivt och öppet informera och berätta beskrev samtidigt diskussionsklimatet och attityderna på deras respektive skolor som tillåtande och tolerant (Zackariasson 2014, s.166). Även här kunde diskuss-ionerna bli ”heta” (jfr von Brömssen, 2003; 2012) men utan att de ledde till konflikt och osämja. Religiösa elevers sätt att använda strategier anpassade till vissa givna sammanhang har även uppmärksammats i andra studier (Holmqvist Lidh, 2016). I Mirjam Katzins aktuella rapport om antisemitism och villkor för judiskt liv i Malmös skolor (Katzin, 2021) framkommer att de flesta judiska elever någon gång i skolan utsatts för diskriminering på grund av sin judiska tillhörighet.

Här är det värt att notera att problem och svårigheter med att prata om den egna religiösa traditionen inte nödvändigtvis uppstår mellan elever med olika religiös tillhörighet. Fredrik Jahnke (2021, s. 237) visar exempelvis i sin in-tervjustudie med svenska låg, mellan- och högstadieelever hur samtal och dis-kussion mellan elever med samma traditionstillhörighet ibland upplevdes som nog så problematiskt och obekvämt.

I anslutning till kontexter med en mer tillåtande och tolerant hållning visar tidigare studier hur ungdomar på gymnasiet uttrycker en mer positiv inställ-ning till islam än ungdomar på högstadiet (Otterbeck & Bevelander, 2006, s. 12; von Brömssen, 2016). Studierna kan jämföras med skillnader mellan ovan nämnda intervjustudier med högstadieelever (von der Lippe, 2011a,b) och med gymnasieelever (von Brömssen, 2012).

3.3.1 Medialiserad religion i klassrummet

Nyhetsmediers, men även film och tv-seriers, tendens att koppla ihop islam och muslimer med våld, hot och spänningar i samhället (Brune, 2006; Larsson, 2006; Shaheen, 2012) är ett tema som återkommer i såväl svenska som inter-nationella studier om ungas förståelse för och kunskap om religion och tro

(Horrell, O’Donnell, & Tollerton, 2018; Jackson, 2014; Kittelmann Flensner, 2015; Toft, 2018; von der Lippe, 2011b). Olika typer av medier är ständigt närvarande i religionsundervisningen genom att tillhandahålla källor, fakta, åsikter och olika tolkningar (Toft, 2020b, s. 11). Ofta lyfts ämnet religions-kunskap, av både elever och lärare, som en plats där förenklade mediebilder av religion kan och bör utmanas och problematiseras (Kittelmann Flensner, 2015; Löfstedt & Sjöborg, 2020). Tidigare nämnda Robert Jackson understry-ker att elever i dag behöver utrustas med verktyg och mediekompetens (eng.

media literacy) genom att tränas i att analysera, dekonstruera och utvärdera

hur olika medier framställer religion (Jackson, 2017; Jackson et al., 2010). Den norska religionsvetaren Marie von der Lippe visar i en kvalitativ studie med norska högstadieelever (2011b) hur elevernas tal i klassrummet tenderar att reproducera negativa mediediskurser om islam. Diskurserna var dock mer framträdande i klassrummet än i de enskilda intervjuerna där eleverna i högre utsträckning formulerade egna, mer oberoende positioner (von der Lippe, 2011b). I en annan norsk kvalitativ studie på gymnasiet visar Toft (2018) hur eleverna i klassrummet uttrycker en stark medvetenhet om, och kritik mot ste-reotypa mediebilder av islam: ”The lack of negative claims and sentiment about Islam and Muslims was striking across all the classes” (Toft, 2018, s. 268). Resultaten från de båda studierna från högstadiet respektive gymnasiet speglar nämnda forskning som uppmärksammat en skillnad mellan hur hög-stadie- respektive gymnasieelever talar om och förhåller sig till religion i all-mänhet och till islam i synnerhet (Otterbeck & Bevelander, 2006, s. 12; von Brömssen, 2016).

3.3.2 Eleverna om ämnet religionskunskap

Tidigare svenska och nordiska studier har visat hur elever i både grundskolan och gymnasiet uttrycker ett genuint intresse för ämnet religionskunskap och anser det vara viktigt (Sjöborg, 2013; 2015, s. 125; Unstad & Fjørtoft, 2020) och att möjligheter till analys och diskussion av religiösa uttryck och existen-tiella frågor inom ämnet uppskattas och efterfrågas av dem (von Brömssen 2012, s. 149; Löfstedt, 2011, 2013, s. 387; Skolinspektionen, 2012).

Sjöborg visar i sin kvantitativa studie från 2013 hur elever som har en reli-giös tillhörighet i högre utsträckning är positivt inställda till ämnet religions-kunskap och uttrycker en större öppenhet mot människor med en annan tro än den egna (Sjöborg, 2013). Samma studie visar hur killar på yrkesförberedande program inte bara, som nämns ovan, är kritiska till och tar avstånd från relig-ion, utan även är mindre intresserade av skolämnet religionskunskap (Sjöborg 2013, s. 49). I sin avhandling diskuterar däremot Jonsson hur killar på yrkes-förberedande program kan vara minst lika intresserade av religion och livsfrå-gor som elever på studieförberedande program (Jonsson, 2016, s. 158). I Tofts studie om elevers erfarenheter av ämnet religionskunskap framkommer att de muslimska eleverna upplever att skolans religionsundervisning har hjälpt mot

klasskamraternas skeptiska attityd och klassrumsmiljöerna uttrycks som goda (Toft 2017, s. 38). Däremot menar både de muslimska och de sekulära ele-verna att samhällets och nyhetsrapporteringens koppling mellan islam och extremism hela tiden finns närvarande ”under ytan” (Toft, 2017, s. 42). Enligt de muslimska eleverna påverkades klasskamraternas föreställningar av om-kringliggande samhälleliga föreställningarna om islam och muslimer, ofta för-medlade via nyhetsrapporteringen. Denna indirekta påverkan via mediebilder av islam präglade enligt eleverna också stämningen i klassrummet. I samma studie framkom hur de muslimska eleverna upplevde att religionsundervis-ningen om islam fokuserar mer på konflikt jämfört med undervisning om de andra världsreligionerna (Toft, 2017, s. 41).

Att religiösa elever inte känner igen sin egen religion i den bild som under-visningen i religionskunskap ger, har framkommit i flera svenska studier (Berglund, 2012; Holmqvist Lidh, 2016; Otterbäck, 2010). Carina Holmqvist Lidh (2016) visar i sin licentiatavhandling om religiösa elevers erfarenhet av religionsundervisning hur de individuella tolkningarna blir osynliga och att eleverna inte känner igen sig i undervisningen, något som i sin tur bidrar till en känsla av förfrämligande.53 Även judiska elever beskriver i tidigare nämnda rapport (Katzin, 2021, s. 29-30) hur de inte känner igen sig i skolans under-visning. Enligt dessa elever fokuserar undervisningen mest på Förintelsen, konflikten Israel – Palestina eller på ortodoxa judars liv i Jerusalem. Att elever i allmänhet efterlyser mer levd religion, mindre ”överföring av fakta” samt undervisning som angår deras egna verkligheter och intressen är ett tydligt mönster i tidigare religionsdidaktisk forskning (Unstad & Fjortoft 2020, s. 5-6; Halvarson Britton, 2019; von Brömssen, 2012).