• No results found

avgränsning av fornlämningsområde 0

Fig. 4. Fornlämning nr. 5 i St. Uppåkra socken.

arbetsbrist grävde upp ben i åkrarna för försälj-ning till benstamp.

under yngre järnålder men hur omfattande denna varit har inte kunnat fastställas utifrån fyndmaterialet.

Det ökade samarbetet mellan exploaterings-arkeologi och exploaterings-arkeologiinstitutionerna som Riksantikvarieämbetet initierade inom projek-tet Exploateringsarkeologi och forskning gav en lämplig bas för att söka forskningsmedel för ett projekt där U ppåkra kunde fungera som en viktig inspirationskälla och katalysator

(Lars-son & Hårdh 1998). Under 1996 samlades

representanter för några sydsvenska institutio-ner för att sammanställa ett projektprogram vilket fick titeln Samhällsstrukturen i Sydsve-rige under järnåldern. Projektgruppen rym-mer medlemmar från Arkeologiska institutio-nen i Lund, Malmö museer, Riksantikvarie-ämbetets Uppdragsverksamhet i Lund - UV-Syd - samt Hallands länsmuseum i Halmstad.

Arkeologi, medeltidsarkeologi, kulturgeogra-fi, osteologi, paleoekologi och keramisk ana-lys är inriktningar som är representerade inom projektgruppen 1

För att förstå Uppåkras speciella struktur är det nödvändigt att sätta in platsen i en mera informationsrik bild av sydligaste Sverige än den som idag föreligger. En betydande insats inom projektet blir en sammanställning, bear-betning och analys av det omfattande material som framkommit vid exploateringsunder-sökningarna under de senaste årtiondena. UV-SYD:s omfattande insatser inom Skåne (Tesch 1992) kompletteras med de intensiva exploa-teringsundersökningarna i Malmöområdet (Björhem & Säfvestad 1993) vilka också kan relateras till nya utgrävningar i södra Halland (Carlie 1992).

Insatser under 1996 och 1997

Då undersökningen i Uppåkra inleddes 1996 kom den att omfatta flera olika insatser2 Av-sikten har varit att inhämta en utvidgad och

varierad information om platsen innan någon mera omfattande arkeologisk undersökning inleddes. Den viktigaste frågeställningen be-rörde bosättningens kronologiska och korologi-ska omfattning. Vid undersökningen på 1930-talet daterades de översta delarna av kultur-lagret till övergången yngre romersk järnålder/

folkvandringstiden även om det i fyndmaterialet fanns inslag från senare perioder. En primär fråga var därför ifall det förelåg mera påtagliga belägg för en fortsättning av bebyggelsen un-der yngre järnålun-der och inom vilken del av bo-platsen som dessa i så fall förekom.

Metall detektorsökning

För forskningen kring fenomenet centralplatser i Sydskandinavien har resultaten av metallde-tektorsökning varit av stor betydelse (Axboe 1992; Nielsen & Petersen 1993). Inte minst har denna metods resultat bidragit till att väsentligt öka kunskapen om järnåldersbosättningen på Bornholm (Watt 1991 ). På ön finns flera detek-torintresserade amatörarkeologer som under de senaste åren genom Margrethe Watts för-sorg inlemmats i det antikvariska arbetet och därmed skaffat sig stor erfarenhet om såväl de-tektorsökning som fyndförhållanden och före-målskännedom. Dessa medarbetare har bildat en förening och det var till denna som frågan ställdes om hjälp att inleda en detektorsökning av Uppåkra. Under fyra veckoslut har detek-torsökningar genomförts med mycket lyckat resultat (Hårdh i denna volym). Därtill har personal inom projektets ram skaffat sig viktig erfarenhet av detektorsökning och en vidare fältinsats har på ett 1 yckat sätt kompletterat de korta men intensiva sökningarna från born-holmskt håll. Projektpersonal har kunnat ge-nomföra sökningar under perioder då förut-sättningarna har varit optimala vad avser mark-bearbetning vilket inte varit möjligt vad avser de till veckoslut begränsade avsökningarna.

Då samtliga fynd registrerats i rikets koordinat-nät finns det därmed en viktig databas att

GJORT OCH OGJORT I UPPÅKRA 99

utnyttja (Hårdh denna volym).

Matjordsskiktet innehåller ett stort antal järnföremål varför avsökningen efter dessa har haft mycket begränsad omfattning. Trots detta visar de påträffade föremålen på ett mycket varierat material såsom nitar, saxar, spjutspetsar och en överhjalt till ett vikingatida svärd med dekoration i form av inslagna koppartrådar.

Samtliga ytor inom fornlämningsområdet har avsökts två eller fler gånger med undantag för kyrkogården och området närmast gården söder om kyrkan ..

I detta sammanhang kan nya undersök-ningsresultat tydliggöra den speciella fynd-bilden i Uppåkra. Vid de stora exploaterings-undersökningar som föranletts av Öresunds-broförbindelsen och den nya Västkustbanan har ett flertal järnåldersboplatser påträffats i samband med inventeringar och provunder-sökningar. Flera har varit föremål för avsök-ning med metalldetektor. Resultatet har varit nedslående. I bästa fall har ett knappt tiotal bronsföremål påträffats. Detta visar på U ppåk-ras särställning bland västskånska järnålders-boplatser

Ytavsökning

Under ett femtontal år har en amatörarkeolog avsökt åkrarna. Det inlämnade fyndmaterialet liksom kompletterande fynduppgifter har ett stort informationsvärde. Av speciellt intresse är fynden av ett 10-tal ytfunna lans- och spjut-spetsar från äldre järnålder inom ett begränsat område i boplatsens ytterparti (Pig. 6). Genom detektorsökning framkom ytterligare spetsar inom samma område. Några av spetsarna visar på en medveten destruktion genom omvrid-ning eller böjomvrid-ning av samma slag som före-kommer i andra offernedläggningarfrån samma tid. Detta tyder på att det funnits en offerplats i direkt anslutning till en boplatsyta.

De föremål som tillvaratagits vid mark-besiktningen ger samma datering som detektor-fynden med en koncentration till vendel- och 100 LARS LARSSON

vikingatid. Av särskilt intresse är ett fynd av en s.k. guldgubbe. Bland järnfynden finns flera föremål som visar på hantverk såsom hammar-huvud och navare av olika storlekar. En liten torshammare, pilspetsar och söljor ingår i ma-terialet. Det omfattar också fragment av täljstensgrytor, glaspärlor och bronssmycken.

Fragment av frisiska glasbägare kompletterar en fyndkategori vilket tidigare bestod av frag-mentet av en romersk glasbägare med ovala inslipningar (Stjernquist 1996:Fig. 18). Inom ett tydligt avgränsat område har insamlats rik-ligt med kamavfall i form av horndelar men också fragmentariska kammar daterade till ro-mersk järnålder. Detta antyder att vissa hant-verk haft sin speciella lokalisering redan under äldre järnålder.

Borrning

För att fastställa kulturlagrens mäktighet, ut-formning och utbredning har borrningar ge-nomförts över betydande delar av fornläm-ningsområdet. Av dessa framgår att dokumenta-tionen på 1930-talet av kulturlagren med en mäktighet på 3 meter inte kan beläggas inom någon annan del av fornlämningsområdet.

Denna avvikelse kan endast marginellt tillmät-as förändringar av jordlagren genom modern markberedning. Troligen har den äldre doku-mentationen berört någon form av nedgrävning-ar.

Borrningarna har utförts maskinellt och borrpunkterna har förlagts i rader med ett av-stånd på 20 meter.

Kulturlager med en mäktigheten på två meter finns inom begränsade ytor. Inom fyra större ytor är mäktigheten på kulturlagret över 1 meter (Pig. 5). En yta omfattar åkern söder om kyrkan. Inom kyrkogården har inte några borrningar genomförts men borrningar i direkt anslutning till denna liksom iakttagelser vid schaktgrävningar anger att området kring kyr-kan omfattas av kulturlager med betydande mäktighet. Ett mindre område norr om

kyrko-I I

I I

I I

I I I

I I

I I

I J

I I

·----.--·

..

e

LILl,.EHÖG ... /

···•

1

,i J

/

.. /

I I

··•··· ... I I

I I I

•·. i

i

!

....

/

, , ,

/ I

, I ,

I I

I

\

... ···/ ,' /

kulturlager> 1 m

D

kulturlager> 0.5 m

D

kulturlager

D

omrörd yta begränsning av fornlämningen ··· koncentrationer med metalldetektorfynd

0 500 1000 M

Fig. 5. Uppåkra med koncentrationerna för kulturlagren baserade på borrningar. Frågetecknen markerar områden som ännu inte varit föremål för borrning.

gården med en kulturlagertjocklek på mer än en meter kan uppfattas som en nordlig utlöpare av det tjocka kulturlagret söder om kyrkogår-den.

Ett andra område har en utbredning kring den gård vars etablering på 1930-talet resulte-rade i att boplatsen påträffades. En förhöjning väster om den aktuella gården omfattas av ett

GJORT OCH OGJORT I UPPÅKRA 101

utjämnade högar

högar

0

I I I

I I

I I

I I

I I

I I I I

' \

I

, ' deposition

I I

/

, I I I

D

kulturlager> 0.5 m.

begränsning av fornlämningen 500

av

spjutspetsar

D

kulturlager 1000 M

---==========================

Fig. 6. Fornlämning nr. 5 med markering av vissa anläggningar.

märkligt kulturlager.

I fornlämningsområdets södra del, i anslut-ning till ett terrassläge, finns ytterligare en ansamling av kulturlager. Eftersom några borr-ningar ännu inte utförts inom området öster om 102 LARS LARSSON

vägen kan denna kulturlageransamling vara betydligt större än som framgår av fig. 5.

Eftersom ett kulturlager med en tjocklek på mer än en halv meter omfattar hela det centrala boplatsområdet kan den här beskrivna

uppdel-ningen delvis vara artificiell. Nordväst om den i fornlämningsområdet centralt belägna går-den och förhöjningen väster om går-denna har täkt på lera och sand förekommit vilket påverkat bilden. Det är också osäkert ifall det verkligen föreligger en uppdelning av ytorna med tjocka kulturlager söder om kyrkogården respektive i anslutning till gården. Man bör uppfatta koncentrationerna invid gården och kyrkan som en sammanhängande yta med omfattan-de kulturlager.

Av borrningarna framgår också att det före-ligger en relativt god överensstämmelse mel-lan förekomst av kulturlager och den tidigare angivna markeringen av fornlämningsområdet baserad på den reviderade fornlämningsin-venteringen (Fig. 4).

När man betraktar spridningen av detektor-fynden ( se detaljerade spridningskartor i Hårdh denna volym) framgår att någon uppdelning inte kan spåras av fynden inom fälten söder om kyrkan (Fig. 5). Den fyndkoncentration som kan spåras söder om Gamlegård, nordväst om kyrkan, har däremot inte sin motsvarighet i ett mäktigt kulturlager. Dock måste betänkas att uppdelningen av fyndansamlingarna inom området närmast kyrkan är betingad av senare ingrepp (Fig. 5). I detektorfyndens spridning kan man se en uppdelning mellan kulturlager-ansamlingarna i anslutning till kyrkan och terrassläget längre mot söder som är beläget på gränsen mellan Lilla och Stora Uppåkras ägor.

Genom ingående dokumentation av borr-kärnorna framgår att den komplexa stratigrafi som kunde beläggas vid husbygget på 1930-talet med ler- och sotlinser uppträder inom betydande delar av kulturlagret (Fig. 7). Den mest omfattande uppdelningen av stratigrafien uppträder i de områden där kulturlagret har sin största mäktighet. Inom boplatsområdet som helhet finns en viss tendens till att den mest komplexa lageruppdelningen uppträder oftare i stratigrafins övre än nedre parti.

Under vilken tid av den långvariga bosätt-ningen har kulturlager av större mäktighet

0

/ /

, /

- - - fornlämningsområde kulturlager

2

,

5

, , , ,

6 500 m

Fig. 7. Den ursprungliga jordmånen inom Uppåkra-fyndplatsen. Teckenförklaring; 1: lera, 2: lerblandad sand, 3: sand, 4: komplicerad stratigrafi i borrkärnans nedre del, 5: komplicerad stratigrafi i borrkärnans övre del samt 6: komplicerad stratigrafi genom hela borr-kärnan.

byggts upp? Enligt resultatet från undersök-ningen på 1930-talet, vid gården söder om kyrkan, daterades lagret omedelbart under

GJORT OCH OGJORT I UPPÅKRA 103

ploggången till yngre romersk järnålder-tidig folkvandringstid. I direkt anslutning till denna undersökningsyta har ett flertal artefakter från yngre järnålder påträffats genom detektor-sökning. Detta skulle tyda på att endast plog-gången representerade ackumulationen under den senare delen av bosättningen. I så fall skulle bebyggelsens struktur ha förändrats under folkvandringstid så att pålagring av bebyggelselämningar nästan upphörde. ,

Genom metalldetektorsökningarna fram-går att vissa områden nästan helt saknar artefakter äldre än folkvandringstid. Däremot finns det artefakter från vendel- och vikingatid inom hela fornlämningsytan (Hårdh i denna volym). Det kan förhålla sig så att endast delar av fornlämningsytan var utnyttjad under ett äldre stadium medan hela området var bebott under en senare del av bosättningsperioden.

Detta skulle innebära att betydande kulturla-ger från den senare bosättningsperioden kan finnas bevarade inom partier av boplatsen.

Genom borrningarna har också det ur-sprungliga ytlagrets sammansättning registre-rats (Fig. 7). Lerinslaget uppvisar betydande variationer med bl. a. ytnära sandlager och djupare belägen lera. Centrala delar av boplat-sen har anlagts på sandblandad lera med ren sand inom ett begränsat parti söder om kyrko-gården. Inom perifera ytor innehåller jordarten ett större inslag av lera. Troligen har den äldsta bosättningen förlagts på den lättare jorden medan bebyggelsen spridits över lerjordar un-der en senare del av bosättningsperioden.

Analys av lantmäterihandlingarna

En ytterst betydelsefull genomgång och analys av de äldsta lantmäterihandlingarna har ge-nomförts av Mats Riddersporre (1996; denna volym). Av denna framgår att fornlämning-sområdet väl överensstämmer med omfatt-ningen av de åkrar vars jordmån betecknas med svartmylla enligt de äldsta lantmäteri-handlingarna från Stora Uppåkra ( år 177 6) och

104 LARS LARSSON

Lilla Uppåkra (år 1703).

Några åkernamn ger också underlag för vidare testning med olika insatser. I södra delen av boplatsområdet, inom den södra an-samlingen av kulturlager, går gränsen mellan Stora och Lilla Uppåkra (Fig. 4 ). På båda sidor om gränsen - perifert i förhållande till bybe-byggelsen - finns beteckningen Toftåkrar som är bebyggelseindicerande (Fig. 8). Bebyggel-sen i anslutning till dessa åkernamn kan i boplatsens slutskede ha uppdelats och bildat de två byarna i socknen. Eftersom båda byarna finns omnämnda i kung Knut den heliges do-nationsbrev till domkyrkan i Lund år 1085 bör delningen senast ha ägt rum under vikingatid.

Området beläget omedelbart sydost om kyr-kan bär på 1700-talet namnet Dynnegårds-åkrarna vilket kan indicera en äldre storgårds-placering (Fig. 8). Kanske denna storgård kan relateras till en äldre träkyrka. Av intresse är att kontrollera varför en åker söder om kyrkan fått namnet Brunnsåkern. Kan det vara så att man påträffat äldre brunnar inom detta område (Fig.

8)?

Arkeologiska undersökningar

De inledande arkeologiska utgrävningarna under 1996-97 har varit av begränsad omfatt-ning. Sammanlagt fem mindre undersökningar har genomförts, tre i form av seminariegräv-ningar3.

Den inledande utgrävningen avsåg att klar-lägga Storehögs ålder och relation till bosätt-ningen då den synes ha ett i fornlämningsom-rådet centralt läge (Fig. 8, nr. 1). Flera alterna-tiva dateringar kunde presenteras. Högen har en storlek som väl överensstämmer med de daterade till äldre bronsålder. Från 1878 omnämnes ett gravfynd från en högundersök-ning - vilken hög det rör sig om är oklart - i Uppåkra (Bruzelius 1878). Föremålen daterar gravläggningen till romersk järnålder (Stjern-quist 1996:Fig. 4). Storehög kunde var den här aktuella och därmed tillhöra det äldsta stadiet

hålväg? f I I I I I I

I I

I I

I I

I I

/ I I

/ I I

I

Toftåkrar

/ / I

//

//

//

/

/! ~"'

/

/ I

/ / / /

/ /

I I

' I

D

kulturlager> 1 m.

D

kulturlager D utgrävningar 1996-97 - - - - · begränsning av fornlämningsomräde

=

äldre vägsträckning

0 500 1000 M

Fig. 8. Uppåkra med läget för de arkeologiska undersökningarna. En äldre vägsträck-ning har markerats för att visa dess relation till boplatsområdet. Förändringar i markytan är markerade. Särskilt intressanta åkernamn från 1700-talskartor är angivna.

av bosättningen. Högens nära rumsliga läge till kyrkan kunde tyda på att den ingått i en motteanläggning från tidig medeltid.

Ett schakt utgrävdes vilket marginellt kom att beröra högen. Under denna påträffades boplatslämningar av neolitisk karaktär.

Hög-fyllningen saknade helt lämningar från j ärnål-dem. Detta tyder på att högen uppförts före eller i inledningsskedet av järnåldersbosätt-ningen. Av undersökningen framgick att kultur-lagret var av begränsad omfattning i anslut-ning till högen. Snarare rörde det sig om

utkast-GJORT OCH Outkast-GJORT I UPPÅKRA 105

--lämningar än om platsen för direkt bebyg-gelse. Men ca. 50 meter från högen har kultur-lagret en mäktighet på drygt 2 meter! Av detta framgår att högen anlagts på den högsta punk-ten inom området innan den omfattande av-sättningen av kulturlager inleddes.

Man synes medvetet ha undvikit att ut-nyttja eller besudla området i anslutning till högen vilket också framgår genom resultaten av borrningarna i dess närhet (Pig. 5). D~tta tyder på att högen haft en speciell funktion i relationen till järnåldersbosättningen. Möjli-gen har höMöjli-gen haft en för bosättninMöjli-gens an-läggning och organisation fokuserande bety-delse.

Endast tre meter från Storehögs fot i nord-västlig riktning framkom rester efter kedjan till en tredje hög i området. Av kant-kedj ans utformning att döma har högen ha haft en diameter på omkring 20 meter. Enligt upp-gifter från slutet av 1700-talet omnämnes två högar i anslutning till kyrkan. Den ena skulle ha legat inne på kyrkogården och vid tiden för omnämnandet redan ha varit utjämnad (Swan-ander 1958). Den andra låg intill kyrkogården och höll på att förstöras. Eftersom den tidigare, ovalt formade kyrkogården omlades till rek-tangulär form och utvidgades vid det nya kyrkobygget 1864 kan den utjämnade högen inte vara den som påträffades vid utgrävningen.

Det synes därmed ha funnits ytterligare en hög invid kyrkan (Pig. 6). Den hög som var under förstörelse kan vara den befintliga Storehög.

Därmed skulle det under förhistorisk tid ha funnits tre högar inom fornlämningens högsta parti.

Matjordsarkeologi har fått en viktig roll vid de inledande undersökningarna. Den andra undersökningen anslöt till platsen för en hus-konstruktionen som undersöktes på 1930-talet (Fig 8, nr. 2). Då framgrävdes en golvnivå som tillhörde den västra delen av ett ca. 7 meter brett hus. Ovanför golvet påträffades rikligt med lerklining. En tydligt urskiljbar kolhori-sont och en stor ansamling av förkolnade sä-106 LARS LARSSON

deskorn (Hjelmqvist 1955:81 ff.) mellan gol-vet och lagret med lerklining antyder att huset brunnit ned. Det dateras till sen romersk järnålder-tidig folkvandringstid. Avsikten med den förnyade undersökningen var att fastställa ifall förändringar av den övre kulturlagerbilden hade förekommit.

Ett litet 01mådet i direkt anslutning till 1930-talets utgrävning hade inte utnyttjats som åker sedan gårdsbyggnationen. Här kunde inte någon påtaglig förändring av de ytnära lagren påvisas. De omfattande fynden av lerklining tyder på att en hel vägg med klining störtat in i huset.

Ett fåtal meter österut vidtog en hage som an vänts som åker fram till för ett par årtionden sedan. Ytnivån var här sänkt med ungefär 10 cm. Några meter österut vidtar den nuvarande åkern med en försänkt yta med ytterligare ca.

10 cm. Försänkningen av markytan sedan 1930-talet, på ungefär 20 cm på grund av mark-beredning, måste betyda att ytnära anlägg-ningar och lager menligt har påverkats.

Inom Uppåkra finns ett antal förändringar av ytstrukturen vilka misstänks vara vallar eller fossila åkerelement. Den tredje utgräv-ningsinsatsen berörde en jord vall som förmo-dades vara av sen ålder men som också kunde dölja lämningar efter en äldre vallanläggning (Pig. 8, nr. 3). Undersökningen visade att vallen härrör från en fastighetsomläggning sannolikt kombinerad med ett skifte under sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Under vallen framkom ett kulturlager vars undre del innehöll härdrester och lerlager samt keramik som kunde dateras till äldre romersk järnålder. Därav framgår att den äldre bosättningen inom Uppåkra även omfattat ytor utanför dem med de mäktigaste kulturlagren.

Av speciellt intresse var att nivån som mot-svarade markytan före vall bygget och horison-ten ca. 20 cm därunder rymde ett förhållande-vis begränsat antal artefakter. Boplatsornrådet i anslutning till undersökningsytan övergavs sannolikt i slutet av 900-talet (Hårdh i denna

volym). Flerhundraårigjordberedning fram till dess att vallen uppfördes har medfö1t att boplats-lämningar av såväl organiskt som oorganiskt material blivit föremål för kraftig nedbrytning.

Att ploggången i åkrarna på båda sidor om vallen rymmer rikligt med artefakter beror i första hand på att de rivits upp genom djupare plöjning under de senaste årtiondena. Därmed kan också den varierande bevaringsgraden på bronsartefakterna ges en förklaring. Merpar-ten är mycket välbevarade och härrör därmed från orörda lager som först under de senaste åren blivit störda genom djupplöjning. De fåtal som uppvisar kraftiga korrosionsskador kan ha legat i matjorden under längre eller kortare tid sedan boplatsen övergavs i slutet av 900-talet.

En fjärde utgrävning, uppdelat i fyra min-dre schakt förlades till det område inom boplat-sens ytterdel där en ansamling av delvis defor-merade spjutspetsar påträffats - ett möjligt läge för en offerplats (Fig. 8, nr. 4). Några ytterli-gare spjutspetsar framkom inte. Däremot på-träffades ett fyndrikt kulturlager i det nordli-gaste schaktet närmast lageransamlingen runt gården. I kulturlagret framkom rikligt med keramik som daterar det till sen romersk järn-ålder. Av speciellt intresse var ett omfattande avfallsmaterial från kamtillverkning. Det ak-tuella schaktet tangerar området inom vilket ett betydande material från kamtillverkning tidigare framkommit vid ytavsökning.

En mindre utgrävning företogs också i an-slutning till bebyggelse inom St. Uppåkras rad by där det föreligger ett betydande detektor-material från medeltiden. Ett fyndmaterial vars äldsta artefakter kan dateras till 1300-talet påträffades i ett ca. 80 cm tjockt lager som nederst begränsades av en stenläggning. San-nolikt berör det upptagna schaktet ett parti av en medeltida gårdsanläggning.

En mindre utgrävning genomfördes i sam-band med dräneringsgrävning i slutet av 1997 utmed kyrkans norra och östra sidor. Därmed kunde konstateras att fyllningen ned till ett

djup av 1,6 m bestod av fyllningsmassor. Där-under vidtog ett 0.2 m tjockt kulturlager som av keramiken att döma tillhör järnålder. En detektorsökning av det vid dräneringsarbetet uppgrävda materialet gav fynd från såväl ven-deltid som vikingatid.

Geofysiska mätningar

Inom fyra utvalda områden - fältet söder om kyrkan, en mindre yta norr om Storehög, för-höjningen sydväst om kyrkan samt en yta i sydöstra delen av fornlämningsområdet - har geofysiska mätningar genomfö1ts av experter från Bradford respektive Kiel. Valet av två undersökningsområden baseras på deras rela-tion till omfattande kulturlageruppbyggnad kombinerad med ansamlingar av detektorfynd.

Inom ytan norr om Storehög uppmärksamma-des färgningar i gräsvegetationen som eventu-ellt kunde indicera anläggningar under mat-jorden. I områdets sydöstra del förekommer en tydlig avgränsning av detektorfynden som kan relateras till en långsmal förhöjning i terrängen.

Denna kunde vara de nedplöjda delarna av en vall (Fig. 8). Av sikten med dessa mätningar var att försöka spåra anomalier i jordlagren som härrör från lergolv, stenläggningar, brunnar, nedgrävningar, hägnadsrännor, ansamlingar av metallföremål mm. Såväl olika former av protonmagnetometer (geoflux gradiometer) som georadar har utnyttjats. De utslag som dokumenterats kan härröra från exempelvis stora stolpburna hus; grophus, järnbear-betningsplatser och brunnar. En viktig uppgift blir att undersöka de anamolier som uppmärk-sammades vid analysen av de geofysiska mätningsresultaten.

Inför framtiden

Av redovisningen ovan framgår att betydelse-full men likväl begränsad information om

GJORT OCH OGJORT I UPPÅKRA 107

fornlämningen framkommit under de senaste två åren. De utnyttjade undersökningsmeto-derna kommer att kompletteras så att insat-serna kommer att omfatta hela fornlämnings-området. Inför den närmaste framtiden kom-mer detektorsökning och borrningar att fort-sätta. Områden med svartfärgad jord i St. Upp-åkras närhet kommer att bli föremål för detektorinventering för att fastställa eventu-ella satellitboplatsers kronologiska relation till centralboplatsen. Därvid kommer fälten i ah-slutning till L. Uppåkras radby att bli föremål förundersökningar för att fastställa åldern på denna bebyggelse.

En ingående uppmätning av fornlämnings-områdets yttopografi har inletts för att med stöd av borrningsresultaten kunna utarbete en modell av boplatslagrens uppbyggnad.

Eftersom fornlämningen är av omfattande dimensioner kan endast en liten del av fornlämningsytan bli föremål för utgrävning.

Detektorsökning i kombination med borrnings-resultat och geofysiska mätningar kommer för-hoppningsvis att underlätta avgränsningen av de ytor som borde vara mest intressanta att undersöka.

När det gäller framtida insatser skall bara ett urval presenteras utan att för den delen rangordna deras betydelse.

En analys av kulturlagertillväxten har im-plikationer för bedömningen av bosättningens struktur och utveckling. Orsakerna till varför man väljer att bo kvar på samma plats och åstadkomma en omfattande kulturlagerbildning måste beaktas. Utgrävningarna antyder att kulturlagerackumulationen inleds under sen förromerskjärnålder och avslutas under tidig folkvandringstid. Därmed skulle fem seklers bosättning resulterat i tjocka kulturlager medan bosättningen under yngre järnålder endast av-satt ett förhållandevis tunt lager som till bety-dande delar har plöjts sönder.

De utförda undersökningarna är alltför rumsligt begränsade för att avgöra hur och var kulturlagren har utbildats. Här måste till un-108 LARS LARSSON

dersökningar av varierande omfattning inom hela fornlämningsområdet för att få en bättre kännedom om kulturlagrens uppbyggnad.

Bosättningens utformning är också av be-tydelse att närmare analysera. Knappast någon av de sydskandinaviska centralplatserna har en i tid så omfattande bebyggelsekontinuitet som Uppåkra med utnyttjande under ungefär ett årtusende. Frågeställningar kring hur be-byggelsen förändras under denna långa tid, ifall det exempelvis förekommer lakuner i be-byggelsen kan endast besvaras genom special-inriktade men likväl omfattande fältarkeo-logiska insatser. Detta gäller också insyn i de enskilda bostadsenheternas utformning och relation inom boplatsen.

Flera vägar har anknytning till St. Uppåkra by. Den mest betydelsefulla vägen är den som från Helsingborg har följt Västskåne ned till Trelleborg. Dess sträckning i fornlämnings-områdets norra del har förändrats men synes vara intakt i den södra delen (Fig. 8). Här har vägen gått rakt igenom ett fyndrikt parti med tjocka kulturlager. En granskning av detta parti borde ge underlag för att tidsfästa vägen i förhållande till bebyggelsen. Av speciell bety-delse vore att kunna undersöka bebyggelsens rumsliga struktur i förhållande till vägen.

Strax söder om boplatsområdet går vägen över en våtmark (Fig. 4). En väg som har an-knytning till en boplats av Uppåkras betydelse och omfattning bör rimligtvis ha varit försedd med ett anlagt vad eller en bro för att underlätta kommunikationerna. Här skulle det finnas möj-lighet att finna trädelar lämpliga för dendro-kronologiska mätningar.

Som redan anförts finns det redan viss kunskap om den grav läggning som kan kopp-las till bosättningen i Uppåkra. Att gravar över-huvud taget förekommer inom boplatsområdet tyder på att funktionsförändringar har ägt rum från bosättningsyta till gravplats vilken senare åter tagits i anspråk för bosättning. Frågan ,är ifall de belagda gravarna endast är enstaka företeelser eller anger att det förekommer