• No results found

Hur uppfattar barnskötarna sin egen kompetens i relation till arbetet med barn i behov av

In document ”Kan jag också vara med?” (Page 33-36)

7. Resultat och analys av delstudie 1 och 2

7.2 Barnskötarnas arbete för en inkluderande verksamhet med barn i behov av särskilt stöd –

7.2.3 Hur uppfattar barnskötarna sin egen kompetens i relation till arbetet med barn i behov av

Att förfoga en kompetens kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd kan för många pedagoger inom förskolans verksamhet ses som en självklarhet. Dock beror det på vilken utbildning samt tidigare erfarenheter som pedagoger inom förskolans verksamhet besitter. Barnskötarna i studien förklarar att de har fått kompetens kring ämnet utifrån barnskötarutbildningen, men att barnskötarna upplever att den inte är tillräcklig. En del av barnskötarna belyser istället att de får mer kunskap i den verkliga praktiken, då de anser att det är många barn inom förskolan som är i behov av särskilt stöd. Detta gör att en del barnskötare i studien väljer att belysa deras tidigare erfarenheter kring barn i behov av särskilt stöd som icke existerande.

Jag har egentligen inga erfarenheter alls, det är ju såna fall det som man har fått jobba med på förskola, alltså det man har fått tagit sig an (..) Jag har ju inte så här gått nå kurser eller utbildningar, inge sånt (Barnskötare B, 2020).

Barnskötare C väljer också att belysa att hen inte har några tidigare erfarenheter kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Barnskötare C beskrev detta på följande vis:

Nej, jag hade ingen erfarenhet faktiskt. Jag tittar hela tiden på vad mina kollegor och hur dom gör (Barnskötare C, 2020).

Att barnskötarna väljer att belysa att de inte har några tidigare erfarenheter inom ämnet barn i behov av särskilt stöd och att de gärna söker hjälp från sakkunniga, stämmer ej överens med Haugs (1998) sätt att arbeta med riktningen inkluderande integrering. Inom riktningen inkluderande integrering är det pedagogerna på förskolan som ska besitta den kompetensen som krävs för att undervisa samtliga barn i förskolan. Inom denna riktning finns det därför ingen skillnad mellan specialpedagogik och pedagogik, då det inte längre är relevant eftersom undervisningen ska ses som likvärdig för alla barn (Haug, 1998, s.24). När barnskötarna beskriver att de inte har några tidigare erfarenheter inom arbetet som involverar barn i behov av ett särskilt stöd så behöver de söka stöd och vägledning från sakkunniga. Från intervjusvaren i studien belyser barnskötarna att sakkunniga för dem är kollegor, rektorer och specialpedagoger. Detta är något som Haug (1998) beskriver inom riktningen segregerande integrering. Inom denna riktning är det centralt att personalen på förskolan

33

rådfrågar och förlitar sig på de sakkunnigas kompetens kring ämnet. På så vis får personalen hjälp med att finna lösningar för det enskilda barnets behov och vilka värderingar och organisationer som passar bäst för detta barn (Haug, 1998, s.22). En sakkunnig inom ämnet barn i behov av särskilt stöd kan vara att personalen på förskolan får vägledning av en specialpedagog. Barnskötarna i studien var överens om att de söker stöd hos specialpedagoger i arbete med barn i behov av särskilt stöd och att de tog vara på denna möjlighet. Barnskötare B förklarar att de får de verktyg de behöver och att det är en väldigt stor tillgång i arbetet kring barn i behov av särskilt stöd.

Vi har väldigt lätt för att säga till om vi behöver någonting och då löser antingen vi eller rektorn det. Så jag tycker faktiskt att vi har väldigt stor tillgång till att om vi behöver eller vill ha någonting så löser vi det. Vi har också hjälp av en specialpedagog, hen finns här på förskolan, nästan varje dag (Barnskötare B, 2020).

Det barnskötare B beskriver överensstämmer med det som barnskötare A väljer att lyfta kring rektors delaktighet inom verksamheten. Barnskötare A lyfter att det finns en tillgänglighet att berika sin kompetens på följande vis:

[…] jag kan utöka det förrådet om jag känner att jag är i behov av det. Från till exempel mina kollegor eller rektorn” (Barnskötare A, 2020).

Det barnskötare B och A beskriver är att det finns möjlighet att berika sin kompetens kring ämnet från specialpedagoger, rektor samt kollegor. Detta är även något som barnskötare D belyser:

[…] vi har två specialpedagoger som går hos oss, det är lyxigt, det är vi glad för. […] Vi får jättemycket av rektorn, vi behöver bara säga till vad vi behöver hjälp med så får vi det, hen är väldigt bra så. Men sen om vi önskar en extra resurs, det kanske vi inte får […]då får vi ju försöka, speciellt nu när det är en som går på ett barn, turas om och avlasta varandra. Men det fixar vi. Annars så får vi jättemycket hjälp, iallafall hos oss. (Barnskötare D, 2020).

Det barnskötarna beskriver är att de får den hjälpen de behöver från rektor, kollegor och specialpedagoger. Detta är något som en del barnskötare i studien är väldigt tacksamma för, eftersom de tidigare erfarenheterna ibland inte är tillräckliga för att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Stödet från kollegor, rektorer och specialpedagoger blir därmed viktigt i denna ståndpunkt och jag kan utifrån intervjusvaren i studien konstatera att majoriteten av barnskötarna upplever att hjälpen finns tillgänglig.

Barnskötare E är den barnskötaren som väljer att belysa att hjälpen från sakkunniga finns tillgänglig för de barn som är i behov av det. Således att det finns barn som inte har en diagnos som skulle behöva exakt samma stöd och hjälp som det barnet som har en diagnos. Barnskötare E har tidigare varit extraresurs till ett barn och kan därmed se tydliga skillnader i hur hjälpen från sakkunniga prioriteras beroende på om barnet har en diagnos eller inte.

34

Jag kan känna att när man har ett barn som har en diagnos och det är klart, då fick jag jättemycket hjälp både av habiliteringen och av konsultativt stöd, för dom kontakterna fanns ju då […] så då tycker jag verkligen att man får det. Men dom här barnen som vi har som inte har kommit så långt, som inte har en diagnos och behöver exakt samma hjälp, då är det svårare […] Jag kan känna att när det väl finns en färdig diagnos, det är klart med resurs och när kontakterna finns så får man jättemycket hjälp. Fram tills dess så är det lite tungt, för att då sätts det varken av personal […] så då måste man plocka och ta reda på allt själv […] Det är ju lite där fram till att när det har hänt någonting, att det har blivit en klar diagnos och den kontakten är knyten, men fram tills dess, då är det lite tungt. Det finns lite brister (Barnskötare E, 2020).

Barnskötare E belyser att hjälpen från de sakkunniga inte tillämpas när barnet inte har en diagnos, på så vis blir det på bekostnad av barnet och därmed tillgodoses inte barnets behov. Det är nu det inkluderande arbetet i förskolan brister för de barn som är i behov av särskilt stöd. Barnskötarna ska kunna arbeta inkluderande för samtliga barn, dock kan det bli en svårighet när de inte får det stöd och de verktyg som de behöver samt när de tidigare erfarenheterna och verktygen inte räcker till.

Sammanfattningsvis beskriver tre av fem barnskötare i studien att de inte har några tidigare erfarenheter kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Kompetensen kring ämnet stärks därför igenom den verkliga praktiken, då barnskötarna belyser att de har många barn som de anser är i behov av särskilt stöd. De resterande barnskötarna belyser att de har erfarenhet kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd. De barnskötare som beskriver att de har tidigare erfarenhet inom ämnet är de barnskötare som har arbetet längts inom yrket, vilket kan vara värt att belysa. En viktig ståndpunkt i detta avsnitt är även att det finns odiagnostiserade barn som skulle behöva samma typ av stöd som de diagnostiserade barnen och att det är då det inkluderande arbetet kan brista. Barnskötarna är därför överens om att de söker stöd från kollegor, rektorer och specialpedagoger för att stärka sin egen kompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd.

35

In document ”Kan jag också vara med?” (Page 33-36)

Related documents