• No results found

1:2:5 Uppläsning som en del av

In document Hur låter dikten? Att bli ved II (Page 195-200)

Konstlabbet 2

x

3 på Atalante den 7 maj 2010

Vad händer med ett skrivet poetiskt material om det inkluderas som en del i en annan och annorlunda, framförandeakt? Jag läser: ”Alla har sett hur vå-392 Wenzer, a.a., sid. 167. Wenzer hävdar i Deleuze/Guattaris efterföljd likhetens akuta be-gränsningar. ”Likhet är en mänsklig illusion; vi påtvingar världen likhet”, skriver han. I ar-gumenterandet för denna syn använder sig Wenzer av ljudteoretikern Aden Evens’ tankar om att ett specifikt ljud bestäms genom kontraktioner av andra, ständigt närvarande, ljud. På så vis bör man inte uppfatta ”oljud” som störningar utan som ett nödvändigt ”substrat” som möjliggör det aktuella ljudet. Och eftersom detta från hela världen inläckande ljud aldrig kan vara detsamma är inte heller den identiska repetitionen möjlig.

gorna breder ut sig i ringar över en vattenyta när den träffats av en sten”.393

Konstlabbet 2x3 är dels en del av firandet av Konstnärliga fakulteten vid Gö-teborgs universitets 10-årsjubileum, dels ett inslag i GAS-festivalen. Min tanke är att under ett ”samtal” med Maja Hammarén läsa fyra dikter som ingår i Att bli ved:s andra sekvens. Diktuppläsningen är inkilad i en på förhand skriven presentation av mitt avhandlingsarbete. Denna presentation inkluderar också ”uppspelandet” av två kortare inläsningar av Ann Jäderlund, samt en avgjort längre av Göran Sonnevi. Och jag planerar att tyst, men också då och då högt, läsa med Jäderlund och Sonnevi i deras respektive realiseringar.394

Under repeterandet, dagarna före framträdandet, har de faktiskt ljudan-de partierna i ljudan-denna medsjunganljudan-de praktik, av någon anledning, kommit att bli allt glesare. Jag mimar i allt högre grad. ”Kommer du ihåg när du läste Den hemlighetsfulla ön för mig och hur ledsen också du blev då du läst ut den?” Det är svårt att med sin röst lägga sig över en annan människas röst. Det blir uppenbart att jag i och med min läsning av Jäderlunds och Sonnevis dikter framkallar texternas akustik på ett, jämfört med dem, delvis annorlunda vis. Resultatet blir en vokal dubbelexponering som inte på ett helt självklart vis låter sig infångas, eller inordnas, i en hanterbar ”framförande-diskurs”. Då min röst exempelvis appliceras över Ann Jäderlunds text-röst blir uttrycket – så upplever jag det – sammantaget otydligare. Jäderlunds och Sonnevis av intonationen styrda fraser ser annorlunda ut än mina. Upplevelsen under repetitionsarbetet var att min vokala insats inte lyckades addera något väsentligt till de externa uppläsningarna och konsekvensen blev att jag minimerade de partier då jag rent faktiskt intervenerade i Jäderlunds och Sonnevis uppläsningar. Att försö-ket, som bland annat syftade till att skapa polyfoni och betoningar i den oftast 393 ”Ljud 1”, Combi Visuell.

394 Alberto Manguel återger i En historia om läsning Plinius tankar inför en uppläsning. Saken är den att Plinius är nervös inför en uppläsning och funderar på att låta en slav läsa i hans ställe. Men ”[f]rågan är: Vad skall jag göra medan han läser? Skall jag sitta tyst och stilla som en i publiken eller göra som en del andra och följa orden genom att forma dem med min mun, ögon och handrörelser?” Manguel, a.a., sid. 323.

monologiskt framsatta uppläsningssituationen inte fungerade har, tänker jag, både med produktions- och receptionsförhållanden att göra. Min läsning blev i för hög grad styrd av upphovsmännens röster utan att jag för den sakens skull fick tillgång till textens akustik, något som jag upplever att jag får då jag läser texterna själv och också då jag hör Jäderlund och Sonnevi läsa dem utan min vokala närvaro. Jag lyckades varken i tillräkligt hög grad förvandla mig till Jä-derlund/Sonnevi, eller i motsvarande grad förbli mig själv. Ett bidragande skäl till att detta experiment ”misslyckades” var, det är jag ganska övertygad om, det faktum att varken Jäderlund eller Sonnevi var på plats i rummet, i ögonblicket. Jag kunde överlagra deras röster men de kunde inte med sina dikters tal på ett liknande vis överlagra min röst. Den situation som uppstod på Atalantes scengolv måste beskrivas som ojämlik. Disharmonisk.

I essän ”Andarnas klang” frågar sig Yoko Tawada om våra öron är ”konstruerade som dåliga mikrofoner?” Tawada menar att det i den mänsk-liga rösten finns flera röster men att vi, på grund av dålig hörsel och dålig uppmärksamhet, inte kan uppfatta denna polyfoni.395 Tawada återberättar en legend om reformatorn Shôtoku-Taishi som kunde lyssna till tio människor på samma gång ”och förstå dem alla”. Tawada menar att om hon skulle kunna lyssna på tio människor samtidigt skulle hon ”inte kunna förstå någon av dem”, men – och här kommer det intressanta – ”i gengäld skulle jag kanske höra en röst som inte uttalades av någon. Det skulle kunna vara något i stil med tyst-nadens röst”.396 Jag, som drar mig för uttryck av typen ”tystnadens röst”, menar att en dylik ”röstiscensättning” skulle kunna ta plats inom den poetiska röstens andra, icke-symboliserande, heterogena och flyktiga scenario. Jag nådde i mitt försök under Konstlabbet på Atalante emellertid inte dit. Rörelsen utåt och bortåt stannade av alldeles för tidigt. Att strö ut cypresser.

Hela det cirka 25 minuter långa ”programmet” ser schematiskt ut som följer: Uppspelning: Ann Jäderlund, ”Kyss min mun” (1:03). Presentation och 395 Tawada, Talisman. Förvandlingar, sid. 94.

projektbeskrivning. Uppläsning av två dikter ur Att bli ved. Uppspelning: Gö-ran Sonnevi, ”Sommaren har nu vänt Och jag går” (7:32). Uppläsning av ytter-ligare två dikter ur Att bli ved. Presentation och projektbeskrivning fortsätter. Uppspelning: Ann Jäderlund, ”Breda ljusa” (0:50). Länge kacklade jag ”med gässen”. Det är första gången jag läser material från Att bli ved:s andra sekvens. Jag skriver det jag hör och hör det jag skriver. Jag läser: ”Den mänskliga rösten är ett sinnrikt instrument. De vibrerande stämbanden i struphuvudet svarar för tonbildningen. Hålrummen i svalg, munhåla och näsa är resonansrum vars form och storlek framhäver vissa toner och dämpar andra”.397

*

Både publiken och samtalsdeltagarna satt på stolar som var placerade på Ata-lantes scengolv, som med hjälp av stora svarta tygstycken avskärmades från den övriga salongen. Gradängen stod mörk och tom på andra sidan gränsen. Uppdelningen mellan publik och deltagare var delvis oklar, något som gjorde, tänker jag, att alla närvarande också, på ett eller annat vis, blev potentiella deltagare. Rummet gjorde ett rörigt och spontant intryck. Stolarna var inte placerade i några välordnade rader. Den väldiga flygeln var belamrad av di-verse elektronik som ingick i MonoMonos framträdande som följde direkt på ”samtalet”. ”Kommer du ihåg då du, i bilen, frågade mig om jag var rädd för att bli far?” Min och Maja Hammaréns programpunkt föregicks av ett mot-svarande samtal som fördes mellan Tina Carlsson och Magnus Bärtås. Då satt jag i publiken. Ole Lützow-Holm fungerade som presentatör och icke-formell samtalsledare. Också hans delvis oklara roll bidrog till att ytterligare grumla – sudda ut – gränserna mellan publik och deltagare, mellan scen och salong. Jag vill inte att något inslag i det relativt heterogena material jag sätter fram skall fungera illustrativt gentemot något annat inslag. Dikterna får inte uppfattas som exemplifieringar. Och de mer beskrivande – diskursiva – beståndsdelarna 397 ”Ljud 7”, Combi Visuell.

får inte i sin tur inta en förklarande funktion. Och min upplevelse var och är att så inte heller blev fallet.

I stort sett allt jag sa under mitt inledande framförande – alltså både presentationen/projektbeskrivningen och dikterna – var förankrat i en relativt noggrant utmejslad och på förhand skriven text. Jag läste från skärmen på min Macbook som stod på det svarta bordet framför mig. Och det blev under dessa 25 minuter tydligt för mig hur olika dessa olika diskurser beter sig. Min mun och min kropp och mitt psyke längtade hela tiden efter att få ”säga dikterna”. I princip allt jag skriver processas, tyst eller högt, genom munnen, men det är uppenbart att detta kretslopp är av en intensivare art då texttypen dikt är det som skall stämmas. Denna nödvändiga förhöjning betalar sig då jag skall till ”att säga poesin”. Jag hävdar: Min röst och mitt tal framträder, åtminstone för mig själv, som mer mänskliga då jag läser (säger, talar) dikt jämfört med då jag läser (säger, talar) annat. Man kan inte tala och äta samtidigt. Jag läser: ”De s. k. stämbanden i struphuvudet utgörs av kanterna på röstspringan”.398 I ”sägandet av dikterna” uppstår, vid lyckliga tillfällen, plötsligt de kopplingar i vilka mitt begär kan tillfredsställas. Dikternas sätt att ljuda – deras akustik, deras loop genom den för ögonblicket upprättade ”estetiska maskinen” – har för mig blivit till ”en andra föda”. I framförandet av dikten tillåts min röst lämna en transparent och i första hand socialiserande praktik för att istället uppsöka det opaka och det främmande, något som jag allt som oftast upplever som ett sätt att komma hem.399 Jag känner mig, tror jag, mänsklig. Hemma och borta byter plats. Eller: det talade språket – min röst – i dess kommunikativa och sociala funktion har för mig aldrig uppslukats ”av gemenskapens samlade klang”.400 Först i omvägen via det skrivna – och i än högre grad via den skrivna 398 Ibid.

399 Tawada skriver: ”En främmande röst förblir däremot ogenomskinlig, och orsakar ett brott i gemenskapens språkmelodi, skapar en lucka, som antingen kan vara pinsam eller uppfriskande”. Tawada, Talisman. Förvandlingar, sid. 128.

poetiska texten och dess alldeles egna akustik – har jag efterhand lärt mig att på ett bättre vis hantera min mun, min röst, mitt tal, som jag emellertid alltid (och alltjämt) upplever som någonting i grunden främmande. Det är egentligen inte, som Tawada skriver, ”tillåtet att visa någon svaghet när man talar”. Och det är i Sverige, precis som i Tyskland, ”förbjudet att tiga”.401 Dikten är ett sätt att hitta hem, som samtidigt innebär att man måste lämna sitt hem. Jag bör nog läsa om Franz Kafkas sena text ”Boet”, tänker jag. Jag tänker: Jag hör det jag skriver å skriver det jag hör.

Då jag tidigare under eftermiddagen hade suttit och lyssnat till Magnus Bärtås och Tina Carlssons samtal kände jag plötsligt en intensiv längtan efter Theodor. oiN e både far å son. Han e både du å jag. ”Vet du att det finns en fråga jag aldrig vågat ställa?”

In document Hur låter dikten? Att bli ved II (Page 195-200)