Urbaniseringen av barns naturkontakt i vardagen

Överallt i världen pågår en omfattande urbanisering. FN meddelade att efter 2008 bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Urbaniseringen kan dels beskri- vas som en migrationsprocess och dels som en omvälvande socio-ekonomisk förändring. Urbaniseringen utgör också ett kulturellt paradigmskifte i vår relation till naturen och våra naturkontakter. Detta gäller inte minst barnen.

I Sverige har urbaniseringen pågått i stor skala i omkring ett sekel. Många familjer har dock bibehållit kontakterna med landsbygden genom att ha kvar gårdar och torp på landet. Även sociala kontakter har bevarats, så att man har kopplingarna till

människor utanför staden. För många svenska barn i stadsmiljöer har naturkontakt under 1900-talet inneburit att åka till mormor eller morfar på landet och plocka bär, fiska eller jaga. Till för några decennier sedan var jordbruksarbetet fortfarande arbetsintensivt och både stadsboende släktingar och sommargäster kunde engageras i höskörd, potatissättning eller fiske. Denna nyttofokuserade, ofta årstidsbundna och många gånger positivt laddade naturkontakt, fanns tillgänglig för många barn trots att de bodde i städerna. Idag märker vi att studenter på universitetet sällan har sådan direkt erfarenhet.

Resan från landsbygden till staden i meningen att en miljö utgör ens primära refe- rens, något som man har personlig erfarenhet av, har tagit cirka hundra år. Samma process pågår nu i global skala. I vår forskning kring invandrares friluftsvanor har vi tydligt sett hur äldre människor från exempelvis Mellanöstern och Östeuropa har egen personlig erfarenhet av jordbruk och tät naturkontakt. Många känner till en mängd arter, både vilda och odlade, och vet hur de kan användas (Ouis & Lisberg Jensen 2009). De äldre berättar att deras barn och barnbarn däremot inte är engage- rade i koloniträdgårdar eller i att plocka bär, blad och blommor. De ”köper sin mat på ICA”, som en informant förklarade. De äldre har också ofta kunskaper som inte längre används, exempelvis om fårskötsel eller medicinalväxter.

I forskningen har vi även intervjuat nytillkomna invandrarungdomar på gymnasie- programmet IVIK3_{. Många av dessa har alldeles nyligen lämnat rurala livsstilar} bakom sig. Exempelvis berättade en pojke och en flicka från Somalia (maj 2010) hur de båda skött om både får och kor innan de kom till Sverige för något år sedan. Bland invandrare från Asien nämns skötsel av höns och smågrisar, som även kan finnas i asiatiska storstäder. När dessa invandrare väl anländer till Sverige är deras situation delvis olik situationen för de svenska industriarbetarna som invandrade till staden under 1900-talet. De kan inte resa tillbaka till hembygden, eftersom deras hemort ofta ligger i en annan världsdel, och är drabbad av politiska konflik- ter. Urbaniseringen i livsstil blir för dessa barn och ungdomar omedelbar. Proces- sen pågår inte bara i Sverige, utan överallt där urbaniseringen och flyktingmigra- tionen pågår. Den kunskap ungdomarna har med sig om naturen är dels omodern i deras nya situation, dels hör den hemma i en annan miljö och kan inte omedelbart tillämpas på svenska förhållanden.

Naturkontakten i staden präglas, naturligtvis, av en mindre tillgång till natur. Men även områden som ter sig stadslika kan fungera bra för att barn ska uppleva dem som vilda och spännande (se Mårtensson denna publikation). Barns naturkontakt kan dels rubriceras som organiserad, det vill säga den utevistelse som dagis, skola, fritidshem och organisationer som Scouterna ordnar. Men en allmän förekomst av grönytor innebär uppenbarligen inte att människor ökar sin dagliga naturkontakt. Exempelvis har Melinder (2003 & 2007) visat att vuxna i glesbygden inte motion-

erar lika mycket utomhus som vuxna i förorter. Detta trots att tillgången till natur rimligen måste vara mycket större för landsbygdsbefolkningen. Tillgänglighet är visserligen en faktor, men när det gäller barn, som kanske i högre grad än vuxna måste finna sig i hur samhället är organiserat, styr andra omständigheter deras dagliga rutiner och naturkontakt.

Louise Nyström (2003) hävdar att barns spontana och dagliga utevistelser i staden har minskat på grund av en mängd faktorer. Bland annat har barntätheten i bostads- områdena blivit lägre (ibid:15.). Hemmafruar är numera ovanliga och butikerna blir också färre, vilket innebär att många bostadsområden är folktomma på dagarna. Den lokala miljön är alltså mindre levande och mindre socialt övervakad, samtidigt som skolorna koncentreras till få platser. De spontant uppkomna kamrat-

relationerna tunnas ut genom barnens rörliga liv med individuella skoltider och skilda föräldrar, skriver Nyström. Utomhusleken blir till undantag. Föräldrarollen har också förändrats i riktning mot större engagemang i barnens fritid, vilket inne- bär att barns skollediga tid i högre grad är bokad av aktiviteter som man måste åka till. Eftersom trafiken anses farlig och barn i den västerländska kulturen behöver passas längre än i många andra kulturer (Rogoff 2003), blir barnen skjutsade i bil. Det läggs också, som Söderström (denna publikation) påpekar, ett större ansvar på föräldrarna att barn inte ska råka ut för olyckor.

Detta sammantaget får till följd att mycket få barn i städerna kan, vill eller får göra saker som var självklara för oss som föddes på 1960-talet: klättra i träd, cykla på hemliga stigar, dämma bäckar och meta etcetera. Deras tillfällen att spontant vistas i grönområden och parker blir alltså färre. I en invandrartät stad som Malmö kan man dock iaktta att många barn är ute och leker utan vuxet överinseende. Barnen cyklar runt, spelar boll på gräsmattor, bygger kojor i buskage etcetera. Skillnaden i frekvensen av utelek kan ha flera förklaringar. Dels råder det ofta trångboddhet bland nytillkomna invandrarfamiljer. Barnen måste helt enkelt vara utomhus för att kunna leka. Dels kan det finnas en kulturell förklaring, som innebär att föräldrar från exempelvis Mellanöstern oftare förväntar sig att barn kan passa varandra i grupper, utan vuxenkontroll, till skillnad från västeuropeiska medelklassföräldrar (Rogoff 2003). Kravet på – och de ekonomiska möjligheterna till – att barn ska ha många organiserade fritidsaktiviteter finns förmodligen inte heller bland dessa familjer.

”Invandrare” är i sammanhanget en alltför vag social kategori för att man ska kun- na uttala sig om kollektiva kulturmönster i relation till utevistelser. Möjligen är det den västerländska medelklassens förväntningar på barndomens utformning och innehåll som skiljer sig från andra kulturers (jämför Rogoff 2003). Bland alla de utomeuropeiska invandrare vi intervjuat är inställningen till utevistelse entydigt positiv, men möjligheterna att låta barn delta i organiserade aktiviteter är ibland begränsad, kanske beroende på ekonomiska orsaker. Att utomeuropeiska invand- rare generellt skulle vara mer rädda för naturen än svenskar har vi inte funnit några belägg för i alla våra intervjuer (Lisberg Jensen & Ouis 2010). Däremot anger ofta

vuxna invandrade informanter att de uppfattar det som egendomligt att skandinaver kan tänka sig att vistas ensamma utomhus.

Många barn i urbana miljöer, särskilt i välutbildade medelklassfamiljer, får rika möjligheter till ett organiserat friluftsliv. Naturintresserade föräldrar tar med barnen på fågelskådning, kanotpaddling, skidåkning etcetera. Barnen deltar i Scouterna, i Fältbiologerna eller i någon annan organisation med fokus på friluftslivets egen- värden eller på naturskydd. Med nya resvanor kan man tillbringa semestern med att snorkla i Thailand, besöka Yellowstone nationalpark i USA eller åka på safari i Afrika, för att ta några exempel. Naturen är då ett exotiskt och exklusivt turistmål. Resor av den typen kan säkert vara helt avgörande för många barns fascination inför naturen och för deras personliga utveckling, men frågan är i hur hög grad de stimulerar ytterligare vardaglig naturkontakt i närmiljön.

Urbanisering av barns naturkontakt innebär inte bara inflyttning till staden. Barn på landsbygden har även de ofta en ”urban” relation till naturen. Livet på landsbygden har förändrats under de senaste 30 åren. För det första: bilen, som inneburit en stor ökning av familjernas mobilitet, har också fört med sig att landsbygden ”central- iserats”. Barn på landsbygden har ofta långt till skolan och till affären. De måste åka skolbuss eller köras i bil, i ännu högre grad än barn i staden (Björklid 2005a). Barns fria rörlighet i landskapet har alltså minskat betydligt, och därmed barnens möjligheter till spontan naturkontakt. För det andra: jordbrukets metoder har för- ändrats, så att barns medverkan inte behövs längre. 1970-talets övergång från löshö på hässjor till småbalar innebar att färre människor behövdes i höskörden – men vi som var barn fick fortfarande delta och uppleva dofterna, svetten, klådan från höet och alla de olika växter som fanns torkade i varje bal. När man idag gör ensilage behövs bara en stor maskin med förare och det vore farligt för barn att ens befinna sig i närheten. För det tredje: informationstekniken har inneburit att även barn på landsbygden har en stor del av sitt sociala liv på nätet. De behöver alltså inte cykla till varandra eller vistas utomhus för att umgås. För det fjärde: de rurala näringarna blir mer specialiserade. Det innebär att få barn växer upp på gårdar där mjölk- och köttproduktion, säd, vall eller hönshållning kombineras med diverse extraverksam- heter som jakt, fiske och bärplockning. Arbetet med gården är modernt och rationa- liserat och en stor del av de traditionella jordbrukens kringverksamheter, där barn tidigare deltog, är försvunna. Också dessa barn växer upp med att köpa sin mat i affären. Många barn på landet idag lever ett liv som mycket liknar stadsbarnens vad gäller vardaglig naturkontakt. De vistas mycket inomhus och deras relation till naturen är abstrakt snarare än konkret. Urbaniseringen är alltså inte en fråga om var man lever, utan om hur man lever.