Utalarmering

I dokument Räddningstjänst i Stockholms län D-UPPSATS (sidor 36-41)

3.3 Samverkansbegreppet

3.4.1 Utalarmering

Under denna rubrik har det utryckts att samverkan mellan räddningscentralerna kan förbättras på vissa punkter. För att exemplifiera används bland annat en olycka som skedde i Bergshamra, Norrtälje, samt utdrag av intervjuerna.

Brand i byggnad, Norrtälje

Under sommaren inträffar en brand i en byggnad i Bergshamra i Norrtälje. Eftersom Bergshamra hör till Räddningscentralen Stockholms läns (RCSL) ansvarsområde som det är organiserat vid tillfället är det den centralen som ska larma enheterna som behövs. Vad som gör situationen komplex är att det även i Storstockholms räddningscentrals (SSRC) område finns en plats som heter Bergshamra, men då i Stockholm. Branden i sig är inte egentligen speciellt komplicerad, men det som gör den intressant är just utalarmeringen av räddningsstyrkorna. Vad som händer under utalarmeringen är att SSRC tar emot samtalet som en medlyssning från SOS. Enligt gängse rutiner skickar SSRC över ärendet till RCSL. Personalen på RCSL

uppfattar det som en ny händelse som är i Vallentuna (SSRCs område) och skickar det till SSRC- SSRC skickar det i sin tur tillbaka det till RCSL då det är i Norrtälje. Ärendet skickas nu tillbaks till SSRC och SSRC skickar det 9 minuter senare till RCSL vilka senare larmar

räddningsstyrkorna.

Kronologisk följd med vissa kommentarer: • 05:19:33 Medlyssning till SSRC

• 05:20:01 Medlyssning till RCSL: Kom med tomt protokoll med kommun Vallentuna angivet. Operatör på RCSL medlyssnar vidare till SSRC ovetande om att de redan haft ärendet.

• 05:20:30 Medlyssning till SSRC

• 05:21:13 Medlyssning till RCSL: 9 sekunder tidigare har område och kommun ändrats till B18 resp. Norrtälje

• 05:22:51 Medlyssning till SSRC • 05:32:38 Medlyssning till RCSL • 05:34:17 Larm på Norrtälje

Mycket kan sägas om den här händelsen och räddningscentralerna har gjort en egen

undersökning om vad som har hänt. Den här studien har inte som syfte att analysera den här specifika händelsen i detalj, men händelsen väcker en hel del intressanta diskussionspunkter.

Det verkar som att rutiner och vem som faktiskt har ansvar för insatsen under processens gång varit otydligt. Det är dock viktigt att se händelsen i hela sitt sammanhang och inte försöka hitta någon syndabock. Att det uppstår felhandlingar och problem är något som man i någon mening får räkna med. Ett stort ansvar bör läggas på respektive organisation och hur larmhanteringen är organiserad. I många fall fungerar denna organisation väldigt väl och räddningscentralerna arbetar oerhört professionellt, men i det här enstaka fallet är det viktigt att dra lärdomar efter det som inträffat. Ett stort ansvar bör läggas på organisationerna och inte individerna i respektive central.

Förmodligen hade en överenskommelse räddningscentralerna emellan om att kunna larma varandras styrkor i ett inledningsskede gjort att sannolikheten för uppkomst av den här typen av problem minskade. Det finns andra problem kopplade till att larma varandras styrkor, men för att förkorta tiden från larm till första insatsperson krävs en oerhört snabb larmhantering, vilken förmodligen inte gynnas av att larmoperatörer inte direkt får larma varandras enheter i inledningsskedet av en olycka.

Vad säger då respondenterna om möjligheten att larma varandras styrkor?

”Jag tycker att dom två räddningscentralerna ska kunna arbeta som en räddningscentral, men fortfarande vara grupperade på två platser. Och dom kan mycket väl ha två olika tillhörigheter, alltså två olika... ja det ena kan vara Stockholm och det andra kan vara Södertörn. Men man kan mycket väl arbeta mer och bättre som en ledningscentral än vad man gör idag. Ett exempel är ju då om ett larm hamnar på ”fel” ledningscentral så ”shit the same”, dom larmar ut dom närmsta kårerna iallafall och lämnar sen över ärendet till den andra centralen.”

Insatsledare, Norrtälje

Respondenten menar att det finns ett utrymme för att ha två räddningscentraler och att de kan arbeta närmare tillsammans. Det finns vissa uppfattningar om varandras räddningscentraler och dessa uppfattningar gör att hinder behöver övervinnas innan en bra samverkan kan uppstå. Hur skulle en förbättring av samverkan räddningscentralerna emellan ske rent praktiskt?

”Jag tror mycket att dels måste man få till att av-alienera varandra, för det har varit mycket smutskastning och skitsnack mellan centralerna. ”På södertörn gör man så jävla mycket fel, det är fort och fel” och vi tycker att; ”Stockholmarna inte är så mycket bättre själva och

dessutom är dom bedrövligt långsamma så att folk hinner släcka själva innan brandkåren får reda på att det brinner”

Stabsbefäl, Södertörn

Citatet visar på att det finns en del barriärer mellan centralerna som bör arbetas bort. I enlighet med den modell som presenterades innan, Figur 8 s.24, bör kännedom om varandras

organisationer och sätt att jobba ge en tydlighet i rollfördelning och rutiner

räddningscentralerna emellan. Kännedom om varandras rutiner gör också att det blir lättare att förutsäga av varandra vad man ska göra, som Tabell 4 också menar att stabila förutsägbara beteenden är samverkansbefrämjande. Vidare torde detta göra att personkännedom uppstår och på så sätt sker denna ”av-alienering”, som får tolkas som en form av kännedom om varandra, som ovan nämnda respondent talat om. Det är alltså viktigt att personalen som jobbar på respektive central är införstådd med hur den andra centralen arbetar. Det bör också finnas ett forum för diskussion centralerna emellan där metoder diskuteras och

erfarenhetsutbyte sker.

En lärande organisation

Många hävdar att nyckeln till organisatorisk framgång finns i organisationens förmåga att förändras och utveckla nya kunskaper, det vill säga att lära. (Alvesson och Sveningsson, 2007). Mats Alvesson och Stefan Sveningsson (2007) menar att en viktig punkt för att skapa en lärande organisation är;

”Att skapa utrymme för jobbrotation, mångfald, kunskaps- och erfarenhetsutbyte, teamwork, tvärfunktionella projektgrupper såväl som interorganisatoriska samarbeten.” I sammanhanget ses alltså de två räddningscentralerna som en och samma

”utalarmeringsorganisation”.

Vidare uttalar sig en stabschef i Storstockholm om vad han anser om att larma varandras enheter;

”Ja, alltså på sätt och vis kan man ju säga; det gör vi ju redan. Det är jäkligt sällan vi nekar när någon ringer. Och då är frågan om man ska spara dom här sekunderarna här och var och det kan finnas helt klart poänger. […] Samtidigt […] varför kan vi inte sitta bredvid

Här pekar personen på att det finns poänger och möjligheter att spara tid genom att larma varandras enheter, men menar samtidigt att om det nu ska gå att larma varandras enheter så ifrågasätter han varför de inte kan samlokalisera ledningscentralerna för att på så sätt prata med varandra direkt. För att kommentera respondentens mening om ett par sekunders fördröjning då man begär hjälp av varandras ledningscentraler har det visat sig att det ibland dra ut onödigt lång tid i larmhanteringen. Bland annat från det tidigare exemplet från Bergshamra, men även från haverikommissionens utredning om en brand i Kuddbygränd, Kista 2009,

(Haverikommissionen, 2010, s.80) framgår det att rutinerna för utalarmering av enheterna i länet behöver förbättras. Nedan följer ett utdrag där rapporten analyserar utalarmeringen av styrkorna från Järfälla, som tillhör Attunda vilka larmas genom RCSL och Kista och Vällingby, vilka larmas genom SSRC.

”Eftersom stationen i Järfälla tillhör ett annat förbund än stationerna i Kista och

Vällingby kopplades medlyssning till räddningscentralen i Lindvreten med en önskan om att få stationen i Järfälla som förstärkning. Även om medlyssning kopplas med en enkel knappmanöver på larmoperatörens bord, innebär det förhållandet att utlarmning ska ske från en annan larmcentral en viss fördröjning. I detta fall rörde det sig om ca två minuter. Denna fördröjning hade kunnat undvikas med en bättre rutin eller om stationerna hade kunnat larmas ut från en och samma larmcentral.”

Det är problematiskt att samlokalisera räddningscentralerna i Stockholms län, detta är något som kommer tas upp lite senare, men en gemensam larmcentral är något som ses som samverkansbefrämjande, Tabell 4 (Berlin och Carlström, 2009). Det finns långt framskridna planer på att inrätta en samverkanscentral i Stockholms kommun där många olika

samhällsaktörer har bjudits in att delta. Om det kommer blir aktuellt att även samlokalisera räddningscentralerna krävs det att de bådas vilja och erfarenheter hörsammas så att inte endast den ena kommer till tals. Ett liknande projekt, kallat Certus, att samlokalisera bland annat blåljusorganisationerna i en och samma byggnad, genomfördes i Östersund. Men det var många delar som föll på plats först efter den inledande regionala samverkansövningen, ”Amalia”. En så liten detalj som låsta dörrar skapade exempelvis initialt ”vattentäta skott” mellan

organisationerna vilket försvårade samverkan under övningen. Andra exempel är olikheter i stabskultur och osäkerheten att sitta i en gemensam stab där ingen har beslutsmandat över någon annan. Under övningen tog det tid, menar Dr. Erna Danielsson (personligt meddelande,

28 september 2010), att även om de satt i samma byggnad, få organisationerna att samverka med varandra på ett bra sätt. I dagsläget är ändå samverkan mellan organisationerna i Östersund bättre än tidigare menar Danielsson och skriver i sitt personliga meddelande:

”Jag uppfattar att samverkan fördjupats på olika sätt bland de organisationer som samlokaliserat. Det märktes t.ex. när jag var uppe på ett möte på Certus i veckan, där räddningstjänst och polis under diskussionen stannade upp när man märkte att den andra parten inte riktigt var med. Det fanns en lyhördhet under mötet för varandras olikheter.”

Dr. Erna Danielsson, Mittuniversitetet

Författarens mening är att Stockholm ska ta lärdom av vad de olika aktörerna i Östersund som satte sig i samma central har dragit för erfarenheter genom samlokaliseringen. En

samlokalisering av resurserna skulle förmodligen göra att det mänskliga mötet gynnades. Men att ha två räddningscentraler har också fördelar. Inte minst i redundanssyfte. Vidare arbetar de olika räddningscentralerna utefter en något skild verksamhetsidé, där RCSL bland annat tar hand om mycket mer än bara räddningstjänstärenden, varför det kan vara svårt att göra en sammanslagning av de två räddningscentralerna.

Berlin och Carlström (2009) skriver i sin studie:

”Det mänskliga mötet och den personliga kontakten hade således många fördelar i jämförelse med kommunikation (via radio och telefon på avstånd). Hindren var störst i förhållande till polisens länskommunikationscentral (LKC). Detta hade kunnat förändras genom att poliser hade placerats på SOS Alarm och att representanter för SOS Alarms personal hade placerats på polisens larmcentral.” (Berlin och Carlström, 2009: s.330)” Även om citatet ovan talar om samverkan mellan polis och SOS personal kan det tänkas att någon form av personalutbytesprogram i form av platsbesök på varandras larmcentraler, praktik hos dessa, gemensamma utbildningar för personalen eller liknande gör att det personliga utbytet personalen emellan gynnas och samverkan blir bättre. Från ledningen av

räddningscentralerna uppmuntras det att personalen hos de bägge centralerna ska åka över på platsbesök hos varandra, men att kunna göra dessa platsbesök på en något mer regelbunden basis skulle vara att föredra. Det har visats sig under studiens gång att gemensamma

För att återkoppla till det rent tekniska går det att larma varandras enheter idag, men en teknisk barriär verkar finnas och detta gör att systemet inte är helt transparent. Denna tekniska barriär är att det inte går att se varandras enheter GPS-positionerade i det system som används på de båda larmcentralerna fullt ut. Det skulle förmodligen gynna samverkan om det fanns en möjlighet att se varandras enheter på respektive larmcentral, dels eftersom detta ger både en bättre helhetsbild hos båda centralerna över länet och dels att det ger en möjligheten att larma närmsta enhet snabbt och direkt.

I dokument Räddningstjänst i Stockholms län D-UPPSATS (sidor 36-41)