13 Utbetalning av ersättning

13.1 Utbetalning av ersättning från garantisystemet

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorian innehåller inget förslag om att konkursförvaltaren skall lämna nämnden det praktiska biträde som nämnden kan behöva för att klara av att betala ut ersättning i rätt tid.

I promemorian föreslås till skillnad från regeringens förslag att den utdelning i en konkurs som en insättare fått för sin fordran skall räknas av från den ersättning som därefter betalas ut från garantisystemet. I promemorian föreslås även att om nämnden inte betalat ut ersättning inom tre månader från den dag då insättningen blev indisponibel, skall ränta därefter utgå på det belopp som insättaren är berättigad till.

Remissinstanserna lämnar förslagen i stort sett utan erinran.

Regeringens förslag: Bankstödsnämnden skall betala ut ersättning enligt garantin till insättarna så snart det kan ske och senast inom tre månader från den dag allmän domstol försatt en bank i konkurs eller en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningar hos ett bankföre-tag, vars filial här i landet anslutit sig till det svenska garantisystemet, är indisponibla.

Har en svensk bank försatts i konkurs, skall konkursförvaltaren lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att betala ut ersättning till insättarna. Konkursförvaltaren skall även i övrigt lämna nämnden det biträde som den behöver för utbetalning av ersättning.

Prop. 1995/96:60 Bankstödsnämnden förutsätter att den information som de av

garantisys-temet omfattade instituten skall lämna till garantimyndigheten inkluderar de uppgifter som myndigheten behöver för att betala ut ersättning och att det inte bara är konkursförvaltaren/konkursboet som skall lämna uppgifter i detta skede. Enligt Bankstödsnämnden behövs även en bestämmelse med innebörd att både institutet och konkursboet skall lämna myndigheten det praktiska biträde som myndigheten kan behöva för utbetalningen. Vidare föreslår Bankstödsnämnden beträffande betalningsfristerna att det i lagtexten endast bör anges att ersättningen skall "hållas tillgänglig" eller liknande inom fristen.

Skälen för regeringens förslag: En allmän domstols beslut om konkurs, som innebär att en insättning hos en bank är indisponibel, skall medföra att ersättning skall betalas ut till insättarna så snart det är möjligt i den mån deras medel skyddas av garantin. Ersättningen skall normalt kunna betalas ut inom tre månader från beslutet enligt artikel 10.1 i direktivet.

Motsvarande gäller om en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningar hos ett bankföretag, vars filial här i landet omfattas av det svenska garantisystemet, är indisponibla.

Nämnden har inledningsvis att bestämma kretsen av ersättningsberät-tigade insättare. Detta kan ske genom att nämnden ges tillgång till de upp-gifter som skall finnas hos banken angående kontoinnehavare hos banken vid tidpunkten för beslutet. Genom konkursförfarandet får konkursför-valtaren tillgång till och kan infordra uppgifter angående bankens förhållanden som är av betydelse för konkursboets rätt. För att nämnden skall kunna få tillgång till de uppgifter som den behöver för att kunna fullgöra sin uppgift att snabbt betala ut ersättningar till insättarna bör konkursförvaltaren lämna nödvändiga uppgifter till nämnden.

Med ledning av de uppgifter som konkursförvaltaren skall lämna om bankens tillstånd vid konkursen, torde nämnden normalt kunna betala ut ersättning till berörda insättare inom betalningsfristen. I ersättningsbeskedet bör anges vilket belopp som kommer att betalas ut och hur detta belopp bestämts. Vidare bör en insättare ges möjlighet att göra invändningar mot utbetalningen av ersättningen. Det kan bli aktuellt om t.ex. insättaren anser att ersättningen borde ha bestämts på annat sätt eller ersättningsanspråket överlåtits till någon annan och ersättningen rätteligen skall betalas ut till denne. Det avgörande är, enligt direktivets bestämmelse i artikel 10.1, att nämnden skall kunna verkställa betalningen inom betalningsfristen. Som Bankstödsnämnden föreslagit bör det tidsmässiga kravet på att ersättningen skall vara utbetald därför inte ställas högre än att nämnden skall hålla ersättningen tillgänglig för lyftning inom fristen. Detta innebär att ersättningen, på grund av omständigheter på insättarens sida, kan komma att faktiskt betalas ut efter den stadgade betalningsfristen. Det är däremot uteslutet enligt huvudregeln i direktivet att detta kan ske på grund av att nämnden inte aktivt försöker fullgöra sin uppgift att verkställa utbe-talningen.

Det bör understrykas att hanteringen måste gå snabbt. En bärande tanke bakom insättningsgarantin är att dess viktigaste syfte är att skydda

Prop. 1995/96:60 privatpersoner och småföretag. Det kan antas att det för dessa grupper inte

bara är viktigt att ersättning lämnas, utan också att utbetalningen sker med så litet dröjsmål som möjligt. Det ankommer på nämnden att inrätta sin organisation och rutiner på ett sådant sätt att insättarnas berättigade för-väntningar i detta avseende infrias. Av de skäl som Bankstödsnämnden framfört bör konkursförvaltaren lämna nämnden det praktiska biträde i övrigt som nämnden kan behöva för att klara av att betala ut ersättning i rätt tid. Den föreslagna tidsfristen får således inte utgöra ett riktmärke för när utbetalningen skall göras, utan är avsedd att sätta en gräns för hur lång tid som får gå från det att de insatta medlen blivit indisponibla. Med hänsyn till detta behövs knappast någon regel av det slag som föreslogs i promemorian om att ersättningsbeloppet efter viss tid skall bli räntebärande.

I avsnitt 9.4 har angivits att en tillämpning av allmänna civilrättsliga reg-ler torde vara avgörande för nämndens utbetalning av ersättning. I ett fordringsförhållande kan emellertid oklarhet på borgenärssidan uppstå bl.a.

på grund av att fordringen överlåtits eller att fordringen innehas av flera borgenärer, t.ex. därför att ett bankkonto öppnats i två eller flera personers namn. Detta gäller inte minst om borgenärerna tvistar om behållningen på kontot eller, i det första fallet, nämnden inte känner till överlåtelsen. Av lätt insedda skäl kan den tidsutdräkt som garantiförfarandet innebär bidra till att tveksamhet uppstår för nämnden angående till vem ersättningen från garantisystemet skall betalas ut. Garantiförfarandet kan sägas innebära att nämnden träder in mellan den aktuella banken i konkurs och berörda konto-innehavare. Denna ordning innebär emellertid inte att det för nämnden kommer att råda en annan fordringsrättslig situation än den som gällde för banken innan den försattes i konkurs. En utgångspunkt vid införandet av ett garantisystem i Sverige bör vidare vara att särlösningar skall undvikas.

Särskilda regler om oklarhet på borgenärssidan bör därför inte heller införas. I insättningsgarantisammanhang får en situation när en fordran på banken överlåtits eller kontoinnehavarna tvistar om behållningen på ett delat konto bedömas med utgångspunkt från allmänna civilrättsliga regler.

För att undvika att nämnden gör sig skyldig till dröjsmål mot den som sedermera visar sig ha varit rätt borgenär, kan nämnden prestera betalningen till länsstyrelsen enligt bestämmelserna i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. I så fall behöver nämnden inte ta i anspråk möjligheten att ansöka om förlängning av utbetalningsfristen (se avsnitt 13.2).

Prop. 1995/96:60

I dokument Regeringens proposition 1995/96:60. Insättningsgaranti. Propositionens huvudsakliga innehåll. Prop. 1995/96:60. Prop. 1995/96:60 (sidor 77-80)