Utebliven uppmärksamhet (negligering)

Utebliven uppmärksamhet handlar om de tillfällen när pedagogerna negligerar det barnen säger. Att ”negligera är att strunta i någon eller något. Det är detsamma som att ignorera.” (Nationalencyklopedin, 2011-09-14). De summerade tillfällen då barnen, flickor och pojkar, ignoreras (uppmärksamhet uteblir), kan både vara en medveten handling från pedagogens sida, men det kan även innefatta tillfällen då pedagogerna inte hört vad barnet har sagt. Detta är som observatör svårt att avgöra men sammantaget pekar resultatet på att det är flickor som grupp som negligeras vid flest tillfällen, 34 gånger, under de sex samlingarna, jämfört med gruppen pojkar som ignorerades vid 26 tillfällen.

Alex ställer, under samling 1B, ett antal frågor, utan att lyssna på eller uppmärksamma barnens svar. Istället avbryter Alex, svarar själv eller går vidare till nästa fråga eller aktivitet, utan att barnen fått en chans att svara, eller uppmärksammas i det de sagt. Vid ett tillfälle ställer Alex en fråga till alla barn, sedan specificerar Alex vem som kan svara på frågan och när sedan ett av dessa barn, en pojke, svarar så uppmärksammas han inte:

Alex: E det någon som kan räkna på sitt eget språk? Asså utan svenska kan man säga.

Jens! Eller Erik, eller Anna eller Vanja? Jens: jaaa

Alex: Okeeej, jag kan börja då!

I exemplet ignoreras Jens då han säger ”jaaa” till att räkna på sitt eget språk. Istället för att låta Jens räkna börjar Alex räkna på ett annat språk. Ett annat exempel på negligering är när Alex berättar sagan om ”Den lilla, lilla gumman” och plockar fram en liten plastkatt:

Alex: Här är lille katten.

Ni kan också se en riktig någon gånga va?! Nadja: Jag har en riktig…

Eva: Jag har sett en katt! Alex: Ja vi fortsätter…

Alex ignorerar både Nadjas och Evas försök att berätta och svara på frågan och i Alex båda samlingar är det flickornas utlåtanden som negligeras vid flest tillfällen. Under samling 1A negligeras gruppen flickor tre gånger och gruppen pojkar en gång. Under samling 1B negligeras flickorna vid fem tillfällen och pojkarna vid tre.

46

Barn som påkallar uppmärksamhet under Kims samlingar, genom att ropa på Kim eller genom att säga att de inte ser eller inte får plats, negligeras vid flera tillfällen av Kim. Kim fortsätter vid åtskilliga tillfällen med den aktivitet som görs eller riktar uppmärksamheten mot ett annat barn än det barn som påkallar uppmärksamhet. Vid samling 2A ignoreras gruppen flickor vid 13 tillfällen och gruppen pojkar vid sex tillfällen. Vid samling 2B ignoreras flickornas inlägg vid tre tillfällen och pojkarnas vid nio. Kim negligerar således flickorna vid fler tillfällen under ena samlingstillfället och pojkarna vid fler tillfällen vid det andra.

Under en av Kims samlingar håller gruppen på med rim, Kim säger en mening och barnen fyller i med ett ord som rimmar. Under denna aktivitet är det främst en flicka, Gina, vars uttalanden gång på gång ignoreras av Kim. Vid sju tillfällen av flickornas sammanlagda 13, är det Gina som negligeras. Gina säger flera gånger att hon inte ser, vilket Kim ignorerar genom att fortsätta med aktiviteten med rim. Nedan ges ett exempel:

Gina: Jag kan inte seeee ((förtvivlad röst)) Kim: Jag tar de här fröna, sa en…

Exemplet visar på hur Kim fortsätter med aktiviteten med rim, utan att uppmärksamma det Gina säger. Vid sjunde och sista tillfället, då Gina säger att hon inte kan se, uppmärksammas Gina med en förvånad blick från Kim. Det Gina säger ignoreras dock då Kim fortsätter med aktiviteten med rim:

Gina: Jag kan inte see-eeeee

Kim: ((tittar på Gina med ett förvånat uttryck)) Då törs jag göra bus, sa en…

Månsson (2000:148) framhåller att negligeringar ibland görs medvetet av pedagogerna för att det inte ska vara samma barn som får ta plats. I detta fall är det svårt att tolka Ginas utlåtanden som krav på uppmärksamhet och att hon medvetet skulle ignoreras av Kim för att hon inte ska ta plats. Att hon ignoreras, bedömer jag, snarare handlar om att Kim vill göra klart aktiviteten med rim innan uppmärksamheten riktas mot Gina. När meningarna med rim är slut ber nämligen Kim barnen runtomkring Gina att backa och Kim riktar sig till Gina och säger:”Och du kommer fram” och vinkar fram Gina.Utdraget tyder på att Kim har hört Gina under aktiviteten med rim, men medvetet valt att inte uppmärksamma henne. Kims sätt att ignorera utlåtanden från barnen kopplar jag inte samman med om det är en flicka eller pojke. Det verkar snarare handla om att Kim, under ett pågående moment, inte lägger tid på att uppmärksamma enskilda barn. Samtliga räknade negligeringar till gruppen pojkar (sex st.),

47

under samling 2A, görs nämligen mot en och samma pojke, Erik. Kim ignorerar Eriks utlåtanden vid upprepade tillfällen under samlingen och nedan ges ett exempel på ett tillfälle med utebliven uppmärksamhet gentemot Erik:

Erik: Förken! Fröken! Frökeeeen!

Kim: Kan du en sång om en igelkott? ((riktar frågan mot Tina))

Exemplet visar hur Erik söker Kims uppmärksamhet. Kim riktar istället uppmärksamheten mot ett annat barn, Tina, och fortsätter med en aktivitet där barnen får välja vilka sånger de vill sjunga om utvalda djur.

Under samling 2B är det en större spridning vad gäller vilka barn som negligeras av Kim. Det är olika barn som negligeras och här tolkar jag det som att barnens yttranden främst ignoreras för att vissa barn inte ska ta för stort utrymme. Jag tolkar resultatet som att Kim vid somliga tillfällen ignorerar vissa flickor och vissa pojkar för att uppmärksamheten ska fördelas mellan barnen. Under intervjun berättar Kim vad som är viktigt att tänka på när man bemöter barn under samling: ”Att man ska lyssna på dom! Och att titta på dom. Och att dom ska få lov att

säga någonting.” Min uppfattning är att Kim emellanåt har svårt att leva upp till denna vision,

under de observerade samlingarna.

Under rubriken Positiv uppmärksamhet (bekräftelse) belyses att Robin är noga med att svara på och bekräfta barnens frågor och kommentarer. Men vid en närmare granskning, visar resultaten att det går att finna tillfällen då även Robin negligerar barnens utlåtanden. Robin negligerar gruppen flickor oftare än gruppen pojkar. Det är få tillfällen under samling 3A då Robin inte uppmärksammar barnens inlägg, men flickors kommentarer nonchaleras vid tre tillfällen och pojkars utlåtande förbigås två gånger. Under samling 3B är det vid sju tillfällen som flickorna inte får någon uppmärksamhet vid sina yttranden och pojkarnas kommentarer avbryts och ignoreras vid fem tillfällen.

I gruppen pojkar är det främst Sam som ignoreras av Robin, något jag tolkar som en medveten handling för att han inte ska tilldelas för mycket plats då han vid flera tillfällen tar initiativ och kommenterar, frågar och delar med sig av sina tankar. Denna iakttagelse överensstämmer med det Månsson (2000:148) upptäckt, nämligen att pojkarna oftare tar initiativ vid samlingar, något hon menar står i relation till att det främst är pojkar som negligeras. Dock är det främst flickor som grupp som negligeras i denna studie. Robin avbryter och ignorerar Sam vid ett antal tillfällen när han försöker säga något. Att medvetet ignorera barnens inlägg har enligt Rubinstein Reich (1996:72) visat sig vara en strategi som vuxna tar till för att hantera

48

barnens krav på uppmärksamhet. Denna strategi, att medvetet ignorera vissa barns inlägg, tycker jag mig kunna urskilja under de observerade samlingarna.

5.2 Tilldelat talutrymme

Att tilldela talutrymme är ett uttryck som används i uppsatsen. Tilldela handlar om att ”låta (ngn) få ngt” (Nationalencyklopedin, 2011-09-17) och talutrymme syftar till om det finns utrymme för att tala, svara på en fråga, prata eller berätta något. I de observerade samlingarna är det, precis som Månsson (2000:157) noterat, pedagogerna som till största delen styr talutrymmet. Det gör de genom att rikta uppmärksamheten mot ett barn i taget och ställa en eller flera frågor till barnet. Varje gång ett barn får tilldelat talutrymme, varje fråga som riktas till ett barn, räknas som ett tillfälle då pedagogerna tilldelar talutrymme. Det gäller även följdfrågor, då dessa öppnar upp till ytterligare talutrymme. Fokus ligger vid pedagogernas tilldelade talutrymme till enskilda barn. Frågor som ställs till alla barn, något de tre pedagogerna ofta använder sig av, räknas inte in under denna kategori.

Sammanlagt under alla sex samlingstillfällena var det en jämn fördelning av tilldelat talutrymme från pedagogerna till flickor som grupp (70 ggr) och pojkar som grupp (66 ggr). Tittar man närmare på de enskilda samlingstillfällena så framkommer det en variation när det gäller hur de tre pedagogerna fördelar talutrymmet mellan flickor och pojkar.

Under samling 1A fördelar Alex talutrymme till gruppen pojkar vid 19 tillfällen och till gruppen flickor vid 13 tillfällen. Detta trots att det är färre pojkar än flickor i gruppen. Under samling 1B ställer Alex många frågor som riktas till samtliga barn, som svarar rakt ut och fördelar således inte talutrymmet till enskilda flickor och pojkar lika frekvent som under samling 1A. Det talutrymme som Alex fördelar till enskilda barn under samling 1B är även det främst fördelat till gruppen pojkar, som får flest frågor och möjlighet att tala. Pojkar som grupp får tilldelat talutrymme vid 13 tillfällen och flickor som grupp vid tio tillfällen. Detta resultat går att koppla till det Harding (1986:52) kallar strukturellt kön. Strukturellt kön beskriver hierarki och särskiljande, där män har positioner med inflytande och makt (Månsson, 2000:85). På en strukturell nivå på förskola handlar det om hur verksamheten struktureras och ett exempel är att omedvetet tilldela pojkar mer utrymme i samlingen (Wedin, 2009:47), så som Alex gör.

49

Under samling 1A får några barn, tre flickor (Nadja, Vanja och Eva) och fyra pojkar (Johan, Erik, Jens och Jan) tilldelat talutrymme av Alex för att berätta om vad de gjort under sommaren. Det är främst pojkarna som får utrymme att prata, då de får fler följdfrågor av Alex än vad flickorna får. Månsson (2000:158 f) framhåller att pedagoger på detta vis förstärker vissa pojkars dominans. Under samlingen, när några barn får berätta vad de gjort under sommaren, är det två flickor och en pojke som ser till att få talutrymmet tilldelat till sig:

Disa: Jag har inte berättat. Alex: Jamen berätta då!

Vad gjorde du i somras?

När Disa påpekar att hon inte har berättat, tilldelas hon talutrymme av Alex. Jag tolkar inte Alex uttryckssätt, ”Jamen berätta då!”, som speciellt uppmuntrande. Ett annat exempel:

Anna: Jag vill berätta

Alex: Igen? ((paus)) okej ((pekar med handen på Anna))

När Anna säger att hon vill berätta säger Alex ”Igen?”, vilket kan tolkas som att Alex tror att Anna redan har berättat vad hon gjort under sommaren, eller som att Alex tycker att hon redan har fått tilldelat talutrymme vid andra moment under samlingen. Hur Alex än resonerar så tilldelas Anna talutrymme genom att Alex pekar med handen på Anna. Annas vilja att berätta bemöts inte med någon entusiasm från Alex sida. Tredje och sista tillfället är det en pojke som ser till att få talutrymme:

Sam: Men, men, jag har inte sagt nått

Alex: ooohhh okej ((lägger en mjuk hand på Sam)) men tugga färdigt då! Disa: ((Disa säger något ohörbart))

Alex: STOPP! ((håller upp handen mot barnen)) Vi väntar på Sam. Han ska tugga färdigt och berätta.

Ovanstående utdrag visar hur Sam påpekar att han inte har sagt något. Alex bemötande gentemot Sam är uppmuntrande, på så vis att Alex direkt bekräftar det Sam säger genom att säga, ”ooohhh okej”. Alex ifrågasätter inte Sam på samma vis som han gör med Anna. Alex säger istället ”Stop!” till andra barn som börjar prata och säger ”Vi väntar på Sam”, vilket sätter Sam i en klar berättarposition, där Alex uppmuntrar alla barn att lyssna. Odelfors (1998:98) belyser just detta, att vuxna, genom att visa större intresse för pojkarnas berättelser, bidrar till att skapa ”berättarpositioner” för pojkarna.

50

Kim fördelar främst talutrymmet till gruppen flickor, under sina två samlingar. Flickor som grupp fick tilldelat talutrymme vid 19 tillfällen och pojkarna fick tilldelat talutrymme vid tio tillfällen under samling 2A. Under samling 2B får flickor som grupp tilldelat talutrymme vid elva tillfällen. Pojkar som grupp tilldelas talutrymme vid fem tillfällen. Tittar man dock närmare på vem det är Kim tilldelar talutrymme under samling 2B, när det gäller gruppen flickor så är det främst en flicka, Disa, som får stort talutrymme. Disa tilldelas talutrymme av Kim vid sju av flickornas elva tillfällen. Detta resultat kan bero på att Kim tilldelar Disa talutrymme gång på gång under en dialog om ett hus som Disa har byggt av pinnar under samlingen. Kim tilldelar exempelvis Disa talutrymme genom att säga: ”E du färdig? Se där,

nu har Disa byggt ett hus. Vad har du byggt för hus?”, ”Vad har man det till då?”, ”Vad finns det då i det huset?” och så vidare. Eftersom Disa får flertalet av flickornas tillfällen med

tilldelat talutrymme innebär det att det finns flickor i gruppen som inte tilldelas något talutrymme alls under samlingen. Det går att koppla till Eidevalds (2009: 93, 95) forskning som på liknande vis pekar på att även om det var pojkar som grupp som fick flest antal tillsägelser, så fanns det pojkar i gruppen som aldrig fick någon tillsägelse.

Under samling 3A fördelar Robin talutrymmet jämnt mellan gruppen flickor (14 tillfällen) och gruppen pojkar (13 tillfällen). Men det är en pojke som känner sig bortglömd under en aktivitet när gruppen samtalar om olika delar på ett dockhus, vilket nedanstående får belysa:

Jens: Ni har glömt mej! Robin: Nä-ä, det har vi inte!

Nu ska vi göra såhär att… Jens: Jo, du har glömt mej.

Robin: Men jag kommer ju komma ihåg dej nu. Eller vad vill du berätta om på huset?

Även om Robin först försöker berätta för Jens att han inte har glömts bort, så bestämmer sig Robin för att sedan säga ”Men jag kommer ju komma ihåg dej nu” och frågar vad Jens vill berätta om på huset. Detta utdrag får visa att även om talutrymmet, vad gäller antal, fördelas jämt mellan gruppen flickor och gruppen pojkar, så betyder det inte att alla barnen i gruppen får tilldelat talutrymme. Vissa barn får tilldelat talutrymme flera gånger och andra får aldrig ordet tilldelat sig. Under samling 3B ställer Robin mängder av frågor, men dessa frågor är inte riktade till något specifikt barn, utan den som vill får svara. Vid tre tillfällen tilldelas talutrymmet specifikt till gruppen flickor och vid sex tillfällen till gruppen pojkar. Under

51

samling 3B är det alltså gruppen pojkar som får det största talutrymmet. Odelfors (1996:221) skriver att ”De vuxnas sätt att bemöta pojkar i högre grad än flickor medverkar till att skapa ett större utrymme för pojkar att använda språkhandlingar.”