• No results found

6.1 Resultatdiskussion

6.1.1 Utmaningar i arbetet för en mer jämlik hälso- och sjukvård

Vårdmöten med tolk

I resultatet framkom att vårdmöten med tolk kan innebära svårigheter för vårdpersonalen när det gäller att tillgodose en jämlik vård. Att tillgodose patienten rätt information och att tolken översätter informationen rätt uppkom som svåra områden för vårdpersonalen. Vårdmöten med tolk kräver även mer tid. Robertshaw, Dhesi & Jones (2017) har även visat på att användning av tolk kräver mer tid, ekonomiska resurser och tillgång till utbildade tolkar. Socialstyrelsen (2019) redogör för att vissa patienter behöver mer tid vid vårdmötet för att tillgodose

information och behandling, vilket således även bör gälla vid vårdmöten med tolk. Resultatet visade även på att tolkar inom vissa språk är nästintill omöjligt att få tag på. Detta kan enligt Robertshaw, Dhesi & Jones (2017) leda till att möten blir avbokade eller framskjutna, alternativt att en anhörigtolk får användas. Hadziabdic et al., (2009) redogör för att

användning av anhörigtolkar kan försvåra vårdmötet då de inte är utbildade tolkar, men det anses samtidigt vara bättre än ingen tolk alls.

Resultatet visade även på olika åsikter gällande telefontolkar, där några av respondenterna upplevde att kommunikationen försvårades när de inte kan se tolken. Detta har även visats av Lundin, Hadziabdic & Hjelm (2018) som beskriver att användning av telefontolkar kan ses som ett hinder vid undersökningar då man inte kunnat följa kroppsspråk samt att den utrustning som använts var bristfällig. Fördelen med telefontolkar kan vara att de finns tillgängliga under större utsträckning än fysiska tolkar (Robertshaw, Dhesi & Jones, 2017). I vissa fall kan patienter föredra telefontolkar, vilket Hadziabdic et al., (2009) fann i sin studie där patienter föredrog telefontolkar vid känsliga möten eller fysiska undersökningar då de

20 kunde vara mer anonyma. Respondenterna själva gav förslaget om att använda videosamtal med tolk för att kunna skapa en bättre interaktion och kommunikation.

En respondent nämnde ett tillfälle där en patient blivit ledsen över vad tolken sagt vilket inte var något respondenten själv påtalat. Robertshaw, Dhesi & Jones (2017) visade även i sin studie att det fanns en oro om att tolkar inte alltid översätter korrekt och vinklade

informationen från sin egen tolkning. Att använda utbildade tolkar som är införstådda med att inte förmedla sina egna åsikter och förbli neutrala är därför stor vikt (Hadziabdic et al., (2009). I resultatet framkom även en tanke om att patienter innan ett vårdbesök kan få möjlighet att välja vilket kön hen önskar på tolken i stället för att endast få en tilldelad. Detta då det märkts vid vårdbesök att patienter inte pratar lika mycket när de har en tolk av motsatt kön. Detta belyser även Hadziabdic et al., (2009) i sin studie där patienter uttryckt en önskan om att ha en tolk av samma kön.

Möjligheten till att välja kön på sin tolk kan vara värdefullt i vissa fall inom hälso- och sjukvården. Men det kan även vara problematiskt ur ett jämställdhetsperspektiv. En viss flexibilitet kan behövas men att göra det till en standard att välja kön på sin tolk kan även skapa svårigheter.

Kommunikationssvårigheter

Kommunikationssvårigheter togs i resultatet upp som ett område med utvecklingspotential för att kunna tillgodose en jämlik vård. I patientlagen (SFS 2014:821) beskrivs att information från vårdpersonal ska anpassas till patientens mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund, ålder och individuella förutsättningar. Möjligheten och orken till att anpassa informationen och ta en extra stund till att förklara för patienten kan enligt resultatet påverkas av vårdpersonalens energinivå, belastning under dagen samt hur bemanningen ser ut. Vidare framkom även ett behov av mer språkstöd och verktyg vid vårdmöten där en patient har någon typ av

utvecklingsstörning. Robertshaw, Dhesi & Jones (2017) belyser även de i sin studie att för att förbättra kommunikationen med patienter som har begränsade språkkunskaper eller andra svårigheter med att uttrycka sig kan visuella hjälpmedel användas. Även Socialstyrelsen (2019) belyser vikten av att vårdpersonalen har tillgång till bildkort med enklare symboler för att kunna visa och kommunicera på alternativa sätt med patienterna. Robertshaw, Dhesi &

Jones (2017) beskriver vidare att ytterligare utmaningar inom kommunikation inkluderar bristen på skriftlig hälsoinformation för patienter som talar vissa språk. Detta påtalades även i resultatet där informationsblad gavs ut på svenska om det inte fanns på patientens språk med

21 förhoppningen om att någon i patientens bekantskapskrets skulle kunna översätta. Detta kan bli problematiskt i de fall där patienten inte har någon i sin närhet som behärskar det svenska språket, alternativt att det glöms bort och patienten då går miste om viktig information.

Lebano et al., (2020) beskriver att bristen på information gällande tillgängliga vårdalternativ och generell information om olika vårdalternativ är några faktorer som bidrar till migranters hälsosårbarhet. Socialtjänsten (2018) beskriver att genom digitala vårdtjänster kan olika tolktjänster underlättas. När en fysisk tolk inte finns att tillgå kan en mer centralt placerad tolk för det efterfrågade språket användas. Socialstyrelsen beskriver vidare att det även kan

möjliggöra att patienter kan få träffa en läkare som pratar ett specifikt språk. I resultatet uppkom även att de patienter som inte kan föra sin egen talan eller har svårt att kommunicera får den mer rutinmässiga vården än de patienter som läser på om nya metoder och diskuterar dessa möjligheter med vårdgivaren. Detta precis som Akhavan (2012) tar i sin studie där individer som upplever problem med att kommunicera på samma språk som vårdgivaren talar kan bli ojämlikt behandlade då de har svårare att kräva sina rättigheter eller tillgodose sig information.

Kulturella skillnader i vården

Kulturella skillnader beskrevs av respondenterna som ett område inom hälso- och sjukvården där mer arbete behövs. Enligt respondenterna fanns det tydliga kulturella skillnader i syn på behandling, utskrivning av läkemedel och i vilken utsträckning patienterna får träffa en läkare. Robertshaw, Dhesi & Jones (2017) menar att kulturella skillnader kan vara utmanande då det finns olika förståelser för sjukdom, hälsa samt hälso- och sjukvårdssystemet. Skillnader i kulturer medför svårigheter för vårdpersonalen att förstå patienternas symtom, vilket kräver ytterligare ansträngning. Ur resultatet uppkom även upplevelser av att vårdmöten med kulturella skillnader kan försvåra, då mycket tid används till att diskutera olikheter i behandling. Socialstyrelsen (2019) beskriver att inom förlossningsvården finns det

doulor/kulturtolkar som är med och översätter information men även förklarar skillnaden i kulturer mellan vården i patientens hemland och Sverige. Något liknande kan även vara användbart i övriga delar av hälso- och sjukvården för såväl patienter som vårdgivare för att skapa ett fungerande möte. Hadziabdic (2011) redogör för att missförstånd på grund av olika kulturella beteenden eller hinder för kommunikation försvårar utbytet av information mellan patienter och vårdpersonal vilket även kan öka risken för feldiagnostisering eller felaktig behandling.

22 Sårbara grupper och tillgång till vård

Tankar kring sårbara grupper och hur tillgången av vård är fördelad i landet togs upp av respondenterna. Det framkom tankar kring att om individer bor på en ort där en

läkarspecialitet inte finns så får de en sämre vård än de som bor där läkarkompetensen finns och därav anses vården inte heller som jämlik. Vidare togs även upp att vissa grupper i samhället tenderar att resa mer sällan för att söka vård, vilket kan öka risken för att inte söka vård alls när den inte finns nära till hands. Region Gävleborg har som många andra regioner startat upp digitala vårdmöten. Detta kan underlätta för individer som annars inte söker vård och på så sätt möta upp befolkningen genom alternativa arbetssätt. Socialstyrelsen (2018) redogör för att vid digitala vårdmöten förenklas när patienterna tidigare sökt vård då vårdpersonalen kan utgå från tidigare hälsohistorik och patientens journal, vid tillfällen där det är första gången patienten söker vård medför det andra förutsättningar för att kunna tillgodose en säker och effektiv vård. I resultatet beskrivs att individer som har svårigheter med att förstå information muntligt och skriftligt kan missgynnas av digitala vårdtjänster, vilket anses leda till ojämlikheter i vården. För att förebygga att vissa individer missgynnas menar av digitala vårdtjänster belyser Socialstyrelsen (2018) vikten av att utveckla tekniska lösningar som är kompatibla med de lösningar som individer med funktionsnedsättningar använder för att utbyta information digitalt.

Normer och fördomar i hälso- och sjukvården

Tankarna kring normer och fördomars påverkan i hälso- och sjukvården skiljde sig åt mellan respondenterna. Förhoppningar om att det inte ska påverka men att det säkert gör det, tankar att det inte påverkar alls och till skillnad från det att det påverkar i både val av behandling och bemötande. Stone & Moskowitz (2011) redogör för att flera studier visar på att fördomar och stereotyper påverkar hur vårdpersonal diagnostiserar och behandlar patienter ur

minoritetsgrupper. De redogör vidare för vikten av att utveckla nya metoder för att minska användning av negativa attityder och övertygelser från vårdpersonal när vårdtjänster

tillhandahålls till individer i traditionellt stigmatiserade grupper. Utbildning av vårdpersonal spelar en viktig roll för att minska handlingar som kan påverka individer i minoritetsgrupper negativt och kan leda till att de i lägre utsträckning söker den vård de behöver. En respondent tog upp vikten av att inte anta att en anhörig är en vän eller ett syskon när den i själva verket

23 kan vara en partner. I resultatet redogjordes även tankar kring att vården fortfarande har ett väldigt heteronormativt tänk. Vikten av medvetenhet gällande normativa antaganden är viktigt för att motverka att de patienter som bryter mot normen påverkas negativt inom hälso- och sjukvården. Det har därför stor betydelse att patienten får möjlighet att berätta själva så att inte olika normativa antaganden styr vårdmötet (Dahlborg Lyckhage & Lau, 2015).