Uttaget av fisk inklusive bifångster av ungfisk, skall senast 2008 inte vara större än att det möjliggör en storlek och sammansättning på fiskbestånden som ger förutsättningar för att ekosystemets grundläggande sammansättning och funktion bibehålls. Bestånden skall ha återbyggts till nivåer betydligt över biologiskt säkra gränser
Miljötillståndet
Det råder stor enighet om att varken den nationella eller den internationella fiske- politiken har lyckats balansera fiskets fångster med havens produktionsförmåga. Internationella Havsforskningsrådet som ger biologiska råd om fiskbeståndens status har under mer än två decennier varnat för att en alltför hög fiskekapacitet inte är ekologiskt hållbar.
I dag fiskar alltför många fiskebåtar på krympande fiskbestånd. Situationen är alarmerande, och det behövs kraftfulla åtgärder för att förhindra en biologisk kol- laps av främst bottenlevande fiskbestånd. Kollaps hotar särskilt bestånden av torsk i Östersjön, Kattegatt och Nordsjön.
Arbetet med att bygga upp fiskbestånden till ekologiskt hållbara nivåer har inte varit framgångsrikt trots en hög ambition. Situationen för de flesta bestånd av bot- tenlevande fisk är fortfarande kritisk, och studier av historiska fångstnivåer tyder på att flera kustnära bestånd har försvunnit eller är på gränsen till kollaps. I Öster- sjön befarar många forskare att det intensiva torskfisket har medfört ekologiska kaskadeffekter så att ett torskdominerat ekosystem har ersatts av ett skarpsilldomi- nerat.
Överfisket av torsk i Östersjön är tillsammans med den goda rekryteringen av skarpsill under de senaste årens varma vintrar den troligaste orsaken till att det pelagiska ekosystemet i Östersjön har övergått från att vara torskdominerat till att vara dominerat av skarpsill.
Minskningen av torsk kan också kopplas till förändringar längre ner i närings- väven i Östersjöns östra bassänger. Där har mängden djurplankton under vår och försommar minskat, något som har samband med. betningen från det stora bestån- det av skarpsill. De låga tätheterna av djurplankton hänger också samman med mängden växtplankton.
Mycket tyder på att denna ”kaskadeffekt” av att torskens betydelse i ekosyste- met har minskat har gett konsekvenser i flera steg. Det har inneburit att ett regim- skifte ägt rum i Östersjön. Skarpsillens betning på djurplankton, som också är fö- dobasen för torsklarver och ungtorsk, riskerar att befästa situationen. Sammanvägt är en väsentlig konsekvens av dessa effekter att återuppbyggnadsplanerna för Ös- tersjöns torskbestånd är i högsta grad osäkra.
Regimskiftet i Östersjön kan också ha samband med rekryteringsproblemen för kustfiskbestånden av bland annat abborre och gädda. De är kraftigt försvagade i Egentliga Östersjöns ytterskärgårdsområden. De kustavsnitt som studerats i Bot- tenhavet uppvisar däremot inte några sådana störningar. Rekryteringen i de mest skyddade, inre delarna av de större skärgårdsområdena av Egentliga Östersjön fungerar också normalt.
Det geografiska mönstret ger anledning att misstänka att de grundläggande or- sakerna till problemen ska sökas just i Egentliga Östersjön. Fältstudier och experi- ment tyder på att en minskad tillgång på djurplankton under fiskarnas tidiga livs- stadier kan vara orsaken till rekryteringsproblemen.
Den höga fiskeridödligheten har lett till att fisksamhället i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har minskat i medelstorlek och att storvuxna arter numer utgör en mindre del av fisksamhällets totala biomassa. De flesta rovfiskar har minskat. Sär- skilt drabbade är arter med långsam tillväxt och låg produktivitet, t.ex. rockor och hajar, som nu finns på nationella och internationella listor över hotade arter.
Småväxta arter som sill och skarpsill har i stället ökat i antal och biomassa. Dessa drastiska förändringar i fisksamhällets storlekssammansättning påverkar det naturliga samspelet mellan rovfiskar och bytesdjur och därmed funktioner i ekosys- temet.
Ett selektivt fiske på stora individer kan också leda till tidigare könsmognad, vilket är fallet för t.ex. torsk i Nordsjön och Kattegatt. Det kan i sin tur resultera i minskad produktion på grund av att större individer är mer produktiva och har högre kvalitet på äggen.
En långsiktig effekt av den höga fiskeridödligheten är den drastiska nedgången av lokala lekbestånd av t.ex. kolja, torsk och rödspotta i Skagerrak och Kattegatt. Konsekvenser av detta är exempelvis att rekryteringen av torsk i Skagerrak är allt- mer beroende av ungfisk från Nordsjön. Mycket tyder på att vissa lokala lekbe- stånd helt har försvunnit. Åtgärder för att minska fisketrycket och återuppbygga bestånden riskerar därmed att inte få avsedda effekter, eftersom vissa delbestånd slagits ut.
Fisket har avgörande påverkan på fiskbeståndens fortlevnad. Men det är också väl känt att fiskbestånd kännetecknas av naturliga variationer. Vetenskapliga studi- er bekräftar att havens ekosystem kan påverkas av både globala och regionala kli- matförändringar. Högre temperatur i Nordsjön och varierande salthalt i Östersjön har förändrat tillgången och sammansättning av föda för ungfisk. Det påverkar i sin tur mängden och sammansättningen av vuxen fisk. En plan för att restaurera fisk- bestånden måste därför ta hänsyn både till fiskets effekter och till naturliga varia- tioner i havens ekosystem.
DRIVKRAFTER
Fisket påverkar fiskbestånden direkt genom det uttag av målarter och bifångstarter som landas eller fångst som slängs tillbaks och inte överlever. De främsta orsaker- na till att fångad fisk kastas tillbaks är att kvoten för en viss art är slut eller fisken inte överstiger minimimåttet. Det kan också vara ekonomiska skäl som ligger bak- om. Man vill uppgradera fångstens värde inom ramen för rådande regleringar.
Flera fiskerier har för stor fångstkapacitet i förhållande till fiskbeståndens stor- lek. Denna överkapacitet beror dels på ett för stort antal fartyg, dels på alltför ef- fektiva fartyg i den svenska fiskeflottan. Överkapaciteten leder till låg lönsamhet inom sektorn vilket ökar incitamenten för överexploatering av fisktillgångarna och illegalt fiske.
Överkapacitet finns inom hela EU. Det leder till politiska påtryckningar om att besluta om fångstmängder (TAC) som är högre än de fångstmängder som ICES rekommenderar utifrån biologiska hänsynstaganden.
När traditionella arter överutnyttjats har fiskeflottan ofta anpassat sig och fisket har riktats mot kortlivade mer produktiva arter längre ner i näringskedjan. Fisket kan också riktas mot känsliga arter högre upp i näringskedjan, som tidigare inte nyttjats i så stor omfattning och då oftast inte heller är reglerade. Ett exempel är att de svenska landningarna av rödtunga i norra Kattegatt och djupare delarna av Ska- gerrak ökat på senare år.
Rödtunga tillväxer långsamt, når könsmognad vid hög ålder och är oreglerad, vilket gör den extra känslig för överfiske. Detta är ett exempel på att förvaltningen måste vara uppmärksam på hur den samlade fiskeansträngningen förändrar sig så att inte oönskade effekter uppstår i ekosystemet när regelverket ändras för att skyd- da reglerade bestånd.
Når vi delmålet?
År 2008 som slutdatum för delmålet är med dagens kritiska situation inte längre realistiskt. EU: s förslag till återhämtningsplan för torsk i Östersjön kan illustrera svårigheterna. Enligt planen skall nuvarande fiskeridödlighet om 1.1 för det östra torskbeståndet minskas till 0.3 med årliga minskningar om som mest 0.1 enheter. Eftersom förslaget ännu inte har accepterats kommer det att dröja till 2007 plus 8 år, dvs. till 2015 innan målet är uppnått. Sverige har troligen små möjligheter att öka ambitionen, men kan istället prioritera att adekvata åtgärder inleds snarast möjligt.
Delmålet bör revideras för att ge en realistisk tidsplan, tydliggöra behovet av en ekosystemansats och för att ge mätbara kriterier för när det är uppnått.
UPPFÖLJNING
Fiskeriverket har ansvar för delmålet, liksom för uppföljningen av det. En specifik indikator finns för målet: Lekbiomassa för torsk. Målet följs också upp genom de beräkningar av fiskbeståndens status som Internationella Havsforskningsrådet gör årligen.
Fiskeriverket redovisar också sedan 2004 årligen situationen för de ekonomiskt viktigaste fiskarterna i rapporten ”Resurs och miljööversikt”. Rapporten bygger på beståndsanalyser baserade på nationell fiskövervakning, landningar av fångster och ICES sammanställning av de gränsöverskridande bestånden.
Ekologiska indikatorer har länge använts inom forskningen som en systematisk metod för att beskriva och generalisera ekologiska processer. Mindre ansträngning- ar har gjorts för att identifiera indikatorer som kan användas i fiskförvaltningen. Det teoretiska underlaget för ekosystemanalys har dock förbättrats avsevärt under
senare år5. Samtidigt har nya ekologiska insikter skapat förutsättningar för att ut- veckla indikatorer och alternativa modeller inom ramen för en ekosystemansats.
Behovet av analyser för att kunna tillämpa en sådan ansats varierar beroende på den geografiska omfattningen. Länsstyrelser och kommuner behöver detaljerade råd om mindre vattenområden, regering och riksdag behöver underlag för att beslu- ta om nationella riktlinjer, medan samarbetet inom EU: s fiskförvaltning förutsätter ekologiska råd om fiske och exploatering av transnationella fiskbestånd och havs- miljöer.
Fiskeriverket redovisar mer i detalj strategier för vidareutveckling av indikatorer för övervakningen av fiskbeståndens tillstånd i omgivande hav i en särskild rapport till regeringen6.
Naturvårdsverket, Fiskeriverket och Länsstyrelserna finansierar ett betydande program för övervakning av kustfisk. Syftet är att kunna påvisa långsiktiga föränd- ringar av övergödning och miljöbelastning i den marina miljön. Fiskeriverket tar prover, lagrar data och utvärderar, och rapporterar årligen till Naturvårdsverket och Länsstyrelserna. Resultaten av arbetet används bl.a. för att dokumentera föränd- ringar i kustfiskebeståndens ekologiska status. Sammanfattningar publiceras i Fis- keriverkets årliga resurs- och miljööversikt och som faktablad inom varje provtag- ningsområde.
Förekomsten av bottenfisk studeras genom bottentrålning vid sammanlagt 57 trålstationer längs västkusten. Syftet är att övervaka beståndsutvecklingen i fråga om främst fisktäthet och storleksfördelning men också artsammansättning. Särskilt studeras bottenfiskarterna, dvs. torsk, kolja, vitling, rödspotta, sandskädda, skrubb- skädda, slätvar, piggvar och knot.
Beståndsutvecklingen i olika områden utgör underlag för den nationella för- valtningen av kustnära populationer längs västkusten. Utvecklingen analyseras också som uppföljning av förvaltningsbeslutet om att flytta ut trålgränsen.
De dataintensiva modeller som används inom traditionell beståndsuppskattning kan inte direkt tillämpas på kustnära fiskbestånd, något som har lett till brister i förvaltningen av många bestånd. Fiskeriverket har tagit initiativ till ett forsknings- program om ekologiska indikatorer för kustfisk. Målet är att utveckla alternativa metoder för att bedöma tillståndet hos kustnära fiskbestånd och ekosystem.
Ekologiska indikatorer används av HELCOM för årliga bedömningar av kust- ekosystem i Östersjön7. Myndigheter i Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen
och Sverige samordnar och genomför årliga standardiserade provtagningar i 15 kustområden. Syftet är att beskriva långsiktiga förändringar i fiskbestånd och att värdera resultaten i relation till naturlig variation och mänsklig verksamhet.
På motsvarande sätt arbetar OSPAR med indikatorer för uppföljning av ekosy- stemeffekter. Dessa indikatorer har vidareutvecklats och testats inom ICES. Som
5
ICES Journal of Marine Science, vol 62, 2005
6
Fiskeriverket 2007.Vidareutveckling av indikatorer som skall användas i övervakning rörande fiskbe- ståndens tillstånd i omgivande hav. Rapport till regeringen 2007-03-01
övergripande indikator på hårt fisketryck har man valt ”storleksförändringar i fisk- samhället”. Denna indikator betraktas nu som väl utvecklad.