Utvecklingen av generiskt one

På samma sätt som det finns ett flertal språk i vilka ett substantiv med betydelsen ’människa’ har grammatikaliserats till ett generiskt pronomen har också räkneord motsvarande en genomgått sådana förändringar på flera håll. Enligt Hellquist (1929– 1932:673) finns pronomen med ursprung i räkneordet en i fornsvenska, danska, lågtyska, tyska, medelholländska och engelska. Även i norska, färöiska och spanska finns motsvarande generiska pronomen (Norsk ordbok 1978, 2:487f; Faarlund, Lie & Vannebo 1997:344; Barnes & Weyhe 1994:203; Pozas Loyo 2010a:277).

En utveckling från räkneord till generiskt pronomen har alltså skett i flera europe-iska språk, vilket gör det relevant att relatera framväxten av det svenska pronomenet

en till andra liknande förändringar. I det följande redogör jag därför för vilka

slutsat-ser som har dragits av en undersökning av hur det engelska generiska pronomenet one har utvecklats ur det fornengelska räkneordet an (’one’) (Rissanen 1997b).20 Denna utveckling uppvisar nämligen flera likheter med den svenska (se kapitel 7).

3.3.1 Utvecklingen av one som grammatikalisering

Rissanen (1997b:87) beskriver utvecklingen av olika pronominella användningar av

one som ”an excellent example of grammaticalization”. Varför utvecklingen ska anses

vara ett fall av grammatikalisering trots att den utgår från ett redan grammatiskt ord (det fornengelska räkneordet an), förklaras emellertid inte i artikeln. Utifrån den prototypbeskrivning av grammatikaliseringsprocessen som nämns i avsnitt 3.1.2 kan utvecklingen från räkneord till pronomen knappast ses som ett typiskt exempel på en sådan process: den inbegriper ju varken ett ursprungligen lexikalt element eller ett element som blir mer grammatiskt (att pronomen skulle anses vara mer grammatiska

20 Safir (2004) menar tvärtemot Rissanen att det generiska one sannolikt härrör från franskans on och inte alls är besläktat med räkneordet. Han anför dock inte några bevis för denna hypotes. Eftersom jag inte heller har funnit ett sådant antagande hos någon annan forskare väljer jag att bortse från Safirs påstående i det följande (att franskans on kan ha influerat användningen av one nämns däremot av Wales 1980:114 och Halliday & Hasan 1976:46).

än räkneord förefaller inte rimligt). Däremot skulle förändringen antagligen kunna inkluderas inom någon av de bredare definitioner av begreppet som har föreslagits (se diskussionen i Campbell 2001:154ff). Förändringen kan dock egentligen snarare räknas som ett exempel på vad Boye och Harder (2012:31) har benämnt

regrammati-calization: utvecklingen av ett redan grammatiskt uttryck till ett nytt grammatiskt

uttryck vilket varken är mer eller mindre grammatiskt än det ursprungliga.

Det bör påpekas att underlaget för Rissanens slutsatser är ganska litet (sammanlagt har han i den studerade korpusen (1150–1500) endast funnit totalt 34 exempel tillhörande de fyra första kategorierna nedan, varav 23 personligt-specifika, 7 ersät-tande, 3 personligt-icke-specifika och 1 generiskt belägg, även om han också säger sig bygga på andra källor), vilket gör att det kan ifrågasättas hur trovärdiga hans resultat egentligen är; de kan tyckas väl spekulativa.21 Icke desto mindre uppvisar den utveck-ling han diskuterar tydliga likheter med den som har anförts för man-uttryck från substantiv till generiska pronomen (se avsnitt 3.2.1), och jag har funnit hans under-sökning användbar som utgångspunkt för min studie av det svenska pronomenet en.

3.3.2 One:s semantiska utveckling

Rissanen delar in one:s användningsområden som pronomen i sex olika kategorier: 1. Personligt-specifikt one (syftar på en viss individ, vem detta är behöver dock

inte vara preciserat i kontexten)

2. Ersättande one (syftar tillbaka på någonting tidigare nämnt, t.ex. let my Horse,

if I have one)

3. Personligt-icke-specifikt one (syftar på en odefinierad person, ’någon’) 4. Personligt-generiskt one (syftar på alla)

5. One med indefinita pronomen (t.ex. every one; på svenska envar, var och en,

varenda)

6. One som platshållare (one med ett föregående beskrivande adjektiv, t.ex. my

sweet one)

Varken användningen av one tillsammans med indefinita pronomen (kategori 5) eller

one som platshållare (kategori 6) verkar ha påverkat grammatikaliseringsprocessen för one:s övriga funktioner som pronomen. Dessa kategorier kommer jag därför inte att

diskutera vidare. Övriga fyra kategorier, liksom den utveckling det engelska one förmodas ha genomgått, beskrivs närmare i det följande.

21 Som framgår i avsnitt 7.4 finner jag dock själv inte heller fler exempel på en tillhörande någon av dessa kategorier i mitt svenska material. Från den fornsvenska perioden (1225–1526) finner jag totalt 27 exempel, varav 24 personligt-specifika, 0 ersättande, 2 personligt-icke-specifika och 1 generiskt belägg.

1. Personligt-specifikt one

Enligt Rissanen (1997b) tar utvecklingen från räkneordet an till olika pronominella användningar av ordet sin början redan under den fornengelska perioden (ca 450– 1100). Ursprunget till utvecklingen är enligt honom kontexter i vilka räkneordet an inte längre har en koppling till en grupp från vilken referenten pekas ut. I sådana kontexter börjar ordet fungera som ett personligt-specifikt pronomen (jfr också Rissanen 1997c:523). Detta sker enligt honom när ordet inte längre enbart uppträder i satser som (3.18), utan också i satser som (3.19) (Rissanen 1997b:100):

(3.18) She is married to one of my brothers.

(3.19) She is married to one whom she will love forever.

Rissanen påpekar att det rör sig om en gradvis utveckling med många gränsfall. I början av 1200-talet finner han det första exemplet på sådant personligt-specifikt one, medan det i texter från runt år 1300 finns flera exempel. Pronomenet följs i dessa ofta av en relativsats eller annan efterställd bestämning som ger ytterligare information om den person som åsyftas, såsom i (3.19) ovan. Vid mitten av 1400-talet har one med personlig-specifik referens enligt Rissanen etablerats. Pronomenet används då vanligen för att introducera en referent. Denna funktion blir emellertid så småningom allt ovanligare, och under slutet av 1600- och 1700-talet förekommer ordet allt mer sällan som personligt-specifikt pronomen.

2. Ersättande one

Även ersättande (”substitutive”) one dyker upp på 1200-talet. Enligt Rissanen finns inte någon större semantisk skillnad mellan detta one när det syftar anaforiskt på en person och det nyss nämnda personligt-specifika pronomenet. Ersättande one är enligt honom inte särskilt vanligt under den medelengelska perioden (ca 1100–1500), och inte heller i dagens skriftspråk. Etablerat anses dock bruket vara från 1500-talet.

Var gränsen ska dras mellan ersättande one och one som räkneord förefaller inte självklart utifrån Rissanens exempel. I exemplet two angels … one at the head, and the

other at the feet ses one av honom som ett exempel på räkneordet, men ordet har ju

också en koppling tillbaka till substantivet angel; one förefaller alltså också fungera ersättande. Min tolkning är att Rissanen endast räknar ett belägg som ersättande om det inte samtidigt kontrasteras mot ett annat räkneord eller en större grupp; ordet måste alltså syfta tillbaka på ett substantiv i singular för att kunna räknas till de ersät-tande beläggen. Detta framgår dock inte explicit av artikeln.

Övriga pronominella användningar av one (dvs. personligt-icke-specifikt och per-sonligt-generiskt one) har enligt Rissanen sannolikt utvecklats ur kategorierna person-ligt-specifikt one och ersättande one. Att pronominellt one skulle ha utvecklats ur ersättande one förefaller dock enligt min mening mindre troligt eftersom ersättande

3. Personligt-icke-specifikt one

Exempel på personligt-icke-specifikt one finns enligt Rissanen först belagda i texter från 1300-talet. De blir dock inte vanliga förrän under slutet av den medelengelska perioden (som varar ca 1100–1500). Sådana belägg på one återfinns enligt honom typiskt i icke-hävdade kontexter, t.ex. i frågor, uppmaningar och konditionala satser. Han menar att skillnaden gentemot personligt-specifikt one är att icke-specifikt one inte refererar till en viss specifik person. Se följande exempel (3.20) och (3.21) (Rissanen 1997b:114):

(3.20) There’s one at the door … (’somebody’, viss person = personligt-specifikt one) (3.21) If one comes to see me … (’anyone’, inte viss person = personligt-icke-specifikt one)

Till skillnad från generiskt one följs icke-specifikt one enligt Rissanen ofta av en bestämning, t.ex. av en relativsats: if you hire one who is at somebody else’s service. Han nämner också att sådana belägg på one i nutida engelska kan ersättas med someone eller anyone; dessa pronomen övertar nämligen på 1800-talet icke-specifikt one:s användningsområden.

Rissanen påpekar vidare att det har antagits att den icke-specifika användningen av den obestämda artikeln an har utvecklats ur den specifika, och han ser det därmed som troligt att personligt-icke-specifikt pronominellt one på samma sätt har utvecklas ur personligt-specifikt one, eventuellt med hjälp av den ersättande användningen av ordet. Utvecklingen av pronominellt one och utvecklingen av den obestämda artikeln

an är nämligen enligt honom mycket likartade, även om utvecklingen av pronomenet

sker något senare.

4. Personligt-generiskt one

Först i Rissanens material från 1400-talet finns personligt-generiskt one belagt. Sådant

one har enligt honom utvecklats ur personligt-icke-specifikt one, på samma sätt som

den generiska användningen av den obestämda artikeln har utvecklats ur den icke-specifika användningen av densamma. Rissanen menar att steget från personligt-specifikt eller icke-personligt-specifikt one till generiskt one inte är särskilt långt, och att gränsfall utgörs av exempel i vilka one egentligen främst syftar på talaren själv, men referensen görs mer generaliserande. Att detta generiska one är vanligare i Shakespeares dramer än i andra texter från samma period ser han som ett tecken på att ursprunget till generiskt one kan sökas i en subjektifierad användning av ordet i situationer i vilka det har förtäckt syftning på talaren själv eller andra närvarande personer. Den generiska användningen förmodas dock ha utvecklats långsamt: det finns bara ett tydligt exem-pel från 1400-talet i den korpus Rissanen har undersökt. One uppträder i denna funktion främst som subjekt, men kan också återfinnas i andra positioner. Vanligt blir personligt-generiskt one inte förrän under andra halvan av 1600-talet.

3.3.3 Sammanfattning

Om vi bortser från ersättande one (vilket jag inte tror har spelat någon avgörande roll för processen) kan utvecklingen av det engelska generiska one översiktligt skisseras på följande sätt, utifrån Rissanens undersökning:

(h) räkneord ĺ specifikt one ĺ icke-specifikt one ĺ generiskt one

an (’en’) ’somebody’ ’anyone’ ’one’ (’man’) < 1100 1200-tal 1300-tal 1400-tal

Under 1500- och 1600-talet förekommer alla de olika typer av one som Rissanen diskuterar. Efter detta ersätts emellertid specifikt one och icke-specifikt one gradvis av sammansatta former (somebody, someone, anybody, anyone). För att illustrera att vissa av de nya användningarna av one i senare lägen försvinner kan utvecklingen också presenteras som i Figur 3.4, med inspiration från Bylins (2013) illustrationer av hur utvecklingen av ett antal aspektuella hjälpverb har sett ut.

One-kategori < 1100 1200-tal 1300-tal 1400-tal 1700-tal 1800-tal Räkneordet an/one ĺ ĺ ĺ ĺ ĺ ĺ

Personligt-specifikt one ĺ ĺ ĺ ĺ Personligt-icke-specifikt one ĺ ĺ ĺ

Personligt-generiskt one ĺ ĺ ĺ

Figur 3.4 Utvecklingen av generiskt one utifrån Rissanen (1997b)

En sammanfattning av Rissanens (1997b) kategorisering av de olika pronominella beläggen på one i engelska från 1100-talet och framåt redovisas i Tabell 3.1.

Tabell 3.1 Sammanfattning av Rissanens kategorisering av one

Typ, exempel Förstabelägg Blir vanligt Kännetecken personligt-specifikt (’en viss’)

She is married to one whom she will love forever

1200-tal 1400-tal introducerar ofta en referent följs ofta av relativsats eller annan bestämning

ersättande

She is wedded to a man, to one that was her kinsman

1200-tal aldrig, dock etablerat från 1500-talet

syftar tillbaka på någonting tidigare nämnt

personligt-icke-specifikt (’någon’)

If one comes to see me…

1300-tal 1400-tal i icke-hävdade kontexter kan ersättas med someone eller

anyone och följas av bestämning

personligt-generiskt (’man’)

He is such odd fellow, that one may have reasons to fear both his folly and knavery

1400-tal 1600-tal främst som subjekt

kan inte ersättas med someone eller