3. Språkkontakt och syntaktisk förändring
3.1 Syntaktisk förändring genom språkkontakt
3.1.3 Utvecklingsförloppet vid kontaktinitierad förändring
Med utgångspunkt i den forskning som gjorts de senaste fem, sex decennierna, sedan Weinreich och Haugen, är det flera som ägnat sig åt att beskriva hur pro-cessen går till vid kontaktinitierad förändring. I detta avsnitt fokuseras vilka lingvistiska element som påverkas, och vad som krävs för att element av olika slag, eller mer abstrakta strukturer, ska bli föremål för transfer. Det är vanskligt att försöka definiera några strikta regler för de här processerna, eftersom varje kontaktsituation i någon mån är unik, även om det är samma mekanismer som ligger bakom att förändringen uppstår. Det är alltså mycket svårt att ställa upp hypoteser och på förhand sia om vad som ska komma att ske i en given kon-taktsituation. Tack vare den kartläggning som genomförts i den tidigare forsk-ningen är det dock möjligt att urskilja tydliga tendenser. I stora drag kan för-ändring, ur ett samhälleligt perspektiv, fungera så att vid en inledande ytlig kontakt kommer betydelseord att lånas först.19 Ju längre och ju intensivare kon-takten blir, desto abstraktare element kan bli föremål för transfer.
Inom kontaktlingvistiken talar man ibland om låneskala (borrowing scale) för att beskriva vad som lånas eller förs över och när. I arbetet med att utforma res-triktioner för den kontaktinitierade förändringen är det många som beskrivit händelseförloppet i termer av en låneskala, t.ex. Moravcsik (1978), Thomason & Kaufman (1988), Thomason (2001) och Winford (2003).20 Andra har ställt upp hierarkier med beskrivningar av kategorier som typiskt lånas före andra,
19 Med termerna lån och låna avses överföring av element av lexikaliskt slag, till skillnad från
transfer som avser överföring av grammatiska funktioner (jämför 3.1.1 ovan).
t.ex. Matras (2007) och Muysken (2010). Eftersom kontaktinitierad förändring är oerhört komplex är det förmodligen inte möjligt att formulera regler och res-triktioner som kan appliceras på alla former av kontaktsituationer. Alla sådana försök har fått ge vika när man funnit exempel på motsatt utveckling. Istället har det blivit vanligare att skilja mellan möjliga och troliga händelseförlopp, se t.ex. Muysken (2010). Genom att utgå från vad som är vanligast går det bra att ställa upp allmänna tendenser. Några exempel: i) betydelseord lånas före funk-tionsord, ii) icke-basal vokabulär lånas före basal vokabulär, iii) modala element lånas före aspektuella.
I tabell 3:2 nedan ger jag exempel på en typisk låneskala. Den är till stor del utformad efter en beskrivning av Thomason (2001:70f), men det föreligger inga väsentliga skillnader mellan de låneskalor som lagts fram (se ovan). De avvikelser som kan noteras har främst att göra med hur grov- eller finkornigt man valt att göra sin beskrivning. Tabellen visar en skala från inledande, ytlig språkkontakt, till långvarig och intensiv kontakt och vilka språkliga nivåer som påverkas i relation till kontaktens omfattning.
Tabell 3:2. Låneskala vid språkkontakt
Språkkontaktens
omfattning Beskrivning av de språkliga nivåer som påverkas med hänsyn till kontaktens omfattning
1. Tillfällig kontakt Låntagare behöver inte behärska källspråket i någon större utsträckning. Andelen tvåspråkiga talare är låg eller ingen. Lånord är av icke-basal vokabulär.
Lexikon: Betydelseord, typiskt subjekt, verb, adjektiv. 2. Utökad kontakt Ökad andel tvåspråkiga talare.
Lexikon: funktionsord och betydelseord, fortfarande av icke-basal karaktär.
Struktur: Mindre förändringar, inga av sådant slag att de förändrar mottagarspråkets befintliga struktur. Nya fonem kan dyka upp i lånord, förändring av grammatisk betydelse eller distribution hos befintliga element.
3. Intensiv kontakt Större andel tvåspråkighet. Sociala attityder gynnar lån. Både icke-basal och basal vokabulär kan lånas, liksom struktur i måttlig utsträckning.
Lexikon: basala ord, mer funktionsord, också lån av ord i stängda ordklasser, böjningsaffix.
Struktur: Element som påverkar inhemsk struktur överförs, vanligen utan att mottagarspråkets typologi förändras. Fonem i mottagarspråket kan försvinna om de saknas i källspråket. Stavelsestruktur och morfofonemiska regler kan påverkas. Ledföljd kan förändras, som exempelvis SOV>SVO. Koordi-nation och underordning kan påverkas, lånade affix kan börja användas på inhemsk vokabulär.
Språkkontaktens
omfattning Beskrivning av de språkliga nivåer som påverkas med hänsyn till kontaktens omfattning 4. Mycket intensiv
kontakt Tvåspråkighet i hög utsträckning. Sociala faktorer bidrar starkt till lån. Fortsatt omfattande mängd lånord, i alla ordklasser. Strukturella lån i stor utsträckning.
Lexikon: Stor andel lån
Struktur: I stort sett inga begränsningar för vad som kan lånas. De strukturella lånen kan ge stora typologiska förändringar i mottagarspråket. Fonologiska kategorier kan försvinna eller tillkomma. Syntaktiska fenomen som ledföljd, relativsatser, ne-gation, underordning, kvantifiering kan påverkas. Flekterande morfologi kan ersättas med agglutinerande eller tvärtom och kongruensmönster kan förändras.
Låneskalan i tabell 3:2 visar ett typiskt utvecklingsförlopp och är starkt gene-raliserad. Kontaktens omfattning utgörs primärt av två faktorer nämligen kon-taktens längd och konkon-taktens intensitet. Vanligtvis leder ökad längd till ökad intensitet, men avvikelser kan förstås förekomma. Intensitet är ett intrikat fe-nomen som är svårt att mäta och definiera, vilket bidrar till svårigheterna att ställa upp hypoteser för kontaktinitierad språkförändring. I varje kontaktsitu-ation inverkar en enorm mängd faktorer på händelseförloppet. Det är mycket svårt att kunna identifiera dem alla, särskilt i fråga om historiska skeden. De viktigaste faktorerna i detta avseende presenteras i nästa avsnitt.
En annan fråga som måste beaktas handlar om huruvida vi alls kan applicera de här moderna kategoriseringarna på en historisk situation. De studieresultat som ligger till grund för beskrivningen i tabell 3:2 har lagts fram under de se-naste hundra åren, merparten de sese-naste decennierna. Kan vi vara säkra på att nutida förhållanden fungerade på ett likartat sätt för tre hundra år sedan eller tre tusen år sedan? Under benämningen uniformitetsprincipen har man an-tagit att de betingelser som gäller mänskligt handlande måste ha varit ungefär desamma i alla tider. Uniformitetsprincipen formulerades i modern bemär-kelse av Charles Lyell (1833) för geologiska förhållanden. Utgångspunkten är att naturlagarna rimligen inte kan ha fungerat annorlunda i äldre tider, alltså måste man kunna använda nutida observationer för att göra bedömningar om äldre skeenden. Denna princip har fått spridning också inom språkvetenskapen, t.ex. Lass (1997) och Labov (1994), och man tänker sig att de faktorer som in-verkar på människans kommunikation fungerar likadant över tid. Principen har emellertid fått utstå mycket kritik. Man har bland annat ifrågasatt det gradvisa förändringsförlopp som principen förutsätter. Labov (1994) har påtalat att språkförändring inte sällan går mer abrupt till väga. Bergs (2012) har lyft fram farhågor med utgångspunkt i de sociolingvistiska faktorerna. Han redogör för några historiska skeden när de samhälleliga omständigheterna avvikit från de
standardisering, språknormering, kommunikationsmönster och prestige som har fungerat annorlunda i andra tider.
Såväl Bergs som Labov poängterar dock att uniformitetsprincipen står sig väl i de flesta avseenden. Det går bra att applicera principen på historiska studier, men det måste ske med försiktighet. Jag utgår i denna avhandling från att hän-delseförloppet vid språkkontakt, så som det skisseras i tabell 3:1, i stora drag kan användas för att beskriva den svensk-tyska kontaktsituation som inleddes under Hansan, och sedan fortsatte under delvis andra omständigheter från och med reformationen.