På väg till, och på olycksplatsen

Under olycksskedet har det framkommit vissa problemområden, som ofta handlar om tekniska svårigheter. Det som i många fall lyfts fram är radiosystemet och att det är något skilda rutiner för radiokommunikation. Som en respondent utrycker det om kommunikation:

”Det struliga brukar alltid vara kommunikation; IT-plattformar och radiosamband. Det är oftast där man på insatsutvärderingar ser att det var brister. Bland annat kan det vara att man låg på olika kanaler. Vissa har dessutom inte möjlighet att gå över på en del kanaler för dom har bara ett visst antal kanaler.”

Insatsledare, Attunda

En annan respondent går in på det mer tekniska efter frågan ”tycker du att tekniken har påverkat samverkan?”

”[…] Stockholm går på 400-bandet, vi har tills för väldigt nyligen gått på 700-bandet, nu har vi gått över till 400-bandet på en del stationer. Så vi har 400-band på rökdykare. Men det är inte samma 400-band som Stockholm har. Förut löste vi det med cross-bandsrepeatrar men nu har cross-bandsrepeatrarna inställda… dom vi har är ju hedenhös, dom är ju från 1700-talet liksom, dom är inställda på Stockholms rökdykarkanaler och våra gamla kanaler så våra nya rökdykarkanaler och Stockholms kanaler funkar inte ihop. Vi har svårt med våra egna kanaler eftersom vi alla inte nu för tiden har 400, några kör på 400 några kör inte på 400. Så när vi åker ut kan vi ha problem att prata med varandra även på 400 bandet när vi är på samma insats. Det andra systemet, 700-bandet, det är ju katastrof, det funkar när det vill, ibland och ibland inte. Det är väldigt dålig kommunikation med dom radioapparaterna vi har.”

Något som gör situationen något mer komplex är det faktum att Storstockholm har gått över till RAKEL3

Tabell 3

systemet i tunnelbanan, eftersom det tidigare analoga radiosystemet har stängts av i tunnelbanan. Det visar sig alltså att det finns många olika system där vissa inte är kompatibla med varandra, vilket som framgår av inte bidrar till samverkan. Intervjun fortsätter vidare med frågan; ”När tar det här sig kraftigast utryck?”. Förutom vid rökdykarinsatser, där respondenten menar att det blivit bättre med ”400-bandet” än tidigare, säger denne att;

”... om jag åker på förstärkning; framkörningskanal 59. Jag åker som förstärkning på framkörningskanal 59 så lyssnar jag på pratet. Kommer botkyrka före oss, vilket dom gör då om vi ska förstärka botkyrka. Då hör jag först kommunikationen mellan botkyrka och RC, har jag tur hör jag även hela utlarmningen, eller när X kvitterar utlarmningen vilket betyder att jag själv inte behöver ropa upp och fråga, jag hör när botkyrka kommer fram, jag kan bilda mig en uppfattning om botkyrkas befäl gör en bra framkomstrapport. Jag kan sen komma fram förberedd på vad som ska hända. Nu för tiden är det sällan jag hör 59an ända bort till botkyrka och deras framkomstrapporter. Jag hör bara ett sprak, det är alltså dålig teknik. Tekniken fungerar inte.”

Styrkeledare, Södertörn

Personen upplever att det är viktigt att höra hela utalarmeringen och då få så mycket information om händelsen som möjligt i inledningsskedet. Detta för att bilda sig en egen uppfattning och förbereda sig på vad som ska göras. En öppen radiokommunikation verkar alltså vara att föredra vilket också poängteras i Tabell 1 Samverkansbefrämjande effekter till följd av befälsordningar och ledningsmodeller samt dess motsatser (Berlin och Carlström, 2009, s.309).

Mobiltelefonanvändandet inom räddningstjänsten är något som har diskuterats. Mycket av kommunikationen genomförs med hjälp av mobiltelefoni, detta har både sina för- och

nackdelar. Fördelarna är bland annat att mobiltelefoni är en kommunikationsväg som ofta har bra täckning med bra ljudkvalité och där det är naturligt att ha en något mer informell

kommunikation än via radio. Vidare är kännedomen om tekniken ofta hög, då personer är bekanta med mobiltelefoni eftersom tekniken används i många och olika sammanhang, både privat och på arbetstid. Vidare är några av fördelarna med mobiltelefoni det som respondenten nedan talar om:

”Det är ett sätt att selektera bort onödig information, folk ska inte behöva höra allt. Mellan en inre och yttre ledningsplats är det mycket enklare i ett duplexsamtal att prata och ge mer korrekt lägesbild än att hålla på med kom hit och kom hit”.

Insatsledare, Norrtälje

Mobiltelefonen möjliggör alltså en snabb och säker kommunikation mellan två eller ett par parter och i en del situationer är detta något väldigt positivt. Däremot kan detta samtidigt vara mobiltelefonens största nackdel. På samma sätt som mobiltelefoni ger en bra kommunikation mellan två parter utestänger den de parter som kan ha nytta av informationen som förmedlas under ett mobiltelefonsamtal. Citatet nedan visar ett exempel på en nackdel med att

mobiltelefonen idag har bättre täckning på många platser än radion.

”Så enkel sak som häromdagen. Brand P-garage i ”X”... vi kommer fram. Jag som är först på plats vet via radion att man har larmat ”YYY” och att 808 (ledningsfordon, författarens anm.) har larmats samt att man har dragit 828 (ledningsfordon, författarens anm.). När jag kommer fram vill jag tala om i framkomstrapporten att det inte är någonting synlig, men låt dom ligga på rull för jag har inte kommit ner i p-garaget. När jag kommer in i p-garaget inser jag att det här är lugnt, dom har bara kört en burn-out där ute och det är rökfyllt och luktar bränt gummi. Då får inte jag tag i dom på radio, då ringer jag RC och talar om ett läge. Hade jag gjort det på radio kanal 59 hade botkyrka hört det, slagit av blåljusen, rullat lugnt, insett att dom ska blivit vända när som helst och då hade det även kommit en vändning på dom. Nu rullade botkyrka hela vägen fram så nu stod jag med telefonen i örat när botkyrka kommer. Då hade dom kunnat få åka hem. Ren teknikbit, det händer ofta.”

Styrkeledare Södertörn

Det finns fler positiva effekter av att ha en öppen radiokommunikation. Exemplet ovan visar på att om radion hade haft samma täckning som mobiltelefonen hade en säkrare framkörning från andrastyrkorna kunnat ske.

Vidare lyfter denne respondent även ytterligare en fråga om kommunikationsrutiner ledningscentralerna emellan;

”Stockholm ropar rakt ut, deras larmcentral, 100, ropar man rakt ut på. Vår larmcentral kan man inte ropa rakt ut på. Om jag sätter mig i bilen och tar upp mikrofonen på 59an och säger, RC från ”YYY” (anonymiserat stationsnummer, ff. anm), då hör inte dom mig, jag måste skicka riktad sökning mot RC. Jag trycker alltså på en knapp som skickar signal mot RC, och då så svarar RC; ”YYY” (anonymiserat stationsnummer, ff. anm), vad vill ni? Därefter pratar jag med RC. När Stockholm åker på insatser hos oss och kanske kommer först eller ropar sig framme ropar de rakt ut. Då sitter vi i våra bilar och hör deras

framkomstrapport och då vet jag att de inte kommer få något svar från RC för RC hör inte dom när dom ropar rakt ut.”

Styrkeledare Södertörn

Att kommentera systemet i sig med öppet anrop eller riktad sökning är något som inte kommer diskuteras djupare i den här rapporten då båda metoderna har sina fördelar. Däremot det faktum att det finns olika rutiner i respektive område för att tala med ledningscentralen är förmodligen något som motverkar samverkan.

För att kommentera den incident som beskrivs i inledningen av rapporten där ett rökdykarpar blir beordrade att ta sig ut ur byggnaden även om rökdykarna inte ser någon anledning till det, är det en händelse som sker i branden i en Lindex-butik i Södertälje under vintern 2007. På grund av att olika system används för radiokommunikation vid rökdykning hör inte

Storstockholms brandmän att Södertörns brandmän, som rökdyker i samma butik, ropar ”nödläge” i radion och således har alltså inte Storstockholms brandmän hela bilden av rökdykningsinsatsen. Butiksbranden i Lindex har utretts i en stor omfattning och en av

punkterna från den utredningen handlar om att genomföra gemensam övningar. Detta är något som kommer att tas upp i större omfattning under rubriken Utbildning. Av utredningen att döma måste också radiokommunikationen förbättras rent tekniskt.

Sammantaget gör olikheterna i rutiner vid sambandet inom skadeplats och ledningscentral samt de tekniska barriärerna i form av olikheter i radiosystemen och radiosystemets kapacitet i sig att samverkan organisationerna emellan får stå tillbaka jämfört med om det hade varit samma radiorutiner med en fungerande teknik.

Att radiorutiner och radiotekniken behöver bli bättre inom myndigheter med uppdrag att tillgodose samhällets behov av skydd och säkerhet är något som det talades om redan i början av 1990-talet (SOU 2003, s.20). Ett behov av ett modernt och fungerande radiosystem sågs och detta behov var rikstäckande. MSB har sedan på uppdrag av regeringen sett till att ett

radiosystemet RAKEL har tagits fram och är för närvarande brukbart i större delen av Sverige. Införandet av RAKEL är en omtvistad fråga, det öppnar upp många möjligheter men och andra sidan kostar det, menar man på räddningstjänsterna, alldeles för mycket. Utan att gå in på teknikaliteter för RAKEL är min slutsats att detta system har en möjlighet att ordna de tekniska

att skapa talgrupper och bjuda in till samverkansformer till andra parter än just räddningstjänst, vilket i det tidigare systemet inte var möjligt. För att göra en analys av implementeringen av systemet behövs däremot en mängd andra faktorer tas hänsyn till, bland annat kostnads-nytto-analys, benchmarking och så vidare, men denna analys är inget som faller inom denna studies ramar.

Under intervjuerna ställdes frågan; ”Tror du ny teknik kommer påverka samverkan än mer i

framtiden?" där ett intressant svar från en stabschef i Storstockholms brandförsvar utryckte det

såhär;

”Ja, det tror jag, jag tror tillexempel att radiobiten… man kan säga att hela vårt ledningssystem i mångt och mycket är uppbyggt på vilka möjligheter vi har haft att kommunicera på radio. Alltså, en pratar andra lyssnar, en framkörningskanal. Med ett nytt sambandssystem, antingen att man använder mobiltelefonens fulla potential, eller om man har RAKEL med allt vad det kan innebära korskopplingar mellan myndigheter och allt möjligt. Så man inte begränsar kanalutbud och sådär. Då tror jag, då kan det hända grejer.”

Stabschef, Storstockholm

Personen ser alltså en stor potential i RAKEL men pekar även på att mobiltelefonin kan användas i större utsträckning. I dagsläget finns även en stor potential i mobiltelefonin, inte minst genom 3G-, och det som är på väg in, 4G-nät och dessa nät i kombination med så kallade smartphones som exempelvis iphone eller android telefoner. Tillbaka till RAKEL diskussionen och stabschefen i Storstockholms brandförsvar där jag frågade vidare; Hur tror du att ett införande

av RAKEL ser ut då? Du säger att det kan ta vägen lite hur som helst?

”Det finns naturligtvis en risk i att dom som är intresserade av radiofrågor har fått sina perspektiv föresvävade av hur radiosystemet fungerar nu så försöker man bara göra införandet av RAKEL så likt det vi har nu som möjligt med framkörningskanaler, skadeplatskanaler, när det kanske finns fler möjligheter. Ja, sen samtidigt finns det ju ett jäkla värde i att om vi kan göra likadant i länet, för vi delar ju resurser i alla större insatser.”

Stabschef, Storstockholm

I början av citatet menar personen att det finns större potential i RAKEL än att bara ersätta det gamla systemet med det nya. Vidare, i den sista meningen, kommer personen in på något som får anses som det viktigaste RAKEL förmodligen kan göra för länet i form av samverkan, både räddningstjänster emellan, men även samverkan andra aktörer emellan, nämligen att ha ett likadant system i hela länet. RAKEL har enligt författarens mening potential att lösa många

problem, det här är dock en uppfattning som inte delas av alla i branschen och innan ett införande kan göras behöver en mängd olika faktorer tas hänsyn till. Som tidigare sagt är detta däremot något som den här rapporten inte har som syfte att göra. Om nu RAKEL ska införas bör en diskussion om vilka talgrupper som ska ordnas föras i hela regionen och inte minst tillsammans med andra aktörer, så som ambulans, polis och SOS.

I Lagen om Skydd mot Olyckor framgår det att ett formellt avslut av en räddningsinsats ska göras av räddningsledaren. Traditionellt har räddningsledaren varit ute på skadeplats och gjort det formella avslutet där. I regionen som RCSL ansvarar för har man valt att flytta in

räddningsledarskapet till det inre befälet. Detta till skillnad från det området som SSRC har ansvar över. Där det är sagt att räddningsledarskapet ska åligga den yttre ledningen. Det här väcker en del frågor och framför allt verkar det som att det är just avslutet av en

räddningsinsats, i juridisk mening, som det har varit problem med. Om räddningsledarskapet ska vara inne eller ute är ingenting den här studien har som syfte att kommentera, men det går att konstatera, genom de intervjuer som har genomförts, att genom att ha olika system för räddningsledarskapet där inte alla är helt medvetna om hur det rent praktiskt fungerar i de bägge regionerna kan det ibland bli en del frågetecken då räddningstjänsterna ska hjälpa varandra vid insatser.