Vägar och kommunikation ur arkeologisk synvinkel – en presentation av ett pågående projekt

I dokument Allén, landskapet och kulturvärdena Olsson, Patrik (sidor 61-68)

7. Vägar och kommunikation ur arkeologisk synvinkel – en

dignitet och inte minst datering tyckte jag att jag skulle använda mig av frågor kring förhistoriska kommunikationer som utgångspunkt för mina studier. Syftet är att sätta alla gravanläggningar som påträffades inom Citytunnelprojektet i ett större sammanhang.

Figur 1: Alla förhistoriska gravar (cirklar), boplatser (fyrkanter) samt depåer (stjärnor) och lösfynd (kryss) i Malmö Stad. Citytunnelprojektets undersökningsområde markerat med svart.

Orsaken till att det blev just kommunikation var att det inom vår institution redan finns en del gjort kring dessa frågor så jag kan arbeta vidare med andras hypoteser i bakhuvudet.

Tanken är inte att jag skall göra någon form av grundforskning, men att jag skall arbeta utifrån den kunskap som redan finns.

Kärnan i arbetet utgår från hypotesen att förhistoriska gravar ofta har anlagts intill

kommunikationsleder. Den danska arkeologen Sophus Müller publicerade 1904 en artikel som har stor betydelse för forskning kring förhistoriska kommunikationsleder (Müller 1904). Redan då fanns hypotesen om att rader med gravhögar kunde representera gamla väglinjer, men Müller drev hypotesen vidare och testade om teorin höll. Han använde kartunderlag med terränginformation och på dessa kartor ritade han in gravhögar och väglinjer. Genom sina studier visade han att högraderna oftast följde den kortaste och

till åar, branta sluttningar och våtmarker. Han upptäckte även att det ofta fanns koncentrationer av gravhögar vid vadställen eller andra korsningar.

Under 1960-talet följde amatörarkeologen Per Edvin Sköld upp denna teori och

applicerade den på ett skånskt material (Sköld 1963). Hans resultat visade på en liknande överregional högväg som skall ha sträckt sig från Trelleborg förbi Lund/Uppåkra och norrut till Halland. Denna väg omtalas oftast som ”Bronsåldersvägen”.

En delsträcka av denna väg, inom Malmö Stad, studerades närmare av kulturgeograf Marja Erikson från Malmö Kulturmiljö. Hon använde sig av äldre kartmaterial samt ortnamn och kunde korrigera några anomalier i Skölds ”Bronsåldersväg”. Vid

diskussionen om vägens datering resonerade Erikson sig fram till att via sitt källmaterial, nämligen kartmaterialet och placeringen av de medeltida byarna i förhållande till

”Bronsåldersvägen”, kan man förmoda att vägen är äldre än tegskiftena men att man med arkeologins hjälp kan öka möjligheterna för en datering (Erikson 2001, sid 176).

Bengt-Åke Samuelsson, också vid Malmö Kulturmiljö, tog upp diskussionen om

dateringen av ”Bronsåldersvägen” och studerade en 4 km lång strecka av Marja Erikssons korrigerade ”Bronsåldersväg”. Där gick han in i större detalj på var exakt vägen gått, bl. a förbi ett yngre järnåldersgravfält, Ljungbackagravfältet och tog hänsyn till alla kända daterade gravar längs med vägen och ansåg att ”Bronsåldersvägen” förmodligen kan dateras så tidigt som till bronsålder, kanske även till senneolitikum (neolitikum är lika med bondestenålder). Tidigare än som så ansåg han inte att det var troligt att vägen funnits (Samuelsson 2001, sid 181).

Vid en studie av Kristinebergsgravfältet i Oxie sn i Malmö Stad har Elisabeth Rudebeck och Chatarina Ödman från Malmö Kulturmiljö kunnat visa på sannolika vägar genom gravfältet. Området som begränsas av undersökningsytans utbredning har detaljstuderats i spridningen av olika typer av arkeologiska anläggningar, därav de flesta gravar. Dessa gravars, och övriga anläggningars, inbördes förhållande till varandra visar hur vägar har korsat gravfältet (Rudebeck et al 2000, sid 206–218).

Metoden jag kommer att använda är inte särskilt annorlunda än vad de ovan nämnda arkeologerna har använt sig av, men källmaterialet som jag skall strukturera är mycket större särskilt när det gäller daterade fornlämningar. Alla platser som är undersökta skall sorteras efter datering. Informationen om boplatslägen, gravar, depåfynd och lösfynd finns delvis i olika databaser eller i rapporter. Vissa föremål och företeelser kommer att dateras typologiskt om det ej finns någon 14C-datering. Information från olika typer av kartor kommer också att användas, båda historiska kartor men även yngre kartor som innehåller tillförlitlig terränginformation. Ett stort problem när man skall rekonstruera ett

gamla nog, dvs. som innehåller nog terränginformation, till att använda som rekonstruktionsunderlag.

Flera stora källkritiska frågor kommer att finnas när man studerar förhistoriska kommunikationsleder i ett modernt landskap. Ett stort problem är förstås att källmaterialet har till stor del uppstått genom undersökningar inför moderna kommunikationsleder som t ex. Öresundsförbindelsen eller Citytunneln. Ett tydligt exempel på det dyker upp vid studiet av kommunikationsleder mellan de neolitiska palissaderna i Malmö Stad (figur 2). Mellan de två nordliggande palissaderna syns en tydlig svängd linje av gravar som förbinder platserna. Problemet är att linjen av gravar följer extakt Citytunnelns järnvägsspår och snarare visar vart det har utförts arkeologiska undersökningar än ger bevis för en förhistorisk kommunikationsled. Palissaden i nordväst ligger ungefär vid brofästet till Öresundsbron och den nordöstliga palissaden fanns vid Hyllie vattentorn.

Figur 2. Alla neolitiska palissader (koncentriska ringar), neolitiska gravar (cirklar), neolitiska stenkammargravar och långhögar (femkanter), neolitiska boplatser och neolitiska lösfynd i västra delen av Malmö Stad. Citytunnelns undersökningsområde markerat med svart. Den neolitiska kustlinjen förmodas ha legat på dagens 4-meters nivå.

Ofta när man tänker på kommunikationsleder föreställer man sig en resa som har en

inte i en fullåkersbygd. Men det finns ändå speciella platser där det verkar som om man under förhistorien har strålat samman och konstruerat flera olika typer av monument och lämnat efter sig rester efter sakrala handlingar. Dessa platser kan just vara en början eller ett slut på en kommunikationsled. Ett exempel är Pile i Tygelsjö socken, söder om Malmö (figur 3). Pile har under förhistorisk tid bestått av ett näs mellan två åar, i dag kallade Tygesjöbäcken och Plieån. På detta näs har man efterlämnat sig en depå (Pilefyndet) bestående av: 12 kantyxor var av 11 i koppar och 1 i brons, 2 dolkar med fästen av brons, 3 fragment av dolkklingor i brons, 5 massiva ringar i brons, 1 fingerring i brons, 1 fragment av armring i brons, 4 fragment silvertråd samt 1 bronsring med spetsiga ändar. Fyndet dateras till strax innan bronsålder, dvs. den allra yngsta delen av

neolitikum. På näset har det funnits en bronsåldershög och strax norr om Tygelsjöbäcken finns även rester efter en megalitgrav. Följer man landskapet mot nordost framstår en möjlig kommunikationsled sammanbunden av megalitgravar och bronsåldershögar.

Figur 3: Pile. Möjliga kommunikationsleder markerad med tjock streckad linje. Kryss representerar ej daterade flatmarksgravar. Kustlinjen under bronsålder förmodas motsvaras av dagens 2-meters nivå.

En rekonstruktion av ett levande förhistoriskt landskap där boplatserna är knutna till varandra genom kommunikationsleder som varit kantade av gravar är inte lätt att

levande förhistoriska landskapet försvinner. Det bör undvikas att boplatserna presenteras som små öar i ett landskap, men att dra streck mellan dem hjälper inte så mycket för förståelsen av landskapet. Ett försök till att återskapa en känsla av det som varit kan vara att gå ut i det numera strängt skiftade och hårt odlade landskapet och försöka hitta företeelser ur vinklar där något av det gamla fortfarande existerar och fotografera dessa.

På flera ställen finns det tecken på att nuvarande tegskiften kan representera riktigt gamla gränser som kan ha använts under förhistorien som kommunikationsleder (Erikson 2001, sid 173–176, se även figur 4 nedan). Dessa fotografier kan kanske göra nytta som

illustration. Även digitala 3D rekonstruktioner kan vara möjliga att göra, men är svåra att publicera på papper som fortfarande är det huvudsakliga mediet att publicera rapporter i.

Figur 4. Tegskifte i Västra Klagstorps socken. Bronsåldershögar och stenkammargravar markerade, samt en hypotetiskt kommunikationsled från förhistorisk tid baserad på tegskiftet.

Bilden är ett utdrag ur en skannad och rektifierad historisk karta över Västra Klagstorp från 1788.

¤ Malmö Kulturmiljö.

Arbetet med förhistoriska kommunikationsleder i Malmö Stad är fortfarande i sin linda men kommer att publiceras i en rapport från Citytunnelprojektet där alla

temapublikationerna från projektet vill finnas samlade.

Referenser

Erikson, Marja. 2001. ”En väg till Uppåkra”, Uppåkra. Centrum i analys och rapport.

Uppåkrastudier 4. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No. 36, sid 173–

176.

Lindhé, Eva: Per Sarnäs & Morten Steineke. 2001. Citytunneln och spåren i landskapet.

Projektprogram och undersökningsplaner för Citytunnelns spårsträckningar och Hotelltomten. Malmö Kulturmiljö.

Müller, Sophus. 1904. ”Vei og Bygd i Sten– och Bronzealderen”, Aarböger for nordisk oldkyndighet og historie 1904.

Rudebeck, Elisabeth & Chatarina Ödman. 2000. Kristineberg. En gravplats under 4 500 år. Malmöfynd 7, sid 206–218

Samuelsson, Bengt-Åke. 2001. ”Kan gravar spegla vägars ålder och betydelse? Ett exempel från Söderslätt i Skåne”, Uppåkra. Centrum i analys och rapport.

Uppåkrastudier 4. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No. 36, sid 181.

Sköld, Per Edvin. 1963. En väg och en bygd i gammal tid. Ale. Historisk tidskrift för Skåneland. 1963:2.

8. Vägar till toppen – om ett förhistoriskt vägsystem på

I dokument Allén, landskapet och kulturvärdena Olsson, Patrik (sidor 61-68)