Leden till Njupe- skärs vattenfall.
VÄGENTILLEN nationalpark? Tåget pustar till, stan- nar i Gagnef där dyngdoften från upplöjda fält letar sig in genom en öppnad vagnsdörr. Jag tittar upp från alla pappren, tidningsurklippen, de ursinniga pro- testskrivelserna och de svala myndighetsskrifterna om Fulufjällets nationalpark som jag brett ut på bordet. De ropar, dessa papper, av folkligt motstånd och ibland lika folkligt försvar av en nationalpark, av experter på besök i bystugor där de får veta att de lever, av ödslighet och intensivt liv. På vägar genom åkrarna, i riktning mot de röda stugorna, ser jag en ensam tonåring komma farande på en moped och jag tycker det ser ut som om han far rakt ut ur det stor- stadsurbana Sverige. På perrongen virvlar fjärilar förbi i vårsolen.
Jag har tagit tåget från Stockholm och halvvägs genom Dalarna inser jag att den bokstavliga vägen till en nationalpark är viktig också den; det är bra om den tar tid, går långsamt, så att man hinner vänja sig vid ett litet långsammare tempo. Men det är nu, vid fyratiden, på eftermiddagen, som hockeyn börjar: SverigeKanada i VM-final i Helsingfors! Ljudet från den knastriga lilla radion jag har med mig lägger sig över majdagen och inte långt senare, precis när tågkonduktören meddelar i högtalarna “Då rullar vi in i Leksand” gör Sverige 1-0 därborta på andra sidan ett innanhav och jag jublar i min nästan tomma vagn. I Tällberg, där Siljans blåa vatten skymtar genom de ljusa slöjorna av grönska, befinner sig Sverige i numerärt överläge och pappren på bordet har liksom helt försvunnit. Kanadas målvakt gör en jätterädd- ning och i Rättvik hinner Tre Kronor både öka på sin ledning och kanadensarna reducera. Enstaka sön- dagsflanörer syns ute på den långa träbryggan och unga föräldrar med barnvagn går längs stranden.
Den här våren eller försommaren ska jag min- nas, tänker jag; vi ska alla minnas den. Sverige vin- ner VM och även för norra Dalarnas del kan det bli en historisk sommar: Första året efter invigningen av den annorlunda nationalparken Fulufjället i septem- ber 2002.
I Mora möter min gode vän Rolf Lundqvist upp, han som skrivit boken om Fulufjället. Rolf, denna vandrande essä, som i sin bok lyckats väva samman landskapet med befolkningens liv. Jag ska sova över i hans stuga i svenska Gördalen, den är belägen några hundra meter från norska gränsen. Vi far i bil från Mora till fjället, i ett baklänges Vasalopp genom Gopshus (där Mats Sundin missar ett friläge) och förbi Oxberget, där byarna lyser av underbar ålder- domlighet och knappt en människa syns på grund av hockeyn; bara enstaka TV3-lösa gubbar sitter och njuter av vårsolen på verandorna och ett litet barn går och lägger ett brev i en brevlåda: ensamt under mediehimlen. Rolf och jag sitter tysta i bilen, radion rabblar. Men där, någonstans i Transtrandstrakten, händer det till slut: Kanadensarna pressar i förläng- ningen in sitt segermål. Sportreportern jagar upp stämningen till bristningsgränsen. Vi är tvungna att stanna vid vägkanten för att inte riskera någon olycka. Det är som om hela landskapet omkring oss utplånats av den där lilla knastrande störningssän- daren, vi är inte närvarande.
Kliver ut ur bilen. Landskapet slår emot mig och jag har rört mig liksom bakåt i kalendern, i riktning mot en tidigare vår. Jag ser ut över skogarna, som se- dan länge mest är ett slags hårt brukade virkesåkrar. Timret härifrån skulle kunna spåras över hela Euro- pa, det finns i hus och anläggningar i Paris, London, Berlin, Rom. Hockeyn är emellertid fortfarande ett
VÄGEN TILL EN NATIONALPARK
slags taigaspel, de långa kalla vintrarnas spel. Inga inomhusarenor i Danmark, Tyskland eller Tjeckien kan riktigt ändra på det. Var är vi nu? Någonstans i Sälentrakten. Jag ser snö på fjällen. Rolf får syn på den första svalan. Det är här hockeyn slutligen är över, efter ett långt dividerande om pucken var inne eller inte. Och det är här, långt uppe i norra Dalarna, i en trakt som pekar mot periferi och glesbygd, som jag kan känna att jag lämnar mediesamhället bakom mig, fast jag vet att det är en illusion: Kanske tittar folk i glesbygden än mer på TV, vad vet jag. Jodå, tomhetskänslan efter det som skedde exakt 13.49 i förlängningen finns där en bra stund: Det kunde blivit ett stort minne om Sverige vunnit. Nåja; nu blir matchen i alla fall smått legendarisk.
Vi far vidare: i en båge genom norska Ljörda- len och sedan in i Sverige igen. Vårbäckarna forsar överallt. Inför snötäckta fjällsidor och sjungandet från tiotusen bäckar blir tankarna annorlunda och sträcker sig förbi dagsperspektivet. Vi befinner oss nämligen mot slutet av en mellanistid och en dag, när växthuseffekten inte längre orkar balansera det ske- endet, kanske detta vårliga skådespel av smältande snö inte inträffar. Snölager läggs då på snölager utan att smälta och så formas åter isarna, allt väldigare, och börjar färdas söderut krossande allt i sin väg.
Radion har tystnat. Landskapet börjar mumla. Tidsdimensionen, nyss extremt hoprullad under en hockeymatch, vecklas ut inför fjäll, himlar, öde- bygder. Här någonstans vidtar på allvar vägen till Fulufjällets nationalpark.
Sverige var faktiskt först i Europa med inrättandet av en nationalpark; 1909 beslutade riksdagen om nio nationalparker. I USA hade det skett tidigare när Yellowstones nationalpark skapades 1872. Men att den första svenska parken bildades i början av förra seklet var naturligtvis ingen slump. Den i europeiskt perspektiv sena men rekordsnabba svenska industri-
aliseringen hade på många håll fläkt upp landskapet dramatiskt, rökiga städer växte upp, timmerfronten hade skövlat de susande storskogarna. Gammeltiden trängdes tillbaka. Bondesamhällets täta, mångskif- tande och detaljerade utbyte med naturen – lövtäk- ten från den sälgen! Betet i den där skogsbacken! Den inplanterade fisken i den skogstjärnen! – ersattes efter hand med den storskaliga råvaruutvinning och penningekonomi som objektiverade landskapet och som, tillsammans med avfolk-ningen, snart gjorde det alltmer anonymt. Namn på bäckar och höjder föll i glömska, stigar växte igen kring ödetorp och övergivna fäbodar. I den svenska politiska offentlig- heten kom snart de heta debatterna om naturskyddet som ledde till de första – visserligen föga långtgå- ende – naturskyddslagarna. Det är knappast heller någon tillfällighet att nationalparkerna till en början mest bildades i norra Sverige; där fanns de ödsliga, storslagna fjäll som kunde leverera det rätta ”foster- ländska åskådningsmaterialet” till medborgarna, som det hette i regeringens proposition 1909, för öv- rigt samma år som Svenska naturskyddsföreningen bildades.
Nationalparkerna i Lappland framstår i själva verket som förverkligade symboler för alla de ideal och föreställningar som rörde sig i tiden. Decen- nierna kring förra sekelskiftet var upptäcktsfärder- nas tid när Nordenskiöld och Hedin strapatsrikt, och med svenskheten som kompass, utforskade världens vita fläckar. Polarresenären Nordenskiöld satt till och med i Svenska Turistföreningens styrelse! Det var de nya kommunikationernas era, för med byg- gandet av den norra stambanan kunde man på ett helt annat sätt än tidigare nå de avlägsna svenska fjällen, som förvånansvärt länge varit okända (utan- för den samiska kulturen). Framförallt var det kan- ske patriotismens tid och Sverige var ju en liten men rovgirig industrination som skulle slåss på de världs- marknader som imperialismen öppnat med överläg- sen vapenteknologi. Små pojkar och stora berusade sig med Sven Hedins och Jules Vernes skildringar av *
människans kamp med naturen, ja Jules Vernes “Re- san till månen” slutar med att månresenärerna efter hemkomsten startar ett re-sebolag för månturism! Hur värderades till exempel ett berg av dåtidens genomsnittligt äventyrslystne vandrare? Svar: Efter det motstånd det erbjöd. Ja, en “turist kring sekel- skiftet var en person med en alpstav, som betraktade vattenfall”, skrev poeten och naturkännaren Sten Selander framåt fyrtiotalet när han blickade tillbaka på den tid då nationalparksidén bröt igenom. Att det kom att heta national och inte naturpark var hel- ler ingen tillfällighet. Det nationella var viktigt och ordet park markerade både omedvetet och självmed- vetet en djupt antropocentrisk världsbild.
Fjällområdena i norr var de perfekta objekten för den tidiga, yrvakna naturskyddsvurmen. Lika rika och biologiskt intressanta eller mer representativa naturtyper utan samma visuella dramatik intresse- rade sig varken naturvänner, turister eller statsmak- ter för förrän långt senare. För de flesta svenskar, inklusive mig, är den spontana bilden av en national- park fortfarande just denna: Höga, storslagna fjäll där inga människor finns, bara “ren natur” och det är svårt att riktigt loda tanken att själva föreställning- en “ren natur” är en produkt av civilisationen.
Inför bildandet av Fulufjällets nationalpark, nästan hundra år efter inrättandet av den första i Sverige, kunde man i den lokala debatten urskilja ekot av den traderade bilden när de mest välformu- lerade motståndarna till parken tog till orda: “Vilka kontinentaleuropéer med massor av alperfarenhet vill åka buss i timmar på dåliga vägar och titta efter ett fjäll så lågt och platt att det inte ens syns från vägen!!”, utropade de, med två utropstecken, i en artikel i Dala-Demokraten den 27 mars 1997. Fu- lufjället beskrivs som tråkigt i jämförelse med “de dramatiska lapplandsfjällen” och den enda egentliga attraktion som kan dra folk dit är Njupeskärsfallet, Sveriges högsta vattenfall. Artikeln ekar, omedve- tet, av en lång nittonhundratalshistorias uppdämda vaneseende. När jag läser den inser jag att det sedan
länge finns lika stora upptäckter att göra i histo- rien om vår natursyn som i naturen själv. Själva ordet fjäll kan rentav urladdas på Fulufjället: “Rent berggrundsmässigt är Fulufjället... inte ens släkt med Lapplands-, Jämtlands- och Härjedalsfjällen”, skriver Rolf Lundqvist i sin bok. Urberget utgörs här inte av granit och gnejs, men av omvandlad sandsten en gång formad i varma urhav.
Njupeskärsfallet i all ära; men i övrigt är Fulufjället ingen sublim uppenbarelse i klass med Grand Canyon eller Sarek. Fulufjället är i det per- spektivet ett beskedligt fjäll och det är bara i ljuset av de tidigare nationalparkernas historia som man på allvar inser hur originell denna skapelse är. Till och med de som länge vistats på Fulufjället utgår gärna från ett slags försvarsposition när de inleder sina kärleksförklaringar till fjället. En kväll träffar jag på Idregården, i matsalen där vi sitter under den gamla takmålningen av Jerk Werkmäster, den man som kanske mer än någon annan är Fulufjällets man i världen, Alf Nordin, sedan många år ansvarig för skötseln av fjället. Uppvuxen långt nere i Hedemora kom han först i vuxen ålder till fjället, bodde några vintrar där i en stuga vid Rörsjön med sin hustru och ett spädbarn. Denne vithårige man i sextioårsåldern utstrålar en munter, otålig energi som smittar. Han är fientlig mot mycken ytlig modernisering som t ex 3G-antenner. Men till och med han säger det: “Till en början tyckte inte heller jag att Fulufjället var något märkvärdigt fjäll. Men allteftersom tiden gick fick jag upp ögonen för de unika kvalitéerna.” Han beskriver hur han sett Stora Sjöfallet, de jämtska fjällen men konstaterar att det lilla Fulufjället är något annat, med sina skogklädda sidor, sina djupa ibland drivhusliknande raviner och på platån sina vidsträckta hav av renlav och rika mosstäcken. Andra fjäll är hårda, glatta. Fulufjället är mjukt, ofta tungt att gå över.
Det platta Fulufjället, som jag vid min första resa i maj inte ens brydde mig om att bestiga – en medveten liten demonstration; jag ville då inte ens
se vattenfallet – avtecknar sig så oerhört tydligt mot nittonhundratalets alla nedärvda, mer eller mindre romantiska föreställningar om vad ett fjäll är, om vad en turist bör älska och om vad som är dramatisk natur. Egentligen borde det inte ens kallas national- park eftersom halva fjället ligger på norska sidan. Som patriotiskt åskådningsmaterial duger det såle- des inte mycket till.
Exakt hur det i allmänhet gick till när national- parker bildades i Sverige och på andra håll i världen skiljer sig säkert från fall till fall. Men genomgående är draget av projekt från centralt håll: Plötsligt utgick dekret om att ett område var nationalpark och över en natt fick traktens lokalbefolkning snällt finna sig i att inte ha samma tillträde som förr till de gamla markerna. Den grundläggande idén var att lyfta ut ett stycke ur civilisationens utbyte med natu- ren och säga: Det här rör vi inte längre. Parkerna blev därmed på sätt och vis alibin för en fortsatt och länge ökande exploatering av den övriga naturen. Hur lokalbefolkningar i gemen har reagerat över det där förfarandet är i sig en lång historia, som inte blivit skriven, kanske därför att det överhuvudtaget ännu inte finns en “stor berättelse” om naturvården, som är lika självklar och därmed öppen för reflexioner som t ex berättelsen om folkhemmet eller kvinnor- nas frigörelse. I skönlitteraturen tigs det i stort sett om sådana dramer där rollerna spelats av lokal- eller urbefolkningar. Ändå är stoffet minst sagt drama- tiskt. Så sent som från åttiotalet finns den förskräck- ande berättelsen om Kiruna nationalparksförslag. Vid mitten av åttiotalet föddes idén om att skapa kanske Europas största nationalpark och kombinera naturskydd och omfattande ekoturism. Problemet var att lokalbefolkningen tvärvägrade. Efter inten- siva debatter dog projektet. Skoteråkarna tycktes ha segrat. En forskare, Klas Sandell, gör i efterhand analysen att förslaget var för gammaldags aukto- ritärt för att lokalbefolkningen skulle tolerera det samt att starka industriella traditioner gjorde att den moderna turistnäringen inte riktigt sågs som en eko-
nomisk möjlighet. Träffande konstaterar Sandell att förslaget både kom “för sent för att kunna drivas ige- nom på ett liknande centralistiskt sätt som tidigare nationalparker”, och “för tidigt för att vinna anklang i ett samhälle med tydligt traditionellt industriellt perspektiv.” En tes han dock inte ordentligt testar är att se motståndet som djupt rationellt; det är först då – det är min misstanke – som jakt- och fiskeintres- sena, som ofta råkar i konflikt med reservatsplaner, blir riktigt förstådda för vad de är.
Staten träder fram som överhet. Det är till och med så att ilskan över utresta tjänstemän från läns- styrelser och Naturvårdsverket smittar av sig på de vilda rovdjuren: Vargen, björnen och kanske till och med lon betraktas ibland närapå som statens sände- bud ute i vildmarken! Inte har saken blivit bättre av att tjänstemän på Naturvårdsverket, med sin smala sociala tillhörighet i medelklassen och uppåt, ofta brakar samman med en lokalbefolkning bestående av till största delen LO-medlemmar. Människor som inte alltid får leva ut sina frihetliga impulser i arbets- livet värderar än högre friheten i skogen eller vid sjön. Klasstriderna inom naturvården blir synliga. Men också genusstriderna gör sig påminda, särskilt i glesbygder där traditionellt manliga sysslor domine- rar så mycket av tillvaron.
Konflikterna blir till slut en enda svårupplöst härva: Staten mot den lilla byn; medelklassens tjäns- temannaperspektiv mot arbetarklassens fritidsliv. Och slutligen: Hur hela seendet riskerar att förvri- das på grund av den nuvarande tendensen att också falskt romantisera den så kallade lokaldemokratin, trots att vi vet att de små gemenskaperna lätt råkar i händerna på en stark man eller ett enda välorga- niserat intresse – som det ofta är med jakten – och lätt leder till inställningen att i t ex en bygemenskap, där måste man vara överens, bortom alla sociala motsättningar. Den som avviker blir en svikare och varje idémotsättning dras ner till personstridernas träsk. Själva ordet lokalbefolkning är egentligen en myrstack av komplikationer. Och för att vända på
saken: Ofta kan en stadsdel i Stockholms innerstad vara mer mentalt avskärmad från omvärlden än en by i den svenska glesbygden, som gungar som en kork på världskonjunkturernas hav.
Ändå har vägen till många nationalparker gått direkt från någon statlig korridor till inrättandet av något skyddsvärt område. Stationerna däremellan har negligerats, inte tagits på allvar och – framfö- rallt – mest setts som hinder för realiserandet av nationalparker eller naturreservat. Motståndet ska, som det heter, informeras bort och betraktas inte som rationellt betingat, vilket det naturligtvis oftast är när någon värnar sin hembys intressen eller sina jaktintressen. Motståndet är inte bara ett uttryck för ryggmärgens motvilja till förändring och kanske är detta det mest svårsmälta för många naturvårdsad- ministratörer: De tror att de uteslutande ställs inför okunnigheten hos stockreaktionära sociala förlo- rare när de blir utskällda i någon bystuga, inte inför tänkande människor. I slutändan kan man till och med fråga sig hur rationellt själva nationalparksbyg- gandet faktiskt är. Ty om det i huvudsak bara ger den allmänna exploateringen av jordens biosystem ett alibi så är det inte särskilt rationellt.
En mycket konkret illustration av nationalpar- ken som alibi är de närmast barbariska hyggen som utbreder sig omkring Fulufjällets fot, alldeles intill parkens gränser. Den som intet ont anande, och med hopp om att närma sig orörd natur, kommer farande på vägen vid byn Tjärnvallen rycker till: National- parksön är omfluten av havsvidunder. Arrogansen som lyser från de där slutavverkade områdena ter sig fruktansvärd. Det är bolaget Korsnäs som stått för skövlingen, men det kunde lika gärna vara ett statligt bolag. De sparade träd och högstubbar, som numera står kvar på de certifierade hyggena, förstärker bara intrycket av våldtäkt: De reser sig som ännu dar- rande och dödande spjut begravda i skogskroppen. Och i det moderna skogsbruket är inte en enda män- niska längre synlig som går att ställa till svars. Den upprörde förbipasserande känner vanmakt.
De stora maskinerna har rullat bort efter att, här, intill nationalparken, ha demonstrerat vilka makter som egentligen bestämmer över ekosyste- mens liv och död. Nationalparken riskerar att bli alibi istället för ett kikhål in i en annan värld, där biologisk mångfald råder eller en anklagande gest mot den normala naturskövlingen. Och samma dag som jag ser hygget invid Nationalparken hör jag på radion om de nya rapporter som konstaterar att världshaven snart är helt utfiskade.
En junikväll 1996 hölls ett möte i bystugan i Görda- len. Det var en tisdag. Det duggregnade. Dala-Demo- kraten skrev om begivenheten: “Sällan har det varit så fullsatt i Gördalens bystuga som när drygt hundra- talet nyfikna och oroade människor från byarna runt fjället mötte upp. Varenda sittplats var upptagen och folk stod ända ute i entrén. Vackra bilder från natio- nalparker i andra länder fick dock inte tveksamma människor att ändra uppfattning.” Motståndet mot nationalparksplanerna var närapå kompakt och när jag far runt i byarna kring Fulufjället är det många som minns det där mötet, liksom andra lika hetsiga möten som snart skulle äga rum i andra byar. Kring Fulufjället, i det närmaste omlandet, bor mindre än tusen människor, varav de flesta på den norska sidan. I Sverige, vid fjällets fot, uppgår antalet innevånare till mindre än hundra! Det är en glesbygdsvärld. Den typiske innevånaren är en litet äldre man, arbetslös- heten är hög, arbetsmarknaden osäker och det råder kvinnounderskott. Blicken hejdar sig när en barncy- kel står utanför en stuga. En kringströdd leksak på en gård är en sällsynt dyrbarhet. Inuti dem som bor kvar samsas starka frihetliga känslor med lika starka känslor av att vara förlorare eller tvingas vara överle- vare. I varenda familj i byarna kring fjället dryftades frågan om Nationalparksbildningen år efter år pas-