Kvinnans underordnade position i äktenskapet kommer inte alltid till expli-cit uttryck i de kyrkliga och rättsliga instansernas protokoll. Det är snarare en självklar utgångspunkt som bedömningen vilat på vid äktenskapliga kon-flikter och hustrumisshandel i gångna tider. För att rätt förstå och tolka det som sägs är det dock nödvändigt att beakta det ojämlika förhållandet mel-lan man och hustru som var uppenbart för tidens handläggare. Det var som underordnad maken hon trädde in för kyrkoråd, domkapitel och domstolar och det var i egenskap av underordnad sin make inom hushållet som hen-nes handlingar bedömdes. Att hustrun hade en skyldighet att foga sig i de beslut maken tog medförde samtidigt att hustruns klagomål mot maken kunde falla tillbaka på henne själv och tolkas som brist på lydnad. Och vål-det hon åberopade var inte nödvändigtvis straffbart.
Vad sa då lagen om mannens våld mot den egna hustrun? Lagen i sig är en självklar utgångspunkt som uttrycker det omgivande samhällets hållning till våldet, dess tolkningsperspektiv och gränssättning. Både vad lagen in-nehåller och vad den utelämnar är av intresse här. Medan systematiska un-dersökningar av rättstillämpningen saknas, har själva lagtexterna uppmärk-sammats mer i forskningen. Det kan dock vara befogat att granska lagtex-terna ur nya perspektiv och ställa nya frågor.
Problematiken våld inom äktenskapet behandlades i två skilda sam-manhang i 1734 års lag, dels som ”misshandel å maka” i Missgärnings-balken 36:1, och dels som ”kiv och missämja emellan makar” i Giftermåls-balken och i 1686 års Kyrkolag.
Mannens lagliga rätt att aga hustrun anses ha förelegat ända fram till 1861.102 Det är dock inte enkelt att fastslå att en sådan rätt verkligen förelåg i 1800-talets Sverige eller att få kunskap om dess räckvidd.
Lagstiftningen uppmärksammade redan tidigt den risk att utsättas för våld som kvinnor löpte i sina äktenskap. I Kristoffers landslag från
102 Gerhard Hafström, 1964, s. 32.
talet, som senare ersattes av 1734 års lag, stadgades följande om hustru-misshandel:
Även om Gud har givit åt mannen kvinnan till hjälp och underdånighet, så har han likväl icke givit henne åt mannen till träl eller till fotapall, utan bör vardera älska den andra, hon honom som huvud och han henne som lem. Och därför, om en man av hat eller ondska, i dryckenskap eller för annan kvinnas skull, som han älskar, slår sin hustru blå eller blodig, lam eller lytt, det skall bötas dubbelt, och hennes närmaste fränder skola vara målsägande därvid. Näpsa han henne måttligt för brott hon begått, vare han saklös.103
Detta lagrum citeras ofta när man vill skildra förhållandet mellan man och hustru i äldre tid.104 Men hur lagrummet tillämpats och i vilken utsträckning det kom i bruk har inte varit föremål för någon systematisk undersökning.
Sannolikt har lagtexten inte fungerat som ett rättsligt skydd för gifta kvin-nor att åberopa inför domstol – utan bör snarare uppfattas som en ideolo-gisk utläggning om hur ordningen inom äktenskapet skulle vara.105 I lag-rummet fixeras mannens överordnade och kvinnans underordnade posi-tion inom äktenskapet. Hustrumisshandel skulle straffas, men endast om den skedde: av hat eller ondska, eller i dryckenskap, eller på grund av kärlek till en annan – och om våldet var grovt. Den man som ”näpste” hustrun, det vill säga bestraffade henne, ”måttligt” hade inte brutit mot lagen. Histo-rikern Jonas Liliequist har föreslagit att det är makens rätt och kanske till och med hans skyldighet att aga som lagen ger uttryck för här.106 Som tidi-gare framgått återfanns denna rätt för mannen att aga sin hustru även i andra europeiska länder vid denna tid.
Denna rättsregel inflöt i 1734 års lag dock med den förändringen att sis-ta meningen om mannens rätt att näpsa hustrun måttligt ströks. Istället
103 Sveriges rikes landslag, Kristoffers, 1726, Såramålsbalken med våda, kap. 19. Enligt juri-dikprofessor Per-Edwin Wallén, 1962, torde denna rättsregel dock ha tillkommit i syfte att förbättra kvinnors situation.
104 Rättsregeln finns återgiven i bl.a. SOU 1995:60 Kvinnofrid och Jonas Liliequist, 2001, s. 90.
105 Att så var fallet beträffande den äldre våldtäktslagstiftningen framhåller Karin Jansson, 1996.
106 Jonas Liliequist, 2001, s. 90.
gjordes tillägget ”slå hustrun man sin, stånde samma rätt”.107 Denna nya könsneutrala utformning har Liliequist tolkat som ett utslag av en ny miso-gyn trend i det tidiga 1700-talet där talet om hustyrannen tystades ned och ersattes av en ny fokusering på onda hustrur.108 Lagstiftaren valde nu att tiga om makens rätt att aga hustrun, vilket är talande i sig, men frågan är om en sådan rätt ändå kvarstod. David Nehrman, 1700-talets mest fram-stående jurist vars föreläsningar över Giftermålsbalken trycktes 1747, ansåg inte att det förelåg någon rätt för mannen att bära hand på hustrun enligt 1734 års lag. Nehrman framförde att ”vår nya lag giver ej heller mannen lov att bruka näverätten mot sin hustru” och hänvisade till att Missgär-ningsbalken 36:1 skärper straffet vid misshandel mellan makar.109 Samtidigt menade han att denna regel, 36:1, gällde vid ”större slag” ej vid ”mindre slag”.110 De senare ”vill lagen ej belägga med något straff; alldenstund den skam och blygd, som på sådan handaverkan följer, är straff nog för dem, som hava någon eftertanke, och hos andra skulle lagsökandet förorsaka hat och bitterhet”. Kontentan blir då att maken ej längre hade lagligt stöd för att aga hustrun men att endast grövre våld var straffbart. Lindrigt våld,
”mindre slag”, som maken utdelade till sin hustru var således inte straff-pliktiga och inte något som den dömande makten skulle befatta sig med.
Ur moralisk synvinkel fördöms även mannens lindrigare våld mot hustrun och beskrivs som något som bör väcka skam och blygsel, men det lämnas utan sanktioner, enligt Nehrman, vid 1700-talets mitt. Frågan är då hur la-gen och den rättsliga litteraturen ställde sig till hustrumisshandel under 1800-talet. Professorn i laghistoria Carl Johan Schlyter (1795–1888), som behandlat detta lagrum, menade att mannen även efter 1736 ägt rätt att aga hustrun men att lagstiftaren valt att tiga om detta eftersom man inte
107 Sveriges rikes lag … 1734, Missgärningsbalken 36:1.
108 Jonas Liliequist, 2001, s. 107.
109 David Nehrman, 1747, s. 211, föreläsningar över Giftermålsbalken. Nehrman (1695–
1769) adlad Ehrenstråle, svarade så gott som ensam för den juridiska undervisningen i Lund.
I hans offentliga föreläsningar förklarades och kommenterades lagtexterna. Det är dessa fö-reläsningar som tryckts och som följaktligen säger oss hur lagen tolkades vid denna tid. Om Nehrman se Gösta Hasselberg, 1977, s. 99f.
110 Jmf. Jonas Liliequist, 2001, s. 108f.
de uppmuntra till det.111 I en lärobok i familjerätt tryckt 1849 har Fredrik Schrevelius beskrivit det personliga rättsförhållandet mellan makarna på följande sätt:
[De personliga rättsförhållandena mellan makarna], åtminstone de viktigaste av dem, äro dock mera av moralisk än rent juridisk natur. De äro därför av en så de-likat och ömtålig beskaffenhet, att de med yttersta varsamhet måste vidröras, och just häri har, om jag icke mycket bedrager mig, vår Lag ett stort företräde framför de flesta andra, även nyaste, Europeiska Lagar. I stället nämligen, att dessa genom stela rättsregler, som icke sällan vittna om en nog stor råhet i tänkesätten, försökt att reglera dessa förhållanden, har i stället vår Lagstiftare antingen visligen kastat en slöja över de delikataste av dessa förhållanden, eller rätteligen hänvisat dem till själasörjarens jurisdiktion; ett förfarande, som onekligen vittnar om stor lagstif-tande klokhet.112
Citatet är träffande. Att kasta en slöja över det som utspelade sig inom äk-tenskapet och att hänvisa makarna till själasörjaren och till kyrkans jurisdik-tion blev lagstiftarens förhållningssätt vid äktenskapliga konflikter och våldsamheter, vilket givetvis inte var något nytt utan ett månghundraårigt förfarande, som nu placerades i en ny kontext. Familjen omgavs av en ny avskildhet från övriga samhällslivet och kyrkotukten, som i äldre tid exe-kverats offentligt, hade spelat ut sin roll. Historikern Andreas Marklund har pekat på den inspiration som förekom i tiden från idealister som Hegel och Schleiermacher beträffande Familie som en fristad, helgad från all form av statlig intervention.113 Samma inställning möter vi hos Schlyter 1836 som varnar lagstiftaren för att tränga in i den husliga kretsen, vilket vanligen till-förde mer ont än gott.114 Äktenskapliga missförhållanden borde hanteras av kyrkliga instanser som nu uppfattades som mer slutna och insynsskyddade än de världsliga domstolarnas offentliga scen. Därmed blev också kyrkans uppfattning kring mannens och kvinnans skilda roller och positioner inom
111Här hämtat från Gerhard Hafström, 1964, s. 32 som inte anger någon exakt referens till Carl Johan Schlyter.
112 Fredrik Schrevelius, 1849, s. 56 f.
113 Andreas Marklund, 2004, s. 72 med hänvisning till den tyske historikern Dieter Schwab.
114 Jonas Liliequist 2001, s. 114 med hänvisning till Carl Johan Schlyter Juridiska Afhandlingar, Första häftet, 1836, s. 174. Schlyter tillhörde ideologiskt det konservativa lägret och hade tagit starkt intryck av den tyska historiska skolan som betonade värdet av det historiska arvet på rättens område. Se Gösta Hasselberg, 1977, s. 156; Stig Jägerskiöld, 1982, s. 57ff.
äktenskapet avgörande vid äktenskapliga konflikter och makarna mötte en konservativ syn på den äktenskapliga relationen grundad på Bibeln och Luthers katekes. Schrevelius lärobok i familjerätt ger även en beskrivning av husbondeväldets status runt mitten av 1800-talet:
Mannens husbondevälde. Han är nämligen familjens huvud, styresman och ledare av dess angelägenheter. Men nu förhåller det sig med denna styrelse på samma sätt, som med var och en annan. Om den skall vara god, så måste däri finnas en-het och planmässigen-het. Detta vore åter icke möjligt, om hustruns vilja skulle gälla lika mycket som mannens. I de fall därför då mannens och hustruns vilja icke överensstämma, är det alltid han, som deciderar. Visserligen har en förståndig och tyvärr även en oförståndig hustru mångfaldiga medel, att inverka på mannens vilja, och i det hänseendet är i de flesta fall hennes makt så stor, som den någonsin be-höver vara; men kan hon med vänlighet och övertalande intet uträtta, så bör och måste hon foga sig efter mannens vilja. Är hon motspänstig, ligger det till och med i sakens natur, att mannen till en viss grad måste hava rätt, att själv med egen makt ställa sina beslut i verket. […] endast om mannen överskrider de naturliga gränserna för sitt husbondevälde, då, men också först då, är han underkastad sta-tens för sådana överträdelser givna strafflagar.115
Det var alltså mannen i egenskap av familjens överhuvud som hade be-stämmanderätten inom familjen. Om hustrun inte kunde komma någon vart med ”vänlighet och övertalande” hade hon att foga sig efter hans vilja.
Var hon ”motspänstig” hade maken rätt att sätta makt bakom sina ord.
Om han använde våld, vilket väl måste vara den underförstådda meningen här, var det först om han överskred de ”naturliga gränserna” för sitt hus-bondevälde som det var straffbart och som lagen gav kvinnan skydd. Ett tillrättavisande våld gentemot hustrun förefaller alltså ha setts som lagligt ännu vid mitten av 1800-talet. Denna rätt för mannen att måttligt aga hust-run om hon var motspänstig och inte fogade sig i hans beslut som uteslöts ur lagtexten redan 1734 finns således ändå belagd i den rättsliga litteraturen så sent som kring mitten av 1800-talet. Den rättsliga litteraturen förmedlar en klar bild av mannens överhöghet inom familjen och tillskriver honom rätten att genomföra sina beslut utan samråd med hustrun eller hennes in-stämmande. Den position som reserveras för hustrun är underordnad
115 Fredrik Schrevelius, 1849, s. 62.
mannen i allt. Ingen sfär vare sig utom eller inom hushållet märks ut som hustruns egen och hon beskrivs dessutom i negativa termer som ett poten-tiellt hot mot mannens styre.
Den rättsliga litteraturen ger således uttryck för en medvetenhet om att våld inom äktenskapet förekom men någon önskan att ingripa mot allt våld inom äktenskapet förelåg inte. Exakt var gränsen gick för det våld mannen kunde bruka inom husbondemaktens ramar, för att exekvera sina beslut och sätta sig i respekt, framgår inte av lagen eller litteraturen men ”stora slag” som Nehrman uttryckte det eller med lagens ord i Missgärningsbalken 36:1 ”blå eller blodig, lam eller lytt” tycks ha utgjort en övre gräns där vål-det blev straffbart. Omvänt kan man, utifrån lagtexten och den juridiska litteraturen, dra slutsatsen att allt våld som inte ledde till att hustrun blev blå eller blodig, lam eller lytt, var straffritt.
En historiskt betraktat ny hållning kom till uttryck i den kungliga för-ordningen 1861 Om mord, dråp och annan misshandel som var en delreform som föregrep den kommande 1864 års Strafflag.116 Genom 1861 års för-ordning kriminaliserades allt våd mellan äkta makar, även lindrigt våld som inte gav synliga skador. Som tidigare framgått debatterades hustrumisshan-del runt om i Europa vid denna tid, inte minst i England, med skärpande lagstiftning som följd. Straffskärpningarna i Sverige följde således den ge-nerella västeuropeiska utvecklingen. Enligt 1861 års förordning innebar det en synnerligen försvårande omständighet att misshandeln var riktad mot den egna maken/makan och straffet fick inte bli lindrigare än fängelse.
Samtidigt hamnade misshandeln under enskilt åtal och fick endast initieras av allmän åklagare såvida misshandeln ägt rum på allmän plats.117
Juristen Gudrun Nordborg har framfört synpunkten att reformen vis-serligen var symboliskt betydelsefull men att den var av begränsad praktisk betydelse eftersom få kvinnor var i stånd att ange maken till åtal. Att maken dömdes till fängelsestraff gagnade inte familjen så länge den var beroende
116 SFS 1861, nr 11. Kongl. Maj:ts nådiga förordning, den 29 januari 1861, angående mord, dråp och annan misshandel, § 38. Denna paragraf inflöt sedermera i 1864 års Strafflag som § 14:36.
117 Strafflagen 14:45 jmf. med 11:9 och 11:15.
av hans fortsatta försörjning.118 Nordborgs antagande bygger visserligen inte på någon empirisk undersökning men förefaller rimligt. En jämförelse med 1800-talets rättsstatistik visar att anmäld hustrumisshandel ökade efter reformen men till blygsamma nivåer (se kapitel 5). Att misshandeln place-rades under enskilt åtal innebar att andra som ägde kunskap om våldet blev förhindrade att rättsliggöra det. Misshandel i hemmet fick nu en mer privat karaktär än tidigare.119