Vad är ett lämpligt umgänge?

Som en fortsättning på resonemangen om barnets bästa och återföreningsprincipen landar flera av intervjupersonerna i diskussioner kring hur man får till ett lämpligt umgänge, som både ger skydd men ändå gynnar en framtida återförening samt som tar hänsyn till vad som blir bäst för barnet. En

upp barnets mående och reaktioner vid flytten till dess jour-/familjehem. En annan intervjuperson

beskriver att en av utmaningarna i dessa ärenden, där man ska göra en umgängesbedömning i ärenden där det förekommit våld, är att “hitta ett lagom umgänge”. Vissa vittnar om svårigheten i att veta vad som blir ett bra umgänge innan man har testat, där man beskriver utformningen av umgängen som någon form av ”prova och se hur det går”. Att genom att testa och se reaktionerna hos barnet/barnen efter ett umgänge så får det visa vägen för vad ett lämpligt umgänge kan vara, för varje enskilt barn, framöver.

IP 2: Men när man kommer till den punkten att man ska ha umgängesbegränsning, ja då har man oftast tidigare haft umgänge med barnet när man sett att det funkade inte tidigare, ex en gång varannan vecka, barnet blev hejvilt i skolan och mådde dåligt. Då kanske man testar en gång i månaden, ja det funkade lite bättre, ja men då kanske man kommer fram till var tredje vecka övervakat, var tredje vecka icke övervakat (...). Det är inte säkert att man får rätt i det. Men det får man utgå ifrån. Det står ju inte i lagen i vilken utsträckning ett umgänge ska ske, det är ju ens egna vilda fantasi. Så där kan man ju dra till med vad man vill egentligen, tänker jag. Så där kan man ju vara kreativ.

IP 5: ...där gick man ju in med umgänge som påbörjades en viss tid efter att barnet kommit till ett jourhem. Men man såg starka reaktioner på barnet kopplat till umgänge. Att det sov dåligt, åt dåligt, skadade sig själv och inte mådde bra och då gick man in och gjorde en umgängesbegränsning först, genom att glesa ut umgängen, [för att] sedan gå in med total umgängesbegränsning... Men när man går in och gör en total umgängesbegränsning, då behöver man ju också ha en färdig planering för, jamen hur länge tänker vi att det ska vara såhär? Vad är det som ska hända för att vi ska kunna häva den? eller vad behöver ske?

Förutom att hitta balansen på vad som är ett lagom umgänge för barnet så måste även frågan kring umgängets vara eller icke vara göras gällande. Intervjupersonerna lyfter vikten av att kunna

säkerhetsställa barnets skydd samt att barn som utsatts för våld behöver tid för återhämtning. Därmed kan det vara så att umgänge inte är aktuellt under en tid för att barnets eget behov av läkning och skydd som har företräde. Flera pratar även om huruvida den våldsutövande föräldern tillstår våldet eller inte är viktigt för hur de planerar ett umgänge. En intervjuperson menar att det är viktigt att inte låsa sig vid att ett umgänge just måste vara fysiskt där barnet och föräldern ses, det kan exempelvis även vara ett skypesamtal eller att barnet och föräldern tilldelas information.

IP 3: Ofta har jag nog vänt mig till familjefrid (...) där man hanterar våldet och har särskild kunskap. För de är ju väldigt tydliga med att barn behöver den här återhämtningen från våldsutövarna. Då är det väldigt lätt att framföra det, att vi planerar för umgänge, men de kommer inte vara så tätt för återhämtningen är viktig. Om graden av otrygghet är hög så behöver det vara andra vuxna med. Om barnen blir sömnlösa innan och efter så pratar man ju om det.

IP 5: Att lyfta fram, vad blir konsekvenserna för ett barn att ha den här typen av kontakt när man har varit utsatt för någonting som är traumatiserande, någonting som ger en fortsatt påverkan. Men det är ju ett, ett område där det behöver jobbas jättemycket mer.

Flera intervjupersoner beskriver hur svårt det kan vara för föräldrar att förhålla sig till att inte få träffa barnen så som de önskar och att det rör upp mycket starka känslor. En av intervjupersonerna tar upp att många föräldrar driver på att umgängen ska ske och att det är utifrån barnets behov som det är angeläget. Samtidigt kanske det framkommer att barnen har väldigt starka reaktioner efter ett umgänge. Då lyfter

intervjupersonen att det inte är en fråga om att barnet och föräldrarna inte ska ha någon kontakt utan att det snarare handlar om vilket stödbehov barnet har för att det ska bli kvalitativa umgängen.

En annan intervjuperson beskriver ett fall med ett jourplacerat barn som varit utsatt för våld av sin förälder. Intervjupersonen beskriver att tanken i ärenden vid tidpunkten fortfarande var att barnet på sikt skulle återförenas med föräldern. Det hade framkommit att de hade ett gemensamt intresse för en sport och föräldern hade uttryckt en önskan om att få komma och titta på när barnet spelade. Barnet hade inte några åsikter om detta, att föräldern var med på match eller träning, då det tidigare hade varit en normal situation för barnet. När de följde upp umgänget visade det sig att barnet helt glömt hur denne skulle utöva sin sport när pappan satt med i publiken. Intervjupersonen menar att barnet hamnade i helt andra processer på grund av pappans närvaro, vilket gjorde att barnet inte klarade av att vara närvarande i matchen. Intervjupersonen resonerade just kring detta ärende för att påvisa dessa tillfällen när en bedömning blir helt fel, där man glömmer bort att reflektera kring barnets behov. Intervjupersonen beskriver även hur sådana ärenden ofta finns med i bakhuvudet vid framtida bedömningar.

IP 3: Då tänkte man ju, man ska tänka långsiktigt och vara inkännande och gå på normen, men vi hade inte föreställt oss riktigt hur det skulle bli för barnet. Hur skulle hen hantera det och vad skulle hen göra då i sådana fall? Då kände väl vi att, ja, här tyckte ju vi att vi var, vi missade ju barnet. Vi hade inte tittat på vad barnet hade för behov.