3 Hållbar Stad OcH StadS utveckling
4.5 vad i stad och stadsutveckling behöver analyseras?
Städer består av en mängd delkomponenter som var och en behöver utformas på ett hållbart sätt för att staden som helhet ska vara hållbar. Detta är en av förklaringarna till varför det med största sannolikhet inte existerar någon stad som faktiskt kan konstateras vara genuint hållbar idag – vi har inga vedertagna metoder för att ta reda på det! Det skulle vara mycket resurskrävande att kontrollera alla sektorer, projekt och aktiviteter som sker i staden, och kanske är det heller inte där behovet ligger: istället behöver vi utveckla metoder som tar hänsyn till stadens och dess invånares egenskaper och som ger oss en översiktlig förståelse för stadens utveckling. Idag finns ingen sådan allmänt accepterad me- tod (Spangenberg, 2002) vilket resulterar i att det finns många sätt att bedöma hållbarhet med större eller mindre framgång. Å andra sidan skulle hållbarhetsfrågan kunna införlivas i stadsutvecklingen och bli en accepterad del av det vardagliga arbetet i företag, projekt och hushåll i de delsystem som staden består av. Det skulle innebära att informatio- nen som behövs för att genomföra en hållbarhetsanalys av staden som helhet redan finns tillgänglig och redo för sammanställning.
I följande stycken diskuteras vad i staden hållbarhetsanalyser skulle behöva mäta för att återge en realistisk bild av stadens utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Olika författare föreslår olika indelningar av staden för att täcka alla viktiga funktioner och sektorer – vilken som är mest effektiv kan bero på kontexten och på den valda metoden. Klart är att det finns i stort sett lika många indelningar som artiklar i ämnet.
En av de mest grundläggande indelningarna är TBL (triple-bottom- line), indelningen i de tre dimensionerna av hållbarhet: det ekologiska, sociala och ekonomiska området. Denna utgångspunkt kan emellertid medföra problem med att integrera de olika dimensionerna om de studeras var för sig (Pope et al., 2004). Andra delar istället in staden baserat på fysiska strukturer. I rapporten Framtid med växtvärk (Frän- ning & Ståhl, 2011) görs en indelning av staden i nio delsystem som behövs för en omfattande hänsyn gentemot hållbar stadsutveckling och för att skapa hållbara kretslopp: stadsplanering; bygg- och anläggnings- verksamhet; infrastruktur för energi, avfall och vatten; kommunikation och transport; informations- och kommunikationsteknologi; samt of- fentliga tjänster. Här skulle ytterligare viktiga delsystem kunna utgöras av företag, andra organisationer samt hushåll, vilka fattar många av de
beslut som direkt påverkar hållbarheten i en stad och står för stora delar av de resurser som flödar genom staden. Fränning och Ståhl menar att ”hanteringen av systemet inte [bygger] på att någon vet ’allt’ om det utan på förmågan att kontinuerligt kritiskt bedöma vad olika åtgärder i systemet
leder till för konsekvenser för helheten.” (2011, s. 9, egen kursivering). För
att kunna göra det krävs också hållbarhetsanalyser av olika sort som appliceras inom varje sektor och sedan sammanställs.
Ytterligare en ekologiskt baserad men mer grundläggande indel- ning föreslås av Spangenberg (2002) som menar att det som behöver mätas är det material som behövs för att skapa något, den energi som behövs för att göra det och den plats som behövs för att utföra det, alltså material, energi och markyta. Detta är vanligt vid analys av industriell metabolism (ibid.) och urban metabolism där energi och material står i fokus (Huang et al., 2010; Weisz & Steinberger, 2010).
Bossel (1999) intar ett annorlunda perspektiv då han utgår från tre subsystem och sju orientors (omnämns här principer), vilka skulle kunna liknas vid grundläggande normativa principer eller värderingar, kriterier eller mål för en hållbar stadsutveckling. Samhällets subsystem är human- systemet, natursystemet och supportsystemet (motsvarar human-, natur och skapat kapital enligt Goodland och Daly, 1996). Bossels sju principer är etiketter på specifika angelägenheter och intressen som finns i ett system, oavsett vilken sorts system det handlar om: existens, effektivitet, rörelsefrihet, säkerhet, anpassning, samexistens och psykologiska behov. Alla sju ska finnas med för att ge en holistisk bild av systemets hållbar- het. Principerna överensstämmer med kategoriseringar som återfinns inom andra vetenskapsgrenar som psykologi, kulturteori, sociologi och ekologi12. Denna modell intar ett systemperspektiv som tillåter ett större
socialt fokus utan att bortse från övriga hållbarhetsdimensioner, samtidigt som det kan appliceras även på icke-människodominerade system.
Ur ett globalt perspektiv kan hållbarhetsfrågan samlas i ett niotal områden som är grundläggande för jordens långsiktigt fortsatta exis- tens (Rockström et al., 2008). För varje område finns indikatorer och tröskelvärden som behöver definieras: när det gäller klimatförändringen är till exempel en halt på 350 ppm CO2 i atmosfären ett tröskelvärde
som inte bör överskridas för att inte riskera oåterkalleliga förändringar i ekosystem och mänskliga samhällen. Även ozonuttunning; partiklar i atmosfären; havsförsurning; sötvattenanvändning; kemiska förore- ningar; förändrad markanvändning; minskad biologisk mångfald; och näringskretsloppet (Rockström et al., 2008) är områden som beskrivs
med hjälp av indikatorer vilka jämförs med identifierade tröskelvärden. Dessa indikatorer kan vara en god utgångspunkt för hållbarhetsanalys och sätter ur ett ekologiskt perspektiv tydliga gränser för vad som är hållbart och inte.
Vilka delar av staden som ska analyseras för att få en helhetsbild av dess hållbarhet är inte helt självklart, inte heller vilka som bör priori- teras när det inte finns resurser att analysera allt. Ekologiska aspekter, som analyser av energi-, vatten-, närings- och materialflöden och deras konsekvenser i ekosystemen, är grundläggande ur perspektivet hållbar utveckling, men ur ett stadsutvecklingsperspektiv är sociala aspekter som välmående och sysselsättning minst lika viktiga. Det socioekolo- giska perspektivet ger större utrymme åt ekologiska frågor än åt sociala eftersom den sociala hållbarheten till stor del beror av den ekologiska. Sociala delsystem som finns i staden kan därför bli underrepresenterade när de delar av staden som är viktiga att fånga in i en socioekologiskt grundad hållbarhetsanalys beskrivs. Eftersom dessa går hand i hand finns det anledning att låta båda typerna finnas med i en hållbarhets- analys oavsett var och varför den genomförs.