Vad påverkar handlingsutrymmet?

Flera av de vi intervjuat påtalar att den organisation man verkar inom påverkar den egna upplevelsen av handlingsutrymme. En intervjuperson beskriver exempelvis att det kan finnas en viss kultur i hur man gör bedömningar på en avdelning, eller att man drar gränserna för hur mycket man arbetar med föräldrarna för att kunna möjliggöra en återförening på sikt vilket påverkar det upplevda handlingsutrymmet.

Flera intervjupersoner beskriver chefens betydelse för handlingsutrymmet där en intervjuperson beskriver att en kompetent chef med stor erfarenhet av att arbeta med umgängesfrågor och våld kan göra att handlingsutrymmet upplevs som större genom att man blir mer trygg i sin roll. En annan

intervjuperson menar att chefens förtroende för den enskilde socialsekreterarens erfarenhet och omdöme påverkar hur mycket man tillåts arbeta självständigt i ärenden och vilken tyngd bedömningarna tillmäts. Samtidigt beskrivs omvänt att en chef som inte värdesätter socialsekreterarens personliga bedömning, istället upplevs som inskränkande på handlingsutrymmet.

IP 2: Man har alltid möjligheter att ha ett starkt handlingsutrymme, men man har ju lagar att förhålla sig till och det är ju inte alltid man kan föreslå det man tänker är bäst för barnet och det kan krocka ganska mycket utifrån hur verkligheten ser ut. Sen beror det ju på vilken chef man har också, hur mycket man kan påverka där. Vissa kanske är väldigt hårda och säger, så här gör vi. Vissa är mer inkännande i hur min personliga bedömning är, så dels i själva organisationen som så, men också yttre faktorer som lagar och regler och så tänker jag, påverkar ganska mycket i det.

I citatet ovan tar intervjupersonen även upp de juridiska förutsättningarna för arbetet, vilket är något som alla intervjupersoner reflekterar kring och återkommer till vid upprepade tillfällen. Intervjupersonerna visar sig ha olika relation till de juridiska förutsättningar där vissa ser juridiken som en möjliggörare och andra upplever den ha en negativ inverkan på handlingsutrymmet och det man kan göra för att i största mån handla för barnets bästa.

IP 4: När det kommer den typen av prejudicerande domar så sipprar ju det förr eller senare ner i organisationen. Att aja, om inte det här ens höll för ett LVU. Hur ska vi då kunna (med det här ärendet) få det att hålla? Hur ska vi då kunna se till barnets bästa?

I citatet problematiserar intervjupersonen konsekvenserna av de prejudicerande domar som sedermera blir praxis för socialtjänstens arbete. Det vill säga att socialsekreteraren tappar tron på att en bedömning kommer gå igenom rent juridiskt, och därför inte försöker agera enligt vad denne anser vara för barnets bästa.

IP 5: Och där kan jag ju uppleva att vi har ett ganska bra utrymme att diskutera det på arbetsplatsen och att vrida och vända på positiva och negativa konsekvenser av vissa beslut och så… eller vissa bedömningar. Men att det är långt ifrån säkert att det håller rättsligt.

Men flera resonerar också kring hur man kan förhålla sig till och använda sig av juridiken och hur lagarna är utformade på ett annat mer möjlighetsorienterat sätt.

IP 5: Vi [har] haft en del diskussioner med kommunens jurist i olika ärenden om vad som är möjligt och inte möjligt. Och där tycker jag att ändå vår chef har varit noga med att säga att de är experter på sin del, och vi är experter på vår del, och att vi [ska] överföra in vår del i juridiken. Vi ska inte ta juridikens del och dess hinder till oss, utan vi ska göra vår bedömning och sedan är det upp till våra jurister att formulera den utifrån vad lagen kräver.

IP 2: Sen ska man inte lägga över ansvaret på att det finns lagar och det, det finns alltid ett eget ansvar att nyttja den till fullo. Man kan få igenom ganska mycket som är bäst för barnet, enligt mig då, av att bara använda de lagar som finns. Men sen ibland så kommer det ju olika situationer när man inte får rätt och då kan man ju inte köra över rättssystemet, det går ju inte.

Även om juridiken är central i samtliga intervjupersoners resonemang, är inte den det enda perspektivet de beskriver att de behöver förhålla sig till som påverkar handlingsutrymmet. Flera intervjupersoner beskriver svårigheten med att behöva ta hänsyn till så många aspekter när de ska göra bedömningar.

IP 6: Som socialsekreterare är det alltid så många perspektiv som man måste ta hänsyn till. Ibland skulle det vara skönt att bara, nej men jag är… som socialsekreterare är det ju så tvärprofessionellt. Skulle man bara vara psykolog, eller bara jurist då skulle perspektivet bli så mycket tydligare.

Den “tvärprofessionella” rollen beskrivs som komplex vilket ibland skapar en stor osäkerhet. Ett par av våra intervjupersoner beskriver den professionella utmaningen i detta.

IP 6: ...vi har jättemycket saker att förhålla oss till, det är regler, det är författningar, det är ombud, det är psykologi och traumavetenskap och det är massa olika saker vi behöver förhålla oss till. Och ibland går de här sakerna emot varandra. Och ibland går de med varandra. När kan vi fatta de beslut vi vill och när har vi inte möjlighet att fatta de beslut som vi tror är barnets bästa?

Vidare diskuterar samtliga intervjupersoner kring hur arbetsmiljöfaktorer såsom tidsbrist, stress och hög arbetsbelastning påverkar handlingsutrymmet. De menar att den höga arbetsbelastningen och tidsbristen gör att de inte har möjlighet att använda sitt handlingsutrymme till fullo vilket leder till en rad “komplikationer” såsom att man som professionell inte har tid att bygga upp en god relation till sin klient, att man hela tiden verkar mycket i nuet - “Det ska vara umgänge i helgen, hur gör vi?” eller att det inte finns tid till reflektion. En intervjuperson beskriver att det ibland handlar för mycket om umgänge eller

inte umgänge, och att man inte har tid att fundera på om det skulle kunna finnas en “annan väg”. En av intervjupersonerna tar också upp praktiska omständigheter sitt arbete som tar mycket tid och kraft, såsom säkerhetsbedömningar, på vilken plats det är lämpligt att umgänget sker och vem som ska följa upp med barnet och familjehemmet efteråt. Flera berättar om en önskan om att kunna göra mer än man hinner med.

IP 5: Vi har en intention och vi har en vilja men det är inte alltid praktiskt genomförbart. Och det hänger ju ihop med arbetsbelastning, och alla andra kring delar som finns runt rollen.

IP 1: Alltså det är en sådan ständig stress och produktion och det är lätt att tappa många viktiga perspektiv.