Genom intervjuerna framkommer att Rosengård upplevs som en trygg och välkänd plats. Trots händelser som kravaller, bränder och stenkastning är detta inte något som inverkar på den grundläggande trygghet som för- medlas. Enligt informanterna är problembilden på Rosengård betydligt överdriven, det handlar till stora delar av massmediala överdrifter som de inte kan känna igen sig i. Dessa beskrivningar överensstämmer med den bild som förmedlas av kvinnorna i föregående kapitel. På nytt träder två parallella synsätt på Rosengård fram. Den ene tar vardagslivet, familjen,

hemmet och de egna erfarenheterna som utgångspunkt, medan den andre konstrueras främst genom mediernas rapportering. Samtidigt omvittnar männen om de problem som finns med vissa tonårspojkar och unga män, men kontrasterar genom att betona hur väluppfostrade de är i hemmen. Samma sak berättade en av lärarna i ett tidigare kapitel, där skolungdo- marna uppförde sig helt annorlunda och mycket mer ”väluppfostrat” när de lämnade skolan. Kan det vara så att de olika synsätten eller de parallella berättelserna om Rosengård baseras på erfarenheter från olika arenor som skola, fritidsgård, gård, gata respektive hem, familj, släkt osv. och som präglas av olika sociala ordningar och uppförandekoder?

När det gäller ungdomars utagerande gentemot brandkåren finns det hos männen ingen acceptans. Spekulationer på en mer distanserad nivå tar vid. Här framförs hypoteser om ungdomarnas bakgrund i krigsdrabbade länder, brandkåren som symbol för tjänstemän och därmed som represen- tanter för stat och kommun, gängkriminalitet och spänningssökningen i bränder och aktioner gentemot brandkåren. När det gäller relationer till polisen diskuteras denna yrkesgrupp på en mer konkret nivå. Bland män- nen finns, till skillnad från kvinnorna, omfattande erfarenheter av polisen när de blivit stoppade i trafikkontroller, visiterade eller uppfattas ha blivit trakasserade. Bland kvinnorna kan också skönjas en viss förståelse för ung- domarnas negativa känslor inför polisen. Denna förståelse är mer explicit uttryckt bland de unga männen, som har egna erfarenheter av polisen. I samtalen uttrycks också en annan form av skepticism gentemot polisen, och deras förmåga att upprätthålla lag och ordning, eller att fungera som rollmodeller i samhället överhuvudtaget.

Männen lyfter fram invandrare, som en samlande beteckning för an- nan etnisk bakgrund än svensk, som en diskrimineringsfaktor riktade mot dem. Det knyter an till Youngs (1990) begrepp om kulturell imperialism och hur man blir framställda i stereotypa termer. Denna kategorisering i svenskar och invandrare är genomgående liksom misstänksamhet mot polisen. Misstänksamheten gentemot polisen bygger på såväl egna som andras erfarenheter som berättas och återberättas. Utmärkande för berät- telserna är polisens hårdföra behandling av befolkningen, här i betydelsen unga män. Polisen ”jäklas” men kan till skillnad från de unga männen som kommer till tals göra detta ostraffat. Här framträder en känsla av orättvisa som förstärks genom beskrivningarna av segregationen som uttrycks i; ”alla invandrare samlats på ett ställe”, ”en massa utlänningar som dem slängt in på en plats” och ”om man inte vill ha dem så kan man bara ta bort dem på ett och samma ställe”. Uttalandena anger upplevelser av asym- metriska maktförhållanden där invandrare är i underordnade positioner, omvänt uppfattas majoritetsbefolkningen, inte minst genom polisen vara i position att styra över både sig själva och andra. Känsla av orättvisa bygger

på föreställningar om att det sker avsteg från de klart angivna skillnader och fasta regler som utgör rättvisans ramar (Alberoni 1991: 136).

Skillnader i sig behöver inte vara grunden för orättvisa, tvärtom kan skillnader som bygger på gemensamma föreställningar om skillnadernas legitimitet upplevas som rättvisa. I intervjuerna med männen förknippas dock polisen med en yrkesgrupp som behäftas med ständiga avsteg från de fasta regler som omgärdar deras arbete. Med hänvisning till dessa avsteg, vars exempel hämtas ur egna erfarenheter, kamraters berättelser eller me- dias rapportering framträder männens upplevelser av misskännande, det är ett begrepp som Charles Taylor (1994) lyfter fram i sin essä om det mångkulturella samhället och erkännandets politik. Enligt Nancy Fraser kan misskännandet anta en rad olika former. Ett av de utmärkande dragen är en institutionaliserad social underordning som kan ske genom statliga åtgärder, administrativa koder eller yrkespraxis. Det kan också institutio- naliseras informellt i umgängesmönster eller genom sociala praktiker i det civila samhället. I alla dessa former blir orättvisans kärna densamma; ett institutionaliserat kulturellt värdemönster konstituerar urskiljbara sociala aktörer som icke fullvärdiga medlemmar av samhället och hindrar dem från att delta som jämlikar (Fraser 2003: 220-221). För att motverka denna sociala underordning argumenterar Fraser med utgångspunkt från en alternativ erkännandepolitik som bygger på vad hon benämner status-

modellen, det är modell som tar hänsyn till de svårigheter som är inbyggt i

en samhällsordning som enbart bygger på identitets- eller omfördelnings- politik (ibid: 228).

När det gäller omfördelningspolitik har Rosengård, som ett av stor- stadssatsningens utvalda områden (2000-2005, se kapitel 2) varit föremål för riktade insatser. Dessa riktade insatser kan tvärt emot dess officiellt framförda intentioner bidragit till en ökad stigmatisering av området och en institutionalisering av misskännandet enligt Frasers resonemang. Det är inte osannolikt att denna känsla av misskännande ger näring åt berättelser om en korrupt polis och bidrar till livfulla skildringar av deras aktioner. Här framstår polisen, som förväntas stå för rättvisa, en symbol för samhäl- lets orättvisa. I dessa gränsdragningar mellan rättvisa och orättvisa framstår marginalisering som ett användbart begrepp (Young 1990). Marginalise- ring används i dagligt tal som definition på personer eller grupper som är utestängda från makt och/eller status vilket i sin tur har betydelse för deras möjligheter att utöva inflytande i samhället. Redan de tidiga Chicagoso- ciologerna laborerade med begreppet. Robert E Park (1928) diskuterade uteslutningsfenomen riktade mot personer tillhöriga två olikartade kultu- rella arenor, där den nedslående slutsatsen blev att personen med ett ”dub- belt medlemskap” inte fullt ut kunde vara delaktig i någon av världarna. För den enskilde blev det fråga om strategier att hantera bilden av sig själv

i en konfliktbetonad omvärld, som Everett Stonequist (1935) följde upp. Stonequists resonemang utgick från de inre konflikter och den ambivalens som det ”dubbla medlemskapets” kunde resultera i. Till de positiva ef- fekterna, tycker Stonequist sig dock kunna notera en större reflexivitet hos den marginaliserade människan än hos andra individer, vilket kan utgöra en strategi för att kunna hantera de olika kulturella arenor som personerna verkar i.

Med en förflyttning till förhållanden här och nu kan denna slutsats appliceras till de yngre män som intervjuats. Utan att göra en psykolo- giserande ansats kan det konstateras att männen är väl orienterade i flera kulturella arenor. De lever i Sverige och har bott i landet sedan lång tid tillbaka, men de har också kunskap om andra kulturella referensramar. Männen beskriver marginaliseringen i form av trångboddhet och befolk- ningens sociala villkor, konflikter med polisen och känsla av Rosengårds exkludering från övriga delar av staden. Flera omvittnar att de har varit i samma situation som många av tonårspojkarna och de unga männen, men att de nu ser andra värden, är igång med sina utbildningar och har framtidsplaner.

I nästa kapitel kommer de andra parterna i konflikterna att ge sin syn på varför bränder och stenkastning uppstår.

Noter

I dokument Det är inte stenarna som gör ont : Röster från Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande (sidor 180-184)