Vems kulturarv blir kunskap?

Av Birgitta Skarin Frykman¹

VEmS kuNSkAp?

En del möten fastnar i minnet. För många år sedan samarbetade jag med en man, som var anställd vid ABF i Stockholm. En gång frågade han mig: ”Vet du vad vi menar med akademisk kunskap?”. Innan jag hann öppna munnen svarade han själv: ”Det är totalt oanvändbar kunskap”. Han hade själv en akademisk examen, vilket gav hans bud-skap en extra dimension. I och för sig visste jag ju, att formuleringen

”akademisk kunskap” i folkmun står för något som saknar intresse för alla utom forskarna själva. Jag hade bara inte omsatt det i reflektion över den akademiska värld, där jag befann mig, trots att jag också då var engagerad i arbetarkulturforskning och i den äldre folklivsforsk-ningens anda sökte samverka med de människor som vår forskning handlar om.

Påminnelsen om att ”akademisk kunskap” för gemene man betyder

”totalt oanvändbar kunskap”, har levt kvar i mitt medvetande som ett fortsatt aktuellt problem, inte minst med tanke på dagens tal om att vi lever i ”kunskapssamhället”. Det finns goda skäl för den rubriceringen, förutsatt att vi håller i minnet att tillträdet är mycket ojämnt fördelat, inte minst globalt. Tillgång till kunskap anses vara en grundläggande förutsättning för demokratiska, jämlika och fredliga samhällen – sam-tidigt som kunskap också ofta används i diametralt motsatta syften.

Kunskap är makt och inte bara som en fråga om tillgänglighet. Som Francis Bacon skrev 1592, är kunskapen själv makt (et ipsa scientia po-testas est). Det kan läsas som att den verkliga makten finns hos dem som beslutar om vems och vilka slag av erfarenheter som skall bli etablerad normalkunskap, förmedlas i nuet och föras vidare till nya generationer.

Makten över kunskapsbildningen ligger i stor utsträckning hos oss som akademiker, samtidigt som den kunskap vi producerar – och det gäller nog i särskilt stor utsträckning humanistiska ämnen – av stora

delar av befolkningen ses som ”totalt oanvändbar”. Ändå är det huma-nistiska kunskaper och förståelser, som i dag i allt större utsträckning efterlyses från många olika håll därför att de anses kunna bidra till realiserandet av demokratiska, jämlika och fredliga samhällen. Hur ser vi på möjligheter och hinder för en humanistisk kunskapsbildning, som upplevs som användbar också av andra än oss som finns inom den akademiska världen?

Jag är naturligtvis inte ensam om att fundera över de här frågorna.

Också andra har, utifrån sina erfarenheter, kommit att fokusera en likartad problematik. Vid Göteborgs universitet är vi nu fyra forskare, som har samlats i ett gemensamt projekt, rubricerat ”Vems kunskap?”.

Deltagarna kommer från etnologi (Kerstin Lökken, Lina Midholm och jag själv) och teoretisk filosofi (Eva Mark). Projektet är praxisnära i den betydelsen att de fyra planerade fallstudierna har formulerats uti-från de erfarenheter vi gjort i våra olika slag av vardagliga praktiker vid universitet och arkiv. Genom dem har vi kommit att intressera oss för frågor som rör kunskapsbildning och lärande samt möten mellan olika yrkes- och utbildningstraditioner med fokus på skilda värderingar av kunskap och utbildningsformer i det svenska samhället.

Inte bara ”kunskap” utan också ”kulturarv” är i dag aktuella signal-ord. Även om det kan tyckas självklart, att kunskap tillhör vårt imma-teriella kulturarv, relateras kunskap och kulturarv sällan till varandra i praktik och forskning. En utgångspunkt för vårt forskningsprojekt är nödvändigheten av att bygga broar mellan kunskap och kulturarv genom att se kunskap, både teoretisk och praktisk, som en del av vårt immateriella kulturarv, också när kunskapen i fråga inte är relaterad till den så kallade kulturarvssektorn i konventionell bemärkelse. Genom att länka kunskap till kulturarv vill vi betona, att kunskap i sig inte har någon egen existens utan finns genom den kunskapande människan som kulturell varelse. Vems kunskaper och lärande blir i olika sam-manhang etablerad norm respektive utesluts eller reduceras, med vilka medel och i vems intresse?

Jag skall börja med att i generella termer visa på några av de över-gripande inspirationskällorna till vårt projekt. Sedan kommer jag att ge några synpunkter på kulturarv och kunskap utifrån en etnologs perspektiv. Även om jag inledningsvis inte använder ordet ”arbetar-kultur”, bottnar mina allmänna resonemang i behovet av arbetar- kulturkunskap. Det leder över till min egen planerade fallstudie, som har arbetsnamnet ”Vems kulturarv blir kunskap?”. Den hör, liksom det

mesta av min forskning, hemma inom området arbetarkultur. Både vad gäller min fallstudie och projektet som helhet finns det anledning att framhålla, att det för närvarande handlar om ett initialskede i en forskningsprocess.

ÖVERgRipANdE pERSpEkTiV

Nödvändigheten av att forskarsamhället utifrån sina olika kompetenser bidrar till att verka för ett mänskligt och demokratisk, globalt hållbart samhälle hör till det som på senare år har formulerats utifrån olika övergripande perspektiv. I de sammanhangen framhålls också som en fundamental förutsättning behovet av att vi lär känna och kunskaplig-göra oss själva och varandra.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har i boken I skuggan av fram-tiden. Modernitetens idéhistoria reflekterat över upplysningsprojektets haltande framsteg. Medan ”den hårda upplysningen”, som han skriver, har realiserat enorma framsteg inom naturvetenskaperna, medicin, teknologi och ekonomi, har ”den mjuka upplysningen” släpat efter; den som enligt Liedman ”syftar till mänsklig frihet och lycka”. ”Humanitet, frihet och jämlikhet är lika viktiga och svårfångade ideal i dag som för två hundra år sedan” konstaterar han och avslutar boken med orden:

”Det är fortfarande i upplysningens skugga vi lever. Men det är inte från det förflutna den kastas utan från framtiden”.²

De i dag växande behoven av humanvetenskaplig kunskap och förståelse har också formulerats av Jaques Delors i hans förord till Learning. The Treasure Within; rapporten från Världskommissionen om utbildning inför 2000-talet. I förordet, som utgivits separat på svenska med titeln Utbildning. Den nödvändiga utopin, betonar Delors betydelsen av livslångt lärande, i vid betydelse. Att alla människor lär sig hur man lär sig ser rapporten som grundläggande. Efter det, menar Delors, att den viktigaste delen av utbildning och lärande handlar om att

lära sig att leva tillsammans genom att utveckla förståelse för andra, deras historia, traditioner och andliga värderingar och på basis av det skapa en ny anda. Denna anda ska initiera gemensamma projekt eller avstyra oundvikliga katastrofer på ett intelligent och fredligt sätt. […] En utopi säger många, men en nödvändig utopi, ja en livsviktig utopi om vi ska undgå att en ond och farlig cirkel blir

bestående genom cynism och resignation.³

Citatet från Delors behöver förtydligas med att ”andra” finns också i det egna samhället, där erfarenheterna varierar mellan klass, yrke, kön, etnicitet, religion, generation, region etcetera, liksom mellan olika tider.

Det växande medvetandet om det ofrånkomliga behovet av kunskap och lärande om oss själva och varandra kommer också till uttryck i Our Creative Diversity (1995). Den rapporten från Världs-kommissionen för kultur och utveckling går så långt att den föreslår att ”kulturella rättigheter”, det vill säga allas vår rätt till kunskaper om oss själva och varandra, skall tillskrivas samma internationella status som mänskliga rättigheter. Det anknyter på ett intressant sätt till vad historikern Göran B Nilsson skriver med hänvisning till ett uttalande, som kulturgeografen Torsten Hägerstrand gjorde redan 1977. Det stycket finns hos Nilsson under den i det här sammanhanget relevanta rubriken ”Kulturarvet – ett brännande hanteringsproblem?” och för-tjänar att återges i sin helhet:

För mig som humanistisk vetenskapsman gäller det evangelium som predikades redan 1977 av SALFOs⁴ ledare Torsten Hägerstrand för döva öron i Vitterhetsakademin. Hägerstrand efterlyste då en tredje typ av vetenskap som kunde hjälpa oss att ta det svåra steget över från materiell välfärd till en i vidaste mening kulturell välfärd.

”Vad det nu gäller, sa Hägerstrand, är att satsa mer på att förstå oss själva som människor och det samhälle som vi har låtit växa upp omkring oss. Så länge vi inte har djupare insikter om oss själva och vårt samhälle, så kan inte all världens kunskaper om naturen hjälpa oss ur det dilemma som den teknologiska expansionen har dragit oss in i.⁵

Den övergripande problemformuleringen på makronivå är gigantisk.

I projektgruppens praktik på forskargolvet får den ligga till grund för att med början i konkreta exempelstudier problematisera kunskaps-bildning, lärande och utbildning som kulturarv eller kulturarv som kunskap.

kuLTuRARV

Formuleringen ”Vems kunskap?”, som är rubriken på vårt forsknings-projekt, är inspirerad av den tyske etnologen Hermann Bausinger.

Med frågan ”Vems hembygd?” har han problematiserat vilka som har skaffat sig tolkningsföreträde vad gäller regional identitet.⁶ Förenklat kan det också uttryckas med en retorisk motfråga: Är det arbetarnas, kvinnornas, barnens, åldringarnas eller invandrarnas upplevelser som formar den bild av hembygden som kunskap och kulturarv som förmedlas nu och till framtiden? I det aktuella forskningsprojektet ligger fokus på motsvarande sätt på hinder och möjligheter vad gäl-ler kunskapsbildning och lärande om oss själva och varandra. Det kan också sägas vara inriktat på människan som kulturell varelse ur ett kunskapsperspektiv, som ofrånkomligen inbegriper förmedling av erfarenheter på sätt som rent språkligt bara kan sammanfattas i termer av kulturarv eller – bättre i sammanhanget – ”kulturellt arv”.

”Kulturarv” har under det senaste decenniet vunnit ny aktualitet i vetenskapliga sammanhang.⁷ Begreppet är inte är helt enkelt, milt ut-tryckt. Det är ju också ett bra skäl för att arbeta med det. Vad gäller det första ledet – kultur – skall jag inte här ge mig in i en längre utläggning om ”kultur” som begrepp. Det får i sammanhanget räcka med att säga, att ”kultur” för mig benämner ”den totala livssituation som människan befinner sig i” för att hänvisa till en formulering av etnologen Sven B Ek.⁸ I den definitionen står människan – alla människor – i centrum, liksom i det latinska ursprungsordet cultura, som ju betyder odling;

något som inte kan ske utan mänskliga aktörer. Kultur har kommit att rubricera människans inverkan inte bara på naturen utan också på människan själv, på både gott och ont. Människan som kulturell varelse har funnits som förändrande och konserverande kraft alltifrån sin första existens till i dag i en – hittills – obruten kontinuitet av olika former av mänskligt liv, mer eller mindre samspelande med varandra, mindre eller mer isolerade.

Utan att här gå in på olika kulturdefinitioner finns det dock i sam-manhanget skäl att kort kommentera kulturbegreppets karaktär. Den brittiske litteraturvetaren Raymond Williams framhåller, att kultur är ett av de två eller tre mest komplicerade orden i det engelska språket.⁹ Det gäller också andra språk, där ordet används. Kulturbegreppet är inte bara komplext utan hyperkomplext, hävdar den danske filosofen Hans Fink. Ett hyperkomplext begrepp ”har et betydningsunivers,

som rymmer betydningskomponenter, der isoleret betragtet er i in-byrdes modstrid eller på oförenlige niveauer, men som samtidig har et uudsletteligt enhedspraeg og en uafviselig indre sammenhaeng”.¹⁰ Den amerikanske filosofen Allan Janik hänvisar också till olika betydelse-laddningar, när han karakteriserar kultur som ”ett i grunden omstritt begrepp” (essentially contested concept) med hänvisning till W B Gallie.

Andra sådana begrepp är exempelvis demokrati och konst. Att något är i-grunden-omstritt är kännetecknet på att det tillhör den politiska sfären.¹¹ Den danske kulturforskaren Henrik Kaare Nielsen under-stryker likaså begreppets grundläggande politiska karaktär och väljer att se kultur som ”et kampbegreb, et begreb altså, som sociale interesser forsöger at praege i eget navn”.¹² Allt sammantaget gör att kulturbegrep-pet är en användbar utgångspunkt för att problematisera kunskap om människan som kulturell varelse som en fråga om tolkningsföreträde eller maktstrategier på sätt som också kan sammanfattas i termer av normalitet och avvikelse.

Det andra ledet – arv – kan tyckas vara mindre problematiskt. Arv är emellertid både ”det som man får överta efter en död; kvarlåtenskap”

och ”det som man lämnar efter sig”.¹³ Arv utgår från våra förhållnings-sätt i ett nu, såväl till vad vi övertagit från tidigare generationer som till vad vi själva medvetet och omedvetet lämnar vidare av gammalt och nytt till kommande generationer. Arv handlar således inte bara om vad som varit utan inbegriper också ett framåtblickande.

När utgångspunkten är, att människan är en kulturell varelse, som under hela sin existens odlat/förändrat/bevarat såväl den omgivande naturen som sig själv – på gott och ont – blir ”kulturarv” på ett sätt en tautologi. Mänskligt arv ingår alltid i kulturen – och i kulturen finns alltid en dimension av mänskligt arv. Kultur i den vetenskapliga betydelsen av ”den totala livssituation som människan befinner sig i”

inbegriper också i de fall, då vi söker förståelse och kunskap om oss själva och andra i dag, ofrånkomligen aspekter och kritisk analys av vårt nära och fjärran förflutna. I dag finns arvet i nuet och i nuet finns framtidens arv.

”Kulturarvet är i grund och botten allt vi ärvt” skriver etnologen Stefan Bohman som en av de tre punkter som han menar samman-fattar begreppet kulturarv.¹⁴ Kulturarvet, som allt vi ärvt, materiellt och immateriellt, på gott men också på ont, är ingen trivialitet utan en problematisering. Vilka slag av kunskaper och erfarenheter för vi med oss och förmedlar, medvetet och omedvetet, formellt och informellt,

genom teori och praktik till kommande generationer, varför och i vems intresse? Då blir det inte bara intressant utan avgörande viktigt, vilka och vems erfarenheter som kunskapliggörs genom forskning, förmedling och lärande – och väl så viktigt – att reflektera över kon-frontationer mellan olika kunskapsideal liksom vad som försvinner ur det allmänna kunskapsgodset och med vilka konsekvenser.

Förståelse och kunskapliggörande av kulturellt arv, både materiellt och immateriellt, handlar om förmedling av alla de olika erfarenheter vi har gjort och gör som människor, i relation till andra människor, nu och då, här och där, i en obruten kontinuitet av mänsklig existens på planeten Jorden.

dEN ETNoLogiSkA BLickEN

Samtidigt som allt fler röster i olika språkdräkt talar om behoven av kunskaper om människan som kulturell varelse, har svensk etnologi genomlevt några decennier av en forskning som i kulturanalytisk anda blivit alltmer inriktad på närstudier: ”Medan man tidigare hävdat nöd-vändigheten av perspektiv (tidsligt, rumsligt, socialt), kom nu i stället krav på närhet. Deltagarobservation var en sådan form av närstudium.

Inom folkloristiken var performansstudierna också närstudier. Man kunde rentav fokusera på en enda individ”.¹⁵

Närheten har kopplats samman med ett annat av dagens etnolo-giska honnörsord, nämligen ”kvalitativ” forskning. Kvalitativ forskning har positionerats gentemot kvantitativ forskning så att – för att hårdra det – ”kvalitativ” har kommit att betyda minimal empiri och forskning, baserad på större material nedvärderas som ”kvantitativ”, oberoende av hur det mindre respektive större materialet insamlats och använts.

Ordbruket är skickligt och kan förstås som del av en maktstrategi, som gör att ett litet källmaterial associeras med kvalitet medan forskning på basen av större materialmängder automatiskt reduceras till kvantitativ, vilket i etnologiskt språkbruk har kommit att stå som motsatsen till kvalitet.

Det etnologiska forskarsamhällets premiering av närsyntheten i termer av en nedvärdering av empirin och en uppvärdering av teorin har lett till att ett ämne som etnologi, som ursprungligen var ägnat åt att kunskapliggöra ”folkets” liv och arbete, blivit alltmer akademiskt – i den folkliga betydelsen av ”akademisk”, som något som saknar intresse

eller är totalt oanvändbart. En stor del av den etnologiska forskningen i Sverige har blivit allt mindre intresserad av forskning om människors vardagsliv, som kan leda till att instabilisera – och fördjupa – teoretiska utgångspunkter. I stället prioriteras en forskning, som blivit alltmer fokuserad på att forska i människors vardagsliv för att bekräfta inter-nationellt, främst anglosachsiskt, formulerade teorier.

Metaforen ”de etnologiska glasögonen” formulerades, om jag minns rätt, av Orvar Löfgren. Den stod då för ett nytt sätt att se på människan som kulturell varelse – även om inte alla delade uppfattningen att ett

”tabula rasa” i förhållande till tidigare forskning var den vetenskapligt sett bästa vägen, när det gäller att fördjupa förståelsen och föra kun-skapsbildningen om människan som kulturell varelse framåt.

Med tiden har den etnologiska blicken har blivit allt mer närsynt.

De tjocka etnologiska läsglasögonen har befrämjat inläsningen av in-ternationella teoretiska texter – så gott som enbart på engelska. Sam-tidigt har de begränsat synfältet vad gäller empirin eller de människor, vars erfarenheter det ursprungligen handlade om att kunskapliggöra.

Därför menar jag, att det för etnologiska forskare – och andra med intresse för samhällets kunskapsbildning – är nödvändigt, med tanke på vårt uppdrag, som samhällets kunskapsproducenter, att erkänna att vi nu måste byta till progressiva glas, som gör att vi både kan fokusera läsefrukter och lyfta blicken mot människors upplevda ”real reality”.

kNoWiNg WHAT iS kNoWN

En andra grundläggande och övergripande utgångspunkt för projektet hör ihop med det akademiska samhällets värdering av kunskaper och forskning. I dag finns det internationellt inom den vetenskapliga världen ett växande intresse för komparativa metoder. För mig som läste etnologi på den tiden ämnet benämndes ”Nordisk och jämfö-rande folklivsforskning” och upplevt att det även sedan det bytt namn till ”etnologi” karakteriserades som en ”komparativ vetenskap”,¹⁶ är nyuppvaknandet både glädjande och skrämmande. Hur mycket kun-skapsmark förlorar vi genom att ständigt vilja vara nya och inte värna om fungerande sidor av vårt kunskapsarv, som vi etnologer tenderar att se först när nya discipliner, helst i andra länder, börjar bli intres-serade – vanligtvis då utan referenser till vad som funnits i en äldre kunskapstradition?

Revitaliseringen av de komparativa metoderna får mig osökt att associera till ett citat jag nyligen hittade på nätet, där den etnologiska institutionen i Bern lagt ut en kurs i teorihistoria. Den inleds med ett tänkvärt citat, som även om det refererar till teori också kan appliceras på metod och kunskapsinriktning:

Theory in cultural (or social) anthropology is like slash-and-burn agriculture: after cultivating a field for a while, the natives move on to a new one and let bush take over – then they return, slash and burn, and raise crops in the old field again.¹⁷

Anledningen till att här kort beröra frågan om komparation, hör sam-man just med dagens vetenskapliga värderingar. Det har hörts och hörs röster, som hävdar att egen insamling av det komparativa materialet är ett krav. Vi vet, att vid tjänstetillsättningar i det svenska forskarsam-hället är det ingen större merit att ha skrivit forskningsöversikter, inte ens om de är problematiserande. I dag finns det anledning, att hävda behovet av ”Knowing What Is Known”, för att referera till socialantro-pologen Karl Eric Knutssons formulering i ett inlägg som skrevs till ett av de seminarier, som låg till grund för bildandet av Riksbankens Jubileumsfonds områdesgrupp ”Kultur, säkerhet, hållbar samhällsut-veckling”.¹⁸ Trots att vi i dag har skäl att beklaga de minskade resurserna till humanvetenskaplig forskning, publiceras sannolikt internationellt fler forskningsrapporter, böcker och utredningar än någonsin tidigare.

Ändå tenderar det att vara ett relativt sett begränsat antal författare och arbeten, som ständigt återkommer i referenserna.

Den samlade vetenskapliga produktionen i världen ter sig som en gigantisk avfallshög, där dagens forskare bara skrapar till sig de arbe-ten, som råkat hamna på ytan av den högsta toppen – för att sedan själva skriva arbeten, som i sin tur vanligen försvinner ner i djupen av överlagrad forskning. Det som finns på toppen av forskningsberget är långtifrån alltid kvalitativt lysande bara för att det syns och det som finns längre ner under ytan är inte nödvändigtvis dåligt bara för att det försvunnit ur sikte. Trots att det i dag genom sökverktyg på nätet finns tidigare oanade möjligheter att orientera sig om vad som gjorts och görs inom aktuella problemområden, tenderar de komparativa referenserna att minska. Det här är ett föga uppmärksammat slöseri med resursanvändningen inom humanvetenskaperna. För att igen an-knyta till det tidigare citatet från Göran B Nilsson – kulturarvet är