Vid Vendel finns en bebyggelsestruktur som tidigt väckt forskarnas intresse. Här finns en hel rad stora byar som omnämns redan i den markgäldsförteckning från 1312 som finns bevarad Gfr Svenskt Diplomatarium,bd 3: 87-89).Utifrån denna förteckning rekonstruerade ManneEriksson (Eriksson 1938) de medeltida byarnas och hamnarnas utsträckning, och han kunde också påvisa att Tunbo hamna som låg runt kyrkan ursprungligen måste ha varit en försvunnen Tunagård
Manne Eriksson gör också en skattning av invånarna i Vendel under denna tid ( där han beräknar att 6 personer ingår varje skattebeta-lares hushåll och lägger dessutom till för de familjer som innehade kyrkogods och frälse-hemman) där han kommer till en summa av 1500 personer (Eriksson 1938 ). Sigurd Rahm-qvist har i sin avhandling Sätesgård och gods (Rahmqvist 1996) tagit upp Erikssons rekon-struktion av Tuna och påpekar att kyrkan i Vendel måste vara byggd av den man som ägde det frälsegods som Tunagården under äldre
BEBYGGELSESTRUKTUREN I DET FÖRHISTORISKA VENDEL 181
•
medeltid varit. I samband med att kyrkan bygg-des har godskomplexet splittrats upp och huvudägaren har flyttat ut till slottet Örbyhus beläget vid Vendelsjöns norra del. Att under tidig medeltid här legat en huvudgård framgår av beteckningen Hovgårdsberg på ett av tor-pen intill kyrkan, och i en förteckning över landborna under Örby gård lämnad 1562 står det en marginalanteckning vid Hovgårds-berg, "där stod Örby sätes gård i förliden". Som Rahmqvist påvisar går förteckningen tillbaka på äldre källor och han påvisar att huvudgård-ens åkermark fördelats på prästgården (som har fått den bästa åkermarken) och 4 Iika stora byar samt ett antal mindre ägor. Denna uppdel-ning har skett innan markgäldförteckuppdel-ningen 1312 upprättades och därför sannolikt i sam-band med att kyrkan byggdes. Ramqvist påpe-kar att utskiftningen påpe-karakteriseras av en block-vis uppdelning av ägoområdet. Här skiljer sig utskiftningen markant ifrån vad som är känt för flera andra huvudgårdar i Uppland, där utskiftningen sker i form av landbor i byar, där åkermarken ligger i solskifte. Enligt Ramqvist visar den blockvisa uppdelningen av Tuna-gårdens åkermark att utskiftningen måste ha skett före 1296, då Upplandslagens bestäm-melse om solskifte trädde i kraft. Förekomsten av ett par vapensköldar med en speciell form och i sigillen okänt bildinnehåll i kyrkans triumfbåge, liksom fyndet av en grav under kyrkans golv med ett mynt daterat till 1265-127 5, talar för att kyrkan har uppförts 1265-1270-90 samtidigt som storgodset upplösts och ägaren flyttar över till Örbyhus (Rahmqvist 1996: 144 ff. och 154 ff.). Rahmqvist avslutar sin behand-ling av storgodset i Vendel med att påpeka, att de förhistoriska båtgravarna funna på Vendels kyrkogård talar för att det funnits en kontinui-tet mellan den medeltida huvudgården och det hövdingasäte som båtgravarna antyder.
Den kontinuitet Ramqvist ser mellan forn-tid och medelforn-tid är emellerforn-tid enligt min upp-fattning nog mera en platskontinuitet, än en kontinuitet i själva bebyggelsestrukturen. Allt 182 BIRGIT ARRHENIUS
talar visserligen för att de ägogränser som utmärkte den medeltida huvudgården, också gällde den forntida gården med en liten föränd-ring i norr, där den medeltida ägogränsen mot Brunnby skär direkt över ett forntida gravfält.
Därför har Seiler föreslagit (Seiler 1997: 65) att gränsen här gått vid Valla å dvs Brunnby blir inkluderad i den forntida gårdsägan. Åar har i forntiden ofta bildat naturliga ägogränser och i detta fall bildar i söder Allerbäcken gränsen och i norr blir Valla å gränsen.
Tunagården, en "mång-mannagård"
Innanför dessa ägogränser har emellertid i forntiden legat flera samtida bebyggelser. Detta visar gravfälten, sammanlagt tio samlade i tre större grupper. Dessa gravfält visar inte den kronologiska kedja, som skulle ha krävts för att den fredliga utveckling som den kolonisa-tionshypotes som bebyggelsearkeologerna hävdat (jfr ovan) ska ha sin giltighet. På flera av gravfälten finns samtidiga gravar ända från yngre folkvandringstid fram till och med vikingatid. Vi har också kunnat lokalisera be-byggelselager både på södra delen av kyrko-gården intill båtgravfältet, och de södra brand-gravfälten, vidare intill klockstapeln vid de mellersta gravfälten och sannolikt vid Hov-gårdsbergs vid de norra gravfälten (Seiler 1997:64).
Våra undersökningar så långt som vi har fört dessa hittills, talar för att bosättningarna har haft en ganska olika status. Söder om kyrkan har vi påträffat en bebyggelseterass med ett platåhus i nordost-sydvästlig riktning.
Huset har en kol 14 datering av ett sädeskorn kalibrerat till från senare delen av 400:talet, påträffat i ett stolphål och fynd av föremål som visar att huset stått till fram emot slutet av 800:talet. Från slutet av 800:taletharen vikinga-tida brandgrav påträffats intill en härd placerad
---tvärs över husets vägglinje. Vid det stadiet måste således platåhuset varit övergivet. I rät vinkel mot platåhuset i öst-västlig riktning har stått ett ekonomihus, möjligtvis ett fähus. Detta hus har brunnit ner men vi har ännu inte fått kol 14:dateringar från detta hus. Allt talar för att huset är samtida med platåhuset och liksom detta övergavs vid slutet av 800:talet. Även ovanpå detta hus ligger härdar, däribland smideshärdar. Båtgravarna visar oss att man utnyttjat gravfältet ända in på 1000:talet och allt talar därför för att bebyggelsen flyttats högre upp på backen Bogårdsmuren, som om-ger den inre delen av kyrkogården, visar i det sydvästra hörnet tydliga spår av att ha byggts ovanpå en terass som vid borrningar givit höga utslag av såväl fosfat som geomagnetism. Vår hypotes är att det var hit c:a 75 m norr om den övergivna bebyggelsen, som bosättningen flyt-tade. Vi kommer här frilägga den del av teras-sen som går utanför bogårdsmuren.
Platåhuset har en längd av c:a 32 m och en bredd av 8 m, där taket är uppburet av 5 par mittstolpar, c:a 1/2 m i diameter. Huset har ett stort antal fynd av keramik,järnföremål, fibula-nålar och pärlor, däribland en gedigen guld-spiral, som tillsammans med konstruktionen visar att huset har haft en viss status. Samtidigt kan man notera att inga glasfragment och inga hela fibulor påträffats, vilket antyder att huset avsiktligt, dvs inte i samband med en katastrof övergivits
Vid klockstapeln, c:a 250 m norr om den här beskrivna bebyggelsen, har de där påträf-fade terasserna hittills endast karterats och undersökts medels borrning och provschakt.
Här ligger bebyggelse och gravar del vis ovanpå varann, och man får verkligen intryck av att här har rått brist på fri mark. Någon pärla och grov keramik ger en datering som verkar vara sam-tidig med bebyggelsen vid kyrkan, men varken fynden liksom läget ger intryck av någon hö-gre status. Inom detta område kommer vi göra mera ingående undersökningar under nästa säsong.
Även vid Hovgårdberg har ett kulturlager påträffats ca 700 m norr om boplatsen vid kyrkan. Den analys Seiler gjort av gravfynd-materialet från detta område antyder, att här ligger de av den begravningsbara befolkningen, som hade något högre status än på gravfältet vid klockstapeln men lägre status än i båtgrav-fältet (Seiler i manus). Samtidigt kan man notera att föremål inom alla tre gravgrupper har ett direkt samband med varandra dvs skulle kunna vara tillverkade av samma smeder.
Sammanlagt finns det 220 gravar inom gårdsområdet och den största delen är under-sökta i äldre tid. Seiler har kompletterat de äldre undersökningarna bl.a. genom att under-söka de mera perifert liggande gravarna inom varje gravgrupp, för att se om där fanns några äldre gravar. De hittills gjorde undersökning-arna (Seiler 1997) har visat att dessa gravar ger samma datering, dvs de äldsta hör till yngre folkvandringstid. Några gravar såsom Vendlas storhög i söder och gravarna från Brunnby i norr verkar vara placerade som revirmar-keringar vid ägornas yttergränser.
Antalet gravar visar oss att det här är fråga om en större grupp människor, med hänsyn taget till bortodlingsfrekvens och att alla gra-var ej påträffats, kan vi, om vi räknar med en utnyttjande av gravfälten under 500 år och stannar för en summa av 250 gravar, få ett befolknings tal som kan ha legat mellan 15-25 personer fördelat på åtminstone tre bebyg-gelseenheter.
Enligt min uppfattning är detta en typisk struktur för en s.k. storgård i Mellansverige under järnåldern. Denna struktur är inte av samma slag som ett medeltida herresäte med landbor, eller en medeltida by eftersom vi inte har några belägg för att gårdsterritoriet varit uppdelat. I motsats mot vad som är förhållan-dena i en medeltida by, skiljer sig en bebyg-gelse ut genom sin högre status. Till Tuna-gården har gått två vägar från söder (Lundberg 1997) av vilka den östra i stort motsvarar den nuvarande vägen (som därefter böjer av till
13 BEBYGGELSESTRUKTUREN l DET FÖRHISTORISKA VENDEL 183
9 9 9
-9-_-9 9
9
- n
- - Il
9 9 9
0
9 9
9 9 9
9 9
9 9
9
9
.Q-
-J GRAVFÄLT
'i\ ÅKER
~ ÄNG/BETESMARK
Q
BETESMARK/SKOG MYR/TRÄSK"""""---. VATTENDRAG
Fig. 1. Kulturlandskapet i Vendels socken under järnålder, rekonstruktionsförslag av Seiler 1997.
184 BIRGIT ARRHENIUS
p
Örbyhus) och den västra sannolikt är den ur-sprungliga fägatan, som man utnyttjat för att driva djuren ut på de västra skogbevuxna utmarkerna (jfr Seiler 1997). Vägarna följer längs gravfälten i söder och leder direkt till platåhuset och den ovanför liggande terassen.
Det var här man mottog främmande besökande medan den övriga bebyggelsen var lokaliserad i anslutning till denna bebyggelse. Större delen av åkermarken och de hävdade ängarna till storgården låg öster om bebyggelsen ned mot