• No results found

Verkställighetsmål för byggandet

In document Många mål – få medel (Page 36-39)

Del I Bakgrund

4. Verkställighetsmål för byggandet

Utöver de syften som anges i förordningarna eller i förarbetena till de statliga stöden deklarerar regeringen inför varje budgetår vilken in- riktning bostadspolitiken ska ha under det kommande året. Detta ut- trycks i form av prioriteringar och uttalanden om vad som är mest angeläget att uppnå med de aktuella statliga bostadspolitiska sats- ningarna. Man skulle kunna kalla detta verkställighetsmål – mål på mellannivå, som uttrycker hur man avser att det övergripande bo- stadspolitiska målet ska nås. Även i regeringsförklaringen kan opera- tiva mål för bostadspolitiken anges.

Mål för bostadsbyggande och ombyggnad

I budgetpropositionen år 2003, anger regeringen följande priorite- rade områden för bostadspolitiken7:

– Ökad regional balans med fler bostäder i tillväxtregionerna och omstrukturering av kommunala bostadsföretag i regioner med minskande befolkning.

– Lägre bygg- och boendekostnader så att även grupper som har svårt att hävda sig på bostadsmarknaden kan få möjlighet till ett rimligt boende.

– Effektiv byggsektor i konkurrens som bland annat beaktar bostadskonsumenternas intressen av sunda och ändamålsenliga bostäder av god kvalitet till rimliga kostnader.

– Öka den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling i samhälls- byggandet.

Regeringen konstaterar att nivån på bostadsbyggandet är alltför låg i storstadsregionerna, något som kan utgöra ett allvarligt hinder för landets fortsatta ekonomiska tillväxt. Det är därför angeläget att för- utsättningarna för ett ökat bostadsbyggande förbättras, särskilt när det gäller hyresbostäder och studentbostäder. Syftet med de nu ak- tuella investeringsstöden är enligt budgetpropositionen framförallt att främja byggande av mindre hyresbostäder i tillväxtregioner med bostadsbrist samt studentbostäder på orter med eller i anslutning till universitet eller högskola. I regeringsförklaringen kvantifieras målet för det sammanlagda bostadsbyggandet i landet till 30 000 bostäder per år.

Regeringen hänvisar till SCB:s bostads- och hyresundersökning år 2000 och konstaterar att hushåll i hyresrätt lägger i genomsnitt 26 procent av sin disponibla inkomst på hyran och att motsvarande andelar för dem som bor i bostadsrätt respektive egnahem är 21 respektive 20 procent. Bostadsutgiftens andel av disponibel inkomst har visserligen minskat på senare år men regeringens målsättning är att den ska minskas ytterligare.

Andra målsättningar som uttrycks i budgetpropositionen är högre kvalitet i byggandet, rimligare byggkostnader och en bättre konkur- rens inom byggsektorn.

Dessutom är det regeringens uppfattning att byggande och förvalt- ning måste utvecklas i hållbar riktning. För detta krävs såväl tekniska innovationer som förändrade värderingar och beteenden. Energi- och resurseffektivisering, god inomhusmiljö och sunda materialval pekas ut som de viktigaste områdena för att åstadkomma ett hållbart byggande.

Neutralitet och paritet

Sedan lång tid tillbaka har man inom bostadspolitiken strävat efter att det när det gäller kapitalkostnaderna ska råda paritet mellan bostadsfastigheter av olika årgång och neutralitet mellan upplåtelse- formerna. Också detta är en form av mål på mellannivå. De uttrycker egentligen hur de övergripande målen ska nås, och är alltså snarare medel än mål.

I Bostadskommitténs delbetänkande 1984 uttrycktes målen om paritet och neutralitet på följande sätt: ”Ett mål för bostadspolitiken gäller paritet – att olika gamla men likvärdiga lägenheter skall ha lika höga kapitalkostnader. När man jämför kapitalkostnaderna över åren måste man då ta hänsyn till att äldre lägenheter har ett något lägre hyresvärde än i övrigt likvärdiga nya lägenheter. […] Ett andra mål gäller neutralitet – att kapitalkostnaden skall bli densamma vid en viss investering oavsett upplåtelseform.”8

Men även om själva begreppen paritet och neutralitet inte använ- des så uttalat som i citatet ovan, så var dessa mål centrala utgångs- punkter för bostadspolitiska satsningar långt dessförinnan.

Under åren 1968–1974 var det så kallade paritetslånesystemet i kraft. I propositionen som låg till grund för paritetslånesystemet antyds att paritetsmålet redan då funnits sedan en längre tid. ”För att motverka de olikheter i kapitalkostnadernas nivå som har upp- kommit till följd av att byggnadskostnaderna har stigit under årens lopp har räntebidragen till äldre hus minskats successivt. Kapital- kostnaderna för bostäder som byggts under olika år har därigenom delvis jämnats ut, vilket i sin tur har medfört en viss hyres-

utjämning.” 9

När det gäller neutralitetsmålet var det först i och med den bo- stadspolitiska propositionen 1974 som detta mål på allvar aktualise- rades. Det lanserades då utan att själva termen användes. ”I frågan om finansiering av ägda småhus bör lånesystemet utformas med beaktande av småhusägarens skatteförmåner så att ökad ekonomisk utjämning mellan de olika besittningsformerna inom nyproduk-

8 SOU 1984:34, sid. 19–20.

tionen uppnås.” 10 Det var av detta skäl som den garanterade rän-

tan11 i det nya bostadsfinansieringssystemet sattes till en högre nivå

för egnahem än för hyres- och bostadsrätter. Första året var den garanterade räntan för egnahem 6,0 procent och för hyres- och bostadsrätter 3,9 procent. Nivån på ingångsvärdet av den garante- rade räntan har sedan varierat under årens lopp. Strävan efter såväl paritet som neutralitet låg till grund för utformningen av det system för bostadsfinansiering och räntebidrag som skulle komma att gälla 1975–1991.

Från och med 1993, då det så kallade Danell-systemet trädde i kraft, fick paritetsmålet mindre betydelse, medan däremot neutralitets- målet var helt centralt vid utformningen av det nya räntebidrags- systemet. Räntebidragen skulle successivt avvecklas tills de var helt avvecklade för egnahem och tills bidragsnivån nått ner till 30 pro- cent för hyres- och bostadsrätter. För de sistnämnda upplåtelse- formerna skulle bidragsnivån 30 procent behållas, med motiver- ingen att denna nivå motsvarade den skatteminskning egnahems- ägaren får genom ränteavdrag (1992 års kompletteringsproposition, prop. 1991/92:150, bil. I:5).

10 Riktlinjer för bostadspolitiken, prop. 1974:150, s. 349. 11 Den ränta som fastighetsägaren själv skulle betala.

In document Många mål – få medel (Page 36-39)

Related documents