• No results found

Virtualitet belyst utifrån begreppen struktur, funktion och form

Herbert Simon (1969) bidrar till ett ontologiskt och inkrementellt perspektiv på IKT-artefakter genom sin definition av vetenskapen om det artificiella (”sciences of the artificial”).

Simon förespråkar en tankemodell, som går ut på att strukturera en förståelse om artificiella objekt enligt följande begrepps- och beskrivningsmall:

- objektets inre komponentvärld, - objektets funktion/mål i sin kontext - samt denna kontexts komponentvärld.

I sin strävan mot enkelhet förordar Simon betydelsen av gränssnittet/”interface” – nämligen som en klargörande länk mellan objektets inre system och det yttre kontextsystemet.

I vissa fall är det naturligt att fokusera på funktions-/målbeskrivning och det inre objektsystemet, t.ex. i situationer där kontextsystemets inverkan är av underordnad betydelse för objektsystemens utformning till föränderliga sammansättningar av inre komponenter. Som exempel på detta kan nämnas ”homeostatis” inom biologin – dvs att objektsystem utvecklas utifrån en funktions-/målbeskrivning utan någon avgörande inverkan från det omgivande systemet.

I andra fall kan det vara naturligt att fokusera på funktions-/målbeskrivning och det yttre kontextsystemet. Exempelvis kan det föreligga en situation, där det inre

objektsystemet inte har någon avgörande betydelse, utan att måluppfyllelsen i stället främst beror på det yttre kontextsystemet.

Simon menar dessutom, att en beskrivning av gränssnittet i många fall kan vara tillräcklig som förklaringsmodell. Gränssnitt är nämligen ett begrepp, som förenar funktions-/målbeskrivning, objektsystemets inre och det omgivande systemet.

Simons tankemodell om det artificiella och hans insikt om gränssnittets stora betydelse har en tydlig men något utvecklad motsvarighet i det här forskningsarbetet, nämligen genom dess fokus på den kontextuella gränszon (se även kapitel 1, 5 och 6), som omger en teknisk artefakt i form av normer, kulturellt betingade värderingar och sociala strukturer.

DEL 2.

2.3 Socialt lärande

7

– ett perspektiv på lärande i den sociala praktikens gemenskaper.

Socialt lärande är ett begrepp med fokus på den sociala praktikens betydelse för samtidig framväxt, utveckling och förändring av (1) mening på den individuella nivån och på (2) resursförstärkande mening/kompetens på den kollektiva nivån i en

gemenskap (”community”). Det sociala samspelet i en gemenskap kännetecknas av en mångfacetterad ömsesidighet mellan individer sinsemellan samt mellan individer och den aggregerade organisationsnivån. Enligt socialt lärande är dessa ömsesidiga beroenden själva fundamentet för lärande på individuell och organisatorisk nivå. De ömsesidiga beroendena yttrar sig i personliga initiativ, feedback från andra,

organisationstillhörighet, delade resurser, roller, funktioner, relationsmönster,

kommunikationsformer, traditioner, organisationskultur mm – dvs hela repertoaren av sociokulturella aspekter i den sociala praktiken inom en social kontext.

Socialt lärande är dessutom ett perspektiv på lärande för alla typer av verksamheter med socialt samverkande individer – dvs för kommersiella företag, myndigheter, föreningar mm. Genom sin sociokulturella teorihemvist har begreppet socialt lärande en mer fundamental ansats avseende lärande än t.ex begreppen ”knowledge

management” och ”learning organizations”, som fokuserar på lärande utifrån ett informations- och teknikperspektiv.

Den sociala lärandeteorin kombinerar (i) sociala, (ii) pedagogiska och (iii) tekniska aspekter på (iv) en grupp av samverkande aktörer. Socialt lärande är därför en teori, som ligger nära det här forskningsarbetets problemområde och forskningsfrågor.

Forskningen är nämligen inriktad på att studera en social process för att utveckla och använda en ”virtuell gemenskap” som medel för ökad samverkan mellan aktörerna i en

”reell social kontext”. (se bl.a kapitel 1, 4, 5 och 6)

Etienne Wenger8 är en välrenommerad företrädare för forskningsperspektivet socialt lärande (”social learning”). I boken Communities of Practice: Learning, Meaning, and Identity (1997) beskriver han, hur begreppet ”social learning” kan ses som ett nav, vars innebörd bestäms av ett antal korresponderande kunskapsintressen/teorifält (figur 2.3).

7 Det här avsnittet bygger i allt väsentligt på Wenger (1997) Communities of Practice.

8 Etienne Wenger skrev Communities of Practice (1997), när han var Senior Research

Scientist vid Institute for Research on Learning vid Menlo Park, USA. Hans tidigare böcker är

Social theory of

learning

theories of identity theories of

practice

theories of situated experience theories of social structure

theories of power

theories of subjectivity theories of

collectivity

theories of meaning

Figur 2.3. ”Refined intersection of intellectual traditions.”

Källa: Wenger, 1997, sid 14.

Enligt Wenger (1997) ska en social lärandeteori integrera de komponenter, som är nödvändiga för att karaktärisera social delaktighet (”social participation”) som en process för lärande och kunskap.

Wenger formulerar sin sociala lärandeteori runt följande nyckelbegrepp:

• Mening – konstitueras av att kommunicera/samtala om vår (föränderliga) upplevelse av livet och världen omkring oss som meningsfull.

• Praktik – att genom upprepade samtal/diskussioner om historiska och/eller sociala resurser, begreppsramar och perspektiv upprätthålla ett deltagarengagemang för ett organiserat handlande (”action”).

• Gemenskap (”Community”) – konstitueras av regelbundna diskussioner/samtal i syfte att skapa och upprätthålla sociala konfigurationer, så att deltagarna upplever verksamheten som angelägen/värdefull och den egna delaktigheten däri som kompetent.

• Identitet – att sociala lärandeprocesser förändrar ”vem vi är” genom vår upplevelse av att ha personlig anknytning till historier/berättelser i olika gemenskaper.

De två fundamentala beståndsdelarna i begreppet socialt lärande är:

(1) kommunikation/åsiktsutbyten och

(2) delaktighet i olika sociala sammanhang.

Det sociala lärandet resulterar dessutom i den mening, som kontinuerligt bildas och förändras på olika sociala aggregationsnivåer – i organisationer, gemenskaper, sociala praktiker och hos enskilda individer. Denna mening är social till sin natur – både avseende form och innehåll. Mening är således ett resultat av socialt lärande och utgörs av ändamålsenlig kunskap för att skapa, upprätthålla och vidareutveckla gynnsamma sociala relationer i en värld befolkad av sociala aktörer.

Utifrån perspektivet socialt lärande är våra existentiella villkor sådana, att vi

kontinuerligt skapar kunskap/mening genom att bilda och ombilda meningsfulla socialt influerade projektioner om världen.

Av resonemanget framgår att praktik och gemenskap är två nära associerade sociala strukturer, som i aggregationsavseende omgärdas av individer respektive

organisation(er). Aktiviteter och processer i praktik och gemenskap påverkar således både vår individuella upplevelse av ”mening” i tillvaron och den kollektiva

”mening”/kompetens, som på organisationsnivå tar form av samverkande

underverksamheter/gemenskaper. Detta pekar på, att en relevant analys av den ”sociala praktiken i en gemenskap” bör utsträckas till att även omfatta en analys av dess

kopplingar till den individuella nivån resp den överordnade sociala strukturnivån.

En sådan utvidgad analys kan resultera i kunskap/mening för (re)design av den

”sociala praktiken i en gemenskap” – i syfte att minska negativa resp öka positiva påverkansfaktorer från individer och/eller den organiserade omvärlden. Genom att (re)designa den ”sociala praktiken i en gemenskap” kan denna bättre anpassas till krav och villkor från den individuella nivån och/eller från omgivande sociala

organisationer.

Alternativt kan en (re)design av den ”sociala praktiken i en gemenskap” ha fokus på att förändra betingelserna i den sociala praktiken – t.ex de sociala lärandeprocesserna – i syfte att formera eller reformera en gemenskap, så att denna får potential att både förändra upplevelser på individnivå och förhållanden på den överordnade relaterade sociala strukturnivån.

I det ena fallet är design- eller redesignansatsen inriktad på defensiv anpassning och i det andra fallet på offensiv förändring – genom t.ex utåtriktade aktioner – av de

systemvillkor – i form av individ- och organisationsrelationer – som kännetecknar den

”sociala praktiken i en gemenskap”.

En fullödig (re)design av den ”sociala praktiken i en gemenskap” måste antagligen kännetecknas av att samtidigt uppmärksamma både relevanta påverkansfaktorer från individ- respektive omvärldsnivå och de interna sociala processerna i den sociala praktiken.

”… our institutions are designs and that our designs are hostage to our understandings, perspectives, and theories. In this sense, our theories are

perhaps most importantly when designs involve social systems – the way we justify our actions to ourselves and to each other. In an institutional context, it is difficult to act without justifying your actions in the discourse of the institution.”

(Wenger, 1997, sid 10 - 11)

”A social theory of learning is therefore not exclusively an academic enterprice. While its perspective can indeed inform our academic

investigations, it is also relevant to our daily actions, our policies, and the technical, organizational, and educational systems we design.”

(Wenger, 1997, sid 11)

Med utgångspunkt från figur 2.3 kan det vara ändamålsenligt att kortfattat redogöra för några teoretiska perspektiv på socialt lärande. En sådan inventering av teoretiska perspektiv kan bidra till att förstå det sociala lärandets spännvidd från individ-, gemenskaps-, praktik- till organisationsnivå.

Sociala struktureringsteorier (”theories of social structure”) syftar till att förstå

makroinrättningars funktion och betydelse för att kollektivt samordna förhållningssätt och handlingar. Kunskapssökandet bedrivs som studier av kulturella system,

diskurser/språkbruk och historiska omständigheter (dvs verksamhetens

berättelse/historia) – och med fokus på institutioner, normer och regler. De mest extrema teorierna inom detta kunskapsområde hävdar, att individer – i alla fall under vissa omständigheter – inte har någon egen makt över sitt handlande och sina

föreställningar.

Teoribildning om den sociala betydelsen av situationsbetingade erfarenheter (”theories of situated experience”) har sitt fokus på den improvisation och koordination, som kännetecknar vardagens dynamiska interaktioner. De sociala aktörernas ”medverkan” och ”avsikter” studeras ingående. Detta innebär ett

kunskapssökande, som betonar betydelsen av de interagerande aktörernas ”aktiviteter”

och ”konversationer”/samtal för tillkomst och utveckling av ”mening/kunskap” och

”handlande” hos aktörerna i det studerade verksamhetsområdet.

Teorier om den sociala praktiken (”theories of social practice”) fokuserar på, hur grupp(er) av aktörer samverkar för att skapa, upprätthålla och kontinuerligt förändra en social praktik. Detta innebär att studera och analysera, hur en social praktik kan

fungera som ett ”socialt system” av samverkande aktörer för att hantera/sköta/lösa en vardaglig uppgift – dvs ett system som formar ett funktionellt mönster av bl.a följande sociala komponenter: ett gemensamt engagemang, gemensam tillgång till resurser för organisation och koordinering av aktiviteter, ömsesidiga relationsutbyten,

gemensamma uttolkningar av omvärlden mm.

Teorier om identitet (”theories of identity”) syftar till att förstå de sociala faktorer, som påverkar den individuella upplevelsen av vem man är. Fokus är inställt på de sociala aspekternas betydelse för utformandet av den individuellt upplevda

personlighetsuppfattningen. Detta innebär bl.a studier och analyser avseende följande

sociala påverkansfaktorer: kulturell påverkan, sociala markörer för olika slags

medlemskap, sociala tillhörighetsriter, köns- och klasstillhörighet, etnicitet, ålder samt alla andra former för utskiljande, associering och kategorisering av den socialt

kommunicerade och självupplevda identiteten. Teoribildningen baseras på studier av kommunikation dels mellan grupp(er) och individ och dels individer sinsemellan.

Teorier om tillhörighet (”theories of collectivity”) handlar om, hur kunskap/mening är beroende av sociala samhörighetsformer – allt från lokala formationer (familjer, gemenskaper, grupper, nätverk) till globala formationer (stater, sociala klasser, föreningar, sociala rörelser, organisationer). Detta teoriområde har fokus på att beskriva mekanismer för att skapa, upprätthålla och återskapa olika slag av

samhörighetsformer – dvs sociala mekanismer som inordnar och orienterar individer, så att dessa upplever en meningsfullt delad tillhörighet i tillvaron. Studier och analys rörande social tillhörighet fokuserar på betydelsen av solidaritet, åtaganden

(”commitments”), gemensamma intressen, släktskap mm.

Teorier om subjektivitet (”theories of subjectivity”) har som mål att klargöra, hur individualitetens natur formas av individens sociala interaktioner. För detta syfte studeras individens handlingsbaserade erfarenheter av att vara en social – dvs

interagerande – individ. Det här teoriområdet utgår alltså inte från, att det individuella subjektet agerar på ett autonomt/suveränt och självständigt sätt. Förklaringsansatsen är i stället, att subjektiva upplevelser formas utifrån graden och arten av engagemang i den sociala världen.

Begreppet makt (”power”) tas upp – mer eller mindre – i alla sociala teorier. I ett mer renodlat socialt teoretiserande om makt (”theories of power”) söker man ofta efter förklaringsmodeller, som kännetecknas av ett balanserat perspektiv på fenomenet makt. Detta innebär att inte ensidigt ha ett konflikt- eller konsensusorienterat

perspektiv – att inte ensidigt bedriva studier och analys av makt i termer av dominans, förtryck, våld mm eller ensidigt i termer av kontraktsuppbunden likriktning, kollektiva samtycken, överläggningar, valutslag mm.

Teorier om social mening (”theories of meaning”) handlar om att förstå, hur människors meningsskapande är beroende av deras ”medverkan” i sociala

sammanhang. Det ”egna” meningsskapandet ses som direkt avhängigt av det sociala sammanhanget – avseende dels aktörernas möjligheter, engagemang mm till ”social delaktighet” och dels de rådande maktrelationernas inverkan på den sociala aktören.

En forskningsuppgift inom detta teoriområde kan vara att från ett aktörsperspektiv belysa och förklara de problem och möjligheter, som kännetecknar ett lokalt

”kulturprojekts” relationer med en omgivande och dominerande social

”institution”/organisation.