Fig 2. Toftstrukturen i Bjäresjö by 1699. Platsen för den arkeologiskt undersökta storgården från sen vikingatid och tidig medeltid är markerad med svart prick. På 1600-talet tillhörde den stora toften gård nr 1, som hade sin gårdsplats väster om kyrkan. P = prästgården (Skansjö et al 1989:99).
söder om kyrkan. Denna borganläggning är inte undersökt, men det är inte otänkbart att den uppförts under tidigt 1200-tal, kanske re-dan under 1100-talet (muntligtAnders Ödman).
Kyrkan, som intar ett magnifikt höjdläge och 168 MATS RIDDERSPORRE
dominerar hela bygden, bör enligt Barbro Sundner dock vara uppförd tidigast under 1200-talets mitt (Lilja 1990:6).
Från Ravlunda finns vidare uppgifter om ett s k "gyldent alter" (Wienberg 1997:64).
p
Dessa altarutsmyckningar har varit kostbara inventarier och har ofta uppfattats som att de ursprungligen hört till kyrkor vilka uppförts av mäktiga personer. Wienberg menar dock att detta inte alltid framstår som självklart. Ola Svensson ser ett samband mella11 stenkyrkans uppförande och utsmyckning, däribland alta-ret, och stridigheter mellan kungamakt och kyrka kring mitten av 1200-talet (Svensson 1996:20). Med tanke på att "gyldne altre"
dateras till tiden 1150-1250(Liebgott 1984:52) så kan det å andra sidan vara frestande att tänka sig möjligheten att altaret i Ravlunda ursprung-ligen hört till en äldre kyrka. En väl tilltagen och rikt utrustad träkyrka i anslutning till kungs-gården kunde också vara en bidragande orsak till att någon stenkyrka inte uppförts tidigare.
Sammantaget så finns det alltså en rad indikationer som visar att det i Ra v lunda bör ha funnits en storgård under tidig-och högmedel-tid. En fortsatt existens för denna gård är däre-mot svår att belägga, och något gods finns inte i byn idag.
Gårdar i Ravlunda har dock tidigare ingått i Torups gods, vars huvudgård, Torup i Vitaby socken, i söder angränsar till Ravlunda. Torup är emellertid inte något gammalt gods, utan etablerades på 1630-talet, varvid ett antal bond-gårdar i Torups by avhystes (Ejder 1958: 115).
I 1671 års jordrevningsprotokoll omtalas att Torups sätes gård skall ha upprättats i Ravlunda, medan ladugården förlagts till Torup. I Gill-bergs beskrivning från 1767 uppträder däre-mot sätesgården i Torup (Gillberg 1767:90).
En översiktlig kontroll av det skriftliga mate-rialet ger alltså vid handen att det historiskt kända godset Torup inte är någon direkt efter-följare till en högmedeltida storgård eller kungs-gård i Ravlunda; i va1je fall tycks det inte vara fråga om någon utflyttning i likhet med Bjäresjö. Däremot finns uppgifter om en med-eltida huvudgård i Torup (Svensson 1996:27, jfr Dahl 1942). Man kan dock fråga sig vad som legat bakom att det nyetablerade godset under en tid tycks ha haft sin sätes gård förlagd
till Ravlunda. Fanns det här en äldre struktur att falla tillbaka på, eller skapades något nytt?
Ravlundas tofter
Den äldsta på Lantmäteriet bevarade kartan över Ravlunda är en enskifteskarta från 1823, dvs en karta som utgjort underlag för ett då planerat skifte, vilket skulle medföra genom-gripande förändringar. Denna karta visar ty-värr inte det föregående tegskiftet eller markernas indelning i namngivna fall. Följakt-ligen framträder inte heller tofterna'i anslut-ning till bykärnan eller läget för gårdsbyg-gnaderna vid denna tid; endast de byggnader som inte skulle flyttas ut i samband med skiftet är avbildade (Fig 3). Genom en bearbetning av de protokoll som upprättades vid enskiftet, är det dock möjligt att rekonstruera vissa uppgif-ter om förhållandena före skiftet. På detta sätt har Charlotte Fabech, i ett första steg, kunnat klargöra fallindelning och marknamn, bl a toftnamnen. Det visar sig att toftnamn uppträ-der såväl i anslutning till bykärnan som ute i bymarken
Nästa steg innebär en bearbetning baserad på protokollens bonitetsuppgifter för toft-området i anslutning till bykärnan, där varje avgränsat och boniterat delområde hänförs till vilken toft, gårdstomt eller del av bygatan det ursprungligen utgjort del av. Därigenom har detvaritmöjligtattfåett grepp om toftstrukturen före enskiftet. På samma sätt har de dåtida gårdstomterna kunnat rekonstrueras (Fig 4).
Rekonstruktionen av Ravlundas tofter vi-sar en tydlig struktur. I söder återfinns ett antal tofter som närmast speglar normalstora gårdar.
I anslutning till bykärnans nordvästra del upp-träder några mycket små tofter till gårdarna 1, 2, 3 och 4. Dessa gårdar hade sina byggnader i bykärnans östra del, utan rumsligt samband med sina tofter. Merparten av detta toftområde disponerades dock av gårdarna 22 och 24. Norr om bykärnan delade 22, 24 och 30 (präst-gården) på ett gigantiskt toftområde som
RAVLUNDA OCH UPPÅKRA 169
Fig 3. Ravlunda 1823. Området närmast bykärnan. Heldragna eller streckade räta linjer marker det planerade enskiftet. Prickade linjer avgränsar individuellt boniterade områden. Avståndet från kyrkan till Verkaån i norr är c:a 750 meter.
170 MATS RIDDERSPORRE
,,11
I ,,.,
+- "
30 281-·---.._··-·----. ·-~--
..TOFTEN
22 &24 30
,,,
. . .
Fig. 4. Ravlunda 1823. Rekonstruktion av toftstrukturen före enskiftet. Heldragen tjock linje avgränsar områden som utgjort tofter. Prickad linje avgränsar bygatan med gårdarnas placering.
Streckad linje markerar Smedjebackeåkrarna. Skissen i övre vänstra hörnet visar hur de enskilda gårdarnas tofter grupperar sig storleksmässigt och i förhållande till varandra.
RAVLUNDA OCH UPPÅKRA 171
sträcker sig norrut ända ned till Verkaån och platsen för Skepparps bykärna. I stället för pluralformen Tofterna, vilket är det vanliga när flera gårdar ingår i ett toftområde (jfr den del väster om kyrkan, där 22 och 24 ingår tillsam-mans med 1-4 ), uppträder namnet här med singularform, Toften. Inom denna toft ligger inte bara prästgården, utan även kyrkan. För-modligen har det ursprungliga toftområdet också inneslutit borganläggningen söder om kyrkan, liksom 22 och 24:s del av det västliga området.
Mot bakgrund av tidigare erfarenheter lig-ger det nära till hands att tolka detta stora toftområdet som en ursprunglig huvudgårds-toft. Denna huvudgård har senare delats i tre delar, varav en blivit prästgård. Ola Svensson som, utan att känna till toftstrukturen har note-rat ett samband mellan gårdarna 22, 24 och 30, har föreslagit att just området mellan kyrkan och Vallabacken skulle utgöra platsen för den medeltida kungliga huvudgården (Svensson 1996:20). Detta är naturligtvis en fult möjlig plats. Tofäekonstruktionen pekar emellertid på möjligheten att huvudgården skall sökas inom ett större område i anslutning till kyrkan.
Sannolikt bör man också räkna med om-struktureringar och flera bebyggelsefaser inom området.
Den toftstruktur som framträder i 1800-talskartan tycks alltså peka på en storgård, eller huvudgård, ett antal normalstora gårdar och några småenheter. Den avgörande frågan gäl-ler naturligtvis dateringen av denna struktur.
Är det verkligen fråga om en struktur med rötter i vikingatid, som i Bjäresjö, eller visar bilden i själva verket förhållanden som skapats betydligt senare? Kan toftstrukturen ha lagts ut till en först under medeltid etablerad kungs-gård med tillhörande kyrka och borg-anläggning, eller hör den ihop med etable-ringen av en sätesgård till Torups gods under
1600-talet? Toftnamnet, sambandet med kyr-kan och borganläggningen, liksom det förhål-landet att prästgården ser ut att vara avskiljd 172 MATS RIDDERSPORRE
från en ursprunglig huvudgårdstoft, antyder att man inte omedelbart kan avfärda möjlighe-ten till en tidig datering.
En annan aspekt gäller frågan om alla delar är tillkomna samtidigt. Det stora toftområdet är tex så stort att det inte kan vara fråga enbart om en yta planerad för bebyggelse. Snarare bör det kanske ses som huvudgårdens domän, dvs jord för egendrift. En önskan att skapa sådana större sammanhängande brukningsområden kan man ibland spåra i äldre kartmaterial, där de uppträder som byten mellan huvudgårdens och (de underlydande) böndernas jordar (se tex Snårestad i Skansjö et al 1989:89). Något sådant skulle man naturligtvis kunna föreställa sig i samband med nyetablering av en sätes-gård i Ravlunda under 1600-talet. Men det kan också vara fråga om jord som legat till en ursprunglig huvudgård sedan gammal tid, dvs medeltidslagarnas ornum.
Om man föreställer sig det senare, fram-träder i Ravlunda en spännande möjlighet. Ser man toftstrukturen som något som i sin helhet speglar tidig- eller högmedeltida förhållanden så framträder dels en huvudgård med egen-drift, dels ett antal gårdar som kan motsvara normalstora landbo gårdar under huvudgården, och dels ett antal småenheter (gårdsceder) vars innehavare kan ha stått för driften av huvud-gårdsjorden - något som kunde peka på att dessa tre nivåer existerat samtidigt (jfr Ulsig 1983, 1991; Riddersporre 1995:14). På grund av källsituationen är det svårt att avgöra om huvudgården haft ytterligare sammanhängande bruknings ytor i bymarken. En preliminär iakt-tagelse är dock att den också haft jord som, tillsammans med de övriga gårdarna i byn, ingått i den tegskiftade marken.
Kommen så långt i hypotesen om en tidig huvudgårdsstruktur, finns det anledning att uppmärksamma ytterligare en indikation. I direkt anslutning till huvudgårdstoftens östra del återfinns ett åkerfall med namnet Smedje-backeåkrarna. Förklaringen till namnet kan naturligtvis vara trivial: åkerfallet kan ha fått
namn efter en närbelägen smedja, kanske 1800-talets bysmedja. Men det kan också vara så att den smidesverksamhet eller j ärnhantering som försiggått här har hög ålder, kanske så hög att den skall knytas direkt till en tidig fas i huvudgårdens historia. Ser man det på så sätt kan man också ana en medveten gruppering av de olika komponenterna i den dåtida storgårds-miljön. Högt och centralt dominerar själva huvudgården, på var sida flankerad av gårdens direkta underlydande (gårdsscederoch smeder) och med kyrkan på den högsta punkten. Där nedanför grupperas landbogårdarna i ett pas-sande underdånigt läge.
Om det nu verkligen förhållit sig på det sättet återstår att belägga med bl a arkeolo-giska undersökningar. Rekonstruktionen av toftstrukturen i Ravlunda låter oss dock ana möjligheten att ett järnålderscentrum i områ-det har haft en fortsättning in i medeltiden.
Kanske finns det en koppling till 1200-talets kongelev. I likhet med flera exempel från Y stadsområdet förefaller det emellertid som om huvudgården redan under medeltiden de-lats och upphört att fungera som centrum i ett godskomplex. Spår efter tidigare förhållanden kan dock anas genom toftstrukturen.