Masteruppsats Ida Andersson
Handledare: Jan Storå
Osteologiska forskningslaboratoriet Stockholms universitet
VT 2014
Gravar i gra nslandet?
En osteoarkeologisk ja mfo relse mellan gravfa lt
2
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1. Bakgrund... 7
1.2. Syfte och frågeställning ... 9
1.3. Metod och material ... 10
1.3.1. Brända ben ... 10
1.3.2. Artbestämning ... 13
1.3.3. Åldersbedömning ... 13
1.3.4. Könsbedömning ... 14
1.3.4.1. Arkeologiskt kön ... 15
2. Yngre järnåldern i Mälardalen ... 17
2.1. Gravarna och arkeologin ... 17
2.1.1. Äldre järnålder ... 17
2.1.2. Brandgravsskicket ... 18
2.2. Människorna och djuren ... 19
2.2.1. Båtgravar ... 21
3. Norsa ... 23
Analys och resultat ... 25
3.1.1. Brandgravarna ... 25
3.1.1.1. Människor ... 27
3.1.1.2. Djur ... 27
3.1.1.3. Gravgods ... 28
3.1.2. Det obrända materialet ... 29
4. Ströbohögsområdet ... 33
4.1. Tidigare forskning ... 33
4.2. Analys och resultat ... 34
4.2.1. Människor ... 36
4.2.2. Djur ... 37
4.2.3. Gravgods ... 37
5. Jämmertuna ... 39
5.1. Tidigare forskning ... 39
5.2. Analys och resultat ... 39
5.2.1. Människor ... 43
3
5.2.3. Gravgods ... 45
6. Kramsta ... 49
6.1. Tidigare forskning ... 49
6.2. Analys och resultat ... 49
6.2.1. Människor ... 49 6.2.2. Djur ... 50 6.3. Gravgods ... 51 7. Tuna i Badelunda ... 53 7.1.1. Människor ... 53 7.1.2. Djur ... 54 7.1.3. Gravgods ... 56 8. Jämförelse ... 59 8.1. Människorna ... 60 8.2. Djuren ... 61
9. Diskussion och tolkning ... 65
10. Sammanfattning ... 68
11. Referenser ... 70
12. Appendix ... 74
Framsida: Karta över Västmanland hämtad från www.google.se 2014, med tillägg. Det blåa området representerar Bergslagen och det röda området representerar Mälardalen utifrån de vanligaste geografiska anvisningarna.
4
Abstract
Köping is a small town in Västmanland, which is situated in the westernmost part of Lake Mälaren and in the southeast of Bergslagen. Köping was established and received its rights as a town in 1474. However, archaeological findings show that Köping was a settlement in late prehistoric and early historic periods and continued to be an important place up until recent times. Due to the location Köping was a marketplace with connections and good fairways from all directions and most of all by Lake Mälaren. Ancient monuments and remains indicate that Köping were well established in the early Iron Age and mainly in the Vendel era in 550-800 A.D, which is the era in focus here. Even though there are many archaeological remains in and around Köping very little research has been done. There have been several excavations but there have been few further studies and close to no osteological analyzes. This paper will deal with four burial grounds which all were mostly excavated in the first half of the 20th century, and are briefly reported. The burial
sites are all located in Köping with at the most 5 km from each other, and were all used during the Vendel era. Two of the sites, Jämmertuna and Kramsta, mainly have stone-settings with cremated bones. One of the sites is located next to a great tumulus called Ströbohög, and consists of smaller mounds and stone-settings. All with cremated bones. The last one is a burial site that is called Norsa which consists of both stone-settings with cremated bones and also burials containing boatgraves and chamber tombs. All of these burial customs are common in Mälardalen during this time. What is interesting is the location, inhumation of the cemeteries and also that they have not been used for a long period of time. A comparative study is presented of a similar but larger site in Tuna in Badelunda, Västerås, which is located about 40 km from Köping. This will be an
osteoarchaeological study with the purpose to understand this character of the area during this time as the westernmost part of Lake Mälaren and as a part of Bergslagen. There seems to be a difference regarding the customs and who are represented in the burial ground even though they are from the same time and place, therefore there will also be a comparison between the different sites regarding the human remains and burial customs. The difference is seen mainly in the individuals, regarding both the male and female presence and also regarding the animals represented in the different graves. This may be connected to a borderland phenomenon were different traditions and customs were mixed and assimilated. This study contributes with more knowledge of the time and place, both within the town and to Mälardalen/Bergslagen in general.
5
1. Inledning
Köping ligger centralt i Västmanland i den västligaste delen av Mälaren. Köping omnämns första gången i den så kallade Florenslängden under 1100-talet, då med benämningen Kaupinga. Köping fick sina stadsrättigheter och etablerades som stad 1474 (Björnänger 1974:7,8).
Köping tillhör ett spännande gränsområde då det ligger i den västligaste delen av Mälardalen och i öst av Bergslagen. Staden befinner sig i en brytningszon mellan öst/väst och syd/nord, med främst mälarområdet i öst/västlig riktning och Hjälmaretrakten i syd/nord. Främst skiljer sig naturgeografiska drag, där skog, åsar och berg dominerar i norr och mer platt och bördigt landskap i söder (Karlsson 2005:36). Ur handelssynpunkt har Köping ett utmärkt läge vid Köpingsån som går genom staden och utloppet i den innersta viken av Mälaren. När vattennivån var högre var området ett av de viktigare i västra Mälardalen under yngre järnåldern (se fig.2).
Köping tillhörde också Åkerbo härad och Sune Lindqvist skriver 1918 i artikeln ”Åker och Tuna” om relationen mellan Åker och Tuna-namn. När Åker och Tuna-namn finns tillsammans handlar det ofta om en kultplats, och ofta förekommer både högar och båtgravar på platserna. Högarna förefaller stå för den kungliga och politiska aspekten medan båtgravfält snarare kopplas till något ideologiskt. Lindqvist skriver även att Tuna-orter ofta blivit Köpings-orter då Tuna platser verkar har varit ett centrum för både handel, ting och även platser för kungs- och sätesgårdar (Lindqvist 1918). Tuna-namnet tycks vara kopplat till något form av maktcentra. Tuna visar även på en makt med underliggande ideologier som kopplas till fruktbarhet, pargudomlighet och kvinnlighet (Nylén 1994a:140).
Utöver Tuna-namnet finns i Köpings närområde och i Västmanland många
ortsnamn som anspelar på både natur och kultur. Det finns en mängd namn som kan kopplas till gudanamn t.ex. Ullvi och Odensvi, som anspelar på Oden, Frösvi och Frövi som anspelar på Frö och Fröja, och Närlunda som anspelar på Njord. De norra och västra delarna av Västmanland tillhör Bergslagen och har en mängd ortnamn som anspelar på bergsbruk med efterled som – benning (hytta), -gruva, -berg (Ståhl 1985). Husby-namn har också tolkats som viktiga platser som främst kopplas till kungamakter. I Västmanland finns det inga Husbyar men däremot finns Husa. Norsa har tolkats som Nor Husa, alltså huset vid Noret. Och bestod förr av 4 kronogårdar, och har därför tolkats som dåtidens kungliga förvaltningsby (Österberg 1934).
Köpingsområdet har en stor mängd fornlämningar från järnåldern och verkar ha haft en form av ”storhetstid” runt vendel/vikingatid. Det är denna tid detta arbete kommer beröra i form av fyra gravfält från Köping (figur 1). Det rör sig om ett mindre brandgravfält vid Kramsta (RAÄ 192:1), Norsa gravfält (RAÄ 131:1) som innehåller både obrända båtgravar och brandgravar, gravfältet vid storhögen Ströbohög (RAÄ 86:1) och det största kända gravfältet i Köping, Jämmertuna (RAÄ 122:1). Tuna i Badelunda socken, Västerås, kommer att stå som utgångspunkt för att Köping ska förstås bättre som en del av Mälardalen. Tuna ligger ca 4 mil öster om Köping, i Västerås, och brukades både under äldre och yngre järnåldern med varierande art av rika gravar och med stora likheter av Norsa. Detta gör att Tuna kan fungera som en representant av Mälardalens gravfält, gällande både brandgravar och
skelettbegravningar. Dock uppvisar Tuna flera spännande drag som skiljer det från Mälardalens gravfält. Framförallt är det förekomsten av rika kvinnogravar som gör att paralleller om
6
Järnföremål är vanligt förekommande i järnålderns gravar och ämnet bör därför beröras närmare. Järnet kan ha haft en större betydande roll än som bara material. I Bergslagen, som i isländsk litteratur kallas "Järnbäraland" började råjärn tidigt utvinnas. Det är möjligt att detta område och områdena kring Bergslagen fick ett ekonomiskt uppsving i samband med
järntillverkningen. Detta gjorde att de som redan var förmögna kunde bli ännu rikare och få mer makt (Magnusson 1986, Schönbäck 1994a:104). Då det tydligt finns rika och storslagna gravar i Västmanland kunde detta vara kopplat till en utveckling även i
Bergslagen. Vid vikingatidens ingång märker man att gravskicket och
gravgodset inte blir lika rikt i Västmanland. Detta kan tyda på en nedgång rent ekonomiskt vilket kan tyda på att
kungamakten tog kontroll över
metallhandeln för att öka sina egna intäkter och inflytande/dominans (Schönbäck 1994a:104). Figur 1: Karta över Köping. 1 - Kramsta. 2 - Ströbohög. 3 - Jämmertuna. 4 - Norsa.
7 1.1.
Bakgrund
Ett flertal gravundersökningar i Köpingstrakten har gjorts där fynden härstammar från yngre järnåldern. Västmanland och framförallt Köpingsområdet och Badelunda socken tycks ha varit ett större maktcentra, och man kan se ett flertal likheter mellan främst Norsa och Tuna. Det som förstärker tron att dessa tidigt var etablerade som viktiga platser är bl.a. i Köping där Skoftesta
skans finns som är daterad till romersk järnålder genom keramik. Skoftesta ligger ca 2 km ifrån Ströbohög och är en stor fornborg. I Tuna finns Kammargrav X från samma tid innehållande en kvinna med rika gravgåvor (Nylén
1994a:142). Västmanland kan delas in i fyra
kulturgeografiska området som har olika naturliga förutsättningar. Mälarbygden, med storgods som växte fram under historisk tid, slättbygden norr om Mälaren med äldre jordbruksbygd, skogsbygd ytterligare norrut, och Bergslagen i nordväst (Wikborg 2005:135). I Bergsslagen, har järnbruket i alla år spelat en stor roll. I Köping har man dock inte direkt funnit bevis för att man har hanterat järn och malm. Järnet bör dock ha spelat en viktig roll.
Västmanlands fornlämningar är främst belägna i den sydöstra delen, där det finns ett större antal järnåldersgravfält men även boplatser från brons-järnåldern. Det finns även ett 30-tal runstenar i Västmanland, samtliga i öst. Det finns fornlämningar från äldre järnåldern i
Köpingsområdet. Dessa syns dock inte i lika stor mån som gravfälten från yngre järnåldern, och trots eftersökningar har enbart ett fåtal gravfält från äldre järnåldern hittats.
Redan från början av processen för detta arbete var planen att just Köping skulle vara målet för studien då förvånansvärt lite forskning har gjorts om Köping och enbart
benmaterialet från de senaste utgrävningarna har studerats. Till en början var tanken att främst Norsa gravfält skulle studeras och jämföras med Tuna i Badelunda sockens gravfält. Tuna hade liksom Norsa närhet till ett inskuret hamnläge, närhet till en storhög, Tuna-gård, åssträckning och Eriksgata. Björnänger skriver att Norsa troligen hette Tuna förut, men vad han baserar det påståendet på anges inte (Björnänger:1974:23). Vid närmare efterforskningar och efter ett besök vid Västmanlands länsmuseums magasin visade det sig att materialet från Norsa för det första var begränsat och för det andra var det obrända materialet i väldigt dåligt skick. Det finns emellertid ett antal samtida gravfält från Köping som skulle utgöra en bra grund för jämförelser med Norsa och Tuna. De som valdes ut var gravfältet runt storhögen Ströbohög som med denna typ av anläggning kan kopplas till en maktstruktur samt en manlig hegemoni (Bratt 2008). Här
8
valdes Kramsta, gravfält som har tydliga kvinnliga attribut, samt Jämmertuna gravfält (som liksom Kramsta ligger ca 1 km ifrån Ströbohög i motsatt riktning). Dessa valdes för att de, förutom Kramsta, inte är grundligt studerade och för att alla passar in på tidsperioden. Dessutom fungerar de som paralleller till Tuna gällande manliga och kvinnliga strukturer. Att dessa gravfält valdes gjorde dock att materialet som skulle analyseras främst bestod av
brandgravar vilket förändrade både frågor och tillvägagångssätt. Samtidigt fick arbetet en större bredd med möjlighet att belysa flera aspekter av Köpings gravfält från yngre järnåldern.
Samtliga gravfält består av brandgravar där de flesta består av stensättningar och det tycks även som att man till viss del blivit gravlagd i kärl. Samtliga gravfält har brukats under vendel- och vikingatid. De har liknande gravskick, djurdepositioner och gravföremål, samt liknande lägen vid vatten och kommunikationsleder (Kramsta skiljer sig åt vad gäller det sistnämnda, då det ligger utanför farlederna men bara ca 1 km ifrån Ströbohög). Kramsta skiljer sig även åt i det fall att man vet att individerna har blivit begravda i kärl då dessa till stor del var välbevarade.
Framförallt avviker Kramsta genom den stora mängden kvinnogravar samt avsaknaden av unga individer på gravfältet. Ströbohögs gravfält avviker främst pga. närvaron av storhögen
Ströbohög och även flera mindre högar. Möjligen var det en speciell grupp som begravdes runt storhögen. Mälardalen är det område i Sverige där flest storhögar finns placerade. Mindre gravhögar är vanligt förekommande. De större högarna kan tyda på ett ekonomiskt uppsving (Bratt 2008). Bratt skriver att storhögar varit ett uttryck för en social, politisk och religiös makt. Makten som gravhögarna signalerar var bunden till dåtidens maktelit, och det fanns ett behov att genom monument visa sin sociala och politiska maktställning i samhället. Storhögarnas placering i landskapet, ofta vid stora kommunikationsleder som vägar och vattenleder, var ett sätt att visa upp sin sociala status för förbipasserande. De ritualer som är knutna till storhögarna ligger förankrade i en härskarideologi. Vilket bland annat bestod av att uppvisa en ätteföljd samt ett starkt militärt försvar. Genom att anlägga stora gravhögar kunde man visa upp detta för resten av befolkningen eller de som ifrågasatte härskarens position. Ju större högen var och ju praktfullare gravens gåvor var desto rikare var personens familj och ätt (Bratt 2008:114ff). Bratt skriver att de stora högarna från järnåldern i princip innehåller två typer av sociala skikt. Det ena skiktet visar en professionell krigarklass med högar på 15-19 m i diameter. Det andra skiktet, med monumentala högar på mer än 20 m i diameter var till för det överordnade
härskarskiktet. Ströbohög tillhör den sistnämnda kategorin. Storhögarna kopplas även ihop med en maskulinitet. Då de allra största högarna ofta innehåller män. Kvinnor förekommer i de mindre högarna, och oftare tillsammans med män. Dessa kvinnor har tolkats som äkta makor eller trälar. Det finns emellertid anledning att nyansera genderdiskussionen. Av de större avvikande högar i Mälardalen har nio bedömts som gravlagda män. Enbart tre kvinnor återfinns i de större högarna. Intressant är att två av dessa finns i Hamre, Badelunda socken i
Västmanland (Bratt 2008:74). Vilket alltså är i samma socken som Tuna. Fortsätter man ca en km från Ströbohög finns Jämmertuna. Detta är det största brandgravfältet i Köping. Det mest speciella, Norsa, ligger lite mer avsides. Det uppvisar både ett brandgravfält och ett båtgravfält med obrända ben. Det finns ingen direkt koppling till t.ex. Ströbohög och Norsa som ligger ca fem km ifrån varandra. Norsas gravar är daterade från ca 700-1000 e.kr, och Ströbohög tycks vara delvis något äldre, och området tycks ha brukats en längre tid än gravfältet i Norsa. Jämför man Norsa med Tuna i Badelunda framkommer liknande mönster. Tuna i Badelunda med sina åtta båtgravar är daterat till främst vendel- och vikingatid och har även en närhet till en storhög, Anundshögen, som kan vara allt från folkvandringstid till vikingatid (Larsson 2000).
Båtgravarna i Vendel ligger också i anslutning till en storhög, nämligen Ottarshögen. Dessa gravfält ligger i anslutning till storhögar, vilka antagligen anlades innan gravfälten. Detta tyder
9
på att det kan finnas en koppling mellan högar och båtgravar. Storhögar kan anspela på den politiska aspekten i ett samhälle medan båtgravarna som ofta tolkas som elitistiska gravar kan visa den kulturella och rituella aspekten i samhället. Man anlade eventuellt kungsgårdar bland annat för att kunna rekrytera krigare för att sedan begrava krigarna i båtgravar (Nylén 1994), och då finns det en koppling med Strö gård. Andra likheter mellan Tuna och Norsa är att båda har gravfält med båtgravar som innehåller kvinnor, och båda har även kammargravar (Norsas kammargravar är dock mansgravar) och en större del brandgravar. Både Tuna och Norsa ligger även i närheten av områden som heter Tibble och Ullvi. Båda låg i anslutning till vatten och blir senare även sätesgårdar (Nylén 1994).
Den synliga kvinnliga aspekten i fyndmaterialet i Västmanland är intressant att beröra. Vanligast är att man ser främst män och manliga attribut på gravfälten i Mälardalen (och övriga Norden) (Waller 1986). Eventuellt kan en mer feminin sfär urskiljas i det gränsland som Köping befinner sig i mellan Bergslagen och Mälardalen. Strax norr om Köping finns
Holmsmalma, ett gravfält som uppvisar en majoritet av kvinnogravar. Gravfältet är till synes uppdelat i fyra gravgrupper där de tre sydliga innehåller en jämn fördelning av kvinnor och män, och även barn. Den norra delen innehåller däremot fem kvinnor samt ett barn. Gravfältet är främst daterat till det sista skedet av äldre järnålder, alltså runt år 450-500 (Johnsen-Welinder 1979). En majoritet av kvinnor uppvisas även i Uppgården i Ryd socken, som ligger i Uppland (Waller 1986). Detta mönster är således inte begränsat till Tuna och rika gravmiljöer.
1.2. Syfte och frågeställning
Det finns många intressanta frågor gällande Köpingsområdet. Med tanke på läget, som en del av Bergslagen men även som den västligaste delen av Mälardalen, kan man anta att Köping redan tidigt var en viktig plats och kan även ses som ett gränsland. Med gränsland menas framförallt det geografiska läget som Köping befinner sig i, med en fot i Bergslagen och en i Mälardalen. Genom detta kan man anta att influenser gällande ritualer och traditioner tagits in från båda håll. När två kulturer (i detta fall kulturer som inte skiljer sig avsevärt från varandra) möts och skapar något nytt eller en fortsättning av de två kallas det hybridisering. Detta är ett ord lånat från biologin (Stanford Friedman 1998:82ff). Homi Bhabha (1994) menar dock att kulturer alltid är definierade i förhållande till något annat. Det finns ett gränsöverskridande drag i alla
kulturers självidentifieringsprocess: de förhåller sig till ”annanheten” i sin egen symbolskapande verksamhet, och därför kan kulturer uttrycka det annorlunda (Bhabha 1994:84ff). Bhabha beskriver även vad han kallar ”det tredje rummet”, vilket kan ses som det rum där meningen förändras och blir ”varken det ena eller det andra” (Bhabha 1994:36ff). Möjligtvis kan Köping ses utifrån denna teori om hybridisering.
Målsättningen med studien är att förstå Köpings roll under yngre järnåldern och då främst vendeltid och tidig vikingatid, både som en del i gränsen av Bergslagen/Mälardalen men även som ett eget område. Detta kommer belysas genom analyser av gravritualen vid fyra gravfält från Köping, men även genom Tuna i Badelunda socken, Västerås.
Gravritualen kan visa hur man under denna tid hanterade sina döda och om den följer en mellansvensk tradition. Gravritualen kan även visa om Köping skiljer sig från Tuna och övriga Mälardalen eller om läget i gränslandet gör Köping unikt eller får egna särdrag.
Studien syftar även till att utifrån gravfynd belysa varje gravfält för sig, samt att jämföra dem med varandra för att se vilka likheter och skillnader som finns i det arkeologiska fyndmaterialet. Osteologin belyser vilka människor som var representerade gällande kön, ålder och möjlig social status genom jämförelser av representerade djurarter och arkeologiska fynd i
10 och runt gravarna.
Kvinnornas ställning i Västmanland förefaller enligt Tunas och Norsas båtgravar ha varit viktig i samhället och de tycks haft en framträdande roll i gravmaterialet. Detta kommer att beröras närmare för att belysa om det förekommer på samtliga gravfält. Även järnets
betydelse kommer att beröras baserat på tanken att Köping kan ha fungerat som en hamn för import/export som gav Köping dess betydelse.
Detta är en osteoarkeologisk studie, där både osteologi och arkeologi spelar en likvärdig roll både för att se om dessa två överensstämmer och för att få en större helhetsbild. De frågor som utgör uppsatsens utgångspunkt är:
Vilka är representerade i gravarna? Vilka djurarter är representerade, kön och ålder.
Hur ser gravfälten ut i jämförelse mot varandra?
Hur ser gravritualen ut i ljuset av arkeologiska fynd?
Skiljer sig Köpings gravfält ifrån övriga Mälardalen? Varför?
1.3. Metod och material
Då detta är en osteoarkeologisk studie består arbetet både av praktisk och teoretisk analys. Det material som använts till detta arbete är främst benmaterialet från de olika gravfälten. Från Norsa gravfält har det tillgängliga benmaterialet från alla anläggningar studerats. Obrända ben som oftast var i dåligt skick har studerats i den mån som var möjligt. I övrigt bestod gravfältet av brända ben från nio brandgravar. Från Jämmertuna har 47 brandgravar studerats. Från
Ströbohögsområdet har 19 gravar studerats, där mycket material tycks saknas enligt tidigare rapporter som ofta varit bristfälliga. Från Kramsta används publicerade data. Även Tuna har främst studerats genom tidigare publicerad data och det är främst brandgravarna som har varit föremål för denna analys. Tre gravar valdes även ut för en djupare analys av förbränningrad. Kramsta och Tuna är de enda gravfälten som tidigare har blivit analyserade. I övrigt har litteratur som berör Mälardalen och den yngre järnåldern studerats för att få en djupare arkeologisk förståelse. Arbetet har utgått från en tafonomisk analysmetodik där gravritualen står till grund för resultaten.
1.3.1.
Brända ben
Analysen av de brända benen har utöver bestämning av art och anatomi även omfattat analys av att studera fragmenteringsgrad och förbränningsgrad. Vanligast finner man skallbenen och delar av rörben i ett bränt benmaterial. Ryggraden är ofta inte lika bränd som övriga kroppen medan tunna ben som skulderblad och revben inte klarar värmen. Trots sin tjocklek försvinner ofta även bäckenet (Holck 1986:69).
Anledningen till att studera förbränningsgrad är för att belysa kremeringen och om förbränningsgraden skiljer sig åt mellan olika gravar och gravfält. Detta kan påvisa en möjlig skillnad i utförandet av kremeringen och även i social status. När man grupperar benen enligt förbränningsgrad är det främst färgen man studerar. Många faktorer påverkar färgen på benen såsom jorden, varaktigheten av exponering av eld och temperatur vilket kan försvåra tolkningar (Alexandersen et.al 2008).
11
Figur 2: Förbränningsgrad enligt Steiner (et. al 1995)
Den metod som använts gällande förbränningsgrad förlitar sig mycket på benets färg och även ytstruktur. Man går från obränt till helt kalcinerad (se fig.4), där ytan även har ett puderlikt lager.
Grad 0 – Obränt (Gräddfärgad/ljusbrun).
Grad 1 – Något bränt; lokal bränna och halvt karboniserat.
Grad 2 – Lätt bränt; halvt karboniserat, men mer än förgående.
Grad 3 – Helt karboniserat och svart
Grad 4 – Lokaliserad, halvt kalcinerad (mer svart än vit).
Grad 5 – Halvt kalcinerad (mer vitt än svart).
Grad 6 – Helt kalcinerat och vitt.
En metod som ofta använts är Holcks (1986) graderingsschema. Denna kommer att beröras vid arbetet med benmaterialet från Tuna, Badelunda (Iregren 1994). Holcks gradering går från 0-4, obränt till starkt bränt. Metoden har dock brister i att det inte är helt entydiga definitioner (Holck 1986:131).
Grad 0 – Tydligt obränt; ben från bål men så påtagligt opåverkat av elden att de ser ut som “vanliga” obrända ben.
Grad 1 – Sotiga; lite påverkade av elden, ofullständig kremering pga. brist av syre, ytan är nästintill oförändrad medan färgen dock är gråsvart och sotig men inte djupt bränd.
Grad 2 – Lätt bränd; Tydligt bränd, men blek i färgen. Kan vara deformerad men fortfarande starka och hårda ben. River man på ytan lämnar det ett litet märke.
Grad 3 – Måttligt bränd; Lik förgående, dock blekare färg. River man på ytan lämnar det ett tydligare märke.
Grad 4 – Starkt bränd; Nästintill vitt och har en porös kalklik konsistens, ofta mycket fragmenterat. River man på ytan lämnar det lätt ett märke.
Det är problematiskt att använda benens färgskiftningar då olika mineraler har fläckat och smutsat ner benen efter deponeringen. Även positionen på benen påverkar förbränningsgraden samt mängden fett på kroppen, storlek på ben och storlek på eld osv. Man vet inte exakt hur man gjorde förr vid en kremering. Man behövde bränsle och en viss teknik för att nå en god
förbränningsgrad. Färgen på ben som kremeras i temperaturer så låga som 200-300˚C börjar förändras från den ljusa färgen som obrända ben har till mörkbruna eller svarta, dvs. Holcks grad 2 eller grad 2-3 enligt Steiner (et al. 1995). Vid något högre temperaturer blir de antingen helt svarta eller börjar bli gråa beroende på hur länge de blir exponerade av elden, för att sedan vid 800˚C bli kalcinerad, och blir blå, grå eller vita (Holck 1986, Miller&Walker 2005:1, Steiner et
12
al 1995). Sotiga ben kan dock även indikera en kall årstid eller klimat, speciellt då
förbränningsgraderna i ett material varierar mycket. De kalla temperaturerna runt elden kan kyla ner bålet och reducera elden drastiskt vilket ger en sotighet då syretillgången begränsas. Positionen av kroppen spelar också roll (Holck 1986:158). Värt att nämna är att det inte finns någon större skillnad bland olika däggdjur och inte heller bland andra djur när det gäller hur benen påverkas av elden. Rent arkeologiskt kan det vara intressant att försöka bedöma om och när det blev en medveten handling att bränna benen. Det faktum att man uppnått vissa
temperaturer reflekterar en slags ambitionsnivå i genomförandet av kremeringen. Gällande brända djurben, kan det på boplatser handla om mat och slaktavfall, medan djurben i gravar kan reflektera en tradition och ritual i hanteringen av djur.
Något som påpekats är att man inom ritualen tvättade benen, då benen i vissa material ser rena ut (Sigvallius 1994). Låter man dock benen brinna “klart” blir de vita, och ser rena eller tvättade ut så länge de inte blir blandade med kol eller annat material som smutsar ner dem. Alltså betyder det att benen inte måste ha blivit tvättade som en del av ritualen, utan de blir naturligt rena vid en eld (Sigvallius 1994:135). Under äldre järnålder verkar många ben vara renare och ser tvättade ut. Under yngre järnålder är benen ofta sotiga och blandade med kol. De blir därför även mer gråaktiga i jorden, medan de andra får en mer brunaktig färg (Sigvallius 1994:133). Detta indikerar en olikhet i hanteringen av bålresterna.
Fragmenteringsgraden i ett bränt benmaterial är ofta hög. Gejvall skriver att pga.
fragmenteringen måste man ha krossat benen medvetet efter kremeringen, för att få ner allt i urnan. Han menar att det inte finns någon annan förklaring till den höga fragmenteringsgraden (Gejvall 1981:16). McKinley har dock analyserat processen i en kremering som påvisar att benen förstörs till stor del av sig själv, och att benen är känsligare precis efter elden har falnat
(McKinley 1994:339). Det som händer med skelettet under en kremering är att det organiska materialet försvinner genom uttorkning och oxidering. Uttorkningen påverkar benen genom att öka risken för fragmentering pga. både mikro-och makroskopiska förändringar. Man kan ofta se deformerade ben och förändringar storleksmässigt (krympning). Den kristallina strukturen i benen påverkas av hettan. Ben med mycket spongiosa brukar ofta krympa medan övriga snarare ändrar form (McKinley 1994:339).
Då man gjort de flesta experiment i moderna krematorier är resultaten inte direkt jämförbara med ett förhistoriskt material. Det man dock har observerat är att benen lätt
fragmenteras när man försöker samla ihop dem efter att kroppen är bränd. Man har även noterat att om kroppen blir bränd i en kista kan denna skada benen i samband med att den går sönder i processen. Vid en förhistorisk begravning är det stor risk att även själva bålet skadade skelettet då dettta kollapsat under elden (McKinley 1994:339). Benen fragmenteras också lätt vid snabb avkylning eller om man tar i dem för snabbt efter kremeringen. Man vet dock inte mycket om hur man gjorde förr efter kremeringen, dvs. om man lämnade benen att kylas ner eller om man direkt skrapade ihop dem för att sedan begravas antingen direkt på plats eller någon annanstans. Är det så att man använt sig av vatten i processen är det stor risk att de fragmenteras av den snabba avkylningen, speciellt om de fortfarande var varma (McKinley 1994:400).
I en brandgrav finns det ofta en mindre mängd bevarade ben än från en modern kremering, även om majoriteten är mycket små fragment. Ben från subadulta individer är
mindre, och även känsligare än de adulta och återfinns därför sällan. Om de påträffas är det ofta i mycket små mängder och med hög fragmenteringsgrad.
Benen påverkas konstant i både processen vid kremering och även efter begravningen, och ju mer skydd de får desto bättre bevaras de. Ben liggande i urnor är ofta större (McKinley 1994:401). Trots liknande antal av människor och djurarter kan benmängden i en grav skilja sig åt markant. Majoriteten ligger dock på runt 200 g. En vuxen människas benmängd efter
kremering motsvarar ca 2000-2500 g ben, vilket man sällan finner i en grav trots närvaron av ett flertal djurarter (Alexandersen et al 2008). I vikingatida material finns det oftare mindre
13
gravarna. En förklaring kan vara att bålet och graven inte är på samma plats och att man då inte fått med sig allt, men då det finns små mängder även hos brandlager behöver detta inte vara den enda förklaringen. Brända ben kan även de upplösas med tiden, men det är stora mängder som isåfall måste upplösas för att de små mängderna ska ha en förklaring (Andersson 2005:66).
1.3.2.
Artbestämning
Benfragmenten har, i den mån det varit möjligt, bedömts till art och benslag. Bedömningen har skett med tillgång till ett referensmaterial vid Osteologiska forskningslaboratoriet. Identifierade ben har räknats och vägts medan oidentifierade enbart vägts. Benen fördelades i åtta
anatomiska grupper. Där kranium, bröstkorg, ryggrad, övre och nedre extremiteter, hand/fot samt ”blandat” och obestämt ingår. ”Blandat” användes för djurbenen som blev identifierade men vägdes och räknades tillsammans.
Ga llande djurbenen har MNI (Minsta antal individer) och artbesta mningar gjorts.
Artidentifiering kan vara problematiskt i kremerade material da flera arter ligger blandade. Da rfo r har benen ibland delats upp i grupper som t.ex. ”Mellanstort da ggdjur”, da r bland annat hund och ma nniska kan ra knas in, eller ”Stor da ggdjur”, da r ha st eller no t kan ra knas in eller ”Obesta mt”. Vid vissa fall har ett fra getecken satts efter en art, som t.ex. ”No t?” vilket betyder att det troligen a r no tkreatur men ”karakta rsdrag” saknas fo r att kunna go ra en sa ker bedo mning. A lder pa djuren har noterats om benen bedo mts som a r fullvuxna eller uppvisar en juvenil textur. Detta har underso kts genom fusioneringsgraden av epifyser da r vuxna individer har
sammanva xta epifyser (Silver 1969,Habermehl 1975). Fa r och get har grupperats i en gemensam kategori da dessa a r sva ra att skilja a t.
Hundarna har delats upp efter storlek da r ”liten” representerar en ”kna hund” i papillon-storlek. ”Liten/mellan” representerar en hund na got sto rre a n en kna hund. ”Mellanstor” (som a r den vanligaste fo rekommande) representerar en hund na got mindre a n en scha fer. ”Stor” representerar en hund i scha fer-storlek och sto rre. Fo r att avgo ra om det finns fler a n en individ i ett material ma ste dubbletter av benslag identifieras, eller tydliga a lders eller
storleksskillnader kunna pa visas.
Ro rbensskaftets tjocklek (cortex) har delats in i fyra grupper da r A=0-1 mm, B=1-3 mm, C=3-5 mm och D=5+ mm. Tjockleken kan visa pa om det finns sto rre eller mindre da ggdjur i
materialet.
1.3.3.
Åldersbedömning
Åldersbedömningen på det brända humana materialet har bestämts genom studier av tänder och skalltaksfragment. De osteologiskt bedömda individerna placeras in i åldersgrupperna nedan (efter Sigvallius 1994) ;
0-9 mån foster Fetus 0-1år Infant 0-7 år Infans I 5-14 år Infans II 10-24 år Juvenilis 18-44 år Adultus 35-64 år Maturus 50-89 Senilis 18+ Adult
Skalltaket är ofta de vanligaste ben som finns kvar i ett bränt material. Därför är dessa viktiga för bedömningar gällande både kön och ålder. Skalltaket består av tre delar, det yttre och det inre bladet (tabula externa och tabula interna) och mellanlagret som är mer spongiöst (diploe) (Holck
14
1986). Unga individer har öppna sömmar (suturer) mellan kraniebenen och beroende på ålder ofta ett tunt mellanlager. Sammanväxningen (synostos) går oftast inifrån och utåt. När synostosen nått diploe sprängs ofta kraniefragmenten längs diploe vid kremering (Bukistra & Ubelaker 1994, Iregren 1994). Även skalltakets utveckling har studeras efter Gejvalls metod. Då kranieväggens utveckling kan variera stort hos individer ger denna metod ett ganska stort åldersspann. Metoden bygger på tre olika variabler i skalltakets uppbyggnad: skallsömmarnas grad av sammanväxning, det porösa mittskiktets omfattning samt tjockleken på det inre och yttre kompakta skikten (Sigvallius 1994). I vissa fall går det endast att avgöra att det är en vuxen individ. I vissa fall uppvisar kraniefragmenten en variation som överlappar olika
åldersgrupperna. Gällande de yngre individerna har det i flera fall varit svårt att sätta individen i en exakt åldergrupp då enbart skalltaket har funnits till förfogande vilket har gjort att dessa enbart tolkats som unga eller unga vuxna där de ”unga” ligger närmast Infans I och II medan unga vuxna troligen kan tolkas som Juvenilis men är för osäkert för att säga exakt.
Åldersbedömning har även gjorts genom att se på tändernas utveckling vilket främst fungerade för det obrända materialet där tänderna var bättre bevarade. Detta gjordes genom att observera tandslitaget på tuggytan på kindtänderna (Molar 1, Molar 2, Molar 3). Detta utfördes genom Brothwells tandschema (1965) där åldersintervallerna låg mellan 17-25 år, 25-35 år, 35-45 år och 45+ (Bass 1995:301). Ett tillägg till detta har utformats då åldersintervallerna skulle bli mindre genom att tillämpa ytterligare graderingar i form av A, B eller C. Varav A visar att individen i fråga tillhör den yngre skalan av det intervallet, B betyder mitten och C visar att
individen tillhör det senare skedet av det intervallet (se fig. 5).
1.3.4. Könsbedömning Både för det obrända och det brända materialet har främst kraniefragment använts till könsbedömning. De kraniefragment som har bedömts, är framförallt pannbenet (os frontale), nackbenet (os occipitale) och tinningbenet (os temporale).
Bedömningen har främst gjorts efter gradering av ögonbrynsbågen (glabella), ögonhålans övre kant (margo supra orbitale) och även tjocklek och storlek på muskelfästet vid nackbenet (protuberantia occipitalis) och under vårtutskottet (processus mastoideus). Dessa olika kriterier graderades enligt Buikstra & Figur 3: Tandslitage (bild från Bass 1995:301 med tillägg)
15
Ubelakers (1994:20) skala. Denna skala går från 1-5, varav 1 står för kvinna, 2 står för kvinna?, 3 står för osäkert kön, en bedömning som gjorts då inga tydliga manliga respektive kvinnliga kriterier kunde observeras, 4 står för man? och 5 står för man.
1.3.4.1.
Arkeologiskt kön
Gravgåvorna kommer beröras för att undersöka om det finns en relation mellan en möjlig arkeologisk könsgruppering och den osteologiska bedömningen. Att könsbedöma en individ utifrån enbart föremål har varit kritiserat och bör enbart ses som en indikator på socialt kön. Detta har gjorts utifrån vad som tidigare tolkats som ”kvinnliga” och ”manliga” föremål (Andersson 2005). Vid Tuna i Badelunda har samtliga skelettgravar tidigare könsbedömts utifrån föremålen och tolkats som kvinnliga. Detta gäller även Norsas båtgrav. Då det inte finns mer än det arkeologiska materialet att studera vid dessa gravar får föremålen fungera som en könsindikator, men kan självfallet inte användas för att bestämma det biologiska (osteologiska) könet. Det är vanligt att kategorisera individerna till "man" eller "kvinna". Trots att det
egentligen finns mer bakom en individ än ett biologiskt kön (Back-Danielsson 2007:50). Gender och bilden man har av ett kön och dess egenskaper är en social konstruktion. När man då enbart har föremål att gå på är det oftast lättast att utgå ifrån de "typiska" attributen baserat på
moderna föreställningar om forntiden (Back-Danielsson 2007:51). Denna dualism blir dock väldigt exkluderande. I Köping förekommer det ”kvinnliga” föremål i mansgravar vid bland annat Jämmertuna och Ströbohög. Detta gör området mer komplext men samtidigt spännande. Man har ibland förklarat dessa som völvor eller schamaner (Karlenby 2011), utan en vidare förklaring.
Där det inte är möjligt att utröna ett osteologiskt kön kommer till detta arbete ett arkeologiskt ”kön” användas genom föremålen för att få en möjlig bild av graven/gravfältet, trots tveksamheten i detta ur ett genderperspektiv.
Figur 5: Sammanställning av manliga/kvinnliga föremål av Lagerholm (2009) (Petre 1993, Bennet 1987, Hjorungdal 1991) De föremål som är vanliga att hitta från yngre järnåldern ska kort beröras här.
Vapen sägs vara manliga gravgåvor och smycken typiskt kvinnliga (Hjorungdal 1996, Petré 1993:149 ff). Pärlor har hittats i många av de gravar som berörs i detta arbete. De har tolkats som kvinnliga men detta har visat sig vara mer komplext än så. Vissa pärltyper kan ha varit ämnade åt olika klasser, t.ex. pärlor hängande över ska magen öka fruktbarheten (Svenfors 2006). Ofta hittar man enbart en pärla i mansgravarna och dessa pärlor kan då ha använts som amuletter. Om man hittar en pärla i en manlig grav så kan det vara en svärdspärla som suttit på svärdet. Pärlor som är funna i kvinnogravar tolkas som om de kommer från
kvinnornas klädedräkt eller deras smycken (Bye-Johansen 2004). Pärlor kan ha olika färger och former. Vanligast på 700-talet var den röd-orangea glasflusspärlan. Det finns också andra färger såsom orange, gröna, gula och blå. Pärlor kunde också tillverkas av olika stenmaterial såsom
16
sandsten, ametist, karneol, bärnsten eller bergskristall. Vissa pärlor till hängsmycken
tillverkades också av brons (Petré 1984:45) Den blåa färgen på pärlorna som var mycket vanlig under vikingatiden tolkas som en beskyddande färg, man använder oftast den blåa färgen för att neutralisera det onda ögat.
Kniven är en vanlig gravgåva under yngre järnåldern. Knivar återfinns i högre grad i skelettgravar än i brandgravar, det kan bero på att de har förstörts vid själva kremeringen och därför inte återfinns i dessa. Järnet i knivarna kan ha en symbolisk innebörd eftersom järnet sägs kunna avvärja onda krafter (Andersson 2005b). Kniven räknas inte som ett manligt attribut eftersom det både kan användas som ett vapen och redskap (Hjørungdal 1991, Petré 1984). I gravarna hittar man oftast mindre fragment av vapen, kompletta svärd eller lansar är mycket sällsynta. Möjligen har vapnen varit med i själva begravningsritualen och blivit förvridna och förstörda för att kunna underlätta övergången till ”den andra sidan” (Petré 1993).
Brynen av sandsten och skiffer är mycket vanliga i gravar från yngre järnåldern i Mälardalsområdet (Petré 1984:57). Förekomsten av bryne i gravar brukar kopplas ihop med mansgravar men finns också i kvinnliga gravar. Enligt Petré så är de överrepresenterade som manliga gravgåvor (Petré 1993). Kammar är bland de vanligaste fynden i järnåldersgravar. Kammarna var oftast gjorda av horn och förkommer både i mans-och kvinnogravar (Hovanta 1995). Vissa studier pekar på att kammar med sitt fodral är överrepresenterat i mansgravar (Bennet 1987). Enligt Welinder återfinns kammar oftast i kvinnogravar (Johnsen- Welinder 1973:59).
Tuna i Badelunda, Västerås, består av rika båtgravar och kammargravar med
skelettbegravningar och även ett större antal gravar med kremerade ben. Platsen är spännande med tanke på ovan nämnda genderdiskussion. Omkring 2 km nordost om Tuna gårds gravbacke ligger även storhögen Anundshög. Tuna utgör ett komplement och en ingång till både Norsa och övriga gravfält i Köpingsområdet. Detta är viktigt att beakta i en större helhetsbild om
Mälardalens gravfält från yngre järnåldern och för en förståelse för Västmanland. Tuna är ett av Sveriges och även Nordens rikaste gravfält vad gäller guldföremål och andra spektakulära artefakter så som romerskt glas, silver och bronsföremål som är ovanliga i nordiska gravar. Detta och det faktum att båtgravarna (baserat på gravgåvorna) främst innehöll kvinnor har gjort Tuna-gravfältet till en omdebatterad plats. De flesta gravar har rika föremål, men det är främst båtgravarna och kvinnogravarna som innehåller guld och de romerska föremålen (Schönbäck 1994a:24). Gravfältet består av ett 90-tal anläggningar, varav 8 båtgravar, 5 kammargravar och ett stort antal brandgravar. Kammargrav X är en av de äldsta gravarna som dateras till 300 e kr, och kallas för Sveriges guldrikaste grav där den gravlagde dessutom är en kvinna (Schönbäck 1994b:83ff). I grav 75 återfinns ännu en kvinna som gravlagts i sittande ställning i en 7 meter lång båt. Även denna grav har värdefulla fynd bestående av smycken, spännbucklor,
silverhängen präglade efter arabiska mynt, och även enkel men unik köks-och servisutrustning. Denna grav har likt Norsa båtgrav daterats till sen vendeltid/vikingatid (Schönbäck 1994a:44-52). I detta arbete är det främst Tunas brandgravar som kommer att beröras utöver en närmare jämförelse mellan Norsas och Tunas båt-och kammargravar.
Tidigare har det osteologiska materialet analyserats av Elisabeth Iregren (1994), hennes upptäckter ligger till grund för tolkningen av Tuna till detta arbete. 22,3 kg brända ben från 53 gravar, och även andra anläggningar och lösfynd analyserades av Iregren. Detta gjordes 1968 och hon skriver själv att hon då var en orutinerad osteolog och att materialet var
svårbestämt. Det arkeologiska fyndmaterialet beskrivs utifrån tidigare forskningen vilket till viss del legat till grund av denna analys. I publikationen " Tuna i Badelunda - Guld, kvinnor och
17
båtar" som består av två volymer skrivna av främst Erik Nyhlén och Bengt Schönbäck beskrivs upptäckterna och tolkningarna av gravfältet som grävdes ut 1952-1953. Den första volymen behandlar gravfältet och föremålen som man funnit mer generellt, medan den andra volymen går djupare in på gravarna mer vetenskapligt därför är det främst volym 2 som använts här.
2. Yngre järnåldern i Mälardalen
2.1. Gravarna och arkeologin
2.1.1.
Äldre järnålder
Det finns fornlämningar från äldre järnåldern i Köpingsområdet. Dessa syns inte i lika stor mån som gravfälten från yngre järnåldern. Det som främst syns är istället fornborgar. I Västmanland finns 52 kända fornborgar, varav 17 i Köpings kommun. De flesta är daterade till den äldre järnåldern (Wilson 1997). Runt den fornborg som är närmast de berörda gravfälten, Skoftesta skans, finns det ett antal mindre äldre gravfält, och även boplatser daterade till äldre och yngre järnålder (Wilson 1997). Det ska även ha funnits en större borg som man inte vet när den uppfördes i den södra delen av staden. Denna kallades Köpingshus och låg i närheten av Norsa gravfält men brändes ner under Engelsbrektsupproren år 1434 (Österberg 1934). I Västmanland i övrigt är den äldre järnåldern synlig genom stora gravfält som använts under längre perioder. Omkring 5 km norr om Köping finns Holmsmalma som under den äldre järnåldern befann sig i den västligaste delen av Mälaren, och tycks ha varit en form av centralort. Detta gravfält grävdes under 1960-talet då 26 gravar undersöktes. Vid en grundligare undersökning i samband med bygget av väg 250 år 1999 fann man ytterligare minst 300 brandgravar vilket gör detta gravfält till ett av de största i landet från denna tid, och visar att Köpingsbygden var bebodd då. Här återfinns lämningar från bronsålder till folkvandrings tid, bestående av 329 brandgravar och även boplats, samt en vendeltida hög. Intressant är att gravskicket främst stämmer överrens med västsverige från denna tid. De gravlagda ligger tätt ihop i troligen omarkerade gravar då det i flera fall finns yngre gravar ovanpå dem. Vapengravarna vid Holmsmalma är rikare än i
Mälardalen, och visar på en koppling till östgötska vapengravar. Den yngre järnålderns gravskick liknar främst östsverige. Speciellt för Köpingsområdet under den yngre järnåldern tycks vara att kvinnorna har en mer framträdande roll på gravfälten än vad man vanligen ser (Wikborg 2005:135). Djuren vid Holmsmalma uppvisar en skillnad beroende på från vilken tid gravarna är. Av 26 undersökta gravar från romersk järnålder och folkvandringstid hade enbart 9 gravar djur där bara delar av djuren var representerade, men antalet djur ökar med tiden. I den vendeltida högen var hela djuren representerade och med fler djurarter (Hårding 2005:155). I samband med att E18 byggdes i Köping grävdes ett brandgravfält i ett område som heter Ullvi ut med 29 anläggningar, från folkvandring- till tidig vikingatid. Området ligger i närheten av
Kramsta och uppvisar fynd som hittills ännu inte påträffats i Köpingtrakten. Bland annat fanns en mängd falanger från björn, vilket tolkas som att individen blivit begravd på en björnfäll. Ben från berguv i en av gravarna, vilket är ett ovanligt fynd som har kopplats ihop med en jaktaspekt där berguven har fungerat som lockbete till rovfåglar (Wilson 1997).
En annan viktig aspekt att beröra är Köping som en del av Bergslagen, och järnets roll. Hedströmmen som rinner ut i Mälaren bestod förr av ett större vattendrag. Följer man strömmen hamnar man vid Röda Jorden i Riddarhyttan. Denna plats är en tydlig del av järnhanteringen i Bergslagen, och ligger ca 4 mil NNV om Köping. Vid Röda jorden har man i över 2000 år utvunnit främst järnmalm, vilket har färgat jorden röd (Karlsson 2005:19). Man
18
har inte funnit bevis för att man har hanterat järn och malm i områden i närheten av Köping. Detta förekommer väster om Köping i Lindesberg, sydväst i Örebro och i norr djupare in i Bergslagen mot Dalarna. Björnänger nämner ett antal platser där det funnits "primitiva
myrmalmsbränningar" i trakten, men det finns inga belägg för detta (Karlsson 2005:37). Köping kan snarare ha fungerat som en hamn för importen/exporten, då vattendragen för samman Köping och Röda jorden bland annat. Det kan även ha fungerat som en plats för hantverket istället för framställningen då dessa är svårare att finna.
Man har sett ett samband med fasta boplatser och ett jordbrukssamhälle och järnframställning. Troligen förändrades ekonomin i takt med efterfrågan på järnet. Runt 500-600-talen tycks det ske en utveckling och möjligtvis förändring i makten i en stor del av Sverige. Mälarområdet var tidigt etablerat men tycks få en allt större roll i samband med ett maktskifte som sannolikt kan kopplas till handelsvägarna och järnet som framställdes i området.
Jordbrukssamhällen kan ha skapats och när järnhanteringens roll förändras och även
efterfrågan ökade har man också etablerat ett relativt självförsörjande samhälle (Magnusson 1986, Nylén 1994). Det sker även en förändring i gravritualen i Köpingsområdet under vikingatiden genom att vapen/krigargravarna ökar och den synliga kvinnligheten minskar. Förändringen beror troligen på ett kulturellt skifte, något man ofta kan se när ekonomiska eller politiska aspekter förändras. Denna tidsperiod blir därför intressant att studera närmare, då Västmanland intar en slags gränsregion som påverkats av många olika kulturella influenser.
Gravskicket i Bergslagen tycks inte skilja sig avsevärt från Mälardalen. Det följer samma mönster gällande främst brandgravar som man ofta placerat på högre höjder eller åsar, både under yngre och äldre järnålder. Under äldre järnålder konstateras få djurarter i gravarna och ofta finns en jämn fördelning gällande kön och ålder (Andersson 2005, Magnusson 1986). Skillnader ser man främst i lokala variationer i gravritualen, och även det faktum att det förekommer båtgravar och en större mängd kammargravar runt Mälardalen.
2.1.2.
Brandgravsskicket
Traditionen av kremering i Skandinavien kan observeras redan under stenåldern. Under bronsåldern ökar kremeringar, och under äldre järnåldern är seden vida spridd över landet. Traditionen håller i sig fram till vikingatiden då kristendomen fick fäste varvid denna och många andra “hedniska” ritualer förbjöds. Under både brons- och järnåldern blandade man
begravningssätt, detta troligen för att man influerades av olika kulturer och även pga. lokala traditioner. I allmänhet är dock skelettbegravningar från yngre järnåldern ovanliga i
Västmanland (Sigvallius 1994:5). En vanlig tolkning är att kremeringen har en rituell betydelse i en solkult eller soldyrkan, som har funnits i många tider och kulturer (Holck 1986:5). Elden har spelat en symbolisk roll då värmen och ljuset kan relatera till solen som i sin tur står för liv och pånyttfödelse. Den stora omfattningen av kremeringar kan kopplas till en solkult om man ser till den symboliska meningen med en eld, ett renande och ett nytt liv efter döden, men kan lika gärna på någon nivå även varit praktiskt (Holck 1986:5). Ska man se på brandgravskicket mytologiskt och genom en nordisk tradition är det Balder som kan kopplas till detta. Balder är den ende asaguden som dör innan Ragnarök. Han dog inte som en krigare, utan genom ett förräderi av Loke. Balder är den gud som har setts som minst gudalik med en ganska passiv roll, och även mest som mänsklig bland gudarna. En del betraktar Balders död som en del av
fruktbarheten, där växtguden dör, att den oskyldige och syndfrie guden offras. Balder kremeras efter sin död på ett mäktigt bål, i sitt skepp. Balders hustru dör i samband med hans död i hjärtesorg och läggs även hon på bålet. Detta tillsammans med Balders häst, fullt rustad. Oden
19
lägger även sin ring draupner på bålet, och Tor helgar det med sin hammare (Andersson 2005:55-56).
Inom brandgravskicket verkar det som att man när elden falnat samlar ihop ben, kol och eventuella föremål till bålets centrum innan man bygger över graven. I samband med
hopsamlandet kan man även ha fört över en del av innehållet till en urna som även den placeras i den mest kompakta delen av bålet (oftast centrum). Dock finns det ofta även gravar utan brandlager och/eller urnor på ett gravfält. Gällande keramik i brandgravar är det vanligt att bitar ligger utspridda i graven vilket snarare indikerar gravgods än en benurna som bör ligga mer koncentrerat vid benen. Risken att en urna går sönder både i överbyggandet och av tiden är dock stor, men man har sett en skillnad i att urnor oftare är bevarade i de yngsta perioderna. Detta tolkar Gunnar Andersson (2005) som att man blir mer noga med bevarandet och skyddet av urnan i den förkristna tiden, inte det att man bryr sig mer om sina döda utan att bevarandet får en annan innebörd (Andersson 2005:58).
Tron bakom brandgravskicket tycks vara att man måste frigöra den dödes själ från kroppen för att den ska ta sig till "dödsriket". Man tycks också haft föreställningar om den materiella kroppen. Då man ofta begravs på speciella platser. Det finns också en tanke om att ben från de döda skulle ha haft magiska krafter, och att om den döde inte förstår att den är död så kommer denne tillbaka. Det enda sättet att förhindra detta är genom att lemlästa eller förstöra kroppen (Andersson 2005:59, Kaliff & Ostigård 2013). Om det finns en stenkrets runt benen/urnan kan detta tolkas som att man binder den döde vid platsen. Därför delar man även upp kvarlevorna med en del i urnan och en del utanför t.ex. för att det ska bli svårare att ta kroppen i besittning igen. Andersson har även tolkat att ”magin” i benen kan synas genom "avfallsmaterial" som keramikskärvor och bränd lera från boplatser. Även sten och skärvor som används kan komma ifrån boplatsen för att skapa en fast plats för den döde och att även för att kraften från den döde ska förflyttas till hemmet (Andersson 2005:61, Kaliff & Ostigård 2013).
2.2. Människorna och djuren
Gejvall (1981) var den första som påvisade skillnader mellan brandgravar från bronsålder, äldre och yngre järnålder. Under äldre järnålder finns det sällan eller aldrig djurben i gravarna. Det som främst har konstaterats är klor från bland annat björn då den döde gravlades på t.ex. björnfällar. Under förromersk järnålder begravdes barnen på samma gravfält som de vuxna i egna gravar. Vilket sällan noteras under romersk järnålder. Under folkvandringstid tycks det ske ett skifte i hela samhällets ideologi, här börjar hela eller delar av djur förekomma, som även dessa brändes på bålet. Detta fortsätter fram till kristendomens intåg (Iregren 1994:203). I jordbrukssamhällen är de tama djuren viktiga, detta kan vara en förklaring att hästar och hundar ofta fick följa med i graven, och även till att man som färdkost fick med sig en köttbit av nöt, får, eller svin. I Mellansverige, som var en jordbruksbygd är det ovanligt med vilt och fisk i gravarna. Antalet djur i gravarna varierar, detta kan vara socialt eller ekonomiskt betingat snarare än kronologiskt. Petré (1984) anmärker att antalet arter verkar vara mer kopplat till mängden ben snarare än tiden. Detta kan jag dock inte hålla med om. Det är självklart att man lättare hittar fler bestämbara ben om man har ett stort material att arbeta med men det
förekommer även många arter vid mindre mängder (Petré 1984). Bennet (1987) konstaterar att det finns ett samband med olika gravtyper och antalet arter i graven under folkvandringstid, hon menar att det ofta är män med högre position i dessa gravar och att därför har fler och mer djur (Bennet 1987). Sten och Vretemark (1988) konstaterar också att man vid rika gravar med mycket föremål och ben verkar ha en högre position i samhället och att det då finns fler
20
djurarter representerade (Sten och Vretemark 1988). Detta är dock inte heller något jag kan hålla med om när det gäller Köping. Där det är lika stor variation vid mycket gravgods som vid lite. Variationerna på arter bör ses geografiskt, då man har olika ekonomiska förutsättningar på olika ställen (Iregren 1994:203). Under yngre järnåldern ligger män och kvinnor i olika åldrar oftast fördelade över gravfältet, och ingen djurart verkar vara relaterad till en viss status, ålder eller kön. Bennet (1984), menar dock att under folkvandringstid hade männen fler arter representerade och en större benmängd (Iregren 1994:203). Rovfåglar är ovanliga men verkar förekomma i enbart mansgravar, dessa användes till jakt och kan då ses som ett "jaktvapen" (Sten och Vretemark 1988, Wilson 1997).
Det finns även en skillnad på djur och djur, man har diskuterat "sakrala djur" och "slaktdjur", där hunden, katten och hästen räknas som sakrala och djur som nöt, svin och får/get räknas som slaktdjur som även varit födodjur i levande livet. När slaktdjuren är representerade har dessa tolkats som rester från en rituell måltid eller som ett offer, eller som "färdkost". Detta kan ses till viss del genom att slaktdjuren oftast bara representeras av de köttrika delarna medan de sakrala djuren är hela (Andersson 2005:85). Detta är en uppdelning som kan stämma, och kan då tolkas som att de sakrala djuren är offer medan slaktdjuren är gåvor. Dock kan man inte anta att hästen enbart ses som ett "sakralt" djur, och att slaktdjuren inte har en djupare mening än bara mat. I den mytologiska bemärkelsen har t.ex. svinet en stor roll. Man kan se djuren som ett offer för att kommunicera med andra sidan, där hästen kan ses som det mest potenta i sammanhanget. Hästen och hunden kan ses som "själaförare", och hönsen som en symbol för återuppfödande (Andersson 2005:86). Hunden bör emellertid haft olika betydelse beroende på storlek och ålder, på samma sätt som en höna och en tupp haft olika betydelse. Det finns också en tanke om att djuren en gång tillhört gudarna som sedan givits till människorna som gjort dem tama. De är på så sätt av "båda världar" och kan kommunicera i den icke-levande världen. Anledningen till att man under sen vikingatid har färre djur och ibland helt djurlösa gravar var för att denna tradition/tanke försvunnit eller höll på att förändras (Kaliff & Ostigård 2013).
I tidigare forskning finns det inget som pekar på att det finns en skillnad mellan vilka djurarter som är representerade i en grav beror på kön, ålder eller status. Dock finns det vissa avvikelser i materialen som troligen kan tolkas som att den gravlagde individen hade en viss roll i samhället. När det istället inte finns djur alls finns det flera tolkningar, bland annat att de kan vara de ofrias gravar eller att de har tillhört en annan grupp (Andersson 2005:90).
Det är tydligt att hunden hade en speciell roll under yngre järnåldern. Det är det vanligaste djuret som representeras i gravarna från denna tid. Ofta tolkas hunden som en gravgåva, som den trogna följeslagaren även in i döden. Det har även tolkats som ett tecken på hög status (Gräslund 2004). Gräslund (2004) anser dock att ingen av de ovannämnda
tolkningarna håller. Hon menar att hunden mycket väl kan ha tjänat som sällskapsdjur och kär vän, men att det mycket väl kan ligga en djupare symbolisk mening med hundens närvaro. Det finns exempel på gravar som enbart innehåller hundar som ibland även har egna gravgåvor. Hunden finns avbildad på bronsålderns hällristningar, både i jaktsammanhang och på bilder som kan tolkas som rituella sammanhang. Både hund och häst hittas sällan vid boplatser utan finns främst i gravar (Gräslund 2004:167). Hunden finns i både rika och "fattiga" gravar, vilket tyder på att hunden inte nödvändigtvis behöver kopplas till status. Detta är något som märks i de berörda gravfälten där människor av alla åldrar, kön och status (enligt föremål) fått med sig en hund (Sigvallius 1994). Det är vanligast med större hundar i gravar. Dessa hundar har tolkats som både sällskapshundar och att de användes främst till jakt. Det finns även exempel på mindre
21
"knähundar" från andra halvan av tusentalet som ses främst som sällskapsdjur, men man har ännu inte sett om det finns något samband till individen i graven till storleken på hunden (Andersson 2005, Gräslund 2004).
Den gotiske historieskrivaren Jordanes nämner ca 500 e.kr att svearna i norr var kända för sina förträffliga hästar. Ca ett århundrande senare börjar ett flertal hästraser påträffas i Mälar-områdets båtgravar, och även brandgravar. Dessa hästar verkar främst ha använts till jordbruk eller som transportmedel. Men man verkar även ha jagat vildhästar för köttets skull. I mytologisk bemärkelse kan hästen kopplas till Odens häst Sleipner, och hingsten hade även en stor betydelse i fruktbarhetskulten. (Nylén 1994a:160f).
Katten verkar spela olika roll på de olika gravfälten, och är vanligt förekommande över hela Mälardalen men verkar främst förekomma sen vendeltid och vikingatid och enbart genom enstaka individer (Iregren 1994:210). Katten brukar kopplas till Freja vars vagn dras av två katter. Freja som är fruktbarhetsgudinna förekommer ofta i dödsritualer. Det sägs även att det var Freja som lärde de andra gudarna att sejda vilket kan kopplas till katten även det. I Erik Rödes saga finns en völva vars rock är fodrad med kattpäls och hon bär även handskar av kattskinn. Hönsen och tuppar kopplas också till siare och spelar en roll i offerritualer. Tupparna nämns även i mytologin som de tre tupparna från de olika världarna som signalerar Ragnarrök (Andersson 2005:92,94). Det äldsta konstaterade fyndet av tamkatt är i Västergötland som daterats ca 200 e.kr, dessa var dock obrända. I Danmark ingår det äldsta fyndet av katt i en brandgrav som daterats till romersk järnålder. Det äldsta fyndet av tamhöns är från runt år 0. I danska fynd förekommer dessa runt romersk järnålder (Iregren 1994).
2.2.1.
Båtgravar
Da ba tgravar i Va stmanland finns representerade vid Norsa och Tuna ska a ven dessa bero ras ha r. I Ko pingstrakten finns det a ven fler gravfa lt da r det ska finnas ba tgravar. Vid bland annat
A llesta/Rasga rde finns det ett gravfa lt som inte a r underso kt. Ha r ska det finnas en ba tgrav, tva kammargravar, en ho g och tva stensa ttningar (VLM). Vid Sylta strax utanfo r Ko ping finns det ett gravfa lt med 23 anla ggningar varav en ba tgrav, 16 stensa ttningar, tva ha rdar, tre stenkla dda jordfyllda gropar och ett svartjordslager. Gravfa ltet a r daterat till den senare delen av 900-talet. Ba tgraven finns la ngst ut pa gravfa ltets va stra kant. Vid underso kning av denna pa tra ffades enbart rostklumpar, o vriga gravar var brandgravar. I brandgravarna framkom dock b.la. tre silverbleck, en oval spa nnbuckla, ett ovalt bronsspa nne, en ja rnnyckel, fem ja rnknivar, en spjutspets och 12 pilspetsar. Utifra n fo rema len visas ba de manliga och kvinnliga attribut.
Intressant a r a ven att man funnit fo rema l av boplatskarakta r i kanten av det karterade gravfa ltet (Hermodsson 2008).
Ba tgravar med obra nda ma nniskor a r en ovanlig gravform som fanns fra mst under vendeltiden, 550-800 e.kr, och uppfo rdes parallellt med andra gravformer. Den vanliga gravformen under denna tid var runda stensa ttningar med brandlager (Rundkvist 2006). De flesta ba tgravar finns i Ma lardalen vid norra Ma larstranden. Ba tgravarna i Vendel var endast fo r ma n och det var rikligt med gravga vor, precis som det var i Valsga rde som ocksa ligger i Uppland (Rundkvist 2006). Den stora ma ngden va rdefulla ga vor den do de fa r med sig kan pa visa att dessa gravar tillho r
ma nniskor med en ho gre social sta llning. Pa ovan na mnda platser har man a ven funnit
ha stskelett och ha stutrustning i eller intill graven, vilket har tolkats som att man a ven ska kunna ta sig fram pa land, da ha sten och ba tarna var de viktigaste transportmedlen (Nyle n 1994). Ba ten har tolkats som ba de en symbol fo r fruktbarhet och fo r do d, precis som elden som kan sta fo r fruktbarhet och a teruppsta ndelse. Da rfo r passar ba ten och elden ihop da ba da fungerar som ett hja lpmedel fo r den do de. Ba ten brukar tolkas som resan till do den, eller ha en koppling till gudarna Njord och Fro som symboliserar sjo farten och fruktbarheten (Nyle n 1994). A ven Freja
22
brukar kopplas till havet, hon var a ven den gudinna som tog emot de fallna krigarna i Valhall. Hon ses dock framfo rallt som fruktbarhetsgudinna. Att ba tgravarna kan kopplas fruktbarheten blir fo ga fo rva nande da dessa gravar inte sa llan finns pa Tunaplatser. Fruktbarhetsgudarna blir viktiga i ett riksbildande just fo r att man vill bygga upp na got nytt och fa sin makt och sitt rike att va xa.
Att en ba t symboliserar sjo farten och resan a r logiskt, men kanske en enkel fo rklaring till varfo r just man begraver i en ba t. Tuna-platser kopplas ja mva l till det
administrativa och politiska med sina herrga rdar da r kungens na rmaste ma n kunde rekrytera krigare fra n bygden. Det a r da remot mer komplext med fallen da det finns kvinnor i ba tgravarna vilket verkar vara vanligt i Va stmanland.
Skeppssättningar och båtgravar finns ofta i närheten av kungshögar eller något annat som tyder på en politisk eller kunglig makt så som Tuna-gårdar t.ex. Detta gör att det blir mer tydligt att det redan finns en etablerad makt i dessa områden och som fortsätter visas i det kommande gravskicket. Dessa platser verkar ha en betydande roll både vad gäller det
ideologiska, som tycks grunda sig i en fruktbarhetskult, och framförallt i en maktaspekt (Nylén 1994a:122-126). Gravskicket blir ett uttryck för att både visa sin makt, eller sin relation med de som har makten, och ett ideologiskt uttryck. Det även finns rika ryttar/krigargravar
innehållande vad som tolkats som män vid både Norsa och Tuna. Ryttaren tycks ha haft en betydande roll och en särskild status i Mälar-området. Ryttaren verkar ha varit inblandad i krigsföring när man ser på mängden vapen som också förekommer i gravarna. Dessa tycks ha en särskilt status då mycket jobb har lagts ner på just dessa gravar (Nylén 1994a:110). Detta kan tolkas som att vissa av männen hade en viktig roll som ryttare/krigare medan kvinnan hade en maktposition i hemmet. Där skillnaden syns i gravskicket där kvinnan hade båten och mannen hästen. Det finns ett flertal ryttar/kammargravar från främst yngre järnålder i området runt Köping också. Ett mindre brandgravfält i Björskog socken, strax S.V. om Köping innehåller jämt fördelat ryttar/krigar gravar samt tydligt kvinnliga gravar vilka är daterat till tidigt 1000-tal. I Raglunda, strax norr om Köping finns en av de mest kända och välbevarade ryttargravarna och fynden är daterade till tidigt 1000-tal (Simonsson 1969). Mellan Köping och Västerås finns ett gravfält vid Rallsta, Hallstahammar, där det finns ett antal ryttargravar från yngre järnåldern med brända ben. Tio av gravarna har undersökts osteologiskt, där samtliga hade hundar med sig och de flesta hade häst samt ryttar/krigarutrsutning (Hellberg 2005). Man ser alltså starka uttryck för både feminina och maskulina identiteter i Västmanlands gravar. Hedenstierna-Johnson (2012) har beskrivit identiteter under yngre järnåldern, och främst vid vikingatida Birka. Hon menar att just krigarens identitet både som individ och grupp var viktig, särskilt ute i fält. Svårare är att veta hur deras roll såg ut i hemmamiljö men att tillhörigheten tycks ha varit viktig även där. I gravmaterialet skymtar en tydlig status och klass hos de förmodade krigarna, med ett uttryck som skiljer sig ifrån övriga gravar (Hedenstierna-Johnson 2012:213ff). I Köpingsområdet tycks dock de starka kvinnliga uttrycken påträffas i de vendeltida gravarna, samt manliga föremål som inte kopplas till ”krigare”. Dessutom har osteologisk bedömda män fått med sig arkeologiskt ”typiska” kvinnliga föremål och tvärtom. De starka manliga uttrycken påträffas främst i de vikingatida gravarna.
23
3. Norsa
Norsa gravfa ltet ligger i omedelbar anslutning till en a mynning. Under vikingatiden la g det vid inloppet till en lagun som stra ckte sig la ngt in i Ko ping. Vid den den inre a nden la g Stro boho g vilken a r placerad pa Ko pingsa sen, samt en tidigare Tuna-ga rd. Det ska a ven ha leTuna-gat en storho g ca 2 km fra n Norsa, da r idag Ko pings ja rnva gsstation finns som kallas Tingsho gen (Bjo rna nger 1980). Denna vet man dock va ldigt lite om. Lagunen var ett bra
hamnla ge fo r grundga ende fartyg, och a ven den sa kallade Eriksgatan gick strax intill bl.a. Stro boho g. Gravfa ltet a r daterat till fra mst vendeltid, men brukades a ven under tidig vikingatid. A r 1945 var tanken att helagravfa ltet skulle exploateras
vilket ledde till att RAA gjorde en karta o ver gravfa ltet. Da noterade man 27 gravar. Exploateringen stoppades och gravfa ltet stod oro rt till 1962. Da gjorde man en ny inventering och noterade ista llet ca 70 gravar. Detta a r inleddes a ven en fo runderso kning fo r den fo rsta utgra vningen som skulle ske 1963 (Alstro m
2005:5). Benmaterialet som finns fra n dessa utgra vningar a r i da ligt skick och det a r sva rt att avgo ra fra n vilket a rs utgra vning det tillho r. Ingen rapport a r fa rdigsta lld eller publicerad vilket har skapat
missfo rsta nd fo r de som eftera t har arbetat med Norsamaterialet. Anledningen till att man 1962 inledde fo runderso kningen var fo r att det elfte Nordiska
arkeologimo tet skulle ha llas i Sverige 1963. Da var man egentligen intresserad av Tuna i Badelunda. Men pga. da liga resultat vid en utgra vning tidigare samma a r besta mde man sig fo r att se om det fanns na got intressant vid Norsa. Detta tycktes vara en spa nnande plats och den var a nnu inte
uppma rksammad. Man ville se var om det fanns ba tgravar och man blottlade fem gravar varav en ba tgrav. En ordentlig utgra vning a gde rum sommaren 1963. Peter Manneke ledde underso kningar a r Figur 6: Foto från utgrävning vid Norsa 1963, av Peter Manneke.
