program för hotade arter
i jordbruks landskapet
Arter som vägvisare till skötsel
NATURVÅRDSVERKET Arter som vägvisare till skötsel
Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
Naturvårdsverket
Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm
Internet: www.naturvardsverket.se ISBN: 978-91-620-6356-6
ISSN: 0282-7298 © Naturvårdsverket 2010 Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 2010
Förord
Naturvårdsverket har i flera sammanhang, bl.a. i ”Aktionsplan för biolo-gisk mångfald ” (1995) framhållit vikten av att utarbeta och genomföra åtgärdsprogram för hotade arter och biotoper. Åtgärdsprogrammen och deras genomförande är ett av flera verktyg för att nå det av riksdagen beslutade mil-jökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv (prop 2004/05:150 Svenska miljö-mål- ett gemensamt uppdrag) och samtliga sex ekosystemrelaterade miljömål (prop. 2000/01:130 Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier). I mil-jömålet Ett rikt växt och djurliv slås bland annat fast att antalet hotade arter ska minska med 30 % till 2015 jämfört med år 2000. Dessutom ska förlus-ten av biologisk mångfald hejdas till år 2010. Den sistnämnda målsättningen lades också fast vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 och världstoppmötet ”Rio+10” i Johannesburg år 2002.
Odlingslandskapet är huvudmiljön för en stor del av de arter som berörs av åtgärdsprogram. Avsikten med den här rapporten är att genom en samlad analys av ett urval av åtgärdsprogram, totalt 36 stycken, identifiera vilka huvudsakliga ekologiska processer och miljöer som idag saknas i odlings-landskapet. Denna rapport ska bidra med kunskap och förslag till skötsel-lösningar för hotade arter i naturliga fodermarker, med utgångspunkt från åtgärdsprogram för hotade arter och de ingående arternas biologi och ekologi. Genom att rapporten sammanställer och presenterar kunskaper om arternas ekologiska behov på ett lättillgängligt sätt skapas bättre förutsättningar för att naturvårdande åtgärder (naturvårdsavtal, miljöersättningar, skötselavtal mm) i odlingslandskapet kan utformas på ett sätt som i högre utsträckning bevarar den biologiska mångfalden.
Rapporten har på Naturvårdsverkets uppdrag tagits fram av Tommy Lennartsson, Centrum för Biologisk Mångfald. De konkreta slutsatserna i rapporten speglar författarens bedömningar, och är inte en självklar återspeg-ling av Naturvårdsverkets ställningstaganden. Naturvårdsverket tackar alla som genom framtagande av åtgärdsprogram eller på andra sätt bidragit med underlag till rapporten.
Stockholm i mars 2010 Eva Thörnelöf
Innehåll
Förord 3 INNehåll 4 SammaNFattNINg 7 1. BakgruNd 8 I korthet 8 Utförande 8Syfte och målsättning 8
Upplägget för denna rapport 9
2. allmäNt om arter och BIotoper 10
2.1 Samband mellan arten och dess miljö 10
Livsmiljöer i olika skalor 10
Biotopbegreppet 12
2.2 Från artkunskap till genomförande – en kunskapskedja 13
3. åtgärdSprogrammeNS INNehåll 15
3.1 Åtgärdsprogrammens struktur 15
3.2 Kunskapsbrist 15
Vilken kunskap saknas? 15
Vilka kunskapsluckor är viktigast att besvara? 17
Kunskapsuppbyggnad och uppföljning 17
Sammanfattande tolkning av kunskapsbrist i åtgärdsprogrammen 18
3.3 Livsmiljöer 19
Livsmiljöer och arters krav 19
Småskaliga livsmiljöer – arternas närmiljö 20
Biotoper, biotopkomplex och landskap 21
3.4 Hot 24
Direkta och indirekta hot 24
Hot idag och orsaker till tidigare tillbakagång 26 Observerade, antagna respektive förbisedda hot 29
3.5 Åtgärder 30
Prioritering av åtgärder baserat på prioritering av hot 30
Koppling mellan hot och åtgärder 31
Åtgärdsförslagens genomförbarhet i praktiken 31
Olämpliga åtgärder 34
3.6 Åtgärder inom och utanför skyddade områden 35
Områdesskydd 35
Landsbygdsprogrammet 35
3.7 Övriga fakta om arternas biologi 37
3.8 Åtgärdsprogrammens konsekvenser för andra arter 37 3.9 Hur kan åtgärdsprogrammen kvalitetsbedömas? 38
4. Vad kaN åtgärdSprogrammeN Säga om geNerella SkötSel- och BeVaraNdeFrågor I jordBrukSlaNdSkapet? 39
Olika typer av hot 40
Vilka typer av hot är viktigast? 41
Fenologi 42
Fragmentering och inavel 43
Särskilt viktiga livsmiljöer i dagens jordbrukslandskap 44
Infrastrukturens biotoper 45
Sammanfattande slutsatser om hot och livsmiljöer i dagens jordbrukslandskap 46 Analys av historiska förhållanden och traditionell hävd 47
5. Samlade SlutSatSer aV programgeNomgåNgeN 49 Åtgärdsprogrammens innehåll 49 Kunskapsbrist 49 Livsmiljöer 50 Hot 50 Åtgärder 51
Åtgärder inom och utanför skyddade områden 52
Övriga fakta om arternas biologi 52
Hur kan åtgärdsprogrammen kvalitetsbedömas? 53 Vad kan åtgärdsprogrammen säga om generella skötsel- och bevarandefrågor i
jordbrukslandskapet? 53
Hot 53
Fenologi 53
Fragmentering och inavel 54
Särskilt viktiga livsmiljöer i dagens jordbrukslandskap 54
Infrastrukturens biotoper 54
Sammanfattande slutsatser om hot och livsmiljöer i dagens jordbrukslandskap 54 Analys av historiska förhållanden och traditionell hävd 55
cIterad lItteratur 56
Sammanfattning
Det pågående arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter innebär att vi för första gången systematiskt i Sverige tar kunskap om arter som utgångspunkt för bristanalys, åtgärdsbehov och praktiskt naturvårdsarbete. Denna rapport diskuterar åtgärdsprogram som naturvårdsverktyg, med styrkor och svaghe-ter, och föreslår ett antal sätt att utveckla verktyget.
Även om varje åtgärdsprogram skrivs för en eller ett fåtal arter är det troligt att programmen sammantaget kommer att ge oss en god bild av problem, behov och möjligheter för biologisk mångfald i Sverige. Denna rapport redo-visar resultat av en sådan samlad analys, i detta fall av 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter i jordbrukslandskapet. Analysen ger tydliga indikatio-ner på vilka som är de viktigaste livsmiljöerna, hoten och åtgärderna. För att kunna utforma effektiva åtgärder krävs dock i många fall ytterligare kun-skapsuppbyggnad, exempelvis beträffande arternas historiska habitat och skötsel.
Det är troligt att det subjektiva urval av arter som ingår i analysen trots allt ger indikationer som gäller tämligen generellt för jordbrukslandskapets arter. För en säkrare och bredare bild av livsmiljöer, hot, åtgärdsbehov etc. för jordbrukslandskapet i stort skulle analysen behöva kompletteras med fler hävdberoende ågp-arter. Studien visar att analyser av detta slag är möjliga och fruktbara och artperspektivet ger många nya infallsvinklar och tar fram många hittills ouppmärksammande fakta.
1. Bakgrund
I korthet
utförande
Arbetet har utförts av Centrum för biologisk mångfald vid SLU och Uppsala Universitet, i samråd med Naturvårdsverket och ArtDatabanken. Det är finansierat av Naturvårdsverket och CBM (programmen NAPTEK och BioHeritage), och har innefattat tre steg:
1) Expertseminarium 2007-11-19 om bevarandeproblem, skötselbehov etc hos olika artgrupper. Seminariet redovisas på http://www.naptek. se/dokument/Betessem071119.pdf (2010-02)
2) Inläsning av 36 åtgärdsprogram vad gäller arternas biologi, hotbild och skötselförslag.
3) Analys av de inlästa programmen (denna rapport). Syfte och målsättning
Syfte och målsättningar med arbetet framgår av Naturvårdsverkets beställ-ning: ”Det här projektet syftar till att bidra med kunskap och förslag till sköt-sellösningar för hotade arter i naturliga fodermarker, med utgångspunkt från åtgärdsprogram för hotade arter och de ingående arternas biologi och ekologi. Målsättningarna med projektet är att:
• Sammanställa åtgärdsprogrammen med avseende på beskrivningarna av arternas livscykler, hotbild och skötselförslag.
• Skapa ett kunskapsunderlag för att öka kvaliteten på skötseln av biologisk mångfald i odlingslandskapets gräsmarker, särskilt med avseende på hotade arter i åtgärdsprogram.
• Bidra till att underlätta vägval av skötsel och undvika skötselkonflik-ter i gräsmarker.”
De analyserade åtgärdsprogrammen (Bilaga 1) har valts ut av
Naturvårdsverket. Eftersom urvalet är subjektivt (och de arter som är föremål för åtgärdsprogram i sin tur är ett urval av alla rödlistade arter) kan analy-sen inte tjäna till att säga vilka åtgärder och hot som totalt sett är viktigast i Sverige. Bl.a. har många Ågp-arter, valts ut för att de sannolikt inte bevaras genom de storskaligare bevarandeinstrumenten som områdesskydd och jord-brukets miljöersättningar. Däremot ger materialet goda möjligheter att påvisa skillnader och gemensamma nämnare. Det är också troligt att det ger en bra indikation om vilka problem som är centrala för en betydande del av de arter som är hårt trängda i dagens landskap.
upplägget för denna rapport
Rapporten inleds med ett kort teoretiskt resonemang om sambanden mellan arter, biotoper och skötsel. Därefter redovisas och diskuteras åtgärdsprogram-mens struktur, innehåll och i viss mån kvalité, varpå följer ett avsnitt om vilka slutsatser och lärdomar som kan dras från programmen beträffande beva-rande och skötsel i jordbrukslandskapet.
Avsnittet om struktur och innehåll avser vara ett underlag för utvärdering av själva arbetet med åtgärdsprogram. Avsnittet med slutsatser och lärdomar har betydelse för bevarandearbete i jordbrukslandskapet i stort.
Särskilt viktiga slutsatser har markerats i texten och sammanfattas också i ett eget kapitel.
2. Allmänt om arter och biotoper
2.1 Samband mellan arten och dess miljö
livsmiljöer i olika skalor
För den som skriver ett åtgärdsprogram för en art är det uppenbart att det finns ett antal närmast mekaniska kopplingar mellan arten, förhållanden på den plats där den förekommer, samt de störningsregimer som påverkar arten, både direkt och indirekt genom effekter på dess miljö. Av de analyserade arterna är närmare 50 av 63 tydligt knutna till specifika livsmiljöer i en eller några få specifika biotoper och för dem skulle sambanden kunna illustreras:
Figur 1. Samband mellan en biotopbunden art/population och dess miljö
Resten av arterna nyttjar biotoper som helhet (inte specifika substrat) eller substrat och strukturer som förekommer utspridda i landskapet (inte är bundna till biotoper). Sambanden ovan måste därför breddas och en mer full-ständig beskrivning av biologisk mångfald skulle kunna se ut som i faktarutan på nästa sida.
Artperspektivet ger oss således ett process- och funktionsbaserat sätt att beskriva naturen. Det är förmodligen en stor fördel för det praktiska naturvårdsarbetet, även för arbete som utgår från biotoper snarare än arter. Biotoper har hittills vanligen beskrivits baserat på likhet och utseende snarare än på processer och funktioner, vilket har styrt och förmodligen också begrän-sat de resonemang som förts om utvecklingen av bra skötselmetoder.
Ekologiska processer
(naturliga och antropogena) (naturliga och antropogena)Ekologiska processer
Biotopstrukturer (substrat/livsmiljöer)
Som utnyttjas av Skapar
Biologisk mångfald i landskapet
I illustrationen nedan utgör punkterna 3-4 de strukturer, substrat, element etc. som en stor del av landskapets populationer lever på. Punkterna 5-7 utgör landskapets innehåll av populationer (och deras genetiska variation), vilka vanligtvis kan hänföras till arter, men ibland till lägre taxa eller ekotyper. Vilka arter som faller under respektive punkt 5-7 beror till största delen av arternas storlek och rörlighet. Det är bara de små och stil-lasittande organismerna som kan kopplas till specifika strukturer inom biotoper (5). En avsevärd del av ett landskaps biologiska mångfald kan dock sägas vara uppbyggd, så att säga, underifrån, av små arter som utnyttjar småskaliga livsmiljöer; dessa arter och livsmiljöer bygger i sin tur upp biotoper och mosaiken av biotoper bygger upp landska-pet. Punkterna 1-2 beskriver grundförutsättningarna för biotoperna och landskapet samt dessas innehåll av livsmiljöer. Punkt 1 utgör i princip de abiotiska ramarna för ekosyste-met i fråga, medan 2 utgör ”motorn” i ekosysteekosyste-met.
Om punkterna 1 och 2 förändras till det sämre leder det till förändringar i 3, vilket i princip innebär en habitatförsämring på objektnivån och en trivialisering på landskapsni-vån. Även punkt 4 förändras, vilket innebär en försämring av landskapet, d.v.s. fragmen-tering i vid mening.
Beskrivningen innehåller tre nivåer, här illustrerade med olika färg:
Grundförutsättningar/processer (rosa), livsmiljöer (grön) och arter (blå). Dessa tre nivåer ger tillsammans ett mått på biotopens kvalité. Arterna utgör härvid det slutliga kvittot på kvalitén eftersom de (om populationerna är livskraftiga) indikerar att rätt strukturer tillskapas i tillräcklig mängd av de ekologiska processerna och grundförhållandena. Det omvända förhållandet råder däremot inte eftersom ett område kan innehålla typiska strukturer utan att strukturerna hyser sina typiska arter.
1. De grundläggande förhållanden som tillsammans med 2 skapar förutsätt-ningar för 3-7 nedan, exempelvis temperatur, humiditet, topografi, jordmån/ berggrund, biogeografiskt läge (bestämmer bl.a. ”tillgänglig artpool”). 2. De ekologiska processer som tillsammans med 1 skapar förutsättningar för
3-7 nedan, både abiotiska (t.ex. torka, översvämning, vind, skred, brand, markanvändning) och biotiska (t.ex. herbivori, predation, nedbrytning, sym-bios, konkurrens).
3. Biotopernas och landskapets innehåll av strukturer som utgör livsmiljöer för arter
4. Mosaiken av biotoper i landskapet och den rumsliga och funktionella kontak-ten (via spridning) mellan biotopfragment
5. De populationer av olika taxa vars livsmiljö utgörs av specifika strukturer som finns i biotoper eller utspridda i landskapet
6. De populationer av olika taxa vars livsmiljö utgörs av biotoper som helhet (eller komplex av biotoper); de är således inte knutna till specifika strukturer 7. De populationer av olika taxa vars livsmiljö utgörs av landskapet som
Biotopbegreppet
Av det föregående framgår att begreppet livsmiljö är centralt för samban-den mellan arter och miljö. Livsmiljö är också det begrepp som framför allt används i åtgärdsprogrammen. Livsmiljön skulle kunna definieras som summan av vad en art minst behöver. För en liten växt kan livsmiljön utgö-ras av ett visst marksubstrat i ett visst mikroklimat i kombination med vissa konkurrensförhållanden. För ett pollensamlande bi kan livsmiljön vara ett visst (grävbart) marksubstrat i ett visst mikroklimat kombinerat med tillräck-lig pollenresurs inom funktionellt flygavstånd (i vilken miljö pollenresursen förekommer har mindre betydelse). För en fågel kan (sommar)livsmiljön vara tillräcklig födoresurs inom flygavstånd, eventuellt kombinerad med särskild miljö för boplats.
Intressant nog har vi inte för någon av dessa tre livsmiljöskalor (substrat/ småmiljöer – biotop- och strukturmosaiker – landskap) någon användbar ter-minologi, utan livsmiljön får beskrivas ungefär som gjorts här. I stället ligger vår terminologi huvudsakligen på en annan nivå, biotop- eller naturtypsnivån. Det finns flera anledningar till att det är så:
• Biotop är ett begrepp som passar människans storlek och förmåga att se mönster och likheter i naturen. Biotopen definieras med hjälp av för oss tydliga karaktärer, exempelvis trädtäckning och markvege-tation, och har en storlek som gör att man kan gå in i biotopen och samtidigt ha möjlighet att rumsligt avgränsa den. Man bör alltid ha i åtanke att växt- och djurarter ”ser” biotopmosaiker i helt andra skalor än människan beroende på artens rörlighet, storlek, resurs-nyttjande och perceptionsförmåga.
• Många biotoper har växtsociologisk bakgrund – växtsociologi baserad på kärlväxter är ett av de äldsta och mest utvecklade sätten att vetenskapligt dela in natur i enheter.
• Av storleksskäl passar biotopen vår markanvändning och utgör en enhet som kan praktiskt hanteras med en enhetlig brukningsform inom exempelvis jordbruk (t.ex. en beteshage), skogsbruk (ett bestånd) eller naturvård.
• Många biotoper är av den anledningen förankrade i traditionell markanvändning, vilket exempelvis märks i namnsättning av bioto-per.
• Biotopen utgör en relevant skala för ekologiska processer, exempel-vis hävd, torka, stormfällning, översvämning och vegetationsdyna-mik.
• Som en följd av sådana processer förekommer små livsmiljöer och därmed deras arter ofta aggregerade i biotoper, även om de även kan förekomma utanför biotopen.
• Av samma anledning förekommer ofta även resurser för rörliga ”landskapsarter” aggregerade i biotoper.
Biotopbegreppet är således en blandning av godtycke och ekologisk rele-vans. De två första punkterna antyder att biotopbegreppet är antropocentriskt och därför inte kan förväntas alltid vara ekologiskt relevant. De tre därpå föl-jande punkterna visar att antropogen och naturlig störning har skapat speci-fika ekologiska förhållanden på biotopnivån. De två sista punkterna indikerar att arter och deras livsmiljöer i praktiken ofta är aggregerade till biotopnivån.
Sammanfattningsvis finns både praktiska och ekologiska skäl till att även framöver ha biotopen som central ekologisk enhet. Det är dock ingen tvekan om att mycket av dagens biotopindelning – den som bygger på tämligen godtyckliga definitioner snarare än på ekologiska sammanhang – är svår att använda vad gäller bevarande av arter och att det finns stort behov av för-bättrad biotopindelning, eventuellt kompletterad med någon slags struktur för indelning av livsmiljöer som är större eller mindre än biotopen. Det gäller inte minst de arter som behandlas i denna rapport, vilket behandlas närmare i avsnitt 3.2.
2.2 Från artkunskap till genomförande
– en kunskapskedja
I idealfallet kan man genom kunskap om artens biologi identifiera faktorer (grundförhållanden, processer, biotop- och landskapsstrukturer etc) i artens omgivning som är nödvändiga för arten. Kunskap om biotopers ekologi ger därvid viktiga ledtrådar. Brister kan sedan identifieras genom kunskap om bio-toper och landskap kombinerad med artens trender och deras orsaker. Genom att både biotoper och arter kan reagera långsamt på förändringar måste man Livsmijlön kan definieras som summan av vad en art behöver. För ett pollensamlande bi kan livs-miljön vara ett visst marksubstrat i ett visst mikroklimat kombinerat med tillräcklig pollenresurs inom funktionellt flygavstånd. Foto: Urban Emanuelsson.
även identifiera kommande brister, d.v.s. faktorer relaterade till utdöende-skuld. Med kunskap om praktiska åtgärder, markanvändning och styrmedel kan man i nästa steg föreslå skötselåtgärder som – för jordbrukslandskapets del – i möjligaste mån är genomförbara inom ramarna för ett levande lant-bruk. Till artens och biotopens ekologi räknas även historiska förhållanden, vilken behandlas i ett särskilt avsnitt.
I följande avsnitt diskuteras kunskap och slutsatser i åtgärdsprogrammen med utgångspunkt från denna kedja.
Biotopens respons på åtgärder Artens respons på åtgärder Trender för arten Styrmedel etc Markanvändning inom areella näringar &
naturvård
Trender/status för biotopen Biotopens/livsmiljöns
ekologi och historia Artens biologi
och historia
Vad arten behöver
Vad arten saknar / kommer att sakna
Nödvändiga förändringar
Praktiskt genomförande
Möjlighet till genomförande
Figur 2. Hur olika slags fakta (i rutorna) bygger upp en kunskapskedja (i mitten) från artkunskap till genomförande. Till vänster artbaserade fakta, till höger biotopbaserade, längst ner näringar, styrmedel etc.
3. Åtgärdsprogrammens innehåll
Åtgärdsprogrammen har i princip som ambition att behandla den kunskaps-kedja som diskuteras ovan. Ett åtgärdsprogram beskriver artens biologi och ekologi, dess utbredning och hotsituation (både historiskt och nuvarande); lång- och kortsiktiga mål sätts upp och åtgärder föreslås som relaterar till både biologi, hotsituation och mål.Givetvis är det få av åtgärdsprogrammen som kommer hela vägen i kun-skapskedjan. Ofta tar det stopp redan vid fakta om arten och dess livsmiljö – många av arterna är sällsynta och tämligen okända. Ett särskilt problem härvidlag är att tolka fältobservationer, dels för att hitta orsaker och mekanis-mer, dels i ett historiskt perspektiv. Vad gäller de sista länkarna i kedjan före-slår nästan alla program rikligt med åtgärder på basis av identifierade behov och hot, men få program sätter in åtgärderna i lantbrukets skötselregimer eller ekonomiska förutsättningar.
3.1 Åtgärdsprogrammens struktur
Programmen är skrivna utifrån en mall som tillhandahålls av
Naturvårdsverket. Även om mallen kanske inte varit perfekt för alla program, exempelvis flerartsprogrammen, är det uppenbart att den är väl genomtänkt och att den har skapat en mycket bra struktur och konsekvens i programmen. Detta märks inte minst i de fall (förvånansvärt många!) vissa rubriker saknas. I denna rapport föreslås under olika rubriker ytterligare sätt på vilka åtgärds-programmen skulle kunna styras till ännu bättre kvalité.
3.2 Kunskapsbrist
Vilken kunskap saknas?
Som framgår av Tabell 1 är omkring en tredjedel av arterna så okända vad gäller allmän biologi och populationsbiologi att bedömningar och slutsatser försvåras. Samma sak gäller spridningsbiologi. För ännu fler arter och pro-gram, närmare hälften, saknas tillräcklig kunskap om sambanden mellan arten och dess miljö.
Trender är kända i grova drag och endast för ett par nyupptäckta arter anges kunskapsbrist härvidlag. Däremot är bevarandestatus i form av antal populationer och populationernas storlek bristfälligt kända för omkring en tredjedel av arterna.
Tabell 1. Kunskapsbrist enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter
typ av kunskapsbrist antal arter programantal
Genetisk variation Inom populationer 7 7
Mellan populationer/ursprung 5 5 Populationsbiologi Livslängd 2 2 Vilstadier 5 5 Pollinationsbiologi 3 3 Predation/parasitering 9 7 Kritisk populationsstorlek 5 3 Groningsbetingelser 3 2 Biologi/livscykel allmänt 17 10 Värdorganism (preferens, interaktion) Värddjur 7 6 Värdväxt 4 2 Spridningsbiologi 18 10
Kritiska faktorer i livsmiljön 31 16
Artens el. biotopens historia 7 7
Ekologi i andra länder 2 2
Trender och statusbedömning Okänd trend 2 2
Metod för bedömn. av pop.storlek 5 3
Metod för inventering 3 1
Storl. på populationer & lokaler 20 8 Förekomst på gamla lokaler 5 5 Antal lok. / utbredningsområde 26 12 Gamla & potentiella nya lokaler 16 14
Miljögifter, patogener 3 3 Hävd Betestryck 10 9 Betestidpunkt 3 2 Betesvariation 5 5 Betesdjurslag 1 1 Bränning 4 3 Hötorkning 1 1 Efterbete 1 1 Slåttertidpunkt 3 3 Markberedning 2 1 Metod för utplantering 5 4
Vilka kunskapsluckor är viktigast att besvara?
Av de analyserade åtgärdsprogrammen anger 18 stycken 1-3 kunskapsluckor, 10 stycken anger 4-6, fyra stycken 7-9 och fyra stycken 10-12 kunskaps-luckor. Kunskapsluckorna anges mer eller mindre explicit och i siffrorna ovan ingår viss tolkning av texten. Vad gäller de program som angett få kun-skapsluckor framgår inte om inga andra kunkun-skapsluckor finns eller om andra finns men har bedömts vara mindre viktiga. De program som anger många kunskapsluckor anger å sin sida sällan vilka som är viktigast, vilket rimligen utgör ett problem när man måste välja vilka frågor som skall besvaras först. Prioritering av frågor görs inte heller på annan plats i programmen.
I vissa program är varje kunskapslucka och förslag till kunskapsuppbygg-nad tydligt motiverade av vad som krävs för att kunna identifiera och utföra erforderliga åtgärder. I många andra program räknas däremot kunskapsluckor upp utan att det närmare diskuteras vad kunskapen skall användas till. Det finns anledning att av framtida åtgärdsprogram kräva att kunskapsluckor och förslag till kunskapsuppbyggnad (nästa punkt) skall vara inbördes priorite-rade samt behovsmotivepriorite-rade.
kunskapsuppbyggnad och uppföljning
Tillsammans föreslår programmen ett stort antal projekt för kunskapsupp-byggnad och uppföljning. Vissa behandlar små, men viktiga frågor, medan andra kan komma att bli mycket omfattande. Det sistnämnda gäller inte minst förslagen till uppföljning. Närmare granskning av uppföljningsförslagens kva-lité och relevans har dock inte rymts inom detta uppdrag.
Uppföljning måste i princip alltid uppfylla sådana krav som gäller för forskning, exempelvis beträffande frågeställningar, datainsamling och sta-tistisk bearbetning. Även många av programmens förslag till kunskapsupp-byggnad, exempelvis relaterad till populationsbiologi, historia, spridning och återintroduktion, utgör mer eller mindre ren forskning. Exempelvis påpekar många program att (som en följd av otillräcklig art- och biotopkunskap) effekter av skötselmetoder måste testas och utvärderas innan de kan tillämpas i full skala, och de föreslår i praktiken alltså kontrollerade skötselförsök.
Det finns således all anledning att koppla samman arbetet med åtgärdspro-gram och FoU-verksamhet, eller att låta proåtgärdspro-grammen på annat sätt få genom-slag i såväl teoretisk som praktisk naturvårdsforskning. Flera forskningsfrågor nämns i denna rapport, men har inte systematiskt definierats. Det skulle dock lätt kunna göras med åtgärdsprogrammen som bas. Lämpligen kunde sådana forskningsfrågor tas som utgångspunkt för forskningsupplägg som i hög grad involverar naturvårdspraktiker (exempelvis länsstyrelser) och artexperter. Om, å andra sidan, forskare inte involveras i länsstyrelsernas arbete med kunskaps-uppbyggnad och uppföljning finns det stor risk att åtskilligt av arbetet blir omöjligt att analysera och dra slutsatser från. Sammanfattningsvis kan sägas att naturvårdsarbetet i och med åtgärdsprogrammen har tillförts en utpräglat kunskapsbaserad inriktning, som bör kunna berika alla slags diskussioner om bland annat metoder och prioriteringar för skötsel.
Sammanfattande tolkning av kunskapsbrist i åtgärdsprogrammen
En sammanfattande tolkning av kunskapsbristen antyder att den kan sägas ha tre huvudorsaker, ”DP- och SP-paradigmen” (Caughley 1994), bristande kun-skap om biotopers funktion samt bristande kunkun-skap om arternas och deras biotopers historia. Den förstnämnda orsaken innebär att naturvårdsbiologisk kunskap i stor utsträckning baseras på studier av minskande populationer (declining populations, DP) eller små populationer. I båda fallen får vi kun-skap om processer och faktorer som är viktiga för arter med dålig bevaran-destatus, när vi i själva verket skulle behöva kunskap om vilka förhållanden som skall råda för att arterna skall ”må bra”. I minskande populationer (DP) kan man inte alltid detektera sådana förhållanden och steg i livscykeln som är viktiga för populationers tillväxt. Populationerna påverkas även ofta av svår-studerad fördröjd respons på miljöförändringar, eller förekommer i otypiska biotoper stadda i förändring, exempelvis efter tidigare hävdförändringar. I små populationer (SP) måste effekter av själva populationsstorleken (t.ex. sto-kastiska, genetiska och demografiska problem) behandlas som en orsak till, inte en effekt av dålig bevarandestatus.
I princip måste fältobservationer alltid värderas mot bakgrund av DPP- och SPP-problematik om man önskar använda observationerna till slutsatser om lämpliga åtgärder. Inget av programmen gör någon sådan utvärdering, sanno-likt för att den inte efterfrågas, men detta måste ändå anses vara en brist.
Flera åtgärdsprogram gör tappra försök att se förbi dagens ogynnsamma situation för att gissa sig till tänkbara bättre biotop- och populationstillstånd. Det görs bl.a. genom att föra mer eller mindre utvecklade resonemang om historiskt habitat (21 av 36 program), historisk hävd (18 program) eller
habi-Vägrenar och vägslänter är en viktig biotop för många hotade arter, t.ex. ängsgentiana. Foto: Roger Svensson.
tat i arternas centrala utbredningsområde (16 program). Försöken försvåras dock av att vi ofta saknar kunskap om biotopernas funktion, d.v.s. om sådana mekanismer som dels kopplar samman arten med sin livsmiljö (avsnitt 2), dels skapar livsmiljön. Åtgärdsprogrammen illustrerar tämligen tydligt att denna kunskapsbrist gäller både biotopernas funktion idag och under de historiska förhållanden då de behandlade arternas status var bättre.
Det finns uppenbarligen ett mycket stort behov av att sammanställa och tillgängliggöra kunskap om svenska biotoper ur ett funktionsperspektiv, att inkludera kunskap om historiska förhållanden i funktionsperspektivet samt av att exemplifiera hur sådan kunskap kan användas i artbevarande.
Till de två huvudorsakerna kan slutligen läggas allmän brist på observa-tioner av arten under dess livscykel och i olika miljöer, samt låg detaljnivå på observationer, fr.a. beträffande olika steg i livscykeln.
Det sistnämnda kan vara värt att beakta vid inventeringar, floraväktar-verksamhet och liknande: även mycket basala noteringar om olika livsstadier blir till stor nytta när hot skall bedömas och åtgärder utformas.
3.3 Livsmiljöer
Som diskuterats i avsnitt 2.1 kan en arts livsmiljö ha olika storlek och kom-plexitet beroende på bl.a. rörlighet och resursbehov. Även för arter knutna till små livsmiljöer kan olika skalor anges, från de småskaliga förhållanden arten är direkt beroende av till de biotoper i vilka dessa småmiljöer påträffas. Av de analyserade åtgärdsprogrammen (Bilaga 1) behandlar alla utom ett växter eller evertebrater och det är därför inte förvånande att närmast samtliga arter är knutna till livsmiljöer i den minsta rumsliga skalan snarare än till biotoper eller landskap.
I de analyserade åtgärdsprogrammen anges i första hand benämningar på livsmiljöer som beskriver var arten påträffas. I vissa fall anges därvid biotoper, i andra fall mer småskaliga livsmiljöer enligt Tabell 2. I de fall biotoper angi-vits görs i vissa program tolkningar av vilka småskaliga förhållanden som gör biotopen attraktiv, d.v.s. biotopen används för att härleda livsmiljöer i mindre skala. Det motsatta, att använda småskaliga livsmiljöer till att härleda bio-toppreferens, görs däremot inte.
Åtgärdsprogrammens beskrivning av livsmiljöer för arter ger en god grund för att identifiera biotop- och skötselförhållanden, d.v.s. sådana faktorer som vi kan påverka med skötselmetoder. Det finns anledning att analysera åtgärds-program ur det perspektivet för att kunskapen om arter verkligen skall få genomslag i praktiska åtgärder.
livsmiljöer och arters krav
Eftersom åtgärdsprogrammen ytterst syftar till att få till stånd åtgärder som leder till att arten räddas, är det viktigt att från fältobservationer och annan kunskap extrahera kunskap om vad arten verkligen kräver, d.v.s. vad den inte klarar sig utan. Detta gäller fr.a. artens livsmiljö – hur skall den se ut för att
inte någon för arten livsnödvändig komponent skall saknas? Frågan belyses bäst av problemet med tröskelvärden respektive optima, se faktarutan nedan.
tröskelvärden respektive optima
För samtliga hot mot en art gäller att sambandet mellan hotet och den skada det åsam-kar inte är rätlinjigt. Arten minsåsam-kar snabbare när habitatmängd, grad av fragmentering, successionsstadium, genetisk variation, demografisk struktur, populationsstorlek etc. når under vissa kritiska tröskelvärden. Forskning arbetar i hög grad med att identifiera sådana trösklar, och trösklarna blir ofta rättesnöre för naturvården. Man bör dock vara medveten om dels att uppskattningarna ofta är mycket osäkra, dels att själva tröskelni-vån utgör en osäker situation för den aktuella arten eller liknande. Naturvården borde därför sikta mot värden som med god marginal ligger på den säkra sidan om utförs-backen. Vad gäller rödlistning (som är basen för arbetet med åtgärdsprogram) finns det en risk att tröskeln för rödlistning i vissa fall ligger under tröskeln för när en art med rimlig säkerhet kan räddas. Det gäller fr.a. när rödlistning baseras på krav på observerad tillbakagång eftersom den kan vara svår att detektera för många arter och eftersom utdö-endeskuld kan ge plötsliga språng i tillbakagång.
En annan konsekvens av resonemanget är att tröskelvärden är betydligt viktigare att känna till och arbeta med än optima. Mycket av den moderna naturvårdsforskningen behandlar en art i taget och identifierar ofta de förhållanden som är bäst för arten, d.v.s. optima för arten. Även rena inventeringsresultat ger ofta kunskap om arters optima eftersom det är under sådana förhållanden man lättast och oftast hittar arten. Det är mycket vanligt att kunskap om optima felaktigt översätts till vad arter kräver. En arts krav är i själva verket alltid en fråga om tröskelvärden (med erforderliga marginaler) vilka skapar de ramar utanför vilka arten inte kan existera. Bättre förhållanden än tröskelvär-det utgör ”bonus” och optimum utgör således högsta möjliga vinsten. Att arbeta med artvisa optima inom naturvård är möjligen relevant inom enstaka räddningsaktioner för att under en viss tid maximera populationstillväxt etc. I längden skapar det dock pro-blem med samexistens av arter och artgrupper, eftersom det inte är troligt att optima för många arter sammanfaller. Att många arter kan samexistera beror på att de ryms inom de ramar som tröskelvärdena utgör.
Inget av de analyserade åtgärdsprogrammen diskuterar livsmiljöer och krav i ett sådant sammanhang och det går därför inte att bedöma hur välgrundade programmens angivelser av livsmiljökrav är. Det är dock troligt att vissa av de angivna kraven snarast speglar optima.
Småskaliga livsmiljöer – arternas närmiljö
De förhållanden arterna är direkt beroende av (livsmiljökraven) visas i Tabell 2. Markförhållanden och födoresurs är de grupper av faktorer som förefaller vara bäst utvecklade i åtgärdsprogrammen genom att de är förankrade i en arts biologi, fr.a. i olika steg i livscykeln. Beträffande faktorer relaterade till mikroklimat och vegetation redovisas mer sällan kopplingar till artens biologi och många program drar snarare indirekta (men förmodligen korrekta) slut-satser baserade på var arten vanligen påträffas. Krav på särskilda störnings-förhållanden och andra ekologiska processer, slutligen, är mycket sporadiskt noterade i programmen med undantag för resonemang om störning av värd-växt och orörliga livsstadier.
Tabell 2. Livsmiljökrav enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter. För vissa arter (inom paren-tes i artkolumnen) är kravet på livsmiljö indirekt, genom värdorganismens/värdväxtens krav.
livsmiljökrav antal arter antal program
Markförhållanden Blöt mark 3 3 Fuktig mark 6(3) 5 Frisk/svagt fuktig 11(4) 9 Torr mark 24(5) 18 Sandig grusig lättgrävd 11 9 Hak för bobyggnad 1 1 Kalk 11 11 Hög salthalt 1 1 Jämn fuktighet 1 1 Ej översvämning 1 1 Näringsrikt 1 1
Mikroklimat och klimat Varmt exponerat sydläge, varma block 27 19
Lä från buskar, stenar 7 7
Milt vinterklimat 1 1
Vegetation etc Låg konkurrens, låg vegetation 22 16
Markblotta 19 16
Inget buskskikt 1 1
Ojämn, tufsig vegetation 5 5
Hög men gles vegetation 1 1
Lövförna 2 2
Fläckar m förna, gärna vid buskar 2 2
Födoresurs Mono/oligofag växtätare 16 14
Rikligt med pollen/nektar, blomrikt 8 6 Värdorganism i tillräcklig abundans 6 5
Värdorganism nära värdväxt 1 1
Dynga under reproduktionsperiod 7 1
Hästdynga 2 1
Process, störning Fredad försommar 10 10
Betesfredad värdväxt 9 9
Brand 3 2
Sippervatten 1 1
Biotoper, biotopkomplex och landskap
Arternas koppling till biotoper redovisas i programmen vanligen som en upp-räkning av i vilka biotoper arten förekommer. Endast få program diskuterar
orsaker till kopplingen, exempelvis i form av samband mellan biotop och de biotopförhållanden och processer som skapar de småskaliga biotopförhållan-den/livsmiljöer arterna är direkt beroende av.
Vilka biotoper det rör sig om framgår av Tabell 3. I tabellen har olika benämningar på biotoper i möjligaste mån slagits samman om de antagits beskriva samma biotop.
Sammanlagt förekommer i de analyserade åtgärdsprogrammen ett stort antal benämningar på biotoper och det är uppenbart att hanteringen av bioto-per skulle underlättats av en mer enhetlig nationell terminologi.
Tabell 3. Biotoper för hotade arter enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter.
Biotop antal arter programantal
Naturlig fodermark,
dyner Hävdad eller f.d. hårdvallsäng/änge 7 6
Hävdad eller f.d. slåttermad el. havsstrandäng 6 5 Slåttrad el. betad el. f.d. hävdad (kalk)fuktäng
sidvall, (rik)kärr, ev. naturligt öppet 8 5 Betad el. f.d. betad fukthed, myrkant etc 3 2 Kustnära betesmark m hällar, betesöar 2 2 Svagt-måttligt, varierat betad el. f.d. betad torr,
sandig mark (ev. gammal flygsand) m glest
buskskikt 21 17
Betad el. f.d. betad sandstäpp 5 2
Betad el. f.d. betad frisk-fuktig träd-buskmosaik/
gles skog 2 2
F.d. betad kalktallskog/trädalvar 1 1 Betad el. f.d. betad alvarmark m glest buskskikt,
vätar & grusryggar 12 7
Rel. öppen betad el f.d. torr/frisk/fuktig betesmark 7 5 Strand, översvämningsstörd, ev. gyttjig 2 2 Dynfält m. dynsänka & betad el. f.d. betad
gammal dynnära flygsand 4 4
Ljung/ginsthed (på sand) 15 3
Åkermark etc Rasthage häst 1 1
Dike 1 1 Åkerren, vändteg 2 2 Vall 1 1 Sandig trädesåker 1 1 Skog Tallhed 1 1 F.d. brandfält 2 1
Topografiskt
betingat Erosionsslänt, brink 1 1
Blockmark, brant 1 1 Backafall 4 3 Infrastruktur, täkt m.m. Skogsbilväg, körväg 2 2 Vägren, vägslänt, banvall 23 10 Kraftledning 5 4
Aktiv el. f.d. grus(ler-)täkt 13 11
Motorbana, skjutfält 18 8
Industri, fyllnadsmassor etc 7 5
Urbant, rekreation
etc Tätort, blomrik skärning, sandig öppen mark 2 2
Häck och trädgård, tomt 2 2
Skidbacke 1 1
Badplats 2 2
Hur många biotoper en art nyttjar visas i histogrammet nedan. Av de 12 arter som bara angivits för en biotop är 9 arter så sällsynta att de i princip bara förekommer i ett mycket begränsat område – biotoptillhörigheten är således inte nödvändigtvis ekologiskt betingad. Tre av de 12 arterna kan anses vara knutna till sin respektive biotop eftersom den (i dagsläget) är den enda som tillgodoser artens behov av småskaliga livsmiljöer.
Figur 3. Antal arter som förekommer i en biotop, i 2-3, 4-5, 6-7, 8-9 eller >9 biotoper enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 62 arter.
0
5
10
15
20
25
30
1
2-3
4-5
6-7
8-9
Fler
Antal biotoper
A
nt
al
a
rt
er
Av de analyserade arterna är det i princip bara vildbin och spansk fluga som är tydligt beroende av biotopkomplex, i de fallen mer eller mindre skilda bio-toper för boplats respektive näringssök i fullbildat stadium. I övrigt utgör ”flerbiotopsarterna” i stort sett arter som har hittat sina livsmiljöer i ett antal alternativa biotoper. Hur många biotoper som anges för en art av detta slag beror dels på artens vanlighet, dels på hur noggrann författaren varit.
Arters krav på landskapsförhållanden anges inte i något åtgärdsprogram.
3.4 Hot
direkta och indirekta hot
De direkta hoten mot en art är faktorer som orsakar ökad mortalitet, förkor-tad livslängd, minskad fekunditet etc. Det kan röra sig om för hög eller för låg temperatur, felaktig fuktighet, mekanisk skada etc. I ett naturvårdssamman-hang måste man gå ett steg längre och identifiera de förändringar och tillstånd som i sin tur orsakar de direkta effekterna, och som alltså kan sägas ha en indirekt effekt på arten. Exempelvis kan felaktig temperatur orsakas av för högt och tätt fältskikt eller träd- och buskskikt, i sin tur effekter av för svagt bete respektive för lite röjning/avverkning.
Eftersom åtgärdsprogrammen utgår från arten har resonemangen om hot förts i den ordningen, d.v.s. utgått från direkta faktorer och letat bakomlig-gande orsaker till dessa. I de flesta andra naturvårdssammanhang hittills har det motsatta tillämpats: synbara miljöförändringar detekteras varefter man försöker uppskatta deras effekter på exempelvis arter. Detta är förmodligen en viktig förklaring till varför åtgärdsprogrammen pekar ut så många fall och slag av felaktig skötsel i hävdberoende biotoper (Tabell 5). Omvänt förklarar skillnaden mellan att utgå från arten respektive från synliga problem också varför vi inte uppmärksammat sådana skötselproblem tidigare.
Det är viktigt att inte se förr och nu som helt separerade tillstånd. Många av dagens hot är resulta-tet av tidigare förändringar, t.ex upphörd traditionell hävd. Foto: Anna Maria Wremp.
De analyserade åtgärdsprogrammen är alla relativt utförliga vad gäller direkta hot mot arten (Tabell 4), givet den kunskapsbrist som redovisas i pro-grammen. De förefaller också dra fullt rimliga slutsatser beträffande hävd- och landskapsförändringar och andra bakomliggande orsaker till de direkta hoten. Sådana slutsatser dras dock inte konsekvent och direkta hot nämns ibland utan närmare förklaring till hur de uppkommit. Detta är knappast en fråga om kunskapsbrist utan snarare av att sådan redovisning inte uttryckli-gen efterfrågas i instruktioner till författarna.
Tabell 4. Hot som direkt påverkar arten enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter
hotfaktor antal arter programantal
Exponering & vegetation Igenväxning träd & busk 50 29 Igenväxning av fältskikt 14 14
Vresros 3 3
Tjock förna 11 11
För öppet 1 1
För låg markvegetation 1 1 Störning av vegetation, värdväxt etc För svag störning 2 2 För kraftig störning 24 14
För tidig störning 12 12
Markförhållanden, klimat, miljögifter Brist på markblotta 5 5 Brist på episodisk markstörning 3 2 Upptorkning 2 2 Kraftig torka 2 2 Kyla 2 2 Gödsling/kvävenedfall 5 5 Miljögift 9 3
Värdorganism, artinteraktioner, substrat Brist på värdorganism/växt 5 4 Brist på pollen/näringsväxt 4 4 Kontinuitetsbrott värdväxt 11 1
Sjukdom, parasit 1 1
Brist på pollination 2 2
Dyngans kvalitet och läge 7 1 Demografi & spridning Liten population 12 10
Fluktuerande population 1 1
Få populationer 13 12
Fragmentering 39 19
hot idag och orsaker till tidigare tillbakagång
Nästa alla program skiljer tydligt mellan orsaker till tidigare tillbakagång (Tabell 6) och nuvarande hot (Tabell 5). Detta är en styrka i åtgärdsprogram-men eftersom hotbilden på så sätt blir starkt förankrad i nutid.
Å andra sidan är det viktigt att inte se förr och nu som helt separerade tillstånd. Många av dagens hot resultatet av fördröjd effekt av tidigare för-ändringar, exempelvis igenväxning efter tidigare upphörd hävd eller tidigare markavvattning. Insikt om att en hävdförändring förr kan ligga bakom habi-tatförändringar idag ger två viktiga verktyg i ågp-arbetet:
• Hävdförändringen förr ger ledtrådar till hur bättre tillstånd i arter-nas miljö skulle kunna åstadkommas. En analys alltför starkt för-ankrad i nutid riskerar att överdriva effekten av nutida
miljövariabler (exempelvis kvävenedfall) på bekostnad av redan inträffade förändringar (exempelvis upphörd hävd).
• Bättre kunskap om fördröjda effekter ger möjlighet till prediktion av kommande habitatförändringar orsakade av antingen hävdföränd-ringar idag eller starkt fördröjda eller accelererande svar på tidigare förändringar.
Figur 4. Hur kunskap om fördröjd respons kan användas för att förstå orsaker respektive för predik-tion.
Det är tyvärr långt ifrån alla program som kopplar samman förr och nu i syfte att förstå orsaker. En stor del av hoten relaterade till succession i Tabell 5 och 6 har inte varit uttryckta i programmen utan fått härledas ur texten. Nästan inga program utnyttjar sådana samband till att förutsäga framtida utveckling trots att många program erbjuder goda möjligheter till det.
Tidigare hävdförändring Nuvarande habitat-förändring Framtida habitat-förändring Nuvarande hävdförändring Kunskap om
Tabell 5. Nuvarande hot i form av markanvändning och miljöförändringar enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter
hotfaktor antal arter programantal
Aktiv beskogning Trädplantering 5 5
Beskogning täkter 5 5
Tät produktionsskog 2 2
Upphörd traditionell hävd o.a.
bruk, succession Upphört bete 23 16
Upphörd brand i ljunghed 4 2
Upphörd brand i skog 1 1
Upphörd trad. glesning av utmarksskog 2 2 Succession efter upphört bete/slåtter 29 16 Succession i ruderat, täkter etc 13 3
Succession efter brand 2 1
Succession efter markavvattning 2 2 Succession efter slutavverkning 2 2
Upphört bruk av skjutfält 2 1
Felaktig hävd & restaurering:
intensitet & typ För svagt bete 8 2
För hårt bete 38 24
Fårbete 8 6
Highland cattle 1 1
Marknära slåtter med kedjor 1 1
Snabb mekanisk slåtter 1 1
Hård röjning (inkl kanter &
kulturmiljöer) 17 7
Slåtter i st. f. måttligt bete 5 2
För hård bränning 11 1
Stödutfodring 1 1
Felaktig hävd: tidpunkt Tidigt bete 5 5
Tidig slåtter fodermark 7 7
Tidig slåtter vägkant 5 5
För kort betessäsong (särsk på våren) 7 1 Synkroniserad slåtter över stor yta 1 1 Förlust av biotop, exploatering
m.m. Vägbreddning, vägbeläggning 2 2
Exploatering 5 5
Avvattning småvatten, diken 1 1
Tångrensning badplats 2 2
Upphört trädesbruk 1 1
Trafikdöd 1 1
Miljögifter, artinteraktioner Avermektiner 7 1
Tabell 6. Orsaker, i form av markanvändning och miljöförändringar, till tidigare tillbakagång enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter
hotfaktor antal arter programantal
Aktiv beskogning Trädplantering 24 11
Efterbehandling av täkter 1 1
Skogsbruk 2 2
Upphörd traditionell hävd
o.a. bruk, succession Upphört skogsbete inkl. glesning 8 7 Upphörd hävd inkl. glesning av
lövmosaikmark 2 2
Upphört kustnära bete öppen/buskig
utmark m sand, hällar & vätar 6 6 Upphörd hävd inkl bränning av torr ginst/
ljunghed 15 2
Upphörd hävd inkl bränning av fukthed/
fuktäng/fuktig ljunghed 3 2
Upphört bete i torr, sandig, huvudsakl.
öppen utmark 15 9
Upphört nyttjande (bete, körning, husbeh.täkt etc) av sandmark inkl.
vägkant 5 5
Upphört strandängsbete 4 3
Upphörd hävd av torra marker i åkergärde 1 1 Upphörd hävd av dynnära blomrika
beten, och dyner 2 2
Upphörd strandängsslåtter 2 2
Upphörd slåtter av hårdvall/löväng 5 4 Upphörd slåtter av fuktäng/kärr 2 2
Upphört trädesbruk 2 2
Minskad skötsel av ask m.fl. 1 1
Upphörd brand i torr skog 1 1
Felaktig hävd Slåtter till bete 7 5
Hårt tidigt bete 2 2
Förlust av biotop,
exploate-ring m.m. Odlingshinder, intensifier./nutrifiering, ohävd av kanter m.m. 2 2
Exploatering 4 3
Dikning av våtmark inkl. skyddsdikning 5 4
Vattenreglering 7 4
observerade, antagna respektive förbisedda hot
Många av de direkta och indirekta hoten i tabell 4 och 5 är upptagna för att man lätt kan se negativa effekter av dem på de arter som behandlats. Exempel på sådana hot är igenväxning av träd-, busk- och fältskikt, tjock förna, brist på markblottor och värdorganismer, för hård störning (bete) eller för tidig störning (bete eller slåtter).
Andra hot representerar i de flesta program snarare antaganden eller far-hågor. Exempelvis anger många program upphört bete som ett hot trots att antalet hävdade lokaler för arterna som f.n. överges är ytterst litet. Upphört bete är givetvis något som alltid kan befaras i de lågproduktiva marginalmar-ker det ofta är frågan om, men siffran för antalet arter som hotas av upphört bete är inte direkt jämförbar med siffran för antalet som hotas av igenväx-ning efter redan upphört bete (ett faktiskt, inte bara befarat hot). Om inte det beaktas kommer upphört bete som hot att bli övervärderat.
Å andra sidan kan hot vara förbisedda eller undervärderade. Exempelvis anges efterbehandling/beskogning av täkter som ett hot för relativt få arter jämfört med risken för upphörd hävd. I själva verket kommer de flesta täkter (om inte naturvårdåtgärder vidtas) att beskogas när täktverksamheten upphör, antingen genom spontan igenväxning eller aktiv beskogning i samband med efterbehandling.
Sammanfattningsvis kan man således inte utan vidare använda siffrorna i tabellerna för att jämföra hot.
Naturvårdsbränning är en åtgård som kan gynna de arter som är beroende av den typen av störning-ar. För hård bränning kan dock i sig utgöra ett annat hot. Foto: Ingemar Lindqvist.
3.5 Åtgärder
På förslag till effektiva åtgärder för bevarande av biologisk mångfald kan i princip ställas tre krav:
1. Åtgärdsförslag skall vara förankrade i en analys av vilka hot som är viktigast, d.v.s. av vilka faktorer som f.n. förklarar/orsakar mest av dagens ogynnsamma situation.
2. Åtgärdsförslag skall verkligen vara riktade mot de specifika hoten, d.v.s. åtgärderna skall minska effekterna av de viktigaste hoten. 3. Åtgärdsförslag skall vara genomförbara och realistiska i ett
kost-nads-, markanvändnings- och samhällsperspektiv. prioritering av åtgärder baserat på prioritering av hot
Den första punkten, att identifiera de viktigaste hoten, är relevant för det första eftersom hotsituationen för en art ofta till allra största delen kan för-klaras av ett eller ett fåtal hot, även om en mängd andra hot också kan före-komma, men bidra mindre till situationen. De viktigaste hoten framkommer bara om alla olika hot bedöms samlat, och tyvärr är traditionell naturvårds-forskning därvid till liten hjälp eftersom naturvårds-forskningen oftast studerar ett hot i taget. Exempelvis ägnas mycken forskning åt att studera genetiska problem i små populationer och annan forskning åt att studera effekter av låg kon-nektivitet i fragmenterade landskap. I båda fallen kan vanligen tydliga effek-ter påvisas och föranleda förslag till åtgärder. Det är dock sällan möjligt att säga vilketdera, genetik eller fragmentering, som är mest angeläget att satsa på med en begränsad naturvårdsbudget, eller om genetik och fragmentering över huvud taget är viktiga i relation till habitatförlust, för låg habitatkvalité, eller andra hot. I ett naturvårdssammanhang är det viktigt att inte satsa resur-ser på att åtgärda hot som visresur-serligen är relevanta men som inte bidrar annat än marginellt till tillbakagången av arten i fråga. Rent allmänt finns ibland anledning att misstänka att t.o.m. rätt stora svenska naturvårdssatsningar har saknat/saknar bakomliggande analys av vad som egentligen är de vikti-gaste hotorsakerna. Att ett hot vid ett visst tillfälle är viktigast innebär inte att andra hot är oviktiga, bara att de inte bör prioriteras just då. När det huvud-sakliga hotet är avvärjt kan andra hot visa sig ge fortsatt oacceptabel förlust av biologisk mångfald. Exempelvis vet vi att habitatfragmentering på sikt kommer att bli ett stort problem för svenska skogsbiotoper, men att fragmen-teringseffekterna idag är mycket små jämfört med effekterna av habitatförlust genom avverkning.
För det andra hänger ofta olika hotorsaker (oavsett hur mycket de bidrar till bevarandestatus) samman närmast mekanistiskt. Det innebär att vissa hotorsaker ofta först måste åtgärdas för att det skall vara möjligt att senare komma tillrätta med andra orsaker. Värdekärnor (habitat) måste räddas innan det är möjligt att minska fragmenteringseffekter genom att knyta samman
vär-dekärnorna. Områden med tillräcklig habitatkvalité måste skapas innan man kan skapa nya populationer genom utplantering.
Vad beträffar åtgärdsprogram efterfrågas ingen explicit rangordning av hoten och någon sådan ges inte heller i något av de analyserade programmen. Däremot anger omkring en tredjedel av programmen tydligt att vissa åtgärd är klart viktigast vilket innebär att en prioritering av hoten trots allt gjorts. Av framtida åtgärdsprogram borde krävas tydlig redovisning av bästa möj-liga försök till rangordning av hot baserat på exempelvis hotens vikt eller på mekanistiska samband mellan hoten som skapar nödvändig turordning. koppling mellan hot och åtgärder
I de analyserade programmen är punkt 2, åtgärdsförslag, väl tillgodosedd. De åtgärder programmen föreslår är såvitt kan bedömas väl lämpade att möta de hot som anges i programmen. Däremot är det, som ovan nämnts, inte alltid tydligt vilka hot som är viktigast och det är inte heller alltid redovisat vilka åtgärder som föranleds av vilka hot. Åtgärdsprogrammen skulle tjäna på om bådadera kunde tydliggöras och det vore en stor fördel om programmen kunde ange prioritet för åtgärderna.
åtgärdsförslagens genomförbarhet i praktiken
De föreslagna åtgärderna kan i stort sett grupperas enligt arternas fördel-ning mellan biotopgrupper. Det innebär att de flesta åtgärder berör skötsel av naturlig fodermark, men att även åtgärder i ett antal ”nya” alternativbioto-per är mycket viktiga (Tabell 7). Många åtgärder i naturlig fodermark handlar om betesanpassning och restaurering av betesmark. De är fullt genomförbara och flertalet skulle i princip kunna rymmas inom det senaste miljöersättnings-systemet och ett aktivt lantbruk. Även de flesta åtgärder som innefattar slåtter ryms inom miljöersättningssystemet, men i praktiken kan nog slåtter vanligen ses som mer renodlad naturvårdsskötsel som ligger utanför normalt lantbruk. Detsamma gäller ett antal specialåtgärder för restaurering av igenväxande marker, även om restaureringen innebär att marken därefter kan erhålla miljö-ersättning.
De flesta åtgärder i vägmiljöer, urbana områden, täkter etc torde vara fullt genomförbara, men om de ryms inom dessa sektorers verksamhet är främst en fråga om sektorernas intresse och ambitionsnivå.
Utöver populationsförstärkande åtgärder föreslås förhållandevis få åtgär-der av typen ”trädgårdsskötsel”. Det tyåtgär-der på att åtgärdsprogrammen gör sitt bästa för att åtgärdsförslagen skall vara genomförbara inom normalt lantbruk med miljöersättning.
Erfarenheter av tidigare arbete är en rubrik som rymmer stor potential. Den borde kunna nyttjas mer, både genom att leta efter fler exempel, inte bara för den aktuella utan även för andra närliggande arter, och genom mer genomarbetade analyser av erfarenheterna.
Tabell 7. Föreslagna åtgärder i 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter
åtgärd antal arter programantal
Åtgärder i naturlig
fodermark Bete Bete i allmänhet 16 9
Bete strandäng 1 1
Svagt /måttligt bete i täml. öppen
utmark (stor fålla) 32 17
Måttligt bete i mosaikartad
utmarksskog 2 2
Måttl bete i öppen (dynnära) sandmark 2 2
Tidigt bete 10 3
Medelsent bete efter midsommar 1 1
Sent bete 15 11
Mycket sent bete (efter 1 sept) 2 1 Varierande betestryck under säsong 3 3
Lång betessäsong 7 1 Nötbete 1 1 Måttligt hästbete 3 2 Betesputsning 1 1 Betesuppehåll 9 5 Betesfredning 7 5 Slåtter Hårdvallsäng 9 7 Sidvall/kärr/kalkfuktäng 2 2 Strandäng 2 2
Sen slåtter (efter 1 sept) 9 7 Tidig slåtter (innan midsommar) 1 1 Slarvigare slåtter mot buskar, rösen etc 2 2
Slåtteruppehåll 3 2 Fagning 1 1 Efterbete 3 3 (Traditionell) hötorkning 4 2 Hamling, stubbskottsbruk 1 1 Sen vallslåtter 1 1
Övrigt underhåll Bränning i betesmark & f.d. skogsbete 9 9 Svagare bränning än idag 11 1 Trädesbruk el bruk av sandig åker 2 2 Regelbunden röjning utan bete 10 9 Restaurering Röjning för restaurering 25 24
Spar blommande träd & buskar 2 2 Spar (löv)buskar för lä och
Avverka trädplantering 2 2 Rycka busk i torra sandmarker (inkl
täkter) 4 4
Gallring trädskikt i utmarksbete eller
f.d. utmarksbete 3 3
Utplantering av värdväxt/näringsväxt 5 5
Utöka lokalers storlek 17 12
Friställ träd/buskar 1 1
Rädda stora bikolonier 1 1
Skapa öppna blomrika marker, ev. som
spridningskorridorer 5 5
Åtgärder i andra biotoper Vägar, järnvägar Regelbunden störning av vägkant, ny sand etc. 1 1
Sen slåtter vägrenar 7 6
Tidig slåtter vägrenar 1 1
Varierande slåttertidpunkt mellan år i
vägrenar 2 2
Slåtter av skogsbilväg etc 2 2 Bredda öppna zonen längs vägar på
viss mark 2 2
Anlägg bättre vägslänter m kalkrika
massor 1 1
Insådd av art, värd/näringsväxt i
vägrenar och urbant 2 2
Bränning banvall 11 1
Täkter Ej beskogning el. total utplaning vid efterbehandling 10 8 Avveckla plantering och ryck busk 4 4 Insådd av värd/näringsväxt 1 1
Kraftledningsgata Skötsel för blomrikedom (frekvent röjning, selektiv nerrisning) 4 3
Skjutfält etc Körning med terrängfordon, motorcy-kel, ridning 9 8
Våtmark,
vattendrag Reglering/återställning av vattenstånd 3 2
Återställ hydrologi 1 1
Stopp för (olaglig) skyddsdikning och
rensning som avvattnar våtmark 1 1 Åker och skog Odlingsfria kantzoner 1 1
Ej beskogning av hygge 3 3
åtgärd antal arter programantal
Åtgärder i naturlig
fodermark Bete Bete i allmänhet 16 9
Bete strandäng 1 1
Svagt /måttligt bete i täml. öppen
utmark (stor fålla) 32 17
Måttligt bete i mosaikartad
utmarksskog 2 2
Måttl bete i öppen (dynnära) sandmark 2 2
Tidigt bete 10 3
Medelsent bete efter midsommar 1 1
Sent bete 15 11
Mycket sent bete (efter 1 sept) 2 1 Varierande betestryck under säsong 3 3
Lång betessäsong 7 1 Nötbete 1 1 Måttligt hästbete 3 2 Betesputsning 1 1 Betesuppehåll 9 5 Betesfredning 7 5 Slåtter Hårdvallsäng 9 7 Sidvall/kärr/kalkfuktäng 2 2 Strandäng 2 2
Sen slåtter (efter 1 sept) 9 7 Tidig slåtter (innan midsommar) 1 1 Slarvigare slåtter mot buskar, rösen etc 2 2
Slåtteruppehåll 3 2 Fagning 1 1 Efterbete 3 3 (Traditionell) hötorkning 4 2 Hamling, stubbskottsbruk 1 1 Sen vallslåtter 1 1
Övrigt underhåll Bränning i betesmark & f.d. skogsbete 9 9 Svagare bränning än idag 11 1 Trädesbruk el bruk av sandig åker 2 2 Regelbunden röjning utan bete 10 9 Restaurering Röjning för restaurering 25 24
Spar blommande träd & buskar 2 2 Spar (löv)buskar för lä och
Naturvårdsåtgärder i
liten skala Skapa markblottor 33 15
Ta bort vegetation & förna 3 3 Selektiv, fläckvis naturvårdsslåtter 3 3 Slåtter som imiterar efterbete 1 1 Skapa vindskydd och värme med ris o
stenblock 2 2
Utläggning av schaktmassor 1 1 Populationsförstärkning Utplantering på gamla och nya lokaler 14 13
Utplantering i befintling population för
förstärkning 8 7
Spridningshjälp inom population 2 2 Från vägkant till betesmark & vice
versa 1 1
olämpliga åtgärder
Olämpliga åtgärder kan givetvis i stor utsträckning utläsas ur de angivna hoten och ur de lämpliga åtgärderna. Vissa program pekar därutöver ut tänk-bara bevarandeåtgärder som man vill betona är olämpliga för arten i fråga (Tabell 8). Det rör sig om mycket få åtgärder och program och det är uppen-bart att denna rubrik behandlats mycket översiktligt i programmen, antagli-gen för att den ansetts överlappa med hot.
Tabell 8. Tänkbara naturvårdsåtgärder som anges som olämpliga enligt 36 åtgärdsprogram omfattande 63 arter
olämplig åtgärd antal arter antal program
Bränning 1 1
Slåtter 1 1
Skogsbruk 2 2
Spara träd och buskar mot bäck/våtmark 1 1
Bete, även sent 1 1
Tidig (hård) hävd året efter hävduppehåll 3 1
3.6 Åtgärder inom och utanför skyddade
områden
områdesskydd
Åtskilliga av de analyserade arterna har hela eller delar av sina populatio-ner i naturreservat eller Natura 2000-områden (Tabell 9). Förekomster i naturreservat förefaller ha angivits konsekvent, medan förekomst i Natura 2000-område angivits mer sporadiskt och vanligen där bättre skydd eller modifiering av bevarandeplan ansetts behövas. Förekomst i Natura 2000-områden har därför inte redovisats i Tabell 9. Åtminstone inom natur-reservat kan åtgärder genomföras i stort sett oberoende av sådana styrmedel som påverkar skötsel av jordbrukslandskapet utanför skyddade områden.
För 34 av 44 arter i naturreservat anger åtgärdsprogrammen dock att befintlig skötselplan inte tillgodoser artens behov (Tabell 9). Också för Natura 2000-områden är det vanligt att bevarandeplanen behöver modifieras.
Tabell 9. Åtgärdsprogram och områdesskydd
hur skyddat område berörs antal arter antal program
Åtgärder i befintligt NR 44 22
Åtgärder i kulturskyddat område 1 1
Modifiering av skötselplan (NR) krävs 34 14 Modifiering av bevarandeplan (N2000) krävs 9 9 Behov av områdesskydd, nv-avtal etc 14 14
Behov av utökning av NR 1 1
Behov av utökning av Natura 2000-omr. 1 1
Fjorton program anser att något slags områdesskydd (naturreservat, natur-vårdsavtal eller annat) behövs. I vissa fall är skälet att möjliggöra särskilda åtgärder, men det vanligaste skälet är att man vill garantera att hävden, even-tuellt återupptagen hävd, inte upphör.
landsbygdsprogrammet
Som diskuterats under genomförbarhet, ovan, kräver åtgärder i naturlig foder-mark utanför skyddade områden oftast att åtgärderna är acceptabla inom mil-jöersättningssystemet. Följaktligen diskuteras miljöersättningarna av omkring hälften av åtgärdsprogrammen (Tabell 10).
Den vanligaste synpunkten på landsbygdsprogrammet är att miljöersätt-ning, restaureringsstöd etc är bra och användbara stödformer, men att det krävs anpassning av åtgärdsplaner och rådgivning för att skötseln skall bli bra för programmet i fråga. Detta understryker således behovet av resurser till rådgivning och liknande.
Det är samtidigt uppenbart att många författare underlåtit att diskutera lands-bygdsprogrammet trots att det är i högsta grad relevant för de föreslagna åtgärderna, för hotbild etc. Det gäller exempelvis förslag på längre hävdup-pehåll (som inte är möjligt inom miljöersättningssystemet), särskilt svagt eller varierat bete (som kräver särskild rådgivning), eller bete i busk- och trädbä-rande mark (som riskerar att omöjliggöras av regler för busk- och trädtäck-ning). Det sistnämnda problemet har accentuerats av busk- och trädregeln efter att de flesta av de analyserade programmen skrevs. Ett av de viktigaste hoten, alltför hårt bete (Tabell 5) diskuteras intressant nog inte i något pro-gram i ett miljöersättningssammanhang.
Programmen ger inga svar på varför så mycket som hälften av åtgärdspro-grammen inte diskuterar landsbygdsprogrammet trots att det rör sig om arter i jordbrukslandskapet. I vissa fall beror det förmodligen på att arterna idag knappast förekommer i hävdad mark. Som nämnts är det historiska perspek-tivet, d.v.s. i vilka biotoper arten tidigare förekommit, inte utvecklat i alla pro-gram. Omedvetenhet om landsbygdsprogrammets betydelse är knappast en förklaring annat än undantagsvis, även om det givetvis är svårt att vara insatt i programmets alla detaljer.
Genom att åtgärdsprogram inte regelmässigt sätter arter, hot och åtgärder i relation till landsbygdsprogrammet försvagas viss program vad gäller möjlig-heter till implementering. Alternativt kan man säga att fokus i implementering flyttas från jordbruk och nyttjande till ren naturvård i skyddade områden. Samtidigt minskar möjligheterna att låta art- och biotopkunskap av hög kva-lité bidra till landsbygdsprogrammets utformning och genomförande.
Tabell 10. Behandling av landsbygdsprogrammet i åtgärdsprogrammen
hur landsbygdsprogrammet nämns antal arter antal program
ME nämns inte 36 20
ME bra 6 5
Osäkerhet om nya LBP 2 2
Jordbruksstöd viktigt 1 1
Trädesbruk (EU-träda) bra 1 1
Nödvändiga åtgärder svåra att åstadkomma inom ME 3 3
Behov av hävduppehåll svårt inom ME 5 3
Åtgärdsplan bra 1 1
Åtgärdsplan & rådgivning behöver modifieras 10 4 Restaureringsstöd bra och behöver användas 3 3
3.7 Övriga fakta om arternas biologi
Ett åtgärdsprogram bör givetvis redovisa sådana fakta om arters biologi som behövs för att man skall kunna identifiera behov och utforma åtgärder. Sådana fakta har diskuterats i tidigare avsnitt (fr.a. kunskapsbrist, livsmiljöer respektive hot). I detta avsnitt diskuteras andra typer av artfakta som kan vara av betydelse för bevarandearbetet.
En arts livscykel är central för all slags kunskap om arten eftersom livs-miljökrav, hot, respons på åtgärder etc ofta skiljer mellan olika stadier och steg i livscykeln. En art kan bara existera där samtliga livscykelsteg är möj-liga och kan tas utan alltför stora förluster. För ettåriga arter (majoriteten av de analyserade arterna) måste sådana förhållanden råda årligen inom sprid-ningsavstånd, för fleråriga arter (antingen iteropara arter eller semelpara med vilstadier som buffrar för ogynnsamma förhållanden) måste de råda tillräck-ligt ofta givet mortaliteten. En art kan i princip sägas utgöra summan av sina stadier och livscykelsteg.
Omvänt bör man i ett åtgärdsprogram kunna utläsa hur olika hot och åtgärder relaterar till livscykel, alltså till artens grundläggande biologi. Kunskap om livscykeln bör innefatta vilka de olika stegen och stadierna är, vilken resurs de är beroende av, samt när de olika stegen/stadierna infaller (fenologi).
I de allra flesta av de analyserade åtgärdsprogrammen redovisas förmodli-gen all tillgänglig kunskap, alternativt brist på kunskap, om arternas livscykel. Där vetenskapliga fakta och fältobservationer saknas anförs ofta intressanta hypoteser och resonemang. Samtliga program redovisar artens olika stadier, och de flesta även alla steg i livscykeln. Fenologi anges, om än inte alltid på ett lättfattligt sätt, för alla utom en art, och för alla utom sju arter (ett program) ges tillräcklig information om olika stadiers krav för att man skall kunna här-leda exempelvis störningskänslighet. Mellanartsinteraktioner redovisas utför-ligt.
Man kunde önska en mer överskådlig struktur för fakta av detta slag så att dels det gick lättare att hitta uppgifterna, dels risken minskade att uppgif-ter utelämnas.
3.8 Åtgärdsprogrammens konsekvenser för
andra arter
Det varierar mycket mellan program hur detaljerat effekter på andra arter dis-kuteras – vissa program anger långa artlistor medan andra för helt översikt-liga resonemang. I båda fallen förefaller dock det anförda vara vederhäftigt. I flera fall diskuteras hur föreslagna åtgärder kan modifieras något för att passa fler arter men utan att riskera att bli verkningslösa för det aktuella program-met. Detta tyder på insikt om skillnaderna mellan optimum och tröskelvär-den, enligt vad som tidigare diskuterats.
3.9 Hur kan åtgärdsprogrammen
kvalitetsbedömas?
En mycket stor andel av de fakta som redovisas i programmen består av icke publicerade observationer och erfarenheter och av slutsatser baserade på icke publicerade analyser. Nästan ingen information ges om hur observatio-nerna gjorts (hur data samlats in) eller hur de analyserats. Det framgår täm-ligen sällan vilka påståenden som är baserade på genomarbetade analyser, på gissningar resp. är referat från andra undersökningar. Läsaren kan därför inte bilda sig en uppfattning om kvalitén på observationer och slutsatser och åtgärdsprogrammen skiljer sig i den meningen från vetenskapligt arbete.
Sannolikt är inte bristen på granskningsmöjligheter något större problem för programmens genomförande utan främst när program skall analyseras, som i denna rapport eller om ett program inte ger önskat resultat och därför måste ”felsökas” och omarbetas.
Givetvis finns inga möjligheter att ställa vetenskapliga krav på åtgärds-programmen vad gäller metodik, analys och transparens. Däremot vore det möjligt att under flera rubriker i programmen infoga underrubriker för metod-beskrivning och källkritiska resonemang, under vilka exempelvis följande kunde redovisas:
• Omfattningen av fältobservationer, t.ex. antal lokaler, antal år, antal exemplar
• Negativa fynd av arten, d.v.s. icke-fynd både på gamla lokaler och på andra lämpliga platser
• Negativa fynd av biotopen, d.v.s. besök på rimliga platser som visat sig inte hålla rätt kvalité
• Områden och biotoper som inte besökts men som kan tänkas hysa arten
• Resonemang om hur representativa observationerna är
• Resonemang om eventuella sampling-effekter, exempelvis att det är lättare att hitta arten i vissa miljöer eller att eftersök fördelats mellan alternativa biotoper/livsmiljöer på ett sätt som inte överensstämmer med de olika alternativens vanlighet
• Effekter av att arten kan tänkas förekomma i otypiska restbiotoper Referenser till publicerade uppgifter borde kunna användas i betydligt större omfattning. Också de flesta vetenskapliga publikationer kan hittas med van-liga sökmotorer, även om det sedan kan krävas hjälp av någon universitetsba-serad person att få tillgång till hela texten.
