Box 534, 371 23 Karlskrona
Tel: 0455-35 30 00. Fax: 0455-35 31 00 www.boverket.se
Förnyelse för hållbar
utveckling i olika boendemiljöer
Om målet om en långsiktigt hållbar utveckling ska ha någon verkligbety-delse i bostads- och stadspolitiken räcker det inte att bara se till nypro-duktionen. Man måste också fundera över vad detta mål kan innebära när det gäller de äldre delarna av bostadsbebyggelsen.
Boverket har på regeringens uppdrag analyserat förutsättningarna för att nå en långsiktigt hållbar utveckling i tre olika typer av boendemiljöer och hur behovet av förnyelse ser ut i dessa. Det gäller efterkrigstidens flerbostadshusområden till och med 50-talet – det som brukar kallas folkhemmets bostäder, de storskaliga flerbostadshusområden som tillkom under de så kallade rekordåren på 60- och 70-talet och de stora småhusområdena från senare delen av rekordåren.
Rapporten ger en allsidig belysning av förnyelsebehoven i dessa boendemiljöer, där mer än hälften av alla hushåll bor idag. Boverket diskuterar vad som krävs för att nå en ekonomiskt, ekologiskt och socialt sett hållbar utveckling. Fem kärnfrågor identifieras, kring vilka tänkbara statliga insatser diskuteras.
Avsikten är att ge underlag för fortsatta diskussioner om hur statlig bostads- och stadspolitik skulle kunna sammanföras i en strategi för att åstadkomma en hållbar utveckling i befintliga boendemiljöer.
För
ny
els
e för hål
lbar u
tv
eckl
in
g i o
lik
a boen
dem
iljöer
Bo
ver
ket
Tryck: NRS Tryckeri AB, Huskvarna ISBN: 91-7147-925-2
Sökord: hållbar utveckling, boende, bostäder, småhus, småhusområden, villor, villa-områden, flerbostadshusvilla-områden, torg, boendemiljö, livsmiljö, service, kommunikationer, underhållsbehov, stadsförnyelse, energianvändning, kommuner, statistik, förnyelse, bo-stadsområden, stadsutveckling, bostadspolitik.
Diarienummer: 2011-2240/2005
Omslagsfoto: Krister Engström. Solhusen i Gårdsten i Göteborg, som tilldelades World Habitat Award 2005. Juryns motivering var: ”En kombination av innovativa miljö-, energi-mässiga och sociala åtgärder har tillämpats i detta tidigare problemområde i Göteborg, vilket förvandlats till ett omtyckt och attraktivt bostadsområde. Boendeinflytande i såväl planeringsprocessen som skötsel och drift av området bidrar till en lyckad integrering av svenska familjer och invandrarfamiljer. Till detta bidrar införande av gemensamma utrym-men, särskilt de gemensamma växthusen.”
Publikationen kan beställas från:
Boverket, Publikationsservice, Box 534, 371 23 Karlskrona Telefon: 0455-35 30 50
Fax: 0455-819 27
E-post: publikationsservice@boverket.se Webbplats: www.boverket.se
Rapporten kan också tas fram i alternativt format på begäran. © Boverket 2005
Förord
Om målet om en långsiktigt hållbar utveckling ska ha någon verklig bety-delse i bostads- och stadspolitiken måste man fundera över vad detta kan innebära i den befintliga bostadsbebyggelsen.
Boverket har på regeringens uppdrag analyserat förutsättningarna för att nå en långsiktigt hållbar utveckling i tre olika boendemiljöer och hur behovet av förnyelse ser ut i dessa. Det gäller folkhemmets flerbostads-husområden, rekordårens stora flerbostadshusområden och de storskaliga småhusområdena från senare delen av rekordåren. Vi presenterar här en allsidig belysning av hållbarhetsfrågorna i boendemiljöer som står för väsentliga delar av den befintliga bebyggelsen. Metodologiskt sett visar detta arbete att med en geografisk utgångspunkt kommer det sektorsöver-gripande angreppssättet på köpet.
I sista delen av rapporten för vi en diskussion kring samlade insatser för en förnyelse av storskaliga boendemiljöer. Vi hoppas att detta kan fungera som ett underlag för fortsatta diskussioner om hur statlig bostads- och stadspolitik skulle kunna sammanföras i en strategi för att åstadkomma en hållbar utveckling i befintliga boendemiljöer.
Denna rapport har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av Ulrika Hägred och i övrigt bestående av Madeleine Hjortsberg, Olov Schultz och Paul Silfwerberg. Därutöver har ett stort antal personer på Boverket bidragit med underlag och synpunkter.
Vi har haft en konstruktiv dialog med Sveriges kommuner och lands-ting, Vägverket, Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Formas, Integra-tionsverket, SCB och NUTEK, som alla bidragit med erfarenheter och synpunkter. Vi vill gärna rikta ett särskilt tack till Sonja Vidén och Ingela Blomberg på KTH för ovärderlig hjälp med granskning av stora delar av materialet.
Karlskrona september 2005
Ulf Troedson
Innehåll
Sammanfattning
...� 7Del I Utgångspunkter
...� 11Problembild ...� 11
Uppdrag och syfte ...� 11
Avgränsningar ...� 12
Uppläggning av rapporten ...� 13
Metoder och källmaterial ...� 14
Del II Brister och kvaliteter i olika boendemiljöer
– ur ett hållbarhetsperspektiv
...17Folkhemmets flerbostadshusområden ...17
Planmässiga förutsättningar i bostadsområdena från folkhemstiden ...18
Folkhemmets boendemiljöer – hur områdena fungerar att leva i ...21
Sociala förutsättningar i folkhemmets boendemiljöer ...23
Miljömässiga förutsättningar i folkhemmets flerbostadshus ...26
Folkhemshusens skick ...� 29
Rekordårens storskaliga flerbostadshusområden ...33
Planmässiga förutsättningar i rekordårens flerbostadshusområden ...34
Rekordårens storskaliga boendemiljöer – hur de fungerar att leva i ...37
Sociala förutsättningar i rekordårens storskaliga boendemiljöer ...40
Miljömässiga förutsättningar i rekordårens flerbostadshus ...44
Rekordårsfastigheternas skick ...� 48
Rekordårens småhusbebyggelse .� 53 Planmässiga förutsättningar i småhusområdena från rekordåren ...54
Rekordårens villamiljöer – hur de fungerar att leva i ...57
Sociala förutsättningar i rekordårens villaområden ...58
Miljömässiga förutsättningar i småhusen från rekordåren ...59
”Rekordvillornas” skick ...� 63
Del III Vad krävs för en hållbar
utveckling i dessa boendemiljöer?
...69Utveckling av boendemiljön och infrastrukturen ...69
Slutsatser ...� 74
Insatser för ökad trivsel och social integration ...75
Fastighetstekniska förbättringar och miljöanpassning ...83
Slutsatser ...� 87
Erfarenheter från olika stödformer och andra länder ...88
Sammanfattning – Vad kan man lära av andras erfarenheter? ...94
Del IV Fem kärnfrågor för förnyelse i storskaliga
boendemiljöer
...� 97Mandat och verktyg för kommunerna i bostadspolitiken ...98
Hållbar stadsutveckling måste avse hela staden ...98
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen ...99
Modell för ortsanalyser ...� 101
Behovet av ett lägenhetsregister ...� 101
Kommunernas kompetens ...� 101
Stärkta samband mellan bostadsområde och stad ...102
Kommunikationerna intar en nyckelroll ...102
Nya kvarter och gator kan binda samman delarna ...103
Kompetens och erfarenhetsspridning ...103
Levande torg i boendemiljöerna ..� 103
Samverkan för förnyelse ...� 103
Mellankommunal samordning vid handelsetableringar ...105
Institutionella hinder för positiv utveckling i bostadsområden ...105
Anpassning av bostäder och boendemiljöer ...106
Underhåll och ombyggnad ...� 106
Reservationer för framtida underhåll .� 106 Framsynt tillgänglighetsplanering ...� 107
Minskad energianvändning och förnybar energi ...108
Avveckling av elvärme och fossila bränslen i småhusen ...108
Utredning av energieffektiviseringsåtgärder ...109
Kunskapsspridning om betydelsen av styr- och reglerteknik ...109
Slutord ...� 109
Sammanfattning
Boverket har på regeringens uppdrag analyserat förutsättningarna för och behovet av förnyelse för att nå en långsiktigt hållbar utveckling i olika delar av bostadsbebyggelsen. Vi har valt att fokusera på tre boendemiljöer – folkhemmets flerbostadshusområden, rekordårens storskaliga flerbo-stadshusområden och de stora småhusområdena från senare delen av re-kordåren.
Alla bostadsområden inom var och en av de här tre kategorierna har naturligtvis inte samma förutsättningar. De boendemiljöer som vi har in-riktat oss på är de mer storskaliga inom varje grupp. Den statistik som re-dovisas avser visserligen alla hus eller lägenheter inom respektive årgång och typ, men våra kommentarer och slutsatser avser alltså huvudsakligen de större bostadsområdena.
Ändå har det – för att överhuvudtaget kunna säga något övergripande om dessa olika typer av boendemiljöer – varit nödvändigt att generalisera, ibland ganska grovt. En praktiskt användbar analys av förutsättningarna för en hållbar utveckling i en viss boendemiljö och vilka åtgärder som krävs, måste självklart göras för just det bostadsområdet.
”Hållbar utveckling” i stads- och bostadspolitiken
”Hållbar utveckling” är ett utomordentligt svårt begrepp, som kan hante-ras och definiehante-ras på många olika sätt. Vi har valt att låta urvalet av fakta och sättet att sortera dem visa hur vi uppfattar att detta begrepp kan för-stås i ett bostads- och stadspolitiskt sammanhang. Vi har försökt belysa boendemiljöernas planmässiga förutsättningar för en hållbar utveckling, hur områdena fungerar att leva i, sociala förutsättningar, miljömässiga
förutsättningar och bostädernas och fastigheternas skick. Under dessa
rubriker har vi sorterat in egenskaper som vi menar har betydelse för möj-ligheterna att nå en ekonomiskt, ekologiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling.
Brist på underlagsmaterial med områdesperspektiv
Det har inte alltid varit lätt att hitta material – statistiskt eller annat – som belyser hållbarhetsfrågor i boendet ur ett områdesperspektiv. I bästa fall kan man genom att kombinera variablerna byggår och hustyp hitta an-vändbara data. Särskilt svårt är det med energi- och miljöstatistiken, där det ofta helt saknas uppdelning av det slaget.
Det behövs utan tvekan mer forskning och utveckling som belyser håll-barhetsfrågorna ur ett områdesperspektiv. Dessutom upplever vi att statis-tiken om bostäder och boendeförhållanden är mycket bristfällig idag. Det är därför ytterst angeläget att ett landsomfattande lägenhetsregister och folkbokföring på lägenhet införs så snart som möjligt.
Förutsättningar för hållbar utveckling i olika boendemiljöer
Alla de tre boendemiljöer som vi har studerat präglas av tankar om funktionsseparering och trafikseparering men detta är mest konsekvent genomfört i rekordårsbebyggelsen, med följder såväl för socialt liv och trygghet som för den lokala servicens bärkraft.
Den ursprungliga grannskapstanken har numera ofta fått stryka på foten – servicen är bristfällig och det saknas mötesplatser för de boende i om-rådet. Men folkhemsbebyggelsen ligger vanligen ganska nära stadens eller tätortens centrala delar och har dessutom ofta kvar en del småskalig service. Småhusboendet i sin tur bygger i så hög grad på bilberoende att människor där inte ens förväntar sig att det ska finnas service i området. I rekordårens storskaliga flerbostadshusmiljöer gör däremot kombinationen av ett perifert läge och en hög andel icke-bilburna invånare att områdena är mer känsliga för en avveckling av servicen. Avsaknaden av naturliga mötesplatser är dessutom ofta ett allvarligare problem i dessa boendemil-jöer, som många gånger upplevs som ödsliga och otrygga. Detta förstärks inte sällan av en generellt sett torftigare miljö.
Det brister i tillgängligheten för äldre och funktionshindrade i alla tre bebyggelsetyperna, men framförallt i folkhemshusen. Där är lägenheterna små och kök och badrum ofta trånga. De flesta hus saknar hiss. Rekord-årens flerbostadshusområden har rymligare lägenheter med bättre kök och badrum och fler hisshus, men även här behövs åtgärder. Småhusen är mestadels i ett plan med väl tilltagna ytor. Där är det framförallt alterna-tiva boendeformer som behövs för dem som inte längre kan eller vill sköta ett eget hus.
En hel del åldersbundet underhåll kvarstår i folkhemshusen, samti-digt som rekordårsbebyggelsen nu behöver en omfattande upprustning. Skicket på småhusen varierar beroende på ägarnas intresse och kompe-tens. Särskilt i rekordårsbebyggelsen finns omfattande problem till följd av rena konstruktionsfel. Det handlar till stor del om fuktskador.
Småhusområdena från rekordåren uppvärms fortfarande till största delen med el, även om andelen med direktverkande elvärme har minskat från 75 till 30 procent. Bara 11 procent är anslutna till fjärrvärme. Det är betydligt sämre energieffektivitet i småhusen från rekordåren än i dem som byggts på senare tid.
I flerbostadshus används generellt sett betydligt mer energi per ytenhet för uppvärmning än i småhus, men det ser inte värre ut i rekordårsbebyg-gelsen än i mycket av det som byggs idag. Flerbostadshusen är i hög utsträckning anslutna till fjärrvärme, som till en allt större del kommer från förnybara energikällor. Många av folkhemshusen har dålig isolering, med åtföljande energiförluster.
Var behövs det särskilda insatser? – statens roll
Vi drar slutsatsen att en hel del av den förnyelse som behövs kommer att ske på marknadens villkor, utan särskilda insatser eller ingripanden från statens sida. Det gäller såväl en kontinuerlig utveckling av boendemiljön och infrastrukturen som förnyelse för en ökad trivsel och en bättre social integration, liksom underhåll och modernisering för att komma till rätta med fastighetstekniska brister och miljöproblem. Men inom alla dessa områden kan det ändå behövas ett visst statligt engagemang, beroende på vilken ambitionsnivå samhället har.
För att kommunerna ska kunna leva upp till sina åtaganden när det gäller att utveckla boendemiljön och infrastrukturen behöver de adekvat kompe-tens och ändamålsenlig statistik. Staten kan främja detta och på olika sätt stödja kommunerna. Genom sina verk och myndigheter kan staten
stimule-ra och sprida erfarenheter kring olika former av samverkan i stadsförnyelse-arbetet, samt medverka t.ex. i att utveckla goda trafiklösningar.
För att öka trivseln och den sociala integrationen behöver det skapas bättre förutsättningar för kontakter mellan människor i bostadsområdena. Och för att bryta segregationen behövs strukturförändrande insatser, t.ex. att rent fysiskt – med kommunikationer och kompletteringsbebyggelse – knyta bostadsområdet närmare an till den övriga staden eller tätorten. De boendes delaktighet och bostadsföretagens roll i förnyelsearbetet är av avgörande betydelse. Staten kan främja erfarenhetsåterföring mellan kommuner och bostadsföretag runt om i landet och genom länsstyrelser och myndigheter vara mer närvarande och deltagande i kommunernas arbete med stadsförnyelse och hållbar utveckling.
När det gäller insatser till följd av fastighetstekniska brister eller
miljö-problem bedömer Boverket att det behövs ett statligt stöd för att öka
tillgängligheten för äldre och funktionshindrade i de äldre delarna av bo-stadsbeståndet. Och om man från samhället sida vill påskynda övergång-en från elvärme och fossila bränslövergång-en till förnybar övergång-energi behövs sannolikt mer kunskapsstöd till enskilda. Slutligen bedömer vi att det mot bakgrund av det omfattande renoveringsbehov, som återstår i såväl folkhemshusen som rekordårsbebyggelsen, behövs ett generellt stöd till ombyggnad och underhåll.
Fem kärnfrågor
I sista delen av rapporten för vi en diskussion om tänkbara insatser för en förnyelse av storskaliga boendemiljöer. Vi identifierar fem kärnfrå-gor, kring vilka statliga insatser skulle kunna samlas. Dessa är: mandat
och verktyg för kommunerna i bostadspolitiken, t.ex. tydligt ansvar och
adekvat kompetens, förstärkta samband mellan bostadsområde och stad, via t.ex. kommunikationer och kompletteringsbebyggelse, levande torg i
boendemiljöerna, som kan ha hävstångseffekt på områdenas attraktivitet
och anseende, anpassning av bostäder och boendemiljöer för att möta nya krav och behov och slutligen minskad energianvändning och
över-gång till förnybar energi.
Vi hoppas att detta kan fungera som underlag för fortsatta diskussioner om hur man ska kunna kombinera statlig bostads- och stadspolitik i en strategi för att åstadkomma en hållbar utveckling i befintliga boende-miljöer.
Slutord
I det här arbetet har det varit alldeles nödvändigt med en sektorsöver-gripande ansats. Vi har verkligen fått erfara, dels att det knappast går att renodla olika aspekter av hållbar utveckling, dels att behovet av förnyelse i boendemiljön sträcker sig över många arbetsfält, som inte sällan griper in i varandra. En övergripande slutsats blir därför att man måste arbeta tvärsektoriellt och med många olika angreppssätt samtidigt för att lyckas i ett förnyelsearbete som syftar till att nå en hållbar utveckling i olika boendemiljöer.
Utgångspunkter
Del I
Problembild
Vi står inför ett omfattande behov av tekniskt underhåll och upprustning av det befintliga bostadsbeståndet. Det gäller inte minst inom de delar som byggdes under de så kallade rekordåren på 1960- och 70-talen, där husen nu börjar bli så gamla att det krävs stambyten mm. Problemen där förstärks dessutom i många fall till följd av tekniska brister i det ur-sprungliga utförandet. Den äldre bebyggelsen är i viss mån redan upprus-tad men i en betydande del av den så kallade folkhemsbebyggelsen från 50-talet återstår en hel del att göra.
På många håll skulle det också behövas en mer genomgripande förny-else av efterkrigstidens stadsdelar och bostadsområden. Det handlar t.ex. om att öka tillgängligheten för funktionshindrade i hela boendemiljön. Men det är också mer generellt så att stadsutvecklingen, som hittills i hög grad fokuserat på stadskärnorna, behöver vidgas till att omfatta även förorter och andra mer perifera tätortsområden.
Samtidigt ter det sig alltmer uppenbart att den etniska och socio-ekonomiska boendesegregationen trots alla insatser inte minskar utan snarare ökar och att detta är ett samhällsproblem som angår alla i samhäl-let. Segregerade stadsdelar behöver i många fall anslutas tydligare till den övriga staden eller tätorten, såväl fysiskt som socialt.
Sist men inte minst kan man konstatera att mycket stor del av vår totala energianvändning går till boendet. När vi nu står inför en omfattande upp-rustning av den stora del av bostadsbebyggelsen som kom till på 1950-, 60- och 70-talen, så är det ytterst angeläget att man i det sammanhanget också ställer om till en mer långsiktigt hållbar energianvändning.
Uppdrag och syfte
Boverket fick våren 2005 regeringens uppdrag att ”göra en
sammanställ-ning av information om vissa bostads- och tätortsområden, bl.a. sådana
områden som utvecklats under 1960- och 1970-talens s.k. rekordår.” 1
Uppdraget var alltså att ställa samman kunskap om hur det ser ut i olika delar av bostadsbebyggelsen – som en grund för en diskussion om var det finns behov av förnyelse för att nå en långsiktigt hållbar utveckling – och vilken typ av förnyelsearbete det kan handla om.
En följdfråga blev att diskutera var det behövs särskilda incitament för att få denna förnyelse till stånd; var den inte kan förväntas genomföras på marknadsmässiga grunder. – I vilka fall kan det t.ex. vara motiverat med ett statligt stöd? – Vilka andra insatser från statens sida skulle kunna främja eller initiera en förnyelse för en hållbar utveckling? Vi diskuterar också hur man skulle kunna samla insatser för en förnyelse av storskaliga boendemiljöer.
Den begränsade tiden för uppdraget medgav inga egna utredningar eller fältstudier utan uppdraget skulle genomföras på basis av erfarenheter och slutsatser från aktuella utvärderingar och forskningsrapporter.
Denna rapport kan ses som ett underlag för fortsatta diskussioner om förnyelsebehovet i bostadsbebyggelsen och hur statlig bostads- och stadspolitik skulle kunna sammanföras i en strategi för att åstadkomma en hållbar utveckling i befintliga boendemiljöer.
Avgränsningar
Vi har avgränsat genomgången till efterkrigstidens bostadsbebyggelse fram till och med 70-talet. Det var i och med folkhemstidens bostadsbyg-gande, från mitten av 40-talet, som det byggdes renodlade och mer stor-skaliga bostadsområden. Det är följaktligen här som de stora volymerna finns och det är här som tidigare studier har visat att behovet av upprust-ning och underhåll är som mest omfattande. Dessutom är det i dessa bo-stadsområden och stadsdelar, framförallt i 60- och 70-talsområdena, som de negativa effekterna av boendesegregationen får sitt tydligaste uttryck.
När stadsförnyelsebehov diskuteras är det vanligen flerbostadshusbe-byggelsen man talar om. Men vi menar att det inte går att bortse från 70-talets storskaliga småhusbebyggelse när det gäller att nå en mer hållbar utveckling, åtminstone ekologiskt sett.
Figur 1
Bostadsbyggandet per decennium 1940–99
Alla bostadsområden inom var och en av de här tre kategorierna har naturligtvis inte samma förutsättningar. De boendemiljöer som vi har inriktat oss på är de mer storskaliga inom varje grupp. Den statistik som redovisas avser visserligen alla hus eller lägenheter inom respektive år-gång och typ, men våra kommentarer och slutsatser avser alltså huvud-sakligen de större bostadsområdena.
Vår avsikt här är att belysa behovet av förnyelse för att få till stånd en
långsiktigt hållbar utveckling. Med detta avses såväl sociala och
kultu-rella aspekter som ekonomiska och miljömässiga. Vi uppfattar att själva poängen med hållbarhetsbegreppet är att försöka beakta alla dessa aspek-ter samtidigt och gör därför inga försök att renodla dem, men i praktiken hamnar fokus oftast på en eller ett par hållbarhetsaspekter åt gången.
En annan utmaning, som ligger i hållbarhetsbegreppet, är att det teo-retiskt sett kräver ett helhetsperspektiv, vilket i praktiken är så gott som ogenomförbart. Om inte annat så görs omedvetna avgränsningar. Man kan i bästa fall åstadkomma en ”mångsyn”, dvs. fånga upp många olika delar av verkligheten och belysa förutsättningarna för en önskad utveck-ling inom flera områden. I det här sammanhanget ligger tonvikten på
faktorer som på ett direkt sätt har med bostäderna och boendemiljöerna eller med stadens struktur att göra. Vi utvecklar inte frågor som
skolor-nas kvalitet eller förekomst av ohälsa, fattigdom och arbetslöshet, etc. Inriktningen på bostadsbebyggelse gör också att tonvikten hamnar på det lokala perspektivet och kommunens ansvar, snarare än på regionala struk-turer och globala samband.
”Hållbar utveckling” i ett bostads- och stadspolitiskt perspektiv
”Hållbar utveckling” är ett utomordentligt svårt begrepp, som kan hante-ras och definiehante-ras på många olika sätt. Vi har valt att låta urvalet av fakta och sättet att sortera dem visa hur vi uppfattar att detta begrepp kan för-stås i ett bostads- och stadspolitiskt sammanhang.
Vi identifierar fem grundläggande förutsättningar. Dessa fungerar som rubriker för att samla olika områdesegenskaper, vilka vi menar har bety-delse för möjligheterna att närma sig en hållbar utveckling. Dessa är, i tur och ordning: Planmässiga förutsättningar, som vi menar kan ha bäring på alla aspekter av hållbar utveckling, Hur områdena fungerar att leva i, något som måste vara avgörande för en socialt och kulturellt sett hållbar utveckling, Sociala förutsättningar, framförallt befolkningens samman-sättning och förändring, Miljö- och energifrågor, som närmast berör den ekologiska hållbarhetsaspekten, men som också handlar om samhällseko-nomi och folkhälsofrågor och slutligen fastigheternas och bostädernas
skick, dvs. tekniska och fastighetsekonomiska aspekter av hållbar
utveck-ling.
Uppläggning av rapporten
Efter detta inledande kapitel om utgångspunkterna för arbetet följer tre delar. I del II beskrivs förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveck-ling i var och en av de tre bebyggelsetyper som vi valt att fokusera på. För varje bebyggelsetyp belyser vi i tur och ordning: planmässiga förut-sättningar, hur områdena fungerar att leva i, sociala förutförut-sättningar, miljö- och energifrågor, samt fastigheternas och bostädernas skick.
I del III drar vi slutsatserna av detta och summerar vad vi menar framstår som behövliga förnyelseinsatser för att nå en mer hållbar utveckling i de analyserade bebyggelsetyperna. Här drar vi ihop det till utveckling av
bo-endemiljön och infrastrukturen, insatser för ökad trivsel och social inte-gration respektive fastighetstekniska förbättringar och miljöanpassning.
Del III avslutas med några exempel på svenska och internationella erfa-renheter av stödformer och andra insatser för stadsförnyelse. Vi refererar aktuella utvärderingar av statliga stöd här i Sverige och beskriver kortfat-tat erfarenheterna från förnyelsearbete i tre europeiska länder.
Slutligen för vi i del IV en diskussion om tänkbara insatser kring vad vi uppfattar som kärnfrågor när det gäller förnyelse för en mer hållbar utveckling av olika boendemiljöer. Detta avsnitt ska ses som ett underlag för fortsatta diskussioner om vad en samlad statlig bostads- och stadspo-litik kan bidra med för att åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling i befintliga boendemiljöer.
Metoder och källmaterial
Avsikten här är att ge en allsidig belysning av olika slags bebyggelsemil-jöer ur ett samlat hållbarhetsperspektiv. Vi har avgränsat studien till att gälla tre typer av boendemiljöer, men det angreppssätt vi utvecklat skulle kunna appliceras även på andra boendemiljöer, i den mån data finns att tillgå.
Framställningen utgår från analyser och kunskaper som sedan tidigare finns redovisade om förhållandena i olika typer av bostadsområden, och från förslag till insatser och åtgärder som tagits fram inom ramen för avslutade uppdrag och forskningsprojekt. Huvudsakliga källor är därför aktuella utredningar, utvärderingar och rapporter.
Vi har letat efter studier som på ett systematiskt sätt beskriver egen-skaper i olika typer av bostadsbebyggelse. När det gäller de fastighets-tekniska bristerna och kvaliteterna utgör BOOM-gruppens 2 mångåriga
forskning en utmärkt källa till information. Men när det gäller andra egenskaper – planmässiga förutsättningar, boendemiljö, sociala aspekter samt miljö- och energifrågor är det klenare beställt med underlag. Det har t.ex. varit mycket svårt att hitta material som på något systematiskt sätt beskriver de miljömässiga förutsättningarna i olika typer av bostadsom-råden. Det har varit svårare att hitta material om villabebyggelsen än om flerbostadshusbebyggelsen.
En dialog har förts med Sveriges kommuner och landsting, Vägverket, Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Formas, Integrationsverket, SCB och NUTEK. Även andra myndigheter har kontaktats.
Vi har diskuterat med forskarna Eva Öresjö på Blekinge tekniska hög-skola och Roger Andersson på Institutet för bostads- och urbanforskning samt med Sonja Vidén och Ingela Blomberg, BOOM-gruppen, på Arki-tekturskolan, KTH.
Vi har också pratat med företrädare för SABO och haft god hjälp av deras erfarenheter och publikationer, samt kontaktat kommuner, fastig-hetsägare, m.fl.
Slutligen har vi naturligtvis utnyttjat den kompetens som finns inom Boverket i såväl miljö- och energifrågor som stadsplanering och boende-frågor.
Det behövs utan tvekan mer forskning och utveckling som belyser håll-barhetsfrågorna ur ett områdesperspektiv. Dessutom upplever vi att statis-tiken om bostäder och boendeförhållanden är mycket bristfällig idag. Det är därför ytterst angeläget att ett landsomfattande lägenhetsregister och folkbokföring på lägenhet införs så snart som möjligt.
Folkhemmets punkthus kunde ibland utformas som stjärnhus. Här i Rosta i Örebro med tre lägenheter på varje våningsplan.
Brister och kvaliteter
i olika boendemiljöer
– ur ett hållbarhetsperspektiv
Del II
Vi har valt att fokusera på tre typer av storskaliga bostadsområden, som på många håll är i behov av förnyelse. Det är de större flerbostadshusom-rådena från folkhemstiden, rekordårens storskaliga flerbostadshusområ-den respektive de stora småhusområflerbostadshusområ-dena från slutet av rekordåren. Här i del II redogör vi, utifrån tidigare genomförda analyser, för vilka brister men också vilka kvaliteter som dessa bostadsområden typiskt sett har. Syftet är att på ett systematiskt sätt beskriva förutsättningarna för att nå
en hållbar utveckling i dessa delar av bebyggelsen. Slutsatserna sparar vi
till del III och IV.
Folkhemmets flerbostadshusområden
Begreppet folkhem lanserades av Per Albin Hansson redan i slutet av 1920-talet, men det var först under efterkrigstiden som folkhemsbyggan-det tog fart.3 Här avser vi bostadsområden byggda 1946–60 och tar fasta
enbart på flerbostadshusen. Det rör sig totalt om cirka 542 000 lägenheter, jämnt fördelade över allmännyttiga hyresrätter, privata hyresrätter och bo-stadsrätter. Men vi har främst de större bostadsområdena i åtanke i denna genomgång.
Figur 2
Bostäder i flerbostadshus, byggda 1946–60.
3 Blomberg (2003).
Källa: SCB. Upplåtelseformer avser SCB:s kalkylerade bostadsbestånd 2005. Lägenhets-storlekar baseras på FoB90.
Figur 3
Färdigställda bostäder i flerbostadshus 1940–69. Folkhemstiden i mörkare färg.
Källa: SCB.
Planmässiga förutsättningar i bostadsområdena från folkhemstiden
Med en stadsdels eller ett bostadsområdes planmässiga förutsättningar och förhållanden menar vi här områdets struktur och karaktär – grundläg-gande fysiska förhållanden, som präglas av tankarna bakom den stadsplan som reglerat bebyggelsens tillkomst, men också av senare tiders ändring-ar. Förutsättningarna avser såväl bebyggelsens organisation inom området som stadsdelens förhållande till staden som helhet.
En del generella drag är tidstypiska och vanligt förekommande i respek-tive områdestyp. Men en helt rättvisande analys måste naturligtvis alltid göras område för område.
Grannskapsenheter avgränsade från stadsbebyggelsen
Folkhemmets flerbostadshusområden bygger på den så kallade grann-skapstanken, som vi förknippar med väl avgränsade, bilfria bostadsen-klaver belägna utanför den egentliga stadsbebyggelsen. Begreppet myn-tades redan 1929 av den amerikanske sociologen Clarence Perry, som faktiskt hade New Yorks rutnätsstad för ögonen. Han tänkte sig grann-skapsenheterna avgränsade av de större trafiklederna, men integrerade i storstadens gatuväv och alltså genomkorsade av mindre gator. Den lokala servicen skulle ligga i ytterkanten av varje grannskap. Men våra stads-byggare influerades främst av engelska förebilder och valde att skapa självständiga bostadsområden utanför den då befintliga stadsbebyggelsen. Grundtanken var att dessa områden skulle kännas som naturliga enheter med gångavstånd till egen lokal service.4 5 Den annorlunda tillämpningen
jämfört med ursprungstanken är intressant mot bakgrund av den diskus-sion som idag förs om strukturens betydelse för att etablera och vidmakt-hålla service och lokal företagsamhet i områdena.
4 Klasander (2001). 5 Eklund och Lund (2001).
Numera väl integrerade i staden eller tätorten
Läge är något relativt och även om folkhemsperioden innebar att man byggde i städernas utkanter, så har tillkomsten av nyare bostadsområden gjort att femtiotalsområdena nu ligger ganska centralt i förhållande till ortens centrum. De uppfattas för det mesta som väl integrerade delar av staden eller tätorten.
Kollektivtrafiken har många gånger minskat
Områdena fick från början en god kollektivtrafikförsörjning, särskilt i städer med spårbunden trafik. Målsättningen var att hållplats skulle finnas inom 400 meter från bostaden. Busstrafiken kan efterhand ha minskats till följd av att många av dem som flyttade in som unga barnfamiljer nu är ensamstående äldre med litet resbehov eller med färdtjänst. Spårvägs-linjerna har avvecklats nästan överallt. Det minskade antalet skolbarn har många gånger lett till att skolor lagts ner, med följd att barnen behöver skjuts till skolan.
Ökande grad av trafikseparering
Planeringen av grannskapsenheterna innefattande också tankar om trafik-separering men denna infördes först successivt och är inte alls så konse-kvent genomförd som i 60- och 70-talsbebyggelsen.6
Det finns vanligen gång- och cykelstråk till och genom områdena. Till skillnad mot i de senare byggda bostadsområdena följer gångvägarna typiskt sett naturliga rörelsemönster.7
Dessa bostadsområden byggdes inte med tanke på den kraftigt ökade biltrafik som senare kom. Tidigt tillkomna områden kännetecknas av ett fåtal garageplatser i separata byggnader. På flera håll uppkom särskilda garageområden i efterhand. Idag utmärks områdena av en trång markpar-kering, längs gator och nya parkeringsplatser på ursprungliga friytor.
Öppen planform med planlagt centrum
Den öppna planformen är kanske det som mest utmärker de svenska grannskapsenheterna. Husen är inte orienterade utefter en gata utan lig-ger fritt och är snarare relaterade till topografin i området. Husen används på ett medvetet sätt för att skapa en rumsstruktur där bebyggelse och landskap är integrerade. De är också grupperade i förhållande till bostads-områdets centrumenhet. Till skillnad från i kvartersstaden, med butiker utmed gatorna, ligger såväl offentlig som kommersiell service typiskt sett i ett planlagt centrum. Men i den tidiga folkhemsbebyggelsen är denna princip inte genomförd fullt ut och 40-talets centrum liknar ganska myck-et kvartersstadens traditionella torg med gata vid torgmyck-et. 50-talstorgen är däremot vanligen bilfria, vilket gör att de liksom rekordårens centrum-anläggningar ofta har ”baksidor” mot gator och parkering.8
6 Blomberg (2003). 7 Blomberg (2003). 8 Klasander (2001).
Lamellhus, punkthus och stjärnhus
Tre byggnadstyper är vanliga från denna tid – lamellhus, punkthus och stjärnhus. Lamellhusen från den här tiden är vanligen cirka 11 meter djupa, har ljusa trapphus och är tre till fem våningar höga. Punkthusen är ofta fyra eller fem våningar höga, placerade i grupper eller som solitärer vid små centrumanläggningar.9 Valet mellan de båda formerna hänger
samman med marklutning, väderstrecksorientering och önskemål om öppenhet eller slutenhet i stadsbilden. Under 50-talet blev det vanligt att lamellhusen byggdes samman över hörn runt stora gröna gårdar. De kun-de även byggas samman som stjärnhus (t.ex. Rosta i Örebro och Mellan-heden i Malmö) eller i form av veckade bikupemönster (t.ex. Baronback-arna i Örebro). Också punkthusen kunde ibland utformas som stjärnhus med tre lägenheter på varje våningsplan.
Vackra och användbara parker
Det sena 40- och 50-talets bostadsområden är ofta grupperade runt vackra och användbara parkrum med vackra gamla träd som sparades vid bebyg-gelsens uppförande. Utemiljön är medvetet gestaltad och grönskan har använts som formelement, något som vid tanklös ”förnyelse” alltför lätt kan plottras bort. I många bostadsområden är kommunen ägare och hu-vudman för skötseln av de delar av grönytorna som är parkmark medan fastighetsägaren sköter kvartersmarken närmast husen.
9 Björk m.fl. (1983).
I 50-talsområdena ligger offentlig och kommersiell service typiskt sett runt bilfria torg, som här i Vällingby.
Folkhemmets boendemiljöer – hur områdena fungerar att leva i
Folkhemmets bostäder och boendemiljöer uppfattas ofta som trivsamma, varierade och vackra. Människor trivs där och dessa stadsdelar betraktas nuförtiden ofta som attraktiva. Grannskapstanken fungerar nog fortfaran-de ganska bra när fortfaran-det gäller hur områfortfaran-dena uppfattas – som egna små en-heter i staden – även om invånarna kanske inte känner samma gemenskap som de nyinflyttade barnfamiljerna gjorde på 50-talet.10
Omsorgsfullt utformade gårdar…
Gårdar och boendemiljöer är ofta mycket omsorgsfullt utformade med många välgenomtänkta detaljer som cykelparkeringar och sittplatser vid entrén, bersåer med sittplatser, lekplatser i soliga lägen, fotbollsplaner och andra anläggningar för lek och samvaro samt små statyer och an-nan konstnärlig utsmyckning. Men genom åren har en hel del av det här förfallit. Det beror delvis på att barnen har vuxit upp och sandlådor och fotbollsplaner som inte används växer igen. När det nu finns tendenser till ett generationsskifte kan det vara dags att se över utemiljön och återställa en del av de ursprungliga kvaliteterna. En annan komplettering som ofta behövs är separata gårdshus för sopsortering. Sammantaget är det ändå vanligen ganska begränsade insatser som krävs.11
Drygt 160 000 av de lägenheter som moderniserades 1975–2002 har berörts av gårdssanering. Mycket kan också ha gjorts i mindre projekt. Viss förnyelse kan behövas även för dessa gårdar, men framförallt för dem där enbart underhåll utförts. Att ta vara på eller återskapa ambitiöst anlagda gårdsmiljöer är en angelägen uppgift. En grov skattning är att större åtgärder kan beröra ca 390 000 lägenheter.12
… men brister i tillgängligheten för äldre och rörelsehindrade
Det stora problemet i dessa bostadsområden är den dåliga tillgängligheten för rörelsehindrade, i kombination med att många av dem som bor där närmar sig en ålder då man ofta får svårt att gå i trappor. Husen är oftast i tre våningar utan hiss. Badrummen är små och ofta inte i plan med hallen. Köken är inte heller tillfredsställande för personer med rörelsehinder.
Vid torget finns ofta ett eller flera punkthus och dessa är i så fall för-sedda med hiss. Men hissarna är tyvärr ofta små, så kallade trepersonshis-sar, och entréerna trånga, vilket gör det svårt att ta sig fram med rullstol och att från en rullstol nå handtaget till hissen. Det kan dessutom vara en halvtrappa till 1:a våningsplanet, varifrån hissen går. Dessa problem kan också finnas där man har satt in hiss i trevåningshusen.13
Runt 90 000 av åldersgruppens lägenheter hade tillgång till hiss år 1980. Omkring 45 000 lägenheter har fått tillgång till hiss genom moder-nisering och upprustning efter 1975 men de flesta hus är alltså fortfarande utan. Omkring 320 000 lägenheter finns i hus utan hiss.14
10 Lilja (1999). 11 Blomberg (2003). 12 Boverket (2003a).
13 SABO och Svenska Kommunförbundet (2004). 14 BOOM-gruppen (2003).
Hissarna som byggdes i bostadshusen på 50-talet var ofta små och hade plats för högst tre personer. Foto: Marianne Nilsson
Belysningen var från början omsorgsfullt utformad och placerad men kan idag behöva kompletteras, dels för att underlätta för personer med nedsatt syn men också för att allmänt sett öka känslan av trygghet.15
Grönskan en tillgång som kan behöva tuktas
Områdena har en mänsklig skala som understryks av sparad natur eller uppvuxen vegetation. När dessa områden byggdes använde man fortfa-rande övervägande hantverksmässiga metoder och kunde därför följsamt passa in husen i den befintliga terrängen. Befintliga träd kunde sparas och man utnyttjade ofta naturliga kullar och bergknallar, t.ex. för trappor eller lekredskap.16
Förutsättningarna för rekreation och samvaro i närmiljön är alltså ofta mycket goda och det finns dessutom inte sällan tillgång till naturmark eller större parker i nära anslutning till bostadsområdena.
Men alltför mycket buskar och träd i kombination med bristfällig belys-ning kan göra att det blir oöverskådligt och mörkt, vilket gör att man inte känner sig trygg när man passerar genom området. Träd och buskar har i många fall fått växa alltför vilt och kan behöva tuktas ganska rejält.
Grannskapsplaneringens sociala ambitioner tonades ner
Folkhemmets stadsdelscentrum var planerade utifrån grannskapstanken och rymde därför inte bara butiker utan också lokaler för fritid, kultur och mötesverksamhet. Dessa stadsdelscentrum utformades ofta med utgångs-punkt från traditionella stadstorg men med en begränsad biltillgänglighet. Ofta är någon torgsida lämnad öppen, utan kantbebyggelse.
15 Blomberg (2003). 16 Blomberg (2003).
Bostadsområdena från 50-talet har ofta ett lokalt torg med någon sida öppen mot gatan. Foto: Ulrika Hägred
Husen är ofta inpassade i den naturliga terrängen.
Under 50-talet var det många som kom fram till att de sociala ambitioner-na att skapa stabila, tämligen slutambitioner-na sociala enheter inte var så viktiga och i varje fall inte behövde betonas. Tanken på det lokala inflytandet hade för övrigt aldrig fått någon praktisk betydelse. Kommuner och bostadsföretag förblev styrda från sitt politiska centrum. Grannskapsplaneringens sociala ambitioner tonades ned.17
Försämrad service
När områdena var nya hade man strävat efter att det skulle finnas mjölk- och brödaffär inom 200 meter, speceriaffär inom 300 meter, köttaffär inom 400 meter och konkurrerande butiker inom 400 meter. Från början fanns det alltså god tillgång till affärer och viss samhällsservice. Men förutsättningarna för detaljhandel och annan service har försämrats med åren. Befolkningsunderlaget har minskat successivt och människors in-köpsvanor har förändrats. Butiksytorna, som ursprungligen var uppdelade på ett flertal mindre specialbutiker, har slagits samman efterhand som specialaffärerna upphört. Men viss service finns ofta kvar och närheten till ortens centrum gör att den minskade servicen inte upplevs som så pro-blematisk i folkhemmets bostadsområden.18
Rätt bra förutsättningar för lokal företagsamhet
Sverige har alltsedan 1980-talet fått en successivt ökande restaurangkul-tur. Det innebär att det idag ofta finns pizzerior och lokala krogar också ute i bostadsområdena, där de fyller viktiga sociala funktioner. Folkhems-epokens stadsdelscentrum har ofta publikt tillgängliga lägen i anslutning till gator och kollektivtrafik, vilket underlättar etablering av ny verksam-het när gamla butikskoncept upphör.
Sociala förutsättningar i folkhemmets boendemiljöer
När vi här talar om sociala förutsättningar tänker vi främst på sådant som har med invånarna att göra. Vilka är det som bor i dessa boendemiljöer och hur har befolkningens sammansättning förändrats över tid?
Många äldre – men populärt bland unga
I bostadsområdena från 40- och 50-talen bor det många äldre människor, i synnerhet ensamstående. En hel del av dem som flyttade in i dessa hus när det var nybyggda bor antagligen kvar där än idag.19 Lägenheterna är
små – över hälften av lägenheterna är tvåor, och varje lägenhetstyp är generellt sett mindre till ytan än i senare byggda hus. Detta håller tillbaka barnfamiljerna men ter sig desto mer attraktivt för ensamhushållen och för unga hushåll, som uppskattar den relativa närheten till centrum och de låga hyrorna. Ofta sker en successiv inflyttning av ungdomar och även en del unga barnfamiljer.
17 Olsson, Ohlander, Sondén (2004). 18 Handboken Bygg (1948).
19 Eftersom det inte har genomförts någon Folk- och Bostadsräkning sedan 1990 saknar
vi tillgång till aktuella heltäckande uppgifter om hur olika hushållstyper och ålders-grupper bor.
Figur 4
Lägenhetsstorlekar i hyreshus efter byggperiod. Riket 2002.
Källa: SCB:s hemsida, statistikdatabasen, juli 2005
Stabila bostadsområden med låg omflyttning
Folkhemmets flerbostadshusområden hör vanligen inte till de socialt sett problematiska stadsdelarna. Flertalet områden är idag väl inbodda och so-cialt stabila, med låg omflyttning.20
Vikande befolkningsunderlag och ökad otrygghet
Ett bekymmer är att dessa bostadsområden planerades och byggdes för betydligt fler människor än vad som bor där idag. Skillnaden kan vara mycket stor, som t.ex. i Årsta, som planerades för 25 000 invånare men där det 1999 bara bodde 14 000 personer.21 Utglesningen gör, som vi
redan varit inne på, att underlaget för servicen försvinner och i många områden har serviceutbudet nästan helt försvunnit. Som vi konstaterade behöver detta inte vara ett särskilt stort problem ur servicesynpunkt, ef-tersom områdena ligger så nära stadens eller tätortens kommersiella cen-trum, men utglesningen och det minskade serviceutbudet gör att allt färre människor rör sig i områdena och det kan leda till att invånarna känner bristande trygghet. Något som kanske förstärks av en alltför vildvuxen vegetation och bristfällig eller dåligt fungerande belysning. Förutsättning-arna för vardagliga möten minskar och den sociala kontrollen försvinner.
Låga hyror – men dyra bostadsrätter
I 40- och 50-talsbebyggelsen hittar man ofta de allra lägsta hyrorna. Det gör att bostäderna efterfrågas av hushåll med begränsade inkomster, t.ex. ungdomar. Det bidrar också till att de ensamstående pensionärer med låga inkomster, som ofta bor där idag, gärna vill bo kvar.
20 Blomberg (2003). 21 Lilja (1999).
Källa: SCB:s hemsida, statistikdatabasen, juli 2005 Figur 6
Månadsavgifter för bostadsrättslägenheter med 2 rum och kök efter byggperiod. Riket, januari 2005.
Källa: SCB:s hemsida, statistikdatabasen, juli 2005
De som köpte sig en bostadsrätt här för tjugo år sedan eller mer bor också mycket billigt. Månadsavgifterna är ofta mycket låga. Men idag tenderar överlåtelsepriserna, åtminstone i de större städerna, att bli höga – bland annat som en följd av de låga månadsavgifterna.
Sammantaget gör detta att betalningsviljan för mer omfattande under-håll och upprustning ofta är ganska låg. I hyresrätterna och i de bo-stadsrätter som inte bytt ägare bor många hushåll med låga inkomster. I bostadsrätter som nyligen överlåtits har priset ofta varit så högt att de nya innehavarna är obenägna att dra på sig höjda avgifter för att få huset upprustat.22
Figur 5
Hyror för 2 rum och kök efter byggperiod. Riket, januari 2005.
Miljömässiga förutsättningar i folkhemmets flerbostadshus
Det är svårt att hitta statistik eller andra uppgifter som beskriver miljö- och energifrågor i bostadsområden från olika tidsperioder. När det gäller folkhemmets bostadsområden är inte heller SABO:s statistik till så stor hjälp, eftersom SABO-företagens andel här är ganska begränsad.
Merparten anslutna till fjärrvärme
De flesta flerbostadshus byggda under denna tidsperiod är numera an-slutna till fjärrvärme. El används för uppvärmning i bara ca 0,5 procent av den uppvärmda arean i flerbostadshusen.23
Tabell 1
Uppvärmd area, boarea+lokalarea, milj. m2 i folkhemmets flerbostadshus.
Uppvärmningssätt
Summa Oljeeldning Fjärrvärme Elvärme Annan Annat pann- uppvärm-central ningssätt Byggår
1941–60 43,9 2,8 34,9 0,2 0,4 5,5
Källa: Energianvändning och bebyggelse 2003, Profu 2005 24
Elanvändningen kan öka vid förnyelse
Generellt sett ökar användningen av fastighetsel i flerbostadshusbeståndet för varje år. Mellan åren 1983 och 2003 ökade den specifika fastighets-elen i flerbostadhus med 113 procent. De flerbostadshus som byggs idag är ofta installationstäta och använder därför betydligt mer fastighetsel än äldre hus. Att energianvändningen ökar i beståndet beror också på att fastighetsägarna installerar energikrävande utrustning och apparater vid ombyggnad eller annan förnyelse i det äldre beståndet. Det kan t.ex. handla om golvvärme, ventilationssystem, kyla, belysning, tvättutrust-ning, eftervärmare i värmeåtervinningssystem och värmekablar för av-smältning och frostskydd. Den ökande elanvändningen är resultatet av att en fortgående ökning av apparatstandarden (fler apparater, längre drifts-tider och fler funktioner som skall tillgodoses) inte vägs upp av minsk-ningen av elförbrukminsk-ningen per apparat eller funktion.25
Upprustningar föranleds ofta av fuktskador
Enligt BOOM-gruppen är den vanligaste orsaken till renoveringar eller upprustningar i dessa hus att det uppstått fuktskador på grund av brister i badrummens tätskikt eller i rörsystemen. Dels på grund av att väggar och golv är slitna av ålder, men också för att badrummen används mer
23 I posten elvärme ingår direktverkande el, vattenburen el, elvärme i kombinationer,
vär-mepumpar i kombinationer. Även el till värmepumpens drift ingår.
24 Profu=Projektinriktad forskning och utveckling i Göteborg. De arbetar med energi-,
avfalls- och miljöfrågor.
intensivt nu. ”Fuktbelastningen på väggarna har ökat drastiskt genom att
femtiotalets lugnare badkarsbadande har övergått i dagligt duschande”.26
Förhöjda radonhalter förekommer
Förhöjda halter av radon i inomhusluften förekommer i folkhemshusen, liksom i senare årgångar. Blå lättbetong, som kan vara upphovet till detta, användes ända från slutet av 20-talet och fram till 1975 och markradon kan finnas i alla typer av bostadsområden. Men det finns ingen statistik som visar vilka typer av bostadsområden eller vilka årgångar av bostads-bebyggelsen som är mest drabbade.
Radon kan komma från marken, dricksvattnet eller byggmaterialen. Om stora mängder jordluft läcker in finns alltid risk för höga radonhalter inomhus och därför bör man mäta radon i alla bostäder med markontakt. De bostadstyper som vi riktar in oss på här har nästan undantagslöst kom-munalt dricksvatten, som innehåller ringa mängder radon.
Strålskyddsinstitutet (SSI) bedömer att ca 500 lungcancerfall orsakas av radon i bostäder varje år. Cirka 90 procent av de drabbade är rökare. SSI uppskattar att det finns närmare 500 000 bostäder i Sverige som har halter av radon på minst 200 Bq/m3 (becquerel per kubikmeter). Ungefär
115 000 lägenheter i flerbostadshus bedöms ha så höga radonhalter. För att hitta och åtgärda alla bostäder med radonhalter över 200 Bq/m3 behövs
mätningar i alla lägenheter med markkontakt eller som är byggda av byggnadsmaterial som avger radon.27
Till miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö” hör ett delmål om kvali-teten på inomhusmiljön. Detta innebär bl.a. att från år 2020 ska radonhal-ten i bostäder vara lägre än 200 Bq/m3. Om detta mål ska uppnås måste
takten på radonsaneringen öka avsevärt. Saneringstakten i flerbostadshus har under de senaste 20 åren varit ca 400 lägenheter per år.28
Uppskattningsvis 115 000 lägenheter i flerbostadshus har en radonhalt över 200 Bq/m3 inomhusluft.29 Stora delar av huset måste vara byggt av
blåbetong för att halten av radon i inomhusluften ska bli så hög att den kommer över 200 Bq/m3.
Det finns inga bidrag att söka för radonsanering i flerbostadshus. Bidrag utgår endast till småhusägare. Boverkets informationskampanj som ge-nomförs hösten 2005 riktar sig framför allt till småhusägare, men kom-mer att kunna användas även av andra aktörer.30
Det finns ingen generell skyldighet för hyresvärdar att radonundersöka lägenheter, men en enskild hyresgäst kan naturligtvis själv, på egen be-kostad, göra en radonmätning för att skaffa sig kunskap. Radongashalt över gällande gränsvärde är en brist i lägenheten som hyresvärden ska åtgärda enligt Jordabalken. Om så inte sker kan hyresgästen t.ex. kontakta Hyresnämnden, som kan förelägga fastighetsägaren att åtgärda den höga radonhalten. Kommunernas miljökontor har möjlighet att ålägga fastig-hetsägare att göra en radonmätning om de misstänker att byggnaden kan ha förhöjda värden, som kan medföra olägenhet för människors hälsa.31
26 Blomberg (2003). 27 Strålskyddsinstitutet. 28 SOU 2001:7 29 Boverket (2003b). 30 Se www.radonguiden.se 31 SOU 2001:7
PCB användes i slutet av perioden
PCB användes i fogmassor och golv mellan 1956 och 1973. En del av folkhemshusen kan alltså vara berörda av detta problem, som vi beskriver närmare på sidan 47.
Nya krav på källsortering får konsekvenser
Det är vanligen inga större problem att ordna källsorteringsutrymmen i denna typ av bostadsområden. Oftast finns gott om plats att bygga utrym-men där hyresgästerna kan sortera sitt avfall och sina förpackningar. Det pågår dock diskussioner om vem som ska stå för kostnaderna för käll-sorteringen; fastighetsägarna eller förpacknings- och tidningsinsamlingen. Staten försöker påskynda utvecklingen, bl.a. genom stöd till att bygga källsorteringsutrymmen.32
32 Se även diskussionen om källsortering i rekordårens boendemiljöer, sid 48.
Bostadsområdena kan behöva kompletteras med miljöstationer för källsortering av sopor och förpackningar.
Foto: Ulrika Hägred
Hur många fraktioner som avfallet ska sorteras i beror på den lokala ren-hållningsstadgan i kommunen. Arbetsmiljöregler och utökade krav på källsortering har medfört att många sopnedkast har satts igen, vilket kan innebära svårigheter för äldre och funktionshindrade att göra sig av med sitt avfall. Även nedskräpning kring källsorteringsutrymmen är ett pro-blem i många områden.
Enligt SABO:s miljöenkät 2003 har ca 80 procent av SABO-företagens hyresgäster möjlighet att källsortera glas, tidningar, kartong, plast och metall inom 200 meter från sin bostad. Men merparten av folkhemsbebyg-gelsen ägs och förvaltas av privata fastighetsägare och det finns ingen tillgänglig aktuell statistik om det aktuella läget för källsortering i denna bebyggelse.
VA-nätet har i många fall bytts ut
Fram till mitten av 50-talet byggdes huvuddelen av alla ledningar med alla sorters vatten i en ledning. Därefter byggde man huvudsakligen med separata ledningar för regnvatten och avloppsvatten, s.k. duplikatsystem. Det innebär att det finns många områden i folkhemmets bebyggelse som från början blandade dag- och spillvatten. Men många kombinerade led-ningar har byggts om till duplikatsystem under årens lopp.33
Ibland införs också lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD). Ett exempel är stadsdelen Augustenborg i Malmö, där dagvattnet rinner ge-nom området i delvis öppna kanaler.
Folkhemshusens skick
I en betydande del av folkhemsbebyggelsen finns det nu behov av omfat-tande förnyelseåtgärder. Enligt BOOM-gruppens inventering var det år 2002 omkring 60 procent av folkhemshusens lägenheter som inte hade moderniserats sedan 1975. Sannolikt utfördes relativt få större under-hållsåtgärder eller fullständiga moderniseringar, med stambyten, under de femton åren dessförinnan. Omkring 25 procent av hela detta bestånd ge-nomgick dock någon form av bygglovpliktig förnyelse åren 1961–1980. Det kan ha rört sig om mindre, yttre ändringar eller mer enstaka lägen-hetsförändringar.34
Stambyten återstår i en hel del hus
Den ursprungliga installationstekniska standarden är relativt hög. Men nära 360 000 lägenheter är inte stambytta efter 1975. Boverket bedömer att det som nu är på gång i fråga om upprustning och mer omfattande un-derhållsåtgärder framförallt gäller just 50-talshusen. Det är så långt man hunnit nu – åtminstone de fastighetsägare som har hus från flera tidspe-rioder. Mycket är redan gjort men en hel del återstår.
Mycket av utrustningen behöver bytas ut
Små kylskåp byggdes in i högskåp under perioden, men senare har större kyl- eller kyl/frysskåp installerats vid modernisering eller mindre förbätt-ringar. Snickerierna är vanligen fabrikstillverkade med god kvalitet, men bänkhöjden kan vara något låg. Mängden skåp och arbetsytor motsvarar ofta dagens standard. Under åren 1975–2002 har inredning/utrustning bytts ut i drygt 130 000 kök och nästan 20 000 kök har nyinstallerats. Renovering eller byte av inredning, helt eller delvis, kan bli aktuell i upp till 400 000 lägenheter.
Omkring 90 procent av lägenheterna fick från början tillgång till tvätt-stuga i huset eller något annat hus på tomten. Dessutom fanns det ofta någon större tvättstuga i området. Tvättstugorna i husen hade oftast separata torkrum som ventilerades med självdrag. Maskinell utrustning installerades i allmänhet. Utbyte av utrustning har genomförts i samband med moderniseringar som berört drygt 100 000 lägenheter sedan 1975, och ca 15 000 lägenheter har fått tillgång till nyinstallerade tvättstugor. Utrustning har säkert också bytts ut eller nyinstallerats utan samband med
33 Svenskt Vatten AB (2001)
34 Hela detta avsnitt bygger på BOOM-gruppen (2003) om inte annat anges.
I Augustenborg samlas regn-vattnet upp i grunda kanaler och dammar.
modernisering. Många torkrum har försetts med fläktstyrd ventilation el-ler ersatts med torkskåp och under senare år även torktumlare. Mycket av den maskinella utrustningen kan ändå behöva bytas, inte minst av resurs-hushållningsskäl. Behoven är svåra att uppskatta.
Ventilationen kan behöva förbättras
Merparten av husen byggdes med självdragsventilation, men fläktventi-lation installerades i högre hus. År 1980 hade minst 12 procent av husen frånluftsventilation. Ventilationssystemen har förbättrats för omkring 150 000 lägenheter 1975–2002. Behov av förbättringar kan finnas både för en del av dem och för en stor del av dem som inte åtgärdats. Åtgär-der kan emellertid ha genomförts utan att registreras i statistiken. UnÅtgär-der senare år har t.ex. självdraget i trevåningshus inte sällan förstärkts med hjälp av termostyrda centrala fläktar. Maximalt kan behoven av förbätt-ringar gälla ca 400 000 lägenheter men det är inte troligt att behoven är så omfattande.
Gamla elledningar måste bytas
Elsystemen från denna tidsperiod har relativt låg kapacitet och torde vara uttjänta i dag. Elsystem och ledningar har troligen förbättrats för drygt 150 000 lägenheter 1975–2002. Behov av ytterligare förbättringar kan finnas för en del av dem och sannolikt för merparten av dem som inte re-gistrerats som åtgärdade. Förnyelse som inte rere-gistrerats i statistiken kan dock ha genomförts. Behoven kan gälla uppemot 400 000 lägenheter.
Dålig värmeisolering
Husen från denna period har brister i den värmeisolerande förmågan. Framförallt de hus som byggdes under den tidigare delen av perioden fick ofta bara ett tunt värmeisoleringsskikt. År 1980 var 60 procent av husen berättigade till speciellt statligt stöd för tilläggsisolering. Registrerad för-nyelse av fasadytskikt har berört totalt sett ca 100 000 lägenheter under 1975–2002. För knappt 75 000 av dem gjordes en tilläggsisolering, helt eller delvis. Tilläggsisolering av lamellhus gäller inte sällan enbart gavel-fasader, där behoven av bättre isolering ofta är störst.
Åtgärder på tak har under samma period genomförts i hus med ca 110 000 lägenheter, och i de flesta fall gjordes då en tilläggsisolering. Iso-lering av tak är oftast betydligt enklare att genomföra än fasadisoIso-lering.
Både när det gäller fasader och tak kan mycket ha utförts utan att regi-streras i statistiken. Behovet av större fasadåtgärder under de närmaste decennierna är därför mycket svårt att uppskatta. När det gäller fasader finns ofta skäl för återhållsamhet i fråga om ändringar. Byte av ytskikt och tjock tilläggsisolering kan spoliera mycket av husens speciella kvali-teter och tidskaraktär.
Fönster och balkonger behöver ses över
Husen byggdes normalt med tvåglasfönster, med kopplade, fabrikstillver-kade bågar med enkla profileringar. Mot slutet av 50-talet började även pivåhängda 35 fönster bli vanliga. År 1980 hade ca 7 procent av husen
treglasfönster, troligen inte ursprungliga. Åren 1975–2002 har byte till
35 Pivåhängda = upphängda på tappar, som de roteras kring
Många balkonger behöver renoveras.
treglas registrerats för ca 95 000 lägenheter. Förbättringar av fönstrens isolerförmåga kan därmed bli aktuell i 310 000–320 000 lägenheter. Enk-lare förbättringar såsom tätning av fogar och ”tredje rutan” eller motsva-rande förbättring av den inre bågen är nog det mest rimliga här, liksom i lite äldre bebyggelse, på grund av fönstrens tekniskt goda kvalitet och deras betydelse för husens uttryck.
Flertalet lägenheter från denna tid fick balkonger eller uteplats på mark. Relativt små, utanpåhängande eller något indragna balkonger med arme-rad betongplatta var vanliga. År 1980 hade nästan hälften av husen bal-kong eller uteplats till alla lägenheter, medan drygt 45 procent av husen hade balkong till en del av lägenheterna, vanligen till alla lägenheter med två eller fler rum, åtminstone i de övre våningarna.
De grovt skattat 450 000 ursprungliga balkonger som finns kvar krä-ver underhåll. Drygt 90 000 av de lägenheter som 1975–2002 berördes av modernisering fick sina balkonger renoverade, ca 8 000 fick helt nya balkonger medan 60 000 balkonger inte åtgärdades. Vid renovering bör tidstypiska smidesräcken och plåtfronter bevaras eller återskapas, vilket dock sällan medför någon påtaglig fördyring. Behoven av utbyte eller renovering kan uppskattas till maximalt ca 360 000 balkonger.
Inga behov av grund- eller stomförstärkning
Stenhusen i denna åldersgrupp grundlades vanligen med betongmurar till berg eller på en sula av betong. Omkring 2 000 förstärkningar har behövts under åren 1975–2002. Cirka 3 000 förstärkningar av stommar har ut-förts, flertalet troligen i samband med ändring av planlösningar. Det finns troligen inte något större behov av ytterligare åtgärder.
Under 1961–75 byggdes cirka 900 000 bostäder i flerbostadshus. Foto: Tomas Södergren/Nordicphotos
Rekordårens storskaliga
flerbostadshusområden
Det politiskt beslutade så kallade miljonprogrammet inleddes 1965 och pågick i tio år. Men bostadsbyggandet hade ökat kraftigt redan i slutet av 50-talet. Under perioden 1961–75 färdigställdes över 70 000 bostäder varje år och det är de åren som brukar avses när man talar om rekordåren i svenskt bostadsbyggande. Men vid en närmare granskning kan man se att det var en tydlig fasförskjutning mellan flerbostadshusens och småhusens rekordår. Redan 1959 byggdes över 50 000 lägenheter i flerbostadshus och så var det varje år fram till och med 1973, varefter byggandet av flerbo-stadshus minskade hastigt. Småhusbyggandet sköt fart i slutet av 60-talet och mellan 1969 och 1981 byggdes mer än 30 000 småhus om året.
När vi här talar om rekordårens storskaliga flerbostadshusområden tänker vi främst på perioden från ca 1960 till en bit in på 70-talet och de bebyggelsemiljöer från denna tid som upplevs som storskaliga – till sin utbredning eller på höjden, eller både och. Men storskalig är ett relativt begrepp. I nästan varje svensk tätort finns det något bostadsområde som upplevs som storskaligt i förhållande till ortens storlek. Det handlar alltså inte bara om storstädernas ytterstadsdelar.
Figur 7
Färdigställda bostäder i flerbostadshus resp. småhus 1955–99.
Källa: SCB
De bostäder som byggdes under rekordåren står alltjämt för en stor del av våra bostäder idag. Men flerbostadshuslägenheterna från den tiden har minskat i antal. Av de dryga 900 000 lägenheterna som inrapporterades som nybyggda 1961–75 återstår idag ca 843 000. Cirka 60 000 lägenheter har försvunnit genom rivning eller hopslagning eller genom att de över-gått till annan användning. Allmännyttan äger nästan hälften av bostä-derna och resten är ganska jämnt fördelade över privata hyresvärdar och bostadsrättsföreningar.
Figur 8
Lägenheter i flerbostadshus färdigställda 1961–75.
Källa: SCB. Upplåtelseformer avser SCB:s kalkylerade bostadsbestånd 2005. Lägenhets-storlekar baseras på FoB90
Planmässiga förutsättningar i rekordårens flerbostadshusområden
Även om vi idag uppfattar 60- och 70-talsområdena som väldigt olika 50-talsbebyggelsen, så bygger de på samma principer om grannskapsenheter – bilfria boendemiljöer i grönområden, med bostadshusen grupperade i förhållande till ett centralt torg eller, som det ofta kallas, centrum eller centrumanläggning. Men gradskillnaderna är ändå ganska avgörande för upplevelsen. Rekordårens bostadsområden ligger ofta betydligt längre ut från tätortens centrala delar och har mer konsekvent genomförd trafikse-parering än 50-talsområdena. De blir därigenom också ännu tydligare av-gränsade och åtskilda från staden eller tätorten i övrigt. Andra avgörande faktorer är att de är större och mindre varierade, och det gäller i ökande utsträckning ju senare under perioden som områdena tillkommit.
Återvändslägen
De storskaliga flerbostadshusområdena från rekordåren ligger som själv-ständiga öar utanför städernas eller industriorternas centrala delar. Till-farterna är lika storskaliga som områdena. Ofta är dessa bostadsområden skilda från den övriga staden eller tätorten genom storskaliga trafikrum. Detta förstärks av att den tillåtna hastigheten på angränsande vägar ofta är högre än 50 km/tim. Det bristande rumsliga sambandet förstärks alltså av det högre rörelsetempot. Typiskt sett finns en matarring för trafikför-sörjningen in till området och infarterna är utformade som trädstrukturer. Biltrafiken är vanligen helt skild från gång- och cykelstråken. Inte sällan ligger dessa områden dessutom som satelliter i återvändslägen. Vägen går bara dit – inte förbi.
Stora samlade parkeringsplatser fungerar som barriärer mellan gatan och husen. Tillfartsleden går ofta runt hela området. Grönytorna inne bland husen är därigenom skyddade från biltrafik men parkeringarna och matarringen blir en barriär mot den omgivande naturen.
Bussarna kör ofta i utkanten
Gatustrukturen gör att det ofta är svårt att ordna genomgående busslinjer som utan omvägar passerar nära förbi bostadshusen. Bussarna tvingas köra i omkretsande cirklar eller angöra med fram- och återväg i samma sträckning. I kombination med att områdena ligger långt ut från centrum blir restiden relativt lång.
Busshållplatsen ligger ofta ut-anför själva bostadsområdet. Foto: Ulrika Hägred
Separata cykelvägar
Det finns ofta gång- och cykelstråk utlagda enligt SCAFT-principen 36,
vilket gör att de inte följer gatustrukturen i övrigt utan går tvärs igenom parker, och korsar gator och trafikleder i skilda plan. Detta innebär att cykelvägarna ofta är blåsiga, eftersom de inte har skydd av bebyggel-sen. Dessutom kan de upplevas som mycket otrygga, eftersom bilister, bussresenärer och andra trafikanter inte rör sig längs samma stråk. Ofta ska dessutom något kontors- eller verksamhetsområde, som kvälls- och nattetid är helt öde, passeras på vägen till eller från stadens eller tätortens centrum.
Från torg till inåtvända centrumanläggningar
Precis som i folkhemmets bostadsområden är den lokala servicen samlad på en central plats i området, men rekordårsområdena är generellt sett större till ytan, vilket påverkar avståndet till områdescentrum. Och rekord-årens centrum är inte så ”torg-lika” som i folkhemsområdena. Många av dem vänder sig inåt med relativt slutna fasader utåt och ingen gatukontakt alls.
På 60-talet kom centrumhuset, som ibland har ett litet inomhustorg. Och ibland skapades former utan tydliga torgrum. De lokala torgen kallas i rekordårens storskaliga bostadsområden ofta för centrumanläggningar, vilket är betecknande för deras funktion. De tjänar inte huvudsakligen som representativa platser utan som köpcentrum. Ambitionen om det öppna offentliga rummet för samling har övergetts.37 38
Sämre förutsättningar för handel och företagsamhet
I en hel del av rekordårens storskaliga flerbostadshusmiljöer är de plan-mässiga förutsättningarna för lokal handel och företagsamhet bristfälliga.
I studien ”Bebyggelsens betydelse för företagsamheten i Rinkeby, Fittja, Alby och Husby” 39 diskuteras hur den fysiska strukturen ofta är ett
stort hinder, både för det lokala näringslivet och för folks dagliga liv, och att människor inte beter sig som planerarna tänkt sig. Mohammad, som bor i Husby, beskriver situationen så här: ”Se hur mammorna går längs
gatan, som saknar trottoar eftersom området är byggt på principen tra-fikseparering. De som bor här har andra krav på den byggda strukturen, genom sina behov, och de beter sig rationellt utifrån dessa och hamnar i konflikt med den fysiska miljön. Gatan är inte avsedd för gående. De är oskyddade i den miljön, de har trampat fram en stig och gjort egna trottoarer längs gatorna.”
36 SCAFT=Stadsbyggnad Chalmers Arbetsgruppen för Forskning om Trafiksäkerhet,
en arbetsgrupp som startades av Sune Lindström som var professor vid Chalmers 1956–1969.
37 Olsson, Ohlander, Sondén, (2004). 38 Klasander (2001).
