• No results found

Tillgängliga platser

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Tillgängliga platser"

Copied!
90
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Tillgängliga platser

En bakgrund till Boverkets föreskrifter om användbarhet och tillgänglighet på

allmäna platser och områden för anläggningar än byggnader, ALM

(2)
(3)

Tillgängliga platser

En bakgrund till Boverkets föreskrifter om

användbarhet och tillgänglighet på allmänna platser

och områden för andra anläggningar än byggnader,

ALM

(4)

Titel: Tillgängliga platser Utgivare: Boverket april 2005 Upplaga: 1:2

Antal ex: 500

Tryck: Internt Boverket ISBN: 91-7147-873-6

Foto inlaga: Boverket om ej annat anges Foto bilaga 2: Emma Jansson

Publikationen kan beställas från:

Boverket, Publikationsservice, Box 534, 371 23 Karlskrona Telefon: 0455-35 30 50

Fax: 0455-819 27

E-post: publikationsservice@boverket.se Webbplats: www.boverket.se

(5)
(6)

Förord

Den 1 oktober 2004 trädde Boverkets nya föreskrifter i kraft med krav på användbarhet och tillgänglighet vid nyanläggning av all-männa platser och områden för andra anläggningar än byggnader (ALM). I föreskrifterna preciseras hur kraven på användbarhet och

tillgänglighet ska uppfyllas. Gångytor, hissar, kontrastmarkeringar, skyltar och parkeringsplatser för rörelsehindrade är några exempel på områden som regleras.

Denna rapport innehåller konsekvensutredningen som Boverket tog fram inför beslutet om de nya reglerna. Den första bilagan till

konsekvensutredningen innehåller nedslag som representerar några kommuners och enskilda näringsidkares tillgänglighetsarbete. Den andra bilagan, som är framtagen av Emma Jansson på uppdrag av Boverket, innehåller en analys av och exempel på ljushetskontras-ter. I slutet av rapporten finns de gällande föreskrifterna.

Karlskrona i april 2005

Maria Petersson

(7)

Innehåll

Förkortningar

PBL Plan- och bygglagen (1987:10)

PBF Plan- och byggförordningen (1987:383)

BVL Lag (1994:847) om tekniska egenskapskrav på

byggnadsverk, m.m.

BVF Förordning (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på

byggnadsverk, m.m.

BBR Boverkets byggregler (1993:57 med ändring t.o.m. 1998:38)

BÄR Boverkets allmänna råd om ändring av byggnad (1996:4

(8)

Problemanalys

Bakgrund

Boverket fick den 12 juli 2000 ett regeringsuppdrag att, med ut-gångspunkt från vad som sägs i regeringens proposition ”Från patient till medborgare — en nationell handlingsplan för handi-kappolitiken” (prop. 1999/2000:79) och riksdagens beslut med anledning av denna (bet. 1999/2000: SoU14, rskr. 1999/2000:240), förtydliga de krav på tillgänglighet som redan finns i PBL när det gäller nybyggnad och ändring av allmänna platser.

Uppdraget redovisades till regeringen den 20 februari 2001. På Miljödepartementet pågick samtidigt ett arbete med en pro-position om tillgänglighet till offentliga lokaler och på allmänna platser (prop. 2000/01:48). Propositionen överlämnades till riks-dagen den 14 december 2000. Bostadsutskottet gjorde en del för-ändringar i lagändringsförslagen och riksdagen biföll Bostads-utskottets betänkande 2000/01: BoU5 den 8 mars 2001.

Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2001. Ändringen bestod av (förutom av den nya paragrafen om enkelt avhjälpta hinder) två delar:

• Ett andra stycke infördes i 3 kap. 18 § PBL, i vilket anges att kraven i 3 kap. 15 § 1 st 5 p PBL (som avser tomt) på använd-barhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-förmåga alltid ska uppfyllas på allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Tidigare gällde att detta krav skulle tillämpas i skälig utsträckning. • Regeringen gav Boverket ett bemyndigande i 6 § PBF att

utfärda de verkställighetsföreskrifter och de övriga före-skrifter som behövs för tillämpningen av 3 kap. 15 § 1 st 5 p PBL även för allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Regeringen stöder sitt bemyn-digande till Boverket på en bestämmelse i 16 kap. 1 § PBL. Boverket hade tidigare inte något bemyndigande att utfärda föreskrifter för dessa platser och områden. Behovet av mer precisa krav är enligt förarbetena också huvudskälet till lagändringen.

(9)

Paragrafens nya lydelse (tillägg kursiverat): 3 kap.

18 §

I fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader ska vad som föreskrivs om tomter i 17 § andra stycket alltid tillämpas samt vad som föreskrivs i 15 och 16 § § och i 17 § första, tredje och fjärde styckena tillämpas i skälig utsträckning. Sådana platser och områden skall dock alltid uppfylla kravet i 15 § första stycket 5 på användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag.

För tomt gäller (sedan tidigare): 3 kap.

15 § … skall tillses att …

5. tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt, kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga,

Boverket har utarbetat ett förslag till tillämpningsföreskrifter och allmänna råd till 3 kap. 18 § andra stycket.

Boverket har i enlighet med 27 §, punkt 2, i verksförordningen (1995:1322) genomfört en konsekvensutredning av föreslagna föreskrifter och allmänna råd. Dock bedömer Boverket inte att föreskrifterna kommer att leda till väsentligt ökade kostnader för berörda parter varför regeringens medgivande för att besluta om föreskrifterna, enligt 27 §, punkt 4, inte kommer att behövas. Konsekvenserna för småföretag har beaktats i konsekvensutred-ningen, de föreslagna föreskrifterna föranleder dock inte någon särskild konsekvensanalys enligt SimpLex-förordningen (1998:1820).

Vilka problem ska lösas?

Utdrag ur regeringens proposition 2000/01:48:

”Som tidigare nämnts är det ofta i gatumiljön som det finns hinder för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Hindren består både av svårigheter för rörelsehindrade när det gäller nivåskillnader, markbeläggningar och trottoarkanter och av svårig-heter för personer med nedsatt orienteringsförmåga att hitta rätt. PBL kräver i dag enbart att allmänna platser, d.v.s. torg och gator m.m., handikappanpassas i skälig utsträckning och någon närmare precisering av kraven lämnas inte i förordning eller tillämpnings-föreskrifter. Enligt regeringens mening är det ett väsentligt allmänt

(10)

intresse att den gemensamma miljön i rimlig utsträckning kan användas av alla på lika villkor och att ingen skall vara utestängd från deltagande i samhällslivet på grund av nedsatt rörelse- eller

orienteringsförmåga. Starka skäl talar för att förbättringen av den gemensamma miljön nu intensifieras. Därför bör mer precisa krav ställas på tillgänglighet i samband med iordningsställande av allmänna platser och i områden för andra anläggningar än bygg-nader. En ändring med den innebörden bör sålunda göras i 3 kap. 18 § PBL.”

Utdrag ur bostadsutskottets betänkande 2000/01: BoU5: ”Bostadsutskottet tillstyrker således regeringens förslag om att komplettera 3 kap. 18 § PBL med ett andra stycke med innebörden att allmänna platser och områden för andra anläggningar alltid skall uppfylla vissa krav på användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga i den utsträckning som följer av föreskrifter. Avsikten är att genom dessa föreskrifter närmare reglera vad som skall gälla i samband med iordningställande och ändring.”

Målet

Målet med föreskrifterna är att vid iordningställande och i förläng-ningen även ändring av allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader, uppnå samma nivå av användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga som vid iordningsställande och ändring av tomter.

Avgränsning

Allmän plats — område för annan anläggning än byggnad - tomt Allmän plats

I PBL finns inte någon uttömmande definition av begreppet allmän plats utan endast en exemplifiering i 5 kap. 3 §. Där anges att gator, vägar, torg och parker kan vara allmänna platser. En förutsättning för att mark ska vara allmän plats är att marken har redovisats som

sådan i en detaljplan1 eller i områdesbestämmelser.

Område för annan anläggning än byggnad

”Område för andra anläggningar än byggnader” definieras inte i PBL. Där ges inte heller något exempel på vad som kan utgöra ett sådant område. Enligt förarbetena till bestämmelsen är det dock fråga om sådan mark som används eller behövs för ett normalt nyttjande av en

annan anläggning än byggnad 2. Det kan t.ex. vara område för

idrottsplatser, skidbackar, campingplatser och golfbanor men även

1 Plan- och bygglagen, Nordstedts juridik, Didón m.fl. 3:42.

(11)

industriområden med andra anläggningar än byggnader torde avses. Alla sådana områden, oavsett om allmänheten har tillträde dit eller inte och om de är offentligt eller privat ägda, omfattas av det skärpta kravet på tillgänglighet och användbarhet.

En bra vägledning för vilka områden som avses får man dock genom att utgå från de andra anläggningar än byggnader som räknas upp i 8 kap. 2 § PBL. De anläggningar som anges där är de som samhället anser att det finns skäl att bygglovpröva. Områden som används eller behövs för ett normalt nyttjande av sådana anläggningar omfattas helt klart av kravet på användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga i 3 kap. 18 § 2 st PBL. Områden för icke bygglovpliktiga andra anläggningar än byggnader omfattas emellertid också av detta krav. Man får alltså inte en uttömmande beskrivning genom att läsa 8 kap. 2 § PBL.

Följande anläggningar räknas upp i 8 kap. 2 § PBL:

a) nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med liftar, kabinbanor, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, frilufts-bad, motorbanor och golfbanor

b) upplag och materialgårdar

c) tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift

d) fasta cisterner, fasta anläggningar för kemiska produkter e) radio- eller telemaster eller torn

f) vindkraftverk, murar eller plank, parkeringsplatser utomhus, begravningsplatser.

På en allmän plats eller i ett område för andra anläggningar än byggnader kan det finnas byggnader. Om det finns tomt (se nedan) i anslutning till en sådan byggnad framgår det av detaljplanen. Tomt avsedd för bebyggelse

Med ”tomt” avses mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller be-hövs för att bebyggelsen ska kunna användas för avsett ändamål, t.ex. friytor för lek och utevistelse, kommunikationsytor samt plats

för parkering, lossning och lastning3. Begreppet ”tomt” i PBL har inte

någon speciell betydelse i fastighetsrättsligt avseende.

(12)

Det är alltså inte alltid lätt att avgöra om ett markområde är ”tomt” eller ”allmän plats/område för andra anläggningar än byggnader”. Denna gränsdragningsproblematik avgörs dock i de allra flesta fall i planeringsarbetet. Problemet är kanske i praktiken inte heller så stort då Boverket har föreskriftsrätt för såväl tomterna som de andra områdena och kraven är desamma. Ett sätt vore därmed kanske att på sikt sammanföra föreskrifterna till en gemensam författning. Kvartersmark av allmänplatsliknande karaktär

I PBL ställs förutom på allmänna platser krav på två andra typer av markområden; tomter som tas i anspråk för bebyggelse och områ-den för andra anläggningar än byggnader. Andra markområområ-den regleras inte i 3 kap. PBL.

Det har blivit allt vanligare att ”allmänplatsliknande” miljöer inte är allmän plats och därmed ofta inte omfattas av de offentligrättsliga kraven i 3 kap. PBL. Det kan vara gator, torg och andra kommunika-tionsutrymmen som istället för allmän plats benämns kvartersmark. Kan inte dessa platser anses vara tomt eller område enligt ovan omfattas de inte av föreskrifterna.

Sammanfattning

Allmän plats är sådan mark som i detaljplan eller områdesbe-stämmelser i huvudsak anges som gator, vägar, torg och parker medan ett område för andra anläggningar än byggnader kan vara allt från nöjesparker och småbåtshamnar till skidbackar.

Från ”i skälig utsträckning” till ”alltid”

Det nya stycket som infördes i 3 kap. 18 § PBL betyder att kravet på användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-förmåga alltid ska uppfyllas på allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Tidigare gällde att detta krav skulle tillämpas i skälig utsträckning.

Det kan dock ifrågasättas om denna förändring i sig har någon större praktisk verkan. I 3 kap. 15 § 1 st 5 p finns nämligen restriktionen att kravet endast ska gälla om det inte är obefogat med hänsyn till ter-rängen och förhållandena i övrigt. Dessa bedömningsmoment var sannolikt i huvudsak just de som ingick i den tidigare skälighetsbe-dömningen i 3 kap. 18 §.

Iordningställande — ändring

Föreskrifterna kommer att gälla vid iordningsställande av allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Någon exakt definition på vad som menas med iordningsställande finns inte. Det är dock något annat än ändring, i prop. 2000/01:48 beskrivs iordningsställande och ändring som två olika saker.

(13)

Boverkets bemyndigande gäller iordningställande d.v.s. nyanlägg-ning av allmänna platser och områden för andra anläggnyanlägg-ningar än byggnader. Boverket kan inte med detta bemyndigande skriva

föreskrifter till ändring av dessa platser och områden. Däremot är det fullt möjligt att skriva allmänna råd om ändring av dessa platser och områden. Boverket avser att utreda denna fråga vidare.

Underhåll

Enligt 3 kap. 17 § PBL ska tomter hållas i vårdat skick, anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § ska hållas i stånd i skälig utsträckning. Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser ska underhållas så att risken för olycksfall begränsas. Detta ska enligt 18 § tillämpas i skälig utsträckning även för allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader.

Det är viktigt att drift och underhåll sköts, men Boverket har inte något bemyndigande att meddela föreskrifter annat än för iordning-ställande (nyanläggning).

Kulturvärden

I första stycket i 3 kap. 18 § hänvisas till att ifråga om allmänna platser gäller det som står om tomter i 17 § andra stycket alltid ska tillämpas. Där står ”Tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, får inte förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser”. Detta krav gäller alltid. Andra delen av första stycket i 18 § säger att ”vad som föreskrivs i 15 och 16 § § och i 17 § första, tredje och fjärde styckena tillämpas i skälig utsträckning” 15 § inleds med texten ”Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen”, detta krav gäller i skälig omfattning. De ovanstående texterna i PBL gäller och ska beaktas vid tillämp-ningen av Boverkets föreskrifter om användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga på allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Boverkets bemyn-digande avser dock endast 3 kap. 15 § 1 st p 5.

Förvanskningskravet i 3 kap. 12 § PBL gäller ”Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas”. Eftersom denna paragraf gäller byggnader är den ej applicerbar på allmänna platser.

Vad innebär det skärpta kravet i praktiken?

Det faktum att det införs tillämpningsföreskrifter är alltså det som i praktiken troligen kommer att få störst betydelse för genomslaget av

(14)

lagkravet. Detta inte minst på grund av att det i 3 kap. 18 § 2 st anges att kravet i 3 kap. 15 § 1 st 5 p PBL ska uppfyllas i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av PBL.

Även om det numera är så att kraven i 3 kap. 15 § 5 p PBL enligt 3 kap. 18 § 2 st PBL alltid ska tillämpas även när det gäller allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader så finns det en begränsning inbyggd i den förstnämnda bestämmelsen. Kravet ska ju bara tillämpas om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt.

I anslutning till den tidigare begränsningen i 3 kap. 18 § PBL (skälig utsträckning) anför departementschefen i förarbetena att det inte krävs att åtgärder vidtas för att t.ex. bergiga partier med stora höjd-skillnader ska bli tillgängliga. För många anläggningar som bygger på att man utnyttjar naturförutsättningarna på platsen är det enligt departementschefen inte heller skäligt att ställa krav på tillgäng-lighet. Som exempel på sådana anläggningar anges slalombackar och golfbanor. Däremot ska anlagda parker och torg anordnas så att de kan fungera för alla4.

Område med skidbackar omfattas av föreskrifterna i de delar som inte utgörs av själva backarna. Området nedanför backarna ska kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-förmåga. Likaså eventuella områden på topparna om dessa kan nås med linbanor. Linbanorna och övriga delar av själva anläggningen omfattas dock inte av Boverkets bemyndigande.

Områden med golfbanor omfattas också av föreskrifterna i alla de delar där det inte är obefogat med hänsyn till terrängen. Banorna bör dock så långt det är möjligt alltid utformas utan hindrande kanter och diken.

Den aktuella lagförändringen och de nya föreskrifterna kommer indirekt att få konsekvenser även för ändringsåtgärder. Kraven vid iordningsställande utgör nämligen utgångspunkt vid fastläggande av kravnivån vid ändring. Om lagändringen och föreskrifterna medför en skärpning i iordningsställandefallen kommer det alltså även att påverka ändringsfallen. Kravet vid ändringsåtgärder på allmän plats och inom områden för andra anläggningar än byggnader i 3 kap. 18 § jämfört med 3 kap. 16 § 2 st hänvisar ju till kraven i 3 kap. 15 § 1 st 5 p som vid ändring ska tillämpas i den utsträckning som efter omstän-digheterna kan krävas med hänsyn till kostnaderna för arbetet och platsens eller områdets särskilda egenskaper.

(15)

VGU och Trast

Vägverkets befintliga handbok med utformningsråd, Vägutformning

94(VU 94) för statliga vägar arbetas för tillfället om tillsammans med Svenska Kommunförbundet för att passa både kommunernas och statens behov. Den nya handboken, Vägars och gators utformning

(VGU),kommer att innehålla Vägverkets riktlinjer för den fysiska

ut-formningen av vägtrafikmiljön för att underlätta tillgängligheten för personer med funktionshinder. Handboken planeras att fortlöpande uppdateras. Vid upphandling av allmänna vägar, som staten är väg-hållare för, kommer VGU att vara bindande inom Vägverket, i övrigt kommer den att fungera som en handbok.

Svenska Kommunförbundet och Vägverket med flera arbetar just nu

med Trafik för en attraktiv stad (TRAST),en handbok som är tänkt

som ett vägledningsdokument för kommunens planeringsarbete där trafikfrågor integreras i planeringen.

Boverkets föreskrifter är bindande medan VGU eller TRAST är väg-ledningsdokument. Boverkets och Vägverkets ambition är att före-skrifterna och VGU inte ska ha motstridiga krav respektive riktlinjer. Det finns områden där ytterligare forskning behövs för att fastställa vilka krav eller riktlinjer som är lämpliga, exempel på sådana områ-den är utformning av ledstråk och skyltar. Skulle Boverkets föreskrif-ter och vägledningsdokumenten vara motstridiga är det Boverkets föreskrifter som gäller eftersom de är bindande till skillnad från VGU och TRAST.

Övergångsställen, busshållplatser och cirkulationsplatser

Boverkets föreskrifter ska ange samhällets minimikrav på den fysiska miljön och kan inte ha en sådan detaljeringsnivå att de kan vara heltäckande. Föreskrifter behandlar olika delar som tillsammans med vägledningsdokument kan skapa tillgängliga och användbar miljöer. Kompletterande vägledning finns bland annat hos Vägverket, se avsnittet ovan.

(16)

Händelseförlopp

Vad händer i stort?

FN antog år 1993 standardregler som fastställer staternas ansvar för att människor med funktionshinder tillförsäkras samma rättigheter, möjligheter och ansvar som andra samhällsmedborgare. Reglerna tar upp vilka förutsättningar som krävs för delaktighet på lika villkor och hur dessa omsätts i praktiken med fysisk tillgänglighet, utbildning, arbete samt ekonomisk och social trygghet. De redovisar även de redskap som används för genomförandet. Sverige har förbundit sig att följa dessa standardregler.

EU: s ministerråd har år 1996 utfärdat en resolution om lika möjlig-heter för människor med funktionshinder. Den överensstämmer med FN: s standardregler. År 1999 utfärdades en resolution om lika möjligheter till sysselsättning för personer med funktionshinder och år 2000 kom ett meddelande från kommissionen till rådet, Europa-parlamentet, ekonomiska och sociala kommittén och regionkom-mittén för ett Europa fritt från hinder för personer med funktions-nedsättning.

I Från patient till medborgare(reg. prop. 1999/2000:79) föreslår

regeringen följande nationella mål:

• En samhällsgemenskap med mångfald som grund.

• Ett samhälle utformat så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet.

• Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.

Följande arbetsområden ska prioriteras under de närmaste åren: • att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla

samhällssektorer.

• att skapa ett tillgängligt samhälle. • att förbättra bemötandet.

Förutsättningar för måluppfyllelse

Vad kommer att krävas för att få byggherrarna att uppfylla kraven i föreskrifterna?

Det kommer att bli en viktig uppgift att sprida information om de nya tillämpningsreglerna och att förklara bakgrunden till varför de har kommit till. Det kommer också att vara viktigt att visa de många positiva följdeffekterna de kan få, inte minst för att öka förståelsen och insikten, och därmed förutsättningarna för måluppfyllelse.

(17)

Incitamenten och problembilderna ser olika ut för de skilda ägar-kategorierna, kommunerna, samfällighetsföreningarna och de enskilda näringsidkarna (se nedan).

Kommunen

Kommunen är oftast huvudman för och ägare av allmän platsmark och kommunens byggnadsnämnd utövar tillsyn över att PBL: s krav följs för bl.a. sådana platser. Dessa båda delar av kommunens verk-samhet bör arbeta tillsammans med alla övriga berörda delar av den kommunala verksamheten för att gemensamt se till att dessa aspek-ter genomsyrar alla delar av den långsiktiga planeringen för att lagens och därmed tillämpningsreglernas krav ska uppnås. Det är dock viktigt att kommunen inte sammanblandar rollen som huvud-man och ägare av allmänna platser med myndighetsutövnings-uppgiften.

En förutsättning för måluppfyllelse är att man inom varje kommun skaffar sig ett långsiktigt arbetssätt som säkrar att kraven naturligt kommer in i det dagliga arbetet inom varje sektor och inte blir ett tillfälligt projekt, vid sidan av den ordinarie verksamheten. Se vidare

Boverkets rapport ”Delaktighet för alla”5.

Det kommer dessutom att bli en viktig uppgift även för kommunerna att sprida information om de nya föreskrifterna för att öka

för-ståelsen för målet att allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader ska bli lika användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga som de är för andra personer.

Detaljplaner

Om kommunen är huvudman för allmän plats ska alltid användning och utformning redovisas i detaljplanen. Skälen är att allmänheten har rätt att få veta vilken miljö planen garanterar och att det behövs utgångspunkter för beräkning och fördelning av kostnader för an-läggning och drift. Den planerade standarden/kostnadsnivån kan vanligen utläsas tillräckligt noga av planens användningsbestämmel-ser och arealer, men kan precianvändningsbestämmel-seras med utformningsbestämmelanvändningsbestämmel-ser och i planbeskrivningen.

För parker och torg kan utformningen av miljön oftast anges med enkla beskrivande bestämmelser medan miljön på och kring gator och vägar är svårare att bestämma. Miljön är här ofta mer beroende av hur kommunikationsytan används än hur den utformas d.v.s. fordonsantal, hastighet o.s.v. har större betydelse än t.ex. gatans bredd.

5 ”Delaktighet för alla, Regeringsuppdrag M2000/2750/Hs om tillgänglighet i den publika miljön, insyn och samråd och lokala åtgärdsprogram för tillgänglighet”, Boverket juni 2001.

(18)

Vid nya eller större förändringar av gator anges i detaljplan gatutyp i termer av genomfart, infart, huvudgata, lokalgata, gårdsgata,

industrigata, bussgata, gågata och parkeringsplats. Andra typer av regleringar kan vanligen beslutas som lokala trafikföreskrifter. Undantagsvis kan man bestämma en högsta hastighet för biltrafik och med utformningsbestämmelser bestämma detaljer som bredd på körbanor, separering av olika trafikslag, beläggning, farthinder, utfartsbegränsningar, plantering, belysning etc. Separering av trafikslag kan göras dels genom användningsbestämmelser för olika slag av allmänna platser (gata eller gångväg), dels genom utform-ningsbestämmelser för en viss allmän plats (gata med gångbana). Vanligen anses begreppet ”torg” vara tillräckligt i sig, men någon gång kan det ändå behövas preciseringar som salutorg, busstorg etc. Med egenskapsbestämmelser kan man visa torgets disposition för exempelvis parkering eller uteservering och man kan föreskriva om planteringar.

Parkområde kan preciseras i detaljplanerna genom enkla använd-nings- eller egenskapsbestämmelser. Parkområdet kan tillhöra kategorin park, natur eller skydd. Vid behov kan anläggningar med särskild omgivningspåverkan som kvarterslekplats, större bollplan, ridväg och hundrastplats särredovisas.

Kommunen kan alltså med egenskapsbestämmelser lägga fast detaljer så som viss plantering, belysning, beläggning, plats för uteservering etc. Man kan också införa skyddsbestämmelser för allmän plats som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. I planbeskrivningen utveck-las vad de olika typerna av allmän plats och platsernas reglering innebär för miljön och samhällets funktion.

En allmän plats är vanligen inte avsedd för bebyggelse. Det hindrar inte att det ofta behövs både anläggningar och byggnader för själva platsens skötsel och bruk. Det kan gälla t.ex. kiosker, toaletter, små förråd, skydd vid hållplatser. Dessa bör så långt möjligt redovisas i planen genom egenskapsbestämmelser.

(19)

Utdrag ur detaljplan för området väster om Västra Varvsgatan, område för Bomässan Bo01, i Hamnen i Malmö.

Exempel

Detaljplanen över Bo01-området i Malmö anger t.ex. att gågatorna längs vattnet, längs kanalen och igenom området är allmän plats-mark. Övriga inre stråk, torg och ”gröna platser” ska vara tillgängliga för allmänheten. Detta ska säkras genom att kommunen ska gå in

som delägare i gemensamhetsanläggningen6. Dessa övriga inre stråk

är i detaljplanen angivna som kvartersmark som ska anordnas för gemensamt ändamål. (Se vidare under rubriken ”Kvartersmark av allmänplatsliknande karaktär”.)

Lov- och tillsynsfrågor

Ägare av allmän platsmark och områden för andra anläggningar än byggnader ansvarar för att kravet på användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga uppfylls. Att iordningställa en allmän plats eller ett område för andra anläggningar är i sig inte bygglov- eller bygganmälanpliktigt. Indirekt kan dock ett iordning-ställande av ett område för andra anläggningar än byggnader komma in i ett bygglovs- eller bygganmälanärende om anläggningen

6 Beskrivning tillhörande samrådsförslag till detaljplan för området väster om Västra Varvsgatan, område för Bomässan Bo01, i Hamnen i Malmö.

(20)

som området används eller behövs för regleras i 8 kap. 2 § PBL och uppförs samtidigt.

Däremot kan iordningställande av allmän plats inom detaljplanelagt område vara marklovpliktigt enligt 8 kap. 9 § 1 st PBL. Av 3 st i samma bestämmelse framgår att iordningställande av områden för vissa särskilt uppräknade andra anläggningar än byggnader kan vara marklovpliktiga. Ansökningar om marklov prövas av kommunerna. Eftersom iordningsställande av allmän plats eller område för andra anläggningar än byggnader sällan blir föremål för någon prövning motsvarande bygglovprövning kommer eventuella underlåtenheter att följa kraven alltså i stor utsträckning att bli beroende av kom-munens egen aktiva tillsyn och anmälningar från enskilda. I övrigt gäller att Boverket och länsstyrelserna inom ramen för sitt uppsikts- respektive tillsynsansvar över plan- och byggnadsväsendet har till uppgift att bevaka, följa och rapportera om utvecklingen även på detta område.

Ingripande- och sanktionsmöjligheter

Kravet i 3 kap. 18 § 2 st PBL riktar sig till den som äger en allmän plats eller ett område för andra anläggningar än byggnader. Om marken överlåts så övergår ansvaret för att uppfylla samhällskraven på den nya ägaren. Detsamma gäller påföljder och andra ingripanden enligt 10 kap. PBL (se 10 kap. 21 § PBL).

Regleringen av vilka sanktioner (påföljder och ingripanden) som står till buds om någon inte följer samhällskraven finns i 10 kap. PBL. Om kravet i 3 kap. 18 § 2 st PBL inte följs kan kommunen

1. Förbjuda att anläggningsarbetena fortsätts (10 kap. 3 § PBL) 2. Besluta om byggnads-, tilläggs- och/eller särskild avgift om

åtgärd skett utan marklov eller i strid mot särskilt beslut enligt PBL (10 kap. 4, 6 och 7 §§)

3. Begära rättelse genom särskild handräckning av kronofogde-myndigheten (10 kap. 12 § PBL)

4. Förelägga fastighetsägaren att vidta rättelse (10 kap. 14 § PBL) 5. Vid underlåtenhet förelägga ägaren att vidta en åtgärd (10 kap.

15 § PBL).

Ingripanden enligt 10 kap. 14 och 15 § § får förenas med vitesföre-läggande eller föreskrift om att åtgärden kan komma att utföras av byggnadsnämnden på den försumliges bekostnad.

Överklagandebestämmelser

Vem kan initiera en överprövning av ett beslut av byggnadsnämnden om påföljd eller att på annat sätt ingripa eller inte ingripa? I PBL anges inte uttryckligen vilka som har rätt att överklaga beslut enligt

(21)

lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av denna. Utgångs-punkten är i stället 22 § förvaltningslagen (1986:223). Där anges att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och om beslutet kan överklagas.

Klagoberättigade när det gäller beslut enligt PBL har ansetts vara berörda sakägare, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisationer. Med berörda sakägare avses angränsande fastighetsägare och innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än bostadsrätt och hyresrätt (grannar).

Vad innebär då detta för de nu aktuella bestämmelserna? När det gäller kommunens beslut om påföljd eller annat ingripande så kan ett sådant överklagas av ägaren eller arrendatorn till den allmänna platsen eller området, d.v.s. i princip oftast fastighetsägaren. Om det finns andra sakägare (t ex grannar eller anläggningsägare) som beslutet angår och går emot kan de också ha rätt att överklaga beslutet.

Även en anmälare kan ha intresse av att överklaga beslutet om han/hon tycker att påföljden/ingripandet är felaktigt. Detsamma gäller om byggnadsnämnden beslutat att inte ingripa. I sådana fall kan beslutet dock endast överklagas av dem som beslutet angår och som det går emot. Det är alltså inte alla anmälare som har rätt att överklaga sådana beslut (se t.ex. RÅ 1975 S 94). Kretsen begränsas troligen till dem som bor omkring den allmänna platsen, området eller lokalen. En handikapporganisation som inte är sakägare torde därmed inte ha rätt att överklaga sådana beslut.

Boverket har tidigare i skrivelse till regeringen föreslagit att kretsen av klagoberättigade bör utvidgas när det gäller beslut med anledning av 17 kap. 21a § PBL. Boverket har även bett regeringen att överväga att ge handikapporganisationerna en rätt att överklaga i de ärenden om detaljplaner och områdesbestämmelser där de givits tillfälle till samråd och haft synpunkter som inte blivit beaktade. Verket beto-nade dock att detta är en komplex fråga och såvitt Boverket känner till kommer den att behandlas av den pågående PBL-utredningen. Vid en sådan översyn kommer antagligen även de nu aktuella kraven att beröras.

Samfällighetsföreningen

Huvudmannaskapet för allmän platsmark kan ligga på en anlägg-ningssamfällighet, exempelvis en vägförening, som då kan svara för utbyggnad, skötsel och underhåll.

I detaljplan kan ett område inom kvartersmark, som är av gemen-samt behov för flera fastigheter, ges beteckningen g vilket innebär att det ska ingå i en gemensamhetsanläggning. Anläggningen förvaltas av en samfällighetsförening där berörda fastighetsägare har ett

(22)

proportionellt ansvar. Inom så kallade storkvarter i tätorter, som exemplet från Malmö ovan, kan gemensamma ytor som gator och torg mellan byggnaderna i detaljplanen anges som mark som ska vara tillgänglig för gemensamhetsanläggning. För att allmänheten ska garanteras tillträde till gemensamhetsanläggningen måste förrättningsbeslutet uttrycka detta. Denna mark är alltså inte allmän platsmark och ska därför bedömas eller hanteras som kvartersmark. I detaljplan kan det också förekomma bestämmelser som anger att ett område inom kvartersmark ska vara tillgängligt för allmän gång-, cykel- eller körtrafik vilket brukar betecknas med x eller z. (Bestäm-melserna används för att kommunen vill garantera allmänheten fri passage mellan skilda ytor som är allmän platsmark.) För att dessa bestämmelser ska gälla krävs det också att de följs upp med avtal, servitut eller dom. Även denna mark ska bedömas eller hanteras som kvartersmark.

Vid fråga om hur tillgänglighetsbestämmelserna ska användas så finns det inte några skäl att göra skillnad på kvartersmark och tomt. Den enskilde näringsidkaren

Kommunerna är huvudmän för merparten av landets allmänna platsmark och ansvarar för iordningställandet av dessa. Kommunen kan dock enligt 6 kap. 31 - 38 § PBL ta ut ersättning av fastighets-ägarna, för att anlägga eller förbättra allmänna platser. Enskilda näringsidkare kan dock komma att bli berörda som iordningställare av områden för andra anläggningar än byggnader. Exempel på näringsidkare som kan bli berörda är ägare till campingplatser, friluftsbad och golfbanor, se vidare under avsnittet ”Avgränsningar”. Det är värt att notera att de föreskrifter som nu föreslås endast är tillämpbara för andra anläggningar än byggnader. Finns det en byggnad betraktas området i anslutning till byggnad i första hand som tomt. Kraven för tomt är dock de samma som för områden för andra anläggningar än byggnader. För tomt finns sedan tidigare föreskrifter och allmänna råd i 3:122 BBR.

(23)

Kostnader

Utgångspunkt

Kostnaderna för att göra allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör täckas enligt ansvars- och finansieringsprincipen (se bland annat Bostadsutskottets betänkande 2000/01: BoU5). Detta innebär att varje sektor i samhället som har ansvar för allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader ska bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med rörelse- eller oriente-ringssvårigheter om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt. Kostnaderna ska därmed finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.

Statsbidrag för handikappanpassning

Under senare år har två statliga bidrag förekommit som helt eller delvis syftat till att stärka förutsättningarna för tillgänglighet i kollektivtrafik.

1. Statsbidrag för handikappanpassning av kollektivtrafik Bidraget gavs till justering av bussar, allmän platsmark och hållplatser både för stadstrafik och för regional trafik. Exempel på projekt som delfinansierats, till 50 procent, med detta bidrag är projektet Dalhem-Stattena och hållplatserna i Helsingborg (se bilaga 1).

2. Statsbidrag till anläggningar för regional kollektivtrafik Allmänna platser som är en del i en resekedja, t.ex. busstorg, hållplatser och gångbanor kan få del av statens 50/50 bidrag, vilket innebär att staten bidrar med 50 % av investerings-kostnaden. Bidraget administreras av Banverket tillsammans med Vägverket. Statsbidrag kan beviljas till anläggningar för regional kollektivtrafik inklusive handikappanpassning samt miljö, trafiksäkerhetsåtgärder på kommunala gator mm inom länsplan för regional infrastruktur. En trafikhuvudman ansöker om bidrag men även kommunens kostnader är bidragsberättigande. Exempel på projekt som delfinansierats med detta bidrag är anläggningen av busstorget vid Central-plan i Malmö (se bilaga 1).

Följande gäller för genomförandet av bidragsobjekt: Åtgärderna i planerna ska handläggas enligt de regler som finns i handboken 2001: 41 ”Statsbidrag till vissa kollektiv-trafikanläggningar, åtgärder för att förbättra funktionshin-drades tillgänglighet till kollektivtrafiken, trafiksäkerhets- och

(24)

miljöåtgärder och bärighetshöjande åtgärder”. Handboken är under revidering, samtidigt som ansvaret för den har flyttats från Vägverket till Banverket. Grundregeln är att staten betalar ut 50 procent av bidragsgrundande kostnad, dock lämnas inte bidrag om andra statliga bidrag lämnas såsom exempelvis statligt stöd till lokala investeringsprogram (LIP). Vem berörs av kostnaderna och intäkterna?

Merparten av landets allmänna platsmark ägs av kommunerna. Det är med andra ord i första hand kommunerna som kommer att få stå för den eventuella merkostnad det innebär att en nyanlagd allmän plats ska bli användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Kravet på användbarhet inom områden för andra anläggningar än byggnader kommer däremot att påverka såväl kommuner som enskilda näringsidkare. I avsnittet ”Föreskrifternas konsekvenser”, nedan, framgår vilka nya krav som ställs i Boverkets föreskrifter. Fyra föreskrifter med allmänna råd identifieras som kan komma att innebära en skärpning jämfört med tidigare krav.

Vissa krav måste ställas på en plats för att denna ska kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Detta bör tas med som en förutsättning redan vid planering och projekte-ring. Om så sker kan en plats iordningställas utan att några egentliga merkostnader behöver uppkomma och utan att avkall görs på andra värden, som t.ex. de estetiska. Att redan från början ta hänsyn till alla krav innebär istället möjligheter till besparingar.

För enskilda näringsidkare kan en investering för ökad tillgänglighet eventuellt löna sig genom att kundunderlaget breddas. Investeringen innebär att fler människor får tillgång till området, vilket kan leda till att intäkterna ökar.

De som i första hand berörs är personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga men många andra grupper kan ha stor nytta av att den fysiska miljön blir tillgängligare, t.ex. äldre personer och personer med barnvagnar, shoppingkärror eller matkassar har stor nytta av att tillgängligheten ökar.

De samhällsekonomiska intäkterna av att göra allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför-måga består exempelvis av ökade möjligheter för personer med funktionsnedsättning att delta i det sociala livet, ökad värdighet och ökad valfrihet. Vidare minskar behovet av olika samhällsinsatser som behov av ledsagare, färdtjänst, hemtjänst och institutionsboende. Den demografiska utvecklingen med en kraftigt ökad andel äldre och så kallade ”äldre äldre” i samhället kommer att öka besparings-möjligheterna som följer av ökad tillgänglighet.

(25)

Finns det redan gjorda bedömningar? Tomt

När Boverkets byggregler, BBR, infördes gjordes en konsekvensana-lys i anslutning till denna. Avsnitt 3:1 innehåller generella krav på bl.a. tillgänglighet till byggnader. Kraven var i allt väsentligt

oförän-drade gentemot Nybyggnadsreglerna7, om än omformulerade till

funktionskrav. Kraven i dåvarande 3 kap. 7 § PBL gav inte något utrymme för en sänkt nivå. Någon höjning av kraven på tillgänglighet var inte heller försvarbar då riksdagen därutöver uttalat (1991/92: BoU20 s 5) att ”det är ofrånkomligt att målet om en total

tillgänglighet för alla måste avvägas mot vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt att genomföra. De nu gällande reglerna är resultatet av en sådan avvägning. Även om utfallet kan ifrågasättas från olika utgångspunkter är det utskottets uppfattning att de regler som idag gäller i huvudsak svarar mot kravet på en acceptabel avvägning mellan de olika intressenterna som här gör sig gällande.” Enkelt avhjälpta hinder

I konsekvensbeskrivningen till de nya tillämpningsreglerna till 7 kap.

21 a §, PBL8 analyseras reglernas ekonomiska effekter för olika delar

av samhället. Boverket har dels beräknat vad det kostar att undanröja enkelt avhjälpta hinder för ett antal typfall ur olika ägarkategorier, dels beräknat totalkostnader för hela riket. Dessa totalkostnader är dock behäftade med stor osäkerhet på grund av det begränsade statistiska underlaget och de många antaganden som beräkningarna baseras på. Investeringskostnaderna för att anpassa publika lokaler och allmänna platser beräknas uppgå till 2,5 till 5 miljarder kronor respektive 0,9 till 1,2 miljarder kronor. För att de lägre kostnaderna ska vara möjliga krävs väl planerade insatser i form av så kallade ”passa-på-åtgärder”. Boverkets beräkningar pekar således mot att kostnaderna för att åtgärda enkelt avhjälpta hinder i hela landet kommer att uppgå till mellan 3,4 och 6,2 miljarder kronor. I detta sammanhang är det dock lämpligt att betona att de retroaktiva förbättringskrav som införts för bl.a. allmänna platser i 17 kap. 21a § PBL inte får medtas i konsekvensbedömningen till föreskrifterna till 3 kap. 18 § PBL. Förbättringskraven föranleder oftast ändringsåtgärder men de regleras inte enligt 3 kap. 18 §. I praktiken kan det dock kanske vara svårt att skilja på dessa olika typer av ändringsåtgärder. Allmän plats och område för andra anläggningar än byggnader De föreliggande föreskrifterna är helt nya och gäller platser och områden som inte har varit reglerade i föreskrift tidigare. Någon kostnadsberäkning av lagförslaget har inte heller presenterats.

7 Boverkets nybyggnadsregler, ersatte Svensk byggnorm 1980, SBN, och gällde fram till införandet av Boverkets Byggregler, BBR 94.

(26)

Föreskrifternas konsekvenser

Vid bedömningen av konsekvenserna av Boverkets föreskrifter måste man skilja mellan tillämpningen av reglerna och själva reglerna som sådana.

Som beskrivs under rubriken ”Bakgrund” har kravnivån i praktiken troligen inte skärpts i någon nämnvärd utsträckning i och med förändringen den 1 juli 2001. Detta under förutsättning att tillämp-ningsföreskrifterna inte innehåller några krav som inte hade kunnat ställas enligt de regler som gällde innan den 1 juli 2001 (skälig utsträckning).

Det som naturligtvis kan vara problematiskt i detta sammanhang är att identifiera vilken kravnivå som gällde före den 1 juli 2001. Här finns ju inte några preciserade myndighetsföreskrifter att jämföra med utan man får utgå från lagregeln i 3 kap. 18 § PBL. Risken är också stor att tillämpningsnivån, bl.a. beroende på brist på väg-ledande rättspraxis, legat på en för låg nivå. Att reglerna (3:18) tidigare inte fått det genomslag de borde ha fått motiverade också genomförandet av förändringen. Under alla förhållanden ska vid en konsekvensanalys inte göras någon jämförelse med en nivå som tillämpats i praktiken om denna nivå inte kan sägas ha varit i enlig-het med lagkravet.

I regeringens proposition till ny plan- och bygglag (1985/86:1) var det enligt departementschefen inte heller skäligt att ställa krav på

tillgänglighet för många anläggningar som bygger på att man

utnyttjar naturförutsättningarna på platsen. Som exempel på sådana anläggningar angavs slalombackar och golfbanor. Däremot ska anlagda parker och torg anordnas så att de kan fungera för alla. En slutsats man kan dra av detta uttalande är att anlagda parker och torg omfattas av skälighetsbegreppet och därmed bör inte kostnader-na för att göra dessa platser användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ingå i denna kostnads-

konskvensanalys. I propositionen räknades dessutom upp ett antal åtgärder som borde falla inom skälighetsbegreppet. ”Åtgärder som kan behövas är t.ex. att gångvägar görs släta och halksäkra, att räcken anordnas vid ramper och trappor, att övergångsställen markeras på rätt sätt eller att extra stark belysning ordnas på vissa ställen.” Boverket kan identifiera fyra föreskrifter med allmänna råd som i vissa delar kan sägas innebära en skärpning jämfört med vad som gällde tidigare. Dessa är krav på utformning, på att överbrygga vissa större nivåskillnader med hiss, på kontraster och markeringar och på skyltar. Kravet på hiss gäller endast då nivåskillnaden är så stor att den motsvarar ett våningsplan och är ”självförvållad”, d.v.s. har anlagts och inte beror på naturliga nivåskillnader. En förutsättning är också att det inte är rimligt eller möjligt att anlägga en ramp i direkt

(27)

anslutning till trappa. En mer ingående förklaring av de fyra föreskrifterna finns vid respektive paragraf i följande avsnitt. Eftersom det handlar om iordningställande kan en eventuell mer-kostnad bestå av att t.ex. dyrare material behöver användas eller att ramper blir gjorda med nödvändiga skydd och med rätt lutning. Dessa merkostnader kan räknas fram relativt enkelt, åtminstone som styckkostnader. Den totala kostnaden är svårare att bedöma efter-som det är många faktorer efter-som påverkar den slutliga kostnaden. Boverket bedömer att föreskrifterna inte kommer att leda till

väsentligt ökade kostnader för berörda parter. Skälet till detta är bl.a. att lagförslaget avser endast iordningsställande av allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Om tillgäng-lighetsaspekterna beaktas redan under planerings- och projekte-ringsstadiet kommer lagförslaget endast i ett fåtal fall att leda till väsentligt ökade kostnader och i vissa fall kan det bli billigare (se exempelvis kostandskonsekvenser för 6 § Utformning!).

I de fall det uppstår merkostnader på grund av lagförslagetkan det

bero bl.a. på att projektören inte har haft med tillgänglighets-aspekterna vid tidigare projektering och därför behöver använda tid för att sätta sig in i ämnet och för att projektera med dessa förutsättningar som grund.

Om en extern tillgänglighetskonsult anlitas innebär det också en ökad kostnad i inledningsskedet (på grund av konsultkostnaden). I slutändan kan dock denna investering betala sig i och med att konsulten kan peka på olika tillgänglighetsskapande lösningar som inte innebär merkostnader och/eller som kan resultera i kostnads-besparingar.

Konsekvenser av Boverkets nya föreskrifter och allmänna råd Nedan följer en genomgång av rubricerade föreskrifter och allmänna råd.

Inledning

1 § Allmänt

Inga väsentliga kostnadsmässiga eller andra konsekvenser.

2 § Föreskrifter

Inga väsentliga kostnadsmässiga eller andra konsekvenser.

3 § De allmänna råden

Inga väsentliga kostnadsmässiga eller andra konsekvenser.

4 § Terminologi

(28)

5 § Dimensionering

De mått som används för att definiera eldriven rullstol för utomhus-användning utgår från de mått som följer av svensk standard SS-EN 12184. Eldrivna rullstolar delas i standarden upp i tre olika klasser A, B och C. Klass C som är den största klassen omfattar stora rullstolar och de är inte nödvändigtvis avsedda för inomhusanvändning men kapabla att köra långa sträckor och klarar utomhushinder, benämns i föreskrifterna som större eldrivna rullstolar för utomhusanvändning. På marknaden finns det ännu större hjälpmedel och fordon som används av funktionshindrade för bl.a. fritidsaktiviteter. Dessa är vanligtvis stabilare och har ofta en max hastighet som överstiger de tillåtna 15 km/h enligt klass C. Bland annat den högre hastigheten medför att de faller utanför klassificeringen. De här större hjälp-medlen kan och ska köra på vägar och i t.ex. skog och mark.

Gångvägar och gångbanor är i huvudsak planerade för gångtrafikan-ter och hastigheten ska därför i princip inte överstiga gånghastighet, d.v.s. ca 6km/h.

I utomhusmiljön används den större typen av rullstolar. För att med

denna rullstol kunna vända 180o med högst en backning behövs

enligt SS - EN 12184 maximalt en bredd på 2,50 m och många bör kunna vända om avståndet är 1,80 m. Vid detta minimiavstånd behövs det för de mest utrymmeskrävande rullstolarna dock att man backar flera gånger för att vända.

De vändmått som används i Boverkets byggregler, BBR, är för en inomhusrullstol en cirkel med diametern 1,30 m och för rullstol med begränsad utomhusanvändning en cirkel med diametern 1,50 m. Det mått som nu angetts som råd i dessa föreskrifter för bedömning av tillgänglighet med större rullstol är en cirkel med diametern 2,00 m. Detta mått är visserligen mindre än ovan angivet maximimått enligt standarden men större än det mått som anges som minsta

rekommenderade mått.

Boverket har valt att definiera minimimått för tillgänglighet med ett vändmått för större utomhusrullstol som är annorlunda än de mått som finns i standarden. Standarden utgår ifrån själva rullstolens prestanda och anger det sämsta mått som kan accepteras för att rullstolen ska få klassas i en viss grupp. Verket anser inte att det är rimligt att utgå från detta ”sämsta” mått vid bedömning av vändmått.

Förslaget att ange dimensionerande vändmåttet till 2,00 meter bygger dels på en rimlighetsbedömning av standarden, dels på ByggIkappHandikapp (2001), figuren nederst till vänster på sidan 43.

(29)

Figuren anger en kvadratisk yta för vändning med backning med måtten 2,00 x 2,00 meter.

Planering av utemiljön begränsas emellertid inte särskilt ofta av väggar eller andra fasta hinder. Istället finns det ofta plats i anslutning till gångytor som kan utnyttjas vid svängning.

Allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader 7 - 9, 12, 14 - 16 § §

Kostnadskonsekvenser:

Inga väsentliga kostnadsmässiga eller andra konsekvenser. Dessa paragrafer medför enligt Boverkets bedömning, inte ökade krav på användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga från ”i skälig utsträckning” till ”alltid” som lagändringen innebär.

6 § Utformning

Platserna och områdena ska utformas så att de kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. När

nivåskillnader inte kan undvikas (pga. terrängen eller förhållandena i övrigt) bör marken utformas med så liten nivåskillnad som möjligt och utjämnas med ramp och trappa. Sammanhängande stråk bör planeras med tydliga gångzoner och möbleringszoner.

Som ett exempel kan nämnas att man i Härnösand tog ett samlat grepp när stadskärnan skulle förnyas. Några av de frågor som var aktuella var hur allmän trafik i centrum, kollektivtrafik, cykelpar-kering och tillträde till lokaler skulle ordnas. Bland annat begränsade man biltrafiken kraftigt och belysningsarmaturer, cykelparkering, bänkar, träd m.m. placerades i möbleringszoner.

(30)

Illustrationsplan av gågata i Härnösand där bland annat gångytorna har tydligt separerats från möbleringszonen som här kallas aktivitetsyta.

Ill: BRYGGAN arkiteter kb, Härnösand.

En gågata i Härnösand med separerade gång- och möbleringsytor.

Kostnadskonsekvenser:

Att anlägga allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader med framförallt gångytor utan hinder behöver inte vara förknippat med ytterligare kostnader. Det kan till och med i vissa fall visa sig att kostnaderna minskar i stället för att öka. Utformningen av platserna är i första hand en planerings- och projekteringsfråga. Resultatet kan lika väl bli att en besparing görs genom att t.ex. fördyrande nivåskillnader inte åstadkoms. I ett inledningsskede kan

(31)

däremot en ökning av projekteringskostnaden uppstå om projek-tören inte har haft med tillgänglighetsaspekterna vid tidigare projektering och därför behöver använda tid för att sätta sig i ämnet och för att projektera med dessa förutsättningar som grund.

10 § Hissar

I anslutning till den tidigare begränsningen i 3 kap. 18 § PBL (skälig utsträckning) anförde departementschefen i förarbetena att det inte krävdes att åtgärder vidtogs för att t.ex. bergiga partier med stora höjdskillnader skulle bli tillgängliga. För många anläggningar som bygger på att man utnyttjar naturförutsättningarna på platsen var det enligt departementschefen inte heller skäligt att ställa krav på tillgänglighet. Som exempel på sådana anläggningar angavs slalom-backar och golfbanor. Däremot ska anlagda parker och torg anord-nas så att de kan fungera för alla.

Område med skidbackar omfattas av föreskrifterna i de delar som inte utgörs av själva backarna. Området nedanför backarna ska kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-förmåga. Likaså eventuella områden på topparna om dessa kan nås med linbanor. Linbanorna och övriga delar av själva anläggningen omfattas dock inte av Boverkets bemyndigande.

Områden med golfbanor omfattas också av föreskrifterna i de delar som inte utgörs av själva banorna. Banorna bör dock utformas utan hindrande kanter och diken så att de kan användas av personer med elrullstol.

Av det föregående stycket framgår det att de större nivåskillnader som är orsakade av terrängen inte alltid medför ökade krav eftersom kravet fortfarande gäller endast om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt.

Kravet på hiss gäller endast då nivåskillnaden är så stor att den motsvarar ett våningsplan och är ”självförvållad”, d.v.s. har anlagts och inte beror på naturliga nivåskillnader. En förutsättning är också att det inte är möjligt eller lämpligt att anlägga en ramp i direkt anslutning till trappa. Byggandet av en sådan hiss kan vara ett exempel på en åtgärd som faller inom lagändringens ram från ”i skälig utsträckning” till ”alltid”.

Kostnadskonsekvenser:

Begreppet kostnaderna omfattar här såväl den initiala investeringen som de följande drift- och underhållskostnaderna. Det är svårt att beräkna vad en hiss eller lyftanordning kan komma att kosta i de olika situationer som föreskriftsförslaget avser. Kostnaden blir helt beroende på de förutsättningar som gäller i det enskilda fallet. Att planera och projektera för en hissinstallation redan vid

(32)

nyanlägg-ningen bör kunna leda till att investeringskostnaderna blir lägre än i de fall man åtgärdar problemet i efterhand. Kostnaden för drift och underhåll kan dessutom i situationer där t.ex. en hiss är öppen för allmänheten och inte bemannad bli stora.

Styckkostnader för hissinstallation i en fastighet (uppgifter från

Hissförbundet, april 2003)9

• Utbyte av gammal hiss (hisschakt finns således): cirka 400 000 - 500 000 kronor.

• Installation av hiss i hus som inte haft hiss innan (hisschakt finns inte): från 1 miljon kronor och uppåt.

• Installation av hiss i samband med nybyggnad (kablar etc. finns redan): cirka 300 000 - 500 000 kronor.

I bilaga 1 finns ett exempel på hur man har åtgärdat en större nivåskillnad med hiss (bostadsområdet Dalhem i Helsingborg).

11 § Kontrasteroch markeringar

Att skapa kontrastmarkeringar vid viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper kan vara exempel på åtgärder som faller inom lagändringens ram från ”i skälig utsträckning” till ”alltid”. Att före-skriva om kontrastmarkeringar kan uppfattas som nya krav eftersom det inte finns liknande föreskrifter i BBR för tillgänglighet till

byggnad (tomt).

Viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper ska vara lätta att upptäcka. Kontrastmarkering kan exempelvis åstadkommas genom att material med avvikande struktur och ljushet fälls in i markbelägg-ningen. Gräskanter, murar, staket, kanter och fasader kan vara naturliga avgränsningar som kan underlätta orienteringen för synsvaga.

I bilaga 2 ”Analys av och exempel på ljushetskontrastmarkering i den yttre miljön för personer med synsvaghet” analyseras olika miljöer med avseende på ljushetskontraster.

Gångvägen i mitten av Katarina Bangata i Stockholm är ett exempel på hur man har åstadkommit en miljö med goda kontraster.

Gångytan är gjord av asfalt och kanterna består av granithällar.

(33)

Katarina Bangata, Stockholm. Ljushetskontrasten mellan asfalten och granithällarna och mellan gruset och granithällarna är tillräckligt stor för att fungera som ett visuellt ledstråk. Kanten mot gruset gör att det samtidigt fungerar som ett taktilt ledstråk.

Åsikterna om vilka konstrastmarkeringsplattor som fungerar bra för

synsvaga/blinda går isär. Ett forskningsprojekt10 angående dessa

frågor pågår dock och förhoppningen är att en kartläggning av användbarheten hos olika taktila strukturer ska kunna ske.

Kostnadskonsekvenser:

I de flesta fall medför föreskriften ingen kostnadsökning. Vid speciella antikvariska krav på utformningen av stadsmiljön kan det dock finnas krav på att specifika material ska användas. Det kan då bli en fördyring om det till exempel finns krav på att i en viss miljö använda storgatsten på en allmän plats. För att då personer med rörelse- eller orienteringssvårigheter ska kunna ta sig fram på gångytorna kan där exempelvis användas fält av stenhällar i avvikande ljushet.

10 ”Ledstråksprojekt: Praktiska studier av taktila strukturer möjliga att använda som ledstråk för gravt synskadade/blinda personer.”, Mai Almen och Agneta Ståhl (beställare av detta forskningsprojekt är Vägverket).

(34)

Nedan följer några exempel på material som kan användas som kontrastmarkeringar och exempel på vad dessa kan kosta.

1. Ett exempel på konstrastmarkeringar är taktila plattor, så kallade sinus-, kupol- eller ribbplattor, som markerar påstigningsplats för buss, övergångsställe etc. (se bilderna nedan).

Exempel på taktila plattor som kan hjälpa synsvaga personer att orientera sig i utemiljö.11 Ribbplattan kan vara svår att uppfatta med teknikkäpp (vit käpp).

Sinusplattor i ett ledstråk i gångbana vid Malmö allmänna sjukhus i Malmö. Foto: Emma Jansson.

• Kostnaderna för denna typ av plattor kan variera, men ett kostnadsexempel är cirka 1 000 kronor för en kvadratmeter

plattor (inklusive arbetskostnad men exklusive moms)12.

• Kostnadsexempel för en löpmeter plattor är cirka 360 kronor

(exklusive moms), varav cirka 260 kronor är arbetskostnad10.

• Styckkostnaderna för plattorna kan variera mellan

11 Bilden är hämtad från skriften ”Tillgängliga busshållplatser”, Helsingborg kommun.

12 Kostnadsuppgifter från Helsingborg kommun. 10 Kostnadsuppgifter från Helsingborg kommun.

(35)

exempelvis 60-85 kronor beroende på material. Till en busshållplats använder man cirka 10 plattor. Den totala kostnaden vad gäller taktila plattor för en busshållplats är cirka 1 000 kronor (inklusive arbetskostnad men exklusive

moms).13

2. En annan typ av kontrastmarkeringar är små, smala plattor i

gjutjärn med reliefmarkeringar14. De används som markering för

ledstråk (bilden nedan).

Sinus- och ledstråksplattor vid Centralplanen i Malmö. Hur ledstråk bäst utformas så att de både är taktilt kännbara och har tillräcklig ljushetskontrast studeras just nu i ett projekt som Vägverket driver. I detta exempel från Malmö är inte ljushetskontrasten tillfredsställande.

13 Kostnadsuppgifter från Staffanstorp kommun. 14 Tillverkas av ett dansk företag; Pictoform.

(36)

Ledstråksplattor vid Centralplanen i Malmö (från företaget Pictoform).

• Kostnadsexempel för ledstråk av gjutjärn, inklusive materia och

arbetskostnad (exklusive moms): 216 500 kronor för ledstråken på centralplan i Malmö. Per löpmeter kostade ledstråksplattorna cirka 735 kronor.

3. Ett enkelt sätt att markera förändring i gångbanan för synskadade är konstrastmarkeringar i kontrasterande ljushet (till exempel svart, vitt). Dessa medför inga merkostnader. Det finns även taktila vita plattor, det vill säga med kupol eller med ribbor på ytan.

• Exempel på vad vita plattor kan kosta (exklusive frakt och moms):

Vit slät (35 cm * 35 cm * 5 cm): 341 kronor per kvm Vit slät (35 cm * 35 cm * 6,5 cm): 440 kronor per kvm Vit taktil (35 cm * 35 cm * 5 cm): 920 kronor per kvm Vit taktil (35 cm * 35 cm * 6,5 cm): 1 185 kronor per kvm.

13 § Skyltar

Att förse miljön med viktiga skyltar och att utforma och placera dessa så att både personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga kan uppfatta informationen är exempel på åtgärder som faller inom lagändringens ram från ”i skälig utsträckning” till ”alltid”. Att

föreskriva om skyltning kan uppfattas som nya krav eftersom det inte finns liknande föreskrifter i BBR för tillgänglighet till byggnad (tomt). Det ska finnas nödvändiga skyltar så att personer med nedsatt orienteringsförmåga kan använda platsen eller området, och informationen ska kunna uppfattas och förstås av personer med nedsatt rörelse eller orienteringsförmåga.

(37)

Erikssonterminalen i Göteborg och på stationen Malmö Syd, Svågertorp. För många synsvaga, blinda och personer med utveck-lingsstörning kan det vara svårt att använda denna typ av skyltar eftersom de ofta inte är tillräckligt tydliga och innehåller för mycket information. Det kan i dessa fall fungera bättre med en taktil karta som kan studeras i förväg.

Orienteringstavlan visar bl.a. vänthallens och perrongernas placering. För många synsvaga, blinda och personer med utvecklingsstörning kan det vara svårt att använda denna typ av skyltar eftersom de ofta inte är tillräckligt tydliga och innehåller för mycket information. Det kan i dessa fall fungera bättre med en taktil karta som kan studeras i förväg.

(38)

I Barcelona har staden för att göra miljön tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bland andra annat tagits fram ett konsekvent skyltprogram för information vid den nyanlagda stranden och strandpromenaden.

Skylt vid strandpromenaden i Barcelona

Kostnadskonsekvenser:

Boverket har i regeringsuppdraget M2000/2750/Hs tagit fram styckkostnader för bl.a. skyltar. Angivna kostnader är entrepre-nadkostnader och angivna i 2000 års prisnivå.

• Informationstavla vid busshållplats 9 000 kr/st • Informationstavla med belysning 14 000 kr/st • Nummerskyltar, standardutförande, (200 x 100 mm) 150 kr/st dito, relief 250 kr/st dito, punktskrift 400 kr/st

(39)

Ett exempel på hjälpmedel för att informera gående/synskadade om hur gatumiljön ser ut vid obevakade övergångsställen är så kallade ”pollare”. En pollare är en liten stolpe med taktil skrift på antingen sidan eller toppen och reflexer på sidorna (se bilder nedan). Skriften ger exempelvis information om hur övergångsstället är upplagt vad gäller riktning och antal körbanor att passera. Man kan träna ledarhundar till att hitta pollare (kommandot ”Sök stolpe!”).

Pollare vid cirkulationsplats i Malmö (Lorensborgsgatan).

Detalj av överdelen av pollaren med Pollare vid cirkulationsplats i Malmö taktil skrift och reflex. (Lorensborgsgatan).

Exempel på styckpris för pollare (samma typ som finns på bilderna ovan) är cirka 3 700 kronor för pollare som är demonterbar (det vill säga den går att ta bort vid exempelvis snöröjning) och cirka

3 200 kronor för en pollare som är fast monterad. I dessa priser ingår

inte moms, frakt och monteringskostnad.15

(40)

Berörda

Vilka berörs i första hand?

De som i första hand berörs är personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga men även andra grupper kan ha stor nytta av att den fysiska miljön blir tillgängligare och mer användbar.

Den demografiska utvecklingen med en kraftigt ökad andel äldre och så kallade ”äldre äldre” i samhället gör att vinsterna som följer av ökad tillgänglighet ökar alltmer.

Även den nytta som åtgärderna gör för andra grupper i samhället är väsentliga. Exempelvis kan personer med barnvagnar, shopping-kärror eller matkassar ha stor nytta och glädje av att det blir lättare att röra sig i den publika miljön. En generösare publik miljö gör livet lättare för de flesta av oss — åtminstone under någon del av livet. Såväl ur jämställdhetssynpunkt som ur jämlikhetssynpunkt är det en fördel att miljön blir mer generös och kräver mindre av användaren. Vad menas då idag med begreppet personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga? Det kan vara personer som har ett eller flera av

nedanstående funktionshinder:16

Rullstolsburen - funktion i armar och händer och i del av bål och/eller ben:

personer som använder manuell rullstol, klarar av att till stor del kompensera hastiga rörelser orsakade av plötsliga

inbromsningar, skakningar m.m., klarar till viss del små, stegvisa nivåskillnader, har svårigheter att hantera tunga dörrar.

Rullstolsburen - nedsatt funktion i armar och händer och i del av bål och/eller ben. Har ofta balansproblem :

personer som oftast använder manuell rullstol, har svårigheter att luta sig i sidled och framåt utan att falla, har svårighet att sträcka sig för att nå saker, att hantera tunga dörrar, kan inte med kroppen kompensera hastiga rörelser orsakade av plöts-liga inbromsningar, skakningar m.m., har svårigheter att klara av sidolutningar, har ofta inte nypgrepp, klarar oftast inte ens små stegvisa nivåskillnader, kan ha smärtproblem.

16 Ur “Förslag till definition av dimensionerande funktionell förmåga” av arkitekt Mai Almén och professor Agneta Ståhl, framtaget 2001 för Kommunförbundets handbok ”En tillgänglig stad – kräver användbara trafiknät”.

(41)

Rullstolsburen - nedsatt funktion i armar och bål och ben och har påtagliga balansproblem :

personer som oftast använder elrullstol, har stora svårigheter att luta sig i sidled och framåt utan att falla, har små möjligheter att sträcka sig för att nå saker, har svårigheter att hantera tunga dörrar, kan inte med kroppen kompensera hastiga rörelser orsakade av plötsliga inbromsningar, skakningar m.m., har svårigheter att klara av sidolutningar, har svårigheter att klara även små stegvisa nivåskillnader, har ofta inte nypgrepp, kan ha smärtproblem.

Rörelsenedsättning - nedsatt funktion i ben och/eller höfter och/eller rygg, har ofta balansproblem:

personer som oftast använder rollator, käpp eller kryckkäppar, har stora svårigheter att lyfta fötterna, har svårigheter att gå bakåt, har svårigheter att gå på ojämnt underlag, orkar endast gå kortare sträckor innan man behöver vila, har svårigheter att hantera tunga dörrar, har svårigheter att klara av sidolutningar såväl som flacka längslutningar, kan ha svårigheter att sträcka sig för att nå saker, klarar oftast inte ens små stegvisa

nivåskillnader.

Rörelsenedsättning - nedsatt funktion i armar och/eller hand, begränsad räckvidd, kortvuxen:

personer som har svårigheter att räcka eller nå saker, att hålla emot, att hantera tunga dörrar m.m., kan ofta ha stor smärta, kan ofta inte bära en kasse eller väska.

Rörelsenedsättning - nedsatt ork och balansproblem:

personer som på grund av medicinska nedsättningar t.ex. hjärt- och lungnedsättningar, har stora svårigheter att gå längre sträckor, har svårigheter med snabba huvudrörelser.

Synnedsättning - kan orientera med del av synen, balansproblem: personer som har stora svårigheter att överblicka omgivningen, har svårigheter att uppfatta nivåskillnader/förändringar

vertikalt, har begränsat synfält i sidled eller framåt, har nedsatt synskärpa, har stora svårigheter att gå på ojämna underlag, är i behov av tydliga visuella ljushetskontraster, har stora problem med sidolutningar, använder ibland orienteringskäpp och är då hjälpta av taktila kontraster, har svårigheter att sortera viktig ljudinformation i bullrig miljö.

Synnedsättning - kan orientera med hjälp av teknikkäpp/ledarhund, balansproblem:

personer som är blinda eller gravt synskadade, har inga möjligheter att överblicka omgivningen, har svårigheter att uppfatta nivåskillnader både horisontellt och vertikalt, har stora svårigheter att gå på ojämna underlag, har stora problem

References

Related documents

För att undvika gränsdragnings och tillämpningsproblem föreslås även att tillståndsplikten tas bort även för sådan bevakning som bedrivs i andra syften än de som faller

Det finns tre fastigheter inom planområdet: Kaveldunet 1, Tången 3 och Strömstad 3:13.. Kaveldunet 1 ägs av Centralen Lilla Edet AB och Tången 3 ägs av det kommunalägda

Folkpartiet anser att fastigheten Spinnaren l är entrén från väster till den äldre bebyggelsen utmed Fredrikshaldsvägen, vilket bör påverka skalan för ett nybygge..

Länsstyrelsen befarar inte att riksintresse enligt miljöbalken (MB) påtagligt kommer att skadas, att mellankommunal samordning blir olämplig, att miljökvalitetsnormer enligt

18 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, att allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse-

Av 17 kap 21 a § plan- och bygglagen framgår följande: I byggnader som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser skall enkelt avhjälpta

Storgatan 43/Badhusgatan - Tvingen 7 - Bruzewitzka huset Byggår: 1783 Det stora vackra trähuset hör till Ulricehamns äldsta bevarade.. Husets förste ägare Kiellander drev här

På Kapellkyrkogården som ligger i närheten av promenadstråket finns ett fint gammalt kapell i tegel byggt år 1913 i nationalromantisk stil och en domarring som är ett