Examensarbete i Socialt arbete Malmö högskola Magisteruppsats 30hp [91-120 hp] Hälsa och samhälle
ATT ARBETA MED EN SPRÅKLIG
OCH KULTURELL
MINORITETSGRUPP
EN KVALITATIV STUDIE OM KURATORERS
ARBETE MED DÖVA KLIENTER SAMT DERAS
SYN PÅ KULTURKOMPETENS OCH
BIKULTURELL KOMPETENS
ATT ARBETA MED EN SPRÅKLIG
OCH KULTURELL
MINORITETSGRUPP
EN KVALITATIV STUDIE OM KURATORERS
ARBETE MED DÖVA KLIENTER SAMT DERAS
SYN PÅ KULTURKOMPETENS OCH
BIKULTURELL KOMPETENS
EVELINA RASMUSSON
Rasmusson, E. Att arbeta med en språklig och kulturell minoritetsgrupp. En kvalitativ studie om kuratorers arbete med döva klienter samt deras syn på kulturkompetens och bikulturell kompetens. Examensarbete i Socialt arbete 30 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2013.
Syftet med den här studien var att undersöka och beskriva kuratorers arbete med döva och hörselskadade klienter. Frågeställningar som undersöktes var:
- Hur beskriver kuratorerna sitt arbete med döva och hörselskadade klienter? - Vilka arbetsmetoder används av kuratorerna i arbetet med döva och
hörselskadade klienter?
- Vad innebär en kulturkompetens och en bikulturell kompetens enligt kuratorerna?
Författaren ville belysa ämnet utifrån ett perspektiv där den professionella är teckenspråkig då hon anser att detta perspektiv saknas i litteraturen.
Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tre kuratorer som är teckenspråkiga och verksamma inom dövområdet. Resultatet visar att kuratorernas arbete består av praktiska åtgärder och stödsamtal. De har ett eklektiskt förhållningssätt i tillämpningen av arbetsmetoder, t.ex. att arbetet kan vara systematiskt med kognitiva inslag. Kuratorerna ansåg att det var viktigt att vara teckenspråkig och ha särskilda kunskaper om döva (kulturkompetens) för att kunna bemöta och bedriva behandlingsarbete med döva klienter. De ansåg också att kunskaper om den hörande världen och det svenska språket var betydelsefullt för att kunna ge information till hörande och döva om varandra (bikulturell kompetens). Resultatet visar också att kuratorerna uppfattade att annan typ av kommunikation än den teckenspråkiga var viktig att vara medveten om och reflektera över, så som den icke verbala kommunikationen.
Nyckelord: bikulturell kompetens, döv, kommunikation, kulturkompetens, kurator, teckenspråk.
WORKING WITH A LINGUISTIC
AND CULTURAL MINORITY
GROUP
A QUALITATIVE STUDY ON COUNSELORS’
WORK WITH DEAF CLIENTS AND THEIR VIEW
OF CULTURAL COMPETENCE AND
BICULTURAL COMPETENCE
EVELINA RASMUSSON
Rasmusson, E. Working with a linguistic and cultural minority group. A
qualitative study on counselors’ work with deaf clients and their view of cultural competence and bicultural competence. Degree project in Social Work 30 credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2013.
The purpose of this study was to explore and describe the counselors’ work with deaf and hard of hearing clients. The issues examined were:
- How do the counselors describe their work with deaf and hard of hearing clients?
- What are the working methods used by the counselors at work with deaf and hard of hearing clients?
- What does a cultural competence and a bicultural competence means according to the counselors?
The author wanted to illustrate the subject form a perspective in which the professional can communicate in sign language since she believes that this
perspective is lacking in the literature. Semi-structured interviews were conducted with three counselors who know sign language and work in the deaf area. The results show that the counselors’ work consists of practical measures and
counseling. They have an eclectic approach in the application of the methods, for example that the work can be systematically with cognitive elements. The
counselors thought it was important to know sign language and have specific knowledge about the deaf (cultural competence) in order to meet and engage in treatment with deaf clients. They also thought knowledge of the hearing world and the Swedish language was important in order to provide information to the hearing and deaf about one another (bicultural competence). The results also show that the counselors understood that other types of communication than the sign language communication was important to be aware of and to consider, as the non-verbal communication.
Keywords: bicultural competence, deaf, communication, cultural competence, counselor, sign language.
TACK
Jag vill rikta ett stort tack till de tre kuratorer som tog sig tid från sina fullbokade scheman och svarade på mina frågor! Utan era kloka tankar hade det varit svårt att
skriva denna uppsats.
Ett tack till min handledare, Marie Engström Henriksson, som har gett mig vägledning, goda råd och stöd under den här processen.
Tack till min goda vän Annie som har svarat på mina frågor om dövområdet och stöttat mig under skrivandet.
Tack till mina vänner Emma och Fanny som erbjöd sig att läsa uppsatsen och kom med givande kommentarer på innehållet.
Till sist vill jag tacka min sambo Pontus och familj för ert stöd, uppmuntran och peppande ord då skrivandet har stått stilla.
Evelina Rasmusson Januari 2013
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 7
1. 1 Problemformulering 8
1. 2 Syfte och frågeställningar 9
1. 3 Avgränsning 9
2. BAKGRUND 9
2. 1 Döva 9
2. 1. 1 Medicinskt perspektiv 9
2. 1. 2 Kulturellt perspektiv 9
2. 1. 3 Barndomsdöv och vuxendöv 10
2. 2 Hörselskadade 10
2. 3 Det svenska teckenspråket 11
2. 4 Sveriges Dövas Riksförbund 11
2. 5 Teckenspråkstolk 12
2. 6 Kurator 13
3. TIDIGARE FORSKNING 14
3. 1 Presentation av svensk forskning 14 3. 2 Presentation av utländsk forskning 15 3. 3 Sammanfattning av tidigare forskning 17
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 17
4. 1 Den tredelade handlingsmodellen i psykosocialt arbete 18
4. 2 Kommunikation 19
4. 2. 1 Icke verbal kommunikation 19
4. 2. 2 Interkulturell/tvärkulturell kommunikation 20 4. 3 Teckenspråkskompetens 21 4. 4 Kulturkompetens 22 4. 5 Bikulturell kompetens 22 5. METOD 23 5. 1 Metodval 23 5. 2 Insamling av material 23
5. 3 Insamling av tidigare forskning 23
5. 4 Urvalet 23
5. 5 Intervjuguide 24
5. 6 Intervjuerna 25
5. 7 Bearbetningen av intervjuerna 25
5. 8 Förförståelse 26
5. 9 Reliabilitet och validitet 26
6. ETISKA ASPEKTER 27
7. RESULTAT OCH ANALYS 28
7. 1 Presentation av verksamheterna 28 7. 2 Presentation av kuratorerna 28 7. 3 Arbetet som kurator i en dövverksamhet 28
7. 3. 1 Arbetsuppgifterna 28
7. 3. 2 Vad kuratorerna anser om sitt arbete 30
7. 3. 3 Handledning 31
7. 4 Metoder i arbetet 32
7. 5 Kuratorernas tankar kring kommunikation 33
7. 6 Metoder i kommunikationen 34
7. 7 Ett blandat arbetslag: både hörande och döva i verksamheten och dess betydelse 35 7. 8 Kunskap om språklig deprivation 36
7. 9 Vad kuratorerna tänker kring begreppen kulturkompetens och bikulturell
kompetens 37
7. 9. 1 Synen på bikulturell kompetens 37
7. 9. 2 Normer och värderingar i de båda världarna 38
7. 9. 3 Kunskap om förtryck 39
7. 9. 4 Begreppens utformning 40
7. 9. 5 Att vara medveten om sina attityder och värderingar 40
8. RESULTATDISKUSSION 41
8. 1 Kuratorernas arbete 41
8. 2 Kuratorernas arbetsmetoder 41 8. 3 Kuratorernas uppfattningar om kulturkompetens och bikulturell kompetens 43 8. 4 Kommunikation i olika former 44
8. 5 Slutsatser 44
9. METODDISKUSSION 45
9. 1 Intervju med tolk 45
9. 2 Antalet informanter 46
10. FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING 46
11. REFERENSER 48
BILAGA 1: INFORMATIONSBREV 51
1. INLEDNING
Samtalet är en viktig del av kuratorns arbete. Genom samtalet får kuratorn information om faktorer relaterade till klientens familj, ekonomiska situation, sociala nätverk osv. som påverkas av klientens sjukdom eller
funktionsnedsättning. Samtalet har till syfte att stödja klienten att finna och utveckla strategier för att kunna hantera livsomställningen som en sjukdom eller funktionsnedsättning kan innebära. För att en behandling ska lyckas är det av betydelse att kuratorn och klienten utvecklar en relation. Förtroende och trygghet är förutsättningar för skapa en relation (Lundin m.fl. 2009).
Döva människor tillhör en kulturell minoritetsgrupp med teckenspråket som sitt första språk (Göransson & Malmström, 2002). Då en döv människa söker stöd hos en kurator som inte är teckenspråkig kan det vara svårt att skapa en relation eftersom att individerna talar olika språk. I sådana situationer får tolk ofta användas för att individerna ska förstå varandra. Att använda en tolk i
samtalssituationen innebär att kommunikationen mellan individerna förbättras men också att frågor om sekretess väcks (Peters, 2007). Samma tolk kan användas i flera olika situationer vilket innebär att tolken vet mycket om klienten. Detta kan innebära misstänksamhet mot tolken från klientens sida (Göransson &
Malmström, 2002).
Språket kan vara ett hinder i samtalssituationen, men kuratorns bristande kunskap om döva och deras kultur kan också vara ett hinder. Det finns döva människor som har fått informera och undervisa professionella om sin kultur, vilket då har inneburit att fokuset på dem och deras problem har försvunnit. De har känt att de inte blir förstådda av de professionella (Göransson & Malmström, 2002).
En teckenspråkig direktkommunikation mellan kuratorn och klienten är att föredra. Då behöver inte klienten anpassa sin språknivå efter den professionella, utan det är istället den professionellas ansvar att kommunikationen mellan dem fungerar. Klienten behöver heller inte berätta om sin kultur, utan kuratorn har en förståelse för och kunskap om dövgruppen (Göransson & Malmström, 2002). Det anses även att kunskap om döva människors livsvillkor behövs för att kunna utföra behandling (Backenroth, 1991). Kuratorn behöver alltså ha vissa typer av kompetenser för att kunna genomföra behandling med döva klienter.
Döva människor kan få kuratorshjälp utav de dövteam som finns. Dock finns inte dövteam i alla landsting. Genom dövteamen kan döva människor få information och stöd på teckenspråk. Dövteamen är regionala verksamheter vilket innebär att de har hela sitt landsting som arbetsområde. I några få landsting finns psykiatrisk öppenvård som riktar sig till både döva och hörselskadade med psykiska problem. Vid de här mottagningarna kan döva och hörselskadade få hjälp av professionella som är teckenspråkskunniga (Sveriges Dövas Riksförbund, 2006).
I den här uppsatsen har jag intervjuat tre kuratorer som är verksamma inom dövområdet om sitt arbete med döva och hörselskadade klienter. Kuratorerna har fått ge sin syn på arbetet samt vilka kompetenser de anser behövs för att kunna bemöta och arbeta med döva och hörselskadade människor.
1. 1 Problemformulering
I arbetet med döva klienter krävs andra kompetenser av kuratorn än de grundläggande som är nödvändiga för att kunna hjälpa människor i behov av stöd. Lundin m.fl. (2009) menar t.ex. att kuratorn måste ha kunskap om
samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga teorier, t.ex. systemteori eller kristeori, som kan användas i arbetet.
För att kunna stödja döva klienter krävs det även att kuratorn är teckenspråkig. Att ha en teckenspråkskompetens är väsentligt för att kuratorn ska kunna kommunicera direkt med klienten. Utan ett gemensamt språk blir det svårt för kuratorn att skapa och upprätthålla en förtroendefull relation med klienten
(Backenroth, 1991; Göransson & Malmström, 2002). En annan kompetens som är betydelsefull är kulturkompetens som i detta sammanhang handlar om att kuratorn ska ha kunskap samt förståelse för dövas kultur, livsvillkor, normer och
värderingar och historia (Backenroth, 1991; Myers & Thyer 1997; Göransson & Malmström, 2002; Peters, 2007). Göransson & Malmström (2002) nämner en tredje typ av kompetens som de anser är nödvändig och detta är bikulturell kompetens. Författarna beskriver denna kompetens som att kuratorn inte bara har kunskaper om dövkulturen utan även om den hörande kulturen och skillnader som finns mellan dessa kulturer. Det innebär också att kuratorn är tvåspråkig, det vill säga kan kommunicera både på svenska och teckenspråk. Denna kompetens är viktig för att kuratorn ska kunna förklara de missförstånd som kan uppstå i mötet mellan döva och hörande.
Kuratorer som sällan eller aldrig kommer i kontakt med döva människor saknar eller har bristfälliga kunskaper i teckenspråk vilket gör det svårt för dem att kommunicera med klienterna utan en tolk närvarande. De utvecklar heller ingen kunskap om dövas livssituation och kultur. Döva människor är en liten grupp vilket betyder att det inte går att kräva att varje kommun ska kunna erbjuda service med teckenspråkskunnig och kulturkompetent personal. Istället behövs en regional verksamhet som kan erbjuda döva den här typen av service (Göransson & Malmström, 2002).
Efter att ha läst litteratur, rapporter och artiklar om området har jag kommit fram till att i min uppsats undersöka och beskriva hur kuratorer arbetar med döva och hörselskadade klienter. Forskningen som jag har tagit del av är till största del utländska artiklar som beskriver färdigheter hos kuratorn eller terapeuten som behövs i samtal med döva klienter. De artiklar som jag har funnit utgår från att kuratorn eller terapeuten inte är teckenspråkig. Där av anser jag att detta behöver belysas och beskrivas ur ett perspektiv där den professionella är teckenspråkig. Hur beskriver kuratorerna sitt arbete med döva och hörselskadade klienter?
Använder kuratorerna sig av några arbetsmetoder och hur ser i så fall dessa ut? En annan aspekt som jag vill undersöka är vad en kulturkompetens och en bikulturell kompetens innebär enligt kuratorerna. Kallar de sin kunskap för detta? Hur används kompetenserna i arbetet? För att få svar på mina frågor har jag valt att träffa teckenspråkiga kuratorer som arbetar i dövverksamheter och som kommer i kontakt med döva eller hörselskadade klienter över 18 år.
1. 2 Syfte och frågeställningar
Den här studien har som syfte att undersöka och beskriva hur kuratorer arbetar med döva och hörselskadade klienter. Följande frågeställningar kommer att belysas:
- Hur beskriver kuratorerna sitt arbete med döva och hörselskadade klienter? - Vilka arbetsmetoder används av kuratorerna i arbetet med döva och
hörselskadade klienter?
- Vad innebär en kulturkompetens och en bikulturell kompetens enligt kuratorerna?
1. 3 Avgränsning
I studien har jag valt att träffa teckenspråkiga kuratorer som kommer i kontakt med teckenspråkiga döva och hörselskadade klienter över 18 år. I min studie kommer inte teckenspråkiga kuratorer som arbetar med döva och hörselskadade barn att beröras.
2. BAKGRUND
I det här avsnittet ges en beskrivning av döva utifrån ett medicinskt perspektiv och ett kulturellt perspektiv, det svenska teckenspråket, tolkar och en beskrivning av kuratorns arbete inom hälso- och sjukvård. En redogörelse för teckenspråks-, kultur- och bikulturell kompetens presenteras i teoriavsnittet.
2. 1 Döva
Döva som grupp och dövhet kan ses utifrån ett medicinskt perspektiv eller ett kulturellt perspektiv som betonar olika aspekter av individens dövhet.
2. 1. 1 Medicinskt perspektiv
Det medicinska perspektivet betonar individens hörselförlust och har fokus på att försöka bota denna hörselförlust med hjälp av tekniska hjälpmedel som t.ex. hörapparater (Fredäng, 2003). Cochlea implantat (CI) är ett annat exempel på det medicinska perspektivets strävan efter att bota människor. Denna typ av
hjälpmedel skickar elektriska signaler till hörselnerven vilket hjälper människor som är döva eller hörselskadade att höra (Karolinska universitetssjukhuset, 2012). 2. 1. 2 Kulturellt perspektiv
Ett kulturellt perspektiv på döva fokuserar på gruppens gemensamma värderingar, traditioner, historia, och språk (teckenspråk) (Göransson & Malmström, 2002). Gruppen har även en gemensam identitet som baseras på deras dövhet vilket innebär att de ser sig själva som döva (Fredäng, 2003).
Teckenspråket är grunden för en dövkultur. Det är genom ett teckenspråk som kulturarvet förs vidare mellan generationer (Fredäng, 2003). Begreppet dövkultur presenterades under Dövas nordiska kulturfestival som hölls i Norge i början av 1980-talet. Där beskrevs dövkultur som:
Döva kan betraktas som en språklig minoritet. Dövkultur är en livsform vars förutsättning är teckenspråk. I vidare mening kan sägas att dövkultur är all sådan verksamhet som berikar den döves liv och förbättrar livskvalitén. (Göransson & Westholm, 1995, s. 178).
Dövföreningarna har en viktig funktion som mötesplats för döva människor. I dövföreningarna kan döva kommunicera med varandra på teckenspråk och utöva sina intressen utan att de begränsas av kommunikationssvårigheter vilket kan vara fallet i kontakten med hörande. Dövföreningarnas roll och funktion har förändrats i samband med förändringar i samhället (Sveriges Dövas Riksförbund, 2012a). Fredäng (2007) beskriver dövföreningarnas funktion som en tillflyktsort under 1960-talet, dit döva fann samhörighet med varandra och kunde använda
teckenspråket som vid den tiden inte sågs av samhället som ett fullvärdigt språk. På senare år har dövföreningarna utvecklat en intressepolitisk inriktning och denna inriktning tar sig uttryck i ett agerande i socialpolitiska frågor som har betydelse för dövas livsvillkor som t.ex. teckenspråkigt kuratorsstöd (a a). Begreppet dövvärlden innebär en avskiljning mellan den döva världen och den hörande. Det handlar om ”/…/ en ”livsvärld” där identitet, livsstil och
förhållningssätt formas med det teckenspråk som används i landet som bas” (Fredäng, 2007, s.93). Hörande personer som är teckenspråkskunniga kan tillhöra dövvärlden. Det kan vara t.ex. personer med ett dövt barn (Fredäng, 2007). Dövsamhället innebär en gemenskap för döva som grundar sig på användandet av teckenspråk. Dövsamhället kan ha en geografisk anknytning, men behöver inte ha det. Exempel på en plats där ett dövsamhälle har utvecklats med påverkan av dövkulturen är Washington DC. Ett motsvarande exempel i Sverige är
riksgymnasiet i Örebro som kan benämnas som ett dövsamhälle (Fredäng, 2003; Fredäng 2007).
2. 1. 3 Barndomsdöv och vuxendöv
Döva människor kan definieras efter när dövheten inträffade. De två begreppen som beskriver detta är barndomsdöv och vuxendöv. Med begreppet barndomsdöv avses de individer som föddes döva eller som har förvärvat dövhet i en tidig ålder. För de här individerna blir teckenspråket deras förstaspråk och de utvecklar en kulturell identitet som döv. Vuxendöv omfattar de individer som blivit döva efter fyllda 18 år. Vuxendövas identitetsbild skiljer sig från barndomsdövas, då de förstnämnda har utvecklat identiteten som hörande och även ett talat språk (Göransson & Westholm, 1995).
Döva i den här uppsatsen avser barndomsdöva med tillhörighet i en kulturell minoritetsgrupp och som använder teckenspråk i sin huvudsakliga kommunikation med andra människor.
2. 2 Hörselskadade
Hörselskador och olika sjukdomar i örat medför olika grader av hörselnedsättning. Olika typer av hörselskador är skador i innerörat, t.ex. tinnitus, skador i
mellanörat eller bullerskador. Hörselnedsättning delas in i tre typer: (1) lätt, (2) medelsvår eller (3) grav. Denna indelning av hörselnedsättning talar inte om vilka typer av konsekvenser eller svårigheter hörselskadan har för individens vardag. Hörapparater kan förbättra kommunikationen för hörselskadade, men även om en person använder sig av en hörapparat kan det fortfarande finnas
kommunikationssvårigheter eftersom att hörapparater inte återställer hörseln till en normal hörselnivå (Gullacksen, 2002).
Hörselskadade människor kan definieras efter begreppen barndomshörselskadad eller vuxenhörselskadad, som handlar om när hörselskadan inträffade.
i barndomen har blivit hörselskadade. Vuxenhörselskadad innebär att en individ har blivit hörselskadad efter 18 års ålder och är i behov av hjälpmedel för att kunna kommunicera (Göransson & Westholm, 1995).
I den här uppsatsen avses hörselskadade den grupp människor med grav
hörselnedsättning och som är beroende av teckenspråk för att kunna kommunicera med andra.
2. 3 Det svenska teckenspråket
Riksdagen erkände det svenska teckenspråket 1981 vilket innebar att döva människor fick rätt till tvåspråkighet. Undervisningsspråket i dövskolorna ändrades från talad svenska till teckenspråk (Andersson & Hammar, 1996). Tidigare fick inte döva elever använda teckenspråk i dövskolorna. Det var en talmetod som användes i undervisningen eftersom att det fanns uppfattningar om att teckenspråket inte var ett fullvärdigt språk. Teckenspråket ansågs försvåra dövas integrering i samhället. Teckenspråket kunde föras vidare genom bland annat att eleverna i dövskolorna kommunicerade med varandra på teckenspråk utanför undervisningen (Göransson & Westholm, 1995).
Ahlgren (2003) skriver att teckenspråket inte är internationellt språk, utan att var och en av världens länder har utvecklat sitt teckenspråk. Teckenspråken skiljer sig åt gällande ordförråd, men de har liknande grammatisk uppbyggnad vilket gör att inlärningen av ett andra teckenspråk underlättas. Teckenspråket består av olika tecken som individen får fram genom hand- och munrörelser där bland annat händernas läge och rörelse har betydelse för vilket tecken som avses.
Grammatiken skiljer sig åt från det svenska språkets grammatik men det finns också likheter till svenskan som t.ex. att båda språken har subjekt, verb och objekt som ordföljd. Det finns ingen skriftlig form i teckenspråket.
Teckenspråket betraktas av döva individer som deras förstaspråk. Deras
andraspråk är svenska som används för skriftlig kommunikation. Tecken som stöd (TSS) är en blandning av svenska och teckenspråk som i kombination med
läppavläsning fungerar som kommunikationsmedel för vuxendöva som inte har lärt sig teckenspråk (Göransson & Malmström, 2002).
2. 4 Sveriges Dövas Riksförbund
Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) arbetar aktivt för att döva människor och andra som använder sig av teckenspråk ska kunna få samhällelig information och service på teckenspråk. Hörselskadade, personer med Cochlea implantat (CI) och familjer med döva familjemedlemmar använder sig också av teckenspråk
(Handlingsprogram, 2010-2013). Sveriges Dövas Riksförbund beskriver sin uppgift som (a a, s.3):
/…/ att bevaka teckenspråkigas intressen och bedriva ett intressepolitiskt påverkansarbete för att tillförsäkra teckenspråkigas delaktighet och
tillgänglighet i samhället, utifrån perspektiven språk, funktionsnedsättning samt identitet och kultur.
Deras arbete handlar om att döva ska kunna delta i olika typer av utbildningar, fritidsaktiviteter, arbeta och få del av skönlitteratur, teater och medieproduktioner på teckenspråk (Handlingsprogram, 2010-2013).
Det här citatet som är från Sveriges Dövas Riksförbunds hemsida visar varför det är viktigt för döva människor att få del av samhällelig information på teckenspråk och inte endast på skriven svenska (Sveriges Dövas Riksförbund, 2012b):
Eftersom vi lever i ett samhälle där vi omges av svenska språket behöver vi lära oss läsa och skriva svenska. Men för oss blir det ett inlärt främmande språk, precis som hörande som lär sig ett främmande språk. På samma sätt är vi döva olika bra på vårt andra språk, svenskan. Skillnaden är att vi inte hör hur orden uttalas i det vi läser och skriver. Hörande brukar ha svårt att förstå hur det går till.
Två andra citat från Sveriges Dövas Riksförbunds hemsida lyfter fram betydelsen av en fungerande kommunikation för döva (Sveriges Dövas Riksförbund, 2012c): Att vara teckenspråkig döv är inte ett funktionshinder i vanlig bemärkelse. I en teckenspråkig miljö finns inget handikapp, i kontakten med hörande däremot uppstår ett kommunikationshandikapp. Det handlar inte bara om direktkontakt med hörande som inte behärskar teckenspråk, utan lika mycket om tolkbrist, om otextade TV-program och svenska filmer, om svårbegriplig samhällsinformation på svenska språket.
Kommunikation på teckenspråk är en nödvändighet för döva men också en brygga mellan döva och hörande och en förutsättning för dövas aktiva deltagande i ett socialt liv i samhället. Kontakten med icke teckenspråkiga personer sker främst genom teckenspråkstolk. Det största hindret för oss är oförståelse och okunskap om vår speciella kultur, problem och behov i kombination.
Jag har valt att presentera de här citaten för att läsaren av denna uppsats ska få en förståelse för varför det är viktigt för döva människor att t.ex. få teckenspråkig information eller tillgång till kuratorer som är teckenspråkiga och
kulturkompetenta.
2. 5 Teckenspråkstolk
Teckenspråkstolkar används i situationer där döva och hörande ska kommunicera med varandra. Teckenspråkstolkens uppgift är att översätta vad individerna säger och därmed hjälpa dem att förstå varandra. Som tolk är man opartisk, vilket betyder att tolken inte får ge uttryck åt sina åsikter, och har också tystnadsplikt (Göransson & Malmström, 2002).
Landstinget har ansvar för att tillhandahålla teckenspråkstolkar i de situationer där det behövs. Denna skyldighet regleras i 3b§ Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) (1982:762). Syftet bakom denna paragraf beskrivs i förarbetet vilket är att individer i behov av tolk ska kunna vara delaktiga i och påverka beslut som rör dem. För att kunna vara delaktig krävs det att individen förstår informationen och att hon har möjlighet att uttrycka sin åsikt (prop. 1992/93:159).
Ett begrepp som finns i 3b§ HSL är vardagstolkning. Betydelsen av
vardagstolkning ges en bred innebörd i förarbetet. Skälet är att det finns många situationer där tolkning kan behövas och därför kan inte begreppet
ingå i vardagstolkning, t.ex. kontakt med sjukvården, möten på individens arbetsplats eller deltagande i körkortsutbildning (prop. 1992/93:159).
I SOU-rapporten En samlad tolktjänst från 2011 beskrivs myndigheternas ansvar när det gäller tillhandahållande av tolk och det problematiska med detta.
Landstinget har, som tidigare framgått, ansvar för att tillsätta tolk inom vård och omsorg, fritidsaktiviteter och en del situationer i arbetslivet som omfattas av begreppet vardagstolkning. Andra situationer i arbetslivet som inte täcks av vardagstolkning står Arbetsförmedlingen för. Inom utbildningsområdet ligger ansvaret på kommun eller utbildningsinstansen beroende på om det gäller en grundskola, vuxenutbildning eller högskola/universitet. Vardagstolkningen ställer till problem då det kan vara svårt att avgöra vem som har betalningsansvaret. Det förekommer att olika lagar reglerar samma typ av situation vilket innebär
svårigheter för de inblandade myndigheterna att avgöra vem som är
betalningsansvarig. Exempel på detta är 3b§ HSL och 8§ förvaltningslagen (1986:223) som båda är tillämpliga vid besök hos socialtjänsten. Utredningen föreslår att ansvaret för tolktjänst ska ligga på en myndighet och att det inrättas en ny myndighet för detta. Utredningen föreslår även att en ny
skyldighetslagstiftning ska utformas där begreppet vardagstolkning försvinner. Motivering till detta är att tillförsäkra individen en bra kvalitet på tolkningen och även att individen ska ges möjlighet att ha inflytande i valet av tolk (En samlad tolktjänst, 2011).
De olika landstingen använder sig av prioriteringslistor i tilldelningen av teckenspråkstolk. Vissa områden har en högre prioritering än andra. Vård och omsorg har en hög prioritering medan fritidsaktiviteter är ett område som
prioriteras lågt av många landsting (En samlad tolktjänst, 2011). Sveriges Dövas Riksförbund menar att förutom landstingets prioriteringslistor så bidrar också otydlighet om myndigheternas betalningsansvar och bristen på tolkar till att döva ibland inte tilldelas tolk. Detta påverkar döva människors möjligheter till
information och delaktighet i olika aktiviteter (Handlingsprogram 2011-2013). 2. 6 Kurator
Många av dem som arbetar som kurator har en socionomutbildning. Kuratorns arbete inom hälso- och sjukvård handlar om att stödja människor som befinner sig i utsatta situationer. Det kan handla om att stödja individer med obotliga
sjukdomar och deras anhöriga, möta människor i kris eller stödja individer med funktionsnedsättningar att bli delaktiga i samhället. Stödet som kuratorn ger ser olika ut beroende på individens behov. Arbetet har en psykosocial inriktning vilket handlar om att se individen utifrån en helhetssyn där andra faktorer än just individens sjukdom spelar in, t.ex. ekonomiska, sociala eller psykiska faktorer. Genom denna helhetssyn kan kuratorn bedöma hur klienten påverkas av sin sjukdom i den specifika situationen (Lundin m.fl. 2009).
Lundin m.fl. (2009) skriver att kuratorns arbete består av olika åtgärder som kan delas in i tre typer av åtgärder som kan kombineras med varandra. Vilken åtgärd som kommer till stånd beror på kuratorns bedömning av klientens psykosociala situation. Kuratorn gör en så kallad psykosocial anamnes som är en kartläggning av klientens situation, t.ex. familj, ekonomi, boende, fritidsintressen och så vidare. Med hjälp av denna kartläggning kan kuratorn se hur individen har påverkats av sjukdomen i psykosociala termer och därefter kunna bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga. Den första typen av åtgärder är praktiska sociala åtgärder. Det
handlar om att hjälpa individen med praktiska uppgifter som t.ex. fylla i
ansökningar eller skriva intyg. En annan åtgärdstyp handlar om att ge information om bland annat myndigheter, självhjälpsföreningar eller regler om ekonomisk ersättning vid sjukdom. Det ingår också att ge klienten råd om vart hon eller han kan vända sig för att t.ex. få hjälp med sin ekonomi. Då kuratorn inte kan ge klienten den hjälp som behövs kan kuratorn hänvisa klienten till en annan verksamhet där hjälp kan erbjudas. Det psykosociala samtalet är den tredje åtgärdstypen. I samtalet är kuratorns uppgift att fungera som ett stöd och hjälpa klienten att finna strategier för att hantera samt förändra situationen och sitt eget beteende. För att behandlingen ska lyckas är det betydelsefullt att klienten har förtroende för kuratorn och känner trygghet i samtalssituationen (a a).
Arbetet som kuratorn utför kan beskrivas utifrån tre nivåer. Från en individnivå handlar kuratorns arbete om att genom utredning och bedömning erbjuda individen behandling i form av åtgärdstyperna som tidigare nämnts. När arbetet förekommer på en gruppnivå drivs arbetet i patientgrupper eller anhöriggrupper. Grupperna kan handla om att diskutera, utbilda eller informera om en sjukdom och vad den kan innebära för individens psykosociala situation. Kuratorn kan också ha handledning och utbildning av en grupp professionella. Utifrån en samhällsnivå handlar arbetet om att förändra sjukvården till det bättre genom att upptäcka brister och arbeta för att dessa brister åtgärdas (Lundin m.fl. 2009).
3. TIDIGARE FORSKNING
I detta avsnitt presenteras först svensk forskning inom området. Sedan följer en presentation av utländsk forskning. Till sist sammanfattas avsnittet för att få en bild av hur forskningen i området har sett ut.
Göransson & Malmström (2002) skriver att forskning om vuxna barndomsdöva är begränsad i Sverige, något som jag har upptäckt då jag har sökt efter forskning inom området. Jag har fått söka efter utländsk forskning, men även denna uppfattar jag vara begränsad. Den forskning som jag har funnit presenteras i följande avsnitt.
3. 1 Presentation av svensk forskning
Backenroth (1991) har skrivit rapporten Möjligheter och svårigheter att arbeta med det sociala nätverket hos döva som söker psykologiskt stöd. I denna rapport beskrivs ett projekt där samtalsledare skulle stödja döva. Samtalsledaren skrev anteckningar under tiden de träffade sina klienter. Dessa anteckningar lästes sedan av en extern bedömare som gjorde en bedömning av samtalen. Den externa
bedömaren skulle bedöma samtalen utifrån några variabler, t.ex. klientens
motivation och processen i samtalskontakten. Samtalsledaren fick sedan en chans att kommentera den externa bedömarens uttalande. Backenroth (1991) för en diskussion kring resultatet och om möjligheter och svårigheter i arbetet med döva klienter. Teckenspråkskompetens och kulturkompetens ses som grundläggande för att kunna förstå den döva individen. Utan denna förståelse blir det svårt för
personalen att hjälpa klienten och erbjuda lämplig behandling och stöd.
Författaren lyfter även fram betydelsen av handledning i arbetet och att personal blir medvetna om sina attityder till döva.
Göransson & Malmström (2002) beskriver utvecklingen av stöd och service till vuxna barndomsdöva i Skåne i rapporten Döva i Skåne: från projekt till regionalt resursteam för döva. Projektet startade 1998 och inleddes med en förstudie för att kartlägga vilket stöd som kunde erbjudas vid tillfället för studien till vuxna barndomsdöva. Efter denna förstudie förlängdes projektet med tre år för att kunna utveckla det stöd och rådgivningsservice som barndomsdöva efterfrågade. Under projektets gång genomfördes fokusgruppsintervjuer med döva individer för att få kunskap om behoven av stöd hos gruppen. Det gjordes även litteraturstudier och nätverksarbete för att se hur en stödverksamhet till döva skulle kunna utformas. Författarna menar att personal som arbetar med döva klienter bör ha en
kulturkompetens samt en bikulturell kompetens. De beskriver en bikulturell kompetens som att hjälparen har kunskaper om både den döva och hörande världen. 2002 avslutades projektet och som ett resultat av projektet hade ett dövteam inom Region Skåne utvecklats.
3. 2 Presentation av utländsk forskning
Myers & Thyer (1997) har skrivit artikeln Social work with deaf clients: Issues in culturally competent assessment som ger en beskrivning av vilka färdigheter en socialarbetare bör ha för att kunna göra en korrekt bedömning av döva klienter. Det ställs krav på att socialarbetaren ska ha kunskap om den döva klientens kommunikationssätt och ha en förståelse för dövkultur då detta är en stor del av den döva individens identitet. De olika kommunikationssätten, förutom
teckenspråk och tolkar, är läppavläsning, muntlig och skriftlig kommunikation. Vid läppavläsning ska socialarbetaren t.ex. inte vrida ansiktet åt sidan eller täcka för munnen med handen då detta kan hindra klienten från att se socialarbetarens läppar. Artikeln ger även råd då klienten använder sig av en hörapparat.
Författarna ger riktlinjer för hur socialarbetaren ska agera när hon utför en intervju eller observerar en döv klient samt vid insamlande av information. Författarna menar att det är av betydelse att socialarbetaren förstår hur den döva klienten påverkas av sin dövhet för att kunna hjälpa henne eller honom på bästa sätt. Artikeln Cultural Awareness: Enhancing counselor understanding, sensitivity, and effectiveness with clients who are deaf, skriven av Peters (2007), urskiljer olika överväganden en kurator bör göra i arbetet med döva klienter. Författaren menar att förståelse för dövkulturen och i vilken kontext denna har vuxit fram i är grundläggande för arbetet med döva klienter. Historiskt sett har döva klienter varit utsatta för diskriminering och negativa attityder vilket har format gruppens
kulturella identitet. Det är även betydelsefullt att kuratorn reflekterar över och blir medveten om eventuella antaganden som han eller hon kan ha om gruppen döva. Att vara medveten om det icke-verbala beteendets betydelse för döva innebär att kuratorn förstår den döva klientens beteende och även sitt egna icke-verbala beteende. I arbetet med döva klienter ska välmående vara i centrum och inte det sjuka. Sekretess ska iakttas och kuratorn bör vara medveten att sekretess innebär något annat för den döva klienten. Dövsamhället är litet vilket gör att det är lätt för andra döva att få veta att klienten träffar en kurator. En lösning på detta är att i början av samtalskontakten och under tiden som den fortgår att diskutera sekretess med klienten. Det sista övervägandet rör användandet av tolkar. Det är klienten som ska avgöra om det behövs en tolk i samtalet. För att sekretess ska bevaras ska tolken vara certifierad. Användandet av tolk innebär att kommunikationen mellan parterna underlättas.
Williams & Abeles (2004) redogör för frågor som terapeuten kan erfara i terapi med döva klienter i artikeln i Issues and implications of deaf culture in therapy. Författarna för en diskussion kring faktorer som kan påverka terapi som t.ex. dövas kultur och den enskildes identitetsutveckling. Artikeln berör också kompetens och problematik och möjligheter att involvera tolkar i terapin. Författarna anser att det finns några kulturella normer som terapeuten bör ha kunskap om. Dessa normer handlar bland annat om hur döva använder den icke-verbala kommunikationen och vilken betydelse vissa icke-icke-verbala budskap får för den döva klienten. Exempelvis har ögonkontakt en annan innebörd för en döv människa än för en hörande. Den döva klientens identitetsutveckling är en annan aspekt som terapeuten bör utforska för att terapin ska lyckas. Här handlar det om klientens uppväxtvillkor och vilken betydelse dövheten har för den enskilde. Att döva har definierats som funktionshindrade utifrån ett medicinskt perspektiv kan ha påverkat en del av döva människors självbild. De kan se sig själva som oförmögna att ta beslut vilket resulterat i att de förlitar sig på andra människor. I detta läge bör terapeuten arbeta med klientens självbild genom att t.ex. lyfta fram styrkor hos klienten. En annan problematik som Williams & Abeles (2004) diskuterar är frågor kring sekretess. Brist på utbildade tolkar medför att klienten kan ha samma tolk i olika typer av situationer vilket innebär att tolken får mycket information om klienten. Det anses bäst att använda en certifierad tolk i terapin, eftersom att en certifierad tolk har bland annat tystnadsplikt. Relationerna i terapin förändras då en tolk involveras. Klienten kan uppfatta tolken som en inkräktare, men tolken kan också uppfattas som en hjälpare och terapeuten utestängs från relationen. Författarna kallar terapeuten för en outsider då han eller hon utesluts. För att undvika sådana händelser bör terapeuten och tolken diskutera och klargöra varandras roller.
Thomas m.fl. (2006) har med artikeln Community Mental Health Team’s
perspectives on providing care for Deaf people with severe mental illness fått ett personalperspektiv på frågor som rör psykisk vård för döva individer. I denna studie deltog personal som arbetade i Community Mental Health Teams (CMHT) i Storbritannien. Personalen delade med sig av sin kunskap om döva människor och det visade sig att de hade lite erfarenhet av att hjälpa denna grupp. Den bristfälliga erfarenheten gjorde att personalen ifrågasatte sin förmåga och
kompetens att hjälpa döva patienter. Bristande kunskaper i teckenspråk gjorde det svårt för personalen att kommunicera med patienterna som påverkade vilken typ av information personalen kunde få. I de fall där en teckenspråkstolk hade närvarat hade patienten skapat en relation med tolken istället för med hjälparen. Personalen ansåg att krissituationer kunde vara svåra att hantera utan hjälp från en tolk. Samarbetet med specialiserade verksamheter upplevdes förvirrande då det var flera verksamheter inblandade i patientens fall och även att verksamheterna var belägna långt ifrån patienten. Det fanns en upplevelse hos personalen av att det var mer tidskrävande att vårda döva klienter än hörande. Slutsatsen från den här studien är att samarbetet mellan CMHT och de specialiserade verksamheterna måste förbättras så att CMHT kan erbjuda bättre vård till patienter som är döva. Munro m.fl. (2008) presenterar en arbetsmetod som kan användas i arbetet med döva klienter samt en utvärdering av denna metod i artikeln Exploring the Potential of Constructionist Therapy: Deaf Clients, Hearing Therapists and a Reflecting Team. I studien utfördes en terapiform där ett reflekterande team observerade terapeuten och klienten från ett annat rum. Utifrån observationer diskuterade teamet klientens situation som klienten senare fick tillfälle att
reflektera kring. Under sessionerna fanns en tolk. Två döva kvinnor som hade deltagit i några sessioner fick sedan utvärdera terapiformen. Båda deltagarna uttryckte att de hade känt sig trygga och förstådda. De ansåg att teamet hade varit bra för att få nya infallsvinklar på problemet. Enligt kvinnorna borde terapeuten vara medveten om skillnader mellan dövkultur och den hörande kulturen för att kunna vara en länk mellan dessa kulturer. En av kvinnorna hade upplevt sig vara isolerad från den hörande världen och att med hjälp av terapeuten hade hon fått information som hon hade saknat från tidigare kontakt med andra terapeuter. 3. 3 Sammanfattning av tidigare forskning
De artiklar som har presenterats har utgått från att kuratorn eller terapeuten inte är teckenspråkig. Det har beskrivits alternativa kommunikationsmetoder i samtal med socialarbetare och döva som t.ex. läppavläsning eller skriftlig
kommunikation (Myers & Thyer, 1997). Flera artiklar har diskuterat användandet av tolk i samtalet och har belyst frågor om sekretess och tolkens roll. Artiklarna ger riktlinjer till kuratorer och terapeuter för hur de ska föra samtal med klienter som är döva (Myers & Thyer, 1997; Williams & Abeles, 2004; Peters, 2007). Vad som kommer fram i samtliga artiklar och rapporter är betydelsen av att kuratorn eller terapeuten har kunskaper och förståelse för dövkulturen, vilket benämns som kulturkompetens. Backenroth (1991) och Göransson & Malmström (2002) lyfter fram betydelsen av att kuratorn är teckenspråkig och kan kommunicera direkt till klienten. Göransson & Malmström (2002) diskuterar även om en bikulturell kompetens i arbetet med döva klienter. Denna bikulturalitet beskrivs av två döva kvinnor i en studie av Munro m.fl. (2008).
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
I detta avsnitt redogör jag för de teoretiska utgångspunkter som jag har funnit relevanta för att analysera uppsatsens resultat. Den första frågeställningen som berör kuratorernas arbete har jag valt att analysera efter Bernler & Johnssons (2001) tredelade handlingsmodell i psykosocialt arbete för att få en förståelse för kuratorernas olika handlingar. Den andra frågeställningen som handlar om
kuratorernas arbetsmetoder analyseras med hjälp av kommunikationsteori och då i synnerhet icke verbal kommunikation och interkulturell/tvärkulturell
kommunikation enligt Nilsson & Waldemarson (1994). Uppsatsens tredje frågeställning som avser att undersöka kuratorernas uppfattningar om kulturkompetens och bikulturell kompetens analyseras med hjälp av den beskrivning som bland annat Göransson & Malmström (2002) ger av
kulturkompetens och bikulturell kompetens. Begreppet teckenspråkskompetens som presenteras av Göransson & Malmström (2002) används också i analysen av studiens resultat.
Begreppen kulturkompetens, bikulturell kompetens och teckenspråkskompetens är begrepp som har följt med genom hela studien. Då jag läste tidigare forskning fann jag begreppen och fick därmed en uppfattning om dem och dess betydelse för kuratorers arbete med döva och hörselskadade klienter. De andra teorierna, den tredelade handlingsmodellen och kommunikation, har kommit senare. Intervjumaterialet har fått bestämma vilka andra teorier som ska användas i analysen och jag har funnit den tredelade handlingsmodellen och teori om kommunikation som mest lämpliga att använda i analysen av resultatet.
4. 1 Den tredelade handlingsmodellen i psykosocialt arbete Bernler & Johnsson (2001) har utarbetat en teori för det psykosociala arbetet. Teorin grundar sig på systemteori och psykodynamisk teori. Med systemteori anläggs ett helhetsperspektiv på individen och socialarbetaren ser de system som individen är en del av samt vilken påverkan respektive system har på varandra. Den psykodynamiska teorin å andra sidan ger ett individperspektiv som beskriver psykiska processer inom individen och beteende som en konsekvens av individens psykiska mående. Bernler & Johnsson (2001) anser att de här två teorierna förser socialarbetaren med både förklaring och förståelse av klientens beteende och hur förändringsprocesser kommer till stånd samt en handlingsaspekt, det vill säga handlingar eller strategier som socialarbetaren kan använda sig av för att förändra klientens situation.
Den tredelade handlingsmodellen beskriver tre handlingssätt/strategier i det psykosociala arbetet. Den första strategin kallas för direkt aktion. Då är det socialarbetaren som har det fulla ansvaret för att en förändringsprocess kommer igång. Olika resursförmedlande åtgärder som socialarbetaren kan utföra inom denna strategi är t.ex. betala ut ekonomiskt bistånd eller hjälpa klienten att få ett boende. Det finns också insatser som kallas för direkt ingripanden, då
socialarbetaren måste ingripa för att t.ex. stoppa en individs skadliga beteende. De här olika typerna av åtgärder har målet att klientens situation ska förändras. Vilken åtgärd som väljs beror på vilka yttre faktorer som är rådande i situationen (Bernler & Johnsson, 2001).
Direkt styrning är den andra strategin i handlingsmodellen. I denna strategi har socialarbetaren ansvar för typen av förändring (intentionen) medan klienten har ansvar för att genomföra förändringen (aktionen). Exempel på insatser med direkt styrning är stödsamtalet, rådgivningen och det förebyggande arbetet. Då
socialarbetaren föreslår eller ger råd finns det en intention att den föreslagna åtgärden ska innebära att klientens livssituation utvecklas gynnsamt. Klienten måste dock genomföra den föreslagna handlingen. När klienten ska få någon form av hjälp brukar socialarbetaren ställa krav eller beordra klienten att utföra vissa handlingar, t.ex. då klienten ska få behandling av ett missbruk (Bernler & Johnsson, 2001).
Den tredje strategin är indirekt styrning där socialarbetaren på olika vis får klienten att ta det fulla ansvaret för en förändring av sin nuvarande livssituation det vill säga för både intentionen och aktionen. Socialarbetarens ansvar handlar om att en förändringsprocess kommer igång. Bernler & Johnsson (2001) kallar dessa åtgärder för insikts- eller medvetenhetsskapande tekniker. För att denna förändringsprocess ska starta är det betydelsefullt att socialarbetaren och klienten har utvecklat en relation (a a).
I det psykosociala arbetet kombinerar socialarbetaren dessa tre olika
handlingssätt/strategier eftersom att det kan behövas olika typer av insatser och åtgärder för att hjälpa klienten att starta en förändringsprocess (Bernler & Johnsson, 2001).
4. 2 Kommunikation
Nilsson & Waldemarson (1994, s.10) beskriver kommunikation enligt följande: Kommunikationen handlar om information, påverkan, tanke, känsla och ett sätt att få vår identitet bekräftad, med kommunikationen visar vi hur vi upplever och reagerar på den person vi pratar med. Vi kan därmed också definiera kommunikation som en process där två eller fler personer skickar budskap till varandra och där de visar hur de påverkar varandra, uppfattar sig själva och situationen samt vilket innehåll de lägger i sina budskap.
Maltén (1998) beskriver att kommunikationen är betydelsefull för samspel
emellan människor. Det är i detta samspel som människor försöker få ordning och kategorisera företeelser för att göra världen begriplig (Nilsson & Waldemarson (1994).
I kommunikationen mellan människor görs utbyten av olika budskap och signaler mottas. Personen som kodar budskapet och sedan skickar iväg detta kallas för sändare, medan den som uppfattar och avläser budskapet kallas för mottagare. Ett budskap består av ett innehåll, men också av en innebörd. Innehållsnivån kan beskrivas som vad det är som sägs, medan innebördsnivån besvarar hur och varför (Maltén, 1998).
4. 2. 1 Icke verbal kommunikation
Budskapen kan vara verbala, det vill säga budskapen uttrycks i ord, och de kan också vara icke verbala. Den icke verbala kommunikationen avser det som inte uttrycks i ord utan istället via kroppsspråket, t.ex. gester och ansiktsuttryck (Maltén, 1998). Nilsson & Waldemarson (1994) skriver att den icke verbala kommunikationen även utgörs av rösten och dess tonlägen, avståndet emellan människor, klädstilar, lukt, smak och beröring.
Det sinnesorgan som anses vara mest betydelsefullt när det gäller att uppfatta den icke verbala kommunikationen är synen. Det är med synen som människor mottar olika visuella signaler som sedan tolkas. Vid frånvaro av en verbal
kommunikation är synen viktig för att uppfatta och förstå andra människor. De visuella signaler som skickas och mottas av andra kommer främst från ansiktet (Allwood, 1979). Ansiktet förmedlar information gällande den andras känslor eller förhållningssätt. Denna information visas i olika ansiktsuttryck. Ett exempel på en känsla som förmedlas via ansiktsuttryck är glädje då ansiktet öppnas och ett annat exempel är misstänksamhet som visas genom att bland annat pannan rynkas. Ansiktsuttrycken fungerar också som bekräftelse och återkoppling på vad den andra säger och detta kan visas genom att ansiktsuttrycken varierar. Då människor saknar uttryck, det vill säga har så kallade neutrala ansikten, kan andra känna sig osäkra kring hur de ska läsa av dem. Ögonen uttrycker också information. Vid intresse dröjer blicken kvar och vidgade pupiller visar på attraktion (Nilsson & Waldemarson, 1994). För att ett samtal ska inledas krävs ögonkontakt. Det är startskottet till interaktion mellan människor. Då människor inte vill starta ett samtal undviker de ögonkontakt, exempelvis stressade människor tar sällan ögonkontakt (Allwood, 1979).
Allwood (1979) skriver att kroppen utgör en annan informationskälla. Genom olika kroppsrörelser uttrycks känslor. Nilsson & Waldemarson (1994) anger att kroppshållningen visar på hur relationer ser ut mellan människor, t.ex. människor
som känner sig trygga i varandras sällskap rör sig avslappnat. Då människor vill av olika orsaker förstärka ett verbalt budskap använder de gester som är en form av hand- och armrörelser. Detta sker medvetet menar Nilsson & Waldemarson (1994). Gester används också då människor försöker göra sig förstådda i ett land där de inte kan språket (Maltén, 1998). Fysisk kontakt, beröring, är betydelsefull i mänskligt samspel (Nilsson & Waldemarson, 1994) och beroende på beröringens intensitet förmedlas olika känslor (Allwood, 1979).
Den sista aspekten av icke verbal kommunikation som ska beröras är avstånd och utrymmen mellan människor. Nilsson & Waldemarson (1994) menar att
människor anpassar sig till varandra då det rumsliga utrymmet förändras. De beskriver ett exempel då människor väntar i foajén innan en biofilm börjar. Avståndet emellan människorna minskar ju fler som kommer och detta anpassar sig människorna till allt eftersom foajén fylls.
Både Allwood (1979) och Nilsson & Waldemarson (1994) skriver att den icke verbala kommunikationen kan uppfattas och tolkas olika av människor beroende på vilken kulturell bakgrund de har. Vissa aspekter av den icke verbala
kommunikationen bestäms av kulturella regler, som t.ex. längden människor har ögonkontakt, hur stort avstånd människor har mellan sig i samtal eller vilka kroppsdelar som är tillåtet att beröra (Nilsson & Waldemarson, 1994). Allwood (1979) anger att den innebörd eller betydelse som ansiktsuttryck eller gester får beror på sammanhanget och de individer som finns i detta sammanhang. Den icke verbala kommunikationen är kontextbunden. Dessutom ges kommunikationen olika betydelse för individerna i situationen beroende av deras avsikter för samtalet.
4. 2. 2 Interkulturell/tvärkulturell kommunikation
Kommunikation mellan människor med olika kulturell bakgrund beskrivs som interkulturell kommunikation eller tvärkulturell kommunikation (Nilsson & Waldemarson, 1994).
Kultur kan definieras på många olika vis. Nilsson & Waldemarson (1994, s. 128, deras kursivering) beskriver kultur begreppet som:
/…/ en livsstil som kännetecknar en grupp människor. I livsstilen ingår grundläggande värderingar om familj och arbete, liv och död, samhälle och natur. Den omfattar även vanor och handlingsmönster, kunskaper och åsikter, vanliga roller och relationer. Språk och kommunikationsmönster är kulturens bärare men också dess spegel.
Nilsson & Waldemarson (1994) skriver att i tvärkulturell kommunikation kan missförstånd och svårigheter uppstå som bland annat grundar sig i att individer uppfattar och tolkar innebörden av budskap olika. Hur individer använder språket kan också medföra missförstånd. Även om en individ har lärt sig ett språk
avseende dess grammatik och uttal så kan ändå missförstånd uppstå om individen inte vet hur språket används i kulturen. Inom varje kultur finns det regler som ordnar kommunikationen och samspelet. Vad som uppfattas vara opassande att fråga om eller säga beror på kulturens kommunikativa regler. Dessa regler uppfattas som självklarheter vilket medför att då människor från olika kulturer kommunicerar med varandra kan missförstånd uppstå eftersom att de ser till sina regler och mönster för kommunikation (a a).
När det gäller den icke verbala kommunikationen används den på olika vis av människor inom olika kulturer. I vissa kulturer uttrycker människor smärta på ett verbalt vis, det vill säga med hjälp av ord, medan i andra kulturer sänder
människor icke verbala signaler. Hur länge människor kan ha ögonkontakt utan att det uppfattas som obehagligt skiljer sig emellan kulturer. En lång ögonkontakt kan uppfattas som påträngande av vissa människor, medan det också kan avse en attraktion eller intresse av den andra individen. Människor från t.ex. Sydeuropa tittar längre på främmande människor av intresse. Att undvika ögonkontakt kan tolkas som ett avståndstagande. Det finns olika uppfattningar om avståndet mellan människor i ett samtal. Vissa människor ställer sig nära eftersom att det är
accepterat i deras kultur, medan i andra kulturer ska avståndet mellan människor vara större (Nilsson & Waldemarsson, 1994). Hur människor använder sig av gester i kommunikationen varierar beroende på deras kulturella bakgrund. En gest för t.ex. ordet pengar ser ut på ett visst sätt i Sverige, medan den kan se
annorlunda ut i ett av Medelhavsländerna (Allwood, 1985). Nilsson & Waldemarson (1994) skriver att användandet av gester kan ge uttryck för en grupps tillhörighet. De menar att människor från samma grupp kan t.ex. ha sina egna sätt att hälsa på varandra.
Williams & Abeles (2004) beskriver hur döva människor använder sig av icke verbal kommunikation. Beröring används för att påkalla uppmärksamhet (t.ex. att röra den andra individens axel) eller vid hälsningar (kramar). Uppmärksamhet kan också påkallas genom gester, t.ex. vinka. Döva människor tenderar att ha längre ögonkontakt än vad hörande människor har. En kort ögonkontakt eller ett undvikande av att ta ögonkontakt kan uppfattas av döva människor som ett
avståndstagande eller fientlighet från den andra personen. Den fysiska närheten är betydelsefull då döva människor kommunicerar med varandra.
4. 3 Teckenspråkskompetens
Göransson & Malmström (2002) anser att insatser för döva ska ges på
teckenspråk. Detta innebär att kuratorn ska kunna kommunicera på teckenspråk så att en direktkommunikation med klienten är möjlig. Backenroth (1991) menar att en teckenspråkskompetens inte endast handlar om att kunna kommunicera på teckenspråk, utan också om att förstå språkets uppbyggnad och hur det används. För att kunna utveckla och bevara en teckenspråkskompetens hos personalen anser Göransson & Malmström (2002) att det krävs att personalen träffar teckenspråkiga döva och att det finns döva arbetskollegor på arbetsplatsen. Genom att ha döva anställda sker alla samtal under arbetstid på teckenspråk. Att gå på fortlöpande teckenspråksutbildningar är också ett sätt att bevara
teckenspråkskompetensen. Verksamheter som sällan kommer i kontakt med döva människor har svårigheter att upprätthålla en teckenspråkskompetens (Göransson & Malmström, 2002; Thomas m.fl. 2006)
Myers & Thyer (1997) skriver att en konsekvens av bristfällig kommunikation mellan socialarbetaren och den döva klienten är att klienten kan få en felaktig diagnos. Där av är det viktigt att få kommunikationen att fungera. Göransson & Malmström (2002) menar att det är av vikt att den professionella är teckenspråkig för att klienten ska kunna uttrycka sig utan att behöva anpassa sitt teckenspråk efter den professionellas nivå.
4. 4 Kulturkompetens
Begreppet kulturkompens ger en beskrivning av kunskap och förståelse om döva som kuratorer bör ha i arbetet med döva klienter. Kulturkompetens ser inte endast till dövas tillhörighet till en kultur, utan också till deras livssituation, normer och värderingar samt historia (Backenroth, 1991; Myers & Thyer 1997; Göransson & Malmström, 2002; Peters, 2007).
För att förstå en kultur är det betydelsefullt att förstå den kontext som har format kulturen. Dövföreningarna har genom historien fungerat som en mötesplats för döva människor. Där kunde de kommunicera på teckenspråk. Döva barn
placerades i dövskolor där de blev accepterade av andra döva och utvecklade en gemenskap. Detta är faktorer som har påverkat gruppen dövas utveckling av en kulturell tillhörighet (Peters, 2007).
Backenroth (1991) skriver att kulturkompetensen är nödvändig för att kunna utfärda en diagnos samt behandla klienten. Utan en förståelse för dövkultur kan den professionella uppfatta och tolka problemet annorlunda från klienten vilket innebär att stödåtgärder inte utformas efter klientens behov. Kulturkompetens medför att döva människor kan känna att de blir förstådda utan att behöva
undervisa i frågor om dövkultur för den professionella (Göransson & Malmström, 2002).
Att exponeras för dövkulturen är det bästa sättet att utveckla en förståelse för den anser Peters (2007). Detta kan göras genom att besöka mötesplatser för döva människor (Myers & Thyer, 1997; Williams & Abeles, 2004), lära sig teckenspråk för att öka sin förmåga att kommunicera med gruppen (Myers & Thyer, 1997) eller att ta del av böcker och filmer som handlar om döva (Peters, 2007). Genom att öka sin förståelse och medvetenhet minskar osäkerheten som den
professionella kan uppleva kring att arbeta med döva människor menar Williams & Abeles (2004).
4. 5 Bikulturell kompetens
Bikulturell kompetens avser kunskap om både dövkulturen och den hörande världen och dess kultur. I denna kompetens ingår även att vara tvåspråkig och ha kännedom om de skillnader som finns mellan dövkulturen och den hörande kulturen. Den som har bikulturell kompetens kommer att vara som en brobyggare eller kulturförmedlare mellan de två kulturerna och därmed kan kulturkrockar förebyggas menar Göransson & Malmström (2002).
Denna kunskap påtalades även i en studie av Munro m.fl. (2008) där två döva kvinnor ansåg att det var väsentligt att terapeuten hade kännedom om de
skillnader som finns mellan dövkultur och den hörande kulturen. Terapeuten hade försett kvinnor med information om den hörande kulturen och enligt dem varit som en länk mellan de två världarna.
5. METOD
I den här delen av uppsatsen kommer jag att beskriva hur jag har gått tillväga för att få svar på syftet och frågeställningarna.
5. 1 Metodval
Utifrån studiens syfte valde jag att använda ett kvalitativt tillvägagångssätt och utföra intervjuer. Kvalitativa forskningsmetoder lägger vikt vid en förståelse av den mening människor tillskriver händelser och fenomen i sin omgivning. Kontexten anses betydelsefull för att kunna förstå och förklara människors beteenden. Med en kontextuell förståelse ses fenomenet i sitt sammanhang. I kvalitativ forskning kan en induktiv strategi användas vilket innebär att teorier växer fram från det insamlade materialet. En av nackdelarna med att använda sig av kvalitativa metoder är svårigheten att generalisera undersökningens resultat till att gälla andra situationer (Bryman, 2011). Jag ville ta del av kuratorernas
skildringar och hade inte som avsikt att generalisera deras erfarenheter till att gälla andra kuratorer inom samma fält, utan att ge en bild av dessa individers tankar, kunskaper och erfarenheter.
5. 2 Insamling av material
Till denna studie har jag genomfört intervjuer med tre kuratorer som arbetar inom dövområdet. Intervjuerna som genomförts kan beskrivas som semistrukturerade intervjuer. Denscombe (2009) beskriver semistrukturerade intervjuer som att forskaren i förväg har utformat en intervjuguide med de frågor som forskaren avser att beröra under intervjun. Det finns utrymme för flexibilitet både för forskaren och informanten. Forskaren behöver inte ställa frågorna i den
ordningsföljd som finns angiven i intervjuguiden och forskaren kan också ställa följdfrågor. Informanten får tillfälle att utveckla sina svar och grundligt besvara frågorna.
5. 3 Insamling av tidigare forskning
I sökandet efter tidigare forskning på området har jag sökt i databaserna Social Service Abstract, PsycINFO, CINAHL samt Malmö Högskolas databas Summon. I de olika databaserna har jag kombinerat de här sökorden: deaf people, mental health, deaf clients, communication, professionals, habilitation, experiences, hearing impairment, counselor, counseling och counselling. I databasen Summon använde jag även sökorden döva och habilitering. Ordet kurator översattes till counselor eller counseling/counselling.
Jag har även tagit del av litteratur från olika bibliotek (bland annat
Orkanenbiblioteket) för att få kunskap om döva, hörselskadade, dövkultur samt teckenspråket.
5. 4 Urvalet
Informanterna till min studie skulle arbeta som kurator i en verksamhet som riktar sig till teckenspråkiga döva över 18 år. De skulle även vara teckenspråkiga. Anledningen till detta var att jag ville få kunskap om deras arbete med döva och hörselskadade samt deras syn på kulturkompetens och bikulturell kompetens. Vad jag har läst så utvecklas ingen kompetens vad gäller teckenspråk och kultur i verksamheter som inte kommer i kontakt med döva (Göransson & Malmström, 2002).
Jag tog kontakt med två verksamheter i Skåne vars insatser riktar sig till
teckenspråkiga döva och hörselskadade personer över 18 år: Dövenheten och den Psykiatriska öppenvårdsmottagningen för döva vid Region Skåne. Jag kontaktade enhetscheferna för verksamheterna via mejl som innehöll en presentation av mig och min studie. Jag valde att kontakta enhetschefen för den allmänna psykiatriska mottagningen för att jag inte kunde hitta enhetschefen för den psykiatriska
öppenvårdsmottagningen för döva. Efter mejlkontakten med enhetschefen för dövenheten hade vi även telefonkontakt. Över telefon förmedlade enhetschefen kontakt till två kuratorer som ville intervjuas och det bokades intervju med båda kuratorerna. Det bokades även två teckenspråkstolkar till intervjun med anledning av att den ena kuratorn var döv och jag har ingen kunskap i teckenspråk.
Kuratorerna skulle använda sig av teckenspråk under intervjun och därför var det nödvändigt att tolkar bokades så att vi alla förstod varandra. Intervjun bokades till 1,5 timme istället för 1 timme eftersom att intervjun skulle göras med två personer och att intervjun skulle tolkas. Enhetschefen för den allmänna psykiatriska
mottagningen vidarebefordrade mejlet till kuratorn vid den psykiatriska öppenvårdsmottagningen för döva och via mejl bokades intervju. Datumet för intervjun fick skjutas fram ca två veckor då kuratorn var tvungen att prioritera sitt arbete.
Urvalet till min studie kan beskrivas som ett målinriktat/målstyrt urval. Enligt Bryman (2011) är detta en urvalsform där forskaren väljer vilka individer som ska intervjuas och som samtidigt är relevanta för den forskningsfråga som ska
undersökas. Målinriktade urval är en typ av icke-sannolikhetsurval vilket betyder att resultatet inte kan generaliseras för att gälla populationen. Jag valde att
kontakta dövenheten och den psykiatriska öppenvårdsmottagningen för döva just för att jag ansåg att de var relevanta för min forskningsfråga. Urvalet kan också beskrivas som ett snöbollsurval, vilket är en typ av målinriktat/målstyrt urval, där forskaren genom sina informanter kan komma i kontakt med andra personer som skulle kunna intervjuas (a a). Jag kontaktade enhetscheferna vid de båda
verksamheterna för att komma i kontakt med personer som kunde tänka sig att ställa upp på intervju.
5. 5 Intervjuguide
Till intervjuerna hade jag utformat en intervjuguide med olika teman och frågor kopplat till studiens syfte och frågeställningar (se bilaga 2). Teman som
intervjuguiden fokuserade på var arbetet och kulturkompetens och bikulturell kompetens. Intervjuguiden började med temat bakgrund som berörde bland annat kuratorernas tidigare arbete och avslutades med temat övrigt där kuratorerna fick en chans att ta upp sådant som inte hade diskuterats under intervjun. Frågorna var av en öppen karaktär för att kuratorerna skulle kunna prata fritt om sitt arbete. Bryman (2011) skriver att frågorna ska vara utformade så att forskaren kan erhålla information om informanternas erfarenheter och upplevelser. Ledande frågor ska undvikas och frågorna ska vara utformade så att forskningsfrågan kan besvaras. Innan intervjuerna skickades intervjuguiden för att informanterna skulle få tid att förbereda sina svar. Det skickades även ett informationsbrev (se bilaga 1) som beskrev syfte och frågeställningar och information kring intervjun. Eftersom att kontakten med de två kuratorerna vid dövenheten hade varit genom enhetschefen ville jag att de skulle få skriftlig information för att undvika missförstånd kring vad studien handlade om. Tolkarna som skulle vara med under intervjun fick även
intervjuguiden och informationsbrevet för att de skulle kunna förbereda sig och kunna tolka intervjun så bra som möjligt.
5. 6 Intervjuerna
Intervjun med de två kuratorerna från dövenheten utfördes på deras arbetsplats. Innan intervjun började informerade jag om att deltagandet i studien var frivilligt och att det när som helst under studiens gång kunde avbrytas. Jag talade också om att jag inte kommer nämna deras namn i uppsatsen, även om detta inte var något problem för dem. Jag frågade om jag fick spela in intervjun och ta anteckningar vilket gick bra för kuratorerna. Under intervjun tecknade båda kuratorerna och det som spelades in var tolkarnas röster av det som kuratorerna tecknade. Jag
antecknade för att underlätta transkriberingen. Jag följde intervjuguiden och lät kuratorerna prata öppet. Kuratorerna satt framför mig och på var sin sida om mig satt tolkarna. Mitt fokus var på kuratorerna men det hände under intervjuns gång att jag vände blicken mot den ena tolken några gånger. Tolken satt lite snett framför mig och jag kunde se henne i ögonvrån. Den andra tolken satt snett bakom mig.
Intervjun med kuratorn från den psykiatriska öppenvårdsmottagningen genomfördes på hennes arbetsplats. Precis som vid den första intervjun
informerade jag om studien och frågade om det gick bra att spela in samtalet och ta anteckningar, vilket kuratorn samtyckte till. Under intervjun följde jag
intervjuguiden och ställde uppföljningsfrågor. 5. 7 Bearbetningen av intervjuerna
Intervjuerna som genomfördes har transkriberats. Jag spelade in intervjuerna med hjälp av ett program på min dator. Efter varje intervju har jag lyssnat på
inspelningen och skrivit ut intervjun. Det finns flera anledningar till att jag valde att spela in och transkribera intervjuerna. Vid skrivandet av en tidigare uppsats valde min skrivpartner och jag att inte spela in och transkribera intervjuerna som genomfördes på grund av tidsbrist. Vi förde endast anteckningar. Konsekvensen av att bara föra anteckningar var att vi inte kom så nära materialet som var önskvärt vilket påverkade analysen. Av denna erfarenhet och att jag är ensam författare till denna uppsats ansåg jag att det var bäst att spela in intervjuerna. Jag ville kunna fokusera på informanterna och samtalet än på att ta anteckningar. Dock förde jag anteckningar under intervjuerna för att transkriberingen skulle underlättas. En annan anledning till beslutet om att transkribera intervjuerna är att i resultatdelen ville jag använda citat från informanterna och genom att ha
intervjuerna utskrivna var detta möjligt.
Det var en utmaning att transkribera intervjun med kuratorerna från dövenheten. Även om jag hade tagit anteckningar, så var det vid vissa tillfällen svårt att avgöra vem som sa vad. Tolkarnas röster var lika ibland. Jag har fått lyssna om och om igen på vissa delar av intervjun och därefter kommit fram till vem som sade vad. När jag har lyssnat har jag kommit fram till att kuratorerna tecknade på olika vis. Den ena kuratorn viskade när hon tecknade, något som den andra inte gjorde. Detta har hjälpt mig att kunna skilja deras uttalanden åt. Under intervjun öppnades dörren för att få in luft i rummet vilket gjorde att bakgrundsljud spelades in. Detta påverkade transkriberingen då bakgrundsljud gjorde det svårt att höra vad som sades. Denscombe (2009) anger att vid gruppintervjuer kan det vara svårt att urskilja vad som sägs. Störande ljud i omgivningen eller att informanterna talar samtidigt kan försvåra transkriberingen. Det var ett tidskrävande moment att
