• No results found

Hiv : kunskaper och attityder inom primärvården

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Hiv : kunskaper och attityder inom primärvården"

Copied!
68
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

IDA ELISABET HALL

LARS PLANTIN &

JAKOB TORNBERG

HIV – KUNSKAPER OCH ATTITYDER

INOM PRIMÄRVÅRDEN

FOU R APPORT 20 1 7 :2 HALL, PL ANTIN & T ORNBER G MALMÖ HÖGSK OL HIV KUNSKAPER OC H A TTIT YDER IN OM PRIMÄRV ÅRDEN

(2)
(3)

H I V - K U N S K A P E R O C H A T T I T Y D E R I N O M P R I M Ä R V Å R D E N

(4)

Hälsa och samhälles rapportserie, Rapport 2017:2

© Ida Elisabet Hall, Lars Plantin & Jakob Tornberg 2017 ISBN: 978-91-7104-770-0 (tryck)

ISBN: 978-91-7104-771-7 (pdf) ISSN: 1650-2337

(5)

IDA ELISABET HALL

LARS PLANTIN &

JAKOB TORNBERG

HIV – KUNSKAPER

OCH ATTITYDER

INOM PRIMÄRVÅRDEN

Malmö högskola, 2017

Fakulteten för hälsa och samhälle

(6)

Publikationen finns även elektroniskt, se www.mah.se/muep

(7)

FÖRORD

Denna rapport har genomförts vid Institutionen för socialt arbete på Malmö högskola. Arbetet har skett på uppdrag av, och finan-sierats av, Folkhälsomyndigheten. Professor Lars Plantin och forskningsassistent Ida Elisabet Hall har ansvarat för studiens data-insamling och rapportsammanställning. Forskningsassistent Jakob Tornberg har genomfört studiens statistiska analyser.

(8)
(9)

INNEHÅLL

FÖRORD ... 5  

SAMMANFATTNING ... 9  

BAKGRUND ... 11  

TIDIGARE FORSKNING ... 14  

Erfarenheter av att arbeta med hiv ... 14  

Attityder kring hiv inom hälso- och sjukvården ... 15  

Kunskap om hiv hos vårdpersonal ... 16  

SYFTE ... 18   METOD ... 19   Enkätstudien ... 19   Fokusgruppsintervjuerna ... 21   RESULTAT ... 24   Attityder ... 24  

Att möta personer med hiv i det dagliga arbetet ... 24  

Positiva attityder ... 25  

Synen på informationsplikten ... 26  

Kunskaper om hiv ... 30  

Diskussionen om hiv ... 30  

Generella kunskaper om hiv ... 31  

Antivirala mediciner och smittsamhet ... 32  

Kunskaper om indikatorsjukdomar ... 35  

(10)

Folkhälsomyndighetens informationsutskick om hiv ... 40  

Att nås av informationsutskicket ... 41  

Informationsutskickets innehåll ... 42  

Budskap till allmänheten ... 43  

DISKUSSION ... 45  

REFERENSER ... 48  

(11)

SAMMANFATTNING

Syftet med denna studie är;

- dels att undersöka kunskap och attityder kring hiv och per-soner som lever med hiv bland personal inom primärvår-den i Sverige

- dels att undersöka hur primärvården uppfattat den av Folkhälsomyndigheten genomförda informationsinsatsen om hiv, i september 2015, som riktat sig till hälso- och sjukvården.

Resultaten grundar sig på en enkätstudie och en fokusgruppsstudie där huvudsakligen läkare, sjuksköterskor och undersköterskor från primärvården runt om i Sverige har deltagit.

Båda studierna visar att en majoritet av vårdpersonalen har

erfa-renhet av att någon gång ha mött personer med hiv i sitt arbete men också att det har skett väldigt sällan. Hiv är alltså inte ett ak-tuellt ämne i det dagliga arbetet inom primärvården.

Personalen ger uttryck för positiva attityder och en stor öppenhet för att vårda patienter med hiv. Rädslan för att själv bli smittad i arbetet är låg och har enligt personalen minskat betydligt sedan 1980-talet. Vårdpersonalen upplever inte heller att patienter med hiv diskrimineras eller stigmatiseras inom vården idag.

En överväldigande majoritet av personalen menar att personer som lever med hiv bör informera sexpartners om sin hivstatus. I fokus-grupperna framkom även att det stora flertalet ansåg att personer

(12)

med hiv bör informera om detta i möte med vården, särskilt vid si-tuationer där blod är inblandat. I enkätstudien ges ett starkt stöd för en utvidgad informationsplikt i förhållande till kollegor, fram-för allt när man arbetar patientnära. Detta tyder på att det behövs ökade informationsinsatser kring smittskyddslagen och tolkningen av skrivningen ”beaktansvärd risk” i samband med informations-plikt.

Enkätstudien visar att knappt hälften har diskuterat hiv någon gång under den senaste månaden med en arbetskamrat. I fokus-grupperna däremot, tycktes man i princip aldrig diskutera hiv på arbetet, varken på personalmöten eller i fikarummen.

Båda studierna visar också att vårdpersonalen har bättre kunskap-er om hiv än allmänheten. Samtidigt visar de att det finns tydliga kunskapsluckor hos personalen kring de antivirala medicinernas effekt på smittsamheten samt om indikatorsjukdomarna för hiv. I fokusgrupperna framkommer också att personalen upplever sig ha bristande kunskaper kring sjukdomsförloppet, epidemiologisk sta-tistik, medicinering och läkemedelsinteraktioner.

I enkätmaterialet framkommer genomgående skillnader i både kunskaper och attityder mellan de olika yrkesgrupperna. Läkarna har generellt bättre kunskap och tolerantare attityd än sjuksköters-korna och undersköterssjuksköters-korna. Äldre har bättre kunskaper och ge-nerösare attityder än yngre.

I båda studierna framkommer att de flesta har som rutin på ar-betsplatserna att ta hivtest när patienterna efterfrågar det. Däremot finns en osäkerhet kring anonyma hivtest, men dessa efterfrågas i mycket låg utsträckning av patienterna. Fokusgrupperna visar att antalet utförda hivtester varierar kraftigt mellan de besökta vård-centralerna, och att fler tester tas i de större städerna. En tydlig majoritet använder samma hygienrutiner för hiv som för andra blodsmittor.

(13)

Fokusgrupperna visar också att de flesta respondenterna varken hört talas om eller sett det informationsmaterial om hiv som Folk-hälsomyndigheten skickade ut till primärvården i början av sep-tember 2015. Det framkom att chefen har en särskilt viktig roll för att förmedla denna information. Den minoritet som tagit del av ut-skicket var positiva till innehållet och hur detta utformats.

Sammantaget visar alltså materialet att det finns ett behov av

fort-satta informationsinsatser riktade till hälso- och sjukvården. Stora grupper personal saknar uppdaterad kunskap om hiv, antiviral be-handling och smittsamhet. Det behövs också ökad information om smittskyddslagen och informationsplikten inom hälso- och sjuk-vården. Likaså skiljer sig kunskapen om hiv markant mellan olika yrkesgrupper. Slutligen visar studien även på behovet av att stärka rutinerna inom primärvården kring testning av hiv. För att nå per-sonalen med denna information behöver primärvårdens chefer en-gageras och bör uttryckligen uppmuntras att signalera till sina medarbetare att detta bör prioriteras.

(14)

BAKGRUND

För drygt 20 år sedan introducerades antivirala läkemedel, så kal-lade ”bromsmediciner”, för personer som lever med hiv i Sverige. Tidigt kom dessa att få radikala effekter på såväl sjuklighet som dödlighet i sjukdomen och hälsovinsterna för den enskilde var enorma. Succesivt har medicinerna sedan förbättrats och idag kan personer med hiv leva ett långt liv som andra, om än med vissa bi-verkningar och begränsningar. Samtidigt visar flera studier att de an-tivirala medicinernas effektivitet även påverkar smittsamheten vid sexuella kontakter (1, 2, 3). Den kanske mest omtalade studien på området, HPTN 052 –studien (4), visar att tidig medicinsk behand-ling i kombination med rådgivning om kondomanvändning radikalt reducerar risken för överföring av hiv. Studien baseras på informat-ion från 1763 par där den ena parten är hivpositiv och den andra är hiv- negativ, sk seridiskordanta par. Paren randomiserades till två grupper - en grupp där den hivpositiva parten redan från början av studien fick behandling mot hiv och en grupp där behandlingen sat-tes in först senare. Därefter följde man paren under fyra år. Resulta-tet visade en 96-procentig reduktion av smittrisken vid sexuella kon-takter jämfört med senarelagd behandling (5).

Resultatet av dessa studier utmanar inte bara invanda föreställ-ningar kring hiv och smittsamhet, utan ifrågasätter också en del av de lagar och restriktioner som kringgärdar personer som lever med hiv. Redan i januari 2008 skapade den Schweiziska Aids-kommissionen stor uppståndelse när de uttalade att personer som lever med hiv kunde betraktas som ”non-infectious” om de upp-fyllde tre kriterier; en välinställd medicinering, virusnivåer ”below the level of detection” under de senaste 6 månaderna och slutligen

(15)

att man inte bar på andra sexuellt överförbara sjukdomar (6). Många kunde godta att antiviral behandling innebar en minskad smittsamhet men att patienterna skulle betraktas som smittfria an-sågs mycket kontroversiellt (7). Drygt fem år senare, i oktober 2013, presenterade även ansvarig myndighet i Sverige ett kun-skapsunderlag om risken för överföring vid behandlad hivinfekt-ion. Här gick man emellertid inte lika långt som de Schweiziska myndigheterna. Istället konstaterade man att risken för överföring av virus vid vaginala och anala samlag, där kondom används, är minimal om den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för en välinställd behandling (5). Sannolikt, menade man, gäller detta även för samlag utan kondom under förutsättning att man inte har några andra sexuellt överförbara sjukdomar. Konstaterandet har dock väckt stor uppståndelse i Sverige och bl.a. resulterat i friande domar mot hivpositiva som anklagats för att ha haft oskyddat sex i olika relationer (7).

De antivirala medicinerna har alltså inneburit stora förändringar för personer med hiv beträffande dödlighet, smittsamhet, livskva-lité och ökat handlingsutrymme till följd av förändrad rättspraxis. De har också inneburit att personer som lever med hiv inte längre behandlas för hela sitt allmänmedicinska tillstånd på infektionskli-nikerna utan söker vård, som alla andra, på olika ställen inom hälso- och sjukvården. Primärvården utgör den instans dit de flesta söker sig för att sedan eventuellt remitteras vidare. Frågan är dock hur den sjukvårdspersonal som idag möter personer med hiv kän-ner till den nya situationen kring hiv, smittsamhet och antivirala mediciner. Vilka kunskaper och attityder har de kring hiv och per-soner som lever med hiv?

(16)

TIDIGARE FORSKNING

Ända sedan 1980-talet har studier genomförts för att undersöka vårdpersonals kunskaper, attityder och beteenden kring hiv. Endast ett fåtal studier återfinns emellertid i Norden och majoriteten har inte heller varit fokuserade på primärvården. Sammantaget visar forskningen på stora skillnader kring både kunskaper och attityder till hiv mellan olika länder och olika delar av världen (8, 9). Denna forskningsgenomgång har därför sitt fokus på studier som genom-förts i Europa och Nordamerika, företrädesvis efter millennium-skiftet.

Erfarenheter av att arbeta med hiv

Det finns idag få svenska studier som undersökt erfarenheter av att arbeta kring hiv inom hälso- och sjukvården. En 14 år gammal studie av Röndahl, Innala & Carlsson (10) är den mest aktuella och har fokus på sjuksköterskestudenter samt personal som arbetar på infektionsklinik. Här framkommer att en överväldigande majo-ritet av personalen hade erfarenhet av att någon gång ha vårdat personer med hiv. Bland studenterna var denna erfarenhet betydligt mer begränsad.

De relativt få internationella studier som genomförts i primär-vården pekar dock på att hiv inte utgör ett dominerande ämne som man kommer kontakt med i det dagliga arbetet. Exempelvis före-faller testningen av hiv att vara lågfrekvent (11, 12) och svår att upprätthålla rutinmässigt på grund av den låga hivprevalensen (13, 14). Istället tenderar personalen att remittera personer som vill testa sig till andra vårdgivare som är mer specialiserade inom om-rådet (15). Detta gör det också svårare för personalen att hålla sig

(17)

uppdaterade om behandling av hiv (14). En annan central faktor som flera forskare återkommer till är bristen på tid (12, 14) och att andra sjukdomar, som är vanligare, prioriteras högre (11, 16).

Attityder kring hiv inom hälso- och sjukvården

Ett återkommande tema som undersökts i tidigare forskning är personalens attityder till hiv och personer som lever med hiv. I bör-jan av sjukdomens historia visade många studier på negativa atti-tyder bland personal inom hälso- och sjukvården, där en stor grupp upplevde en motvilja att vårda personer med hiv eller aids (15, 17). Trots detta tenderade personalen ändå att ha en mer posi-tiv syn på personer som lever med hiv än allmänheten (18). Sedan dess har dock alltfler studier visat att såväl personal som studenter inom hälso- och sjukvården successivt blivit mer positiva till att vårda patienter med hiv (14, 15, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24). I Röndahl et al. (10) uttryckte exempelvis majoriteten en stor empati för personer som lever med hiv. Samtidigt angav 36 procent av vårdpersonalen att de skulle undvika att vårda dessa patienter om möjligheten fanns. Motsvarande siffra bland sjuksköterskestuden-terna var 26 procent.

En bidragande orsak till att det fortfarande förekommer negativa attityder hos sjukvårdspersonal kan vara en rädsla för att själv smittas av hiv (15, 22, 23, 25). En annan viktig faktor är att perso-ner som fått hiv via intravenösa droger eller sexuella kontakter ofta betraktas mer negativt än personer som fått viruset via exempelvis blodtransfusioner. Flera studier har nämligen visat att negativa at-tityder kring hiv är starkt sammankopplade med negativa atat-tityder till bl.a. homosexualitet, där personal med homofoba attityder vi-sat sig vara mindre villiga att vårda patienter med hiv (8, 9, 15, 17, 24). Wong et al. (11) visar också i en studie kring primärvårdslä-kare i USA att rädsla för att patienten kan uppfatta rekommendat-ioner om hivtest som anklagande eller dömande, utgör ett hinder för att läkarna ska föreslå detta.

En faktor som förefaller inverka på personalens och studenternas attityder är erfarenhet av att tidigare ha mött eller vårdat personer med hiv. Här pekar studier på att sådan erfarenhet genererar mer

(18)

positiva attityder överlag (9, 24). Dessutom ökar viljan att vårda personer med hiv (15, 24, 26) samtidigt som rädslan för överföring av virus minskar (19, 22, 25).

Ytterligare en faktor som tycks påverka attityderna är personalens yrke. Pita-Fernández, Rodríguez-Vazquez och Pertega-Diaz (27) fann exempelvis att sjuksköterskors attityder kring hiv var mer po-sitiva än undersköterskors, där en möjlig orsak till detta kan vara sjuksköterskornas högre kunskapsnivå. Skillnader kan emellertid även skönjas inom olika yrkeskategorier. Wong et al. (11) fann ex-empelvis att olika läkarspecialiteter testar för hiv i olika utsträck-ning, där gynekologer testade nästan dubbelt så ofta som allmän-läkare. Enligt Wong skulle en tänkbar förklaring till detta kunna vara att ett hivtest är lättare att föreslå i vissa kontexter.

När det kommer till ålder är forskningen mer otydlig. De flesta studier visar dock att äldre personal (gränsen dras här oftast runt 45 års ålder) tenderar att ha mer negativa attityder till personer som lever med hiv (9, 18, 19, 27), lägre kunskap om hiv (9, 18) och mindre benägenhet att ta hivtester (11). Någon studie visar emellertid att yngre personal undviker arbete med hiv i större ut-sträckning än äldre (15) och ytterligare någon fann inget samband mellan ålder och upplevd risk för att smittas av hiv i arbetet (19). Slutligen framhåller Preston et al. (23) vikten av att känna att ar-betsplatsen som helhet är förberedd på att vårda patienter med hiv eller aids och att ha arbetsvillkor som underlättar denna vård.

Kunskap om hiv hos vårdpersonal

Diskussioner om kunskapsnivån hos vårdpersonal och vårdstu-derande utgör ett av de vanligast förekommande teman i den tidi-gare forskningen. Här framkommer att kunskapsnivån varierar stort mellan olika länder (8, 9). Men även där den befinner sig på en god nivå eller på en förhållandevis god nivå, återfinns kunskaps-luckor. Främst brister kunskapen kring hur hiv smittar (8, 17), hur hiv inte smittar (19), hur smittsamheten påverkas vid behandling (28) och vilka symptom som karaktäriserar insjuknande i hiv (14, 22). Kunskap saknas också om hiv i förhållande till olika grupper, som äldre (20) samt tonåringar och kvinnor (18). Det finns även

(19)

forskning som visar att den självupplevda kunskapen är högre än den faktiska kunskapen (29).

Den tidigare forskningen visar att flera olika faktorer påverkar per-sonalens och studenternas kunskapsnivå kring hiv. Personal som har erfarenheten av att tidigare ha mött eller vårdat personer med hiv visar exempelvis en högre nivå av kunskap (9, 22). Vidare kan den geografiska tjänstgöringsorten spela in då studier funnit en nå-got lägre kunskapsnivå om hiv bland vårdpersonal på landsbygden än i städer (12, 18). I Hansen et al:s (12) studie var läkarna på landsbygden även mer osäkra kring sin förmåga att möta patien-ters behov av rådgivning om hiv och tog mer sällan hivtest på pati-enter. Å andra sidan framhåller Barnes et al. (16) att primär-vårdsläkare på landsbygden var mer beredda att läsa på om hiv om det behövs än primärvårdsläkare i städerna. Vidare återfinns skill-nader i kunskap mellan olika vårdyrken, där exempelvis Hughes (20) funnit att läkare generellt hade en högre kunskap om hiv än sjuksköterskor.

Flera studier har också visat tydliga samband mellan personalens kunskapsnivå och attityder kring hiv. Ökad kunskap och utbild-ning om hiv sammanfaller här med mer positiva attityder till att arbeta med och vårda patienter med hiv (8, 9, 14, 19, 22, 24). Forskning har även visat att en högre kunskapsnivå har ett sam-band med mindre rädsla (30) och med mindre homofoba attityder (22, 24). Dessutom framhåller Martin och Bedimo (15) att utbild-ning kring hiv är associerat med att vara mer bekväm med att vårda patienter med hiv eller aids. Att vara bekväm med att arbeta med hiv förefaller sedan i sin tur öka antalet hivtest som läkare tar på patienter (11). På liknande sätt framhåller Suominen et al. (9) att en längre utbildning i sig har en positiv inverkan på attityder kring hiv.

Några forskare problematiserar dock sambandet mellan ökad kun-skap och mer positiva attityder kring hiv. Börsum och Gjermo (31) fann exempelvis att ökad kunskap påverkade vissa attityder kring hiv mer än andra. Andra studier har dessutom visat att effekten av utbildningar inte alltid kvarstår på längre sikt (32).

(20)

SYFTE

Syftet med denna studie är;

- dels att undersöka kunskap och attityder kring hiv och per-soner som lever med hiv bland personal inom primärvår-den i Sverige

- dels att undersöka hur primärvården uppfattat den av Folkhälsomyndigheten genomförda informationsinsatsen om hiv, i september 2015, som riktat sig till hälso- och sjukvården.

(21)

METOD

Studien baseras på två olika empiriska material; en elektronisk en-kät som besvarats av 327 slumpmässigt utvalda personal inom primärvården och 9 fokusgruppsintervjuer med personal på 9 olika vårdcentraler i Sverige. Enkätstudien har genomförts för att under-söka kunskaper och attityder kring hiv och hivpositiva personer hos personal inom primärvården i Sverige. Fokusgruppsintervjuer-na har däremot genomförts för att både få en mer kvalitativ och fördjupad kunskap om enkätstudiens frågeområden men också för att följa upp hur primärvården uppfattat den av Folkhälsomyndig-heten genomförda informationsinsatsen om hiv, i september 2015, och som riktat sig till hälso- och sjukvården.

Enkätstudien

Enkäten består av 17 frågor med fokus på i huvudsak tre frågeom-råden: Upplevelser i arbetslivet av att möta personer som lever med hiv, kunskaper om smittsamhet och antiviral behandling samt om rutiner på arbetsplatsen. Enkäten har skickats ut till ett slumpmäss-igt urval av personal inom primärvården i Sverige och totalt deltog 327 personer i undersökningen.

Urvalet av respondenter har skett genom TNS-Sifos kontaktdata-baser för läkare och sjuksköterskor. När det gäller läkarna så gjor-des ett slumpmässigt utskick till 300 läkare från en kontaktdatabas bestående av 3805 e-mailadresser. I inbjudan beskrevs syftet med projektet, att studien genomfördes på uppdrag av Folkhälsomyn-digheten samt hur man via bifogade länkar loggade in till det elektroniska frågeformuläret. Enkäten kunde besvaras både via

(22)

da-tor, mobiltelefon eller läsplatta. Datainsamlingen pågick under två veckors tid i april 2015 och under denna skickades 1 påminnelse ut. Sammantaget erhölls 120 svar av läkare vilket utgör 36,7 pro-cent av det totala antalet respondenter i studien. Sjuksköterskorna rekryterades på ett liknande sätt som läkarna. Ett slumpmässigt ut-skick gjordes till 300 sjuksköterskor från en kontaktdatabas bestå-ende av 697 e-mailadresser. I detta fall skickades dock inga påmin-nelser ut eftersom man ganska snabbt fick en ungefär lika stor grupp som läkarna. 94 sjuksköterskor svarade på enkäten vilket utgör 28,7 procent av det totala antalet respondenter i studien. Slutligen rekryterades också undersköterskor till studien. Ur ett register på 1000 primärvårdsenheter i Sverige kontaktades 127 slumpmässigt utvalda vårdcentraler via telefon. I vårdcentralens växel bad man om kontakt med någon undersköterska som sedan informerades om studiens syfte, vem som låg bakom studien samt möjligheten att säga nej till deltagande. När någon svarade ja till att delta i studien gavs möjligheten att besvara enkäten antingen direkt i telefon eller via en elektronisk enkät som skickades ut. Sammantaget rekryterades 183 undersköterskor till studien men endast 82 gick slutligen in och svarade på enkäten. 2 påminnelser skickades ut. Detta utgör 25,1 procent av det totala antalet re-spondenter. Samtliga respondenter har erbjudits två biobiljetter för sitt deltagande.

Könsfördelningen i den grupp som svarade på undersökningen präglas i hög grad av de traditionella och sneda könsmönster som ofta återfinns inom dessa vårdyrken. Majoriteten av de deltagande läkarna, 62 procent, uppgav sig vara män medan i stort sett alla sjuksköterskor och undersköterskor, 99 procent, uppgav sig vara kvinnor. Det innebär att totalt sett var ca 3/4 kvinnor och 1/4 män i undersökningen. Medelåldern var förhållandevis hög, 56 år, och läkarna var något äldre än de övriga två grupperna. Läkarna var också den grupp som arbetat längst i yrket, 31 år i genomsnitt, att jämföra med sjuksköterskor, 27 år, och undersköterskor, 26 år. Resultaten presenteras i denna rapport genom univariata och biva-riata analyser. Materialet är inte viktat. I de fall resultaten analyse-rats i relation till olika bakgrundsvariabler har detta främst gjorts

(23)

utifrån ålder, professionstillhörighet och tid i yrket. I materialet finns respondenter från samtliga län i Sverige med. De befolknings-täta regionerna Stockholm, Skåne och Västra Götaland utgör till-sammans 43 procent av samplet. Dock är antalet respondenter i vissa av länen så pass få att det inte går att dra slutsatser från dessa. Därför har länen inte använts som bas för analyser.

Studiens metodologiska ansats har inte för avsikt att skapa gene-raliserbara resultat i relation till all sjukvårdspersonal i Sverige. Snarare har den haft ett mer avgränsat fokus på att kunna göra jämförelser mellan tre någorlunda lika stora grupper av personal, i det här fallet läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, som re-kryterats från olika primärvårdsenheter. Svarsfrekvensen är alltså i detta perspektiv av underordnad betydelse. Under arbetet med materialinsamlingen togs det därför få initiativ till att påverka själva svarsfrekvensen.

Fokusgruppsintervjuerna

I den andra delen av denna studie har vi genomfört fokusgruppsin-tervjuer på vårdcentraler runt om i Sverige. Urvalet av vårdcen-traler har inte varit slumpmässigt utan styrts av ambitionen att skapa variation. Detta har inneburit att vi har valt vårdcentraler i både små och stora städer samt på landsbygden, vårdcentraler i olika socioekonomiska upptagningsområden och vårdcentraler som drivs i såväl offentlig som privat regi.

Efter att urvalet av vårdcentraler genomförts kontaktades chefer för enheterna via telefon för att ge information om studien, få sam-tycke till att personal inom verksamheterna kunde delta i studien samt för att planera de praktiska aspekterna runt fokusgrupperna. Av de chefer som kontaktades valde emellertid tio att tacka nej till vårdcentralens medverkan, företrädesvis med hänvisning till att verksamheterna är hårt belastade och inte kunde avsätta den tid som krävdes. Efter detta skickades även skriftlig information om studien via mail till de chefer vars verksamheter deltog i studien. Här framfördes önskemål om att fokusgruppen gärna fick bestå av mellan sex till åtta medarbetare och inkludera personal från olika yrkeskategorier, såsom läkare, sjuksköterskor och

(24)

undersköters-kor. Utifrån dessa instruktioner organiserade sedan cheferna grup-pens sammansättning.

Sammanlagt genomfördes nio fokusgrupper från mitten på sep-tember till mitten av oktober 2015, där personal från nio olika vårdcentraler deltog. Fokusgrupperna varade mellan 50-90 minuter och bestod av mellan tre till åtta personer. Det färre antalet delta-gare i några av fokusgrupperna förklarades av cheferna med att det inte fanns möjlighet för vårdcentralen att avvara fler medarbetare från patientarbetet. För att minimera den tid som personalen be-hövde avsätta från sitt ordinarie arbete förlades intervjutillfällena till lunchtid och alla deltagare bjöds därför på en lättare lunch. Av samma anledning genomfördes samtliga fokusgrupper i vårdcen-tralernas egna lokaler.

I samband med fokusgrupperna blev samtliga deltagare informe-rade om studiens bakgrund och syfte. Deltagarna blev även under-rättade om hur studiens resultat kommer att redovisas och upp-muntrades att kontakta oss om de efter träffen hade någon fråga eller fundering kring sitt deltagande. Vi informerade även om att resultaten kommer att presenteras på ett sådant sätt så att inga en-skilda personer ska kunna identifieras. För att underlätta den efter-följande analysen har samtliga intervjuer spelats in ljudmässigt, vilket deltagarna haft möjlighet att neka till.

De som deltagit i fokusgrupperna har bestått av olika yrkeskatego-rier, där majoriteten varit antingen läkare, sjuksköterskor eller un-dersköterskor. Några har emellertid även haft vidareutbildningar som till exempel distriktssjuksköterska eller barnmorska. Bland lä-karna har utbildningsnivån varierat från läkarstuderande till speci-alistutbildade läkare. Vid ett tillfälle deltog även en kurator samt en fysioterapeut. När det kommer till personalens tid i yrket och arbetslivserfarenhet har detta således varierat kraftigt, där några få fortfarande var under utbildning till upp emot 40 år inom yrket. Deltagarna skiljde sig även åt i avseende på hur längre de arbetat på den aktuella vårdcentralen. Grupperna var även blandade med avseende på ålder.

(25)

Fokusgrupperna kretsade i stora drag kring två områden: kunskap och erfarenheter av att arbeta med hiv samt åsikter om det inform-ationsutskick om hiv som Folkhälsomyndigheten sänt ut till vård-centraler runt om i landet i början av september 2015. För att ana-lysera det som framkom i samtalen har ljudfilerna transkriberats översiktligt. Materialet har därefter analyserats för att finna åter-kommande teman och åsikter, men även exempel där mer avvi-kande uppfattningar eller funderingar framkommit. I nedanstående resultatredovisning presenteras generella teman och specifika citat. Detta för att både ge läsaren en överblick över fokusgruppernas samtal och för att illustrera åsikter eller funderingar mer specifikt. Dessa har valts ut för att de antingen är återkommande, avvikande eller innehåller ett fördjupande resonemang.

(26)

RESULTAT

Attityder

Att möta personer med hiv i det dagliga arbetet

Det finns idag nära 7000 personer i Sverige som lever med hiv. De allra flesta av dessa söker någon gång vård för sitt allmänmedi-cinska tillstånd, utanför infektionsklinikerna. Då antalet personer som lever med hiv och bland dem också antalet äldre ökar för varje år, kan man vänta sig att det framöver blir allt vanligare att dessa återfinns inom olika delar av hälso- och sjukvården, exempelvis primärvården. För att undersöka personalens beredskap för detta ombads respondenterna i enkätstudien att ta ställning till ifall de, i sitt arbete, trodde att de kommer att möta personer med hiv. Re-sultaten visar ett endast ett fåtal personer, 12,2 procent, trodde att de ofta skulle möta patienter med hiv. Istället svarade en majoritet av respondenterna, 67,6 procent, att detta nog kommer att ske säl-lan. Ytterligare nästan var femte person angav att de inte visste vad de skulle svara på frågan. Det fanns emellertid vissa variationer i svaren mellan professionerna då undersköterskorna, oftare än de andra, angav att de trodde att de kommer att möta personer med hiv i sitt arbete. Likaså var det vanligare att de yngre, i jämförelse med de äldre, oftare förväntade sig att möta personer med hiv framöver. En majoritet av de svarande, 65 procent, hade också er-farenheter av att någon gång möta personer med hiv i sitt arbete inom vården.

I fokusgrupperna framträder en liknande bild. De flesta hade erfa-renhet av att någon gång ha mött personer med hiv i sitt arbete

(27)

men detta skedde ytterst sällan. En respondent menade därför att det är en utmaning för primärvården att komma ihåg att tänka tanken på hiv i mötena med patienterna. Samtidigt vittnade flera om att de varit med om att patienter med hiv inte berättat om sin sjukdom, och att det istället kommit fram först senare. Personalen kan således ha mött ett större antal personer med hiv än vad de själva vet om. Erfarenheterna av att möta patienter med hiv var större på vårdcentralerna i storstäderna där man märkte av att allt fler patienter med hiv slussas ut från den mer hivspecialiserade vården till primärvården.

Positiva attityder

Oavsett om respondenterna hade erfarenhet av att möta personer med hiv eller ej så angav nästan samtliga i enkätstudien, 93 pro-cent, att de hade en positiv inställning till att ta hand om den här gruppen av patienter. Ytterst få, 4,6 procent, angav också att de kände rädsla för att smittas av hiv i sitt arbete. Jämfört med Rön-dahl et al:s (10) studie pekar således resultaten på att det skett en tydlig förskjutning över tid mot en mer positiv inställning till att ta hand om patienter med hiv i vården, även om Röndahl et al:s stu-die inte hade fokus på primärvården. Samma tendens framkommer i svaren på frågan om man idag, inom primärvården, upplever att det förekommer stigmatisering och/eller diskriminering av patienter med hiv. Nära 9 av 10 personer, 88,7 procent, svarar nej på denna fråga.

Bilden av mer positiva attityder bekräftas även i fokusgrupperna. I princip alla intervjuer delade personalen med sig av berättelser om vården för personer med hiv på 80- och början av 90-talet som oerhört präglad av rädslan för att smittas. Många tog upp Jonas Gardells böcker och filmer Torka aldrig tårar utan handskar, som förefaller ha berört personalen starkt och väckt många tankar:

P: När man kommer ihåg hur det var på 80-talet, när vi pratade hemma med våra barn om det. Det var ju fruktansvärt! Så stig-matiserande! Och liksom, så som vi pratade om de här aids-smittade. Hur man skämtade, det var ju fruktansvärt faktiskt! Så det är så skönt att liksom, det är ju borta.

(28)

Ida: Upplever du det, att det är borta?

P: Ja, absolut. Och mycket tycker jag att han också har, liksom, han har lyft det till en bra nivå.

Ida: Jonas Gardell? P: Ja.

En återkommande åsikt i fokusgrupperna var alltså att rädslan för hiv minskat betydligt sedan 1980 -talet, både bland vårdpersonal och bland allmänheten. Några underströk att hiv nu är att betrakta som en kronisk sjukdom bland många andra. Rädslan föreföll istället vara mer påtaglig för sjukdomar som MRSA, tuberkulos och hepatit. Viljan att behandla alla patienter lika var stark. Trots detta gav några uttryck för en kvarvarande rädsla:

S: Vår allmänna skräck har ju försvunnit som vi hade då på 80-talet.

T: Den gruppen (med rädsla) är ju förhoppningsvis mindre och mindre, men det finns väl fortfarande inom vården en grupp som har en viss rädsla för det. Men jag tycker ändå att den in-sikten finns hos fler och fler.

Det framkom en delvis splittrad bild av rädslan för hiv i relation till ålder. I fokusgrupperna uppfattade man att den äldre generat-ionen, de som fick sin information om sjukdomen under 1980-talet, var mer rädda för hiv än yngre. Detta ligger också i linje med majoriteten av den tidigare internationella forskningen där äldre personal tenderar att ha mer negativa attityder till personer som lever med hiv (9, 18, 19, 27). Samtidigt ger resultaten från enkät-studien en annan bild då de äldre respondenterna i materialet hade mer generösa attityder till personer som lever med hiv än de yngre. Detta konstaterande ges också visst stöd i Hiv i Sverige – undersökningen, där de äldre tenderade att vara mer toleranta gentemot personer som lever med hiv (33).

Synen på informationsplikten

Hiv omfattas av smittskyddslagen och benäms, tillsammans med ett 30-tal andra sjukdomar, som en ”allmänfarlig sjukdom”. Smitt-skyddslagen reglerar därför informationsplikten för personer som

(29)

lever med hiv i Sverige. Den innebär att man måste informera om sin sjukdom om man utsätter andra för risk att sjukdomen över-förs. Vid hiv-infektion kan dock behandlande läkare besluta att in-formationsplikten inte gäller för en patient om denne har en välin-ställd behandling och låga virusnivåer i blodet. Därmed behöver denne inte uppge sin hivstatus för en sexpartner, förutsatt att man också använder kondom vid samlag. Samtidigt finns det en rad förhållningsregler som alla med hiv måste förhålla sig till, oavsett om man har informationsplikt eller ej. Där ingår bland annat skyl-dighet att använda kondom vid samlag men också att man måste berätta om att man har en blodsmitta för vårdpersonal som kan komma i kontakt med ens blod i samband med operationer, blod-prover eller vaccinationer. I Smittskyddslagen uttrycks det som att man måste berätta att man har en blodsmitta för vårdpersonal om det finns en beaktansvärd risk för att överföring av virus kan ske. Det finns alltså mängder av situationer inom hälso- och sjukvården då det inte finns någon skyldighet att uppge sin hivstatus. Inform-ationsskyldigheten i många situationer har länge kritiserats av olika intresseorganisationer och företrädare för personer som lever med hiv. Man menar att det idag är onödigt att ha ett sådant krav då i princip alla med hivdiagnos i Sverige behandlas med antivirala mediciner och riskerar därmed inte att överföra viruset till andra. Andra menar dock att möjligheten att lätta på informationsplikten redan finns i smittskyddslagen och därför finns det ingen anledning till förändring i lagstiftningen.

I enkätstudien ställdes frågor till primärvårdspersonalen om vilka skyldigheter de uppfattar att hivpositiva har att informera om sin hivstatus, både inom vården men också i andra situationer, exem-pelvis i relation till en sexpartner. Avsikten med dessa frågor har inte varit att specifikt utröna personalens syn på informationsplik-ten inom Smittskyddslagen utan snarare att undersöka om man uppfattar att personer som lever med hiv har skyldighet att infor-mera om sin diagnos i olika situationer.

I grova drag uppfattar personalen att personer som lever med hiv har en ganska omfattande skyldighet att informera om sin hiv-status men också att detta är starkare förbundet med vissa situat-ioner. En majoritet av respondenterna, 58,1 procent, instämmer

(30)

exempelvis helt eller delvis i påståendet att den som lever med hiv inte har en skyldighet att upplysa sina arbetskamrater om sin hiv-status, oavsett var den arbetar. Det mest förekommande svarsal-ternativet var ”instämmer inte alls”, vilket 39,4 procent svarade. Läkare och sjuksköterskor tyckte i långt större utsträckning än un-dersköterskor att personer som lever med hiv inte har någon skyl-dighet att upplysa sina arbetskamrater om sin sjukdomsdiagnos. Samtidigt förändras inställningen till informationsplikten radikalt när samma fråga ställs med fokus på patientnära arbete inom vår-den. Då anger 7 av 10, att den som lever med hiv har en skyldighet att upplysa sina arbetskamrater om sin hivstatus (instämmer helt eller delvis). Endast 16,5 procent instämmer inte alls i påståendet. Det råder stor konsensus bland respondenterna och här syns var-ken några större skillnader mellan de olika professionerna, tid i yr-ket eller ålder på respondenterna.

Ännu tydligare framträder kravet på upplysningsskyldighet när frågan sätts i relation till en sexpartner. Totalt instämde 95,7 pro-cent helt i påståendet att den som lever med hiv måste informera sin sexpartner om detta. Även här saknades det några tydliga skill-nader i relation till de olika bakgrundsvariablerna.

Resultaten bekräftas även av fokusgrupperna där de flesta menade att personer med hiv bör berätta för sexpartners att de har hiv. Det beskrevs som ett ansvar, en skyldighet och en självklarhet i förhål-lande till partners, för att ge dessa möjligheten att själva ta beslut om de vill ha sex eller inte. Andra röster påpekade dock att alla har ett egenansvar att skydda sig, även de som inte har hiv. Några på-talade även svårigheten med att berätta för partners att man har hiv och att sannolikheten för att bli ratad antagligen är stor om man gör det. Den mest kritiska synpunkten till uppfattningen att hiv-positiva måste berätta om sin sjukdom kom från en läkare:

L: Är smittsamheten noll eller väldigt, väldigt låg så är det olo-giskt. Det finns ju andra saker som kanske är farligare rent... till exempel om man har slagit sin före detta fru. Då borde man kanske ha informationsplikt om det, för då utsätter man

(31)

för-modligen sin partner för en större risk liksom. Men det är det ju ingen som diskuterar. Men det är ju just att det är en blod-smitta. Plikten är ju inte relaterat till faran som man utsätter andra för, utan det är ju någonting extra i och med just att det är en smitta tänker jag.

Ida: Men tycker du då att det är bra... tycker du att den ska fin-nas kvar eller inte?

L: Det är ju ologiskt att den finns kvar om det är väldigt liten eller nästan obefintlig risk, jämfört med andra risker som man kan utsätta varandra för.

Även när det kommer till vården ansåg det stora flertalet i fokus-grupperna att personer med hiv bör berätta för personal som de möter, framförallt när det gäller situationer där blod är inblandat, exempelvis vid provtagning och såromläggningar. Argumenten handlade både om att uppmärksamma personalen på att vara mer försiktiga, för att inte själva få viruset, och för att kunna ge patien-terna en så bra vård som möjligt. Samtidigt reste man många fråge-tecken kring informationsskyldigheten för vårdpersonal eftersom samma hygienrutiner ändå ska gälla för alla patienter, där allt blod ska betraktas som smittat.

Till skillnad från enkätundersökningen, där 7 av 10 ansåg att den som lever med hiv och arbetar inom vården har en skyldighet att upplysa sina arbetskamrater om sin hivstatus, så var detta nästan en icke-fråga i fokusgrupperna. I de fall där det nämndes, menade man att den enskilde medarbetaren kunde berätta om sin sjukdom om den själv kände sig tryggare av det. Någon menade emellertid att det kunde vara bra för omgivningen att veta om det skulle hända en olycka. Särskilt i miljöer där vanan att använda handskar är liten, som till exempel på skolor. Det är emellertid oklart varför det uppkom så stora skillnader mellan de båda materialen i detta avseende. En tänkbar förklaring kan vara att frågan nyanseras be-tydligt i fokusgrupperna där man, som syns ovan, gav uttryck för olika uppfattnigar kring vilka situationer som krävde skyldighet att informera om sin hivstatus.

(32)

45%   6,50%   55%   93,50%   0%   20%   40%   60%   80%   100%  

Primärvården   Hiv  i  Sverige   Ja   Nej  

Kunskaper om hiv

 

Diskussionen om hiv

I Folkhälsomyndighetens studie, Hiv i Sverige. Kunskaper, attityder och beteenden hos allmänheten 1987-2011 (33), framkom att dis-kussionen om hiv succesivt har avtagit i Sverige, både i sociala och mediala sammanhang. Från att nästan 6 av 10 personer i slutet på 1980-talet uppgav att de diskuterat hiv med någon vän eller ar-betskamrat den senaste månaden så föll siffrorna till endast drygt 1 av 10 personer år 2011. Mer specifikt angav endast 6,5 procent att de pratat med en arbetskamrat om hiv den senaste månaden. Man kunde alltså på goda grunder konstatera att ämnet successivt fallit bort från agendan hos den svenska allmänheten. Mot den bak-grunden är det intressant att se att det bland primärvårdspersona-len i denna studie framkommer en delvis annan bild. Som figur 1 visar så anger 45 procent av de svarande i enkätstudien att de nå-gon gång diskuterat hiv med en arbetskamrat den senaste måna-den.

Undersköterskorna var den grupp som oftare hade diskuterat hiv under den gångna månaden, 52,4 procent, följt av sjuksköterskor, 43,6 procent och läkare 39,2 procent. De äldre personerna i

Figur 1. Andelen som har diskuterat hiv med en arbetskamrat den senaste månaden

(33)

materialet 56-71 år, tenderade att diskutera hiv mer sällan än de yngre 21-55 år. Samma mönster återfinns i Hiv i Sverige-studien där de yngre, oftare än de äldre, diskuterade hiv (33).

I fokusgrupperna framträdde dock en lite annan bild då man upp-gav att man i stort sett aldrig diskuterade hiv, varken på personal-möten eller i fikarummen.

Int: Diskuterar ni hiv? Är det en levande fråga på er arbetsplats? S: Nej.

T: Nej.

Int: Inget ni pratar om?

S: Nej, finns inget behov. Hade vi behövt hade vi pratat om det ju. Men vi har väldigt, väldigt många andra sjukdomar.

T: Det är annat...

S: Som tar mycket, mycket tid. Detta är bara en liten droppe i havet.

Allmänna kunskaper om hiv

Vårdpersonalens kunskaper om hiv undersöktes på två sätt; dels genom en subjektiv bedömning av den egna kunskapen i fokus-grupperna och dels genom en rad kunskapsfrågor i enkätformulä-ret. Generellt uppfattade personalen att de hade bristande kun-skaper om hiv. Bland annat kring själva sjukdomsförloppet, vilka rutiner som ska gälla vid testning och hur det epidemiologiska lä-get ser ut i dagslälä-get. Flera uttryckte också en osäkerhet kring me-dicinering och läkemedelsinteraktioner. Två fokusgrupper ansåg sig dock ha god kunskap om hiv. Den ena hänvisade till att de just tagit del av Folkhälsomyndighetens informationsutskick som gjor-des i september 2015, vilket den andra inte hade:

S: ”Men jag är så naiv så jag tänker, men vad behöver vi för mer kunskap? Jag vet kanske egentligen för lite om det. Men vi som jobbar som sjuksköterskor, vi vet ju. Vad är det mer vi be-höver veta?

T: Jag vet inte heller riktigt vad det är mer som…

S: Vi vet ju hur det smittar, vi vet om behandling, vi vet ju rätt mycket om det.

(34)

S: Jag ska inte spela att jag kan allting, men jag tycker att det är allmänheten som inte vet.

Däremot varierade den självupplevda kunskapen något mellan de olika yrkeskategorierna. Undersköterskorna och sjuksköterskorna upplevde överlag att de hade mindre kunskap om hiv jämfört med läkarna. Läkarna å sin sida beskrev oftare sin kunskap som till-räcklig i förhållande till de arbetsuppgifter och den roll de har inom primärvården. I en fokusgrupp diskuterade respondenterna att patienterna ofta förväntar sig att läkarna ska ha en högre kun-skap om hiv jämfört med undersköterskor och sjuksköterskor, vil-ket ställer högre krav.

Kunskapen om hiv uppdateras inte genom kompetensutveckling på arbetsplatserna. Ingen har varit med om att temat tagits upp i ut-bildningar eller i presentationer från primärvårdens sida. Däremot hade några få deltagit vid enstaka utbildningar om hiv som Smitt-skyddsenheterna inom landstingen arrangerat samt hämtat kun-skap via deras hemsidor, vilket förefaller ha uppskattats. Vidare menade flera att deras bristande erfarenhet av att möta personer som lever med hiv gör att de prioriterar bort att uppdatera sig kring sjukdomen:

B: Vi stöter ju aldrig på det på jobbet ju. Så det blir ju inte hel-ler att man sitter och läser på om det helhel-ler. Så det är väl därför. Samtidigt understryker många att de skulle läsa på eller informera sig om man väl hade en patient med hiv, för att kunna ge den bästa möjliga vården.

Antivirala mediciner och smittsamhet

Ända sedan de antivirala medicinerna introducerades i mitten på 1990-talet har det förekommit diskussioner om hur smittsamheten påverkas hos personer som lever med hiv. Det dröjde emellertid till år 2008, då den Schweiziska aidskommissionen drog slutsatsen att hiv patienter som har en välinställd behandling i princip kan be-tecknas som smittfria (6). Därefter kom den uppmärksammade HPTN 052 studien år 2011 som pekade på en 96-procentig

(35)

smitt-riskreduktion vid tidig och välinställd behandling i kombination med kondomanvändning. Det skulle dock dröja till år 2013 innan man i Sverige presenterade ett mer omfattande kunskapsunderlag på området; Smittsamhet vid behandlad hivinfektion. Kunskaps-underlag från Folkhälsomyndigheten och Referensgruppen för An-tiviral terapi (RAV) (5). Man konstaterade då att det endast råder ”minimal risk” för överföring av smitta vid vaginala och anala samlag där kondom används om den hivinfekterade personen upp-fyller kriterierna för en välinställd behandling (5). Sannolikt, sade man, gäller detta även för samlag utan kondom under förutsätt-ning att man inte har några andra sexuellt överförbara sjukdomar. Vid varje ny rapport på området har det skapats ett visst intresse från mediernas sida med det har inte genomförts någon riktad kampanj från någon myndighet på området. Det är därför oklart vilken kunskap personal inom hälso- och sjukvården har kring smittsamhet och antivirala mediciner. Genom Hiv i Sverige – undersökningen 2011 vet vi dock att väldigt få i allmänheten, färre än var femte person, känner till att smittsamheten minskar dras-tiskt vid välinställd behandling (33). Personalen i primärvården fick därför samma fråga som riktats till allmänheten och formule-rades ”Sedan 1997 har medicinering för behandling av hivinfekte-rade blivit mer effektiva. Vad tror du att detta har för effekt för be-tydelsen av smittsamheten hos den som tar medicinerna?”

Resultatet från enkätstudien visar en annorlunda bild i jämförelse med svaren hos allmänheten, se figur 2. Här anger en majoritet, 64,5 procent, att medicineringen minskar smittsamheten an hiv. Endast 18 procent tror att patienter med antivirala mediciner fort-farande smittar lika mycket som tidigare, motsvarande siffra för allmänheten i Hiv i Sverige var 60 procent. Det finns emellertid en relativt stor osäkerhet kring effekten av antivirala mediciner pri-märvårdspersonalen då 17,4 procent anger svaret ”vet inte”.

(36)

64,50%   18%   17,40%   18,70%   58,60%   22,80%   0,00%   10,00%   20,00%   30,00%   40,00%   50,00%   60,00%   70,00%  

De  smiAar  inte  längre/

de  smiAar  mindre   De  smiAar  forGarande  lika  mycket   Vet  inte   Primärvården   Hiv  i  Sverige  

Det vanligaste svaret bland både läkare, 67,5 procent, och sjukskö-terskor, 52,1 procent, är att medicineringen leder till att patienter smittar mindre. Andelen undersköterskor som ansåg detta var be-tydligt lägre, 34,1 procent. Undersköterskor är också den grupp där flest tror att medicinen inte har effekt: 36,6 procent mot lä-kare, 5 procent, och sjuksköterskor, 17 procent. Likaså är under-sköterskorna den klart största gruppen av de som svarat att de inte vet hur smittsamheten påverkas av de antivirala medicinerna. 28 procent av undersköterskorna angav detta alternativ mot 20,2 pro-cent av sjuksköterskorna och 9,2 av läkarna. Även ålder tycks ha en viss effekt på hur man uppfattar smittsamheten vid medicinering då de äldre, i större utsträckning än de yngre, uppfattar att smitt-samheten minskar. Samma förhållande gäller tid i yrket då de som jobbat längre oftare anger minskad smittsamhet och mindre osä-kerhet än de som jobbat en kortare tid i yrket.

Frågan om antivirala mediciner och smittsamhet ställdes också med en tydligare inriktning på sexuella situationer och responden-terna fick förhålla sig till påståendet ”Vid väl fungerande

behand-Figur 2. Andelen som känner till betydelsen av de antivirala medici-nernas effekt för smittsamhet.

(37)

ling är risken mycket låg att hiv överförs vid samlag utan kon-dom”. Svaren visar att hälften av respondenterna, 49,7 procent, angav att de helt eller delvis instämde i detta påstående. Drygt en fjärdedel, 27,5 procent, svarade att de knappast eller inte alls höll med om påståendet och andelen osäkra var något större än på den tidigare frågan, 22,6 procent. Osäkerheten var störst bland under-sköterskor och yngre tenderade att vara mer osäkra än äldre. Primärvårdspersonalen fick också svara på några frågor som rör den antivirala effekten i medicinerna och dess inverkan på patien-ternas hälsa i ett längre perspektiv. Det handlade då om att ta ställning till om man kan leva ett långt liv som alla andra trots att man lever med hiv och om sjukdomen kan liknas med att leva med annan kronisk sjukdom. En klar majoritet, 9 av 10 personer svarar att de helt eller delvis instämmer i dessa båda påståenden. Andelen som helt instämmer kring påståendet om ett långt liv är 67,7 pro-cent och andelen som helt instämmer i påståendet om hiv som en kronisk sjukdom är 52,6 procent. Det innebär att det finns en rela-tivt stor andel som endast delvis håller med. Andelen som svarat vet ej är dock liten, under 5 procent.

Läkare och sjuksköterskor svarar i hög grad på samma sätt medan undersköterskor har en något sämre kunskap och osäkerhet på detta område. Ålder och tid i yrket påverkar dock inte svaren mer än marginellt.

Kunskaper om indikatorsjukdomar

Tidig diagnostisering är viktigt för att personer med hiv skall få så effektiv behandling som möjligt och för att förhindra överföring av virus till andra personer. De flesta personer som diagnostiseras med hiv i Sverige får dock diagnosen relativt sent. Idag är det end-ast 37 procent av de nydiagnostiserade med hiv får sin diagnos ti-digt, dvs innan 6 månader efter smittotillfället (34). Det innebär att det finns ett betydande problem med sen diagnostisering av hiv i Sverige. Därför är det också viktigt att hälso- och sjukvårdsperso-nal känner till de indikatorsjukdomar som är kopplade till hivin-fektioner.

(38)

Frågan som ställdes till primärvårdspersonalen löd

:

Det finns ett antal symtom eller tillstånd (s.k indikatorsjukdomar) som i vissa fall kan vara associerade med HIV-infektion, och där man bör överväga att erbjuda ett HIV-test. Vilka av följande tillstånd gäller det

?

Alternativen att ta ställning till var:

- Annan STI (Gonorré eller syfilis) - Hepatit B och C

- Bältros hos yngre person

- Körtelfeberliknande symtom och oklar lymfkörtelsvullnad

- Upprepade svampinfektioner i munhålan

- Annat svar:

Ett mått på kunskapen om indikatorsjukdomar är alltså hur många sjukdomar som respondenterna känner till, men det är också av vikt att veta vilka indikatorsjukdomar som anges. Båda dessa mått är i fokus för följande redovisning.

I tabellen nedan finns information om hur många av respondenter-na som uppgav vilka indikatorsjukdomar.

(39)

Tabell 1. Andelen som känner till indikatorssjukdomar för hiv. Indikatorsjukdom Totalt Läkare

Sjuk-sköterskor

Under-sköterskor

Annan STI (Gonorré eller syfilis

61,2% 84,2% 47,9% 45,1%

Hepatit B eller C 64,2% 79,2% 55,3% 51,2%

Bältros hos yngre personer

26% 36,7% 28,7% 8,5%

Körtelfeberliknande symtom och oklar lymfkörtelsvullnad 71,6% 88,3% 68,1% 53,7% Upprepade svamp-infektioner i munhålan 64,2% 76,7% 70,2% 41,5% Övriga svar 13,5% 5% 13,8% 22%

Tabellen visar att det vanligaste indikatorsjukdomen man känner till är körtelfeberliknande symtom. Det finns dock en markant skillnad mellan professionerna då 88,3 procent av läkarna och 53,7 procent av undersköterskorna angav detta. Därefter angavs, i fallande ordning hepatit B eller C, svampinfektioner och annan STI. Symtomet bältros sammankopplade endast en fjärdedel med indikation på hiv. Betydligt fler läkare (36,7 procent) än underskö-terskor (8,5 procent) angav detta alternativ.

När det gäller hur många indikatorsjukdomar som har angetts av varje person så visar svaren en stor spridning. Medeltalet är dock 3 angivna indikatorsjukdomar och 24,8 procent angav detta. Endast 2,8 procent har uppgett 6 indikatorsjukdomar. Läkarna angav fler svar, 3,7 st än de andra grupperna som angav 2,8 (sjuksköters-korna) och 2,2 (undersköters(sjuksköters-korna).

Indikatorsjukdom Totalt Läkare Sjuk-sköterskor

Under-sköterskor

Annan STI (Gonorré eller syfilis

61,2% 84,2% 47,9% 45,1%

Hepatit B eller C 64,2% 79,2% 55,3% 51,2% Bältros hos yngre

personer

26% 36,7% 28,7% 8,5%

Körtelfeberliknande symtom och oklar lymfkörtelsvullnad 71,6% 88,3% 68,1% 53,7% Upprepade svamp-infektioner i munhålan 64,2% 76,7% 70,2% 41,5% Övriga svar 13,5% 5% 13,8% 22%

(40)

18,7%   19,3%   24,8%   20,2%   14,4%   2,8%   0,0%   5,0%   10,0%   15,0%   20,0%   25,0%   30,0%   1   2   3   4   5   6  

Det förefaller alltså finnas ett visst kunskapsunderskott kring indi-katorsjukdomarna för hiv med tydliga skillnader mellan profess-ionerna.

Rutiner på arbetsplatsen

Möjligheten till tidig diagnostisering är inte enbart relaterad till en god kunskap om indikatorsjukdomarna. Det kan även handla om att ha gemensamma rutiner på arbetsplatsen som säkerställer att man tar hivtester på patientens egen begäran eller när patienten vill ta ett anonymt hivtest. Rätten att få ta ett kostnadsfritt hivtest, oavsett om någon annan bedömer att det inte är nödvändigt, är stadfäst i Smittskyddslagen (35). Det innebär att hälso- och sjuk-vården har en skyldighet att testa en person som önskar det. På samma sätt är rätten att ta ett anonymt hivtest lagstadgad i förord-ningen om provtagning för hivinfektion (36).

I enkäten svarade en majoritet av respondenterna, 73,1 procent, att de hade som rutin att ta hivtest på patientens egen begäran. 10,7 procent svarade dock att de inte tar hivtester på patientens egen begäran. Hälften av dessa angav att de i en del fall hänvisar pati-enten vidare till annan instans och hälften menade att hivtest skall

(41)

tas först efter en medicinsk bedömning. Det fanns också en viss osäkerhet i frågan då 16,2 procent angav svaret ”Vet ej”. Sjukskö-terskorna och undersköSjukskö-terskorna visade en större osäkerhet än lä-karna.

Däremot uppgav endast hälften av respondenterna, 51,1 procent, att de hade rutiner för anonyma hivtester. En fjärdedel kryssade i ”annat svar” och en klar majoritet av dessa angav att de inte vet om det finns rutiner. Osäkerheten verkar störst hos sjuksköterskor (26,6 procent), följt av undersköterskor (24,4 procent) och läkare (15 procent). Äldre personer i materialet, 60,5 procent, svarar i be-tydligt större utsträckning än yngre, 37,1 procent, att man erbjuder anonyma hivtester.

Slutligen svarade respondenterna på frågan om man använder samma hygienrutiner för patienter med hiv som patienter med andra blodsmittor, exempelvis hepatit B eller C. Här svarade en tydlig majoritet, 90,5 procent, att så var fallet och endast 1,2 pro-cent svarade nej.

På samma sätt framhöll majoriteten av deltagarna i fokusgrupper-na att de har som rutin att ta hivtest när patienterfokusgrupper-na frågar efter det. Flera poängterade att det är en rättighet, att alla som vill ta ett test ska få göra det. Samtidigt uppgav några att de skickar vidare patienter som ringer till vårdcentralen för att boka in ett hivtest, till antingen barnmorskemottagningen, ungdomsmottagningen eller köns/hud-mottagningen inne på sjukhuset, beroende på ålder och kön. Uppkommer frågan om ett hivtest under ett besök görs det dock på plats. På samma sätt tar läkarna själva initiativ till att ta hivtest på vårdcentralerna, även om detta inte händer så ofta. Antalet hivtester som tas på vårdcentralerna varierar dock kraftigt. Det är framförallt vårdcentralerna i de större städerna som uppger att de tar en hel del test medan man i övriga Sverige uppger att man sällan möter personer som ber om att få ta ett hivtest. Orsakerna uppges handla om att patienterna istället vänder sig till mer speciali-serade mottagningar eller att man utvecklat olika lokala rutiner för när man tar hivtest. En del vårdcentraler tar exempelvis hivtest när

(42)

patienter vill testa sig ”för allt” medan andra då endast tar prover för klamydia och gonorré. Flera intervjupersoner uppfattade det också som att alla nyanlända migranter redan testas för hiv inom ramen för hälsoundersökningarna och att man därför inte behöver erbjuda dessa att ta hivtest. I själva verket deltar emellertid endast hälften av nyanlända asylsökande i hälsoundersökningarna (37). Liksom i enkätstudien framkommer en relativt stor osäkerhet i fo-kusgrupperna kring vilka rutiner som egentligen gäller vid prov-tagning för hiv, framförallt runt de anonyma testerna. Många vitt-nar om att de inte har några tydliga rutiner alls. En sjuksköterska berättade att de visserligen har skriftliga och tydliga rutiner kring hivtesten på vårdcentralen, men den stora personalomsättningen gör att vetskapen om dessa i slutänden ändå är låg. Dessutom ef-terfrågas de anonyma hivtesten så pass sällan att dessa rutiner ald-rig riktigt hinner sätta sig.

När det kommer till de hygienrutiner som personalen använder i förhållande till patienter med hiv betonar i princip alla, liksom i enkätundersökningen, att samma rutiner ska användas för alla pa-tienter.

Folkhälsomyndighetens informationsutskick om hiv

I början av september 2015 riktade Folkhälsomyndigheten en in-formationsinsats om hiv till hälso- och sjukvården. Avsikten var att förbättra kunskaperna om hiv och hivbehandling och bemötandet av personer som lever med hiv samt minska stigma och diskrimine-ring. Insatsen bestod av ett informationsmaterial som skickades ut per post till alla vårdcentraler i Sverige, samt till bland annat barnmorskemottagningar och ungdomsmottagningar. Materialet riktade sig direkt till personalen och innehöll ett brev med inform-ation om den kommande informinform-ationsinsatsen till allmänheten samt ett faktablad om hiv, testning och behandling. Dessutom bi-fogades en broschyr om smittsamhet vid behandlad och obehand-lad hivinfektion samt en affisch som påminde om behovet av att uppdatera kunskaperna om hiv. I utskicket fanns även information om en nyskapad hemsida kring hiv för personal inom hälso- och sjukvården.

(43)

Att nås av informationsutskicket

Fokusgrupperna genomfördes två till sex veckor efter att informat-ionen skickats ut till primärvården och inkluderade frågor om hur personalen uppfattat materialet. Majoriteten av respondenterna hade varken hört talas om eller sett informationsmaterialet. Många berättade att de sällan har tid att läsa utskickat material och att de ofta översköljs av utskick:

L: Men vi får ju jätte mycket reklam. Förut fick jag det hem och då gick det direkt i pappersinsamlingen. Man blir tokig liksom! Nu har jag en speciell box här som jag tömmer en gång i måna-den och går igenom. Öppnar inte, slänger allting utom om det är någon så här viktig information från Läkemedelsverket. E: Det är lätt att missa det då.

L: Det är ju det. I och med att vi får så mycket, du vet det är så-dan här produktnytt... Och så är man bara så trött på det. Ida: Så man hinner inte ta till sig allt?

L: Då missar man om det helt plötsligt är någon vettig inform-ation. Så missar jag absolut.

I tre av de nio fokusgrupperna hade dock någon sett materialet. I den första av dessa grupper hade tre respondenter sett materialet, varav två endast hade skummat igenom det snabbt. Här hade ut-skicket lagts på bordet i personalrummet och inte tagits upp på nå-got möte. I den andra gruppen hade endast en av respondenterna sett materialet som hade lagts i dennes postfack. Inte heller här hade informationen tagits upp på något personalmöte. I den sista gruppen hade alla respondenter läst materialet. Här hade informat-ionen lagts på bordet i personalrummet och affischen hade satts upp på personalens anslagstavla. Chefen hade också vid två till-fällen informerat om materialet på personalmöten och uppmanat medarbetarna att ta del av detta. Flera menade att det var avgö-rande att chefen tagit upp det på mötena för att de skulle prioritera att läsa just det här materialet, bland alla andra utskick.

Chefens agerande har alltså en viktig betydelse för om personalen avsätter tid för att läsa utskickat material. I någon fokusgrupp önskade man att chefen gjorde en markering i ämnesraden eller

(44)

skrev något överst i mailet om att det var viktigt i de fall materialet vidarebefordras ut till personalen via mail. Många önskade att in-formationen tas upp på personalmöten och framhöll att det överlag är bra om information förmedlades både skriftligt och muntligt. Vidare menade merparten att de hade föredragit att få materialet via mail, bland annat eftersom detta ökar chansen att alla medar-betare nås. Andra förslag var att materialet kan läggas i allas post-fack samt på bordet i fikarummet. Några framhöll dock att utskick via mailen riskerar att betraktas som skräppost och att de därför föredrar postutskick.

Informationsutskickets innehåll

Av de som sett informationsmaterialet var alla positiva till hur det utformats. Materialet beskrevs som lättillgängligt, lättförståeligt och på en lagom nivå. Det uppskattades särskilt att materialet inte var så långt och att man kunde välja mellan mer kortfattade och lite längre texter. Endast två respondenter hade dock besökt den hemsida som nämndes i postutskicket, eftersom man tyckte det var svårt att hinna med detta under arbetstid. En respondent som be-sökt hemsidan uppskattade särskilt kunskapstestet, eftersom det på ett lättsamt sätt gav en möjlighet att snabbt få en bild av den egna kunskapsnivån.

Sammantaget förefaller informationsutskicket ha gett ny uppdaterad kunskap till de som tagit del av materialet. Framför allt gäller det kunskap om den låga smittsamheten vid välinställd behandling, sym-tom vid hiv och ”att det faktiskt inte är så farligt som det en gång var”. Detta motsvarar också de önskemål som nämndes i fokus-grupperna kring vad ett informationsutskick till primärvården borde innehålla. Man efterfrågade framför allt faktabaserad information om hiv och hur forskningen utvecklats samt mer information om kommande kampanjer till allmänheten, eftersom det ofta leder till fler frågor på vårdcentralerna. Man hade även önskat få epidemio-logisk statistik kring hiv i Sverige samt information kring läkeme-delsinteraktioner, vilket dock inte fanns med i utskicket. I flera fo-kusgrupper, även bland de som inte tagit del av utskicket, framhölls att det hade varit bra att komplettera materialet med föreläsningar och presentationer om hiv om man verkligen vill påverka

(45)

persona-lens kunskap och arbete. En läkare menade att det hade varit bra med en uppdateringsutbildning på cirka en timme en gång per år el-ler vartannat år, för att hålla kunskapen levande.

I den fokusgrupp där alla tagit del av materialet menade flera att den uppdaterade kunskapen gjort dem säkrare i mötet med patien-terna. Liknande resultat har även framkommit i andra studier på området (15). Utskicket har också påmint personalen om hiv i en bredare bemärkelse:

H: Jag tänkte inte på hiv just nu innan jag tog den här broschy-ren. Det kan jag erkänna. Så hiv var ju någonting som... inte var borta, men det var ju inget man tänkte på, hiv så mycket. Inte i vardagen. Inte när folk kommer och kanske pratar om sina symtom och kanske 'Aha, jag måste tänka på hiv!'. Det för min del som doktor det är ju inget som man... man slappnar av på något sätt. Jag pratar bara för mig själv alltså.

Ida: Att det inte hela tiden finns i bakhuvudet? H: Nej.

A: Ytterst sällan.

Däremot förefaller inte materialet ha lett till några förändringar i arbetsrutinerna på vårdcentralerna.

Budskap till allmänheten

I fokusgrupperna diskuterades även vad en informationssatsning till allmänheten borde innehålla. Här betonades ett fokus på att använda kondom, företrädesvis till ungdomar, men även till be-folkningen generellt. Flera menade även att det är viktigt att på-minna om att hiv fortfarande finns och att det kan drabba alla. Vi-dare framhölls faktakunskaper kring hiv och hur kunskapen om hiv utvecklats sedan 1980-talet. Däremot hade man skilda åsikter kring vilket underliggande budskap som borde sändas ut; att be-tona att hiv fortfarande är en allvarlig sjukdom eller att mer för-söka avdramatisera sjukdomen:

S: Jag tycker att den kunskap som man ger ut idag från sam-hället är alldeles för snäll. Det är ju dock en oerhört smittsam sjukdom som är väldigt allvarlig. En kronisk sjukdom som det

Figure

Tabell 1.  Andelen som känner till indikatorssjukdomar för hiv.

References

Related documents

Firstly, because of the audience’s willingness to avoid advertising in general media consumption, these forms of monetization are not preferable to this audience, since they

 En (1/8) anser att det skulle vara bättre att kunna ta problem direkt med Rekab AB istället för att behöva gå genom sin egen arbetsledare som därefter tar det med Rekab AB.. 

Det verkar som att internet både gör det lättare att berätta både för att ett avvisande inte blir lika hårt och för att männen själva kan kontrollera på vilket sätt de

Att undersöka hur HIV-positiva patienters omvårdnad påverkas av vårdpersonalens attityder till och kunskaper om HIV, är således av betydelse både för blivande vårdpersonal

Intressant med grupp C:s mönster av andelen gjorda och insläppta mål över matchtid är att de som enda grupp helt följer det genomsnittliga mönstret utan signifikanta skillnader

Detta resultat visar att Kalmarflyg har ett lägre resultat än Blekingeflyg har i denna kategori och detta beror på att Kalmarflyg har lyckat skapa en god och trygg

TERMIN: VT19.. Aritmetik, som ofta definieras som räknelära, är ett sådant område och inom aritmetiken återfinns räknesätten: addition, subtraktion, multiplikation

Det blir problematiskt när respondenterna inte kan identifiera det röda bandet, endast vissa organisationer och att de syns väldigt dåligt. Hade logotyperna synts bättre,