Jag, vi, dem och de med psykisk ohälsa - Förskollärares berättelser om psykisk ohälsa bland barn utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv

BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Jag, vi, dem och de med psykisk ohälsa

Förskollärares berättelser om psykisk ohälsa bland barn utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv

Me, us, them and they with mental illness

Preschool teachers narratives about mental illness among children from a social constructionist perspective

Emma Hagström

Förskollärarexamen 210hp

Datum för slutseminarium: 2018-05-30

Examinator: Peter Lilja Handledare: Jonas Qvarsebo

Abstract

Psykisk ohälsa bland barn har ökat i Sverige, men vad psykisk ohälsa är kan ses beroende av vilken bild av psykisk ohälsa som är rådande i en speciell kontext.

Syftet med denna studie är att undersöka förskollärares berättelser om psykisk ohälsa bland barn. De frågeställningar som används är följande: På vilka sätt synliggörs psykisk ohälsa bland barn som en social konstruktion? Hur positionerar förskollärare individer som subjekt i diskursen om psykisk ohälsa? Vilka föreställningar blir synliga i diskursen om psykisk ohälsa bland barn?

För att undersöka detta har semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra förskollärare där det empiriska materialet sedan har analyserats med hjälp av diskursanalys.

Denna studie använder sig av ett socialkonstruktionistiskt perspektiv vilket innebär att verkligheten produceras och reproduceras i sociala sammanhang genom språket där begreppen

diskurs och positionering av subjekt är centrala för denna studie.

Resultaten visar att psykisk ohälsa bland barn är en social konstruktion som sker i förhandling mellan olika aktörer i förskolan där kvantitet av aktörer och kompetens bland aktörerna är

faktorer som avgör hur fenomenet definieras. Genom nodalpunkterna ”kvantitet”, ”kontext”, ”handling” och ”teori” blir denna diskurs synligt och avgör hur psykisk ohälsa bland barn förstås. Verksamheten i förskolan konstrueras olika då förskollärarna uttrycker olika

föreställningar gällande att psykisk ohälsa är ett avvikande från ett normaltillstånd, orsaker till psykisk ohälsa samt kompetens om psykisk ohälsa. Förskollärarna positioneras ibland i samma grupp som barn med psykisk ohälsa, men barn med psykisk ohälsa positioneras oftast åtskilt från informanterna samt från det generella barnet. Detta trots att informanterna utger sig för att tala för barn med psykisk ohälsa.

Nyckelord: Diskurs, Diskursanalys, Förskola, Förskollärare, Positionering av subjekt, Psykisk ohälsa bland barn, Social konstruktion, Socialkonstruktionism.

Innehåll

1. Inledning ……….. 5

1.1 Syfte och frågeställningar ……….. 6

2. Tidigare forskning ………... 7

2.1 Emotionellt klassrumsklimat ………. 7

2.2 Lärarens uppmärksammande av barns känslor ………. 8

2.3 Emotionella normer inom olika kulturer ……… 8

2.4 Sammanfattning ………. 9

3. Teoretiska utgångspunkter ………... 11

3.1 Ett socialkonstruktionistiskt perspektiv ………. 11

3.2 Sammanfattning ………. 13

4. Metodiska utgångspunkter ………... 14

4.1 Val och genomförande av intervjuer ………. 14

4.2 Urval av förskolor och informanter ………... 15

4.3 Val och genomförande av diskursanalys ………... 15

4.4 Etiska övervägande ……… 17

4.5 Reflektion kring studiens tillförlitlighet ……… 18

5. Resultat och analys ………. 20

5.1 Diskursen om psykisk ohälsa ………... 20

5.1.1 Sammanfattning ………..22

5.2 Föreställningar om psykisk ohälsa bland barn inom diskursen om psykisk ohälsa ……….……….. 22

5.2.1 Föreställningen om psykisk ohälsa bland barn som avvikande från ett normaltillstånd …………...………... 23

5.2.2 Föreställningen om orsaker bakom psykisk ohälsa bland barn …….. 27

5.2.3 Föreställningen gällande kompetens om psykisk ohälsa bland barn .. 31

5.2.4 Sammanfattning ………..………... 33

5.3 Positionering av subjket inom diskursen om psykisk ohälsa ………. 34

6. Diskussion ……… 40 6.1 Metoddiskussion ……… 40 6.2 Resultatdiskussion ……….. 41 6.3 Fortsatt forskning ……… 44 Referenser ……….. 45 Bilaga 1 - Intervjuunderlag ………... 47 Bilaga 2 – Samtyckesblankett ……….... 48 Bilaga 3 – Samtyckesblankett ……… 50

1. Inledning

Enligt Socialstyrelsen ökar psykisk ohälsa bland barn i Sverige. Den psykiska ohälsan bland flickor har ökat från 4% till 8% och bland pojkar från 4% till 10% mellan 2006 och 2016 (Socialstyrelsen 2017). Bris visar i sin årsrapport på samma mönster då de menar att den

psykiska ohälsan bland barn ökat från 1980 fram till 2017. Barn innefattar alla upp till 18 år. Bris ämnar stötta barn med psykisk ohälsa och menar att de då främjar barns rättigheter.

Organisationen grundar sitt arbete i FNs barnkonvention (Bris 2017). FNs barnkonvention är ett dokument som innehåller förordningar gällande barns rättigheter i världen och är framtaget genom politiska förhandlingar mellan olika länder (OHCHR 1996-2018; Englund 2011). Detta är därmed ett dokument som visar på en viss syn av verkligheten och som genom sin framställning skapar vad som är möjligt och inte möjligt för barn att uttrycka, uppleva och uppnå. Bris kan då ses producera och reproducera en bild av verkligheten som konstruerar en viss form av psykisk ohälsa. Denna problematik framkommer dock inte i framställningen av resultaten i Bris (2017) årsrapport.

I Sverige var 84 % av barn i åldern 1-5 år inskrivna i förskolan hösten 2016 vilket gör förskolan närvarande i en stor del av svenska barns liv (Skolverket 2017). Förskolan blev genom tillkomsten av läroplanen för förskolan 1998 en del av den svenska skolan (Dahlstedt & Olson 2013) och är en produkt av sociala fenomen i samhället som har krävt en viss funktion av förskolan. Därmed är förskolan en institution som konstruerats utifrån en viss bild av verkligheten (Halldén 2007). En kanal för det meningsskapande som är närvarande i förskolan är olika styrdokument och lagar, som till exempel läroplanen och FNs barnkonvention (Jarl, Kjellgren & Quennerstedt 2012). FNs barnkonvention är ett dokument som personer i förskolans verksamhet behöver förhålla sig till då Sverige som land antagit att följa denna (Skolverket 2016). Förskollärare har i förskolans verksamhet en särskild skyldighet att sörja för varje barns behov (Skolverket 1998/2016) men när och hur detta ska ske är inte tydligt och därmed upp till tolkning av varje förskollärare. Därför kan det på varje förskola genom varje förskollärare göras utrymme för olika uppfattningar av verkligheten. Dessa bilder av verkligheten möter sedan många barn. För att försöka förstå psykisk ohälsa bland barn som fenomen kommer den bild som

framställs av psykisk ohälsa bland barn undersökas, de föreställningar som detta innebär och hur olika aktörer framställs inom denna bild av verkligheten.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka förskollärares berättelser om psykisk ohälsa bland barn.

• På vilka sätt synliggörs psykisk ohälsa som en diskurs i förskollärares berättelser?

• Vilka föreställningar blir synliga i diskursen om psykisk ohälsa bland barn utifrån förskollärares berättelser?

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer det redogöras för internationell forskning som berör psykisk ohälsa bland barn ur olika infallsvinklar. Endast internationell forskning redogörs för då ingen relevant svensk forskning under ämnet har kunnat hittas. Denna forskning innefattar det emotionella klimat som finns i klassrum, barns olika uttryckssätt av känslor, lärarens roll och påverkan gällande dessa samt det bemötande och uppmärksamhet som barn får. Avslutningsvis kommer en kort sammanfattning med fokus på det bidrag som denna studie tillför detta forskningsfält. Detta utifrån studiens inledning, syfte och frågeställning som belysts ovan. De sökord som har använts för att hitta vetenskapliga artiklar är: Mental health, Emotional development, Depression, Young children, Preeschool children, Kindergarten, Teacher behaviour, Teacher attitudes och Teacher perceptions.

2.1 Emotionellt klassrumsklimat

Bimler, Evans, Harvey, Kirkland och Pechtel (2012) har genom intervjuer av barn och lärare gällande det emotionella klimatet i klassrummet genomfört en studie i Nya Zeeland. De menar att ett bra klassrumsklimat innebär en chans att uppleva och uttrycka känslor både av lärare och elever. Somersalo, Solantaus och Almqvist (2002) har i sin studie, genomförd i Finlands grundskola, definierat klassrumsklimat vilket innebär arbetsmiljö och de sociala relationer som finns där. De menar att ett fattigt klassrumsklimat definieras som en miljö där lärare inte betonar samarbete och där elever inte heller jobbar bra tillsammans. Dessa slutsatser har forskarna nått genom att lärare fyllt i enkäter och formulär där emotionella problem, beteendeproblem samt klassrumsklimatet graderats.

Bimler et al. (2012) kom fram till att lärares emotionella egenskaper är olika och därmed troligtvis påverkar barnens känslor olika. Detta sker genom att lärare i studien förstärker olika områden av sin verksamhet beroende på lärarens individuella emotionella utveckling, men lärare kan även använda sina egna känslor för att skapa ett visst klimat i klassrummet. Med deras studie kan det tolkas som att lärare konstruerar en verksamhet utifrån individuella preferenser.

Somersalo, Solantaus och Almqvist (2002) har i sin studie sett samband mellan det klimat som finns i klassrummet, barns psykiska ohälsa och kön. Forskarna kan genom studien se att de introverta känslorna starkt påverkas av ett fattigt klassrumsklimat, men att dessa känslor samtidigt inte påverkar klassrumsklimatet i samma utsträckning som extroverta känslor. Extrovert beteende påverkar klassrumsklimatet och påverkas av klassrumsklimatet genom att en underkultur för ett specifikt beteende skapas bland eleverna. Elever med introverta problem definieras i deras studie som barn som inte har så mycket energi, ett negativt humör och en tendens att dra sig tillbaka. Hur extrovert beteende definieras i denna studie framkommer inte. Somersalo, Solantaus & Almqvist (2002) menar att tidiga känslomässiga problem är indikationer för senare känslomässiga problem. I deras studie framkommer speciellt att de pojkar som ofta visar extroverta beteende redan i andra klass är mer känsliga för ett fattigt klassrumsklimat i sjätte klass.

2.2 Lärarens uppmärksammande av barns känslor

Bimler et al (2012) kom även fram till att lärarens förmåga att upptäcka emotionell samstämmighet kan kopplas till lärarens emotionella förståelse och medvetenhet. Den möjlighet barns känslor har att uppmärksammas av lärarna i skolan och hur dessa känslor tolkas, är beroende på vilken lärare som bemöter dessa och vem som uppmärksammar känslorna.

Denham, Blair, DeMulder, Levitas, Sawyer, Auerbach-Major & Queenan (2003) har genomfört en studie där förskolebarns emotionella kompetens undersökts genom att intervjua och observera barn samt att dessa barns föräldrar och lärare svarade på enkäter. I deras studie framkom att barn som uttrycker ledsamhet inte skapar ett lika positivt rykte bland barn och lärare som de barn som uttrycker mer positiva känslor. Detta innebär att dessa barn antagligen inte får samma möjligheter att utveckla sin sociala kompetens som andra barn vilket beror på det bemötande som bland annat lärare ger dem.

2.3 Emotionella normer inom olika kulturer

Louie, Wang, Fung och Lau (2015) har forskat bland förskolor i Korea samt bland förskolor i Nordamerika med barn med asiatiskt och europeiskt ursprung (första eller andra generation).

Ifall Korea innebär Nordkorea eller Sydkorea framkommer inte i studien. De har forskat kring vilken betydelse kulturella normer gällande självkontroll och uttryck av känslor har för lärares uppfattning av elevers känslor samt elevers uttryck av känslor. Genom att lärare fyllde i en enkät, graderade barnens beteende och acceptans bland kamrater samt genom observationer, kom de fram till att lärares uppfattning av barns känslor är kulturellt betonade. Till exempel uppfattas känslan ledsamhet olika (både som osocial och inte) och ges olika värde beroende på vilken kultur som denna uttrycks inom. I studien har de dock även kommit fram till att ilska upplevs som en osocial egenskap i båda kulturer, vilket visar på likheter mellan kulturerna. Orsaken till ett beteende anses vara olika beroende på kontext, oberoende av ifall känslan upplevs som osocial i båda kulturer, exempelvis ilska. Deras studie är genomförd i Korea och Nordamerika, men resultaten anses ändå relevant för denna studie som genomförs i Sverige. Jag tolkar deras studies resultat som att det visar på ett universellt fenomen. Att det till stor del inte finns några universella fenomen oberoende av kulturens påverkan är detta universella fenomen. Att detta skulle gälla även i Sverige är därmed troligt.

Louie et al. (2015) har även kommit fram till att barn i förskolan börjar få en ökad förståelse av sina egna och andras känslor, men även av vilka normer som gäller i den kultur de är en del av. Därmed kan de se en skillnad i vilka känslor som regleras av barnen själva, när detta sker och hur känslorna uttrycks. Louie et al. (2015) menar att förskollärare förmedlar de normer som gäller i förskolans kontext.

2.4 Sammanfattning

Denna studie kan i förhållande till den tidigare forskning som redogjorts för komma bakom konstruktionen av psykisk ohälsa bland barn som fenomen, istället för att endast beskriva psykisk ohälsa bland barn eller barns känslotillstånd. Denna studie behövs även för att bredda förståelsen av psykisk ohälsa bland barn i just förskolan. Detta för att belysa vilken bild av psykisk ohälsa bland barn som är närvarande i förskolan och för att kunna problematisera denna bild. Förskolan kan utifrån den tidigare forskningen ses som den skärningspunkt där en medvetenhet av barnen gällande känslor och normer initieras och denna period blir därmed extra relevant att studera.

Det blir utifrån den tidigare forskningen även relevant att studera förskollärare som en aktör som på olika sätt konstruerar fenomenet psykisk ohälsa. Genom en kvalitativ studie kan den enskilda förskollärarens perspektiv och dess bild av verkligheten lyftas och problematiseras. Föreställningar gällande psykisk ohälsa bland barn behöver ytterligare problematiseras genom att lyfta den bild av verkligheten som förskollärare uttrycker. Detta då individuella förmågor hos förskollärarna påverkar de möjligheter som barn får att utvecklas emotionellt och få möjlighet till stöd vid psykisk ohälsa utifrån den tidigare forskning som redogjorts för. För att göra detta kan ett socialkonstruktionistiskt perspektiv vara ett lämpligt hjälpmedel.

3. Teoretiska utgångspunkter

För att komplettera den tidigare forskningen och för att bredda förståelsen av psykisk ohälsa bland barn är det relevant att undersöka hur den verklighet som framställs i förskollärarnas berättelser har skapats. För detta kan ett socialkonstruktionistiskt perspektiv passa. I följande kapitel kommer det socialkonstruktionistiska perspektivet att redogöras för. De centrala begreppen i denna studie är diskurs och positionering av subjekt vilka är fundamentala för den kommande analysen. Avslutningsvis sammanfattas de teoretiska utgångspunkterna och hur de kommer att belysas i den kommande analysen redogörs för.

3.1 Ett socialkonstruktionistiskt perspektiv

Socialkonstruktionismen är ett perspektiv som teoretiskt har olika infallsvinklar och har växt fram utifrån olika forskartraditioner. De grundläggande gemensamma ståndpunkterna för de forskare som ändå klassas som socialkonstruktionistiska är en grundläggande skepticism mot oproblematiserad kunskap, en syn på ett samband mellan socialt handlande och kunskap samt en syn på att kunskap är socialt skapad och beroende av historisk och kulturell kontext. Enligt socialkonstruktionismen finns det alltså ingen objektiv sanning om vad som är verkligt utan verkligheten är ett socialt fenomen. Verkligheten är därmed en social konstruktion (Burr 2003). Denna sociala konstruktion av verkligheten sker i den interaktion som sker mellan människor och språket blir därmed betydelsefullt (Justesen & Mik-Meyer 2011). Genom språkets olika uppbyggnader, potentiella meningar och kontexter reglerar språket människan och därmed kan inte en objektiv verklighet beskrivas (Börjesson 2003). Då vi föds in i det språk vi använder gör användandet av språket att den sociala konstruktionen av verkligheten som språket innebär förs vidare (Barlebo Wenneberg 2001; Burr 2003). Vilken mening som dessa språkliga uttryck sedan ges är beroende på den historiska och kulturella kontext i vilket fenomen uppmärksammas. Inom olika kulturer kan nämligen samma sak ses på olika sätt, vilket skapar olika förståelse av samma fenomen. Detta innebär dock inte att den ena uppfattningen är mer sann än någon annan, utan argumenterar för den sociala konstruktionen av fenomen (Burr 2003).

En diskurs innebär en specifik bild av verkligheten och är därmed en social konstruktion. Fenomen inom denna diskurs kan därmed också ses som sociala konstruktioner (Börjesson 2003). Då socialkonstruktionismen inte utgår ifrån föreställningen om en sann bild av verkligheten innebär detta att det kan finnas många diskurser kring samma fenomen. Varje enskild diskurs utger sig dock för att avbilda den sanna bilden av verkligheten och befäster i samhället den kunskap som detta innebär. Språk innebär uttryck som beskriver och skapar mening i verkligheten och därmed kan en diskurs uttryckas genom språk (Burr 2003). Då det inom en diskurs betonas en viss avbildning och förståelse av verkligheten framför andra påverkas det sociala handlandet. Detta då ett specifikt sätt att förstå världen innefattar ett speciellt sätt att agera inom denna världsuppfattning. Andra handlingar blir då otänkbara eller opassande. Förändringar i diskurser kan utifrån detta synsätt även förstås förändra sociala sammanhang (Winther Jorgensen & Phillips 2000). Under rubriken ”val och genomförande av diskursanalys” i kapitlet ”metodiska utgångspunkter” kommer det redogöras för hur diskurser konkret synliggörs i det empiriska materialet utifrån diskursanalytiska modeller.

Subjekt uppfattas av andra, och uppfattar sig själva, olika beroende på i vilken diskurs dessa befinner sig. (Burr 2003; Winther Jorgensen & Phillips 2000). Den roll som individen därmed får innebär en positionering av subjektet. Språket skapar personen som ett subjekt genom att tillgodose en vokabulär med vilket personen kan förstå sig själv. Positioneringen av subjektet är därmed en social konstruktion. I en interaktion mellan människor sker förhandling mellan personerna gällande denna positionering. Personer kan göra anspråk på en viss positionering genom att åberopa en viss diskurs. Andras positionering kan även avgöras genom den diskurs som vi åberopar att vi befinner oss i just den situationen. Vissa positioneringar är därmed också mer bestående än andra. Positionering behöver alltså inte alltid vara medveten, men den påverkar det sociala sammanhanget och andra som är i det. Detta då en persons positionering inom en diskurs innebär att olika rättigheter, möjligheter och handlingsutrymme tillfaller personen (Burr 2003). Diskursen avgör även vilken person som anses vara mest legitim att tala och handla i en viss situation (Börjesson 2003). Hur positioneringen av subjekt konkret blir synligt i det empiriska materialet kommer att redogöras för under rubriken ”val och genomförande av diskursanalys” i kapitlet ”metodiska utgångspunkter”.

3.2 Sammanfattning

Inom det socialkonstruktionistiska perspektivet ses fenomen och individer som socialt konstruerade genom det språk som används (Justesen & Mik-Meyer 2011) Genom språket produceras och reproduceras en viss bild av verkligheten och denna specifika bild av verkligheten benämns som en diskurs. Det kan finnas flera diskurser kring samma fenomen eller individ och diskurser är därmed en social konstruktion (Burr 2003). I denna studie används begreppet diskurser för att synliggöra de föreställningar som är rådande i förskollärares berättelser om psykisk ohälsa bland barn. Genom användandet av detta begrepp kan grunden till de berättelser som informanterna uttrycker synliggöras och problematiseras.

Inom denna diskurs sker en positionering av subjekt vilket påverkar det handlingsutrymme som individen har i situationen. Den positionering av subjektet som sker är också en social konstruktion då den sker genom förhandling i interaktion mellan olika individer och är i ständig förändring (Burr 2003). I denna studie kommer begreppet positionering av subjektet användas som ett sätt att analysera den diskurs som är närvarande i informanternas berättelser om psykisk ohälsa bland barn. Därmed kan även det handlingsutrymme som individer har beroende på positioneringen av subjektet analyseras.

Genom att se psykisk ohälsa bland barn som en social konstruktion kan psykisk ohälsa som fenomen problematiseras. Vilken konkret metod som används för att synliggöra de centrala begreppen redogörs för i följande kapitel. De metoder som använts för att samla in det empiriska materialet till denna studie och varför redogörs även för där.

4. Metodiska utgångspunkter

Denna studie är en kvalitativ studie som har genomförts genom att intervjua förskollärare. Kvalitativ forskning innebär att ett fenomen beskrivs och förstås i ett speciellt sammanhang (Justesen & Mik-Meyer 2011). Då denna studie ämnar beskriva och förstå förskollärares berättelser om barn i förskolan som upplever psykisk ohälsa blir det relevant att lyfta den enskilda förskollärarens perspektiv av verkligheten. Genom att intervjua flera förskollärare kan enligt Johansson & Karlsson (2013) en nyanserad och komplex bild av hur diskurser är närvarande i förskollärares berättelser belysas.

4.1 Val och genomförande av intervjuer

Det en person ser som kunskap uttrycks i språket och denna uppfattning kan nås genom intervjuer (Burr 2003). I denna studie har semistrukturerade intervjuer genomförts. Detta innebär att intervjuer genomförts utifrån förbestämda övergripande tema och frågor, men det informanten uttrycker vara intressant har även ansetts relevant. Jag som intervjuare har ställt delfrågor för att få mer utvecklade svar under det övergripande temat (se Bilaga 1). Denna metod har använts för att få fram ny kunskap kring ett bestämt tema. Intervjuerna har dokumenterats genom ljudinspelning för att ha chans att få med allt som sägs vilket ökar kvalitén på studiens empiriska material (Justesen & Mik-Meyer 2011; Löfgren 2014). Anteckningar har även tagits för att dokumentera det som inte sägs, till exempel kroppsrörelser, omgivningen och blickar, men allt detta var svårt att anteckna och därför har endast markanta händelser eller uttryck senare kunna transkriberas. Detta har använts för att kontexten i vilken intervjun sker anses vara betydelsefull. En diskussion kring användbarheten av denna metod finns i kapitlet ”diskussion” under rubriken ”metoddiskussion”.

Intervjuerna har genomförts på förskolan där informanten jobbar. De har samtliga genomförts i avskilda rum, men vid två tillfällen stördes intervjun på olika sätt av att personer kom in i rummet och vid ett av dessa tillfällen fick vi även byta rum under intervjun. Informanterna fick skriva under samtycke (se Bilaga 1 och 2) och blev muntligt informerade gällande intervjun, metod, studiens syfte och etiska riktlinjer innan intervjun började. Då fanns det även utrymme

för informanternas frågor. Två olika samtyckesblanketter skrevs då detta krävdes av de olika förskolorna. Sammanlagt har 2 timmar, 48 minuter och 19 sekunder ljudinspelningar samt 1 sida anteckningar samlats in i empiriskt material från intervjuerna. Ljudinspelningarna och anteckningarna har sedan transkriberats.

4.2 Urval av förskolor och informanter

Urvalet av förskolor till denna studie har baserats på att kontakt sedan tidigare funnits mellan forskaren och förskolorna. Forskaren och informanterna har träffats vid upprepade tillfällen innan intervjuerna genomfördes. Då läroplanen betonar att alla förskolor ska jobba med att betona varje barns egenvärde och utveckling (Skolverket 1998/2016) har förskolorna valts ut utan att ta hänsyn till eventuellt fokus på ämnet på avdelningarna. Kontakt togs med informanternas närmsta chef och efter deras godkännande att genomföra intervjuer på förskolorna togs kontakt med förskollärarna. Valet att intervjua förskollärare är grundat på att läroplanen betonar förskollärare som specifikt ansvariga för att förskolans verksamhet strävar mot läroplanens mål. Förskollärare ansvarar bland annat för att: “varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde” (Skolverket 1998/2016, s.8) vilket innebär ett arbete för att jobba med barns känslor av psykisk ohälsa. Förskollärare anses därmed vara aktörer i den sociala konstruktionen av psykisk ohälsa som fenomen.

I denna studie har fyra förskollärare intervjuats som har jobbat som förskollärare i 4 - 29 år. Informanterna jobbar i olika åldersgrupper (1-5, 1-3 samt 4-5). Vissa har alltid jobbat som förskollärare i samma åldersgrupp, medan andra har jobbat i samtliga olika åldersgrupper. Samtliga av förskollärarna är kvinnor som jobbar på olika avdelningar, i två olika kommuner, på två olika förskolor. En förskola är belägen i en större stad och en i ett mindre samhälle. Antalet intervjupersoner har valts för att inom detta arbetes tidsram få ett så omfattande material som möjligt. Detta samtidigt som varje enskild förskollärares uttryck har kunnat analyseras.

4.3 Val och genomförande av diskursanalys

Diskursanalys används i denna studie som en metod för att studera ett fenomen i samhället utifrån det språk som används (Bergström & Boréus 2005). Diskurser blir genom

diskursanalysen synliga, men den diskursanalytiska metod som används kan variera mellan olika studier då diskurs som begrepp delvis definieras olika av olika forskare (Winther Jorgensen & Phillips 2000). Vilken definition av begreppet diskurs som används i denna studie redogörs för under rubriken ”ett socialkonstruktionistiskt perspektiv” i kapitlet ”teoretiska utgångspunkter”.

Diskursanalysen och det socialkonstruktionistiska perspektivet, som redogjorts för ovan, är på många punkter kompatibla vilket är en utgångspunkt för att dessa ska kunna användas i samma studie (Winther Jorgensen & Phillips 2000). Den diskursanalytiska metoden i denna studie är inspirerad av Laclau och Mouffe. De menar att det inte finns en essentiell mening i uttryck. Diskursen ämnar dock skapa färre sätt att förstå ett speciellt uttryck på. Med språket sker en förhandling och genom detta fastställs vad som är sant och vilken mening olika saker har. Genom Laclau och Mouffes syn på diskursanalys ämnas därmed belysas vad som sker när begrepp får en speciell innebörd. De menar även att den positionering av subjekt som sker inom olika diskurser tillhandahåller det sätt som verkligheten uppfattas på. Då någon kan positioneras på olika sätt inom en diskurs innebär detta att denna person också kan se på världen på olika sätt inom samma diskurs. Det är Laclau och Mouffe som myntat begreppen element, moment och nodalpunkt inom diskursanalysen (Bergström & Boréus 2005). Dessa begrepp är betydelsefulla i analysen i denna studie och kommer i följande stycke att förklaras.

I denna studie har materialet sorterats genom att belysa de element som framställs som moment. Element innebär ett begrepp som kan ha många olika innebörder, medan moment innebär ett begrepp som bara har en innebörd. (Bergström & Boréus 2005; Winther Jorgensen & Phillips 2000). Det empiriska materialet har i denna studie kategoriserats i två delar utifrån där moment blir synliga (det som framställs som sant) och där element blir synliga (det som framställs som ett perspektiv av många). Den del där moment blir synliga har sedan fokuserats på för att synliggöra diskursen. Enligt Bergström & Boréus (2005) och Winther Jorgensen & Phillips (2000) framställs alltså vissa begrepp inom en diskurs som entydiga, fast dessa ur ett annat perspektiv kan anses mångtydiga. Vilken innebörd dessa begrepp får är beroende av något som beskrivs som nodalpunkter. Nodalpunkterna är de begrepp med vilka andra begrepp förstås. Hade en annan diskurs varit närvarande hade andra nodalpunkter använts och därmed hade begreppen fått en annan innebörd (Bergström & Boréus 2005; Winther Jorgensen & Phillips 2000). För att synliggöra diskursen som är närvarande i informanternas berättelser har nodalpunkterna uppmärksammats.

För att synliggöra den positionering av subjekt som sker i diskurser har en diskursanalytisk teknik används som beskrivs av Winther Jorgensen & Phillips (2000). Det empiriska materialet har ytterligare sorterats utifrån teman i informanternas berättelser. Dessa teman är

”föreställningen om psykisk ohälsa bland barn som avvikande från ett normaltillstånd”, ”föreställningen om orsaker bakom psykisk ohälsa bland barn” samt ”föreställningen gällande kompetens om psykisk ohälsa bland barn”. Dessa kategorier har formulerats och omformulerats under arbetets gång. Inom dessa kategorier har byten mellan olika pronomen uppmärksammats. (Winther Jorgensen & Phillips 2000). Detta har i denna studie till exempel kunnat vara

övergångar mellan pronomen ”vi” till ”dem” till ”vi” igen. Winther Jorgensen & Phillips (2000) menar att denna metod kan användas för att visa en förändring i positioneringen av subjekt. Därmed kan positioneringen av subjektet inom diskursen analyseras.

Transkriptionsnyckel:

(text) = det som intervjuaren sagt. text = det som informanten sagt.

[…] = del av citatet bortaget som inte ansetts relevant av författaren.

4.4 Etiska övervägande

Vetenskapsrådet (u.å.) har föreslagit fyra forskningsetiska riktlinjer inom humanistisk- och samhällsvetenskaplig forskning vilka är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet vilka denna studie grundar sig på. Samtliga deltagare i denna studie har informerats skriftligt och muntligt om studiens syfte och i vilket sammanhang denna studie kommer att användas. De har även informerats om att det material som samlas in endast kommer att användas i studiens syfte samt kommer förstöras efter studiens slut. Informanterna har även informerats om att deltagande i studien är frivilligt, att de när som helst kan välja att avsluta detta deltagande samt var de i så fall ska vända sig. I bilaga 2 och 3 finns de samtyckesblanketter som informanterna skrivit under. Anledningen till att det är två olika är för att de olika förskolorna krävde olika blanketter. Det antecknade materialet som samlas in i studien har anonymiserats så att informanterna eller förskolorna inte går att identifiera. Siffror i citat har även ändrats för att informanten inte ska kunna identifieras. De ljudinspelningar som

samlats in i studien har lagrats på ett USB som låsts in samt kommer förstöras efter studiens slut. Efter studiens slut kommer informanterna att få tillgång till studien.

4.5 Reflektion kring studiens tillförlitlighet

En intervju innebär att ett visst empiriskt material ska produceras vilket kan påverka den interaktion som sker mellan informanten och intervjuaren och därmed det material som produceras. Genomförandet av intervju innebär även att deltagarna tar vissa roller, som just informant och intervjuare, vilket påverkar respektive handlingsutrymme (Justesen & Mik-Meyer 2011). Detta utifrån de diskurser som är närvarande i intervjun (Burr 2003). Informanterna får dock genom semistrukturerade intervjuer chans att påverka den ordning som ämnen berörs i vilket kan minska det maktförhållande som traditionellt finns mellan forskare och informant (Winther Jorgensen & Phillips 2000). I det empiriska material som produceras genom intervjuer kommer trots det de diskurser som finns inom en intervju att vara närvarande. Materialet kommer även sen att sorteras och analyseras utifrån forskarens förhållningssätt då forskaren aldrig kan vara objektiv (Burr 2003). Den bild av verkligheten som denna studie undersöker är en bild av verkligheten som är närvarande i denna kontext och därmed bidrar till produktion och reproduktion av diskurser. De slutsatser som denna studie kommit fram till hade därmed även blivit annorlunda då studien gjorts med andra informanter och av en annan forskare, eller till och med av samma informanter och forskare i en annan kontext. De slutsatser som denna studie kommer fram till är ändå relevanta för ämnet då de visar en bild av fenomenet psykisk ohälsa bland barn som kan öka förståelsen av fenomenet. Detta även om denna bild bara är en bild av många. Därmed kan även universella normer ifrågasättas.

Att kontakt med informanterna skett efter det att förskolecheferna refererat till dem kan påverka det material som samlats in. Detta då det finns en risk att informanter med ett visst förhållningssätt väljs ut (Alvehus 2013). Detta beslut har dock grundats på ett etiskt beslut att chefen där en studie ska genomföras har primär rätt att besluta om detta är genomförbart innan kontakt tas med informanterna (Löfdahl 2014). Förutom min preferens att informanten ska vara förskollärare är motiveringen bakom förskolechefens urval av informanter är utanför min vetskap. Denna studies syfte är att undersöka förskollärares berättelser om barn i förskolan som uttrycker psykisk ohälsa och ifall informanterna är förskollärare är de därmed relevanta att

intervjua för studiens syfte, oberoende av specifika förhållningssätt. Detta då förskollärarnas perspektiv är en bild av verkligheten som barn i förskolan möter.

5. Resultat och analys

Utifrån den metod som beskrivits har en undersökning genomförts. I detta kapitel kommer resultatet av denna studie att redogöras för samt analyseras utifrån studiens teoretiska utgångspunkter. Syftet med denna studie är att undersöka förskollärares berättelser om psykisk ohälsa bland barn. Hur diskursen om psykisk ohälsa ser ut kommer först att redogöras för utifrån hur den blir synlig i förskollärarnas berättelser. Därefter analyseras de grundläggande föreställningarna inom denna diskurs. Slutligen synliggörs de positioner av subjekt som sker i förskollärarnas berättelser.

5.1 Diskursen om psykisk ohälsa

En diskurs innebär en förhandling mellan olika aktörer och är en social konstruktion (Justesen & Mik-Meyer 2011). För att synliggöra denna förhandling av psykisk ohälsa bland barn kan Enids berättelse analyseras. Nodalpunkter inom denna diskurs kommer sedan att synliggöras.

Jag menar, ser jag att ett barn inte mår bra. Kanske pågått, det får inte vara lång tid, men en kortare tid så får vi diskutera det i arbetslaget och se om alla ha upplevt samma sak. För jag måste ju reflektera över det. Det är inte bara mina känslor, mina tankar. Du ser det kanske på ett annat sätt, va, med andra ögon. Och sen så sen tror jag nog att jag pratar med biträdande chef om det och så får hon ta ställning till vad gör vi. (Enid)

Informanten lyfter att då någon i arbetslaget uppmärksammar ett beteende som hen tolkar kan vara psykisk ohälsa lyfts detta först i arbetslaget för att se ifall andra även har uppmärksammat detta. Ifall arbetslaget inte uppfattar detta beteende som psykisk ohälsa kan det tolkas som att beteendet inte heller uppfattas vara psykisk ohälsa. Detta oberoende om en i personalen uppmärksammat uttrycket som uttryck för psykisk ohälsa. Därmed är det betydelsefullt vilken kvantitet av personal som uppmärksammar ett uttryck som uttryck för psykisk ohälsa. Detta för vilken bild av psykisk ohälsa bland barn som framställs.

På samma sätt avgörs hur psykisk ohälsa ses på av den dialog som sker med förskollärarnas närmaste chef. Med chefen berättar Enid att det hålls diskussion gällande barnets psykiska ohälsa och utifrån denna diskussion beslutas sedan vad som bör göras eller inte göras för detta barn.

Därmed kan det finnas handlingsutrymme för förskollärare att lyfta ett barns uttryck som uttryck för psykisk ohälsa. Detta även om förskolläraren är i minoritet i arbetslaget gällande sin uppfattning om barns uttryck om psykisk ohälsa. Vad psykisk ohälsa är förhandlas av förskollärare och chef, oberoende om uttrycket ses som uttryck för psykisk ohälsa eller inte i arbetslaget. Därmed kan det finnas ett större handlingsutrymme för den enskilda förskollärarens berättelser att uppmärksammas. För att få syn på den diskurs som skapas i den sociala konstruktionen kommer nodalpunkter nu att uppmärksammas. Nodalpunkter är de begrepp med vilka andra begrepp får en bestämd betydelse (Bergström & Boréus 2005; Winther Jorgensen & Phillips 2000).

(Men jag tänker om man då har ett barn som är i behov av stöd, för att de uttrycker psykisk ohälsa, hur vet man då hur länge det här barnet, det här barnet är i behov av detta stöd eller hur länge det här barnet uttrycker just psykisk ohälsa?)

Nä egentligen kan du ju bara se det som att antingen blir de mår de inte bättre, om du förstår vad jag menar, och då får man ju gå vidare säger jag. Då måste man ju ta hjälp om det verka så att detta kommer nog inte liksom att det kommer inte att gå över eller det kommer inte att rätta till sig bara för att jag ger detta barnet lite extra. Då få man ju ta hjälp av en annan kompetens så att man inte bara tänker att, nä nu räckte inte mina resurser till. Nä och det vet man ju egentligen inte. För det är som du säger är det kanske att man tänker att, som jag säger precis, att de är det är något som händer runt om dem. Då kan man ju va det stödet tills man ser att, ok nu har det nog lugnat sig lite här. (Agatha)

De två ovanstående citaten har valts för att de visar på de nodalpunkter med vilka andra begrepp får mening inom denna diskurs. I citatet av Enid kan vi se att ”kvantitet” är en nodalpunkt. Utifrån kvantitet förstås den tid under vilka barn uttrycker sig som psykisk ohälsa eller inte. Kvantiteten av personer som uppmärksammar ett beteende är även avgörande för om detta anses vara psykisk ohälsa eller inte. Även Katarina uttrycker kvantitet som en avgörande faktor med vilken psykisk ohälsa bland barn förstås.

(Hur tänker du att barn kan uttrycka sig på olika sätt när de då med psykisk ohälsa.)

Hur de blir liksom? Ja, asså oftast, de få barnen jag har märkt eller ja, som en blir väldigt inåt. Pratar knappt med någon. Inte med vuxna, barn kan man kanske prata med, men vill inte riktigt ha vuxen, inte vuxenprat. Antingen för att hon inte ville berätta vad som hänt kanske om det har hänt något hemma så vill man kanske inte råka försäga sig till en vuxne. Utan då stänger jag in mig i min egna lilla bubbla liksom. Eller så drar vi hela registret så att vi blir aggressiva och vi blir fula i munnen och man blir liksom mycket. (Katarina)

Här framkommer att de uttryck som barn gör, introverta eller extroverta, förstås utifrån hur mycket barnet uttrycker sig, alltså kvantitet. Hade exempelvis “kvantitet” istället varit en nodalpunkt hade ett uttryck av ett barn som uppmärksammats av en pedagog räckt för att det skulle setts som psykisk ohälsa bland barn. Denna bild av psykisk ohälsa bland barn framkommer dock inte utifrån informanternas berättelser.

Två andra nodalpunkter som blir synliga i Katarina och Agathas berättelser ovan är “handling” och “teori”. Med även dessa begrepp kan den kompetens som informanterna anses ha gällande psykisk ohälsa bland barn förstås. Skillnaden däremellan är att informanterna anser att de inte är kompetenta om psykisk ohälsa bland barn utifrån “teori”. Detta då de anser att det finns andra som har den teoretiska kunskapen. De anser å andra sidan att de är kompetenta utifrån “handling” då de kan handla vid psykisk ohälsa bland barn, vilket kan innefatta att söka hjälp någon annanstans ifrån. Utifrån Katarina och Agathas berättelser kan vi även synliggöra ”kontext” som en nodalpunkt. Kontexten anses vara betydelsefull för den psykiska ohälsan bland barn. Detta syns då orsaker bakom psykisk ohälsa anses bero på situationer i kontexten som påverkar barnet med psykisk ohälsa.

5.1.1 Sammanfattning

I informanternas berättelser kan vi se en förhandling gällande vad psykisk ohälsa bland barn är och i denna interaktion blir diskursen synlig. Inom diskursen finns några nodalpunkter som avgör hur begrepp inom diskursen förstås. Dessa nodalpunkter är; kvantitet, handling, teori och kontext. Dessa menar Bergström & Boréus (2005) och Winther Jorgensen & Phillips (2000) kan ses som en referensram för den bild av verkligheten som framställs inom diskursen för psykisk ohälsa. Med andra nodalpunkter menar de även att förståelsen av psykisk ohälsa bland barn hade varit annorlunda. Genom denna förståelse av psykisk ohälsa bland barn anses psykisk ohälsa inte vara något som exempelvis är beroende av fysiska egenskaper hos barnet, en temporär dagsform eller spirituella fenomen. Utifrån dessa andra begrepp hade psykisk ohälsa bland barn istället uppfattats på ett annat sätt än vad den gör inom diskursen om psykisk ohälsa. De nodalpunkter som redogjorts för är centrala för de berättelser som denna studie undersöker.

5.2 Föreställningar om psykisk ohälsa bland barn inom

diskursen om psykisk ohälsa.

I denna del kommer diskursen om psykisk ohälsa att vidare analyseras. Detta genom att de olika föreställningar som blir synliga inom diskursen om psykisk ohälsa redogörs för. Nodalpunkter,

moment och element inom diskursen kommer även fortsatt att analyseras I förhållande till de olika föreställningarna.

5.2.1 Föreställningen om psykisk ohälsa bland barn som avvikande från ett

normaltillstånd

Inom diskursen om psykisk ohälsa kan vi se att en stark föreställning är att psykisk ohälsa bland barn är ett tillstånd som avviker från ett normaltillstånd. Vi kan se exempel på detta utifrån Katarinas berättelse om hur psykisk ohälsa uppmärksammas.

Asså oftast så märker man det ju genom att de blir väldigt antingen har ingen gränssättning, har vi märkt, att de är väldigt på sina kompisar på fel vis, eller så är det ju hela tiden sitta nära eller gå ifrån. Så oftast så gör man ju någon form av, antingen frågar, intervju, eller så kan man ju ta hjälp av en kartläggning för att få fram eller så är det ju bara för att hon inte vill ha någon kompis hos sig just nu. (Katarina)

Det blir synligt att psykisk ohälsa är ett tillstånd som bryter mot en viss föreställning om hur barn ska bete sig, men att detta beteende kan vara väldigt olika, både introverta och extroverta beteenden. Även Hanya berättar om föreställningen om ett avvikande från ett normaltillstånd i förhållande till hur barn beter sig.

Nä, man lär ju som sagt känna barnen och lär känna det barnets normala eftersom alla barn, vi har ju liksom 20 barn och alla är olika, där har vi 20 olika normala barn som är helt normala på sitt sätt. och det kan man ju säga ibland, och det är som man förklarar för vikarier och så att ett barn kanske man låter göra på ett sätt men när ett annat barn gör på samma sätt så kanske man tillrättavisar det barnet. Det är jättekonstigt att vi gör det. Nä det är inte så konstigt för det funkar på det barnet men det funkar inte för det andra barnet så är det bara. Alla barn är olika och man kan inte behandla alla på samma sätt i med att barnen inte är samma. Så man blir lite så man lär ju känna dessa personligheterna och det är så fort man märker det här att nu är det något som inte stämmer och det märker man så himla fort. (Hanya)

Här beskrivs att barn har ett normalt tillstånd vilket definieras av hur barnen betett sig den tid de är på förskolan. Utifrån Hanyas berättelse tolkar jag det som att barn själva definierar psykisk ohälsa genom att agera med det beteende som utgör majoriteten av tiden på förskolan. Därmed definieras vad psykisk ohälsa inte är. Detta synsätt anser jag därmed kan vara problematiskt då det förutsätter att barn inte upplever psykisk ohälsa större tiden av sin vistelse på förskolan. Annars blir psykisk ohälsa det som anses vara ett normalt tillstånd för detta barn. Samtidigt

tolkar förskolläraren barnens beteende. Detta innebär att förskollärarens bild av vad som anses vara barnets normala beteende för det barnet fastställer vad som är avvikande från barnets normala beteende, och inte bara barnet beteende i sig.

Föreställningen om barns normaltillstånd kan även ses vara i förhållande till den kontext i vilken barnen befinner sig. Detta berättar Hanya om.

(Om du skulle definiera psykisk ohälsa. Hur hade du definierat det då?)

Hmm. Ja det är ju annorlunda, tycker jag i alla fall, när man pratar om barnen och vuxna. Men egentligen är det basically samma sak för jag tänker när vuxna lider av psykisk ohälsa så klarar de inte av att leva sitt liv normalt och det är ju egentligen samma med barn. De klarar ju inte av, nu har ju de inga jobb, men att vara på förskolan är ju deras jobb och när de då lider av psykisk ohälsa så klarar de ju inte av sitt jobb. Man märker det här att de klarar inte av verksamheten och det kan ju visa sig på många olika sätt. Det kan ju vara att de inte klarar av att deltaga i själva verksamheten, de klarar inte av att samspela med andra barn och de mår dåligt av att vara här. (Hanya)

I detta citat kan vi se att barn med psykisk ohälsa beskrivs befinna sig i en situation som barnet inte kan hantera vilket barnet mår dåligt av. Barn med psykisk ohälsa framställs därmed som okapabla att uppfylla vissa funktioner i samhället. Dessa funktioner framställs vara så pass viktiga att då barnet inte uppnår dessa misstänks barnet må dåligt, ha psykisk ohälsa och vara i behov av hjälp. Det finns därmed en stark föreställning inom denna diskurs att barn med psykisk ohälsa befinner sig i en problematisk situation och är avvikande från ett normaltillstånd. Detta normaltillstånd uttrycks vara i förhållande till barnet självt, andra barn, men även i förhållande till förskolans verksamhet. Att det som anses vara barnets normala beteende är beroende av den bild av psykisk ohälsa som andra barn har berättar även Katarina om.

Jag brukar, eller vi brukar, ibland jämföra med kompisar. Hur långt oftast man är i mognad, hur liksom de andra är emot varandra. Sen ska man inte jämföra, men man har ändå ett spann att gå efter vad som är normalt liksom. (Katarina)

Utifrån detta citat kan vi se att psykisk ohälsa definieras utifrån hur andra barn beter sig. Även om detta lyfts som problematiskt och något som inte ska följas strikt, tillgodoser andra barn ett beteende som anses skilja sig från psykisk ohälsa. Detta jämförs sedan andra barn med vilket innebär att barn genom sitt beteende skapar en bild av vad psykisk ohälsa bland andra barn är. Även här är det informanten som tolkar vad som är ett normalt beteende. Denna tolkning är baserat på att majoriteten av barn inte upplever psykisk ohälsa större delen av tiden på förskolan. Barnens beteende utgör dock den grund på vilket en viss bild av psykisk ohälsa, och därigenom

verksamheten, skapas. Detta då en viss bild av verkligheten enligt Winther Jorgensen & Phillips (2000) skapar ett visst handlingsutrymme, exempelvis i förskolans verksamhet.

Hanya och Katarinas syn på vad ett normalt beteende för barn är som redogjorts för ovan, skiljer sig delvis åt. Detta då Hanya uttrycker att barn inte kan jämföras medan Katarina uttrycker att barn till viss del kan jämföras. Vad som anses vara ett normaltillstånd för det individuella barnet kan därmed tolkas variera beroende på vem som uppmärksammar barnets uttryck. Det som ändå är gemensamt för dessa två citat är att det finns en föreställning om att ett avvikande från ett normaltillstånd är en indikation på att ett barn kan ha psykisk ohälsa.

Enid berättar likt Katarina att andra barn kan vara en hjälp för att uppmärksamma ett barns avvikande från ett normaltillstånd och därigenom psykisk ohälsa. Enid belyser dock ett annat sätt på vilket detta kan ske.

(Tänker du att barn kan uttrycka psykisk ohälsa på olika sätt?) […]

Jag sitter där kanske ledsen. Känner mig helt övergiven, ensam asså en hel dag. Det är mer, det är fruktansvärt ju. Så det berör mig mer. Det gör det, vilket inte får hända förstås. Det är ju ingen som får försvinna. Men det kan ju hända en liten kort stund. Men där har vi ju i för sig, vi har ju barnen att de är, kan ju vara vakna. Tala om att det barnet är ledset. Varför då? Jag vet inte. Är det någon som har gjort något? Nä. Så jag menar att de är ju, de hjälper ju till ju ser till för att de är, där ändå det förhållningssättet mellan barnen att man ska ta hänsyn till varandra, man ska se varandra. (Enid)

Här synliggörs att andra barn på avdelningen hjälper till att uppmärksamma barn som enligt Enid uppfattas lida av psykisk ohälsa. Därmed är barn på avdelningen med och uppmärksammar ett beteende som avvikande från det normala och alarmerande nog för att söka hjälp hos en vuxen. Barnen uppmärksammar beteendet hos ett annat barn som avvikande medan förskolläraren definierar det som psykisk ohälsa. Skillnaden mellan att klassificera ett beteende som avvikande eller som psykisk ohälsa kan här vara värd att betona då det är olika begrepp och därmed kan ha olika innebörd. Då språket påverkar hur vi ser på verkligheten kan dessa även få effekter i verksamheten för det individuella barnet enligt Justesen & Mik-Meyer (2011) och Winther Jorgensen & Phillips (2000). Beroende på vilket begrepp som används kan exempelvis bilden av barnets beteende bli olika. Exempelvis hur allvarligt detta beteende anses vara, vilket stöd som behövs eller inte behövs samt vem som har kompetens att stötta detta barn. Detta får vi även exempel på i Enids berättelse. Enid menar dock att barnets egen bild av psykisk ohälsa även påverkar hur barnet ser på sig själv.

Och då har hon sagt så innan att; jag pratar inte med fröknarna, jag pratar inte med barnen. Jag vill så gärna, men jag kan inte. Då mår man inte bra. Man gör inte det, det är psykisk ohälsa för henne. Hon vill så gärna, men hon får inte fram. Det låser sig. (Enid)

Här framställs att barnets egna verbala uttryck av ett av barnet oönskat beteende är en källa för information gällande psykisk ohälsa hos barnet. Detta innebär att barnet har en del inflytande gällande att sätta ord på psykisk ohälsa, men samtidigt säger inte barnet att det är psykisk ohälsa som hon anser sig lida av. Beroende på den kontext som vi är en del av påverkas det språk vi använder enligt Barlebo Wenneberg (2001) och Burr (2003). Jag tolkar det därmed som att det finns en möjlighet att barnet inte använde begreppet ”psykisk ohälsa” då hon inte kommit i kontakt med det. Hur ett uttryck definieras får dock konsekvenser för det handlingsutrymme som finns och kan därför inte vara oproblematiserat (Winther Jorgensen & Phillips 2000). Psykisk ohälsa är därmed inte en del av vad som uppfattas vara barnets verklighet, men det är en del av informantens verklighet då det är ett begrepp som informanten förstår och använder. Detta innebär inte att känslotillståndet som förstås som psykisk ohälsa av informanterna inte anses vara närvarande i barnens liv.

I Enids berättelser ovan uppmärksammar barn ett avvikande beteende som informanterna tolkar vara psykisk ohälsa. I ingen av citaten berättas alltså att barnen själva sagt att det är psykisk ohälsa som det avvikande beteendet beror på. Det avvikande beteendet uttrycks av barnen handla om att de inte mår bra eller att någon är ledsen. Även Agatha berättar om att barn kan uttrycka att de har ont i magen då de har psykisk ohälsa.

Asså det är nog för att barn kan ju egentligen inte, de säger ju oftast, om de mår dåligt så kan de inte riktigt relaterat till att jag mår psykiskt, jag har psykisk ohälsa eller vad man säger, jag tror att de tar det att då har de ont i magen kanske. Eller nån annanstans mer fysiskt och sen få vi ju analyser det och det är ju inte förrän vi har uteslutet alla, att det inte är, för det är ju ofta då man går till läkare och så säger de att det är inget. Men och då måste man fundera på vad kan det då vara. (Agatha)

Jag tolkar detta citat som att det belyser informantens föreställningar om att barn inte är kapabla att identifiera just psykisk ohälsa vid ett avvikande från ett normaltillstånd. Barn framställs endast uppmärksamma det uttryck som psykisk ohälsa tar. Därmed är det förskollärares tolkning och värdering av barnets uttryck som är dominerande i förhållande till förskollärarens bild av vad som är avvikande från ett normaltillstånd för barn. Deras bild av vad psykisk ohälsa bland barn är och hur detta kan uttryckas är då främst rådande inom diskursen som beskrivs i denna studie.

Vad psykisk ohälsa bland barn är och vem som anses ha det bero alltså på individen som uppmärksammar det. Detta även om föreställningen om psykisk ohälsa som avvikande från ett normaltillstånd är gemensamt bland individer inom diskursen om psykisk ohälsa. Anledningen till detta kan tolkas bero på att normal är ett begrepp som är ett element. Element kan nämligen ha många olika betydelser (Bergström & Boréus 2005; Winther Jorgensen & Phillips 2000). I förhållande till diskursen om psykisk ohälsa, som är synlig i informanternas berättelser kan vi se att ”normal” inte problematiseras utan framställs som ett moment. Moment innebär att begreppet har en entydig betydelse (Bergström & Boréus 2005; Winther Jorgensen & Phillips 2000). Detta synliggörs först då föreställningen genom olika berättelser ställs mot varandra. Nodalpunkten är med vilken begreppet ”normal” får sin betydelse (Bergström & Boréus 2005; Winther Jorgensen & Phillips 2000). Nodalpunkten är därmed ”kvantitet”. Detta då det som anses vara normalt sätts i förhållande till den mängd av uttryck, uttryckstillfällen och andra barn som gör samma sak och därmed får begreppet mening.

5.2.2 Föreställningen om orsaker bakom psykisk ohälsa bland barn

Inom diskursen om psykisk ohälsa finns äve nen föreställning om att det finns en orsak bakom psykisk ohälsa bland barn. Den bakomliggande orsaken till psykisk ohälsa kan enligt Agatha vara förutsättningen för att ett beteende ses som psykisk ohälsa eller inte.

Och det kan man ju, om man vet om det så kan man ju till exempel kanske, ja de håller på att flytta nu. Och då är det ju tillfället och då hade jag väl inte heller kallat det psykisk ohälsa utan då är det ju bara en del av barnens tillvaro som har rubbats. En grundtrygghet som bli bra igen. (Agatha)

En kortare tider av ett förändrat mentalt beteende eller ett beteende som snabbt blir bra igen anses i detta citat inte vara psykisk ohälsa. Därmed kan det tolkas som att den bakomliggande orsaken avgör om barnet anses lida av psykisk ohälsa eller inte. Med den skapas bilden av psykisk ohälsa bland barn genom att vissa orsaker till ett visst beteende inte anses kompatibla med psykisk ohälsa bland barn. Det kan även tolkas som att den bakomliggande orsaken även behöver upptäckas för att barn med psykisk ohälsa ska få rätt stöd. Att psykisk ohälsa anses skapas i en kontext kan därmed minska de rättigheter som barn med psykisk ohälsa har. Detta då detta förhållningssätt till psykisk ohälsa riskerar att innebära att barn som uttrycker psykisk

ohälsa inte får det stöd som de uttrycker sig vilja ha, då orsaken bakom beteendet inte upptäcks eller missuppfattas.

Att det finns en orsak bakom psykisk ohälsa bland barn innebär att psykisk ohälsa är något som barn får och inte något som barn har från födseln eller som barn själva väljer att ha. Utifrån föreställningen att orsaken bakom psykisk ohälsa bland barn är något som kan synliggöras, och att bilden att psykisk ohälsa är beroende av denna orsak, finns det inte stora skillnader i hur psykisk ohälsa hos det enskilda barnet definieras då det finns en sann orsak. Då inte orsaken varierar borde inte bilden av psykisk ohälsa heller göra detta. Låt oss åter uppmärksamma Katarinas berättelse för att uppmärksamma att orsaker bakom psykisk ohälsa bland barn kan synliggöras.

Asså oftast så märker man det ju genom att de blir väldigt antingen har ingen gränssättning, har vi märkt, att de är väldigt på sina kompisar på fel vis, eller så är det ju hela tiden sitta nära eller gå ifrån. Så oftast så gör man ju någon form av, antingen frågar, intervju, eller så kan man ju ta hjälp av en kartläggning för att få fram eller så är det ju bara för att hon inte vill ha någon kompis hos sig just nu. (Katarina)

Genom frågor, intervju eller med hjälp av en kartläggning anser informanten att orsaken till psykisk ohälsa kan synliggöras. Det som inte uttrycks är dock att problematisera vad förskollärares olika tolkningar av det material som produceras genom frågor, intervju och kartläggning har för betydelse för vilka orsaker som anses kunna orsaka psykisk ohälsa. Kontexten anses kunna orsaka psykisk ohälsa bland barn. Detta kan exempelvis vara barnets hem.

Oftast berättar nämligen informanterna om hemmet som den främsta orsaken till att barn får psykisk ohälsa. Detta kan vara händelser i hemmet som påverkar hela familjen, exempelvis flytt, dödsfall eller hur föräldrarna mår. Det senare ger Enid exempel på i följande citat.

Så jag menar att då är det så att föräldrarna, det påverkar ju barnen otroligt mycket. Men har jag en bra dialog med föräldrarna att vi kan prata med varandra, vi förstår varandra och de känner att nu är jag ute i samhället, jag träffar andra människor, jag lär mig svenska språket. Då mår ju barnet också bra. Men händer ingenting där hemma. Då mår ju inte barnet bra heller. Så att. Ja det kan vara stora problem ju. (Enid)

I detta citat framställs det som att hur föräldrarna mår påverkar ifall barn får psykisk ohälsa eller inte. Även Hanya berättar att hemmet är den främsta orsaken till psykisk ohälsa bland barn.

Men sen är det just så när barn lider av psykisk ohälsa varför gör de det. Är det på grund av något i hemmet. Är det på grund av något som föräldrarna gjort eller inte gjort. Då handlar det om omsorgsbiten. Vi säger nu om barnen lider utan psykisk ohälsa för att där inte är några rutiner hemma eller det är mycket våldsamma saker på tv. Och barnen blir orolig utav detta och kanske inte sover på grund av en massa mardrömmar. Det är ju om man säger föräldrarnas fel att de inte har mer ordning hemma så att barnet utsätts för detta och det är ju säkert inte för att föräldrarna vill vara elaka på något sätt, men det finns inga gränser och barnen får göra som de vill. Men det går ju ut över barnet och det påverkar omsorgen till barnet och får barnet inte rätt omsorg hemma så påverkar det deras dag på förskolan och kommer senare även att påverka barnens skolgång och där har vi grund för orosanmäla och då orosanmäler vi på grund av omsorgsbiten. (Hanya)

Orosanmälan uttrycks vara ett sätt att få stopp på orsaken till psykisk ohälsa. Därmed kan vi se att psykisk ohälsa bland barn är något som Hanya anser går att få stopp på. Psykisk ohälsa bland barn är därmed ett tillstånd som kan ha en start och ett slut. Starten skulle då vara beroende av den orsak som framställs skapa psykisk ohälsa, och åtgärder framställs kunna stoppa psykisk ohälsa. Vi kan även i detta citat av Katarina se att hemmet kan vara en orsak till psykisk ohälsa bland barn.

Att bråkar mina föräldrar hemma eller allt är jätte stessigt så kanske jag klarar av det, men vissa barn är jättekänsliga och tar åt sig jättemycket och det är mitt fel och det är jag och det är jag och det är jag. Till slut så tror jag alla barn klarar ju inte av det. jag tror inga barn klara av det för lång tid. Men vissa klarar av det väldigt mycket. Jag tror det är hur starkt självförtroende du har byggt upp innan det börjar, tror jag. (Katarina)

Jag tolkar det som att det handlingsutrymme som förskollärare har utifrån detta förhållningssätt kan vara stort då förskollärarens agerande kan påverka förälderns agerande. Det kan dock även vara litet då problemet bakom psykisk ohälsa bland barn ligger utanför förskolan. Det handlingsutrymme som förskollärare har i förhållande till orsaker bakom psykisk ohälsa i hemmet är därmed tvetydigt.

Vi har belyst att orsaker till psykisk ohälsa kan anses ligga utanför förskolan. Vid bara ett fåtal tillfällen framställs förskolans struktur som möjlig påverkan på barns psykiska ohälsa. Hanya uttrycker sig som följer gällande detta:

Att det kan vara något som har med våra rutiner att göra. Kanske börja jobba med pex-bilder, bilder som man kan sätta på väggen. Kanske tydligt dagordning. Eller att man involverar barnen mer i vissa moment, kanske att det, de barnen som kanske nu inte mår så bra, att de kanske är med på alla moment under dag kanske hjälper till att hämta vagnen, kanske hjälper till att duka. Vad det nu kan vara. Att man nu är extra tydligt jobbar med kanske tecken som stöd i hela barngruppen för att stötta alla barn. Någonting som vi kan göra på plats. (Hanya)

Här beskrivs olika sätt på vilket förskolan kan förändra sin verksamhet för att stötta de barn som har psykisk ohälsa. Därigenom kan förskollärarens handlingsutrymme vara större för att kunna stötta barn som uttrycker psykisk ohälsa då förskolan anses påverka barns psykiska ohälsa.

Psykisk ohälsa bland barn kan vara beroende av barns olika förmågor att hantera psykisk ohälsa och alltså inte endast på grund av orsaker i kontexten. I följande citat lyfter Enid att barnets personliga egenskaper är kopplat till orsaken bakom psykisk ohälsa hos det barnet.

(Tänker du då att vissa barn har lättare att få psykisk ohälsa än andra?)

Ja vi har ju svaga och starka barn. Vi är ju olika. Jag menar med, där måste vi ju försöka stötta de svaga ju. Stärka deras identitet ju. Deras självförtroende. För att få dem till att våga. (Enid)

Även Katarina berättar om barns personliga egenskaper att hantera psykisk ohälsa.

(Men tänker du att psykisk ohälsa är något som alla barn kan ha eller få eller uttrycka?) Visst kan alla få det, men jag tror att vissa klarar av det bättre.

(Varför då?)

Antingen är det hur starka de är som individer. Att bråkar mina föräldrar hemma eller allt är jätte stessigt så kanske jag klarar av det, men vissa barn är jättekänsliga och tar åt sig jättemycket och det är mitt fel och det är jag och det är jag och det är jag. Till slut så tror jag alla barn klarar ju inte av det. jag tror inga barn klara av det för lång tid. Men vissa klarar av det väldigt mycket. Jag tror det är hur starkt självförtroende du har byggt upp innan det börjar, tror jag. (Katarina)

Barn beskrivs som svaga och starka. Svaga barn anses ha lättare att få psykisk ohälsa medan starka barn anses ha svårare att få psykisk ohälsa. Detta innebär att barn har olika starkt självförtroende, identitetskänsla och mod. Dessa egenskaper framställs som möjliga att stötta och därmed ses psykisk ohälsa som något som kan förebyggas. Detta förhållningssätt kan påverka förskolans roll gällande psykisk ohälsa bland barn och det handlingsutrymme som barn och förskollärare har kan öka då individer kan påverka psykisk ohälsa.

Förutom personliga egenskaper uttrycker Katarina att tid påverkar ifall barn får psykisk ohälsa eller inte, samt vilka barn som får psykisk ohälsa. Den tidsperiod under vilken barnet behöver kämpa emot psykisk ohälsa på grund av händelser i kontexten är betydelsefull oberoende av om barnen anses svaga eller starka. Detta innebär att både starka och svaga barn kan få psykisk ohälsa enligt Katarina. Den påverkan som kontexten har på barn med psykisk ohälsa framställs därmed vara stor.

Jag tolkar det som att ”orsak” är ett begrepp som inom diskursen om psykisk ohälsa framställs som ett moment, men att det vid en närmare analys av informanternas berättelser synliggörs som

ett element. Den nodalpunkt som då befäster meningen med begreppet ”orsak” kan ses vara ”kontext”. Då kontext är ett begrepp som har en bred betydelse kan problematiken bakom de spridda synsätten på föreställningen om orsak bakom psykisk ohälsa vara synligt.

5.2.3 Föreställningen gällande kompetens om psykisk ohälsa bland barn

Inom diskursen om barn med psykisk ohälsa är även föreställningar närvarande gällande vilken kompetens informanterna besitter att stötta barn med psykisk ohälsa, och i vilka situationer. Hanya synliggör vilken kompetens som förskollärare anses ha i förhållande till föräldrar.

För att det är ju så idag att barnen är ju mer tid på förskolan än vad de är hemma så därför blir det ju rent tekniskt lättare för oss att se något eftersom vi har de här hela dagarna. (Hanya)

Förskollärare beskrivs besitta högre kompetens än föräldrarna att uppmärksamma och bedöma om ett barn uttrycker psykisk ohälsa. Detta då barnen spenderar den största tiden av dagen på förskolan. Förskollärare anses som grupp besitta denna kompetens, men samtidigt menar Enid att psykisk ohälsa definieras olika av olika pedagoger beroende på vilka personliga erfarenheter och synsätt som denna pedagog har.

(Hur vet man då hur längre man kan ge stöd till ett barn som uttrycker psykisk ohälsa. Asså hur länge det här stödet) Stöd kan ju hålla på hur länge som helst, men man måste ändå ta tag i det. Jag menar, ser jag att ett barn inte mår bra. Kanske pågått, det får inte vara lång tid, men en kortare tid så får vi diskutera det i arbetslaget och se om alla ha upplevt samma sak. För jag måste ju reflektera över det. Det är inte bara mina känslor, mina tankar. Du ser det kanske på ett annat sätt, va, med andra ögon. Och sen så sen tror jag nog att jag pratar med biträdande chef om det och så får hon ta ställning till vad gör vi. (Enid)

Därmed kan det tolkas som att förskollärare delvis anses sitta på kompetenser beroende på den yrkesgrupp de tillhör, dels beroende på den de är som person. Var denna distinktion går för individen blir inte tydligt. Genom Agatha och Enids berättelse kan vi dock belysa den gräns som går mellan kompetens att handla och teoretisk kompetens för förskollärare som yrkesgrupp. Detta genom att belysa den kompetens som förskollärare anses ha i förhållande till andra yrkesgrupper.

(Men hur vet man då vilket stöd man ska ge till de här barnen som uttrycker psykisk ohälsa?)

Ja, asså stödet är väl inte så svårt, på ett vis, för det har vi faktiskt rätt bra kompetens till. Tycker jag. Både vi och vi kan ju ta hjälp av det här teamet som, barn och elevhälsan. (Agatha)

Här framkommer det att informanten anser sig ha bra kompetens gällande att stötta barn med psykisk ohälsa, men att det finns andra yrkesgrupper som besitter annan kompetens som kan vara till hjälp för informanten då hon ska stötta barn med psykisk ohälsa. Förskollärare kan därmed tolkas vara både kompetenta och i behov av hjälp. Även Enid belyser att det finns tillfällen då andra yrkesgrupper kan komplettera förskollärarens kompetens gällande barn med psykisk ohälsa.

(Men vad kan man då göra om man inte har kunskapen till exempel att att stötta ett barn med psykisk ohälsa?)

Då får man leta. Vi har specialpedagog, vi har chefer ju som har gått lite mer, asså olika utbildningar för just kanske de här problemen. Vi har specialpedagog. Stötta där, annars så får man ju försöka inom sjukvården. (Enid)

Det kan tolkas som det inom föreställningen gällande kompetens om psykisk ohälsa bland barn finns en skillnad mellan att ha kunskap inom psykisk ohälsa och att ha kompetens att hitta rätt stöd för barn med psykisk ohälsa. Att ha kompetens att hitta rätt stöd för barn med psykisk ohälsa kan innebära att söka hjälp hos andra yrkesgrupper. Det framkommer att dessa andra yrkesgrupper besitter mer kompetens än informanterna vilket även kan belysas i Hanyas utsaga.

Så att det är ju jobbigt, men rent professionellt så har man ju inte alltid den kunskapen alltså jag har ju inte lärt mig tillräckligt mycket om det här i skolan och inte senare från någon fortbildning så att jag vet tillräckligt mycket så att jag kan hantera allt. Som sagt jag kan bara göra en bråkdel och sen får jag be om hjälp. Så helt klart hade man ju haft mer kunskap så hade man kanske kunnat gör mer, men nu har jag inte det och där bli det lite. Det blir ju jobbigt där känner man inte riktigt till. (Hanya)

I detta citat kan vi se att förskolläraren uttrycker bristande kompetens gällande psykisk ohälsa och att hon får söka hjälp vid dessa tillfällen. Vi kan här se att det finns en skillnad mellan den kompetens som informanten som individ har och som del i yrkesgruppen förskollärare har. Föreställningen gällande kompetensen om psykisk ohälsa bland barn kan därmed ses beroende av den kontext i vilken förskolläraren befinner sig i just då. Den bild av psykisk ohälsa som de som anses ha mest kompetens att definiera psykisk ohälsa har blir därmed mer legitim i förskolan än andra bilder av psykisk ohälsa.

Inom föreställningen gällande kompetens om psykisk ohälsa bland barn finns ett till viss del splittrat synsätt. Distinktionen ligger där dels i vad ”kompetens” som begrepp innebär. ”Kompetens” kan därmed ses som ett element. Då det sätts i förhållande till nodalpunkten