Media och socialtjänsten

Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp

Media och socialtjänsten

Erik Arvidsson

Examensarbete i socialt arbete, 15 hp SOC 63, VT20

Kandidatexamen

Handledare: Martin Börjeson Examinator: Anders Kassman

Sammanfattning

Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur socialtjänsten framställs i media. En annan fråga som undersöktes var huruvida de olika tidningarnas gestaltning av socialtjänsten skilde sig åt? Om så var fallet, hur kunde det förklaras? För att besvara denna fråga gjordes en tematisk innehållsanalys på tidningsartiklar publicerade i Aftonbladet och Expressen under 2019. Valet av dessa båda tidningar baseras på det faktum att de når en stor läsekrets och utgör två av Sveriges största tidningar. En förmodad ideologisk skillnad mellan de båda tidningarna utgjorde även det skäl för valet av empirin. För att få fram det empiriska underlaget användes Mediearkivets databas, sökordet som användes var socialtjänsten. Jag fann att den mediala bilden av socialtjänsten var av varierat slag men tre

framstående teman identifierades, jag valde att benämna dessa; socialtjänsten, en organisation i kris, socialtjänstens uppdrag och socialtjänsten kritiseras. Dessa teman pekar på en bred mångfald när det kommer till hur socialtjänsten porträtteras i media. I enlighet med tidigare forskning på området bestod merparten av kritiken av artiklar som skildrade socialtjänstens arbete med barn. Socialtjänsten som organisation beskrivs som tyngd av en alltför stor arbetsbörda och socialarbetarens arbetssituation beskrevs som både stressig och slitsam.

Nyckelord: Socialtjänsten, media, tematisk innehållsanalys, socialkonstruktivism, medielogik

Abstract

Title: Media and social services

The purpose of this thesis was to examine how social services are presented in the media. Another question that was investigated was whether the various newspapers' presentation of the social services differed between the two newspapers? If so, how could it be explained? To answer this question, a thematic content analysis was done on newspaper articles published in Aftonbladet and Expressen in 2019. The choice of these two newspapers is based on the fact that they reach a large readership and constitute two of Sweden's largest newspapers. A presumed ideological difference between the two papers also constituted the reason for the choice of empiricism. To obtain the empirical data, the Media Archive database was used, the keyword used was socialtjänsten. I found that the medial image of the social service was of varied nature but three prominent themes were identified, I chose to name these; social service, an organization in crisis, the social service's mission and the social service are criticized. These themes point to a wide variety when it comes to how social services are portrayed in the media. In line with previous research in the field, most of the criticism consisted of articles describing the social service's work with children.

Författarens tack

Jag skulle vilja börja med att rikta ett stort tack till min handledare Martin Börjeson för vägledning, stöttning och inspiration. Hans kunskap och erfarenhet har varit oumbärlig. Sen skulle jag vilja tacka min fantastiska familj för allt stöd, tålamod och kärlek ni givit mig under denna period.

Innehållsförteckning

1. Inledning och Bakgrund ... 5

1.1 Syfte och frågeställning ... 6

2. Tidigare forskning och kunskapsläge ... 7

2. 1 Media som påverkansfaktor ... 7

2. 2 Socialtjänsten i media ... 8

2. 3 Allmänhetens bild av socialtjänsten ... 9

3. Teori ... 11

3. 1 Medielogik och berättartekniker ... 11

3. 2 Socialkonstruktivism ... 13

3. 3 Teoriernas relevans för detta arbete ... 14

4. Metod och metodologi ... 17

4. 1 Relationen mellan teori och empiri ... 17

4. 2 Tematisk innehållsanalys ... 17

4. 3 Empirin ... 18

4. 4 Bearbetning av empirin ... 19

4. 5 Metodens begränsningar ... 22

4. 6 Studiens tillförlitlighet och trovärdighet ... 22

4. 7 Forskningsetiska överväganden ... 23

5. Resultat och analys ... 25

5.1 Tema 1: Socialtjänsten, en organisation i kris ... 26

5. 2 Tema 2: Socialtjänstens uppdrag ... 28

5. 3 Tema 3: Socialtjänsten kritiseras ... 30

5. 4 Sammanfattning av resultat och analys ... 35 6. Avslutande diskussion ... 3 9

1. Inledning och Bakgrund

Få, om någon, skulle ifrågasätta de fria mediernas roll i ett demokratiskt samhälle. I

demokratiutredningens betänkande “En uthållig demokrati!” från 2000 (SOU 2000:1) beskrivs mediernas förmedling av information som oumbärlig för medborgarnas möjlighet att bilda sig en uppfattning på ett flertal områden. Det räcker inte långt med att, som det står i betänkandet “hålla egna ögon och öron öppna” (SOU 2000:1). Media bidrar i stor utsträckning till allmänhetens bildande av såväl sig själva som omvärlden (SOU 2000:1) Bengtsson (2001) menar att den mediala granskningen av verkligheten i allmänhet och makthavare i synnerhet har varit, och är, en bidragande faktor till bildandet av ett öppnare samhälle och en fungerande demokrati. Den roll som massmedia spelar i samhället går dock att problematisera. Bengtsson (2001) menar att massmedierna har fått det han kallar “monopol på det demokratiska samtalet”, en roll som denne anser de inte var avsedda att inneha. Författaren menar att massmediernas ständiga jakt på “uppseendeväckande nyheter” underminerar utrymmet för ett mer sakligt innehåll som skulle kunna vara till allmänhetens nytta och det är i detta sammanhang som massmediernas monopolställning framstår som bekymmersamt (Bengtsson, 2001). Liknande resonemang förs i ovan nämnda betänkande från demokratiutredningen, där man varnar för att det finns tendenser att medierna avlägsnar sig från det demokratiska idealet om en upplyst

förståelse (SOU 2000:1).

För att beskriva socialtjänsten och dess uppdrag kan man med fördel se till portalparagrafen 1 kap 1 § Socialtjänstlagen (2001:453). Där framgår att socialtjänsten på demokratins och solidaritetens grund skall främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor, aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall vidare under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. I denna portalparagraf anges socialtjänstens uppdrag och målsättning med det sociala arbetets praktik. Socialtjänsten beskrivs ofta som samhällets sista skyddsnät, en central del av den samhälleliga välfärden som ska finnas där för samhällets mest utsatta. Samtidigt finns det forskning som pekar på att den av media förmedlade bilden av socialtjänsten och socialarbetare inte överensstämmer och kanske till och med går på tvären med de målen ovan nämnda portalparagraf ger uttryck för. Då massmedia kan sägas spelas en nyckelroll vad gäller att förmedla bilder och diskurser med vars hjälp människor förstår världen omkring sig samtidigt som medieutbudet ständigt växer blir massmedia ett naturligt studieobjekt om man vill se och försöka förstå hur och vilka tankeströmmar som skapas, inte minst vad gäller socialtjänsten (Andersson & Lundström, 2004; SOU 2006:21).

Som snart färdigutbildad socionom är chansen stor att socialtjänsten kommer bli min första, och kanske enda arbetsplats. Socialtjänsten är den största arbetsgivaren för utbildade socionomer och stora delar av det sociala arbetets praktik kan förläggas till just socialtjänstens verksamhet

(https://www.saco.se/studieval/yrken-a-o/socionom/). Jag har alltså ett personligt intresse att ta reda på hur det ligger till med de frågor som är tänkt att utforskas i detta arbete. Min förförståelse innehåller den förutfattade meningen att socialtjänsten, och socialarbetare, på ett osakligt vis allt som oftast beskrivs i kritiska ordalag i media. Mot denna bakgrund uppstår således en personlig nyfikenhet, men jag menar också att denna nyfikenhet, och viljan att besvara arbetets centrala frågor också kan tänkas vara av värde i ett bredare perspektiv. Socialtjänsten utgör en central del av samhället, en viktig del av den allmänna välfärden för människor som av olika anledningar behöver samhällets hjälp. Den bild av verksamheten som förmedlas, och i viss mån skapas av media kan därför anses vara av vikt för både socialtjänsten som organisation, socialarbetaren både som individ och del av en profession såväl som för allmänheten.

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med föreliggande arbete är att genom att studera medias rapportering av socialtjänsten och dess arbete försöka ge en aktuell bild av hur organisationen och dess anställda representeras i media. För att göra detta kommer jag genomföra en tematisk innehållsanalys av Sveriges två ledande kvällstidningar Aftonbladet och Expressen. Utöver syftet att försöka ge en bild av medias rapportering av

socialtjänsten och dess anställda finns även ett intresse att se huruvida det finns skillnader i dessa tidningars rapportering där den ena beskrivs som oberoende socialdemokratisk (Aftonbladet) och den andra som oberoende liberal (Expressen). Utifrån detta syfte har jag valt att utforska följande

frågeställningar:

- Vilken bild ger massmedia av socialtjänsten, vilka framstående teman kan identifieras? - Hur kan dessa teman tolkas och förstås i relation till teori och tidigare forskning?

- Går det att finna skillnader mellan de två tidningarnas rapportering av socialtjänsten? Om så är fallet, hur kan detta förklaras?

2. Tidigare forskning och kunskapsläge

2. 1 Media som påverkansfaktor

1922 publicerades boken Public Opinion skriven av författaren och filosofen Walter Lippman (1889 - 1974). Lippman anses vara den intellektuelle fadern till den så kallade dagordningsteorin (McCombs, 2006). I Public Opinion argumenterade Lippman för tesen att nyhetsmedierna skapar en, vad han kallade pseudomgivning, som för mediekonsumenten fungerar som en kognitiv karta över den verklighet som vi lever i (ibid). Lippman menade att dessa mentala bilder av verkligheten är det som människor utgår från och förhåller sig till, vilket också påverkar vårt beteende (McCombs, 2006). Lippman skriver bland annat “Det sätt på vilket människor föreställer sig världen bestämmer vid varje enskilt ögonblick hur de kommer att handla” (ibid).

Detta för oss vidare till nämnda dagordningsteorin. Teorins födelse kan förläggas till året 1968 i samband med det amerikanska presidentvalet samma år. Det var dock först 1972 teorin formulerades av de båda upphovsmännen Maxwell McCombs och Donald Shaw i en artikel med rubriken The Agenda-Setting Function of Mass Media som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Public Opinion Quarterly (McCombs, 2006). Författarna kunde visa på mediernas inflytande, och makt, över vilka frågor som allmänheten uppfattade som viktiga inför presidentvalet 1968 (ibid). Även om teorins ursprungliga sammanhang var det politiska så har otaliga studier med teorin som utgångspunkt pekat på samma fenomen även när det gäller andra frågor i skilda geografiska kontexter (ibid).

Stanfield och Beddoe (2013) menar att media spelar en väsentlig roll när det kommer till att informera allmänheten om socialt arbete, dess klienter och sociala problem. Medias rapportering om det sociala arbetets praktik fungerar som en grogrund för den allmänna debatten om, samt

allmänhetens åsikter om, vad socialarbetare gör och vilken kvalitet det utförda arbetet har (Stanfield & Beddoe, 2013, Brunnberg, 2001, Blomberg, 2019). En alltför kritisk och av socialarbetare själva upplevd osann medial rapportering riskerar att underminera allmänhetens förtroende för aktörer inom det sociala arbetets praktik vilket inte bara utgör en utmaning för professionen som helhet utan riskerar också att ha en negativ inverkan på de personer som är i behov av det sociala stöd som det sociala arbetets aktörer utför (Stanfield & Beddoe, 2013, Brunnberg, 2001, Blomberg, 2019). Meeuwisse och Swärd (2016) pekar på just detta fenomen och menar att den mediala rapporteringen av socialt arbete ofta innehåller kritik mot socialarbetare, kritiken som riktas mot socialtjänsten och socialarbetare består oftast i beskrivningar där dessa inte agerat, alternativt agerat för mycket, inte minst i

barnavårdsärenden (Andersson & Lundström, 2004; Blomberg, 2017). Den mediala bevakningen av socialtjänstens verksamhet kan även inverka på myndighetens arbete på så sätt att intensiv kritisk rapportering kan bidra till förändring vad gäller interna organisatoriska riktlinjer, rutiner och arbetssätt (Brunnberg, 2001). Dessa förändringar ses då av socialarbetare själva som ett sätt att snarare (re)agera

på yttre påtryckningar för förändring än genomtänkta och inom yrkeskåren förankrade

förbättringsåtgärder (ibid). Media kan även utgöra en arena för intressegrupper eller klienter för att uppmärksamma sociala problem eller enskilda fall och därigenom åstadkomma förändringar vad gäller socialtjänstens verksamhetsutövning (ibid).

2. 2 Socialtjänsten i media

Under denna rubrik avser jag redogöra för vad den tidigare forskningen säger om hur media skildrar socialt arbete. Den internationella forskningen jag funnit på detta område ger en något delad bild i denna fråga. Den ena bilden är att den mediala rapporteringen av socialt arbete övervägande är kritisk och upplevs som orättvis av socialarbetarna själva inte minst vad gäller socialt arbete som innefattar barn (Zugazaga, Surette, Mendez & Otto 2006, Mendes, 2001, Ried & Misener, 2001). Den upplevda kritiska och osaklig rapporteringen av det sociala arbetets praktik är också den som delas i störst utsträckning av socialarbetare själva såväl internationellt som i Sverige (Brunnberg, 2001; Andersson & Lundström, 2004; Stanfield & Beddoe, 2013). Annan forskning menar att så inte är fallet, snarare att medial rapportering av socialt arbete präglas av neutralitet och frånvaro vad gäller beskrivning av det sociala arbetets praktik (Cordoba, 2016). Blomberg (2017) menar med hänvisning till samlad internationell forskning att den mediala rapporteringen om socialtjänsten och socialarbetare inte nödvändigtvis är övervägande kritisk men att det i rapporteringen finns dominerande diskurser som beskriver myndigheten och professionen som inkompetenta och syndabockar, inte minst i

barnavårdsärenden.

Vad gäller svenska förhållanden visar Blombergs (2017) studie om medias rapportering av

socialtjänsten att den mediala bilden är skiftande och mångtydig. Socialarbetare framställs exempelvis som ovilliga att stanna i yrket, engagerad för de svagaste i samhället, viktiga experter, inkompetenta, okunniga, oförmögna att utföra sitt arbete, hårt arbetande och förstående (ibid). Det centrala fyndet i Blombergs studie var dock den dominerande bilden av socialtjänsten som en organisation med stora svårigheter (Blomberg 2017). Dessa svårigheter handlade framförallt om en arbetssituation som beskrivs som svår och belastande för socialarbetare (ibid). Den i media förmedlade bilden av socialtjänsten, socialt arbete och socialarbetare har varit av intresse för såväl professionen och myndigheten såväl som forskare på området under årtionden (Stanfield & Beddoe, 2013). Inte minst när det kommer till socialt arbete med barn så upplever socialarbetare själva att den mediala bilden är övervägande kritisk och inte alltid saklig i sin natur (Brunnberg, 2001; Andersson & Lundström, 2004).

2. 3 Allmänhetens bild av socialtjänsten

Det har varit svårt att finna aktuell forskning som tar upp allmänhetens anseende eller förtroende för just socialtjänsten. I den av Kantar SIFOs publicerade undersökning om anseendeindex för svenska

myndigheter redogörs dock för allmänhetens förtroende för ett antal andra svenska myndigheter, därav bland annat försäkringskassan och socialstyrelsen (Kantar, 2019). I denna undersökning behandlas allmänhetens tilltro till, intryck av samt bedömning av kvalitet och framgång hos berörda

myndigheter. Nu ämnar denna uppsats kartlägga mediers rapportering om socialtjänsten och dess arbete och inte försäkringskassan eller socialstyrelsen, men jag anser ändå att denna information kan anses vara intressant i sammanhanget då såväl försäkringskassan, socialstyrelsen som socialtjänsten utgör så kallade människobehandlande organisationer som ofta samverkar med varandra (Johansson, Dellgran & Höjer, 2015). Undersökningen visar att media är den, vad de kallar, “dominerande kontaktytan” med vilket de menar att det är genom media som de flesta tillfrågade kommit i kontakt med och/eller skapat en bild av berörda myndigheter (Kantar, 2019). Samma undersökning visar att allmänheten upplever en mestadels negativ medierapportering när det gäller just försäkringskassan och socialstyrelsen (Kantar, 2019). Vad gäller dessa båda myndigheters anseendeindex ligger det under snittet för samtliga berörda myndigheter i nämnda undersökning (ibid). Forskning visar dock på att allmänhetens bild av just socialtjänsten är mer positiv än vad socialarbetare själva tror och att medias rapportering av socialt arbete snarare bidrar till en hos allmänheten vag bild av det sociala arbetets praktik än en övervägande negativ sådan (Staniforth, Deane & Beddoe, 2016).

3. 1 Medielogik och berättartekniker

För att analysera och bearbeta den empirin som utgör underlaget för denna uppsats är det av vikt att förstå något om hur media fungerar, här kommer det teoretiska begreppen medielogik och

berättarteknik in i bilden. Strömbäck (2014) menar att teorin om medielogik förekommer i olika versioner. Medielogik går i sin kärna ut på att det mediala innehållet styrs av mediets format, dess organisation, dess journalistiska normer och behovet av uppmärksamhet (ibid). Det är, enligt teorin, snarare dessa faktorer som påverkar det mediala innehållet och inte faktiska händelser i världen. Den granskande journalistiken som oftast är både tidskrävande och kostsam får stå tillbaka till förmån för nyhetsinnehåll som präglas av skandaler och uppseendeväckande berättelser (Strömbäck, 2000). Medias roll som dominerande kommunikationsmedel gentemot allmänheten, inte minst för politiker och andra samhällsdebattörer, innebär enligt teorin att en anpassning i två steg sker. Den första anpassning, som Strömbäck (2014) kallar den politiska medialiseringen innebär att de som genom media vill kommunicera ett budskap till allmänheten måste anpassa sig till medielogiken där en omformning av verkligheten uppstår. Denna omformning sker sedan även i ett andra steg där medierna själva anpassar sig till medielogiken (ibid). En central fråga för medier är att fånga läsarens

uppmärksamhet, samtidigt som mängden information måste reduceras för att passa formatet (ibid). För att lösa denna fråga använder media sig av olika så kallade berättartekniker vilka kan ses som

konkreta uttryck för medielogiken. Ju fler av dessa berättartekniker som kan användas vid rapportering av en nyhet, desto större sannolikhet är det att den ska bli en del av det mediala innehållet och nå läsaren (ibid). Berättarteknikerna kan sägas utgöra ett svar på det Strömbäck (2000) beskriver som ett överskott av information och ett underskott av uppmärksamhet. De berättartekniker jag kommer använda mig utav i detta arbete är förenkling, polarisering, konkretion, personifiering och intensifiering och är hämtade från Strömbäck (2000).

● Personifiering är en berättarteknik som syftar till att få läsaren en möjlighet att på ett personligt plan beröras av det som framkommer i artikeln, detta har som syfte att göra innehållet mer levande och intressant för läsaren. Detta görs genom att ge innehållet en ”mänsklig touch” och/eller ett ansikte som läsaren kan identifiera sig med vilket skapar engagemang hos läsaren.

● Förenkling innebär, inte sällan på grund av begränsningar i utrymme och tid hos mottagaren, att det inte finns plats för komplexitet i det mediala innehållet. Komplexitet, mångfald och nyanser i nyhetsinnehållet reduceras och innehållet framställs på ett enklare sätt. Så stor del av läsekretsen ska kunna ta sig an och förstå innehållet i så stor utsträckning som möjligt.

● Polarisering innebär att kontraster eller konflikter framhålls eller skapas i innehållet. Motsatta ståndpunkter och alternativ ges företräde framför en mer nyanserad och prövande hållning.

Resonemang som problematiserar ett fenomen med ”å ena sidan, å andra sidan” får stå tillbaka.

● Intensifiering handlar om begrepp som skapar dynamik, drama och handlingsintensitet i texten. Berättandet blir mer levande och intresseväckande. Kraftfulla uttryck och häftiga utbrott lockar läsaren att ta sig an texten mer än en mer lågmäld berättarstil.

● Konkretion har som syfte att formulera om abstrakta koncept till mer konkreta. Konkreta händelser och koncept är inte bara enklare ur journalistens berättarperspektiv, utan underlättar också för läsaren att, om än skenbart, uppfatta och ta till sig det abstrakta innehållet. Ett exempel skulle kunna vara att ta upp en ovanligt varm sommar för att belysa

klimatförändringar snarare än att ta upp ozonhålets utbredning.

Om vi kopplar samman ovanstående redogjorda berättartekniker med de centrala tankegångarna inom teorin om den mediala logiken får vi en bild av hur den mediala rapporteringen om samhällsfenomen fungerar. Av intresse är också att då mediekonsumenter oftast befinner sig i en situation där direkt faktagranskning av det mediala innehållet inte är möjligt uppstår en situation där nyheten, åtminstone för stunden är sann (Strömbäck, 2000). Detta innebär att media är med och konstruerar den bild vi skapar av verkligheten. Dessa tankar för oss vidare till studiens andra teoretiska utgångspunkt, socialkonstruktivismen.

3. 2 Socialkonstruktivism

Att förklara socialkonstruktivismen på ett endast ett sätt är inte möjligt, och kanske inte heller önskvärt (Wenneberg, 2001). Olika författare närmar sig socialkonstruktivismen från olika håll och tolkar dess innehåll och termer på olika sätt (ibid). Burr (2015) menar dock trots detta att det ändå finns ett par grundantaganden inom perspektivet som de flesta skulle skriva under på. Den första av dessa antaganden som Burr (2015) tar upp är att socialkonstruktivismen insisterar på ett kritiskt förhållningssätt vad gäller säkra antaganden på vår syn på världen och oss själva. Detta

förhållningssätt uppmanar oss att ifrågasätta huruvida våra observationer av världen ger oss den sanna, objektiva och opartiska bilden av densamma, de kategorier vi som människor uppfattar världen som bestående av behöver inte hänvisa till verkliga uppdelningar av densamma (ibid). Det andra

grundantagandet inom socialkonstruktivismen är dess betoning på historisk och kulturell specificitet (Burr, 2015). Vart på jorden vi lever, och i vilken tid påverkar vår syn på hur världen är beskaffad, de kategorier och begrepp som vi använder är historiskt och kulturellt specifika (ibid). Det som uppfattas som vetande och sanning i Sverige 2020 måste alltså ses mot bakgrund av hur samhället är organiserat socialt likväl som politiskt och ekonomiskt. Det tredje grundantagandet som Burr (2015) tar upp är att vår kunskap om världen och vårt sätt att förstå densamma är en produkt av mänskligt samspel. Det är

genom mänsklig interaktion i det sociala livet som våra kunskapsversioner bildas, inte minst genom språket (ibid). Språket har en central plats i teorin och utgör enligt teorin en social storhet, något vi människor skapar tillsammans (Wenneberg, 2001). Då språket är socialt konstruerat på det sättet att det förutsätter ett deltagande av flera människor som grund för kommunikation, blir också vår uppfattning av och vår kunskap om verkligheten socialt konstruerad (ibid). Även Burr (2015) tar upp språkets betydelse. Burr (2015) menar att språket och vår användning av det inte bara beskriver världen vi lever i, utan också konstruerar densamma såsom vi uppfattar den, vilket leder till verkliga konsekvenser. Burr (2015) menar att idén om att språket ständigt förändras och varierar över tid och rum är ett viktigt grundantagande inom socialkonstruktivismen. En syn på språket och dess innebörd, som står i motsats till synen inom socialkonstruktivismen, är den att språket utgör ett medel för att beskriva ett fenomen. När vi, eller media, talar om ett fenomen som exempelvis Socialtjänsten antas detta fenomen, eller upplevelsen av detsamma existera oberoende av de ord som används för att beskriva det (ibid). På detta sätt ses språket utgöras av en samling etiketter som vi väljer mellan när vi ska beskriva det vi upplever, fenomenet kommer först, och språket används för att kommunicera vår upplevelse av detta. Inom socialkonstruktivismen kan dock fenomenet inte existera före språket eftersom det är språket som medför fenomenets existens till att börja med (ibid). Språket i sig ger oss ett sätt att strukturera vår upplevelse av världen och oss själva och att de koncept som vi använder föregår inte språket utan görs möjliga av det. Detta medför framförallt två saker. För det första att de egenskaper vi tillskriver människor och/eller fenomen inte är en del av en mänsklig, eller av

universum given, naturlag som skulle existera oavsett om vårt språk fanns eller inte (ibid). Dessa egenskaper blir tillgängliga för oss genom på det sätt vi använder språket för att strukturera dem. För det andra innebär detta att fenomen alltid kunde ha konstruerats på ett annat sätt. Denna möjlighet att genom språket konstruera alternativa versioner av fenomen är grundläggande för

socialkonstruktivismen (ibid). Det fjärde och sista grundantagandet kan i enkelhet sammanfattas med tanken att sociala konstruktioner också innebär, eller inbjuder människor att begå olika faktiska handlingar. Burr (2015) tar upp synen på, eller den sociala konstruktionen av, alkoholism. Förr ansågs alkoholism vara ett personligt problem som innebar ett personligt ansvar för den enskilde. Den alkoholpåverkade ansågs klandervärd och ett passande svar från samhällets sida ansågs vara

fängelsestraff (ibid). Idag anses alkoholism vara en sjukdom och samhällets svar på problematiken är snarare behandling än straff. På detta sätt innebär den sociala konstruktionen av ett fenomen, i detta fall alkoholism, att olika handlingar kommer av den beroende på hur ett fenomen konstrueras och därmed uppfattas (Burr, 2015).

3. 3 Teoriernas relevans för detta arbete

Genom att anlägga de teoretiska grundantagandena i ovan redogjorda för teorier kommer vi fram till två teoretiska utgångspunkter som jag anser vara mig behjälplig i detta arbete. För det första så innebär de centrala tankegångarna inom teorierna om medielogik och de olika berättarteknikerna att vi får en förståelse för hur medierna fungerar, vi får en fördjupad förståelse för hur en händelse blir en nyhet och hur mediala texter byggs upp rent dramaturgiskt i syfte att fånga läsaren. För det andra så får vi genom socialkonstruktivismens betoning av språket som en social storhet en förståelse för att språket inte är ett neutralt redskap som nödvändigtvis beskriver världen så som den är, utan även konstruerar densamma. Då syftet med detta arbete är att redogöra för hur media genom, det skrivna språket, förmedlar en bild av socialtjänsten till allmänheten anser jag att dessa båda teorier bidrar till den teoretiska referensram som lämpar sig för en analys av min empiri.

4. Metod och metodologi

I följande metodavsnitt avser jag redogöra för vilken metod jag använt mig utav i detta arbete, de vetenskapsteoretiska ställningstaganden jag gör, hur jag införskaffat min empiri och hur jag bearbetat densamma. Jag kommer även försöka argumentera på ett öppet och transparent sätt för och emot de val jag gjort under arbetets gång vad gäller ovan nämnda delar. Kapitlet inleds med en redogörelse för de vetenskapsteoretiska ställningstaganden jag gjort och avslutas med hur jag förhåller mig till tankar om forskningsetik kopplat till mitt arbete.

4. 1 Relationen mellan teori och empiri

Begreppen deduktion, induktion och abduktion anger olika sätt som forskaren relaterar teori och empiri till varandra (Patel & Davidson, 2019). Det deduktiva angreppssättet kännetecknas av att man utifrån allmänna principer och befintliga teorier drar slutsatser om enskilda företeelser, ur teori härleds hypoteser som sedan prövas empiriskt i det aktuella fallet (ibid). Om forskaren istället arbetar med ett induktivt angreppssätt utgår denne från empirin och formulerar sedan en teori för att kunna dra slutsatser om studiens resultat (ibid). Det abduktiva angreppssättet, som också är valet i detta arbete, kan sägas utgöra en kombination av deduktion och induktion (ibid). Det abduktiva angreppssättet innebär fördelen att jag som författare har en större frihet och kan arbeta mer öppet och följsamt i relationen mellan empiri och teori än vad som är fallet vid ett mer strikt induktivt eller deduktivt angreppssätt (ibid). I mitt fall har det inneburit att jag under punkt 4.4 (bearbetning av empirin) arbetat induktivt så till vida att de teman som arbetats fram inte utgått från något bestämt teoretiskt ramverk utan relateras till studiens syfte och frågeställningar. Utifrån dessa funna teman har sedan det

teoretiska ramverket satts samman i avsikt att få en djupare förståelse av dessa vid analysen. Patel och Davidson (2019) pekar dock på det faktum att det är av stor vikt att forskaren beaktar sin förförståelse i denna process, något jag försökt göra.

4. 2 Tematisk innehållsanalys

Jag ska under denna rubrik i korthet redogöra för den valda metod jag använt mig utav i detta arbete. Den mer detaljerade analysen och bearbetningen av empirin som slutligen ledde fram till mina resultat (i form av olika teman) kommer redogöras för under rubrik 4.4.

Jag valde att använda mig utav tematisk innehållsanalys i detta arbete, detta främst på grund av två anledningar. Den första var att metoden som sådan passade bra för syftet med arbetet och dess

forskningsfrågor. Den andra anledningen var för att metoden enligt Braun och Clarke (2006) är en bra metod att använda sig av om man är ny inom forskningsvärlden. Metoden ger en bra grund att stå på inför kommande forskningsansatser inom den kvalitativa grenen inom forskning (ibid). Den tematiska innehållsanalysen är en, som Braun och Clarke (2006) beskriver, relativt okänd och dåligt

avgränsad/definierad kvalitativ analysmetod, detta trots att de centrala tankegångarna känns igen från annan kvalitativ forskning (ibid). I den andra upplagan av boken “Samhällsvetenskapliga metoder” publicerad 2011 av Alan Bryman ges inte speciellt mycket utrymme till metoden, och den beskrivs som delvis svårdefinierad, medan metoden i efterföljande upplaga från 2018 får betydligt större utrymme (Bryman, 2011, 2018). Den tematiska innehållsanalysen syftar till att identifiera, analysera och rapportera mönster, eller framstående teman i text.

Vad utgör då ett tema? Braun och Clarke (2018) menar att detta måste relateras till syftet med undersökningen. Ett framstående tema är inte nödvändigtvis beroende av kvantitet i den meningen att

ofta förekommande textpartier, meningar eller enstaka ord automatiskt utgör grunderna för ett tema (ibid). Identifieringsprocessen är reflektiv i sin natur och bearbetning och analys av det empiriska underlaget måste hela tiden relateras till det överordnade syftet med arbetet, att besvara

forskningsfrågan (Braun & Clarke, 2006). Jag har valt att inte utgå från en bestämd teori i just denna del av mitt arbete och detta innebär att jag intar en induktiv ansats i förhållande till både teori och empiri vad gäller själva tematiseringsprocessen. Detta innebär vidare att de teman som identifierats är nära förbundet till materialet, att jag inte utgått från någon specifik teori eller färdiga frågor att ställa till materialet. Med detta sagt är det dock i sammanhanget viktigt att klargöra en sak. Denna induktiva ansats innebär inte att den information, de teman, som presenteras i detta arbete har funnits där, väntandes på mig att upptäcka dem (Braun & Clarke, 2018). Det är jag som forskare som utifrån min förförståelse, min kunskap inom ämnet och läsning av tidigare forskning finner den information jag finner, information som jag anser vara av värde för att besvara mina forskningsfrågor (Braun & Clarke, 2006).

4. 3 Empirin

I detta avsnitt kommer jag i korthet att redogöra för vilken empiri som utgjort underlaget för mitt arbete. Jag kommer motivera varför det valda underlaget valdes och hur jag gick till väga för att tillgodogöra mig detsamma. Själva bearbetningen av empirin, kodningsprocessen samt tematiseringen av materialet kommer redogöras för under avsnitt 4.4.

Jag valde att använda mig utav tidningsartiklar publicerade under 2019 i de båda kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen. Att både Aftonbladet och Expressen tillsammans utgör en stark

maktfaktor i det svenska medielandskapet råder det inga tvivel om. Det har varit svårare att hitta statistik som anger volymen för de båda tidningarnas utgåvor. Nordicoms (2019) publikation Mediesverige 2019 utkommer vartannat år och syftar till att ge en aktuell och bred översikt över det svenska medielandskapet. I publikationen går att läsa att det sedan 2010 blivit allt svårare att få en bild av hur många tidningar som säljs i Sverige. Detta beror enligt författarna på att viljan hos svenska tidningsföretag, därav bland andra Bonnierkoncernen (ägare av Expressen) och Aftonbladet att medverka i undersökningar som avser att ge en bild av detta har minskat (Nordicom, 2019). Jag kan därmed inte uttala mig om hur många svenskar som läser dessa båda tidningar, något som hade varit av intresse.

För att införskaffa empirin valde jag att använda mig utav Mediearkivet. Mediearkivet är nordens största digitala databas som bland annat innehåller tryckta medier

(https://www.retriever.se/product/mediearkivet/). Jag sökte via Mediearkivet databas artiklar från Expressen och Aftonbladet publicerade under perioden från och med 01-01 till och med 2019-12-31, sökordet jag använde mig utav var socialtjänsten. Sökningen exkluderade sport, inredning,

träningsbilagor etcetera. Resultatet av sökningen var 184 artiklar publicerade i Expressen och 87 i Aftonbladet. Jag valde sedan att läsa igenom samtliga artiklar för att få en övergripande bild av dess innehåll. Efter denna inledande genomläsning valde jag sedan ut de artiklar som skulle utgöra grunden för mitt empiriska underlag. De artiklar som valdes bort i detta inledande skede var uteslutande artiklar där ordet socialtjänsten ingick i den publicerade texten, men inte fyllde någon mening i själva texten, oftast som en hänvisning i slutet av artikeln till vart man kunde vända sig om man exempelvis var utsatt för mobbning, hade ätstörningar eller var utsatt för våld i hemmet. Kriteriet som jag här använde mig utav vid detta urval var att texten i dess centrala delar behandlade socialtjänsten eller

socialarbetare. Efter denna gallring av min empiri hade jag nu ett underlag som utgjordes av 37 artiklar publicerade i Expressen och 35 artiklar publicerade i Aftonbladet (se bilaga 1 och 2). En fråga som jag ställdes inför i detta skede var huruvida jag skulle inkludera debattartiklar och ledare, jag valde till slut att inkludera dessa. Motiveringen till detta val var grundad i en av mina forskningsfrågor som hade för avsikt att kartlägga huruvida jag kunde se skillnad i de båda tidningarnas representation av socialtjänsten, detta utifrån en möjlig och förmodad ideologisk skillnad hos de båda tidningarna. Dessa ideologiska skillnader är som mest framträdande på just debatt- och ledarsidorna (Strömbäck, 2014).

4. 4 Bearbetning av empirin

Jag valde, som jag redan varit inne på, att använda mig utav tematisk innehållsanalys i detta arbete, detta främst på grund av två anledningar. Den första var att metoden som sådan passade bra för syftet med arbetet och dess forskningsfrågor. Den andra anledningen var för att metoden enligt Braun och Clarke (2006) är en bra metod att använda sig av om man är ny inom forskningsvärlden. Metoden ger en bra grund att stå på inför kommande forskningsansatser inom den kvalitativa grenen inom

forskning (Braun & Clarke, 2006). Mycket av innehållet i den tematiska innehållsanalysen känns igen från andra kvalitativa metoder. Processen startar när forskaren börjar leta efter mönster i det empiriska materialet, vilket kan inträffa redan under insamlingen av detsamma, och avslutas med rapportering av innehållet i form av meningsbärande teman (Braun & Clarke, 2006). Den analytiska processen innebär ett ständigt växlande mellan delar och helheten av det empiriska materialet och skrivandet sker parallellt med själva kodningsprocessen (ibid). Jag ska nedan ge en mer detaljerat ingående beskrivning av bearbetningen av min empiri.

Braun och Clarke (2006) rekommenderar tre steg i den analytiska processen vid den tematiska innehållsanalysen. Det första steget är att bekanta sig med materialet. Detta innebar för mig ett flertal genomläsningar av materialet i sin helhet. Braun och Clarke (2006) påvisar betydelsen av just denna “lära känna- process” av materialet, denna initiala genomläsning bör också ske på ett aktivt sätt. För mig innebar detta att jag samtidigt som jag läste igenom materialet skrev ner de tankar som kom till

mig på ett separat dokument. Detta förfarande kan enligt Braun och Clarke (2018) ses som ett första steg i kodningsprocessen. Mina initiala tankar som väcktes vid den upprepade genomläsningen kan närmast liknas vid vad Braun och Clarke (2018) kallar “a stream of consciousness, a messy 'rush of ideas” och kunde exempelvis utgöras av “Expressen 1 - Övervägande kritisk - Våld i nära relation”. Även om denna initiala fas av genomläsning och strukturering av tankar är en viktig del av processen i den tematiska analysen varnar Braun och Clarke (2018) för att låta dessa första tankar om materialet i för stor utsträckning utgöra grunden för kommande analys av empirin. Detta för att det som antecknas i inledningsskedet allt som oftast utgörs av dels det mest uppenbara i texten, och dels kan vara starkt färgade av mina egna tankar om vad jag vill att materialet ska säga.

Steg två i den tematiska innehållsanalysen innebär formulerandet av initiala koder (Braun & Clarke, 2006). Kodning är en process som syftar till att identifiera aspekter av datan som är intressant för forskningsfrågan (Braun & Clarke, 2018). Denna kodning var en del av analysen av empirin på så sätt att materialet nu organiserades mer ingående än under de första genomläsningarna av materialet, samtidigt som den mer ingående analysen utgjordes av de senare funna temana vilket sker längre fram i processen (Braun & Clarke, 2006). En kod utgjordes i detta sammanhang antingen utav ett ord, en mening eller ett stycke som jag ansåg hade relevans för att besvara den övergripande forskningsfrågan. Exempel på detta kan illustreras med följande utdrag av en artikel publicerad i Expressen den 22 december 2019:

Text Kod

“- Jag hade sagt det i domstolen, till socialen, till polisen, till alla. Dagen han kommer ut så vet jag inte om jag finns mer. Han kommer ha ihjäl mig. Men ingen lyssnade.”

Utsatt kvinna/Socialtjänsten lyssnade inte/Socialtjänsten agerade inte”

På detta sätt fortskred kodningsförfarandet genom hela materialet. Att en för studien intressant del av texten, som ovan exempel, kodas på fler sätt än ett är enligt Braun och Clarke (2018) inte ett problem, detta förfarande kan snarare vara av godo för den kommande analysen då det skänker en större rikedom till analysen. När hela materialet hade gåtts igenom och kodats enligt ovan beskrivning ordnades koderna i kategorier. Denna process innebar att jag återigen läste igenom materialet i sin helhet. Denna fas innebar också att vissa koder valdes bort alternativt slogs samman med andra koder som enligt mig hade samma budskap, exempelvis kunde koderna “svårt att anställa

socialarbetare/socionomer” och “personalen hinner inte med” slås samman till koden “personalbrist inom socialtjänsten”. De koder jag identifierade i detta skede av processen var personalbrist, omvärlden/samhället påverkar, hög belastning, politiker måste agera, svåra arbetsförhållanden, Socialtjänsten gör saker de inte borde, fokus på de mest utsatta, andra reagerar/ socialtjänsten agerar

inte - barn far illa, människor känner sig inte lyssnade på, förebyggande arbete unga som begår brott, bör inte privatiseras, mer satsning på socialtjänsten/undvik neddragningar i välfärd/socialtjänst, socialtjänsten som viktig välfärdsresurs.

Det tredje steget i den tematiska innehållsanalysen innebär bildandet av teman (Braun & Clarke, 2018). Ett tema utgör enligt Braun och Clarke (ibid) något i empirin som fångar upp något av intresse och relevans i relation till forskningsfrågan, representerat som någon form av mönster i empirin. Förenklat kan man säga att dessa teman “byggs upp” av de koder som tidigare identifierats, och innehar därmed en bredare mening än de individuella koderna (Braun & Clarke, 2006). Det jag gjorde för att identifiera dessa teman var att återigen läsa igenom materialet och kritiskt granska det som kodats för att sedan kategorisera dessa koder i olika “kandidatteman” (Braun & Clarke, 2018). Ett kandidattema kan liknas vid ett provisoriskt tema. Här är det viktigt att återigen påpeka det faktum att på samma sätt som kvantitet inte är nödvändigt vad gäller de enskilda kodernas vara eller icke vara gäller detta inte heller vad gäller temana. Det är inte antalet gånger en kod förekommer i texten som gör ett tema intressant utan snarare huruvida dess innehåll är intressant och relevant i förhållande till forskningsfrågan. Nästa steg i tematiseringsprocessen liknas av Braun och Clarke (2018) vid en “kvalitetskontroll”. Syftet med denna kvalitetskontroll är att kontrollera huruvida kandidattemana är av intresse och relevans för studiens syfte, ger de en “sann” bild av vad empirin innehåller

Anledningen till att jag satt ordet sann inom citationstecken är för att bearbetningsprocessen av empirin är en produkt av min egen tolkning som forskare. Denna tolkning är en naturlig och oundviklig aspekt av den kvalitativa forskningstraditionen och mitt mål har varit att som Braun och Clarke (2018) uttrycker det försökt berätta en historia som är sann och trogen gentemot empirin. Det första jag gjorde i denna kvalitetskontroll vara att gå tillbaka till mina koder och se huruvida dessa passade i relation till temana. Passade dessa koder ihop med temana och kunde de hjälpa mig besvara min forskningsfråga? En viktig sak som jag här ägnade en hel del tid åt var att se utforska huruvida temana var tillräckligt unika och avskilda gentemot varandra, kunde två eller fler teman slås ihop till ett alternativt tas bort helt och hållet? Det sista steget i kvalitetskontrollen utgjordes av att jag återigen läste igenom empirin i sin helhet. Frågan jag nu hade med mig var huruvida de teman jag identifierat sade något om empirins innehåll relaterat till mina forskningsfrågor? Denna tematiseringsprocess ledde slutligen fram till följande teman:

- Socialtjänsten: en organisation i kris - Socialtjänstens uppdrag

- Socialtjänsten kritiseras

4. 5 Metodens begränsningar

Jag har haft svårt att finna litteratur som påtalar den tematiska innehållsanalysens begränsningar, detta kanske på grund av att metoden ännu inte är så vanlig och allmänt känd. Jag har genomgående

uppskattat metoden och dess litteratur då jag tycker den varit tydlig och relativt enkel att använda inom kontexten för detta arbete. Braun och Clarke (2006) menar dock att den kritik som kan riktas mot metoden även känns igen vad gäller kritik mot kvalitativ forskning överlag, och det är detta jag härmed har för avsikt att i korthet redogöra för.

Något som jag hoppas framgått under rubrik 4.4 är att min analys och bearbetning av min empiri till stor del är fylld av subjektivitet. Jag har redan påtalat detta i tidigare avsnitt men det är väl värt att upprepas. Det är jag som forskare som tyder innehållet i min empiri. Detta innebär att det som till slut utgör resultatet av min studie inte funnits där, väntandes på mig att upptäcka det. Valet av vad som varit intressant nog att uppmärksammas har naturligtvis styrts av mina forskningsfrågor, men subjektiviteten kan jag inte komma runt. Bryman (2018) tar upp just denna vanliga kritik mot kvalitativ forskning och menar att kritiken vidare består av att de resultat som presenteras inom kvalitativ forskning i alltför stor utsträckning bygger på forskarens egna, ofta osystematiska

uppfattningar om vad som är viktigt och betydelsefullt. Även Braun och Clarke (2018) belyser denna problematik. Jag har därför haft som ambition i detta arbete att ge en trogen och så sanningsenlig bild som möjligt av empirins innehåll. I detta sammanhang är det därför viktigt att forskaren i så stor utsträckning som möjligt redovisar hur hon/han gått till väga, något som jag försökt göra.

4. 6 Studiens tillförlitlighet och trovärdighet

Inom kvantitativ forskning är begreppen validitet och reliabilitet centrala för att få en bild av kvaliteten på en undersökning (Bryman, 2018). Det råder delade meningar inom forskarvärlden huruvida dessa begrepp är överförbara till kvalitativ forskning (ibid). Något förenklar kan

reliabilitetsbegreppet sägas innebära möjligheten för andra forskare att nå samma resultat om samma metod används i för att upprepa studien (Braun & Clarke, 2018). Detta är inte minst viktigt inom kvantitativ forskning då syftet ofta är att utveckla generaliserbara lagar (ibid). En annan aspekt av detta faktum är att forskarens inflytande inom kvantitativ forskning ses som en potentiell felkälla som därför bör minimeras (ibid). Som förhoppningsvis framgått i min text så här långt står just denna tanke i stark kontrast till mitt arbetssätt i denna uppsats. Inom kvalitativ forskning erkänner man istället att forskarens inverkan i forskningsprocessen utgör en naturlig, och oundviklig del i arbetet (Braun & Clarke, 2018). Bryman (2018) föreslår istället andra kvalitetsmått för kvalitativ forskning som

motsvarar reliabilitetsbegreppet inom den kvantitativa forskningen. Ett av dessa begrepp är pålitlighet. Detta uppnås genom att forskaren efter bästa förmåga redogör på ett så öppet och transparent sätt som möjligt hur denne gått till väga (ibid). Detta har jag försökt uppnå genom att så gott jag kunnat redogöra för arbetsgången i detta arbete under bland annat metodavsnittet. Detta med förhoppningen att du som läsare ska kunna följa med i mina tankar och få en klar bild av hur jag gått tillväga. Ett annat alternativ som Bryman (2018) tar upp är begreppet överförbarhet som motsvarar det man inom kvantitativ forskning kallar extern validitet. Överförbarhet innebär att bristen bredden av information

som är vanligt förekommande inom kvantitativ forskning kompenseras med ett större djup inom den kvalitativa (ibid). Detta innebär att en fyllig, eller “tät” beskrivning av studiens resultat ger läsaren en grund för att kunna avgöra hur pass överförbara resultaten är till en annan kontext (ibid).

Jag har i resultat och analysdelen försökt uppnå detta genom att ingående studera och försökt presentera detsamma så utförligt jag förmått. En sak som i detta sammanhang bör problematiseras är mitt val av metod, den tematiska innehållsanalysen. Som Braun och Clarke (2006) och Bryman (2011, 2018) tar upp är den tematiska innehållsanalysen som metod inte ännu så välkänd som man kunnat önska. Även om Bryman (2018) ger mer utrymme för metoden än vad denne gör i tidigare upplagor är det fortfarande så att metoden ännu inte nått den status och erkännande som andra metoder inom den kvalitativa forskningen har gjort. Jag har försökt kompensera för detta faktum genom att dels

redogöra, om än i sammanfattad form, för metoden som sådan och dels genom att försöka beskriva hur jag använt densamma.

4. 7 Forskningsetiska överväganden

Det finns enligt vetenskapsrådet (2002) fyra allmänna etiska huvudkrav för humanistisk och vetenskaplig forskning som bör tas med i beaktande, dessa är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Jag ska i de följande redogöra för dessa fyra mer i detalj.

Informationskravet innebär att forskaren ska informera de som berörs av dennes syfte med

forskningen. Detta innebär att uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare ska informeras om deras uppgift i projektet och vilka villkor som gäller för deras deltagande. Deltagarna ska upplysas om att deltagandet bygger på frivillighet och att de när som helst har rätt att avbryta sin medverkan.

Samtyckeskravet innebär att deltagaren i en undersökning själv besitter rätten att bestämma över sin medverkan. Detta krav konkretiseras med tre regler som innebär att (1) forskaren alltid ska inhämta uppgiftslämnarens och undersökningsdeltagarens samtycke, (2) deltagaren innehar själv rätten att bestämma om, hur länge och på vilka villkor denne ska delta i forskningen. De ska utan att risker negativa följder själva få bestämma att avbryta sitt deltagande om de så önskar, (3) i de fall undersökningsdeltagaren väljer att avbryta sin medverkan får denne inte utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan. Inga beroendeförhållanden bör föreligga mellan forskaren och undersökningsdeltagaren.

Konfidentialitetskravet innebär att forskaren ska behandla personuppgifter gällande undersökningsdeltagaren på ett sådant sätt att inte obehöriga kan ta del av dem. Detta krav

konkretiseras med två regler vilka innebär att (1) all personal i forskningsprojektet som på något sätt behandlar känsliga uppgifter om enskilda, identifierbara personer bör omges av krav på tystnadsplikt

beträffande dessa uppgifter och (2) för att skydda identifierbara och etiskt känsliga uppgifter om undersökningsdeltagare ska dessa uppgifter behandlas och rapporteras på ett sådant sätt att det i praktiken ska vara omöjligt för utomstående att ta del av uppgifterna.

Nyttjandekravet innebär att de insamlade uppgifterna om enskilda undersökningsdeltagare enbart får användas för forskningens ändamål. Detta krav konkretiseras med två regler som innebär att (1) de för forskningsändamålets insamlade uppgifter om enskilda inte får användas eller lånas ut för kommersiell eller andra icke- vetenskapliga syften och (2) att de insamlade uppgifterna om enskilda inte får användas för beslut som direkt påverkar den enskilde, exempelvis vård eller tvångsintagning.

Då jag i detta arbete använt mig utav redan publicerat material som riktat sig till allmänheten och med tanke på det faktum att tidningarna själva har ett pressetiskt ansvar att värna om individens integritet (https://www.sjf.se) (även om detta inte minskar mitt ansvar) finner jag att ovan nämnda etiska krav är mindre relevanta i just denna studie. Att arbeta med redan publicerat material i den form jag gjort är i sig en icke- inkräktande metod och inte lika känslig för etiska överväganden som om jag hade utfört exempelvis intervjuer (Bryman, 2018). En fråga som jag dock hanterat under studiens gång var huruvida jag skulle skriva ut namn på enskilda personer som publicerats i artiklarna. Jag beslöt mig här att nå en kompromiss. De gånger tidningen själv uppger att namnet på personen är fingerat valde jag att skriva ut namnet. De gånger representanter för exempelvis socialtjänsten, polisen eller

kommunen själva uttalat sig i artikeln har jag även där valt att skriva ut personens namn. Jag har inte i mitt material funnit exempel där personer “hängts ut” och kritiserats utan att själva få uttala sig. Detta skulle ha kunnat utgöra en kontext där valet hade blivit att inte skriva ut personens namn.

I detta kapitel kommer jag presentera de resultat i form av teman som jag identifierat efter

bearbetningen av empirin. Jag kommer efter bästa förmåga, med hjälp av teori och tidigare forskning analysera resultaten. Jag kommer även, när det finns grund för det, presentera de skillnader jag identifierat vad gäller resultat mellan de båda publikationerna och diskutera dessa. Då jag identifierat samma teman för båda publikationerna kommer dessa presenteras var för sig. De teman som kommer presenteras i de följande är: Socialtjänsten, en organisation i kris, Socialtjänstens uppdrag,

Socialtjänsten kritiseras. Figur 1.1 avser ge en schematisk översikt över de tre temana och vilka koder som utgör grunden för dessa.

Figur 1.1 Tema och koder

Tema Koder

Socialtjänsten, en organisation i kris Personalbrist

Omvärlden/Samhället påverkar Hög belastning

Politiker måste agera Svåra arbetsförhållanden

Mer satsning på socialtjänsten/undvik neddragningar i välfärd/socialtjänst Socialtjänstens uppdrag Socialtjänsten gör saker dom inte borde,

Fokus på de mest utsatta

Socialtjänsten som viktig välfärdsresurs Socialtjänsten kritiseras Socialtjänsten agerar inte - barn far illa,

Andra reagerar/ socialtjänsten agerar inte - barn far illa,

Människor känner sig inte lyssnade på

En viktig fråga att ställning till vid analys av texter är på vilken nivå analysen sker, på en semantisk eller explicit nivå, eller på en latent eller tolkande nivå (Braun & Clarke, 2018). En analys med fokus på den semantiska nivån innebär att text analyseras utifrån datas uttryckliga eller ytliga betydelser och jag som forskare letar inte efter något utöver vad författaren av texten har sagt eller vad som har skrivits. Detta innebär att den analytiska processen är en utveckling från beskrivning, där data

organiseras för att visa mönster i semantiskt innehåll, och sammanfattat, till tolkning, där det finns ett försök att teoretisera betydelsen av mönstren och deras bredare betydelser och implikationer (Braun &

Clarke, 2006). Den andra nivån, den latenta eller tolkande nivån, innebär en analys som går bortom den semantiska nivån. Som forskare söker man då att identifiera och undersöka de bakomliggande idéerna, antagandena och konceptualiseringar som underbygger det semantiska innehållet (Braun & Clarke, 2006). Även om det är vanligt att fokusera, helt eller delvis, på en av dessa nivåer är detta inget krav (Braun & Clarke, 2018). Jag kommer i detta arbete främst fokusera på den latenta, tolkande nivån.

5.1 Tema 1: Socialtjänsten, en organisation i kris

Temat socialtjänsten, en organisation i kris var framförallt påtagligt på debatt och ledarsidorna. Dessa texter beskriver socialarbetarens arbetsmiljö som både farlig och tyngd av en alltför stor

arbetsbelastning. Det var även här som socialarbetare/representanter för socialtjänstens verksamhet kom till tals i någon större utsträckning. Här togs också upp det faktum att socialtjänstens arbete i hög utsträckning påverkas av omvärlden, både lokalt likväl som globalt. Socialtjänsten får också i dessa artiklar fungera som, vad jag har valt att kalla, en representant för samhället/välfärdssamhället. I följande utdrag beskriver en socialarbetare sin arbetssituation i en debattartikel med rubriken “Min säkerhet hotas av nätets söktjänster”:

En undersökning från Arbetsmiljöverket visar att mer än var tredje socialsekreterare har blivit utsatt för hot eller våld. För oss som jobbar i yrken med den typen av risker är söktjänsternas utgivningsbevis en säkerhets- och arbetsmiljöfråga - för oss och för våra familjer. Det ingår i vårt arbetet att ge svåra och ibland livsomvälvande besked om exempelvis avslag på ansökan om ekonomiskt bistånd eller sjukpenning och besked om tvångsvård.

Det är också en arbetsmiljöfråga och en säkerhetsrisk i de fall där de människor vi möter är villiga att ta till drastiska metoder för att få ett besked ändrat eller kanske till och med hämnas. Jag arbetar med barnavårdsutredningar på socialtjänsten, och som myndighetsperson är jag skyldig att vara öppen med både för och efternamn. Eftersom jag har ett ovanligt efternamn är det extremt enkelt att hitta rätt på nätet. Det krävs inget som helst detektivarbete för någon som vill hitta mina eller min familjs personuppgifter. (Aftonbladet, 2019-08-19)

Denna “röst inifrån” belyser en problematik som ökat på senare år (Akademikerförbundet SSR, 2017). I en undersökning gjord av Novus från 2017 på uppdrag av Akademikerförbundet SSR uppger mer än 3 av 10 tillfrågade socialarbetare att de varit utsatta för hot och/eller våld på grund av sitt arbete, dessa siffror inkluderar hot på nätet. I samma undersökning uppger 8 av 10 av de tillfrågade socialarbetarna att de själva, kollegor eller närstående varit utsatta för hot och/eller våld på grund av sitt arbete, även dessa siffror inkluderar hot på nätet (Akademikerförbundet SSR, 2017). Liknande resultat av internationell forskning ger samma bild av denna problematik (Koritsas, Coles & Boyle, 2008; Littlechild, 2005). I citatet ser vi också exempel på personifiering, krisen inom socialtjänsten får ett mänskligt ansikte och sammanhang. Det är inte bara socialarbetaren som riskerar fara illa av den hotfulla situationen, utan även dennes familj. Det faktum att socionomens vardag består av arbetet med barnavårdsutredningar är även det intressant då just denna uppgift inom socialtjänsten ofta tas

upp som ett extra känsligt arbetsområde för socialarbetare (Zugazaga et al., 2006, Mendes, 2001, Ried & Misener, 2001).

Ett annat exempel på samma tema avser visa på en annan aspekt av problematiken inom Socialtjänsten:

Haveriet inom Arbetsförmedlingen kan leda till att socialtjänsten får mer att göra, inte minst på orter där kontor har lagts ner. Samma sak när köerna till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, ringlar långa; inte en enda region klarar vårdgarantin, konstaterade TV4 på torsdagen. Bostadskrisen gör att desperata bostadslösa kräver hjälp, anhöriginvandring leder till behov av större lägenheter som inte finns. Det är kort sagt hos socialtjänsten som allt fler samhällsproblem nu hopar sig. Och kraven är höga från lagstiftarna: "Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet" säger socialtjänstlagen. Det ska "finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet". Så ser inte verkligheten ut. Det råder kris och överbelastning, erfarna socionomer flyr och nyutexaminerade får svåra fall i knäet (sic) direkt.

Sjukskrivningar och utbrändhet grasserar. Hot och våld från klienter har blivit ett stort arbetsmiljöproblem.

Med tanke på hur viktigt, och ibland livsviktig, det är att socialtjänsten klarar sin kärnuppgift - att vara det yttersta värnet för utsatta människor - måste bördan lättas (…) Regering och riksdag måste sluta att driva tanklös politik som ökar sociala problem. (Expressen, 2019-11-01).

Även i detta exempel tas problematiken med våld och hot upp, men här sägs också något mer. Här pekas också på det faktum att omvärlden, i både stort och smått påverkar socialtjänstens verksamhet, när övriga samhällsinstanser fallerar ökas trycket på socialtjänsten. Detta ökade tryck riskerar bidra till att socialtjänsten inte klarar sin kärnuppgift, att fungera som det yttersta skyddsnätet. Den politiska aspekten av det sociala arbetets praktik påtalas även det. Swärd (2016) tar upp ett antal

bestämningsfaktorer som påverkar det sociala arbetets praktik. Denne menar att den politiska debatten om det sociala arbetets funktion och struktur är en påtaglig påverkansfaktor för socialtjänstens

verksamhet (ibid). Politiska beslut på socialförsäkringsområdet, bostadspolitik och

arbetsmarknadspolitik påverkar det sociala arbetets förutsättningar i hög grad (ibid). Motsatsen mellan “politikernas” uppfattning av hur kvaliteten på det sociala arbetet bör se ut, och hur det egentligen är tas upp. Detta för tankarna till berättartekniken polarisering. En konflikt byggs upp mellan

beslutsfattare å ena sidan, socialtjänsten och allmänheten, å andra sidan. Socialtjänsten framställs som en samhällelig institution som vill men som på grund av politikernas inkompetens inte kan utföra sitt arbete. Texten får en personifierad prägel genom artikelförfattarens val av att framhålla de mest utsatta i samhället, barnen, de arbetslösa och de bostadslösa. Krisen inom Socialtjänsten blir därför något som direkt har en inverkan på de svaga och utsatta, just den målgrupp som socialtjänstens arbete ska svara mot. Sista utdraget som exemplifierar innebörden i detta tema är hämtat från en ledare i Expressen:

Jeremiah Karlssons arbetsplats, den kommunala socialtjänsten, är i kris: personalflykt, stress, hot och, inte minst, insikten om att inte räcka till för barnen, skriver han på SvD:s debattsida.

Han har mött nioåringar med självmordstankar, flickor som hoppat eller kastats från balkonger, svårt sjuka anorektiker och misshandlade kvinnor med barn som inte hittar någon bostad.

Känslan av att inte räcka till är bara ett skäl till hans akuta frustration, ett annat är politikers verklighetsförnekande. (Expressen 2019-06-28)

När samhällssystem fungerar illa ökar trycket på socialtjänsten. Utslagning ur skolan, misslyckanden på arbetsmarknaden, psykiatrin som inte räcker till - det späder på sociala problem. (Expressen 2019-06-28)

Även i detta exempel kommer, indirekt, en socialarbetare till tals. Dennes arbetssituation beskrivs som fylld av stress, hot och känsla av hopplöshet och uppgivenhet. Här pekas återigen på det faktum att det ökade trycket på socialtjänsten, inte minst på grund av yttre bestämningsfaktorer riskerar att bidra till att socialtjänsten inte lyckas skydda de mest utsatta, barnen. Detta kan återigen tolkas som att det i texten förs en diskussion om socialtjänstens grunduppdrag, det sista skyddsnätet. Politikernas roll tas återigen upp, krisen inom socialtjänsten måste tas på allvar, “politikerna måste vakna”. Det är också intressant att se hur socialtjänsten och dess arbete återigen placeras i en vidare kontext. Krisen inom socialtjänsten sätts i direkt relation till sociala samhällsproblem. Krisen konkretiseras, intensifierar och personifieras genom beskrivningar om nioåringar med självmordstankar, svårt sjuka personer och våldsutsatta kvinnor. Politikernas “verklighetsförnekande” bidrar till en samhällelig kris, där

socialtjänsten både är offer och en del av lösningen.

5. 2 Tema 2: Socialtjänstens uppdrag

Det andra temat som jag valt kalla socialtjänstens uppdrag karaktäriseras framförallt av en i media förd debatt och meningsutbyte om vilken plats socialtjänsten har i det svenska samhället.

Socialtjänsten roll kopplas dock till sociala problemområden, och innehållets fokus blir därför inte socialtjänsten per se. Detta tema utgjorde rent kvantitativt ingen stor del av empirin men innehåller en intressant aspekt då socialtjänsten och dess arbete i en vidare kontext diskuteras. Här finns exempel på artiklar både från debatt och ledarsidor, men även artiklar som har en mer journalistiskt ansats. Ett socialt problemområde där socialtjänstens roll nämndes ofta var gängkriminalitet och

ungdomskriminalitet och det är mot bakgrund av detta sociala problemområde som jag avser redogöra för detta tema.

Det första exemplet är hämtat från en artikel publicerad i Aftonbladet. Artikeln handlar om ungdomskriminalitet och Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna uttalar sig.

I fallet med handskakningen som Aftonbladet berättar om, dömdes två av de fyra tonåriga förövarna till sluten ungdomsvård. De två andra fick ungdomsvård med behandling enligt vårdplan hos socialtjänsten.

Men Kristersson, som tidigare varit socialborgarråd i Stockholm, anser att socialtjänstens insatser inte räcker.

- Det är min bestämda uppfattning att socialtjänsten inte är rustad att hantera dömda, unga förbytare (sic), de som är runt 15-årsåldern. Socialtjänsten är inte lämpad för det, säger han till Aftonbladet. (Aftonbladet 2019-08-26)

Liksom i temat socialtjänsten, en organisation i kris ser vi även här politikers roll vad gäller

socialtjänsten och dess verksamhet, men här ur ett annat perspektiv. Här uttalar sig en politiker, högt uppsatt dessutom, om vad socialtjänsten är lämpad, eller “rustad” till att arbeta med. Detta uttalande kan ställas i relation till följande utdrag hämtat från Aftonbladet på samma tema:

Utredningen ska bland annat se över bestämmelserna när barn under 15 år - som ju inte är straffmyndiga - misstänks för brott. I fler fall än i dag bör polisen utreda dessa brott, anser inrikesministern:

- Då får socialtjänsten ett bättre och tyngre underlag, vilket kan betyda att de snabbare och tydligare kan gå in och bryta en negativ spiral. (Aftonbladet 2019-12-21)

Här får istället den socialdemokratiska politikern tillika inrikesminister Mikael Damberg komma till tals. Även om polisiära insatser tas upp även i denna artikel beskrivs socialtjänstens roll i frågan som något annorlunda. Socialtjänsten beskrivs här snarare som en viktig samhällsinstans vad gäller hantering av unga som begår brott än en organisation som inte är lämpad för uppgiften. En intressant och tänkvärd aspekt av dessa båda exempel är det faktum att ingen från socialtjänsten kommer till tals. Polariseringen i de båda exemplen är tydliga, framförallt om de ställs mot varandra där tydliga ideologiska skillnader (straff/vård) tydliggörs (Strömbäck, 2000). Nu är det jag som valt ut just dessa utdrag och ställt dem mot varandra, men en läsning av artiklarna var för sig i sin helhet visar på samma fenomen. I detta återfinns socialtjänsten som organisation. Jag fortsätter analysen med följande utdrag ur en ledare i Aftonbladet som även den tar upp gäng/ungdomsbrottsligheten.

Politiker som vill låta extra tuffa raljerar över att fritidsgårdar inte löser våldet och skjutningar. Som om alla som ens påpekar behovet av fler lärare, resurser till socialtjänsten och aktiviteter efter skoltid är mesar som inte förstår de tuffa tag som faktiskt behövs. (Aftonbladet 2019-11-23)

Här antyds återigen att socialtjänsten har en viktig del vad gäller problemet med unga som begår brott, denna gång tillsammans med skolan. Detta kan i sin tur ställas i relation till följande utdrag från ledarsidan i Expressen:

"Hassan" har fått många möjligheter av socialtjänsten som är ansvarig för unga brottslingar. Han har fått vård i hemmet, han har fått träningslägenheter flera gånger men har ändå fortsatt sin brottsliga bana (. . . .) Socialförvaltningarnas uppdrag att hantera unga grova brottslingar med silkesvantar måste få ett slut. De har inte pallat äpplen - de har misshandlat, hotat och rånat människor. Det måste straffas. Polisen måste få tillbaka sin förlorade heder. De är inga trivselpappor som ska säga "fy", de ska ha befogenhet att upprätthålla lag och ordning. Svårare är det inte. (Expressen 2019-11-20)

Ovanstående exempel visar på hur socialtjänsten som organisation konstrueras på två skilda sätt. Det ena perspektivet lyfter fram socialtjänsten som en viktig part i arbetet mot ungdomsbrottsligheten, medan det andra perspektivet ger uttryck för att socialtjänsten inte lämpar sig vad gäller denna sociala problematik. Diskussionen om socialtjänstens vara eller icke vara vad gäller arbetet mot brottslighet kan ses ur ett bredare samhällsperspektiv i fråga om brott och straff. I de exempel jag tagit upp ovan är det tydligt att tankar om hårdare straff kommer fram i större utsträckning i Expressen medan

socialtjänstens arbete framhävs tydligare i Aftonbladet, inte minst det förebyggande arbetet. Stanfield och Beddoe (2013) tar upp media som en viktig plattform vad gäller allmänhetens uppfattning om, inte bara hur socialtjänsten uppfattas, utan också vilket som är dess uppdrag. Denne påpekar vikten av att socialarbetare själva kommer till tals i medierna. I jämförelse med temat socialtjänsten, en

organisation i kris, lyser socialtjänstens röst med sin frånvaro. Genomgående är också att

socialtjänsten och polisens arbete, som i sammanhanget får representera en önskan om “hårdare tag” tas upp flitigt och ställs emot varandra. Denna uppställning av polarisering eller konflikter är i sammanhanget intressant. Det är inte socialtjänstens arbete i sig som ifrågasätts, utan socialtjänstens roll i sammanhanget, dess uppdrag. Socialtjänsten blir ett slagträ i en politisk debatt om som i grunden handlar om ungdomsbrottslighet.

5. 3 Tema 3: Socialtjänsten kritiseras

Detta tema var det mest framstående av de tre jag presenterar i detta arbete. Merparten av kritiken består av att socialtjänsten i olika sammanhang inte agerat alls, inte agerat tillräckligt kraftfullt eller agerat för sent. I vissa delar framställs socialtjänsten, och ibland även enskilda socialarbetare, som inkompetenta och/eller maktfullkomliga. En tydlig dramatisering återfinns i texterna med “offer” för socialtjänstens brister, inte sällan barn och våldsutsatta kvinnor. Det första exemplet är hämtat från Expressen och beskriver en våldsutsatt kvinnas situation.

Polisen grep sambon och han åtalades senare för grov kvinnofridskränkning.

Vänersborgs tingsrätt dömde honom till nio månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning

bestående av misshandel, ofredande och olaga hot. På grund av risken för fortsatt brottslighet bestämde domstolen att han skulle vara kvar i häkte tills domen vann laga kraft.

Två månader senare fastställde Hovrätten för Västra Sverige straffet - men med ett, skulle det visa sig, avgörande undantag: Sambon försattes på fri fot. Straffet kunde han avtjäna senare, tyckte hovrätten. - Jag fick panik, säger Carita.

- Jag hade sagt det i domstolen, till socialen, till polisen, till alla. Dagen han kommer ut så vet jag inte om jag finns mer. Han kommer ha ihjäl mig. Men ingen lyssnade. (Expressen 2019-12-22)

Här ges en bakgrund till situationen, en desperat person i absolut nöd. Berättelsen personifieras genom Caritas uttalanden och historia och syftar till att skapa engagemang och känslomässig reaktion hos läsaren (Strömbäck, 2000). Mot detta ställs uttalandet att “ingen lyssnade”, däribland socialtjänsten. Ur samma artikel går att läsa följande:

Kort därefter blev Carita uppringd av socialsekreteraren: Sambon hade tvärvänt, från att kräva gemensam vårdnad, till att vilja avsäga den sig helt. För att lösa de praktiska detaljerna var Carita tvungen att boka in ett möte hos socialtjänsten i Lilla Edet.

- Jag var orolig och ville inte åka dit. Jag frågade om inte de kunde komma till mig, men det gick inte. Vad Carita inte visste var att sambon gillrat en fälla: Han fick veta var och när mötet skulle ske - trots att socialsekreteraren visste att han var dömd för grov kvinnofridskränkning och belagd med

kontaktförbud (. . . .) Att socialtjänsten lämnade ut information om när och var Carita skulle befinna sig har utretts i flera led. Kommunen lex Sarah-anmälde sig själv och en JO-anmälan har lett till att åklagare nu inlett förundersökning (. . . .) För Carita har livet börjat gå vidare. Stödet från familj och