Examensarbete i socialpsykiatri Malmö universitet 15 hp Hälsa och samhälle
HÄLSOFRÄMJANDE FAKTORER PÅ
ARBETSPLATSEN FÖR INDIVIDER I
ÅTERHÄMTNING
EN KVALITATIV STUDIE OM FAKTORER SOM
MÖJLIGGÖR FORTSATT ANSTÄLLNING FÖR
INDIVIDER I ÅTERHÄMTNING FRÅN PSYKISK
OHÄLSA
ANDREA ANDERSÉN
EMMA HENRIKSSON
HÄLSOFRÄMJANDE FAKTORER PÅ
ARBETSPLATSEN FÖR INDIVIDER I
ÅTERHÄMTNING
EN KVALITATIV STUDIE OM FAKTORER SOM
MÖJLIGGÖR FORTSATT ANSTÄLLNING FÖR
INDIVIDER I ÅTERHÄMTNING FRÅN PSYKISK
OHÄLSA
Andrea Andersén, Emma Henriksson
ABSTRAKT
Bakgrund Många individer som är i återhämtning från psykisk ohälsa har en
anställning, men få studier fokuserar på hur individerna bibehåller sin anställning utan återfall i psykisk ohälsa.
Syftet med studien är att undersöka hur individer i återhämtning från psykisk ohälsa
hanterar en anställning.
Metoden utgår från en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer med
fem informanter. Informanterna är mellan 20-60 år gamla och arbetar inom olika yrkesområden. Studien använder tematisk analysmetod.
Resultatet tyder på att informanterna utvecklat flertalet strategier för att hantera
upplevda svårigheter i arbetslivet så väl som privatlivet. Strategierna innefattar bland annat metoder för att hantera arbetsrelaterade- och sociala krav, samt
psykosomatiska symtom. Trots presenterade strategier, framkom ett antal svårigheter med brist på effektiva strategier eller som kräver arbetsledningens stöd.
Slutsats Studiens resultat kan öka kunskapen om individers egna strategier och
förmågor, men även behov och förutsättningar. Denna kunskap kan användas för att anpassa arbetsplatsen i förebyggande syfte och minska risken för psykisk ohälsa i arbetslivet.
HEALTHPROMOTING FACTORS
IN THE WORKPLACE FOR
INDIVIDUALS IN RECOVERY
FROM MENTAL ILLNESS
A QUALITATIVE STUDY ON FACTORS THAT ENABLE
CONTINUED EMPLOYMENT FOR INDIVIDUALS IN
RECOVERY FROM MENTAL ILLNESS
Andrea Andersén, Emma Henriksson
ABSTRACT
Background Many individuals in recovery from mental illness are employed, but
few studies focuses on how these individuals manages to retain employment without relapse.
The purpose of the study is to investigate how individuals recovering from mental
illness manage employment.
The method is based on a qualitative method in the form of semi-structured
interviews with five informants. The informants are between 20-60 years old and work in different professional areas. The study uses a thematic analysis method.
The results suggests that the informants developed several strategies for dealing
with perceived difficulties in working life as well as in private life. The strategies includes methods for managing work-related-, and social requirements, as well as psychosomatic symptoms. Despite presented strategies, a number of difficulties emerged with a lack of effective strategies or which require support from the workplace management.
Conclusion The study's results can increase knowledge about individuals' own
strategies and abilities, but also needs and conditions. This knowledge can be used to adapt the workplace for preventative purposes and reduce the risk of mental illness in working life.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING 5
1.1 Syfte och frågeställningar 5
1.2 Avgränsningar 6
1.3 Bakgrund 6
1.4 Tidigare forskning 7
1.5 Teoretiskt perspektiv: Återhämtning 9
2. METOD 12 2.1 Datainsamling 12 2.2 Dataanalys 13 2.3 Etiska överväganden 15 3. RESULTAT 16 3.1 Tema: Förståelse 17 3.1.1 Självinsikt 17 3.1.2 Förståelse för andra 18 3.2 Tema: Stigma 18 3.2.1 Självstigma 19 3.2.2 Stigma 20 3.3 Tema: Svårigheter 21 3.3.1 Psykosomatiska faktorer 21 3.3.2 Sociala faktorer 22 3.4 Tema: Arbetsplatsen 24 3.4.1 Arbetsmiljö 25 3.4.2 Arbetsrelationer 26 3.4.3 Arbetsledning 27 3.5 Tema: Privatliv 28 3.6 Tema: Strategier 29 3.6.1 Förståelse 29 3.6.2 Stigma 30 3.6.3 Arbetsplatsen 31 3.6.4 Privatliv 32 4. RESULTATDISKUSSION 33 5. METODDISKUSSION 35 6. SLUTSATS 37 REFERENSER 38 BILAGA 1 41 Intervjuguide 41 BILAGA 2 43 Samtyckesblankett 43 BILAGA 3 44 Informationsbrev 44
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Psykisk ohälsa i samhället är vanligt förekommande, då individen själv eller en närstående någon gång i livet kan eller riskerar att drabbas av psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa kan drabba individen i viktiga livsområden kan detta leda till minskad livskvalité och minskad förmåga att leva ett tillfredsställande liv. Enligt Försäkringskassan (2013) är just psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till
sjukskrivning i Sverige. En del av återhämtningsprocessen innebär en meningsfull sysselsättning, där individen kan leva ett tillfredsställande liv och
självförverkligande. Många individer, i återhämtning från psykisk ohälsa, har en anställning, men få studier undersöker hur individer bibehåller psykiskt
välbefinnande i arbetslivet utan att återinsjukna i psykisk ohälsa. Tidigare forskning av Williams et al. (2016) och Biringer et al. (2015) tyder på att den psykosociala miljön är en viktig faktor för individens psykiska hälsa och återhämtningsprocess, både i arbetslivet och i privatlivet, med meningsfullhet som nyckelord.
Socialstyrelsens (2018a)befolkningsundersökning visar att stigma är ett
återkommande problem i samhället, då stigma bidrar till en negativ psykosocial miljö där medarbetaren känner skam och inte vågar söka hjälp. Positiva attityder och beteenden gentemot individer som upplever psykisk ohälsa eller som är i återhämtning från psykisk ohälsa, kan därmed främja återhämtningsprocessen. Därför kan man inte bortse från betydelsen av att arbetsgivaren involveras i syfte att förbättra den psykosociala miljön på arbetsplatsen för anställda som drabbats av psykisk ohälsa. Denna förbättring skulle främja individens egna
återhämtningsprocess, samt minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa på arbetsplatsen.
Individer som befinner sig i återhämtning från psykisk ohälsa har olika strategier för att bibehålla sin psykiska hälsa i arbetslivet, strategier som kan vara egenutvecklade eller förvärvade genom behandling. Oavsett ursprung, är dessa strategier användbara metoder som bidrar till individens återhämtningsprocess och fungerar som
förebyggande åtgärd för återfall i psykisk ohälsa. Strategier är användbara, men otillräckliga, då det finns svårigheter som individen fortfarande inte kan påverka utan stöd från arbetsplatsen, exempelvis tillgång till minskad arbetstid, arbetsbelastning samt personalbrist. Trots kunskapen om vad som utgör betydande faktorer i individens återhämtningsprocess och vilka strategier varje individ har i sin egna återhämtningsprocess behövs kunskap om hur man tillämpar detta på arbetsplatsen. Genom denna studie, vill vi belysa de strategier individer använder sig av för att hantera svårigheter i arbetslivet och som möjliggör fortsatt anställning, men även faktorer som bidrar till återhämtningsprocessen och psykiskt välbefinnande. Denna studie fokuserar därmed på individen egna resurser och förmågor, och vår
förhoppning är att detta kan leda till ökad kunskap kring förutsättning och behov i samband med arbete, men även som grund för fortsatt forskning angående
tillämpning av strategier på arbetsplatsen som kan vara användbara för individen själv, men även arbetsgivaren.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur individer i återhämtning från psykisk ohälsa hanterar en anställning genom att besvara följande frågeställningar;
● Vilka svårigheter kan uppstå i arbetet till följd av den psykiska ohälsan? ● Vilka faktorer upplevs vara av vikt för att bibehålla god hälsa i arbetet? ● Vilka strategier använder sig personerna av i sitt arbete?
1.2 Avgränsningar
Studien är avgränsad till individer som anser sig vara i återhämtning från psykisk ohälsa, vilket innebär att informanterna inte behöver vara fria från symtom för att delta i studien. Informanterna i studien utgörs av olika yrkeskategorier och arbetsplatser. Studien är avgränsad till en åldersgräns på 18 år på grund av etiska aspekter, men även då insikt, erfarenhet och självmedvetenhet om psykisk ohälsa i samband med arbetslivserfarenhet oftast inte inträffar tidigare än 18 års ålder. Eftersom studien inte syftar till att undersöka psykiatrisk diagnos i relation till arbetsplats finns heller inga krav på att informanterna uppvisar bevis för detta, vilket kommer att diskuteras i metoddiskussionen. Målet för studien är att identifiera svårigheter informanterna upplever i sitt arbete, vilka strategier de använder sig av för att hantera dessa svårigheter, samt andra faktorer som påverkar
återhämtningsprocessen. Dock behöver informanterna inte ha en självmedvetenhet om vilka strategier de använder, utan deras strategier kan vara outforskade av deltagaren själv eftersom en längre återhämtningsprocess kan innebära att strategierna sker undermedvetet.
1.3 Bakgrund
Definitionen av psykisk ohälsa innehåller enligt Folkhälsomyndigheten (2017) inget entydigt tillstånd, utan kan beskrivas som ett samlingsnamn för olika psykiatriska sjukdomar samt psykiatriska besvär. Psykiatriska besvär kan utgöras av symtom såsom nedstämdhet, sömnsvårigheter, oro och ångest som påverkar individens funktionsförmåga till det negativa, men att besvären som uppvisas inte är så omfattande att en diagnos ställs. Till skillnad från psykiatriska besvär uppfyller en psykiatrisk sjukdom kriterierna för att uppfylla en diagnos utifrån diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders)
(Folkhälsomyndigheten 2017). Utifrån DSM (MINI-D 5) utgör en specificerad form av psykisk ohälsa, såsom Folkhälsomyndighetens (2017) beskrivning av psykisk sjukdom, ett signifikant lidande för individen som påverkar individen i viktiga och betydelsefulla livsområden. Detta kan utgöras av att individens förmåga att fungera i sociala situationer försämras eller påverkar individen negativt i arbetsrelaterade sammanhang, exempelvis på så sätt att individen inte klarar av att upprätthålla en anställning, då den psykiska ohälsan är för omfattande. Psykisk ohälsa kan därmed variera i grad samt påverka individen långvarigt eller kortvarigt så innehåller den psykiska ohälsan negativa aspekter i form av minskad meningsfullhet samt en väl fungerande livsföring för individen.
Socialstyrelsen (2018b) beskriver att den psykiska ohälsan har ökat i Sverige och är ett växande folkhälsoproblem. Trots detta är allmänhetens kunskaper om psykisk ohälsa bristfällig, enligt befolkningsundersökningen. Generellt får individer som lider av somatiska besvär bättre tillgång till olika insatser, till skillnad från individer som lider av någon form av psykiska besvär. Även stigma och diskriminering gentemot individer som lider av någon form av psykisk ohälsa är vanligt
förekommande, vilket i sin tur kan medföra att individer som lider av psykisk ohälsa lider i tystnad och väljer att inte söka hjälp på grund av stigmatiseringen kring
psykisk ohälsa. Enligt Socialstyrelsens (2018a) kunskapsöversikt visar det sig däremot att individer som själva är i återhämtning har en mer positiv attityd gentemot andra individer som lider av psykisk ohälsa. Detta beror på att individer som själva lidit av psykisk ohälsa eller har haft någon form av psykisk ohälsa i familjen har ökad förståelse för vad det innebär att leva med psykisk ohälsa. Vid kopplingen mellan kön visade det sig att kvinnor var mindre fördomsfulla gentemot individer som lider av psykisk ohälsa till skillnad från män, gällande bland annat vidsynthet, undvikande beteende gentemot individer med psykisk ohälsa samt
prointegration, det vill säga integration av människor med psykisk ohälsa i samhället. Detsamma gäller attityder hos de som är i återhämtning, då även dessa individer uppvisade mindre fördomsfullhet gentemot personer med psykisk sjukdom. Slutligen visar befolkningsundersökningen att kopplingen mellan positiva attityder och
beteenden gentemot individer med psykisk ohälsa kan medföra bättre
återhämtningsmöjligheter för individen, både på individnivå samt på samhällsnivå. Dock är Socialstyrelsen (2018a) befolkningsundersökning enbart baserad på 2000 personer och innefattar ingen utveckling av orsak eller tankegång kring fördomar och attityd. Befolkningsundersökningen tyder på att bland annat attityder på arbetsplatsen kan skapa bättre möjligheter till återhämtning för individen. Därmed är det väsentligt att arbetsplatsen uppmärksammar och motverkar negativa attityder och stigma gentemot individer med psykisk ohälsa. Det är därför viktigt att förstå eventuella konsekvenser som kan uppstå på arbetsplatsen till följd av psykisk ohälsa, men även vilka positiva aspekter som kan verka positivt för individen som i sin tur möjliggör att individen kan bibehålla en anställning.
1.4 Tidigare forskning
Biringer et al. (2015) utförde en studie kring faktorer som har varit hjälpsamma för individer som lider av psykisk ohälsa. Biringer et al. (2015) fann att den psykiska ohälsan samspelar inom individens sociala och kontextuella miljö, där kontextuella faktorer såsom meningsfullhet, arbetsplats, samt närstående, spelar en viktig roll i individens återhämtningsprocess. Vardagliga aspekter som innehöll meningsfullhet för deltagarna i studien innebar bland annat att finna ett meningsfullt arbete eller intresse. Även att vara omringad kring familjemedlemmar och vänner beskrevs som värdefullt. Vikten av att finna någon form av mening i livet beskrevs som viktiga faktorer eftersom det gjorde att de fick andra saker att fokusera på, än enbart sin ohälsa. Kunskapen och insikten av sin psykiska ohälsa medförde att deltagarna i studien kunde finna nya strategier för hur de kunde hantera och förebygga återfall i psykisk ohälsa. Regelbunden sömn, vila, regelbundna måltider och fysiska aktiviteter upplevdes vara viktiga strategier för att motverka symtom samt humörsvängningar. Resultatet kan bekräfta att återhämtningsprocessen bör ses utifrån ett holistiskt perspektiv där egenmakt, meningsfullhet och styrka utgör en central del i själva återhämtningsprocessen.
I samma spår som Biringer et al (2015) utförde Williams et al. (2016) en
litteraturgranskning baserat på studier från USA. Granskningen innehöll studier under 20 år fram till 2013, vilket inkluderade totalt 19 studier. Studien undersökte vilka faktorer som påverkade individer med psykisk sjukdom i arbetsrelaterade sammanhang. Här inkluderades sysselsättning som anställningsform. Utifrån
Williams et al. (2016) kunde man urskilja tre betydelsefulla faktorer för att individer med psykisk sjukdom kan bibehålla en anställning. Första faktorn medförde att individer med psykisk sjukdom ville stanna kvar på sin arbetsplats, då arbetet var
intressant och att det fanns en balansgång mellan utmaning och förutsägbarhet på arbetet. Monotona arbetsuppgifter eller ointressant arbete var faktorer som medförde att individerna inte ville stanna på sitt arbete. Den andra faktorn utgjordes av
personlig kompetens, där arbetsgivarna inbringade ett stödjande klimat och tog tillvara på sina anställdas förmågor och kompetens vilket hade positiv
påverkan.Vidare kunde relationen mellan kompetens och självförtroende leda till att individer med psykisk sjukdom stannade kvar på sin arbetsplats. Frånvaro av
kompetensutveckling från arbetsgivarens hade negativ påverkan hos anställda med psykisk sjukdom. Tredje och sista faktorn utgjordes av hur arbetsplatsens
arbetsvillkor ser ut, vilka innefattar bland annat anställningsförhållanden, inkomst samt balansgången mellan arbetstid och privatliv. Exempel på detta är flexibla arbetstider där de anställda själva fick reglera sin arbetstid, exempelvis möjligheten att kunna arbeta 60% istället för 100%. Anställningsformer där de anställda inte hade någon möjlighet att kunna gå ner i arbetstid, påverkade deras förutsättningar att kunna kvar på arbetet. Utifrån Williams et al. (2016) litteraturgranskning kan man urskilja hur olika psykosociala faktorer påverkar individer med psykisk sjukdom i arbetsrelaterade sammanhang. Exempelvis kan ett stödjande klimat vara tillräckligt för att anställda med psykisk sjukdom ska kunna hantera sina svårigheter och psykisk ohälsa i arbetet. Williams et al. (2016) studie visar även på vikten att inte bortse från förmågor och kompetens hos individer med psykisk sjukdom. Förståelsen av vilka strategier individer med psykisk sjukdom använder sig av i arbetsrelaterade sammanhang kan därmed möjliggöra att de klarar av att bibehålla en anställning. Williams et al. (2016) litteraturgranskning visar att det möjligtvis inte enbart handlar om individer med någon form av psykisk sjukdom, utan även kan innefatta allmänna faktorer för alla individer med anställning oavsett om de lider av psykisk sjukdom eller inte.
Utifrån kunskapsöversikten från Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte 2015), behöver arbetsplatsen vara mer involverad för att individer som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa ska kunna återgå till arbetsplatsen. Detta innebär ett behov av förebyggande åtgärder på arbetsplatsen, i syfte att förebygga sjukskrivningar bland individer som lider av någon form av psykisk ohälsa. Genom att belysa riskfaktorer, kan arbetsgivare förbättra den psykosociala arbetsmiljön på arbetsplatsen för att förebygga sjukskrivning. Detta uppnås genom att belysa och uppmärksamma riskfaktorer på arbetsplatsen, såsom ouppnåeliga krav, rollkonflikter, samt bristande kontroll av exempelvis arbetsuppgifter, vilka kan bidra till psykisk ohälsa på arbetsplatsen. Rollkonflikter i kombination med ett dåligt ledarskap på arbetsplatsen kan medföra en risk för psykisk ohälsa bland anställda eftersom risken för utmattningssyndrom eller depression då kan öka. Rollkonflikter på arbetsplatsen innebär konflikter mellan anställda, i form av trakasserier och mobbning, som kan leda till stressrelaterade besvär. Däremot menar Forte (2015) att ett gott och tydligt ledarskap kan främja anställdas psykiska hälsa, där arbetsgivaren arbetar för ett stödjande klimat på arbetsplatsen, samt att arbetsgivaren har tydliga mål för hur verksamheten ska bedrivas och där de anställda känner en trygghet i hur deras arbete ska utföras. Arbetsbelastning är ytterligare en faktor för ett hälsosamt arbetsklimat, där arbetsgivaren kan främja balansgången mellan arbete och privatliv.
Kunskapsöversikten visar att det behövs bättre kunskapsunderlag för hur man ska arbeta för att främja psykisk hälsa på arbetsplatsen och förebygga sjukskrivningar. Detta innebär kunskaper om ett hälsosamt arbetsklimat, samt att arbetsledningen arbetar för-, och uppmärksammar anställda som lider av psykisk ohälsa. På så sätt
kan det tidigt sättas in insatser för att motverka uppkomsten av psykisk ohälsa, då detta senare kan leda till längre sjukskrivningar för individen.
I samråd med regeringen har Försäkringskassan (2013) utfärdat en studie där man undersökt psykiska diagnoser i relation till sjukfrånvaro. Syftet med
Försäkringskassans (2013) uppdrag är att öka kunskapen om orsaker till psykisk ohälsa i relation till arbete, eftersom den främsta orsaken till sjukskrivningar i Sverige är på grund av psykisk ohälsa. Behovet av att synliggöra och förhindra psykisk ohälsa är stort, då det på samhällsnivå ger ökade konstnader i form av sjukersättning, men innebär även produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro eller ohälsa. Denna studie vill, ur ett individperspektiv, synliggöra psykisk ohälsa, då detta kan leda till minskad livskvalité för individen, samt minska stigmatisering och
diskriminering av målgruppen. Faktorer som undersöktes var bland annat vilka arbetsrelaterade riskfaktorer för psykisk ohälsa som finns, sjukfrånvaro, samt sambandet mellan psykisk ohälsa och sjukskrivning. Sedan 2009 har sjukskrivning i samband med psykisk diagnos ökat, år 2012 påbörjade 430 000 sjukskrivningar i Sverige varav 96 000 utgjordes av individer med en psykisk diagnos. Majoriteten av sjukskrivningar har sedan 2011 utgjorts av individer under 50 år och den vanligaste psykiska diagnosen i Sverige är depression och ångestsyndrom. Enligt
Försäkringskassan (2013) kan bland annat kön, ålder och socioekonomiska faktorer kopplas till nedsatt arbetsförmåga. Exempelvis är det vanligare att kvinnor drabbas av sjukfrånvaro i samband med föräldraledigheten. Möjliga orsaker till detta kan vara att kvinnor tar ett större ansvar. Kvinnor riskerar även i större utsträckning drabbas av stressrelaterade syndrom eller ångestproblematik, med en ökning på 37% jämfört med män. Arbetsmiljön är en annan faktor som kan påverka sjukfrånvaro eftersom den psykosociala miljön på arbetsplatsen kan ha negativ effekt på arbetsförmågan hos anställda med psykisk ohälsa. Bristande socialt stöd från arbetsgivaren samt bristande möjlighet att påverka sin arbetstid identifieras också som viktiga faktorer. Trots tidigare forskning finns det fortfarande bristande kunskaper för hur man kan förebygga sjukskrivning i samband med psykisk ohälsa på arbetsplatsen, samt hur dessa åtgärder ska tillämpas.
1.5 Teoretiskt perspektiv: Återhämtning
Studien utgår från återhämtningsperspektivet som teoretiskt perspektiv. Eftersom studien fokuserar på återhämtning i arbetsrelaterade sammanhang, anses
återhämtningsperspektivet vara lämpligt för att beskriva individens egna återhämtningsprocess. Återhämtningsperspektivet innehåller både sociala- och kontextuella faktorer samt stigma.
Återhämtning innebär att en person som drabbats av psykisk ohälsa ges möjlighet att kunna leva ett tillfredsställande och meningsfullt liv trots sin psykiska ohälsa.
Återhämtning behöver därför inte betyda att den psykiska ohälsan är frånvarande, utan att den psykiska ohälsan är hanterbar (Arvidsson & Skärsäter 2006). Jensen (2004) beskriver återhämtning utifrån fyra olika perspektiv, vilket innefattar: rehabiliterings-, empowerment-, medicinskt- samt brukarperspektivet.
Rehabiliteringsperspektivet har funktionsnedsättning som utgångspunkt och bygger på praxisbaserad kunskap, med målet att kompensera och utveckla färdigheter. Empowermentperspektivet har utgångspunkterna trauma, stress och kris, och bygger på erfarenhetsbaserad kunskap, vilket innebär att individens erfarenheter ska
inkluderas där man tar tillvara på individens styrkor som grund för återhämtning. Detta perspektiv fokuserar på individen som del av samhället med samhälleliga rättigheter och skyldigheter. Målet med det medicinska perspektivet är att minska symtom, bota sjukdom samt förhindra återfall. Detta perspektiv kräver också en reducering eller fullständig frånvaro av symtom, med fokus på en återgång till individens liv så som det var innan sjukdomens debut (Klamas, 2010). Hydén (2005) menar dock att återhämtning aldrig innebär att personen återgår till att vara den de var innan de drabbades av psykisk ohälsa. Det fjärde och sista perspektivet är det utvidgade återhämtningsperspektivet, eller brukarperspektivet som det också kallas vilket integrerar fokus på resurser med empowermentperspektivet (Arvidsson & Skärsäter 2011). Enligt Davidson & Strauss (1995) och Topor (2001), innebär detta perspektiv att personer med psykiska svårigheter både vill och behöver mycker mer än enbart symtomlättnad (Klamas, 2010). Istället för att enbart se till hinder och svårigheter, vidgas fokuset till att omfatta andra faktorer i individens vardag, såsom individens resurser och sammanhang (Arvidsson & Skärsäter 2011).
Brukarperspektivet handlar i princip om att finna de faktorer som brukare upplevt varit till hjälp för dem i återhämtningsprocessen (Hydén 2005). Perspektiven och dess tolkningar skiljer sig i forskningssammanhang. Uppfattningen om vad återhämtning är och vad det innebär har diskuterats omfattande, då definitionen är tvetydig och är öppet för tolkning och tillämpning.
Topor (2001) tar upp två typer av återhämtning; social- och total återhämtning. Skillnaden mellan dem är att social återhämtning innebär att personen fortfarande kan uppvisa symtom eller nedsättning av funktioner och få stöd i öppna former, men kan fortfarande leva ett vanligt socialt liv. Total återhämtning innebär att personen varken uppvisar symtom, eller får stöd eller behandling. Topor benämner dessa faktorer som kriterier för att fastställa återhämtning. Ett annat kriterium är att
personen själv anser sig vara återhämtad (Hydén 2005). Davidson et al. (2009) menar att den traditionella synen på återhämtning fortfarande ses som en frånvaro av
symtom. Detta innebär att man ser på återhämtning från psykisk ohälsa på samma sätt som man gör för individer som återhämtat sig från att bryta ett ben eller som drabbats av en infektion. Genom att ändra synen på definitionen av vad återhämtning betyder för individer som drabbats av psykisk ohälsa, där symtomen inte behöver vara frånvarande innan individen kan återuppta eller förnya värdefulla roller och finna meningsfullhet i livet, kan innebära nya perspektiv för vad återhämtning betyder för varje individ samt där man tar tillvara på varje individs unika styrkor och finna nya sätt för hur man arbetar med att inkludera individer med psykisk ohälsa som en del i samhället. Vikten av att individen i återhämtningsprocessen återupptar en känsla av meningsfullhet, egenmakt, identitet och syfte i livet. Vilket innebär att individen trots sina symtom återupptar eller finner nya sociala roller i samhället, exempelvis genom ett meningsfullt arbete eller intresse. En frånvaro av en känsla av meningsfullhet i livet kan innebära negativa konsekvenser i form av utanförskap och en känsla av ensamhet. För att förhindra utanförskap och ensamhet är det av vikt att se återhämtningsprocessens sociala och kontextuella karaktär, vilket innebär att man inte kan frångå från att de vardagliga aspekterna är centrala i individens
återhämtningsprocess. Exempelvis om individen befinner sig i stödjande miljöer på arbetsplatser eller hjälpsamma relationer i privatlivet. Genom att se till individens styrkor och kapacitet på arbetsplatsen kan arbetsplatsen därmed främja återhämtning, istället för att stigmatisera individer med psykisk ohälsa och inte inkludera de som en del i arbetsgruppen. Genom att skapa goda förutsättningar för personal som lider av
psykisk ohälsa där arbetsplatsen tillämpar ett återhämtningsinriktat perspektiv är det av vikt att inkludera återhämtningens sociala aspekter (Davidson et al. 2009). Davidson m fl. (2001), Roe & Chopra, (2003), och Topor, (2001) beskriver
återhämtning som en livslång process som sker i olika steg inom olika livsdomäner. Med detta menas en ständig utveckling av förmågor, där individen använder sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dess konsekvenser. På så vis kan individen leva ett meningsfullt liv trots kvarstående begränsningar på vissa områden (Klamas, 2010). I en studie av Davidson et al. (2010) presenteras en återhämtningsmodell med fem faser, kallad “An Emerging Model of Stages of Change in Mental Health
Recovery”. Modellen börjar på första fasen som representerar tiden innan individen funderar över eller påbörjar förändring, och går vidare till kontemplationsfasen, som innebär en ökad medvetenhet angående önskvärda beteendeförändringar och försök att tänka igenom vad sådana förändringar kan medföra. Fas tre är den så kallade förberedelsefasen, och här ingår planering inför förändring samt säkerställande att individen och dennes omgivning har det som krävs för att förändring ska vara möjlig. Detta kan innebära en sammanställning av styrkor, svagheter, resurser och
möjligheter för förändring som ett förstadie till förändring. Fjärde fasen är
agerandefasen och här gör individen ändamålsenliga ansträngningar för att hantera eller övervinna sin sjukdom och kan innebära individens aktiva medverkan i
behandling, i form av exempelvis medicinering eller kompetensutveckling, kognitiv beteendeterapi samt utbildning eller sysselsättning. Här ingår även utveckling av resurser och strategier samt tillämpning av dessa, och en ökad känsla av och kontroll samt ökad förtroende för förmågan att hantera sitt tillstånd. Den femte och sista fasen kan se olika ut. När det gäller missbruk, handlar denna fas om att upprätthålla den positiva, beteendemässiga förändringen, när denna är uppnådd. När det gäller
psykisk ohälsa, menar Davidson et al. (2010) att återhämtningsmodellen övergår den transteoretiska modellen i form av en fortlöpande fas som handlar om personlig utveckling, snarare än ett stadigt “underhållstillstånd” som den sista fasen för förändring. Detta innebär att individen inte enbart upprätthåller sitt psykiska välbefinnande, utan fortsätter utvecklas kontinuerligt. Enligt Topor (2001) är
återhämtningsprocessen positivt på många sätt men att det kan innebära en fara att se på återhämtning som en process, då detta kan skapa ett kroniskt tillstånd där
processen aldrig tar slut, då en person som tidigare fått psykiatrisk vård förblir i återhämtning oavsett när kontakten avslutades och om personen lever ett
tillfredsställande liv (Hydén, 2005). Återhämtning kan även ses som en process där individen klarar av att möta vardagens krav utifrån sina egna krav och förutsättningar (Borg & Topor 2007). I arbetsrelaterade sammanhang kan det innebära att individen, trots psykisk ohälsa, klarar av att möta och bemästra de krav som ställs på
arbetsplatsen. Detta innebär också en attitydförändring, där individen lär sig att förhålla sig på ett nytt sätt gentemot sig själv och får en ny känsla av mening. Trots att den psykiska ohälsan kan ha präglat individen från ungdomen kan
förväntningarna på en själv se annorlunda ut nu jämfört med förr. Exempelvis genom mindre självkritik och att se på sin psykiska ohälsa på ett annorlunda sätt, vilket möjliggör en fungerande vardag. Trots fungerande vardag och arbetsliv innebär återhämtning inte en frånvaro av besvärliga faser av negativa känslor och tankar som kan prägla individen i olika livsskeden. Detta innebär att individen periodvis behöver dra sig undan från vardagliga aktiviteter i arbetet eller i den sociala gemenskapen. I detta skede kan stöd från omgivningen vara betydelsefullt för individen att samla kraft. På samma sätt kan isolering, i form av arbetslöshet eller frånvaro av social
gemenskap, innebära att den psykiska ohälsan utvecklas i negativ riktning. I ett positivt utvecklingsförlopp kan isolering innebära en vändpunkt för individen att finna sig själv på ett nytt sätt. Att se återhämtningens alla förlopp, där man ser på alla dimensioner av psykisk ohälsa. Detta innebär att man inte kan bortse den
psykosociala miljön i relation till återhämtningsprocessen. I arbetsrelaterade sammanhang kan den psykosociala miljön påverka individen i positiv riktning genom social gemenskap, känsla av tillhörighet och där individen ges möjlighet utveckla sina förmågor (Borg & Topor 2007). Nyckeln till återhämtningsprocessen är att få möjlighet att lära sig utifrån egna erfarenheter i en återhämtnings- och hälsofrämjande miljö, och genom denna process blir individen aktivt delaktig och ansvarstagande i sin egen rehabilitering (Arvidsson & Skärsäter 2011). Därmed kan en stödjande arbetsplats där man utgår från individens egna förutsättningar och behov på arbetsplatsen medföra bättre återhämtningsmöjligheter för individen.
2. METOD
Studien utgår från en kvalitativ metod med stöd av Aspers (2011) riktlinjer gällande datainsamling och analys, då vi använt oss av semistrukturerade intervjuer för att studera informanternas egna upplevelser. Eftersom målet handlar om att få en djupare förståelse försöker vi inte uppnå generaliserbarhet, utan att studera likheter och skillnader, samt ha fokus på samtliga faktorer och strategier som kan vara återhämtningsfrämjande, oavsett om dessa gäller för en enskild informant eller samtliga. Därför söks inte strategier som kan tillämpas för alla, utan alla strategier som kan tillämpas för någon. Av denna anledning presenteras samtliga strategier som funnits i resultatet, då det inte är väsentligt hur många av informanterna som
använder sig av specifika strategier.
Utifrån studiens syfte och frågeställningar utformades en intervjuguide (se bilaga 1) som användes som bas i de semistrukturerade intervjuerna. En kvalitativ metod är lämplig för studien för att skapa sig en förståelse av informanternas egna ord och upplevelser. Studien baseras på fem berättelser, vilka har kunnat ge en mer detaljerad beskrivning utav deras egna upplevelser, och därför ansågs en tematisk analysmetod vara bäst lämpad. Tematisering användes vid analysen för att hitta gemensamma faktorer, men även för att urskilja skillnader. Initialt användes intervjuguidens tema som grund, men under analysen framkom nya teman som inte tidigare inkluderats på grund av vår förförståelse i ämnet.
Studien hette tidigare “Strategier i arbetslivet”, då studien hade fokus på enbart strategier, och därför är detta titeln i informationsbrevet, och samtyckesblanketten. Eftersom det är denna titel informanterna fick ta del av, har vi inte ändrat bilagorna för att stämma överens med den slutgiltiga titeln.
2.1 Datainsamling
Utifrån studiens syfte bestämdes särskilda urvalskriterier, samt vissa kriterier som ansågs vara av vikt för studiens trovärdighet. Urvalskriterierna innefattar ålder, fast anställning och med erfarenhet av psykisk ohälsa, men som anser sig vara i
återhämtning. Urvalskriteriet fast anställning bestämdes för att informanterna inte skulle ha någon annan form av anställning, som exempelvis timanställning som kan innebära att man arbetar i olika verksamheter, yrkesområden och arbetsledning, då
detta kan påverka informanternas förmåga att svara på intervjufrågorna. Övriga kriterier för studien var att skapa spridning i ålder, kön och yrkesområde. Informanter söktes inom våra sociala nätverk, men även genom snöbollsurvalet. Informationsbrevet skickades till möjliga informanter som sedan kunde ta kontakt med oss vid intresse för att delta i studien. Denna metod användes för två av fem informanter. Övriga informanter hittades genom snöbollsurvalet. Snöbollsurvalet har skett i form av att bekanta blivit informerade om studien och rekommenderat
lämpliga informanter till studien. Utifrån snöbollsurvalet har informanterna, genom kontakter, fått våra telefonnummer, vilket gjorde att de själva kunde kontakta oss om de ville delta i studien. De informanter som tog kontakt med oss, fick muntlig
information om studien via telefon. Efteråt bestämdes tid och plats för intervjun utifrån informanternas önskemål. På plats fick informanterna muntlig information om studien, för att sedan läsa igenom informationsbrevet och skriva på
samtyckesblanketten innan intervjun genomfördes. Informanterna blev även informerade om att intervjun skulle spelas in, samt att de när som helst kunde välja att avbryta intervjun eller att välja att avstå från att svara på frågor, utan att behöva nämna orsak. Efter intervjun fick informanterna möjlighet att reflektera över vad som sagts under intervjun och om allt material fick användas till studien.
2.2 Dataanalys
Empirin har analyserats med hjälp av en tematisk analysmetod. Syftet är att utveckla ny kunskap baserat på informantens egna ord och beskrivning. Detta gör att vi sett till vilket sammanhang fenomenet framkommer i, samt vad som är meningen i det. I största möjliga mån har vi försökt fånga upp betydelsefulla meningsuttryck.
Studenterna har valt att bearbeta varje intervju individuellt för att fånga upp vad som framkommit utifrån informantens meningsuttryck. Orsaken till detta är att vår
förförståelse i ämnet kan påverka hur resultatet ser ut. Genom att analysera varje intervju individuellt och sedan ha en gemensam diskussion kring empirin, kan man kontrollera att vi lyckats hålla en distans och samtidigt få fram ett trovärdigt resultat (Aspers 2011).
Efter den individuella analysen av varje intervju har vi valt att göra
databearbetningen utifrån tematisering baserat på vad som framkommit under intervjuerna. För att finna teman har vi försökt fånga upp betydelsefulla nyckelord, hur ofta nyckelorden framkommer, samt vilken mening de har. Oavsett ordval, har vi fokuserat på olika nyckelord som tillsammans skapar ett tema. Genom att titta på helheten av det som framkommit i intervjuerna utifrån samtliga informanters svar, har olika teman kunnat presenteras i resultatet.
Nedan finns en tabell som visar hur, och genom vilka nyckelord, resultatets teman formats.
NYCKELORD TEMA SUBTEMA
Förstå, förståelse, ser från ett annat håll, jag har varit där, ser andra saker, hjälpa andra, vet inte förrän man är där, ödmjuk, ett annat sätt att se saker, när man har varit i den
Förståelse Självinsikt Förståelse för
situationen, andra Stämplad, dum i huvudet, stigmatisering,
svaghet, vad ska folk tro, skärpa sig, skamligt, skam, skäms, skämmas, fasad, perfekt,
psykfall, hemligt, normal, klassas, döma, folk tycker, ligga till last, skyller på det,
tabubelagt, undanflykt, fördomar
Stigma Självstigma Stigma
Beröra, illa berörd, engagerad, släppa det, älta, stress, kontroll, orka, energi, krav på sig själv, känslig för människor, trött, går på reserven, aldrig ha med människor att göra, bort från människor, kan inte leva upp till alla skyldigheter, dippar, koncentrerad,
skuldkänslor, gräns, småprata, måste vara tillmötesgående, prata med massa andra, folks sätt att uttrycka sig, tydlighet
Svårigheter Psykosomatiska faktorer
Sociala faktorer
Pinsamt, gnager, erbjuda, kan inte göra något, systemet havererat, utmaning, hjälpa, känna att man gör ett bra jobb, tydlighet,
medarbetarsamtal, öppenhet, vad ska jag göra, struktur, känna mig behövd, rutiner, klimat, rättigheter, kan inte leva upp till alla
skyldigheter, lite personal, min takt, själv, bestämmer själv, kan allting, veta vad jag ska göra, tydliga regler, utmaning, flexibelt, konstruktiv kritik, feedback, uppskattning, bestämmelser, rörigt inom verksamheten, kollegor, besvär, stängdes alla dörrarna, beställde kläder på arbetstid, facebook, ville inte diskutera, orättvisa, empati, pratar inte skit, gå bakom ryggen, förståelse för varandra, relation, erfarenhet, förståelse, öppnar sig, tydlig med varandra, hjälpas åt, chef, hänsyn, öppen, ta hand om varandra, pajkastning, försvara sig, tydlig i
kommunikationen, feedback, konstruktiv kritik, uppskattning, ansvar
Arbetsplatsen Arbetsmiljö Arbetsrelationer Arbetsledning
Grundtrygghet, trygghet, min bas, ansvar, förstår, kommunicera, balans, tydlighet, förståelse, känslig för människor, aldrig ha med människor att göra, bort från människor, stöter bort människor, nu får du ta över,
Redskap, hantera, andning, lära, balans, analysera, känna av, mantra, återhämta sig, vila, tillåter sig själv, acceptera, lyssna på sin kropp, begränsa, tydlig, minska kraven, lyssna på signalerna, här och nu, medveten,
kapacitet, hantera, linjen mellan privatliv och arbetet, förlika sig, lär känna sig själv,
förbättringsarbete, självförverkligande, säga nej, gräns, delegera bort, skjuta bort, säga till, planera, insikt, självinsikt, se sina
begränsningar, process, sätta gränser, leva i nuet, Strategier Förståelse Stigma Svårigheter Arbetsplats Privatliv
Tabell 1. Nyckelord placerade i olika teman och subteman. 2.3 Etiska överväganden
Studenterna har tagit hänsyn till Vetenskapsrådets (2017) etiska riktlinjer gällande tystnadsplikt, anonymisering (eller avidentifiering), konfidentialitetskravet och sekretess. Inför studien genomfördes en ansökan till etiknämnden som godkändes med synpunkter på förvaring av empirin. Efter etiknämndens synpunkter har vidare diskussion förts i syfte att skydda samt bevara informanternas anonymitet.
Informanterna som deltagit i studien är avidentifierade och benämns med fingerade namn för att förhindra att känslig information framförs. Varken arbetsplats eller hemort framkommer i studien.
Innan deltagande i studien, fick informanterna ta del av informationsbrevet, muntlig information om studien och skrev under samtyckesblanketten för deltagande i studien. Informanterna blev informerade om att de när som helst kunde avbryta intervjun. I slutet av intervjun fick informanterna möjlighet att välja bort de delar av intervjun som de inte vill ha med. Dock framkom ingen information som
informanterna önskade utesluta.
Under intervjun kan det framkomma vilket företag informanterna arbetar på, men dessa företag namnges inte i studien, utan kommer benämnas som yrkesområde eller yrkestitel, exempelvis omsorgspedagog eller förskola. Eftersom informanterna är privatpersoner och studien inte intresserar sig för företag eller verksamhet, krävs enbart medgivande från informanterna. Intervjuerna ägde inte rum på arbetsplatsen och därför krävs inget medgivande från informanternas arbetsplatser.
Eftersom ljudinspelningar är svåra att kontrollera, kan vissa personliga uppgifter framkomma, men denna information kommer inte användas i studien och förvaras enligt nedan. Ljudinspelningen förvaras på lösenordsskyddad enhet utan
internetuppkoppling. Empirin som samlas in kan komma att innehålla information angående informanternas psykiska hälsotillstånd, såsom diagnos eller psykiska ohälsa. Denna information kommer inte användas som grund för resultatet eller presenteras i studien. All empiri kommer också vara anonymiserad för att undvika persondetaljer. Enbart vi har tillgång till empirin samt informanternas
kontaktuppgifter. All empiri kommer kasseras efter att examensarbetet är godkänt. Dock kasserades ljudinspelningen direkt efter transkriberingen. Transkriberingen av
ljudinspelningen kommer göras så fort som möjligt. Transkriberingen kommer förvaras säkert och utan personuppgifter tills dess att examensarbetet är godkänt. Detta är ifall examensarbetet kräver komplettering, då det kan finnas behov för att gå tillbaka till empirin.
Etiska överväganden i studien tas gentemot personlig relation med informanterna i största möjliga mån. På grund av personliga relationer mellan oss och informanterna, har särskild vikt lagts på att kontrollera samtycke. Risken när intervju genomförs mellan två personer med en personlig relation är att informanten delar med sig av något som denne sedan ångrar eller att studenten anpassar intervjun efter
informanten, vilket kan medföra att studenten inte intar en neutral ställning till informanten. Därför har vi varit noga med att gå igenom intervjuns innehåll med informanten och låtit denne reflektera över om det ska få vara med.
Eftersom vi har en förförståelse i ämnet har etiska överväganden gentemot vår egna förståelse och kunskaper i ämnet gjorts. Studenterna har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och har därför en förförståelse för vad det innebär att leva med psykisk
ohälsa. Detta kan påverka alla delar av studien. Intervjuguiden utgår ifrån ämnen som vi själva upplever utgör psykisk ohälsa och arbetsliv. Därför har intervjuerna analyserats individuellt men av båda studenter för att förhindra att förförståelse påverkar studiens och resultatets trovärdighet.
Studien kommer publiceras på Malmö Universitets databas MUEP. Informanter som deltagit i studien kommer även ha möjlighet att få ta del av studien. Information om detta framkommer i informationsbrevet som samtliga informanter tagit del av.
3. RESULTAT
Utifrån resultatdelen redogörs det som framkommit under de fem intervjuerna. Utifrån transkriberingen har sex teman (enligt tabell 1)kunnats urskiljas, med ett antal subteman. Resultatet är utformat på samma sätt som tabell 1. Inledningsvis presenteras svårigheter och andra faktorer som är av vikt för individens psykiska hälsa. Avslutningsvis presenteras strategier informanterna använder för att hantera dessa svårigheter och faktorer. Citat används för att redovisa vår tolkning av informanternas ord. I syfte att skydda informanternas identitet, benämns de med fingerade namn, i detta fall Ann, Lisa, Stina, Kajsa och Eva, med vissa attribut. Nedan följer kortfattade porträtt av samtliga informanter i syfte att ge en helhetsbild.
Ann. Kvinna i 50-årsåldern. Började arbeta på företaget som processkötare som
sommarjobbare när hon var 17 år. Ann har varit på olika avdelningar inom företaget, men på den nuvarande avdelningen har hon varit i cirka 14 år. Ann har blivit mer självmedveten om sin psykisk ohälsa men kämpar fortfarande med sin psykiska ohälsa i vissa sammanhang.
Lisa. Kvinna i 40-årsåldern. Har arbetat som personlig assistans i cirka 17 år innan
hon bytte tjänst till samordnare i samband med fysisk sjukdom. Lisa har även studerat till terapeut som har gett henne olika verktyg för hur hon ska hantera sina erfarenheter av sin psykiska ohälsa.
Stina. Kvinna i 30-årsåldern. Arbetar som montessoripedagog sedan 7-8 år. För
närvarande har Stina blivit mer självmedveten om vad som är betydelsefullt för henne i livet och försöker ta tillvara på dagen på ett helt annat sätt än innan hon drabbades av psykisk ohälsa.
Kajsa. Kvinna i 20-årsåldern. Arbetar som förskollärare, men har tidigare arbetat
som fritidspedagog. Upplever fortfarande svårigheter i sitt arbetsliv i samband med psykisk ohälsa, men uppger att hon har lärt sig mer om sig själv och sina behov.
Eva. Kvinna i 40-årsåldern. Arbetar som sjuksköterska på vårdcentral, men har
tidigare arbetat inom beroendevården. Upplever att man har mer förståelse för psykisk ohälsa när man själv varit i samma situation och påtalar att stigma fortfarande är ett stort samhälleligt problem.
3.1 Tema: Förståelse
Vid intervjuerna framkom förståelse som ett tema, då det karaktäriserade samtliga deltagare. Informanterna upplevde ökad förståelse av både sin egna psykiska ohälsa, men även andras, både i arbetslivet och privatlivet. Under intervjuerna framkom vissa nyckelord som; förståelse, jag har varit där, ser andra saker, vet inte förrän
man är där, ödmjuk, ett annat sätt att se saker, när man har varit i den situationen.
Temat förståelse delas upp i två underrubriker; självinsikt, och förståelse för andra.
3.1.1 Självinsikt
Självinsikt upplevdes av informanterna vara en viktig faktor i förståelsen av sin psykiska ohälsa. Flera informanter uppgav att erfarenheten av psykisk ohälsa har lett till ökad förståelse för sig själv och sina gränser samt att det var en viktig lärdom. Ann såg sin psykiska ohälsa som en bra erfarenhet då hon tidigare "bara körde på" och ignorerade varningssignalerna. "Jag vill faktiskt inte ha det ogjort, sen är det ju
dumt att man blev sjuk ju. Men jag har lärt mig jättemycket på det faktiskt". Ann tog
på sig stort ansvar både hemma och på arbetsplatsen, strävade efter perfektion och när det kändes som att det tog stopp, bet hon ihop och körde på ännu mer.
Erfarenheten av psykisk ohälsa har gett Ann insikt om hennes begränsningar, men även lärt henne att acceptera sig själv.
Stina beskrev insikten om sin psykiska ohälsa som; Man går i ett sådant hamsterhjul
tills det händer något, som att stoppa in en pinne i hamsterhjulet. Precis som Ann
beskrev det, så upplevde Stina att hon bara körde på, men att kroppen till sist sa stopp. Hon kände sig väldigt egocentrisk, då hon hade familj och barn, men kunde samtidigt inte påverka sitt mående och beteende, eftersom den psykiska ohälsa hade överhanden. Stina insåg att hennes situation var ohållbar och sökte hjälp "Det är inte
värt att må såhär dåligt och kämpa på som jag har gjort, och utsätta min kropp för det hära, och framförallt min omgivning". Denna insikt medförde en lärdom om att
acceptera sin situation och sina begränsningar. Även Kajsa menar att hennes
erfarenhet av psykisk ohälsa har medfört en bättre insikt om både sina förmågor och begränsningar samt en förmåga att identifiera sina behov på arbetsplatsen. Trots detta menar Kajsa att även om hon har bättre förståelse för sig själv, så har det varit svårt att förmedla varför situationen ser ut som den gör till sina kollegor och sin chef. "För
att jag vet att jag behöver det för min psykiska ohälsa men det har ändå varit svårt att få de andra att förstå, att förklara varför det inte riktigt går, även om vi är öppna
Lisa beskriver insikten om och återhämtning från psykisk ohälsa som en existentiell process där man måste fundera på vem man är och vad man vill i livet, eftersom den psykiska ohälsan på ett sätt gör att man förändras som person. “Dels tror jag att det
är lätt att känna sig själv när man mår bra, det är jätteenkelt, men när man mår dåligt ska man lära sig känna en annan sida av sig själv som inte alltid är så trevlig och den ska man ju förlika sig med”. Lisa menar att människor måste lära känna sig
själv på nytt när man mår dåligt, och att denna sida är svårare att acceptera än den man har när man mår bra.
3.1.2 Förståelse för andra
Ödmjuk var ett nyckelord som beskrev den ökade förståelsen gentemot andra med psykisk ohälsa. Lisa menade att hennes erfarenhet av psykisk ohälsa har gjort henne väldigt ödmjuk, då man aldrig kan veta vad människor går igenom och att psykisk ohälsa oftast inte syns utanpå. “Jag är inte rädd för att fråga någon, hur mår du.
Folk säger ju alltid bra, men jag menar hur mår du på riktigt”. Även Ann beskrev
sig som mer ödmjuk gentemot andra som mår dåligt.
Eva upplever en bättre förståelse för andra, på det sätt att hon ser andra saker, eftersom hon varit i samma situation. Precis som Lisa, menar Eva att psykisk ohälsa oftast inte syns utanpå; "Det är nog det att när man själv har varit i en situation så
tror jag att man ser andra saker. Vissa som kanske kommer väldigt välsminkade, välklädda, därför att de döljer någonting. De har kanske lagt ner all sin energi på att se presentabel ut, men sitter man bara och pratar med dem så kan man märka att de mår inte egentligen så bra".
KBT (Kognitiv Beteendeterapi), handlar om självinsikt, men både Kajsa och Stina uppgav att deras erfarenhet av KBT, har gett dem ökad förståelse för andra
människor. Stina menade att hon har lättare för att upptäcka psykisk ohälsa hos andra människor, på det sätt att hon märker när hennes kollegor mår dåligt eller är
utmattade och kan stötta dem i de situationer “Vi förstår varandra liksom, ja men gå
du ut och ta en paus”. Kajsa använder sin erfarenhet som kunskap i mötet med
människor som hon upplever som otrevliga eller avvisande, genom att tänka; ”Hon
kanske inte mår så bra”. På samma sätt upplever Stina att det är en trygghet i sina
kollegor med liknande erfarenheter av psykisk ohälsa, då hon känner att de har lättare att förstå varandra och varandras behov, som resultat av dessa erfarenheter; “Det är väldigt värdefullt att man kan ha en dialog med de som faktiskt varit med om
det. För man har en mer förståelse. För de som inte har det, det är väldigt svårt att sätta sig in i det”. Eva menar att det är denna förståelse som har inneburit att hon är
bättre på att stötta och hjälpa andra i sitt arbete som sjuksköterska; "Jag tror ibland
att man, det är bättre om man varit med om det, att man vet också hur svårt det är att ringa. För ibland är man bara så förlamad, depressiv, så att bara ta sig ur sängen och tanken på att ringa till någon är hemsk. Har man inte förstått vilken tröskel det kan vara[...]".
3.2 Tema: Stigma
Temat stigma är en faktor vi inte räknade med i förarbetet av denna studie. Trots detta framkom stigma i intervjuerna mer eller mindre uppenbart, då informanterna använde stigma som begrepp med nyckelorden; Stämplad, dum i huvudet,
normal, klassas, döma, folk tycker, undanflykt, fördomar, skam, ligga till last, skyller på det. Sjuksköterskan Eva som arbetat med beroende pratade mycket om stigma
inom beroendevården, men också den stigma hon själv upplevt i samband med sin psykiska ohälsa.
3.2.1 Självstigma
Orden skam eller skäms användes flitigt av samtliga informanter. Det som framkom tydligt i intervjuerna var att både stigma och självstigma har ett direkt samband med förståelse för psykisk ohälsa. Ann förklarar att de som inte förstår, ser det som att man är lat eller struntar i sina arbetsuppgifter, vilket överförs på Ann själv; Men sen
alltså dom är ju jättesnälla men där är ju vissa som, alltså orkar hon inte det, och så känner jag att jag myglar och det är en stor tröskel att komma över”.
Lisa berättade inte så mycket om sin psykiska ohälsa för sina arbetskamrater, då hon var rädd att det skulle låta som att hon skyller på det; “Mina kollegor, jag berättade
nog inte jättemycket för man är ju rädd att det ska ligga till last eller vad man nu ska säga, att man skyller på det”. Även Kajsa beskrev svårigheter med hur hon skulle
uttrycka sina begränsningar och behov, då det låter som en undanflykt; [...] för jag
har lite svårt att dels berätta det och dels att säga det för att säga ”jag behöver detta på grund av detta” för då känns det som en undanflykt. Och jag vill inte ha det att skylla på”.
Skam är en stor del av den stigma som drabbar individen, då man ofta har en uppfattning om hur man ska vara och bete sig, vad som är accepterat. Lisa påtalade skammen som följde med tanken på att bli sjuk; “Jag hade skämts för att vara
hemma när jag inte är sjuk. Fast det är man kanske på väg att bli”. Även Stina
pratade mycket om skam i samband med behandling och menade att detta berodde på kraven hon ställde på sig själv; “För ibland har man en sådan prestation och
framförallt i min situation så jag var väldigt, det skulle vara perfekt, inte perfekt men man har stora krav på sig själv”.
Eva pratade om stigma som ett omedvetet fenomen, där man kommer till insikt genom att hamna i den situation man haft fördomar om; “När man får den här
depressionen, då har jag alltid tänkt att man älskar ju sitt barn innan de är födda. Att det kanske är bra att få en sån käftsmäll och inte sätta sig på höga hästar och tänka "varför gillar inte hon sitt barn, det är ju bara till att göra" och det gör man ju”. Detsamma säger Ann om fördomar; “Dom flesta är ju bra men jag tror nog att gemene man att man har nog dom här fördomarna och som jag faktiskt hade[…]”.
Därför kan man tänka att det är svårt för människor som inte har erfarenhet av
psykisk ohälsa att ha förståelse, särskilt eftersom fördomar och stigma är vanligt. Eva menar att hon aldrig hemlighållit att hon lidit av psykisk ohälsa, då hon anser att det bidrar till stigmatiseringen; “Sen har jag aldrig hållit nånting hemligt om att jag har
mina psykiska diagnoser därför att då skulle jag hjälpa till med stigmatiseringen”.
Även i fall som kan tyckas helt normala, visar sig stigman, då människor, enligt Eva, inte ens får lov att må dåligt längre; “Det var precis som att det var skamligt, och det
skrämmer mig att det är så himla skamligt. Herregud min bror är döende och jag får inte vara ledsen för då bryter jag ihop och då är jag ett psykfall. Och hon sa "ja, det är ju så pinsamt att vara så här märklig". Så sa jag "Du är inte märklig, det är faktiskt väldigt normalt". Hon var ju ledsen emellanåt men så tänker jag, gud vad
konstigt att det är stigmatiserat, jag mår dåligt. Även i en sån situation där det är en kris. Har det gått så långt att man inte får må dåligt längre. Det är hemskt”.
3.2.2 Stigma
Ann kan uppleva stigma i sitt dagliga arbete, då andra inte har en förståelse för vilka begränsningar hon har till följd av sin psykiska ohälsa; “Att det är inte som man
myglar utan man klarar det inte, spelar ingen roll hur mycket du vill”.
Lisa menar att stigmatiseringen visar sig i vardagen genom att man undviker att prata om psykisk ohälsa; “Men människor i allmänhet pratar ju inte om psykisk
ohälsa[...]För det är ju så tabubelagt att det är hemskt”. Detta innebär på
arbetsplatsen i allmänhet, men också att man som individ inte berättar när man mår dåligt, något som Lisa anser behöver förändras; “Men det är ju så tabubelagt, det är
ju ingen som vill säga att jag är nog på väg in i väggen, eller att jag känner mig jätteledsen och så, det gör mig arg för jag hade önskat att man var mer öppen för man hade ju kunnat hjälpa varandra. Men nu har det blivit och det är bara mina egna tankar, att i samhället vill alla framställa sig som väldigt starka personer, att alla klarar väldigt mycket. Men sen sitter det kanske en i en arbetsgrupp som mår väldigt dåligt som tänker att jag inte kan berätta det för dom för dom andra är så starka, de kommer aldrig att förstå”. Lisa menar att samhällets normer bidrar till en
ohälsosam syn på psykisk ohälsa och att detta i sin tur bidrar till att människors psykiska hälsa ignoreras; “För många år sedan började det en ny tjej som var lite
blyg, sen frågade jag henne hur hon hade det där hemma, så bara tittade hon på mig och brister, hjälp mig, och absolut ska jag göra det. Men där tänker jag att man kunde också bara valt att börja blunda”.
Eva som har lång erfarenhet inom vården har mycket erfarenhet av den stigma som patienter upplever dagligen, något som hon aktivt arbetar mot; “Jag tror att många
kanske inte fattar, man får ju skärpa sig, och man får göra det och vill man ha nån hjälp får man ju. Men man förstår inte det att det är jag som ska förstå att de inte har förmågan och jag tror att många tänker så här att de får skärpa sig. Och det kan de ju inte”. Eva beskriver i sin intervju, flera situationer, där hon pratat med patienter
som på olika sätt uttryckt skam eller oro för vad andra ska tycka; “Och när man då
berättar att, du är ju välvårdad och så, då kan de berätta att det tog mig 2 timmar att göra mig i ordning, jag kan inte gå ut utan att göra det här, vad ska grannarna tro och vad ska den tro”. Eva menar att detta synsätt hänger ihop mycket med hur man
ser på andra, mycket likt det Lisa sa, eftersom människor ofta sätter upp en fasad av att vara starka och perfekta; “Så sa jag "nu låter det som att du varit på Facebook,
för där äter alla oxfilé och så är det bästa pojkvännen som kommer hem och allt är så jävla perfekt". Vem fan skriver "nu har vi dåligt med pengar, nu kom den jävla idioten hem, ostädat är det, orkar ingenting". Vem skriver en sån uppdatering på Facebook? Tänker att om man är ung så måste det vara jättehemskt, jaha där har de det så perfekt, för vad är egentligen perfekt, om man hade börjat gräva. Sen är det ju så, vad är perfekt? Det som är perfekt för dig är inte det för mig. Det sitter ju bara i vårt huvud egentligen”.
Just i Evas arbete med patienter inom beroendevården, har hon sett den stigma patienterna möter, särskilt från vårdpersonal; “Sen många på det jobbet jag har nu
tycker att de ska hårdgranskas]…]De är inte per automatik dåliga föräldrar för att de har använt substanser som inte har varit bra. Kan ju inte bara döma ut folk för att
de har använt narkotika, jag kan inte göra det och tycker det är hemskt att folk tycker att man bara ska ta barnen ifrån dem för vad har de då kvar att kämpa för[...] De är ju bara människor. Vissa verkar se dem som nåt helt annat”. Eva upplever
även en del stigma riktad mot henne själv när hon uttrycker att hon tycker om sina patienter; “Jag går ju dit och jobbar på helgerna och så säger nån "ska du jobba
där, hur kan du jobba med dem?". DEM som om det är nån grupp pestsmittade. Och då säger jag att jag gillar att jobba med beroendepatienter och då tittar de ibland på mig som om jag är knäpp”. Detta menar Eva verkar bero på att människor med
missbruk klassas som mindre än människor, att man är mindre värd, eller en sämre människa på grund av sitt missbruk;“Jag tycker jättemycket om dem och många
säger att "hur kan du tycka om dem", men de är människor. De är ju människor som alla andra. Att de har gjort taskiga val, ja det har de väl gjort. Men det är ju ingen som sitter och säger när de är 12 att jag tänkte att jag ska bli heroinist och
prostituera mig, det är jättebra, så när jag är sådär 18-20 så ska jag ha gjort det”.
Eva bekämpade även stigma hos sina egna patienter. Hon berättar om situationer, som är ganska vanliga inom beroendevården, då patienter skulle utredas för
psykiatriska diagnoser. Patienterna blev ofta rädda för att bli stämplade; “Det är det
här med att folk kommer tycka man är ännu mer knäpp. Inte nog med att man är beroende, narkoman, utan nu ska man dessutom ha en psykisk diagnos. För att det är så stigmatiserat, har man ADHD så är man dum i huvudet. ADHD är inte
detsamma som att vara dum i huvudet”. Eva har många gånger upplevt att människor
med missbruk upplever eller anser att deras liv inte är värt någonting. Därför har hon bekämpat stigma på ett sätt som, enligt henne, kanske var att gå över gränsen.
Genom att berätta om sin egen psykiska ohälsa, kunde hon rubba bilden av normer hos sina patienter; “[...] Men om jag har alla de diagnoserna, förändrar det din syn
på mig? "Nej det skulle det inte OM du skulle ha det". Men jag har det. "Men du sitter ju här, det kan du inte ha"”. Eva upplever att stigma ger människor, både med
och utan erfarenhet av psykisk ohälsa, uppfattningen om att man inte kan arbeta eller ens fungera som en normal människa. Av denna anledning, berättar Eva gärna om sina erfarenheter av psykisk ohälsa, i syfte att motverka stigma.
3.3 Tema: Svårigheter
En metod för att upptäcka strategier i arbetslivet var att fråga informanterna om vilka svårigheter de upplever i samband med sitt arbete. Utifrån svaren formades temat svårigheter som i sin tur delades upp i två subteman; Sociala- och psykosomatiska faktorer. Nyckelorden; stress, kontroll, orka, krav på sig själv, går på reserven,
koncentrerad, gräns; sammanfattar informanternas psykosomatiska svårigheter i
arbetslivet, ofta till följd av erfarenheten av psykisk ohälsa. De sociala faktorerna utgörs av nyckelord som; kan inte leva upp till alla skyldigheter, känslig för
människor, småprata, måste vara tillmötesgående, prata med massa andra, folks sätt att uttrycka sig, tydlighet, feedback, överkompensera, energi; och kännetecknar
informanternas sociala förmåga och behov.
3.3.1 Psykosomatiska faktorer
Somatiska symtom är vanligt när det gäller psykisk ohälsa, något som informanter beskrev som vanligt förekommande. Flera informanter beskriver de fysiska åkommor som uppkom i samband med deras psykiska ohälsa, och trots att de har flera
strategier för att hantera dessa symtom, är det ofta en varningssignal för
upptäcka och hantera varningssignaler. Stina beskriver sina somatiska symtom just som signaler; “För det är så mycket som sitter i kroppen och inte bara i psyket, utan
i kroppen. Med andningen och spänningar som sätter sig i kroppen[...] För det blir ju en signal på något sätt”. Stina menar att det är väldigt viktigt att lyssna på
varningssignalerna; “Känner jag att nu händer det någonting med min kropp, att
man lyssnar på signalerna”.
Stina beskriver utmattning som att vara i en bubbla, där man inte kan ta in intryck eller känslor. Ann upplever att psykisk utmattning, för henne, kan visa sig fysiskt genom yrsel, illamående, och utslag; “Ehh så blev jag yr igen men då blev jag yr
hela dagen och ja yr och mådde jätteilla och så [...] Sen fick jag utslag över hela kroppen[...] Men än idag när jag stressar och sånt så kan jag få vissa utslag?”.
Dessa varningssignaler är viktiga för att Ann ska uppmärksamma sin psykiska hälsa, men menar att när symtomen uppkommer, är det ofta för sent för åtgärder. En orsak till just stress är känslan av inte ha kontroll. Stina menar att känslan av att inte ha kontroll, bidrar till stress, som i sin tur leder till psykisk ohälsa; “För det kan också
vara en sådan grej som har stressat mig väldigt mycket [...] Att man känner att man inte har kontroll, jättejobbigt”. Denna känsla av att inte ha kontroll, beskriver Stina
som känslan av att falla baklänges när man sitter på en stol, eller att hänga i en ballong.
Ett återkommande nyckelord är ordet; orka, något som Kajsa upplever som ett fysiskt symtom; “På jobbet vill jag fungera och döljer de svårigheter jag har, men
det visar sig istället i problematik på hemmaplan[...] såna enkla saker som att jag inte orkar göra nånting”. Även Ann ser orken som en svårighet, då det är svårt att
hitta balansen; “Ena dagen kan gå jättebra och då gör man kanske 10 uppgifter, men
nästa dag kan man kanske bara göra två, men då kör jag på 10 uppgifter igen så det är en svår balansgång”. Kajsa menar att det är viktigt att kunna komma undan och ta
en paus. När hon inte kan det blir hon trött och lättirriterad.
3.3.2 Sociala faktorer
Gemensamt för Ann och Lisa var en uttryckt känslighet för människor som de inte haft tidigare. Ann upplevde interaktioner med andra i arbetsrelaterade sammanhang som utmanande och tröttsamt; “Nä det enda jag kan säga jag tycker är jobbigt är om
vi t.ex. måste vara trevliga[...]du vet småprat, man pratar om vädret och så. Man ska vara alert och tillmötesgående och så, och det kan jag tycka att då var jag trött i fredags för då fick jag använda hjärnan”. Lisa beskriver samma svårighet i kravet
att vara öppen på jobbet, men att hon inte har samma krav i privatlivet; “[...]på
jobbet krävs det en öppenhet att människor ska kunna ringa till mig, om de ska sjukanmäla sig och så. Privat så behöver jag inte det, jag kan själv välja vems problem ska jag lyssna på”. Även i utbildningssammanhang, med sorl som Ann
beskriver det, blir hon väldigt trött. På samma sätt upplever Lisa vissa människor som mer energikrävande än andra, både i arbetslivet och privatlivet; “Ja, jag har
blivit väldigt känslig för människor. Det kan fungera ett tag men sen så känner jag att de tar energi och sen så måste de väljas bort. Eller att jag måste lära mig hålla dem på lite avstånd”. Trots detta menar Lisa att just den sociala delen av arbetslivet
är en viktig faktor för att motverka psykisk ohälsa; “För det går ju oftast så långt att
människor blir sjukskrivna 100%, men hade man uppmärksammat det i tid så hade det kanske räckt att man blivit sjukskriven 50%. För då behåller man ju det sociala, man har någonting att sköta, man behöver gå upp på morgonen, som jag tror är
