Finansiering av medicinsk forskning genom stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne, 1931-1964

(1)

UPPSALA UNIVERSITET Ekonomisk historia B VT 2016

Författare: Erik Ahlenius Handledare: Daniel Normark Datum för ventilering: 3/6, 2016

Finansiering av medicinsk forskning

genom stiftelsen Therese och Johan

(2)

0

Innehåll

Abstract ... 1 1. Inledning ... 2 1.1. Presentation ... 2 1.2. Teori ... 4 1.3. Metod... 5 1.4. Syfte ... 7 1.5. Litteratur ... 7

2. De disciplinära storleksförhållandena över tid ... 8

2.1. 1931-1932 till 1935-1936 ... 9 2.2. 1936-1937 till 1940-1941 ... 10 2.3. 1941-1942 till 1945-1946 ... 11 2.4. 1946-1947 till 1950-1951 ... 12 2.5. 1951-1952 till 1955-1956 ... 13 2.6. 1958-1959 till 1963-1964 ... 14 2.7. Sammanfattning ... 14 3. Karolinsk dominans? ... 16

4. Den kemiska och fysiologiska forskningens karaktär ... 17

4.1. Kemisterna... 17

4.2. Fysiologerna ... 22

5. Avslutande diskussion ... 25

6. Bilagor ... 27

7. Tabell- och bilageförteckning... 30

8. Källförteckning ... 31

(3)

1

Abstract

In the first half of the 20th_{century, the researchers in the medical sciences in Sweden were} dependent on funding from private foundations. Earlier research has shown that the foundation Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne was a financier of great importance especially for the 1920s until the 1950s. This paper is written with the purpose of examining how the financing has changed over time, by analyzing the foundations yearly accounts from 1931 until 1963. I will show that physiologists and chemists took a dominant position in the fight for funds. In conclusion, it seems that the fact that the colleague of teachers at Karolinska had the power to decide who to fund were an important factor for the foundations activity. The characteristics of the medical research exercised by the researchers applying for funds were not the sole factor which affected the outcome.

(4)

2

1. Inledning

1.1. Presentation

Den 11 november 1922 överlämnade Knut Andersson ett arv på fem miljoner kronor till Karolinska Institutet genom stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne, uppkallad efter hans avlidna föräldrar. Dess syfte var enligt donationsbrevet att genom sin årliga avkastning gagna det allmänna bästa, genom vetenskaplig forskning eller praktiska åtgärder som upplysningsverksamhet.1_{I och med stiftelsens uppkomst ansågs det av Karolinska Institutets} lärarkollegium, vilket var stiftelsens kontrollerande organ, att det helt plötsligt fanns resurser nog för att kunna bedriva den forskningen de ville under det tidiga 20-talet. Däremot så verkar dessa planer ha skurit sig med Knut Anderssons, vilket tvingade kollegiet till förhandlingar om stiftelsens stadgar och syfte vilka fastställdes 1935.2 Den starkt humanitära karaktären och intresset av att finansiera stora vetenskapliga projekt som synliggörs i donationsbrevet och efterföljande stadgar, samt faktumet att erkänt stora forskare som nobelpristagarna The Svedberg och Ulf von Euler varit återkommande anslagstagare, visar att denna stiftelse spelat en roll i svensk medicinsk forskning. Då Andersson även tillät kollegiet att förändra stadgarna efter hans död (1938), så länge inte stiftelsens humanitära syfte – att lindra, bota och förebygga lidande genom praktisk medicinsk verksamhet samt forskning – äventyrades, har lärarkollegiet haft möjligheten att vidta åtgärder för att hålla stiftelsen aktuell, samt ej varit bunden till att finansiera en viss disciplin. På grund av dessa anledningar finns det en stor möjlighet att stiftelsens historia kan belysa svensk medicinsk forsknings olika trender och verksamma personer.

Privata donationer var en mycket viktig finansiell resurs för medicinsk forskning i Sverige under denna period. Utöver inhemska alternativ som den Anderssonska fonden och senare Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, fanns även möjligheten för att få personligt understöd från den amerikanska Rockefeller Foundation, vars relation till Karolinska Institutet har legat till grund för Olof Ljungströms bok Ämnessprängarna: Karolinska Institutet och Rockefeller Foundation 1930-1945. Dennas stiftelses medicinska flygel hade ett uttalat syfte att ge finansiellt stöd som startkapital till lovande forskare i världen, främst till de vars forskning i dag kan eventuellt klassificeras som molekylärbiologisk eller biokemisk. Till skillnad saknade den Anderssonska fonden denna uttalade funktion, utan tycks ha riktat sig likvärdigt till alla inom den medicinska forskningsvärlden som behövde finansiellt stöd med alla slags projekt som hedrade den

1_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1958/1959, (P. A. Norstedt & Söner: Stockholm, 1960),}

s. 3-6. För Svedberg och von Euler, se till exempel årsredogörelsen för 1936/1937.

(5)

3

hippokratiska eden. I nekrologen för Knut Andersson, publicerad i Svenska Dagbladets Årsbok för händelserna 1938, hade Hilding Bergstrand, professor i allmän patologi på KI och medlem av prövningsnämnden i 13 år, följande att säga om stiftelsens betydelse:

Knut Anderssons donation för medicinsk forskning har varit en av de allra viktigaste av de faktorer, som möjliggjort för den svenska medicinen att hålla jämna steg med den övriga snabba kulturella utvecklingen i landet under de senaste årtiondena. Knut Anderssons namn skall därför alltid inta en hedersplats i vår odlings historia.3

Som sagt så gav Knut Andersson stiftelsens tyglar till Karolinska Institutet, men dess syfte var inte att fungera som extra institutionsmedel för KI, utan skulle vara medel tillgängligt för forskare över hela Sverige. Om fördelningen var rättvis i realiteten har däremot ifrågasatts, exempelvis av Georg Kahlson (1901-1982), lundensisk professor i fysiologi. Enligt honom var det en allmän trend att KI plundrade stiftelsers spargrisar, på forskare befästa i Lund och Uppsalas bekostnad. Trots avståndet hade han nära kontakter med de karolinska kollegorna, och mer och mindre smickrande åsikter om personerna på KI han kommit i kontakt med. Einar Hammarsten, professor i kemi och farmaci samt vid två tillfällen ledamot för den Anderssonska stiftelsen, karaktäriserar han som en klanhövding över ett ”imperium” av kollegor, med ett nedlåtande beteende mot det mesta icke-kemiska medicinska. Ljungström menar att det finns belägg för detta porträtt av Hammarsten och hans inflytande på KI, om än inte fullt ut på det ogenerösa vis Kahlson uttrycker sig på.4 Med andra ord framlägger ovanstående att forskares möjlighet till att få anslag inte bara påverkades av hur väl forskningsprojektet passade stiftelsens syfte, utan även att din disciplin, ditt fäste och ditt nätverk av kontakter var viktiga faktorer. De finansiella resurserna var begränsade och konkurrensen hög.

3_{H. E. Kjellberg (red.), Svenska Dagbladets Årsbok, Vol. 1938 (Åhlens & Holms Boktryckeri: Stockholm,}

1939).

4_{Olof Ljungström, Ämnessprängarna: Karolinska Institutet och Rockefeller Foundation 1930-1945, (Karolinska}

(6)

4

1.2.

Teori

Då anslagen till stiftelsen delas ut till personer eller organisationer (två stycken organisationer förekommer) för specifika projekt, och inte exempelvis till institutioner för att finansiera deras vanliga verksamhet, måste anslagstagarna förstås som representanter för sin disciplin och institution för att kategorisering ska vara möjlig. Denna generalisering fyller även det mer praktiska i att göra materialet överskådligt och möjligt att bearbeta i en B-uppsats. En annan praktisk avgränsning är följa de individer som mottagit anslag minst fem gånger. Detta leder givetvis till att svaret på frågan om disciplinära trender i finansieringen genom Anderssonska stiftelsen blir av mycket konkret anledningar generaliserande, men välgrundade slutsatser bör kunna dras av att följa de framsållade personerna. Vidare leder avgränsningen till att uppsatsen kan lyckas bättre med att besvara frågor om disciplinära trender, som mer specifika forskningsämnen vilka stiftelsen finansierat, då möjligheten finns att ha tid att fördjupa sig i de återkommande anslagstagarna.

Förantagandet att se personerna som representanter vilar på att docenturer och professurer var (och är) tituleringar som berättar inom vilket fält fanbärarna verkar och i många fall är undervisningsskyldiga i. Det är även professorer som hade uppgiften och den största möjligheten att företräda sitt ämne aktivt, genom att upprätta ämnesgränser och ämnenas karaktär. Olof Ljungströms verk om en del av Karolinska Institutets historia framställer det som en kollektiv process att skapa demarkationslinjer mellan först prekliniska och kliniska fält, och sedan discipliner sinsemellan i inkluderande och exkluderande syfte.5_{Utformandet av} discipliner och institutionalisering är alltså en process som människor utför, människor med olika motiv, karaktärsdrag och alla andra egenskaper som definierar oss. Med all sannolikhet har forskarna i fråga haft ett intresse av att just få sina ansökningar beviljande, dels för deras egna projekts skull men också för att disciplinen de verkar inom ska få ett erkännande. Institutionalisering kan med andra ord sägas vara ett sätt att erkänna professioner, vilket ger representanterna en större möjlighet att göra anspråk på både lärosätenas geografiska resurser (lokaler), men också deras finansiella resurser. En av dessa resurser var just pengarna som fanns inom den Anderssonska stiftelsen.

Ljungström menar att det förekom konkurrens mellan forskarna knutna till KI om just sådana här resurser, särskilt bland fysiologerna och kemisterna under perioden 1930-1945, en konkurrens som ibland ter sig vara ren rivalitet. Konkurrensen hade med andra ord också en djupare disciplinär nivå än den mellan lärosäten som Kahlson gav uttryck för. I KI:s fall kom

(7)

5

den bland annat till uttryck genom direkta uttalanden om den egna professionens överlägsenhet, som kemisten Einar Hammarsten såg till att meddela till omvärlden.6_{En möjlighet med} infallsvinkeln att se representanter för discipliner att kunna ta människors ageranden – Hammarstens ovannämnda prestigekonstruerande agerande till exempel – i ett ekonomiskt ekosystem i beaktning för de utfall som framkommer. Denna infallsvinkel har visat sig vara fruktbar i den undersökningen om forskares relationer till den tidigare nämnda internationella stiftelsen Rockefeller Foundation Ljungström utfört. Hans källmaterial har varit mer rikt på material som visar den kommunikationen individerna och stiftelsen deltog i, för att komma under siffrornas yta. Denna uppsats biografiska kunskap är mer begränsad, men tillräcklig för att kunna sätta in den Anderssonska fondens verksamhet i sammanhang.

1.3. Metod

För varje räkenskapsår skrev och trycktes en redogörelse som berättar om lärarkollegiets utformning; vilka personer eller organisationer som beviljats anslag; dessa personers akademiska titel (dock ej disciplinär tillhörighet eller lärosäte), beskrivning av forskningsprojektet som beviljats samt anslagets storlek i kronor. Även en redogörelse för stiftelsens ekonomiska förvaltning finns i dessa dokument. Det är ett väldigt rikt material, som berättar om en stor mängd svenska medicinska forskares arbetsprojekt i någorlunda detalj under nästan 30 år, hur en del av deras finansiering var beskaffad samt även fondens ekonomiska ställning. Uppsatsen vinkel kommer vara att försöka behandla materialet i breda termer, genom att utröna den understödda medicinska forskningens disciplinära och subdisciplinära trender. Därför kommer intresset ligga i att studera lärarkollegiet, anslagstagarna och deras anslag, och ha högst sekundärt intresse i de ekonomiska redogörelserna.

Dokumenten som redogör stiftelsens räkenskapsår täcker varje år från 31-32 till 47-48. Härefter finns dokument för räkenskapsår 49-50, 51-52, 53-54, 55-56, 58-59, 60-61 och 63-64. Det innebär att inga slutsatser kan dras om discipliners ställning direkt genom att jämföra anslagsvolymens utveckling under 31-32 till 63-64, utan fälten måste jämföras med varandra för att trender ska kunna utrönas. Ett annat problem är att informationen om personerna som redovisas löpande i tabeller har insamlats från flertalet olika volymer av en skrift. Om alla poster skulle redovisas med exakthet som noter hade det inte funnits något utrymme kvar för analys. När jag hänvisar till stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne hänvisas det till serien som

(8)

6

helhet, om inte referensen anger specifikt årtal. Jag anger även vilka volymer av Vem är det och Vem är vem den kompletterande informationen om anslagstagarnas akademiska biografi går att finna, men redovisar ej varje post för sig i exakthet, på grund av praktiska skäl.

Trots att de inblandade läkarna disputerade vid en särskild institution och vidhöll docenturer och professurer i definierade discipliner kan kategorisering i flera fall vara en komplex fråga. Som Olof Ljungström i sin bok Ämnessprängarna: Karolinska Institutet och Rockefeller Foundation 1930-1945 fångande formulerar det är utformandet av discipliner en historisk institutionell process, en konstruktion av infrastruktur som i sin natur är föränderlig och med varierande träffsäkerhet beroende på plats och tid.7 Det var även en process som forskarna under denna tidsperiod själva deltog i, vilket främst märks i hur definitionerna av sitt professionella jag kan variera forskare sinsemellan i biografiska uppslagsverk.

Ljungström menar vidare att 1900-talets (främst) första hälft karaktäriserades av skickliga amatörer, ofta autodidakter, som tillsammans formade om och skapade nya discipliner, genom att spränga traditionella gränser.8 Med andra ord så bör den inneboende trögheten i institutionalisering leda till att den officiella ämnestillhörigheten en person haft vid ett tillfälle kan vara missvisande. Kategoriseringen blir således i många fall en bedömningsfråga där både officiella tituleringar och de uppgifter som personerna själva lämnat i uppslagsverket Vem är det avgör. Till detta uppslagsverk har i stort sett alla forskare lämnat uppgifter om inom vilka discipliner de skrivit akademisk litteratur inom. I flertalet fall har forskare nämnt discipliner de aldrig, enligt deras titlars betydelse, varit verksamma inom. Det tredje verktyget är de korta beskrivningarna av forskningsprojekten som anges i stiftelsens årsredogörelser, om tvivel fortfarande finns. De två senare källorna är även viktiga för att kunna utröna forskningstrender i den mening att se vad forskarna faktiskt gjort i sina laboratorier.

Det förekommer att medicine studerande, kandidater och licentiater är anslagsmottagare, vilket är titlar som inte avslöjar vilket fält deras forskning kan kategoriseras under. I dessa fall får framtida docenturer och professurer, samt vad de uppgett i uppslagsverken att de skrivit inom avgöra klassifikation, på antagandet att de fått en högre titel på den fakultet eller motsvarande på annat lärosäte de bedrivit sin forskning som ”unga” läkare. Dessa anledningar ligger till grund till varför uppsatsen tecknar en historia över personer som representanter för sin disciplin mer än en historia över discipliner.

7_{Ljungström, Ämnessprängarna, s. 15f.} 8_{Ibid., s. 27f, 31.}

(9)

7

1.4. Syfte

Syftet med uppsatsen är att studera hur lärarkollegiet och stiftelsens prövningsnämnd på Karolinska Institutet mellan år 1931 och 1963 använt stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne för att finansiera medicinsk forskning, utröna förändringar över tid och hur dessa är relaterade till varandra. Syftet behandlas genom följande frågeställning:

 Hur är anslagen fördelade, totalt och över tid, över de förekommande disciplinerna och städerna?

 Vad finns det för anledningar till att de mest framstående disciplinerna varit så belönade?

Uppsatsens syfte kan således sägas vara tudelat. Det ena delsyftet är att lyfta fram ett källmaterial som, så vitt jag vet, ej undersökts tidigare av historiker, och presentera hur detta är beskaffat genom att besvara frågeställningens två första punkter. Det andra delsyftet är att kontextualisera materialet och kunna ge svar på varför materialet ser ut som det gör. Genom detta arbetssätt hoppas jag nå både översiktlighet och en mer djupgående analys.

1.5. Litteratur

Då källmaterialet oftast ger minimal information om personens disciplinära tillhörighet, har uppslagsverket Vem är det? använts för att komplettera anslagen med biografisk information om personernas akademiska karriärvägar. För en introduktion till en stor andel av tidens forskare, deras finansiella kanaler samt som ett exempel på hur en analys av den svenska medicinska forskarvärldens kontakter med en privat stiftelse har jag använt mig Olof Ljungströms bok Ämnessprängarna: Karolinska Institutet och Rockefeller Foundation 1930-1945.

(10)

8

2. De disciplinära storleksförhållandena över tid

Hur många personer fick anslag fem eller fler gånger, och i vilken disciplin forskade de inom vid anslagstillfället? Nedanstående tabell är främst till för att ge en översiktlig helhetsbild, vilken kan användas för jämförelser med de trender som framkommer i studiet av förändringar över tid. Jag har valt att arbeta med och redovisa de discipliner som haft minst två representanter, men detta bör ses som ett absolut minimikrav.

Tabell 1: Antal anslag och personer kategoriserade efter akademisk tillhörighet vid anslagsbeslut, 31-32 till 63-64.

Disciplin Antal anslag Antal personer

Anatomi 22 3 Endokrinologi 10 2 Farmakologi 38 6 Fysiologi 125 14 Histologi 52 7 Kemi 136 15 Kirurgi 18 3 Medicin 44 8 Neurologi 17 3 Obstetrik o gynekologi 39 4 Patologi 86 9 Pediatrik 23 3 Psykiatri 10 2 ÖNH-sjukdomar 32 6 Summa 649 84

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne; Vem är det?, Vol. 1933, 1943, 1963. Tabellen säger att fysiologer och kemister som grupp var de som åtnjöt både markant flest anslag och var störst sett till antal personer som bedrev forskning inom fältet. En förklaring kan givetvis vara att sett till relativ storlek var dessa discipliner så stora att denna storleksordning kan förklaras utefter ett sådant faktum. Jag har tyvärr inte hittat information som redogör för hur många som var anställda på svenska universitets fakulteter under tidsperioden, då sådan information hade varit intressant att jämföra med ovanstående storleksförhållande med. Patologerna (undersöker sjukdomar och dess diagnosistering) intar en klar tredjeplats, men med ett tämligen stort avstånd från fysiologerna och kemisterna. Ska interaktionen med Knut Anderssons stiftelse tolkas som en kamp om anslag, är det en kamp som främst kemisterna och fysiologerna var slagkraftiga i.

(11)

9

Vi ser också att det enbart fanns två till tre representanter för anatomi, endokrinologi (hormonforskning), kirurgi, neurologi och psykiatri. Troligtvis påverkar uppsatsens avgränsning de få antalet, men vad för andra faktorer kan ha spelat roll?

För att undersöka ifall Tabell 1 är representativ för hela tidsserien har jag delat in anslagen i tidsperioder. Tanken är att dessa ska kunna belysa dels den Anderssonska fondens sammanlagda aktivitet, samt om det finns några tydliga trender i vilka som blir understödda av denna.

2.1. 1931-1932 till 1935-1936

Tabell 2: Antal anslag och personer kategoriserade efter akademisk tillhörighet vid anslagsbeslut, för period 31-32 till 35-36.

Anatomi 2 1 Endokrinologi - - Farmakologi 11 3 Fysiologi 18 9 Histologi 2 1 Kemi 34 11 Kirurgi 7 2 Medicin 13 5 Neurologi 6 2

Obstetrik och gynekologi 5 1

Patologi 18 7

Pediatrik 11 3

Psykiatri 1 1

ÖNH-sjukdomar 8 4

Summa 135 50

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1931/1932-1935/1936; Vem är det, Vol. 1933, 1953, 1963.

Under 30-talets första hälft var det kemister som fick flest anslag och var den största gruppen. Fysiologer och patologer sticker även ut från de andra grupperingarna och har en relativt stark ställning. Skillnaden mellan extremerna är markant. Se sedan länge institutionaliserade disciplinerna anatomi och histologi har knappt någon representation alls under dessa fem år,

(12)

10

medan fysiologerna och kemisterna som sagt är så många att vi kan tala om en gruppering, á nio och elva personer vardera.

2.2. 1936-1937 till 1940-1941

Patologi 22 8

Pediatrik 3 2

Psykiatri 5 2

ÖNH-sjukdomar 11 4

Summa 175 62

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1936/1937-1940/1941; Vem är

det, Vol. 1953, 1963.

Först och främst delar stiftelsen ut fler anslag till flera personer – dess aktivitet har ökat sedan förra perioden. Vidare vänder dessa fem år på fysiologers och kemisters stek, då fysiologerna blivit finansierade i större utsträckning. Förra tidsperiodens faktum att fysiologer, kemister och patologer är de största grupperna ser vi även här.

(13)

11

2.3. 1941-1942 till 1945-1946

Disciplin

Antal

anslag Antal personer

Patologi 22 9

Pediatrik 6 2

Psykiatri 2 1

ÖNH-sjukdomar 5 2

Summa 172 63

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1941/1942-1945/1946; Vem är det, Vol. 1953, 1963.

Krigets dagar tycks inte ha påverkat stiftelsens aktivitet i någon större utsträckning, utan antalet utdelade anslag och verksamma forskare är nästan detsamma. Fysiologerna får även här flest anslag och efterföljs av kemisterna. Till skillnad från föregående fem år får både patologerna och histologerna dela på tredjeplatsen. Fördelningen tycks vara mer jämlik mellan disciplinerna än i föregående tabeller.

(14)

12

2.4. 1946-1947 till 1950-1951

Anatomi 3 1 Endokrinologi 3 2 Farmakologi 2 2 Fysiologi 10 7 Histologi 6 3 Kemi 20 9 Kirurgi 0 0 Medicin 5 3 Neurologi - -

Patologi 14 7

Pediatrik 3 2

Psykiatri 2 2

ÖNH-sjukdomar 4 2

Summa 79 43

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1946/1947-1947/1948, 1949/1950; Vem är det, Vol. 1953, 1963.

Här kommer förändringar i framställningen ske på grund de återkommande luckorna i källmaterialet. Trots att jämförelser med de tidigare femton åren blir svårare kan fortfarande jämförelser discipliner sinsemellan göras. Tidsserien introducerar materialets titulerade endokrinologer. Vi ser också att färre antal anslag beviljas eller delas ut. Storleksmässigt var även kemister och patologer som grupp större och mer belönade med anslag än fysiologerna.

(15)

13

2.5. 1951-1952 till 1955-1956

Patologi 6 4

Pediatrik - -

Psykiatri - -

ÖNH-sjukdomar 4 3

Summa 50 31

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1951/1952, 1953/1954, 1955/1956; Vem är det, Vol. 1953, 1963.

Inga anslag utdelades till pediatriker, neurologer, psykiatriker eller kirurger. Fördelningen är däremot tämligen jämn mellan de discipliner som får något stöd överlag. Vidare är det nämnvärt att kemister som grupp är störst här, men bara två personer fler till antalet. Antalet datapunkter här tämligen få, vilket försvårar tolkningen, men det kan konstateras att någon ”överrepresentation” inte syns här, som under perioden 36-37 till 40-41. En undersökning som behandlade ett större urval kan däremot ge ett annat resultat.

(16)

14

2.6. 1958-1959 till 1963-1964

Patologi 4 3

Pediatrik - -

Psykiatri - -

ÖNH-sjukdomar - -

Summa 42 23

Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1958/1959, 1960/1961, 1963/1964; Vem är det, Vol. 1963.

De sista åren i materialet bjuder inte på några direkta överraskningar; den bristande mängden rådata omöjliggör några skarpa slutsatser.

2.7. Sammanfattning

Periodiseringen visar att utdelningen av anslag har rört sig från att täcka representanter inom tretton discipliner under de första femton räkenskapsåren, till tio stycken under tidsseriens sista period. Fördelningen av anslagen tycks dessutom ha rört sig från en tydlig satsning på främst kemister och fysiologer till att bli mer jämnt fördelat under från och med femtiotalet. Tråkigt nog har antalet forskarprojekt som klarat av urvalets sållning minskat drastiskt, vilket gör det svårt att dra starka slutsatser om fördelningen som den egentligen ser ut. Däremot har storleksordningen varierat över tid. Framför allt så är det histologer och patologer som under vissa perioder utmanat fysiologernas och kemisternas plats som de mest välfinansierade grupperna. De två toppdisciplinernas medlemmar har även varit klart störst under de femton

(17)

15

första räkenskapsåren, sedan blir fördelningen mer jämn inom de fält som är representerade. En möjlig förklaring utöver databortfall till varför antalet anslag minskar drastiskt är att lärarkollegiet och prövningsnämnden finansierar en ny skara människor; ett generationsskifte kan ha inträffat, alternativt ett märkbart skifte mot att finansiera andra forskare än tidigare. Denna skara kan förekomma så sporadiskt att de inte når upp till urvalets gräns på minst fem anslag.

Flertalet discipliner tappar, enligt urvalet, helt fäste i stiftelsen under de sista åtta åren: neurologi, pediatrik, psykiatri och öron-näsa-hals. Forskningsprojekten som sysselsatt personerna inom dessa mindre representerade discipliner kan ha blivit nedprioriterade för andra som väckte lärarkollegiets och prövningsnämndens intresse. Tyvärr kan denna fråga om prioriterade ämnen inte besvaras genom att undersöka de projekt som fått avslag, då denna information inte finns tryckt. Men genom att undersöka vilken typ av forskning som fått stöd kan eventuellt denna fråga besvaras indirekt. Främst ska fysiologerna och kemisterna undersökas, på grund av deras starka fotfäste i stiftelsen. Från att ha varit klart dominanta blir de mer och mer jämlika med de andra disciplinära representanter som förekommer. Hur har deras beskaffenhet förändrats?

Nedan följer en redovisning om hur anslagstagarna varit fördelade över de förekommande städerna vid anslagstillfället. Det kommer visa sig att Stockholm, närmare bestämt Karolinska Institutet och dess knutna institut, kommer ha en dominant ställning. Fokus kommer sedan skifta från alla representerade discipliner till att undersöka kemisterna och fysiologerna i större utsträckning, på grund av deras unika plats. Förhoppningar finns däremot om att inte bara kunna besvara kemins och fysiologins dominanta ställning, utan även varför de andra disciplinerna var så relativt dålig representerade.

(18)

16

3. Karolinsk dominans?

Har Kahlsons påstående om att det var en allmän trend att KI ”plundrade spargrisen” 9 hos alla stiftelser som fanns att tillgå någon bäring ifall vi undersöker var anslagstagarna forskade vid relevant tillfälle? Tabell 8 (se bilaga) visar hur representationen sett ut för discipliner som helhet vågrätt, och hur fördelningen sett ut under de tidigare redovisade periodiseringarna lodrätt. Förkortningarna S, L, G och U står respektive för Stockholm, Lund, Göteborg och Uppsala. Summerat har personer verksamma i Stockholm dominerat, både i hänsyn till deras disciplin och under varje tidsperiod.

Som det visar sig har majoriteten av alla anslag utdelats till forskare verksamma inom Stockholm, antingen direkt förankrade till KI eller indirekt (exempelvis Greta Hammarsten som arbetade på Serafimerlasarettet den största delen av hennes karriär). En vågrät läsning visar att inom anatomi, endokrinologi, medicin, neurologi och psykiatri har inte en enda av urvalets anslagstagare forskat utanför Stockholm vid anslagstillfället. Även en lodrät läsning berättar att Stockholms forskarstab fått flest anslag. Däremot har det förekommit märkvärda skillnader i fördelningen för de två största disciplinerna fysiologi och kemi. 79% av anslagen tilldelade kemister har stannat innanför tullarna, jämfört med 54% av anslagen med etiketten fysiologi. särskilt förstnämnda. Under 40-talets skickades till och med fler anslag med en fysiolog som mottagare söderut än vad som stannade i Stockholm. Om Kahlsons påståenden om att ett karolinskt imperium kring Hammarsten växt fram, verkar KI:s fysiologer saknat en motsvarande monark inflytelserik monark.

Nästkommande delar ska sammanfatta de förekommande forskarnas verksamhet för att se vad de gjort som intresserat den Anderssonska fonden. Det arbetet som finns kvar är att undersöka vad det är för slags forskning de återkommande fysiologerna och kemisterna fått anslag för, när detta inträffat, vid vilket lärosäte de verkade då, samt hur stort själva anslaget var. Tabell 9 (se bilaga) redogör för denna information, anslagsmotiveringarna exkluderade. Denna information redogörs i stället löpande.

(19)

17

4. Den kemiska och fysiologiska forskningens karaktär

4.1. Kemisterna

En allmän trend tycks vara att de forskare som fått anslag beviljade under de första tio åren är vinner stiftelsens bifall under i materialets senare delar. Under räkenskapsåren 36-37 till 40-41 finns alla fysiologer som framkommer representerade, samt tolv av femton kemister. Antingen så har det varit svårt för yngre forskare att bli etablerade inom stiftelsen, eller så är detta resultat helt och hållet en orsak av databortfallet i de 20 sista årens material. De personer som har lyckats ta sig in i värmen senare är biokemisterna Sune Bergström och Sven Paléus (se tabell 9, bilaga). Den förstnämnda påbörjar sin bana som understödd av Anderssonska stiftelsen tämligen starkt med att få 5000 kronor för ett arbete om de ”livsviktiga omättade fettsyrornas oxidation”. Hans senare ansökningar beviljades också för forskning rörande dessa, nämligen för undersökningar av de hormonliknande prostaglandinerna. Upptäckterna om dessa belönades med ett Nobelpris 1982.10 Nämnvärt är att forskningen om prostaglandinerna bara varit understödd när Bergström befunnit sig i Stockholm. Paléus å andra sidan fick understöd för forskning om ett enzym, kolinesteras, och en elektronacceptor, Cytokrom c. Hans eftermäle är däremot för mig okänt. Till skillnad från Bergström befann sig Paléus på KI under hela tidsperioden. Bergström däremot introduceras när han är docent i biokemi på KI, men beger sig sedan söderut och blir professor i Lund mellan 1947-1958. Han återvänder sedan till KI för en professur i kemi 1958. Om denna avstickare till Lund har påverkat KI:s vilja till att finansiera honom är svårt att avgöra. Sammanfattat så har de båda som introducerats sent i stiftelsematerialet varit biokemister, minst en av dem skulle visa sig vara exceptionell.

Biokemisten Pehr Edman introduceras blygsamt med ett anslag på 500 kronor, men får sedan betydande anslag för sina undersökningar förhöjt blodtryck (hypertoni). Den närmsta länken till andra forskare tycks vara till Erik Jorpes, också han specialiserad på frågor kring blodet.

Den sedan tidigare presenterade Einar Hammarsten belyser hur drastisk skillnaden kan vara i storleken på anslagen. Han var den som med marginal var den mest belönade forskaren med sina 49500 kr. Hans finansierade forskning tycks ha varit tudelad; dels har den behandlat cellkärnan och dess nukleotider – byggstenarna i DNA och RNA – dels har den behandlat levern i syfte att besvara frågor om perniciös anemi. Enligt Ljungström var syftet med leverforskningen att framställa ett kommersiellt gångbart läkemedel mot anemi, något som

(20)

18

verkar ha varit uttalat öppet men ej ha realiserats i slutändan.11_{Löftet om ett kommersiellt} läkemedel kan ha legat till grund för att majoriteten av pengarna Hammarsten fick just för den anemiska forskningen under 30-talet, totalt 57500 kr. Som framkommer nedan fanns det en tredje sida av Hammarstens forskning under 30-talet, nämligen studier av hormonet sekretin, ett projekt han däremot inte finansierades genom den Anderssonska fonden enligt beskrivningarna som framkommer i källmaterialet. Erik Jorpes, känd för Rockefeller Foundations funktionärer som Hammarstens närmsta medarbetare i sekretinstudierna,12 fick inte heller några anslag för detta projekt under 30-talet. Han blir däremot understödd för sekretinforskning enligt räkenskapsår 58-59, men om detta projekt har någon relation med Hammarsten personligen går ej att avgöra. Primärt så var Jorpes forskning inriktat på blodets kemi, främst förankrat i frågor om koagulation och blodgruppernas funktion. Bland annat ledde hans forskning till klarläggandet av det blodförtunnandet ämnet heparins funktion, vilket bidrog till lanseringen av heparin som det första svenska medicinska originalpreparatet.13 Dessa blodrelaterade forskningsprojekt var de Jorpes fick sina pengar för under 30-talet enligt årsredovisningarna. Hur detta sekretinrelaterade forskningsprojekt som verkar ha varit av stort intresse för KI:s kemiinstitution har finansierats är oklart. En möjlighet är att studier för sekretin utförts med hjälp av dessa pengar, men det skulle innebära ett brott mot stiftelsens stadgar. Anderssonska fonden krävde att anslagsmottagaren inom ett år efter anslagets utdelning skickade en redogörelse för vad pengarna använts till.14_{Ett sådant mygel är givetvis möjligt,} men detta hade krävt att hela prövningsnämnden godkände ett sådant agerande. Den mer troliga förklaringen är att denna forsknings understötts genom en annan institution.

Om en undersökning av vilken person som tycks ha stått Hammarsten närmast på kemiinstitutet enbart genom en undersökning av Anderssonska fondens redogörelser hade den lotten fallit på Gunnar Ågren. Det är i en ansökan han har gjort, och inte Hammarsten eller Jorpes, som visar att studier av sekretin var förekommande och finansierat till viss del av Anderssonska fonden. Däremot får han stöd för denna forskning enkom en gång, redovisad i dokumentet för räkenskapsår 1933-1934.15 Vidare får han även anslag tillsammans med Hammarsten för deras försök till proteinsyntes i proteinfritt leverextrakt. Sedan tycks det som att Ågren börjar gå sin egen väg. Forskning om ett annat hormon, ej namngivit, börjar finansieras av stiftelsen 1941, forskning som pendlar mellan att undersöka biokemiska och

11_{Ljungström, Ämnessprängarna, s. 112} 12_{Ibid., s. 118.}

13_{Ibid., s. 38.}

14_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1960/1961, s. 5.} 15_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1933/1934, s. 11.}

(21)

19

fysiologiska funktioner av sekretet. Från och med 1942 installeras Ågren som laborator i Uppsala, fortsätter sin forskning från förra året och får anslag för undersökningar av detta ej namngivna hormon fyra gånger till, för att sedan sluta blir understödd av stiftelsen. Karriären fortsatte däremot; 1962 hade han sedan femton år tillbaka varit professor i medicinsk och fysiologisk kemi i Uppsala.16

Bertil Swedins, docent i fysiologisk kemi på KI 1938, aktivitet i den Anderssonska fonden sträcker sig över tjugo år. De två första posterna visar på forskning om de röda blodkropparnas aggregationsmekanism, men primärt så har hans karriär varit koncentrerad till hormonet histamin och de kemiska orsakerna bakom förekomsten av histaminintolerans. I urvalet är han ensam om att få anslag för histaminforskning, men han kan sägas vara en medlem i den grupp på KI som varit aktiva inom hormonforskning, som Ågren.17 De utdelade anslagens storlek är inte ögonbrynshöjande, ändock har hans forskning varit av intresse för stiftelsen.

Bilden av KI som ett centrum för kemisk forskning kring levern under 30-talet understöds också av Bertils Josephsons karriär, innehavare av en docentur i fysiologisk kemi. Han verksamhet tycks ha intresserat den Anderssonska någorlunda mycket; under tidsperioden fick han sammanlagt åtta anslag och 23000 kronor som understöd. Till skillnad från den leverforskning som nämnts fokuserade Josephsons understödda projekt på gallsyrornas kemi och fysiologi, med betoning på dessa syrors kliniska och patologiska betydelse. Hans intresse tycks ha förändrats under 40-talet, då han framöver förekommer i årsredogörelserna för sina undersökningar om organismens åldrandes inverkan på blodets sammansättning, även detta av ett uttalat kliniskt intressen.18

Jämfört med de andra kemisterna som presenterats tycks Josephsons forskning vara av en annan, som sagt mer klinisk, karaktär. Däremot finns det många likheter mellan hans och Gunnar Jungners karriär. Hans 30-tal karaktäriserades också av undersökningar av gallsyror, och var även medarbetare till Josephson under minst ett år. Liksom flera andra av kemisterna vänder han sedan intresset till polynukleotida molekyler, med betoning på deras ”fysikalkemiska” egenskaper. Denna senare forskning är även den som understöds i större utsträckning, men han framstår inte som KI:s tungviktare.19 Mellan 1946 och 1947 var Jungner innehavare av två forskningstitlar, dels som docent i medicinsk kemi på KI; dels som laborator

16_{Vem är det, Vol. 1962.}

17_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne.} 18_Ibid.

(22)

20

i klinisk kemi i Umeå.20_{Docenturens avslutande 1947 sammanfaller med hans frånvaro i} räkenskapsårens redogörelser.

Professorn i medicinsk kemi, Erik M. P. Widmark, intar en unik ställning bland kemisterna, både på grund av sin forskning om alkoholens förhållande i organismer samt då han är den enda kemisten som varit permanent bosatt i Lund. Liksom Josephson verkar han befinna sig i kemisternas diaspora, då han mottar anslag sju gånger, sammanlagt 14300 kronor. 21 Avståndet till den forskning som den välfinansierade klicken på KI bedriver tycks vara stort.

Kjell Agner framstår likväl som en någorlunda självständig kemist. Han är den enda i urvalet som har en tydlig inriktning på enzymet katalas, men tillhörighet som enzymforskare har han med Hugo Theorell och Paléus. Forskningsanslagen han fick under sin tid på 30-talet som medicine kandidat för katalasforskningen var tämligen futtiga. Under krigets dagar var han däremot den näst mest välfinansierade kemisten av Anderssonska fonden, med sina 17000 kronor uppdelade på fyra anslag.

The Svedbergs plats i stiftelsen skapar viss förundran. Han forskning var kolloidkemisk snarare är medicinskt kemisk, då han främst arbetade med att utveckla och använda metoder för att separera rena proteiner från varandra. Sju år i rad fick Svedberg anslag beviljade, sammanlagt 37500 kronor vilket är en relativt sett mycket stor summa, för ett projekt som bara förklaras som ”undersökningar över äggviteämnena [proteiner]” i årsredogörelserna.22 Troligtvis har hans kontakter med KI varit en högst betydande faktor. I Uppsala Universitets gamla fysikbyggnads källare (Hus 6 på Engelska Parken) konstruerade Svedberg en så kallad ultracentrifug, en maskin som hade möjligheten att främja fastställningen av olika ämnens molekylvikter. Ett sådant var det sekretin Einar Hammarsten undersökte. Enligt Ljungström hade både Hammarsten och Torbjörn Caspersson, cellforskare på KI, någorlunda kontinuerliga kontakter med Svedberg. Att just Hammarsten var den personen som lade fram förslaget om att finansiera Svedberg till lärarkollegiet får det att framstå än mer rimligt som att det har rört sig om en situation om ett gemensamt utbyte för att främja sina egna intressen.23 Hammarstens framgång med detta visar sig även i materialet, då Svedbergs ansökningar efter första anslaget passerar prövningsnämnden i stället för lärarkollegiet, utan att Hammarsten själv sitter på en stol och utövar direkt inflytande.

20_{Vem är det?, Vol. 1969}

(23)

21

Biokemisten Hugo Theorell mottog en stor summa pengar under det tidiga 30-talet, för att sedan dyka upp igen tre gånger under 40-talets andra hälft. Möjligheten finns att fondpengarna använts av KI för att understödja en forskare de var intresserade av att knyta till Stockholm. Fram till 1937 var Theorell laborator i kemi på Uppsala Universitet, för att sedan bli professor för den biokemiska avdelningen i det nyöppnade Nobelinstitutet i Stockholm.24 Hans upptäckter om oxiderande enzymer skulle sedan belönas med ett Nobelpris 1955.25 Den forskningen Anderssonska fonden understödde honom med tycks däremot vara tämligen orelaterad till detta, då han fick stora medel för att bedriva forskning om myoglobin samt ”kataforetisk rening av högaktiva endocellulära system”.26_{I de två första räkenskapsårens} redogörelser framkommer även vem som har framlagt förslaget till att finansiera en viss forskares projekt, om forskaren inte själv skickat in ansökan. Theorells patron var Einar Hammarsten. Vad för intresse hade han av att ge sitt stöd till en uppsaliensisk forskare?

Georg Kahlsons porträtt av Hammarsten är säkerligen orättvist; mycket väl kan Hammarsten haft ett genuint intresse av att understödja forskning han ansåg viktig, vare sig forskaren befann sig på KI eller inte. Men i detta fall är det väldigt klart att Stockholm hade ett intresse av att värva honom. Årsredogörelsen för 34-35 är intressant, då Theorell får två anslag: det ena är för sitt projekt om kataforetisk rening, det andra för att Theorell ska ha möjligheten att ”odelat ägna sig åt undersökningar av” ovanstående projekt, om han förlägger sitt arbete till Karolinska Institutet.27_{Anslaget klausul förtäljer att detta inte var ett engångsstöd, utan att de} två efterföljande åren även skulle lägga 12000 kronor i Theorells ficka. Han får ett anslag till på 4900 kr efterföljande år, för att sedan inte få stöd av Anderssonska förrän 46-47.

Om Greta Hammarsten också ansågs vara en framtida resurs för KI, värd att finansiera redan under hennes tid som kandidat, är svårare att avgöra. Hennes forskning inom medicinsk och fysiologisk kemi var mer klinisk i sin karaktär, vilket avviker från de andra ofta förekommande kemisterna. Störst fokus fick orsak till och behandling av njurstenar, vilket låg till grund för hennes anslag fram till 40-talets mitt.28 1940 knöts hon indirekt till Karolinska Institutet genom rollen som klinisk laborator på Serafimerlasarettet till 1944, och redan två år senare blir hon docent i klinisk kemi på KI.29 Från och med docenturen på KI verkar hennes tidigare fokus på njurstenar få kliva åt sidan. Av Anderssonska blir hon i stället finansierad för forskning rörande

24_{Ljungström, Ämnessprängarna, s. 211}

25_{”The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1955”, Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014.} 26_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne.}

27_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne, Vol. 1934-1935, s. 8.} 28_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne, Vol. 1933/1934-1945/1946.} 29_{Vem är det?, Vol. 1962.}

(24)

22

levern, exempelvis för ett projekt med Leonard Goldberg, då docent i farmakologi på KI. Någon slags forskning som sträckte sig över de disciplinära och institutionella gränserna förekom alltså i Stockholm. Vidare karaktäriseras Greta Hammarstens roll i fonden av att hon tog emot flest anslag av kemisterna, samt att hennes medverkan sträcker sig över 25 år. Hennes projekt ter sig dock ha varit lägre finansierade i monetära tal än exempelvis Jorpes och Theorells. Sammanfattat ser det ut som att hennes verksamhet alltid varit värd stiftelsens uppmärksamhet, men att det inte var den som prioriterades högst.

Torsten Teorells karriär tog sig en kovändning, då han förflyttade sig både över landet och över disciplinära gränser. Troligtvis kan hans övergång från medicinsk och fysiologisk kemist till en fullfjädrad fysiolog som professor vid Uppsala förstås med bakgrunden att han redan sedan tidigare rört sig i gränslandet mellan kemi och fysiologi. Under hans tid på KI fick han finansiellt stöd för forskning om artificiella cellmembraner, som deras permeabilitetsförmåga, samt om orsakerna till magsyrebrist. Mycket intressant nog, och som talar för hans grens ämnesövergränsande natur, är att forskningen om permeabilitet med hänsyn till bildningen av magsyra fortsatte i Uppsala på fysiologen! Detta fall belyser att det idealet som Knut Andersson hade med stiftelsen, det vill säga att plats och disciplin inte skulle vara av intresse utan enbart forskningsprojektets natur. Utbetalningar fortsätter löpande från hans installation som professor 1940 till räkenskapsår 1946-1947.30 Varför ett avbrott inträffar är oklart, men om det berodde att Teorell flyttat norr och blivit fysiolog (till sin titel) borde samarbetet ha avslutats flera år tidigare.

4.2. Fysiologerna

Exemplet Torsten Teorell visar att gränsen mellan de, i varje fall på KI, konkurrerande stordisciplinerna fysiologi och kemi inte var knivskarp, och/eller att möjligheten till ”omskolning” var möjlig på en väldigt kort tid. Finner vi fler gränslandsvandrare bland de kartlagda som fysiologer?

Fysiologen som understöddes i högst grad var Gustav Nylin (se Tabell 10, bilaga) verksam hela sin karriär på KI. Anderssonska fonden understödde honom i mycket hög grad för fysiologiska undersökningar av hjärtat och hjärtsjukdomar, med andra ord kardiologi. Han får betydande anslag under 25 år, särskilt stora under 40-talets och 50-talets första hälfter. Särskilt intressant är anslaget räkenskapsår 1946-1947, då han tillsammans med biokemisten Hugo

(25)

23

Theorell mottar ett anslag på 2400 kronor för en undersökning av myoglobin och cytokrom c. Sistnämnda var en elektronacceptor som tidigare nämnda Sven Paléus också bedrev forskning om.31

Ulf von Eulers understödda forskning kretsade kring signalsubstanser (”hormoner”), främst de som är relaterade till regleringen av blodtrycket samt peptiden substans P vars upptäckt han själv deltog i. Särskilt intressanta signalsubstanser var den humörsreglerande gruppen katekolamin, vilken består av dopamin, noradrenalin och adrenalin.32 För denna forskning belönades han med ett nobelpris 1970.33

Torsten Thunberg, professor och sedan professor emeritus 1938 vid Lund universitet, fick uteslutande anslag för forskning om det verksamma enzymet vid metabolism, forskning som tycks ha vunnit ett starkt bifall av stiftelsens prövningsnämnd.34

Yngve Zottermans specialitet var neurofysiologi, det fysiologiska studiet av nerver. Särskilt stort understöd fick han för sin forskning om smärtmekanismen under det sena 30-talet och tidiga 40-talet. Han påbörjade sin karriär som docent i fysiologi på KI 1933 och stannar där tills 1946, då han blir professor i fysiologi och farmakologi på Veterinärhögskolan i Stockholm.35 Intressant nog slutar Anderssonska fonden ge honom stöd då. En rimlig förklaring är att han väl där inriktade sig fullt på veterinärmedicin, vilket inte var en gren stiftelsen understödde.

Likväl som Zotterman var Carl Gustav Bernhard knuten till KI som neurofysiolog. Hans tidiga forskning behandlar utvecklingen av nervfunktioner hos barn. Den senare forskningen, som är mer kryptiskt formulerad för den icke invigda, tycks beröra nervfunktioner i ögat. Som medarbetare till studierna över nervfunktionernas utveckling hade han neurofysiologen Carl Rudolf Skoglund. Dennes personliga forskningsprojekt tycks vara annorlunda vid varje anslagstillfälle, och något blygsamt finansierade. 1960 får han däremot ett betydande anslag på 15000 för det mycket väl specificerade projektet att undersöka ”olika fysiologiska problem inom nerv- och muskelfysiologien”.36

Gustaf Göthlins, professor i fysiologi vid Uppsala, forskningsanslag mellan 1931 och 1935 är koncentrerade kring de projekt han utförde relaterade till människans C-vitaminbehov. De

33_{"The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1970". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014.} 34_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne.}

35_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne; Vem är det, vol. 1962, s. 1437.} 36_{Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne.}

(26)

24

två sista posterna däremot är understöd för skapandet av en elektrisk nerv- och muskelretande apparatur, samt undersökningar av dessa. Som fysiolog intresserad av nervimpulser tycks han vara i gott sällskap.

Även den redan introducerade lundensiske fysiologen Georg Kahlson, vars missnöje mot Hammarstens inte lät gå osagt, var en återkommande anslagstagare. Hans forskningsprojekt kantas av mångfald, men det vanligaste förekommande arbetet har berört histaminets betydelse för magsaftsekretionen. Ifall ett samarbete med kemisten Bertil Swedin, även han specialiserad på histamin, förekom förtäljer inte materialet.37

En klar personlig koppling som kan utrönas är den mellan Kahlson och Börje Uvnäs. Hans karriär påbörjades i Lund som fysiolog, men han slutade sedan upp på KI:s farmakologiska institut. Som fysiolog behandlade han magsaftsyresekretionen och dennas körtlars nervförbindelser, samt undersökningar av histaminets inverkan.38 Likväl har Gunnar Lundin haft en klar forskningsrelaterad förbindelse med Kahlson, för dennes mikrofysiologiska undersökningar av hjärtmuskelvävnadernas fysiologiska grundegenskaper. Fysiologiskt studium av hjärtmuskulaturens gav Lundin en handfull anslag under 40-talet.

Bo Gernandt får intressant nog ett sammanlagt anslag på 800 kronor för fortsatta undersökningar av den av von Euler upptäckta substans P. Denna släpper han sedan, utan återkommer för att få forskning om adrenalin, aortazonen och hjärnnervers impulser. Den sistnämnda forskningen är även den som finansieras mest.

Ernst Bárány var, liksom många andra av materialets fysiologer, något av en mångsysslare. Som kandidat och docent vid Uppsala undersökte han bland annat kalciumterapi, näthinnans permeabilitet och vegetativa nerver i ögats betydelse för reglering av tryck. Spännande nog fick han även 1941 ett anslag på 4000 kronor för undersökningar av blodtrycksregulationen vid hypertoni. Detta var två år före den stockholmske kemisten Pehr Edman började få beviljade anslag för sin forskning om hypertoni. Något samarbete mellan dessa tycks ej ha pågått. Uppsaliensaren Nils Törnbloms finansierade forskning är tydligt formulerade. De första två åren fick han 6500 kronor för forskning om prostatans sekret, åtföljt av ett projekt om mellanhjärnans och hypofysens eventuella betydelse vid reglerandet av blodets kalkhalt. Det sista anslaget var för en undersökning av kärlens degenerering vid diabetes.

(27)

25

5. Avslutande diskussion

Bilden som målas upp under studiet av kemisternas verksamhet är att det rör sig om en kärngrupp av forskare på kemiinstitut lett av Einar Hammarsten, som har haft större kontakt med Uppsala än Lund. Generellt så drog kemisterna i relativt stora summor pengar, särskilt under 30-talets första hälft mottog Einar Hammarsten mer pengar än vad alla fysiologer gjorde tillsammans. Med tiden minskar detta monetära storleksförhållande mer och mer, på grund av ett mer fördelat stöd till kemisterna efter Hammarstens rensande av spargrisen, fler anslagstagare i gruppen fysiologi samt att de sedan tidigare får större anslag än föregående period. De största summorna går i regel i båda fallen till forskare inom Stockholm, men undantag till detta finns. Särskilt blir lundensaren Georg Kahlsons histaminrelaterade forskning väl finansierad mellan 1936 och 1946. Generellt så har det varit lundensiska molekylärt orienterade fysiologer som förekommit. Kanske fyllde professor Kahlson en liknande roll för Lunds fysiologer som Hammarsten fyllde för KI:s kemister? Båda mottog betydande anslag från den Anderssonska fonden, försökte aktivt påverka denna samt företrädde institutioner med forskningsprofil.

Karaktären av den understödda kemiska forskningen är inte enhetlig, men gemensamma drag finns som kan redogöras för. Till att börja med var forskningen karaktäriserad av det stora anslagen Hammarsten, Jorpes, Torsten Teorell, Hugo Theorell och Svedberg mottog. Linjerna som framträder här är att den Anderssonska fonden inriktat sig på att understödja forskning av blodet, levern, proteiner, nukleotider och hormoner. Forskningen objekt och metodologi, samt de explicita tituleringarna kemisterna haft, tyder på att kemisterna i huvudsak fick finansiella medel till att bedriva ’biokemisk’ och endokrinologisk forskning. Förstoringsglaset var klart riktat mot livets minsta byggstenar.

Utanför Lund visar sig den fysiologiska verksamheten vara tämligen splittrad, inte bara geografiskt utan även forskningsmässigt. Många fysiologer tycks intressera sig för flertalet olika forskningsgrenar och -projekt samtidigt, till skillnad från kemisterna vars undersökningar uppföljs och muterar efter en röd tråd. Den underdisciplinära trenden som är någorlunda jämförbar med biokemins förhållande till kemin är det relativt stora intresset för neurofysiologi. Intrycket som framkommer i en jämförelse av de projekt som beviljat fysiologer och kemister är att kemisterna som hade en mycket mer riktat forskning, i detta fall riktning mot biokemiska frågor. Fysiologerna som grupp tycks däremot ha varit mindre enhetlig, både sett till lärosäte och forskningsfrågor. Vidare är deras projekt, enligt vad motiveringen till anslaget i

(28)

26

källmaterialet förtäljer, mindre precist formulerade. Givetvis hade dessa skrifter ett högst formellt syfte men diskrepansen är ändock tydlig.

Mitt syfte med att säga detta är inte att reducera den fysiologiska forskningens kvalitet, ty den vet jag ingenting om. Däremot finns det tecken på att fysiologernas institutionella boningar kan ha saknat den riktning och ledning som kemisterna verkar ha åtnjutit koncentrerade på KI. Fysiologernas forskning tycks ha större likheter med kemisternas än med den som deras disciplinära kollegor utförde, då den sträcker sig från undersökningar rörande hormoner till stimulering av nerver medelst elektricitet.

Båda disciplinerna förtäljer att stiftelsen främst finansierade teoretisk grundforskning av det slag som befinner sig i gränslandet mellan cementerade fält. Forskning med neurofysiologiska, endokrinologiska, vävnadsorienterade, eller patologiska förtecken som dessa ”kemister” och ”fysiologer” utförde kan ha övertagit den roll som antingen tidigare haft en annan traditionell hemvist, eller inte hunnit institutionaliseras ännu. Detta kan vara en möjlig förklaring till det relativt låga stödet riktat mot exempelvis neurologer och histologer. En studie av större omfång krävs dock för att undersöka denna ”baksida” av stiftelsens finansiering.

Exemplen The Svedberg och Hugo Theorell visar även att stiftelsen kan ha använts i nätverksskapande syften. Svedbergs forskning var som sagt inte i regel medicinsk, men hans apparatur och metodologi användes av flertalet forskare på KI. Exemplet Theorell visar att stiftelsens medel använts i rekryterande syfte, då han efter flera år av understöd erbjuds en professur på det nyöppnade Nobelinstitutet för biokemi. Torsten Teorell belyser hur den bristande institutionaliseringen av forskningen i gränslandet komplicerar kartläggandet av denna tids forskare. Kemin och fysiologin var tillräckligt formbara för att en person i gränslandet kunde förflytta sig över linjerna. En självklar uppföljningsstudie är att bredda urvalet av personer och undersöka deras förekomst i stiftelsen med de nya institutioner för medicinsk forskning som växer fram och erkänns under 1900-talet. Detta skulle bidra till en ännu större förståelse för den experimentella forskningen i gränslandet mellan discipliner som visat sig vara betydelsefull och stilbildande.

(29)

27 Dis cipl in 31 -3 2 /3 5 -36 36 -3 7 /4 0 -41 41 -4 2 /4 5 -46 46 -4 7 /5 0 -51 51 -5 2 /5 5 -56 58 -5 9 /6 3 -64 Su mm a /dis ci pli n An ato m i 2S 11S 2S 3S 2S 2S 22S E n d o k rin o lo g i - - - 3S 6S 1S 10S Far m a k o lo g i 6 S, 5 L 5S 7 S, 1 L 2S 3S 9S 3 2 S, 6 L F y sio lo g i 1 0 S, 3 L , 5 U 2 2 S, 1 1 L , 5 U 1 4 S, 1 6 L , 1 0 U 8 S, 2 L 5 S, 2 G, 2 U 7S 6 8 S, 3 2 L , 2 3 U, 2 G His to lo g i 2S 15S 1 4 S, 8 L 4 S, 1 G, 1 U 2 S, 2 G, 2 U 2L 3 7 S, 1 0 L , 3 U, 2 G Ke m i 1 8 S, 5 L , 1 0 U 2 3 S, 8 L , 3 U 3 1 S, 1 L 1 8 S, 2 L 6 S, 2 L 9S 1 0 3 S, 1 4 L , 1 2 U Kir u rg i 7S 5 S, 1 L 1 S, 3 L - - 1S 1 4 S, 4 L Me d icin 13S 10S 12S 5S 2S 2S 44S Neu ro lo g i 6S 6S 5S - - - 17S Ob st/g y n 2 L , 3 U 3 S, 4 L 9 S, 2 L , 1 U 7S 4S 4S 2 7 S, 8 L , 4 U P ato lo g i 1 5 S, 3 L 1 8 S, 4 L 2 0 S, 2 L 14S 6S 4S 7 7 S, 9 L P ed iatr ik 1 0 S, 1 U 2 S, 1 U 2 S, 4 U 1 S, 2 U - - 1 5 S, 8 U P sy k iatr i 1S 5S 2S 2S - - 10S ÖNH -s ju k d o m ar 5 S, 2 L , 1 U 5 S, 3 L , 3 U 5S 4S 2 S, 2 G - 2 1 S, 5 L , 4 U, 2 G Su mm a /t ids per io d 9 8 S, 1 7 L , 2 0 U 1 3 3 S, 2 8 L , 1 3 U 1 2 5 S, 3 2 L , 1 5 U 7 2 S, 4 L , 1 G, 3 U 3 8 S, 2 L , 6 G, 4 U 4 0 S, 2 L

6. Bilagor

Tabell 8: Anslagstagares fördelning över discipliner 1931-1964, med hänsyn till stad (bilaga).Källa: Se förteckning.

(30)

28

Tabell 9: Kemisters anslagsfrekvens och anslagsstorlek 1931-1964, med hänsyn till stad (bilaga).Källa: Se förteckning.

K e m is ter Su mm a 31 -3 2 /3 5 -36 36 -3 7 /4 0 -41 41 -4 2 /4 5 -46 46 -4 7 /5 0 -51 51 -5 2 /5 5 -56 56 -5 7 /6 3 -64 Sta d Ha m m ar ste n , Gr eta 9 S, 7 L 2 ( 5 5 0 0 ) 5 ( 9 0 0 0 ) 4 ( 1 0 3 0 0 ) 3 (1 0 0 0 0 ) 2 ( 6 0 0 0 ) - L u n d , St h lm 4 0 Jo rp es, E rik 14 5 ( 2 3 0 0 0 ) 4 ( 1 7 0 0 0 ) 1 ( 3 5 0 0 ) - 1 ( 1 0 0 0 0 ) 3 ( 4 3 0 0 0 ) Sth lm Åg ren , G u n n ar 7 S, 5 U 2 ( 9 5 0 0 ) 4 ( 5 6 0 0 ) 5 ( 2 2 5 0 0 ) - - - Sth lm , Up p s 4 2 Ha m m ar ste n , E in ar 12 5 ( 4 9 5 0 0 ) 4 ( 3 6 3 0 0 ) 2 ( 1 0 0 0 0 ) - 1 ( 5 5 0 0 ) - Sth lm S w ed in , B er til 11 2 ( 4 0 0 0 ) 2 ( 7 5 0 0 ) 3 ( 6 5 0 0 ) 2 ( 5 5 0 0 ) 2 ( 9 0 0 0 ) - Sth lm B er g strö m , S u n e 6 S , 2 L - - 1 ( 5 0 0 0 ) 2 ( 1 1 0 0 0 ) 1 ( 5 0 0 0 ) 4 ( 5 6 0 0 0 ) S th lm , L u n d 4 7 , S th lm 5 8 Jo sep h so n , B er til 8 1 ( 3 0 0 0 ) 2 ( 4 0 0 0 ) 3 ( 5 0 0 0 ) 3 ( 5 0 0 0 ) - 1 ( 6 0 0 0 ) Sth lm T eo rell, T o rs ten 4 S, 1 U 3 ( 1 6 4 0 0 ) 2 ( 1 1 0 0 0 ) - - - - Sth lm , Up p s 3 8 T h eo rell, Hu g o 3 S, 5 U 4 ( 5 1 0 0 0 ) 1 2 0 0 0 - 3 ( 1 6 4 0 0 ) - - Up p s, Sth lm 3 7 E d m a n , P eh r 7 - 1 ( 5 0 0 ) 5 ( 1 3 0 0 0 ) 1 ( 8 0 0 0 ) - - Sth lm Ju n g n er , Gu n n ar 7 - 3 ( 6 0 0 0 ) 2 ( 9 5 0 0 ) 2 ( 5 7 0 0 ) - - Sth lm , U m eå 4 6 Sv ed b er g , T h e 7U 5 ( 2 8 0 0 0 ) 2 ( 9 5 0 0 ) - - - - Up p s W id m ar k , Er ik M. P . 7L 3 ( 8 2 0 0 ) 3 ( 5 9 0 0 ) 1 ( 2 0 0 0 ) - - - Lu n d Ag n er , Kj ell 6 1 ( 2 0 0 0 ) 2 ( 2 0 0 0 ) 4 ( 1 7 0 0 0 ) 1 ( 5 0 0 0 ) - - Sth lm P aléu s, Sv e n 6 - - 1 ( 1 3 0 0 ) 3 ( 5 0 0 0 ) 1 ( 5 0 0 0 ) 1 ( 8 0 0 0 ) Sth lm

(31)

29

Tabell 10: Fysiologers anslagsfrekvens och anslagsstorlek 1931-1964, med hänsyn till stad (bilaga).Källa: Se förteckning.

F y sio lo g er Su mm a 31 -3 2 /3 5 -36 36 -3 7 /4 0 -41 41 -4 2 /4 5 -46 46 -4 7 /5 0 -51 51 -5 2 /5 5 -56 56 -5 7 /6 3 -64 Sta d N y li n , Gu sta v 17 3 ( 1 5 4 0 0 ) 4 ( 1 3 4 0 0 ) 5 (1 9 2 5 0 ) 2 ( 8 4 0 0 ) 3 ( 2 2 0 0 0 ) - Sth lm v o n E u ler , Ulf 15 3 ( 1 4 0 0 0 ) 5 ( 1 7 3 0 0 ) 4 ( 1 9 0 0 0 ) - 1 ( 6 0 0 0 ) 2 ( 2 1 0 0 0 ) Sth lm T h u n b er g , T o rs ten 14L 2 ( 3 3 0 0 ) 4 ( 1 1 0 0 0 ) 5 ( 1 0 0 0 0 ) 1 ( 2 0 0 0 ) - - L u n d Z o tter m a n , Y n g v e 11 3 ( 7 2 0 0 ) 4 ( 1 7 0 0 0 ) 3 ( 1 1 0 0 0 ) 1 ( 7 0 0 0 ) - - Sth lm B er n h ar d , C ar l G u staf 10 1 ( 3 5 0 0 ) 4 ( 6 5 0 0 ) - 2 ( 1 7 0 0 0 ) 1 ( 1 2 0 0 0 ) 2 ( 2 0 0 0 0 ) Sth lm Kah ls o n , G 10L 1 ( 3 0 0 0 ) 4 ( 1 2 5 0 0 ) 5 ( 1 7 5 0 0 ) - - - L u n d Sk o g lu n d , C . R . 7 - 3 ( 5 0 0 0 ) - 1 ( 2 5 0 0 ) - 3 ( 3 0 0 0 0 ) Sth lm T eo rell, T o rs ten 6U - 1 ( 1 2 0 0 ) 4 ( 1 7 0 0 0 ) - 1 ( 8 0 0 0 ) - Sth lm , Up p s 3 8 Gö th li n , Gu sta f 6U 4 ( 5 8 5 5 ) 1 ( 1 4 0 0 ) 1 ( 7 5 0 ) - - - Up p s B ár án y , E rn st 6U 1 ( 1 5 0 0 ) 3 ( 4 5 0 0 ) 2 ( 7 5 0 0 ) - - - Up p s T ö rn b lo m , Nil s 5U - 1 ( 2 5 0 0 ) 3 ( 1 3 5 0 0 ) - 1 ( 3 0 0 0 ) - Up p s Uv n äs, B ö rj e 4L - 1 ( 1 5 0 0 ) 3 ( 6 0 0 0 ) - - - L u n d L u n d in , Gu n n ar 6L - 2 ( 7 5 0 0 ) 3 ( 3 0 0 0 ) 1 ( 1 0 0 0 ) - - L u n d Ger n an d t, B o 6 S, 2 G - 2 ( 8 0 0 2 ( 4 8 0 0 ) 2 ( 5 5 0 0 ) 2 ( 1 0 5 0 0 ) - Sth lm , Gb g 5 0

(32)

30

7. Tabell- och bilageförteckning

Tabell 1: Antal anslag och personer kategoriserade efter akademisk tillhörighet vid anslagsbeslut, 31-32 till 63-64.

Tabell 2: Antal anslag och personer kategoriserade efter akademisk tillhörighet vid anslagsbeslut, för period 31-32 till 35-36.

Tabell 3: Antal anslag och personer kategoriserade efter akademisk tillhörighet vid anslagsbeslut, för period 36-37 till 40-41.

Tabell 8: Anslagstagares fördelning över discipliner 1931-1964, med hänsyn till stad (bilaga). Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne; Vem är det?, Vol. 1933, 1943, 1963. Tabell 9: Kemisters anslagsfrekvens och anslagsstorlek 1931-1964, med hänsyn till stad (bilaga). Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne; Vem är det?, Vol. 1933, 1943, 1963.

Tabell 10: Fysiologers anslagsfrekvens och anslagsstorlek 1931-1964, med hänsyn till stad (bilaga). Källa: Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne; Vem är det?, Vol. 1933, 1943, 1963.

(33)

31

8. Källförteckning

Stiftelsen Therese och Johan Anderssons Minne, Vol. 1931/1932-1947/1948; 1949/1950; 1951/1952; 1953/1954; 1955/1956; 1958/1959; 1960/1961; 1963/1964, (P. A. Norstedt & Söner: Stockholm, 1932-1964).

9. Litteraturförteckning

Kjellberg, H.E. (red.), Svenska Dagbladets Årsbok, Vol. 1938, (Åhlens & Holms Boktryckeri: Stockholm, 1939).

Lagerström, Sten (red.), Vem är det? Svensk biografisk handbok 1969, (P. A. Norstedt & Söner: Stockholm, 1968).

Ljungström, Olof, Ämnessprängarna: Karolinska Institutet och Rockefeller Foundation 1930-1945, (Karolinska Institutet University Press: Stockholm, 2010).

”The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1982”, Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Hämtad 30 maj 2016.http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/1982/index.html

The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1970”, Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Hämtad 30 maj 2016.http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/1970/index.html

The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1955”, Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Hämtad 30 maj 2016. http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/1955/index.html

Vem är det? Svensk biografisk handbok 1933, (P. A. Norstedt & Söner: Stockholm, 1932). Vem är det? Svensk biografisk handbok 1943, (P. A. Norstedt & Söner: Stockholm, 1942).