Ekonomin i Sala gruvby omkring 1500 till 1600
En jämförande studie av myntfynd från Sala gruvby och kyrkfynd
Författare: Mikael Odgrim© Kandidatuppsats i arkeologi Vårterminen 2010
Högskolan på Gotland Handledare: Christoph Kilger
Odgrim, Mikael
Ekonomin i Sala gruvby omkring 1500 till 1600 – En jämförande studie av myntfynd från Sala gruvby och kyrkfynd.
The Economy of the Mining Village at Sala during the 16th and Early 17th Centuries – A comparative Study of Coin Finds from the Mining Village and Churchfinds.
Abstract
The subject of this essay in archaeology is the economy at the mining village of Saladuring the 16th and early 17th century. The silvermine in Sala was once the foremost producer of silver in Sweden, and the mine as well as the mining village had had a long and rich history. This history can be seen in historical documents as well as in archaeological findings.
The lure of silver attracted many different people to the mining village. This in turn made trade an important part of the mining village. The trade made it possible for coins to circulate freely and this made it possible for a monetary based economy to be established in the mining village.
The focus of this essay is mainly on coin finds, but also on other archaeological items found during excavations of the mining village. These other archaeological finds can shed some light on the type of economy that existed in the mining village. Included is a comparison of coin finds in two other locations, namely the chapel ruins of St. Ursula in Västerås and Vårfrukyrkan in Enköping. Each of the churches is located near Sala and were used contemporary with the mining village. The purpose of including them into this study is to see whether these churches used the same stock of coin as they did in the mining village.
Keywords: Sala, historical archaeology, comparative study, economy, trade, silvermine, coins, archaeological excavations.
Mikael Odgrim
Innehållsförteckning
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... 2
INLEDNING ... 3
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 3
METOD ... 3
AVGRÄNSNING ... 3
FORSKNINGSHISTORIK ... 4
KORT ÖVERSIKT AV SALA SILVERGRUVAS HISTORIA ... 5
MYNTFYND OCH EKONOMI ... 7
VALÖRER... 9
MYNTORTER... 10
UTLÄNDSKA MYNT... 10
HANDEL, LÖNER, AVGIFTER OCH SKATTER... 10
ÖVRIG FYNDMATERIAL OCH EKONOMI ... 12
DISKUSSION OCH TOLKNING ... 15
SLUTSATS ... 16 SAMMANFATTNING ... 17 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING... 19 LITTERATURLISTA... 19 INTERNET... 19 BILDER... 20
Inledning
Sala silvergruva har en lång och månghundraårig historia och har bland annat räknats som Sveriges största producent av silver. I anslutning till gruvan växte ett samhälle upp, den så kallade gruvbyn. Gruvan lockade till sig många olika typer av människor till gruvbyn. Då väldigt många människor valde att ta sig till gruvbyn kom handeln där att bli mycket stor och framgångsrik. Handeln ledde till att mynt av olika slag cirkulerade fritt i området och det är utifrån dessa och andra arkeologiska fynd som detta arbete ska undersöka ekonomin och de ekonomiska förhållandena i gruvbyn vid Sala silvergruva. Jag valde detta ämne dels då jag fann det intressant och dels att Sala silvergruva med dess gruvby har en rik och spännande historia. Denna historia inkluderar ekonomin och de ekonomiska förhållanden som rådde vid gruvbyn och detta är något som kan skådas både i historiska källor och genom arkeologiska fynd.
Arbetet börjar med en kort översikt av forskningshistoriken av gruvbyn och sedan följer en kort översikt av Sala silvergruvas historia. Sedan kommer en genomgång av de olika myntfynd som gjorts vid Sala gruvby, S:ta Ursulas kapellruin utanför Västerås samt Vårfrukyrkan i Enköping. Därefter följer ett avsnitt som behandlar olika arkeologiska fynd som gjorts vid olika undersökningar av Sala gruvby, fynd som kan berätta för oss om ekonomin vid gruvbyn.
Undersökningarna som detta arbete grundas på är gjorda för en C-uppsats i arkeologi under vårterminen 2010.
Syfte och frågeställningar
Syftet med detta arbete är att titta lite närmare på ekonomin i gruvbyn vid Sala silvergruva. Vad var det för typ av ekonomi som förekom i gruvbyn? Skiljer sig denna ekonomi från andra lokala samhällen utanför gruvbyn? Vad förekom det för mynt vid gruvbyn? Finns det andra arkeologiska fynd från gruvbyn som kan berätta för oss om ekonomin? Detta är några frågor som jag ska försöka besvara utifrån några av de arkeologiska fynd och de myntfynd som påträffats under undersökningarna av gruvbyn. Dessa myntfynd jämförs med kyrkfynd av mynt från S:ta Ursulas kapellruin utanför Västerås och Vårfrukyrkan i Enköping. Anledningen till att jag valt att jämföra med kyrkfynd är att se om gruvbyn använde sig av andra valörer än vad befolkningen som besökte kyrkorna gjorde. Valet att jämföra mynt från Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin med mynt från Sala gruvby är baserat på att båda dessa kyrkor är samtida och ligger relativt nära Sala gruvby. S:ta Ursulas kapellruin ligger i samma landskap som Sala gruvby, det vill säga Västmanland, Vårfrukyrkan ligger i det angränsande landskapet Uppland.
Metod
Det finns en hel del litteratur som behandlar Sala silvergruva på olika sätt. Jag har använt mig av litteraturstudier från de olika arkeologiska undersökningarna samt övrig litteratur som inte direkt har med de arkeologiska undersökningarna att göra för att genomföra en jämförande analys av myntfynden och för att gå igenom arkeologiska fynd som kan ge upplysningar om ekonomin i Sala gruvby. Jag har även ställt upp myntfynden från Sala gruvby, Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin i en tabell för att lättare kunna jämföra dessa.
Avgränsning
Undersökningen har begränsats till Sala gruvby och S:ta Ursulas kapellruin utanför Västerås och Vårfrukyrkan i Enköping. Tyngdpunkten av arbetet koncentrerar sig på Sala gruvby och på vid en tidsperiod från omkring 1500- talet till början av 1600-talet. Detta var vid denna tidsperiod som gruvbyn vid Sala silvergruva existerade som samhälle.
Forskningshistorik
Sala silvergruva, en gång i tiden kallad för ”Rikets förnämsta clenodium” av Karl IX, är nu ett populärt turistmål. Men gruvdriften i gruvan vid Salberget har en månghundraårig historia och under sina storhetstider har gruvan vid Sala varit Sveriges största och viktigaste producent av silver. En hel del har skrivits om Sala silvergruva, främst då historiska skildringar om hur gruvdriften gick till och om människorna som levde och verkade där. Under de senaste 60 åren har det även genomförts arkeologiska undersökningar vid ett flertal gånger av den så kallade gruvbyn, det samhälle som byggdes upp kring gruvan, samt av gruvbyns begravningsplats. 1955 påbörjades de första arkeologiska undersökningarna av gruvbyn, denna undersökning leddes av Else Nordahl. Det område där undersökningarna gjordes uppvisade en rad fornlämningar av olika typer som koncentrerades till ett område på omkring 2500 m² väster om vägen mot Västerås och söder om Stens botten. Fornlämningarna bestod av gropar som var rundade fyrsidiga till formen. Dessa var omgivna av låga vallar, större såväl som mindre förhöjningar. I markytan fanns svaga otydliga konturer av stensträngar och stenramar samt brunnar (Nordahl, 1956, s. 31).
1984 och 1985 utförde Helmut Bergold och Vilhelm Öhnegård arkeologiska undersökningar av gruvbyn vid Sala silvergruva. 1984 års undersökning var en direkt fortsättning och en expandering av de tidigare undersökningarna utförda av Else Nordahl under 1950-talet (Bergold & Öhnegård, 1986, s. 6). Det område som undersöktes 1984 uppgick sammanlagt till en yta på 774 m². Undersökningen 1985 var en direkt fortsättning på 1984 års undersökning. De ytor som undersöktes lades i så nära anslutning till de tidigare ytorna som möjligt och grävningarna bedrevs över en yta på 544 m² (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 44). Sammanlagt undersöktes 1984 och 1985 en yta på 1318 m² av gruvbyområdets totala yta på uppskattningsvis 140 000 m² (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 123).
2004 genomförde SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis) i samarbete med Västmanlands läns museum en arkeologisk förundersökning av begravningsplatsen från 1500-1600-talen vid Sala gruvby. Denna begravningsplats har betecknats som en kolerakyrkogård. Undersökningen leddes av Anna Onsten-Molander, SAU, i samarbete med Kristina Jonsson, Västmanlands läns museum. Undersökningsområdet vid denna förundersökning omfattade 2800 m² varav omkring 550 m² schaktades (Onsten-Molander & Jonsson, 2005, s. 1). Syftet med förundersökningen var att bekräfta begravningsplatsens omfattning vad gällande placering och utseende, samt att undersöka om lämningar efter gruvbyns kapell fanns inom det område som skulle undersökas. Man hade även som syfte att tydliggöra gravtätheten och skelettens bevarandegrad. Man hoppades även på att det osteologiska materialet skulle kunna utöka kunskapen om befolkningen vid Sala gruvby (Onsten-Molander & Jonsson, 2005, s. 3-4).
Efter förundersökningen av begravningsplatsen vid Sala silvergruva 2004, uppstod tankar och uppslag om att starta ett bioarkeologiskt forskningsprojekt. Syftet med detta var att undersöka hälsotillstånd, levnadsförhållanden och socioekonomisk sammansättning hos befolkningen vid gruvsamhället med hjälp av osteologiska och kemiska analyser av skeletten, samt genom arkeologiska undersökningar av gravskicket (Bäckström, Sundström & Onsten-Molander, 2009, s. 8). 2008 genomfördes en särskild arkeologisk undersökning av vissa delar av begravningsplatsen inom Sala silvergruva. Området som undersöktes denna gång omfattade totalt 2800 m² varav 400 m² undersöktes. Ansvariga för detta projekt var Anna Ingvarsson-Sundström, Anna Onsten-Molander och Ylva Bäckström från SAU (Bäckström, Sundström & Onsten-Molander, 2009, s. 4-5). Det osteologiska materialet uppvisade bland annat spår efter undernärning (Bäckström, Sundström & Onsten-Molander, 2009, s. 21-22).
Bild 1. Skänkeborn som det ser ut idag. Detta schakt är ca 15 meter djupt och vattenfylld.
När arkeologerna påbörjade sina undersökningar trodde de att det rörde sig om en begravningsplats från 1500- och 1600-talet. De dateringar som gjordes med hjälp av C14-metoden visade på att människorna som undersöktes kommer från perioden 1430-1530 vilket är betydligt tidigare än vad man trott. De skriftliga källor som finns innehåller bara stöd för att begravningsplatsen varit i bruk från omkring 1530. I och med de arkeologiska undersökningarna av begravningsplatsen måste man nu flytta tillbaka gravplatsen nästan hundra år i tiden (Gustafsson, 2009, s. 9).
Kort översikt av Sala silvergruvas historia
Hur och när silvret först upptäcktes vid Salberget är än idag osäkert. Traditionellt har bönder och boende i trakten kring Salberget pekats ut som de vilka var först med att bedriva en primitiv form av bergsbruk. Det har spekulerats om att silvret skulle ha upptäckts redan så tidigt som på 600-700-talet e.Kr. Det har även talats om en tidsperiod vid slutet av 1100-talet och början av 1200-talet då finländska invandrare kom till trakten och började bedriva svedjebruk, och i samband med detta skulle ha hittat silvermalmen (Meurman, 2000, s. 47). En klassisk legend om silvrets upptäckt
handlar om bonden Lars Ingevaldsson, även känd som Bråsta-Lasse, som hade sina kor i bete vid Salberget. En kväll när korna kom hem upptäckte han att det glittrade av silver på kornas horn. Dagen efter följde han korna upp till berget och upptäckte då ett stort stycke silvermalm under en rotvälta som korna hade gnidit sina horn mot. Bråsta-Lasse kom att börja med bergsbruk och blev en mycket förmögen man (Meurman, 2000, s. 42 & 46).
En annan liknande sägen handlar om en man från Finland som var bosatt i skogen vid nuvarande Stens botten, vid
en plats som ännu idag kallas för Skänkeborn (Se bild 1). Denna man skulle ha kommit över silvermalm under en rotvälta av en tall som blåst omkull. Han försökte hålla detta fynd hemligt, denna akt skulle enligt sägnen komma att ge upphov till själva ortnamnet Sala, från det finska ordet ”sahla” som betyder fördold. Stens botten kom därefter att börja bearbetas av finländare och annat folk, och till gruvstigare eller förman valde man en finländare vid namn Pääpelle eller Huvudpär (Granström, 1940, s. 69).
Huruvida det ligger någon sanning bakom dessa sägner är oklart, men vad man vet är att den äldsta dokumentationen som anses beröra Sala gruva är ett brev från Sten Sture den yngre till sin far, där han tackar för den andel han erhållit i silvergruvan. Detta brev är daterat 1510. Utifrån detta kan man anta att gruvdriften redan var etablerad vid denna tid, och troligtvis kan man härleda gruvan tillbaka till 1400-talets andra hälft. Det finns dock inte några dokumenterade bevis för en tidigare brytning, men detta betyder inte att gruvan kan ha upptäckts och bearbetats tidigare. Det förekommer indicier på ännu äldre silverbrytning men dessa saknar säkra dateringsunderlag. Bland annat finns uppgifter från ett gruvstugsprotokoll från 1712, hur en bergmästare vid namn Raine besökt en gammal silvergruva i Jugansbo i Sala socken, den så kallade Nygruvan. Denna gruva omtalades muntligen vid denna tid att vara 400 år gammal, det vill säga från 1300-talets början (Norberg, 1978, s. 17).
Bild 2. Platsen för gruvbyn där arkeologiska undersökningar ägde rum på 1950- och 1980-talen. Idag är platsen en inhägnat böljande landskap.
I anslutning till Sala gruva uppfördes den så kallade gruvbyn, ett samhälle intill gruvans södra del. Man har beräknat att det på 1540-talet bodde omkring 1000 skattebetalande personer i gruvbyn. Vissa uppskattningar, som även inkluderar de individer som av någon anledning inte erlade skatt, talar för att det kan ha varit mellan 3000 och 4000 personer i gruvbyn. Som jämförelse kan tilläggas att Stockholm vid denna tid hade omkring 8000 innevånare (Engelbertsson, 1987, s. 15).
Sala gruva har främst varit i kronans ägo genom tidens gång, det finns dock perioder då gruvan utarrenderades. Under Gustav Vasas första regeringstid, omkring 1525, fanns en tid då malmtillgångarna avtog och hyttdriften var dåligt skött. Verksamheten fortsatte trots denna nedgång vilket kom att leda till att gruvan uppnådde sin storhetstid under 1530-1540- talen. (Eriksson & Berg, 2003, s. 18) Under denna storhetstid var det årliga utbytet av silver omkring 4000 kg (Engelbertsson, 1987, s. 13). Gustav Vasa kom förövrigt att kalla gruvan för ”Svea Rikes skattkammare” (http://www.salasilvergruva.se/om_oss/fakta/historia 2010-04-28).
Under 1550-talet började dock förhållandena vid Salberget försämras. Malmtillgången minskade, ras inträffade och gruvan ”Herr Stens botten” började vattenfyllas. Under Erik XIV regeringstid (1560-1569) var förfallet och försummelsen ett faktum. Under denna svåra period användes krigsfångar och kriminella som arbetare vid gruvan. År 1591 anförtroddes Hertig Karl med skötseln av gruvdriften och han fick sakta men säkert ordning på gruvan, både vad gällande organisation och tekniska metoder.
Under 1600-talet fortsatte verksamheten vid gruvan, som nu ofta utarrenderades till privata intressenter och till bergslagens bergsmän (Eriksson & Berg, 2003, s. 20). Det var också under detta århundrade som kom att betyda slutet för gruvbyn. Detta i och med att Sala fick sina stadsprivilegier utfärdade av Gustaf II Adolf den 15 april 1624. Befolkningen i gruvbyn beordrades att lämna gruvbyn och i stället flytta in till staden Sala tre kilometer från gruvbyn. Detta visade sig dock vara en lång och utdragen process. Gruvbyn kan ses som en ”föregångare” till Sala stad. 1607 utarbetade Carl IX stadsprivilegier för gruvbyn men av flera skäl genomfördes aldrig stadsfästningen. En anledning till detta kan ha att göra med att gruvbyn var ett vildvuxet samhälle som inte var så lämpad som underlag för en stadsgrundning (Engelbertsson, 1987, s. 15).
1700-talet innebar ännu en nedgångsperiod som dels kom att bero på kronans involveringar i långvariga krig, och dels på att skogarna i gruvans närhet höll på att försvinna då åtgången på bränsle, det vill säga ved och kol, var större än skogens tillväxt. Under 1800-talet kom arbetet
vid Sala gruva att främst
begränsas till att omfatta
uttagande av sedan tidigare
lämnade malmpartier.
1908 lades verksamheten ned vid Sala silvergruva, man hade då
sedan sekelskiftet 1500
sammanlagt utvunnit omkring
500 000 kg silver (Engelbertsson, 1987, s. 14). Historiskt är Sala silvergruva den absolut viktigaste och största producenten
av silver, både i Bergslagen som i Sverige. Den silverrika blyglansen hör också till den rikaste malmbasen i Sverige (Backlund, 1988, s. 65).
Efter det att gruvbyn tvingades flytta kom området att läggas ut som mullbete. Som sådant har omständigheterna varit ända fram till våra dagar. Detta har lett till att inga träd har kunnat växa sig stora, vilket i sin tur har medfört att lagertillväxten på de nära 400 år som gått sedan gruvbyn övergavs har varit mer eller mindre obetydlig, det finns heller ingen inblandning från senare tidsperioder. (se bild 2) Detta har även lett till att man stöter på fynd från 1500-talet redan i torvlagret (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 122).
Myntfynd och ekonomi
En relativt stor mängd mynt påträffades vid undersökningarna 1984 och 1985. Sammanlagt hittades 57 silvermynt och dessa var koncentrerade till bebyggelsen. I övrigt var fördelningen av mynten ganska slumpmässig över området då det rör sig om tappade mynt och inte mynt som lagts ned i jorden som en skatt. De 57 silvermynt som påträffades vid gruvbyn jämförs med andra myntfynd gjorda i kyrkor i samma och angränsande landskap och från samma tidsperiod, detta för att se eventuella skillnader i valörer mellan gruvbyn och kyrkorna. Två kyrkor som användes vid samma tid som Sala gruvby och som ligger i samma och angränsande landskap är Vårfrukyrka i Enköping, där man påträffade ett myntfynd bestående av 34 mynt vid en byggnadsarkeologisk undersökning och restaurering 1974-1975 (Wiséhn, 1989, s. 78), och S:ta Ursulas kapellruin i Västerås, där fynd av mynt gjordes 1934 (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1954, 1956, s. 159). För att få en bättre överblick över de olika mynten från de olika lokalerna har jag valt att ställa upp dem i en tabell (se tabell 1). Då de senare mynten från Sala gruvby härrör från Gustav II Adolf, har jag valt att bara använda mynt från kyrkfynden fram till denna tidsperiod.
Sala Gruvby Vårfrukyrka S:ta Ursula
Regent Antal Typ Myntort Antal Typ Myntort Antal Typ Myntort
Ej
bestämbart 4 3 1 Penning Stockholm
Valdemar Birgersson (1250-1275) 1 Penning Erik av Pommern (1396-1439) 1 Örtug Stockholm Sten Sture den äldre (1470-1497, 1501-1503) 2 1 1 ½ örtug ½ örtug Örtug Västerås Stockholm Stockholm 2 1 1 1 ½ örtug ½ örtug Örtug Örtug Stockholm Västerås Västerås Stockholm Hans (1497-1501)
1 ½ örtug Västerås 1 Penning Oslo 1 1 ½ örtug Hvid Stockholm Malmö Svante Nilsson (1504-1511) 1 ½ örtug Västerås Sten Sture den yngre (1512-1520) 1 1 ½ örtug ½ örtug Stockholm Gustav Vasa (1523-1560) 1 12 2 1 1 Örtug Fyrk Fyrk Fyrk 4 penning Stockholm Stockholm Västerås Svartsjö
1 1 ½ mark Mark Svartsjö Erik XIV (1560-1568)
6 ½ öre Stockholm 1 ½ öre Stockholm
Johan III (1568-1592) 5 1 2 3 1 ½ öre ½ öre 2 öre Fyrk Fyrk Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm 1 2 öre Stockholm 1 1 2 öre Fyrk Stockholm Stockholm Sigismund (1592-1599) 2 ½ öre Stockholm Karl IX Riksförestå ndare (1599-1604) Kung (1604-1611) 1 1 ½ öre 1 öre Stockholm Stockholm Gustav II Adolf (1611-1632)
1 1 öre Stockholm 1 ½ öre
Utländska mynt Kristian I (1448-1481) 7 Hvid Malmö Johannes II Bertkow (1473-1485) 1 Schilling Livländska Orden Fredrik I (1523-1533) 1 Søsling Danmark Reval 1561-1721) 1 2
Rundstück besittningsmynt
Aalborg 1 Hvid
Totalt
antal mynt 57 10 17
Tabell 1. Myntfynd från utgrävningarna i Sala gruvby 1984-1985, från den byggnadsarkeologiska undersökning och restaurering av Vårfrukyrka 1974-1975, och från undersökningarna av S:ta Ursulas kapell 1934.
Källa: Bergold & Öhnegård 1986, Wiséhn 1989 och Nordisk Numismatisk Årsskrift 1954, 1956
Utifrån denna tabell kan man se hur mynten fördelar sig kronologiskt i de tre lokalerna. Det äldsta myntet i tabellen är en medeltida penning från 1200-talet funnet i Vårfrukyrka. Det äldsta myntet från Sala gruvby kommer från Erik av Pommerns tid. Både Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin saknar mynt från denna tid. Både Sala gruvby och S:ta Ursulas kapellruin uppvisar mynt från Sten Sture den äldres tid, det rör sig om mynt av valören örtug. Man ser också att alla tre lokaler uppvisar mynt från Hans tid, här rör det sig dock om olika valörer. Sala gruvby uppvisar även mynt från Svante Nilsson och Sten Sture den yngre. Både Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin saknar mynt från denna tid. I tabellen ser man även att tyngdpunkten av mynt från Sala gruvby främst fördelar sig till Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III. Både Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin saknar helt mynt från Gustav Vasas tid, men Vårfrukyrka kan dock uppvisa ett mynt från Erik XIV. I detta fallet för det sig om ½ ören för både Sala gruvby och Vårfrukyrka. De tre lokalerna uppvisar alla liknande mynt från Johan III. Sedan följer en period från Sigismund till Karl IX där bara Sala gruvby uppvisar mynt. Sist har vi Gustav II Adolf, där både Sala gruvby och Vårfrukyrka kunde uppvisa mynt, S:ta Ursulas kapellruin saknar mynt från denna period.
Man ser även att alla tre lokaler uppvisar utländska mynt, det rör sig dock om helt olika myntslag.
Myntens valörer från de tre lokalerna består främst av penning, örtug, fyrk och öre. Detta tyder på att man använde sig av samma myntslag och valörer både i Sala gruvby som i kyrkorna.
Valörer
Valör, eller nominellt värde, är det belopp som står på myntet. Omkring 1000-talet slogs endast mynt av valörer 1 och ½ penning. Runt denna tid motsvarade penningen drygt 1 gram silver, denna vikt kom dock att sänkas med tiden. 1548 var den nere på 0,03 gram och penningen försvann som myntslag. Örtugen slogs från omkring 1370, öret slogs från omkring 1522 och 1 mark slogs från omkring 1536, detta myntslag innehöll bara 8,23 gram rent silver. Silveröret och dess delar ½ och ¼ öre (fyrk) kom att bli några av de mer viktigare myntslagen (Wiséhn, 1989, s. 269).
De valörer som fanns från medeltiden fram till år 1777 enligt Wiséhn var:
1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar
1 öre = 3 örtugar = 24 penningar
1 örtug = 8 penningar
1 svealandspenning = 2 götalandspenningar (före ca 1290)
1 svensk daler = 4 mark = 32 öre (från år 1604)
1 daler silvermynt = 3 daler kopparmynt (från år 1665)
1 riksdaler (specie) = 2 daler silvermynt = 6 daler kopparmynt (1681)
= 3 daler silvermynt = 9 daler kopparmynt (1719) = 6 daler silvermynt = 18 daler kopparmynt (1776)
1 dukat = ca 2 riksdaler
(Wiséhn, 1989, s. 270)
Riksdaler var ett handelsmynt som infördes i Sverige år 1534 av Gustav Vasa och kallades fram till 1604 för daler. Riksdalern innehöll drygt 25 gram silver och till en början var det värt 3 och senare 4 svenska mark, under inflationsperioder var den dock värd ännu mer. Daler började användas från 1604 då 1 riksdaler blev 4¼ svenska mark, en summa av 4 mark kom då att benämnas för daler. Dukat är ett internationellt guldmynt som infördes till Sverige år 1654. Även detta ett handelsmynt med ett värde på vanligen 2 riksdaler i silver (Wiséhn, 1989, s. 269).
Här kan man se att penningen var ett mynt med lågt värde, och att mark var ett mynt med ett relativt högt värde. Penningen var dock inte ett vanligt förekommande myntslag i de tre undersökta lokalerna. Detta skulle kunna bero på att myntslaget inte var så vanligt förekommande överhuvudtaget, och att öre och örtug var betydligt vanligare som myntslag. Att penningen inte förekommer i sådan stor utsträckning kan även bero på att den försvann i mitten av 1500-talet, vilket nämnts ovan. Sala gruvby kan bara uppvisa en 4 penning och Vårfrukyrka kan uppvisa fem penningar, varav tre ej gått att bestämma regent på. S:ta Ursulas kapellruin saknar helt penningar bland myntslagen. Värt att nämnas är att en 4-penning har ett högre värde än en 1-penning. Att det inte förekom penningar av lägre värde i Sala gruvby kan bero på att arbetarnas löner, skatter och böter som dessa betalade främst utgick från öre och mark (Norberg, 1978, s. 31 & 72-73).
Sala gruvby och S:ta Ursulas kapellruin kan uppvisa örtug och fyrk som myntslag, något som Vårfrukyrka inte kan. Mer vanligt förekommande är då ören av olika slag, alla tre lokaler kan uppvisa denna valör. Som redan nämnts var det dessa myntslag som kom att bli de viktigaste valörerna i Sverige.
Av de tre lokalerna är det bara Sala gruvby som kan uppvisa mynt av högre valör i form av ½ respektive 1 mark. De mynt som har påträffats i dessa valörer kommer från Gustav Vasas tid.
Myntorter
Myntort är den plats där mynten präglats, det vill säga där mynten tillverkats. I tabellen ser man tydlig att de vanligaste myntorterna i de tre lokalerna är Stockholm och Västerås. Detta kan tolkas som att just Stockholm och Västerås var viktiga myntorter under denna tidsperiod, omkring 1500-1600-talet. Detta är även något som kan skådas i Sten Sture den yngres privilegier rörande Salberget från år 1512 (Granström, 1940, s. 95). Bland de olika punkterna i dessa privilegier kan nämnas punkterna 19-23 som rör det framställda silvret. I dessa punkter går att läsa:
”att intet får säljas annat än till myntverket i Stockholm eller Västerås, att det skall tillbörligt drivas, så att det bliver gott, och envar sätta sitt eget bomärke därpå; sker ej försäljningen till rikets myntverk, bliver gruvdelen förbruten jämte silvret och dessutom bötas 40 mark”. (Granström, 1940, s. 96)
Stockholm och Västerås ligger relativt nära Sala, rent geografiskt sett, vilket mycket väl kan bidra till att dessa myntorter är vanligt förekommande i Salamynten. Vårfrukyrka i Enköping ligger inte heller så långt från Stockholm och Västerås, och S:ta Ursulas kapellruin ligger i Västerås. För Sala gruvbys del så var det ju just Stockholm som det bearbetade silvret skickades till och det var också därifrån som silvret kom tillbaka till gruvan i form av löner till arbetarna (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 121).
Utländska mynt
Alla tre lokaler kunde uppvisa utländska mynt, men här kan vissa skillnader skönjas. Sala
gruvbyns mynt innehöll två utländska mynt, i form av en shilling från den Livländska Orden1
och en Søsling, med ett värde av 6 penningar från Danmark. Vårfrukyrka kunde uppvisa en penning från Norge, och ett besittningsmynt, det vill säga ett mynt som präglats på myntorter utanför Sverige men som var svenska besittningar, ett rundstück eller rundstycke från Reval, numera Tallinn. S:ta Ursulas kapellruin kunde också uppvisa danska mynt, dock av valören Hvid, som motsvarar 4 penningar. De utländska mynten i Sala gruvby skulle mycket väl kunnat hamna där via den intensiva handeln, eller så skulle de kunna komma via utländska arbetare eller från krigsfångar. Både utländska arbetare, såväl som utländska krigsfångar, har genom gruvans historia arbetat där vid olika tillfällen. Bland annat talar skriftliga källor om 150 danska krigsfångar som sändes för att jobba i gruvan. Det finns även källor som berättar om hur domstolarna skickade brottslingar till straffarbete i silvergruvan. De flesta som dömdes till dödsstraff skickades istället ned till gruvan där de oftast fick sätta livet till istället (Norberg, 1978, s. 60). Ett arkeologisk fynd som kan härledas till just straff- eller krigsfångar gjordes vid undersökningarna av begravningsplatsen vid gruvbyn. Detta fynd utgjordes av ett så kallat halsjärn, en järnring med gångjärn som låstes fast runt halsen på fången som i sin tur låstes fast vid skampålen (Gustafsson, 2009, s. 9).
Handel, löner, avgifter och skatter
Vad gällande handeln i Sala gruvby så kan man få en viss inblick över vilka slags mynt som förekom i samhället genom att titta på de avgifter som erlades på handlarnas varor. Till exempel erlades en kanna brännvin en avgift på ett öre och ölet erlades en avgift på en mark per tunna (Norberg, 1978, s. 74). I handelsstäder var det brukligt att införa tullfria torgdagar
1
på onsdagen. På dessa dagar kunde köpmännen sälja utan att betala tull och bergsmännen kunde köpa fritt. Gustav Vasa kom att öka antalet tullbefriade torgdagar vid Sala gruvby till att gälla både onsdag och lördag (Norberg, 1978, s. 52). Denna fördubbling av torgdagar tyder på att handeln var en stor och viktig del av gruvbyn. Ökning av tullbefriade handelsdagar kan även ha uppförts för att locka till sig folk till gruvan och därmed även driva upp brytningen av silver. Att Gustav Vasa var pigg på att locka folk till gruvan genom olika löften kan skönjas i de brev han sände den 1 januari 1526 till olika socknar i närheten av Salberget. I dessa brev skrev han:
”Så, käre vänner, är oss tillkänne givit, att I gärne ville lägge eder all vinn om att söka och förarbeta allestädes hos eder efter silvberg och annen malmberg, där vi, I och menige riket kunne have nytto, gagn och bestånd utav. Var I icke fruktade, om någer av eder sådant funne, att I skulle det intet bliva åtnjutandes utan därifrå trängde vorde av oss eller någrom androm, när bergit vorde oppenbart och komme till gångs, så give vi eder dannemän alle tillkänne, att var I annars ville eder vinnlägge efter sådane malmberg söke och något finnes kunne, där den menige man, både I och vi kunne havebestånd utav, skulle I intet tvivle, att I ju eder fördel hava, njuta och behålle skulle efter all skäl och redelighet; dock så att vi kronones del, som I icke förundra kunne, have vilje, som gammalt och fornt varit haver. Förhoppandes, att I dannemän lägge eder där all vinn om, var I där tillfälle till vete, att någer god malmberg finns måtte, där vi alle måtte have tröst av, intet tvivlandes, att i vad måtte vi därutinnan kunne göre eder bestånd och vete edert bästa, göre vi alltid gärna…” (Norberg, 1978, s. 26) De flesta handlare som kom till gruvbyn kom från Stockholm, Uppsala, Västerås och Enköping (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 86). Handeln vid Sala gruvby blev så framgångsrik att stora handelsstäder som Uppsala känt sig hotade av den (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 123). Detta är ytterligare en indikation på vilken stor och viktig del handeln vid gruvbyn måste ha varit. Här ser man även från vilka orter de flesta handlarna kom ifrån, och detta kan även speglas i myntorterna för myntfynden. Den intensiva handel som rådde i gruvbyn kan tolkas som att det fanns väldigt köpstarka kunder vid gruvbyn. Även om byn inte var så stor jämfört med andra större handelsstäder, som exempelvis Uppsala, så fanns det mycket pengar att spendera och tjäna. Den tullbefriade torghandeln borde även ha lett till att penningekonomin fått en mer generell utbredning i området. Men med all säkerhet kom en hel del av de utbetalda lönerna tillbaka till staten i form av olika skatter, böter och andra avgifter. Detta kan till exempel skådas i Gustav Vasas ”ordinantia” eller påbud från den 2 juli 1530 (Norberg, 1978, s. 70). I denna ger Gustav Vasa en noggrann föreskrift vad gällande skatter vid gruvan. Bland annat erlades alla som ville börja arbeta i gruvan en inträdesavgift av en mark, detta gällde alla män, kvinnor samt pojkar ned till 15 år. Till detta tillkom en verksamhetsskatt, vilket för arbetarna som hade hand om malmen sattes till två öre per dag om sommaren och ett öre om vintern. För att visa att skatter av olika slag drabbade alla i gruvbyn kan man även nämna att ”lösa kvinnor” beskattades med minst två öre i veckan för deras ”skalkhet och onda leverne” (Norberg, 1978, s. 70). Även böter av olika slag kan skådas i de skriftliga källorna. Som exempel på böter kan nämnas när Silme-Olov den 11 januari 1543 ålades en böter på 12 öre för att han ”lopp om nattetid på gatun med banevapen och förde oväsen” (Norberg, 1978, s. 73).
Vad gällande arbetarnas löner så kan man även här få en bild över vad för slags mynt som förekom i gruvbyn. Som exempel på arbetarnas löner kan nämnas att en dräng som arbetade med tillmakningen, det vill säga de som arbetade nere i gruvan med att hetta upp bergväggen med eld, tjänade en örtug om dagen och för avbrytningen av malmen tjänade man ett öre. Smältaren som smälte malmen tjänade en halv mark per vecka tillika fri kost. (Norberg, 1978, s. 31). Utifrån detta bör det varit mycket kännbart för den person som tappade valören 1 mark
i gruvbyn då detta motsvarade nära två veckors arbete. Här ser man att det förekom myntslag som mark, öre och örtug som lön för arbetarna. Här ser man även att penningen inte användes som myntslag till arbetarnas löner.
Det förekom dock oftast vissa problem med lönerna till arbetare och tjänstemän vid gruvan.
Det tog ofta lång tid innan gruvan fick betalt för silvret och oftast saknades medel för avlöning till de anställda, man fick helt enkelt vänta på sin lön. Både arbetare och tjänstemän erhöll sin lön i silvermynt (Norberg, 1978, s. 451). Det fanns dock tillfällen i slutet av 1500-talet då en del av lönen betalades ut i form av spannmål (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 84). Denna förändring till det sämre, det vill säga att den kontanta lönen minskades och att delar av den istället betalades genom olika typer av förnödenheter, drabbade säkerligen de många handelsmän som med jämna mellanrum besökte gruvbyn på ett negativt sätt. Men även arbetarna vid gruvan kände troligtvis av denna försämring, då detta även borde ha lett till en minskad köpkraft från deras sida.
Den monetära penningekonomi som man kan skönja och den marknadskraftiga handel som rådde i gruvbyn har också gynnat uppkomsten av mer eller mindre framträdande personer eller familjer i gruvbyn. Bland annat kan nämnas Per Iliansson som bodde i gruvbyn. Denne Per förekommer i inventarielistan vid Älvsborgs lösen 1571. Förutom stora mängder silver, guld och reda penningar, redovisar denne Per silver och koppar som tagits i pant (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 119).
Övrig fyndmaterial och ekonomi
Bland de övriga fyndmaterialen från de olika undersökningarna som kan berätta för oss om ekonomin och den ekonomiska situationen vid gruvbyn, hör bland annat resterna från de relativt enkla husen på området. Dessa hus har av vissa beskrivits som enkla jordkulor, det vill säga hus nedgrävda i marken med stenbyggda grunder, med ett tak av trä och torv (Nordahl, 1956, s. 42). Enligt Nordahl är det mycket troligt att det förekommit jordkulor som bostäder vid gruvbyn (Nordahl, 1956, s. 42). Det är i alla fall troligt om man tänker sig gruvbyn som ett samhälle som hade ett löst sammanhållen struktur, där människorna har kunnat komma och gå som de velat när tiderna ändrades till det bättre eller sämre. Att människor lockades till gruvbyn med olika löften har vi redan sett. Denna rörlighet bland människorna har säkerligen haft en viss inverkat på hur bosättningen i gruvbyn utvecklats, detta då man troligen inte lade ned speciellt mycket möda, energi och pengar på bostäderna då man eventuellt fick flytta då tiderna blev sämre. Då kan det mycket väl passa med enklare bostäder i form av jordkulor. Men som vi redan sett så förekom det även mer välbärgade individer i gruvbyn (se ovan nämnda Per Iliansson), dessa har säkerligen inte nöjt sig med enkla jordkulor som bostäder, speciellt inte om de stannat kvar i gruvbyn en längre tid. Men det var säkerligen inte bara de mer förnämare individerna som stannade i gruvbyn under en längre tid. Troligtvist fanns det individer vid gruvan som besatt speciella yrken inom gruvbrytningen, yrken som de var särskilt duktiga och skickliga i. Denna yrkesspecialisering kan också ha bidragit till att binda individer mer permanent vid gruvan.
Vad gällande de enkla jordkulorna som påträffades av Nordahl, så finns det dock några företeelser som talar mot en tolkning av dessa jordkulor som bostäder. Bland annat påträffades inga eldstäder i husen (Nordahl, 1956, s. 43). Eldstäder borde rimligtvist ha förekommit för att kunna värma upp de underjordiska rummen. Ytterligare en sak som talar emot de enkla jordkulorna som bostäder är de praktfulla, dyrbara och delvis importerade föremål som påträffats i husen. Föremål i form av olika typer av importerad keramik och fönsterglas (Nordahl, 1956, s. 37-40). Enligt Nordahl inkallades de första glasblåsarna till Sverige från utlandet under 1500-talet av Gustav Vasa och hans söner. Det glas som dessa glasblåsare tillverkade var avsedda för hovet och de mer rika och förnäma (Nordahl, 1956, s.
40). Utifrån detta är det nog ganska troligt att man inte utrustade enkla jordkulor, som man dessutom kanske inte bodde i så länge, med dyrbart fönsterglas. Det rör sig nog snarare om andra typer av byggnader. Nordahl tolkar ”jordkulorna” som rester av stensatta källare över vilka riktiga timrade hus var byggda (Nordahl, 1956, s. 43). Denna tolkning finner stöd från utgrävningarna 1984 och 1985 där en anläggning (nr. 5) grävdes fram som bestod av ett källargrundhus med två våningar, där den nedgrävda delen utgjorde ett källarplan med förråd. Plan två antogs utgöras av en träbyggnad i timmer uppförd på de metertjocka murarna (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 51). Utifrån detta så kan Nordahls tolkning om de stensatta källarna mycket väl stämma.
Vad gällande keramik och glas som påträffades under de olika undersökningarna så kan dessa ge oss en bild över den ekonomiska situationen i gruvbyn. Keramik av olika slag utgjorde den klart största fyndgruppen vid undersökningarna, denna grupp bestod nästan helt av keramik av typen yngre rödgods, det vill säga gods som är glaserad på insidan och där keramiken är rödbrännande och skärven antar en röd eller rödgul ton efter bränningen. Yngre rödgods skiljer sig från äldre rödgods i det att den yngre är glaserad på insidan medan den äldre ofta är glaserad på utsidan. Den övervägande delen av yngre rödgods kan betraktas som inhemsk, dock tycks det inte ha förekommit någon keramiktillverkning vid gruvbyn (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 58). Enligt Bergold och Öhnegård är det dock mycket svårt att exakt säkerställa ursprungsorterna för dessa gods. Detta beror på att mycket av keramiken uppvisade likheter med varandra. Dessa likheter kommer från så kallade gesällvandringar, där lärlingar och gesäller var ute på långa vandringar vilket bidrog till att mönster, former och material togs upp på en plats och sedan fördes till en annan. Detta ledde till att det uppstod vissa grundelement som var likadana för stora områden. Till exempel kunde det finnas fat i Västerås som liknande fat i Ystad och Köpenhamn. Enligt Bergold och Öhnegård var dessa gesällvandringarna en direkt förutsättning för att bli mäster, det vill säga att själv ha rätt till att tillverka keramik och kunna anställa gesäller. Detta system har således gjort att stora områden har en likartad keramik där det endast är råvarorna som varierar (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 63).
Ett litet antal av keramiken kan hänföras till importkärl, och då rör det sig i första hand om kärl med utvändig dekor av inpressade stämplar. Vad gällande dessa importerade gods så motsvarade dessa kärl ungefär 1 procent av skärvorna. Denna lilla grupp dominerades av skärvor från stengodskrus. Till största delen härstammade detta stengods från Tyskland. (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 59-60). Stengodset har således importerats från Tyskland och via sjövägen har det kommit till svenska hamnstäder för att därifrån spridits ut i vårt avlånga land, bland annat då till Sala gruvby. Enligt Bergold och Öhnegård kan den stora mängd keramikskärvor som påträffats vid de olika undersökningarna kunna tyda på att de boende i gruvbyn har haft det relativt gott ställt rent ekonomiskt, detta då de istället för att tillverka keramiken själva på plats har valt att köpa in keramiken (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 120). Detsamma skulle kunna sägas om det glas som påträffats i gruvbyn. Glas av olika typer och former utgjorde också en relativt stor fyndgrupp, och det påträffades i form av hushållsglas, fönsterglas och buteljglas. Som redan nämnt kom glastillverkningen igång på allvar i Sverige under 1500-talet och då var det främst fönsterglas och bägare som tillverkades. Glasmassan var allt som oftast orena vilket ledde till att glaset vanligen antog en grönaktig nyans. De tidiga glasmästarna i Venedig kom att utveckla olika metoder som gjorde att man kunde framställa glas som var helt klara och rena. Genom att tillsätta olika oxider och stoffer kunde man även färga glas. Flertalet glas av venetianskt ursprung påträffades under grävningarna i gruvbyn. De bitar av fönsterglas som påträffades var väldigt fragmenterade, och den sammanlagda vikten på glasbitarna som hittades vid undersökningarna 1984 och 1985 uppgick endast till 625 gram (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 64-65). Denna brist på
fönsterglas i fyndmaterialet skulle kunna förklaras med att man helt enkelt tog med sig de dyrbara fönsterglaset när man flyttade in till den nya staden Sala.
Det vanligaste förekommande drickglaset var det så kallade passglaset, vars form kunde vara rund eller mångkantig. Dessa glas användes inte till att dricka det allmänt förekommande ölet ur, till det har man troligen haft stånkor av trä (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 64-65). Utifrån Nordahls beskrivning om glasets användning i Sverige (se ovan) så var glas säkerligen dyrbara statussymboler som bara vissa hus kunde stoltsera med, således kan förekomsten av importerat glas tyda på att det fanns relativt gott om pengar i gruvbyn, i alla fall tillräckligt för att kunna importera och utsmycka sina hus med.
Vad gällande det ovan nämnda ölet så påträffades även fynd som kan härledas till detta. Fynd av så kallade ölhanar påträffades i ett av husen som tolkades som ett värdshus (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 87). Ölhanar kan sägas vara en slags tapp som slogs in i tunnor och andra förvaringskärl för att underlätta tappningen av vätskan som fanns i dem. Ölhanarna är utrustade med en kran vilket tillät en reglering av utflödet. Själva namnet ölhane kommer från det tyska ordet för tupp, der Hahn, som syftar på kranens handtag som ofta var utformad just som en tupp. Sammanlagt påträffades tre ölhanar i olika storlek och utformning (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 66). I det tänkta värdshuset gjordes även myntfynd (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 77). Även i ett hus bredvid det tänkta värdshuset gjordes myntfynd, såväl som fynd som kan härledas till människornas lediga tid. I detta fall fynd som hade med spel och dobbel att göra, i form av tärningar i olika former och storlekar. Ingen av de tärningar som påträffades var helt fyrkantiga och sidornas storlek varierade. Tärningarnas ögon bestod i samtliga fall av punktcirklar vars storlek bestämts av tärningens storlek. Fynd av halvfärdiga tärningar resulterade i att man antog att samtliga tärningar var framställda i gruvbyn (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 72). Enligt Bergold och Öhnegård användes tärningarna troligen till spel om pengar, där den enklaste formen av tärningsspel var att spela mot varandra med en eller flera tärningar där vinnaren är den som har högst antal poäng efter ett visst antal slag (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 72).
Ett annat fynd bestående av ett fragment från en skifferplatta med en trolig rutindelning kan eventuellt vara resterna efter någon form av spelbräde, dock hittades aldrig någon form av spelpjäser under undersökningarna (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 72).
Utifrån att fynden av tärningar gjordes i en anläggning bredvid ett möjligt värdshus skulle man kunna tolka det som att dessa båda anläggningar hörde ihop på något sätt. Kanske serverade man öl i ett av husen, det vill säga värdshuset, och det andra huset kan ha haft funktionen som en slags samlingslokal och spelstuga. Förekomsten av ölhanar och tärningar speglar inte bara vardagliga och fritidsenliga företeelserna i gruvbyn, de kan även ge en bild över människornas ekonomi. Genom arbetarnas löner i reda pengar och den intensiva handeln cirkulerade det troligen en hel del pengar i omlopp i gruvbyn, och i värdshuset köpte man sitt öl och spelade tärning efter det slitsamma arbetet i gruvan. Då arbetarnas löner utbetalades med kontanta medel är det troligt att man spelade om pengar, detta gjorde spelet mer spännande och givande och man hade dessutom chansen att vinna lite extra pengar.
Ytterligare en fyndgrupp som kan härledas till ekonomin utgörs av lås och nycklar. Denna fyndgrupp tyder på de nu försvunna träföremål de suttit på. Låsen som påträffades delades in i två grupper, fasta och mobila lås. De fasta var de som monterades i dörrar och kistor och dessa hade oftast en nyckel med ax. Axet vrider ett rörligt låsöverfall. De mobila låsen utgjordes av hänglås och bultlås, dessa kunde antingen öppnas med axnycklar eller med bultlåsnycklar. Nycklar och lås tycks ha haft ett stort symbolvärde, och det var kvinnan som hade makten och ansvaret över nycklarna i ett hem. Nycklarna ingick som en del av kvinnornas dräkt och de bars i ett band (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 67).
Fasta lås för dörrar var dåligt representerade i fyndmaterialet i gruvbyn. Dock förekom axnycklar med ihålig stam samt låsöverfall. Avsaknaden av hela lås kan förklaras med att de
återanvändes, och i vissa fall var låsen till och med gjorda av trä med endast de mer viktiga delarna gjorda av järn.
Hänglås och nycklar till dessa var mer förekommande i materialet. Hänglåsen uppvisade flera olika former och strukturer, till exempel en kulformig variant som har paralleller i Oslo och Amsterdam. De bultlås som påträffades var mer kraftiga och stabila, och var uppdelade i två delar bestående av bult och låshus. I upplåst läge är bulten lös och vid låst läge spärras bulten i låshuset av de fjädrar som finns på den. De nycklar som låser upp bultlåsen har samma profil som låsbulten och spärrfjädrarna (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 67-68).
Förekomsten av de olika typerna av lås och nycklar kan tyda på en god ekonomi såväl som en viss form av materialbehov vid gruvbyn. Användandet av lås tyder på en vilja och ett behov av att skydda det man låser in. Man var helt enkelt så rädd om sina ägodelar och pengar att man skyddade dessa genom att låsa i dem.
Diskussion och tolkning
Om man börjar med myntfynden så kan man både se likheter och olikheter när det kommer till fynden från Sala gruvby, Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin. Vad gällande mynten från Sala gruvby koncentrerades dessa till bebyggelsen, dock var fördelningen slumpmässig då det rör sig om tappade mynt (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 77). Huruvida mynten från Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin är tappade eller ej är svårt att avgöra. Man kan dock se en relativt stor skillnad eller spridning i den kronologiska aspekten hos mynten från Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin, det vill säga att det finns stora kronologiska glapp mellan de mynt som påträffats. Denna kronologiska spridning bland mynten från Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin skulle kunna tolkas som att mynten hamnat på platsen vid skilda tillfällen. Detta tillsammans med att det inte rör sig om speciellt många mynt eller mynt av högre valörer, skulle kunna tyda på att det rör sig om tappade mynt även för kyrkfynden. En klar skillnad i myntmaterialen är att mynten från Sala gruvby förekommer i fler tidsperioder och i högre valörer än vad kyrkfynden gör. Intressant är dock att det bara är Sala gruvby som har mynt från Gustav Vasa, de andra två lokalerna saknar helt mynt från denna tid. Det glapp som Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin uppvisar från Svante Nilsson, Sten Sture den yngre och Gustav Vasas tid kan vara svår att förklara. En eventuellt möjlig förklaring skulle kunna vara den reformation och reduktion som Gustav Vasa genomförde. Genom dessa undanröjde han kyrkans makt och starka ekonomiska ställning, och införde den protestantiska läran i Sverige. Under Gustav Vasas regeringstid förstördes och plundrades nästan alla kloster i Sverige (Enoksen, 2005, s. 175). Detta skulle kunna förklara glappen av mynt från Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin, det vill säga att Gustav Vasa lade beslag på de mynt som fanns i kyrkorna under reformationen. De äldre mynt som påträffades vid dessa lokaler kan i så fall redan varit tappade och begravda i marken och således undkommit reformationens händelseförlopp. Att gruvbyn kunde uppvisa en stor mängd mynt från Gustav Vasas tid kan bero på att Sala silvergruva hade sin största storhetstid under Gustav Vasas regeringstid. Mynten från Sala gruvby sträcker sig från Erik
av Pommern (1396-1439) till Gustav II Adolf (1611-1632), vilket är en tidsspann på omkring 200 år. Att det inte förekommer några nyare mynt i Salamaterialet kan mycket väl bero på att gruvbyn övergavs då Sala fick sina stadsprivilegier utfärdade av Gustaf II Adolf den 15 april 1624, och att människorna då flyttade in till staden Sala belägen tre kilometer från gruvbyn. I och med denna avhysning av gruvbyns invånare upphörde troligen all handel och utbetalning av löner vid gruvbyn. Dessa aktiviteter förpassades troligen istället till staden Sala, detta avbrott från gruvbyn skulle kunna förklara varför inga mynt efter Gustaf II Adolf har påträffats. Att det inte finns några högre valörer i kyrkfynden kan bero på att kyrkans män behöll de mer värdefulla mynten och hade bättre koll på mynten. Det kan även vara så att man
helt enkelt inte tappade dessa valörer i någon större utsträckning. De som besökte kyrkan kan till stor del ha varit från arbetarklassen eller bönder och de hade troligtvis inte så mycket pengar av de högre valörerna.
Vad gällande de äldre mynten från gruvbyn, så kan dessa tolkas som att de utgjort giltiga betalningsmedel trots sin ålder och att det inte var moderna, pengar som pengar. De innehåller ju en viss mängd silver och har således ett visst värde. De kan även tolkas som en indikation på en tidigare bosättning eller verksamhet inom området, det vill säga att det skulle ha funnits en bosättning och en aktivitet vid området för gruvbyn vid tiden före de skriftliga källornas datering för gruvbrytningen. Detta kan i så fall stämma in med vad man kom fram till vid undersökningarna av begravningsplatsen 2008. Som vi fick se under forskningshistoriken visade dateringar från begravningsplatsen på en tidigare bosättning eller aktivitet i området än vad de skriftliga källorna förtäljer. Således är det ganska troligt att det har förekommit en viss aktivitet i gruvbyområdet redan innan vad de tidigaste skriftliga källorna kan tala om.
Att mynten förekommer i fler tidsperioder i Sala gruvby kan bero på den intensiva handel som förekom där och som vi sett exempel på ovan. Detsamma kan även gälla för de högre valörerna, men dessa kan även förekomma i materialet då arbetarnas löner betalades ut i reda pengar (Bergold & Öhnegård, 1987, s. 13). Lönerna kan således betalats ut till arbetarna direkt i de högre valörerna ½ mark och 1 mark.
En likhet mellan mynten från Sala gruvby och kyrkfynden är att det till stor del förekommer samma valörer vid dessa platser. Detta kan tolkas som att det figurerade samma myntslag vid gruvbyn som i kyrkorna, och att de människor som besökte kyrkan hade tillgång till liknande myntslag som människorna vid Sala gruvby. Här är det främst myntslaget öre som är den gemensamma valören. Som tidigare nämnt var det just öre som var det mer vanliga valören i Sverige. En skillnad i valörerna från de olika lokalerna är fyrken (¼ öre) som främst figurerar i Salamaterialet. Detta kan tolkas som att fyrk var ett vanligt förekommande myntslag i gruvbyn och den handel som fanns där, men inte så vanlig i kyrkliga sammanhang. Dock uppvisar varken Vårfrukyrka eller S:ta Ursulas kapellruin så många mynt från tiden före Gustav Vasa, så det kan ju vara en slump att ingen fyrk har påträffats i kyrkorna.
Slutsats
Utifrån myntfynden från Sala gruvby och från historiska källor kan man dra slutsatsen om att det rådde en fullt utvecklad monetär penningekonomi i gruvby, således kan man se gruvbyn som ett samhälle där penningekonomin var fullt utbyggd och utvecklad. Gruvbyn hade en liknande ekonomi som andra lokaler i närheten, det vill säga en monetär penningekonomi. Detta är något som myntfynden från Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin visar. Vid dessa tre lokaler fanns det liknande mynttyper med liknande valörer. Gruvbyn kan även uppvisa en hel del olika arkeologiska fynd som kan berätta för oss om den ekonomi som rådde där. Gruvan lockade till sig mycket folk som ville söka lyckan efter silver och få chansen att tjäna pengar. Här kan även bönder och drängar som lämnade sitt jordbruk i Salatrakten räknas in. Detta kan skönjas i och med att gruvan erhöll en sån stor arbetspersonal att jordbruket i Salatrakten inte klarade av att stå för födan, vilket i sin tur ledde till att Gustav Vasa var tvungen att sända livsmedel till gruvan från andra områden i landet (Norberg, 1978, s. 49). Detta har säkerligen medfört att gruvan varit en stor och betydelsefull marknad för den omgivande landsbygden i Salatrakten. Övergivande av jordbruksmarken i Salatrakten är något som kan skönjas i det att kyrkans tiondeinkomst, det vill säga den skatt som kyrkan hade rätt till från jordbrukare och som motsvarade en tiondel av jordbrukets produktion, minskade kraftigt. I ett brev daterat den 1:a januari 1511 skriver Biskop Otto Svinhufvud till konung Svante Nilsson och beklagar sig över ett mycket kraftigt fall av tionde och begär därför en andel i Salberget (Granström, 1940, s. 84).
Bild 3. Drottning Christinas schakt. Detta schakt har sänkts i olika etapper ner till 257 meter och blev i och med detta centralschakt. Överbyggnaden, den så kallade schaktlaven, har blivet en symbol för Sala silvergruva.
Även det rika fyndmaterialet från undersökningarna av gruvbyn ger oss en viss bild av hur ekonomin kan sett ut. Här tycks handeln spelat en stor roll, den stora mängd keramikskärvor som påträffats genom de olika undersökningarna skulle kunna vara en indikation på att man hade det relativt gott ställt rent ekonomiskt i gruvbyn. Olika slag av keramikprodukter, både inhemska såväl som utländska, har förts till gruvbyn då invånarna har ansett sig behöva dem. Att man valt att köpa all keramik och inte lagt dyrbar tid på att själva tillverka egna krus och kärl på plats, tyder på att man haft mycket pengar att spendera på dessa varor. Detsamma kan sägas om de dyrbara importerade föremålen som påträffades, allt från tyskt stengods till venetianskt glas.
Man kan säga att myntfynden och de övriga arkeologiska fynden kompletterar varandra relativt bra. De olika fynd som gjorts vid gruvbyn, allt från keramik, glas och lås indikerar på en fullt utvecklad by, baserad på handel och en monetär ekonomi. Ett exempel på detta är det tänkta värdshuset med den tillhörande spellokalen. Även de skriftliga källorna och myntfynden från Sala gruvby kompletterar varandra till viss mån. Utifrån de skriftliga källorna kan man se vad det var för myntslag som användes vid löner, skatter och böter. Det rör sig främst om mark, öre och örtug. Detta i sin tur stämmer bra överens med de mynt som påträffades i Sala gruvby.
Utifrån de många mynten och den rika arkeologiska fyndmaterialet, såväl som det skriftliga materialet, kan man få en bild av gruvbyn som en enda stor blandning av olika människor, allt från jordbrukare, gruvarbetare, straff- och krigsfångar och ”lösaktiga kvinnor”, där handeln var en mycket viktig del för samhället och de omgivande områdena. Gruvbyn var ett samhälle där löner betalades i reda pengar, och dessa pengar cirkulerade sedan fritt i området. Denna ovanliga företeelse lockade
till sig människor som ville få en chans att tjäna en del pengar, pengar som de sedan spenderade på olika sätt i byn. Ett troligen vanligt sätt att spendera sina pengar på utgjordes av det vanligt förekommande
ölet och möjligen, i
samband med det, även spel och dobbel. Man kan tänka sig att det rådde svåra och
besvärliga förhållanden
nere i gruvan, och att det var ett tungt och slitsamt liv man levde som gruvarbetare. Kanske var det då inte så konstigt att man ville lätta upp tillvaron lite med öl, spel och dobbel.
Sammanfattning
I detta arbete har jag undersökt ekonomin vid Sala gruvby utifrån de myntfynd såväl som andra arkeologiska fynd som gjorts vid de olika undersökningarna. Jag har försökt att svara på frågor som vad det var för typ av ekonomi som förekom i gruvbyn, och om denna ekonomi
skiljer sig från andra lokala samhällen utanför gruvbyn. Jag har även tittat närmare på vad det var för mynt som kan ha funnits i gruvbyn och om det finns andra arkeologiska fynd från gruvbyn som kan berätta för oss om ekonomin.
På 1950-talet utfördes de första arkeologiska undersökningarna kring gruvbyn. Vid denna första undersökning grävde man ut ett antal husgrunder och brunnar.
1984 och 1985 genomfördes ytterligare arkeologiska undersökningar av gruvbyn. Dessa undersökningar var fortsättningar på de tidigare undersökningarna. Även vid dessa undersökningar grävde man fram husgrunder, bland annat några byggnader som tolkades som ölhus, samlingslokal och spelstuga. Vid dessa undersökningar påträffades ett rikt och mycket varierande fyndmaterial. En stor del av fyndmaterialet utgjordes av keramik, bland annat importerade stengods. En hel del glasfragment påträffades också, även dessa har importerats från utlandet. Bland den övriga, lås och nycklar, tärningar samt en hel del mynt av olika slag, däribland två utländska mynt.
2004 skedde en förundersökning rum vid begravningsplatsen vid gruvbyn. Denna hade som syfte att undersöka om lämningar efter gruvbyns kapell fanns inom det område som skulle undersökas samt att klargöra gravtätheten och skelettens bevarandegrad.
2008 inleddes en vidare arkeologisk undersökning av begravningsplatsen vid gruvbyn. Syftet denna gång var att undersöka hälsotillstånd, levnadsförhållanden och socioekonomisk sammansättning hos befolkningen vid gruvsamhället, med hjälp av osteologiska och kemiska analyser av skeletten samt via arkeologiska undersökningar av gravskicket.
Vid undersökningarna av gruvbyn 1984 och 1985 påträffades 57 mynt av olika typ och valör. Förekomsten av dessa mynt tyder på att gruvbyn har haft en fullt utvecklad monetär ekonomi, där handeln spelat en stor och viktig roll både för gruvbyn som för den omgivande bebyggelsen. Denna handel har bidragit till uppkomsten av mer framträdande personer eller familjer i gruvbyn. Den tullbefriade torghandeln som rådde i byn har även medfört att penningekonomin fått en mer generell utbredning i området.
Jämför man mynten från Sala gruvby med kyrkfynd gjorda i närheten finner man både likheter och olikheter. Liknande typer av mynt tycks förekomma i området, dock vid olika tidsperioder. Merparten av mynten från Sala gruvby kom från Gustav Vasa och Johan III:s tid, Vårfrukyrka och S:ta Ursulas kapellruin uppvisar dock inte många mynt från dessa tidsperioder.
Andra arkeologiska fynd kan också härledas till handeln och ekonomin. Bland annat fynd av dyrbart importerade keramikprodukter, glas, lås och nycklar samt fynd som kan härledas till öl, spel och dobbel.
Käll- och litteraturförteckning
Litteraturlista
Backlund, Ann-Charlotte (Red), 1988, Boken om Bergslagen, resa i en levande historia. Stockholm.
Bergold, Helmut, 1986, Sala gruvby: Arkeologisk undersökning 1985 i Sala silvergruvas gruvby. Sala socken. Västmanland. Sala.
Bergold, Helmut & Öhnegård, Vilhelm, 1987, Sala Gruvby – Ett industrisamhälle från 1500-talet. Sala.
Bäckström, Ylva, Ingvarsson-Sundström, Anne & Onsten-Molander, Anna, 2009, Sala Gruvkyrkogård, Liv och död vid Sala silvergruva. Etapp 1. SAU rapport 2009:2
Engelbertsson, Bob, 1987, Industriarbete i förindustriell arbetsmiljö – Sala gruva och silververk under 1800-talet. Acta universitatis Upsaliensis. Uppsala studies in Economic History, 27.
Enoksen, Lars Magnar, 2005, Runor – Historia, Tydning, Tolkning. Lund: Historiska media. Eriksson, Linnéa & Berg, Lena, 2003, Atlas över Sveriges bergslag – Salberget. Stockholm. Granström, Gustav Abraham, 1940, Ur Sala Gruvas Historia. Västerås.
Gustafson, Birgitta, 2009, Sala silvergruva – utslitna lades de i massgravar. Populär Arkeologi Nr 3/2009
Meurman, Richard, 2000, Silverberg i Järnbärarland. Bergshanteringens begynnelse i ljuset av Schmidt Testhammardateringar. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala Universitet.
Norberg, Petrus, 1978, Sala Gruvas Historia under 1500- och 1600-talen. Sala. Nordahl, Else, 1956, Gruvbyn vid Sala gruva. Sala.
Nordisk Numismatisk Årsskrift 1954. Helsingfors. 1956.
Onsten-Molander, Anna & Jonsson, Kristina, 2005, Sala Gruvkyrkogård, Arkeologisk förundersökning. SAU Skrifter 6.
Wiséhn, Eva, 1989, Myntfynd från Uppland. Sveriges mynthistoria, Landskapsinventeringen 4. Kungliga Myntkabinettet. Stockholm.
Internet
Bilder
Bild 1. Egentagen bild. 2010-05-20
Bild 2. Egentagen bild. 2010-05-20
