Bronssvärd på Gotland : en typologi och genusdiskussion

(1)

BRONSSVÄRD PÅ GOTLAND

EN TYPOLOGI OCH GENUSDISKUSSION

Kandidatuppsats i Arkeologi Högskolan på Gotland VT 2010 Författare: Fanny Sommar Handledare: Helene Martinsson-Wallin

(2)

ABSTRACT

Fanny Sommar 2010 Bronssvärd på Gotland . En typologi och genusdiskussion. – Bronze swords on Gotland. A typologi and gender discussion.

On the island of Gotland in the Baltic sea there have been 18 archaeological find of bronze swords and five finds of bronze miniature swords and they have been dated to the bronze age periods II-VI. They have been found as ritual hoard offerings, as treasure hoards and in graves. These finds will be put in relation to each other and the bronze age landscape they have been found in. The purpose of this is to see if there is a pattern to be seen, if a specific sword-type can be found in a grave or hoard or if there’s a pattern to be seen in there placement in the landscape relating to other bronze age sites. The question of who used the sword during the bronze age will also be asked, followed by a discussion of gender, gender roles and power on Gotland during the bronze age.

Keywords: Gotland, Bronze age, Bronze sword, Typologi, Hoard, Gender.

Fanny Sommar

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 4

1.1 INTRODUKTION 4

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 5

1.3 MATERIAL, AVGRÄNSNING OCH KÄLLKRITIK 5

1.4 METODER 6 2 . TIDIGARE FORSKNING 7 2.1 BRONSSVÄRD PÅ GOTLAND 7 2.1.1 ANDRA PERIODEN CA 1300-1100 F. KR 8 2.1.2 TREDJE PERIODEN CA 1100-900 F. KR 9 2.1.3 FJÄRDE PERIODEN CA 850-750 F. KR 9 2.1.4 FEMTE-SJÄTTE PERIODEN CA 750-450 F. KR 10 2.1.5 OBESTÄMBAR TID 11

2.2 GENUS OCH DEPÅFYND 12

3. PRESENTATION AV MATERIALET 19

3.1 BRONSSVÄRDENS SPRIDNING PÅ GOTLAND 19

3.2 GENUS OCH DEPÅFYND 21

4. DISKUSSION 24 5. RESULTAT 26 6. SAMMANFATTNING 26 7. REFERENSER 27 7.1 LITTERATUR 27 7.2 ANDRA KÄLLOR 28 7.3 BILDER 28 8. BILAGOR 29

(4)

1. INLEDNING

1.1 INTRODUKTION

Den här uppsatsen kommer att fokusera på de bronssvärd man funnit på Gotland. I dagsläget så finns det skilda rapporter för de olika bronssvärden, men det saknas det en gemensam

sammanställning. En sådan sammanställning skulle hjälpa att skapa en helhetsbild av

bronsåldersaktiviteten på Gotland tillsammans med annan forskning om t ex. boplatser och centrala platser på Gotland från bronsåldern. Den sortens forskning kan ge en fingervisning om vart

någonstans i landskapet bronsåldersaktivitet varit centrerad. Det är olika sorters aktivitet man kan tolka genom de fyndkategorier som bronssvärden sorteras in. De tre större kategorierna är

depåfynd, gravfynd och lösfynd. Av dessa kategorier kan man dela upp kategorin gravfynd i de typer av gravar som innehållit bronssvärd. Av detta kan man sedan se om det uppstår ett mönster där vissa typer av bronssvärd endast finns i gravar, i depåer eller om det varierar över tidsåldrarna. Också läget i landskapet är intressant i det här fallet. Vart någonstans ligger platserna för depåfynd och gravar med bronssvärd, även platsen för lösfynden är av intresse. Sedan kan man titta på dess plats i landskapet i jämförelse med andra aktivitetsplatser från bronsålder, äldre fornlämningar från stenålder eller naturliga platser som mossar eller höjder. Allt detta är av vikt i en undersökning av bronssvärdens spridning och typologi på Gotland om man vill ha några matnyttiga resultat. Depåfynd med bronssvärd funna (på annan plats än Gotland) har tolkats av Kristiansen (2002; 2008) som rituella offer efter strid eller duell med en stark anknytning till krigs- och stridsriter. De gravar med bronssvärd i har tolkats som manliga gravar även om en osteologisk analys inte kunnat utföras. I vissa av de fallen är tolkningen baserad på en arkeologisk könsbedömning där man använder sig av andra artefakter i graven som också tolkas som manliga tillhörigheter.

Det är en uppenbar och direkt koppling mellan vapnet (bronssvärdet), strid och manlighet. Detta synsätt hör till en idébild skapad redan under den grekiska antiken och som sedan fortsatt att regera synsättet på vad som anses manligt tills i dag (Arwil-Nordbladh 2003). Denna tankebild har också influerat arkeologer, antropologer och etnografiker i deras forskning av forntida samhällen samt dagens traditionella samhällen. När man då tolkar ett bronssvärd funnet i en manlig grav ser man en krigare, i en kvinnlig grav är det en hustru till en hövding och vapnet är en status symbol. Det förenklar vad som antagligen var en symbol med ett mer komplicerat värde samt de sociala relationerna i ett stratifierat samhälle. Min diskussion angående de gotländska bronssvärdsfynden kommer att ske utifrån ett genusperspektiv, då inkluderat manligt och kvinnligt genus, samt ett heterarkiskt maktperspektiv vilket betyder att man i samhället har fler möjligheter att nå likvärdiga

(5)

maktpositioner som ställer olika krav och meriter vilka också kan inkludera kön, ålder etc.

Anledningen är att det känns som om ett genus perspektiv har saknats i tidigare diskussioner, även om det skulle ge en mer nyanserad bild av ämnet och möjligen ett nytt synsätt på bronssvärd än det som finns och har funnits i över hundra år. Inklusionen av det heterarkiska maktperspektivet är eftersom det finns fler sätt att nå högre positioner i ett samhälle genom förhandlingar och prestationer (Levy 1999). Dessa maktpositioner är sedan likvärdiga men ofta separerade från varandra, t ex. en hövding och schaman. Båda har makt men i helt olika områden och det krävs en ömsesidig respekt för varandras makt om samhället ska fungera utan onödig friktion. Eftersom vapen, i det här fallet bronssvärd, anses bl a. vara en maktsymbol kommer detta att diskuteras mer ingående i delen om genus (Bergerbrant 2007.

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet med den här uppsatsen är att sammanställa alla de olika bronssvärd på Gotland. Jag vill se om det finns ett mönster av olika svärdstyper, i vilken typ av fyndsammanhang de hittades och vart någonstans på Gotland de hittades. En sak jag kommer titta på i den undersökningen är genus; om bronssvärden har hittats tillsammans med andra fynd som tolkas manligt/kvinnligt eller i gravar som har könsbestämts och en diskussion om genus och makt kommer att avsluta uppsatsen. Jag vill också se var fyndplatserna ligger i relation till andra fornlämningar från bronsålder och tidigare, för att se om det även där går att urskilja ett mönster.

Förhoppningen med den här uppsatsen att den ska tillföra något till arkeologin, kanske inget nytt eller världsomvälvande för hur arkeologer ser på sin egen vetenskap, men åtminstone något som går att jobba vidare med och ett perspektiv eller en idé som går att vidareutveckla i min egen forskning eller som ett hjälpmedel till någon annans.

1.3 MATERIAL, AVGRÄNSNING OCH KÄLLKRITIK

Till den här uppsatsen har jag använt mig av både empiriskt material och litteraturstudier. Det empiriska materialet är bronssvärd funna på Gotland och de olika litteraturstudierna handlar om de teoretiska begreppen depåfynd, genus- och maktrelationer. Vid behandling av det empiriska

materialet har också litteratur använts för att skapa en typologi och spridningsmodell över Gotland. De som användes var Montelius (1895, 1986) typologi, Gräslunds typologi på bronsålderssvärd (1967), samt den i Hanssons Gotlands Bronsålder (1927). För att hitta de fynd som gjorts har Gotlands Länsmuseums och Statens Historiska Museums databaser gåtts igenom. Gotlands Länsmuseums arkiv och personalen där har också varit till stor hjälp när de olika fynden skulle

(6)

verifieras och kontrolleras. Tyvärr är de flesta fynden lösfynd och kunde inte få en exakt placering i landskapet. Vissa av fynden har varit så pass fragmentariska och saknat fyndkontext vilket gjort det omöjligt att dateras. Dessa markeras nedan med betäckningen 'obestämbar tid'. De här två

faktorerna gör att en analys av tidsålder och placering i landskapet i relation till andra fynd försvåras.

Mängden material är som sagt avgränsat till det som är funnet på Gotland. Anledningen till det är att det inte gjorts någon sammanställning av bronssvärden man hittat på Gotland sedan Hansson skrev

Gotlands Bronsålder år 1927. Sedan dess har fler bronssvärd hittats och den arkeologiska

forskningens metoder och perspektiv har förändrats så att uppdatera med en ny sammanställning känns nödvändigt. Att inkludera genusperspektivet, som är ett relativt nytt perspektiv då det introducerades till arkeologisk forskning på slutet av 1970-talet, kan fördjupa och nyansera diskussionen.

1.4 METODER

Innan den här uppsatsen kunde skrivas behövdes först ett empiriskt material samlas in och

bearbetas. Gotlands Länsmuseums och Statens Historiska Museums fynddatabaser användes för att söka fram de fynd av bronssvärd som gjorts på Gotland. Hanssons (1927) sammanställning

användes också. Fynden kontrollerades sedan med Gotlands Länsmuseums arkiv. Nästa steg var att typologisera bronssvärden. Som bas för typologin är de bilder och

fyndbeskrivningar som finns i rapporter, artiklar och fynddatabaser. De har oftast varit tillräckligt för att göra en bra tidsbestämning på fynden, men i vissa fall har informationen varit otillräcklig eller materialet för fragmenterat. Då har det bedömts som kronologiskt obestämbart.

Spridningskartorna som gjordes till den här uppsatsen är skapade i programmet MapInfo i RT90 2,5 GON Väst. De fynd som saknar koordinater är märkta som lösfynd och ger då en ungefär

beskrivning på var de hittades. I fyndbeskrivningen kunde det stå gårdsnamn eller namn på en åker vilket sedan ger en ungefärlig plats på kartan.

Litteraturstudien ska vara ett komplement till analysen av materialet (spridningskartorna och typologin) och fördjupa diskussionen. Krigaridealet, den ceremoniella hövdingen och kvinnliga krigare (Bergerbrant 2007, Jacobsson 1992, Kristiansen 2008) kommer att diskuteras tillsammans med de gotländska fynden.

(7)

2. TIDIGARE FORSKNING

2.1 BRONSSVÄRD PÅ GOTLAND

I det här avsnittet presenteras alla fynd som gjort av bronssvärd och miniatyr-bronssvärd på Gotland. De har alla dokumenterats och vissa av fynden har studerats mer ingående och har därför mer information än andra. De olika bronssvärden har typologiserats och delats in i Montelius periodsystem (fig. 1), de perioder som är aktuella på Gotland är perioderna två, tre, fyra, fem och sex. Nedan kommer nu en sammanställning av all fakta som finns på bronssvärd från Gotland och den kommer från Gotlands Länsmuseum, Statens Historiska museum och Hanssons Gotlands

Bronsålder som visserligen är lite utdaterad då den kommer från 1927, men den ger en bra

beskrivning på alla fynd som gjorts vid den tiden. Miniatyrsvärden är inkluderade i listan eftersom de kan ha haft ett likvärdigt symboliskt värde som de stora vapnen (Larsson 1986, Notelid 1990).

Förkortningar:

St.H.M: Statens Historiska Museum G.F: Gotlands Fornsal

(8)

2.1.1 Andra perioden ca 1300-1100 f. Kr

INVENTARIENUMMER: C6761

Fyndet gjordes av lantbrukare John Larsson på Bogsarves ägor i Vasstäde myr, Hablingbo socken. Det är ett litet bronssvärd brutet i tre delar. Svärdet stod upp i jorden och delades först på mitten av en plog. När sedan svärdet togs upp gick även spetsen av, men numera är det ihopsatt. Svärdet är 40,5 cm långt, klingan har en bredd på 3,3 cm och fästet är runt, platt och har fortfarande två nitar kvar. När fyndet gjordes var det andra gången som marken plöjdes och plogen höll då ett djup på 20-25cm. Första gången var enligt muntliga uppgifter från lantbrukare Larsson ca 20 år tidigare (Hansson 1927, G.F) alltså på början av 1900talet. Marken var tidigare inte brukbar eftersom det var en myr. Klassad som både depåfynd och lösfynd (G.F).

INVENTARIENUMMER: 19099 (St.H.M)

Fyndet gjordes av lantbrukare Herman Larsson då han plöjde en åker tillhörande Frixarve i Rone socken strax bredvid Alva myr. Svärdet låg i en ekkistegrav tillsammans med resterna av ett skelett och ett sönderbrutet spänne med spiralplattor på ändarna. Spännet dateras till den tredje perioden och är alltså yngre än svärdet. Själva svärdet är brutet i tre delar, troligen avsiktligt. Klingan är 62 cm lång och 3 cm bred med en rundad list på vardera sida som är omgivna av fyra mindre lister. Fästet är till större del av brons med en rombisk knapp; dess nedre del var fastnitat till klingan med fem nitar. Är klassad som ett gravfynd (Floderus 1931, Hansson 1927, G.F, St.H.M).

INVENTARIENUMMER: C9186:1

Fyndet gjordes då Mårten Stenberger gjorde en undersökning av ett bronssåldersröse (som kallas grav 1 i hans rapport) i Mickelsgård, Väskinde socken (Stenberger 1941). Bronssvärdet var i två delar då det hittades men har sedan dess hopfogats och är ca 50cm långt. I fästet satt från början fem nitar men idag finns bara två kvar. Svärdets spets är också av och saknas. Är klassad som ett

gravfynd (Stenberger 1941, G.F).

Fyndet gjordes då en ”stenkalm” (som betyder en mindre hög eller röse) flyttades bort från en åker tillhörande Bandarves ägor, Mästerby socken (Hansson 1927). I nyare källor har ”stenkalm” blivit ”stenkam” och tolkas som en stensträng vilket ger en missvisande bild av fyndet. Svärdet var brutet i fyra delar, antagligen innan det lades i jorden. Klingans spets är avbruten och dess längd är idag ca 50cm, med två upphöjda åsar på vardera sida och en kvarsittande nit i fästet av vilket det annars inte

(9)

finns mycket kvar. Det hittades under högen liggandes under två större stenar tillsammans med kol och en förmultnad träkam. Är klassad som ett lösfynd samt möjligt gravfynd eller depåfynd

(Hansson 1927, G.F, St.H.M).

Fyndet gjordes då man plöjde i det uttorkade Martebo träsk. Det stod upp i lutande ställning i den gamla bottnen och är troligen ett depåfynd. Själva svärdet är ca 57cm långt och 3cm brett där fästet en gång satt. Spetsen på svärdet är bortfilad. Idag saknas fäste eller tånge men längst ner sitter det kvar fyra nitar av sex. Har varit fästad vid handtaget med 6 nitar varav 4 finnas kvar. Är klassad som depåfynd och lösfynd (Hansson 1927, G.F, St.H.M).

2.1.2 Tredje perioden ca 1100-900 f. Kr

INVENTARIENUMMER: A3718

Fyndet gjordes i åkern Varmräng som tillhör gården Fjells i Endre socken, men åkern ligger innanför Hejdeby sockengräns. Själva fyndet är övre delen av ett bronssvärd. Fästeklingan är bred med sju nithål och kanter där man skulle fästa plattor av antagligen organiskt material eftersom de har multnat bort. Klassad som lösfynd (Hansson 1927, G.F).

Fyndet gjordes då ett stenröse (kallat stenrör i fynddatabasen) röjdes bort från en åker norr om och tillhörande gården Stora Siglajv i Näs socken. Bronssvärdet har en grepptunga med ett triangulärt tvärsnitt och klingan har två graverade linjer på vardera sida. Är klassat som lösfynd eftersom stenröset inte beskrivs som ett bronssåldersröse eller gravanläggning (Hansson 1927, G.F, St.H.M). INVENTARIENUMMER: 3814 (St.H.M)

Fyndet gjordes i Kvie, Endre socken och är ett litet bronssvärd hittat i en stenkistegrav där det låg bredvid en järnyxa och mänskliga benrester. Järnyxan tillsammans med svärdet kan tyda på att det var en manlig grav. Fästes-tången är fyrkantig i tvärsnitt och litet böjd i änden. Svärdet är ca 30cm långt. Klassat som gravfynd (Hansson 1927, G.F, St.H.M).

2.1.3 Fjärde perioden ca 850-750 f. Kr

INVENTARIENUMMER: DEP716:

Fyndet är ett miniatyrsvärd och förutom anteckningen att det har hittats på Gotland finns det ingen mer beskrivning på fyndlokal. Det har en total längd på 15,4cm och är brutet i två delar och har en

(10)

korsformad knapp. Fyndet finns registrerat i Gotlands Länsmuseums databas men även där saknas mer information. Saknar fyndlokal och fyndkategori (Hansson 1927, G.F).

Ett lösfynd från Kvie i Lojsta socken. Svärdet är smalt, spetsigt och långt jämfört med de andra bronssvärden funna på Gotland; 81,5cm. Klingan har tre fina linjer inristade på var sin sida och svagt mönster av bågsirater vid fästet. Övrigt finns det inte mycket antecknat om just det här fyndet. Klassat som lösfynd (Hansson 1927, G.F, St.H.M)

INVENTARIENUMMER: 13585:1 (St.H.M)

Fyndet gjordes vid en utgrävning av ett gravfält på tomten till gården Etebols i Lummelunda socken. Det var ett mininatyrsvärd tillsammans med en rakkniv, tre dubbelknappar och en mindre armring. Allt detta låg tillsammans bland krukskärvor och brända ben. Utifrån materialet är det troligen en mansgrav och krukskärvorna kan betyda att allt låg från början tillsammans i en gravurna. Klassat som gravfynd (G.F, St.H.M).

INVENTARIENUMMER: 28837:C1 (St.H.M)

Fyndet gjordes vid en utgrävning på Sigmundes ägor i Bara socken. Utgrävningen gällde en grav- och boplats med en kontinuitet från stenålder, bronsålder till järnålder. Bronssvärdet hittades i Grav C1 tillsammans med en rakkniv, pincett, nål, tre stycken nitar varav allt är gjort i brons. Allt låg tillsammans med mänskliga skelettrester som det inte gjort en könsbedömning på, men utifrån artefakterna som fanns i graven är det troligen en mansgrav. Klassat som gravfynd (G.F, St.H.M).

2.1.4 Femte & Sjätte perioden ca 750-450 f. Kr

INVENTARIENUMMER: C7204:

Fyndet gjordes av lantbrukare Henning Nilsson då han plöjde en åker som kallades Dular och tillhörde gården Tjängdarve, ca 1200m nord-ost om Träkumla kyrka. Bronssvärdet är 68cm långt, 6,6cm brett och är av Hallstatt typ. Svärdet är ett halvfabrikat och importerat från mellan-Europa. Klassat som ett lösfynd (Fornvännen 1934:207, G.F).

INVENTARIENUMMER: C10589:12

Fyndet gjordes vid plöjning av en åker tillhörande Smide, Väte socken. Det består av ett svärd av Hallstatt typ som är avsiktligt brutet i fyra delar med en total längd på 65cm och 3,3cm brett. Svärdet hittades i en depå tillsammans med ett drivet bronsbleck (kanske en smyckesskiva), två

(11)

holkyxor, ett glasögonformat spänne, nio halsringar, åtta ringfragment och 15 ten-fragment av brons. Klassat som depåfynd (Manneke 1968, G.F).

Ett miniatyrsvärd där den enda fyndlokal som anges är Gotland. Svärdet har en längd på 9,7cm och en fästes-tånge i ena ändan. Saknar fyndlokal och fyndkategori (Hansson 1927, G.F).

Ett miniatyrsvärd där den enda fyndlokal som anges är Gotland och har endast en kort beskrivning av utseende. 10,9cm långt, lancettformat miniatyrsvärd med en fästes-tånge i ena ändan. Saknar fyndlokal och fyndkategori (Hansson 1927, G.F).

Fyndet gjordes då man grävde i trädgården tillhörande Tune gård i Väte socken. Det är ett miniatyrsvärd som är 5,3cm långt. Det hittades tillsammans med två denarer, en ögla till en

guldbraket med en tunn gultråd hopvikt i öglan, ett liknande guldband men som är spiralvridet med ändarna hopknutna, tre stycken nålar, fragment av ett antal brons-tenar och en liten bronsring (1,5cm i diameter). Klassat som depåfynd (Hansson 1927, G.F, St.H.M).

Fyndet gjordes då man plöjde i ”Träskåker” tillhörande Rings i Hejnum socken. Man plöjde på 15cm djup, ca 50m från stranden till Tingstäde träsk. Det var ett kort bronssvärd eller möjligen en bronsdolk som hittades tillsammans med en stenyxa och tre stycken tunna bronsbleck som troligen kommer från någon typ av kärl. Svärdet/dolken har en smal klinga som är något ryggad och bruten i två delar. Greppet är relativt tunt med ett ovalt tvärsnitt. På greppets översta del är det dekorerat med spiraler, öglor och inristade linjer och band. Den är 33cm lång och 5,9cm bred. Är klassat som ett depåfynd (Hansson 1927, G.F, St.H.M).

2.1.5 Obestämbar tid

Fyndet gjordes vid harvning av lantbrukare Henrik Johansson på en av ägorna tillhörande Gullarve i Väte socken. Det är en svärdsklinga av brons med handtaget bortbrutet och en böjd spets. Den är 24,6cm lång och 3,3cm bred. Klassat som lösfynd (G.F).

(12)

Fyndet gjordes av lantbrukare Oskar Lavergren vid plöjning på en åker sydost om gården Helge i Stenkyrka socken. Själva fyndet är en klinga till antingen ett svärd eller en dolk och den är 32cm lång och 3cm bred. Fästet är avbrutet och saknas. Klassat som lösfynd (G.F).

Fyndet gjordes av arbetskarlen Olof Wessman då en sten- och jordhög röjdes bort från hans

trädgård i Mulde i Fröjdel socken. Det som hittades var rester från en trekantig klinga till dolk eller svärd som var brutet i tre delar. Dess längd idag är 15,8cm och den är 3,8cm bred. Den hittades i ett röse tillsammans med två spjutspetsar av brons från 5-6 perioden men om klingan är äldre går inte att fastställa. Klassat som depåfynd (Hansson 1927, G.F, St.H.M).

Fyndet gjordes vid bortröjning av en sten- och jordhög på gården Lilla Varbos i Sanda socken. Det var en klinga som var avbruten i båda ändarna. Klassat som lösfynd (Hansson, G.F).

Fyndet gjordes i en åker till gården Tibble i Hejdeby socken. Det är klingan till ett svärd som är svagt ryggad på båda sidorna. Den är i dagsläget 19,3cm lång och 3,2cm bred. Klassat som ett lösfynd (G.F, St.H.M) 20

2.2 GENUS OCH DEPÅFYND

Det var under 1960-talet som feministisk arkeologi startade och tanken var att belysa kvinnans roll under förhistorien. Under 1970-talet problematiserades den här forskningen när diskussionen kring kön fördjupades. Man började ifrågasätta den västerländska tvåkönsmodellen som är baserad på det biologiska könet, där det då endast finns manligt och kvinnligt. Man menade att det finns fler sociala könsfördelningar i samhället som inte endast är baserade på biologiskt kön och att synen på socialt kön kan ha varit helt annorlunda under forntiden. Som exempel på hur människans syn på kön förändrats under historien räcker det med att beskriva den moderna tvåkönsmodellen. Den har sitt ursprung under upplysningen vid slutet på 1700-talet då man förklarade att skillnaden mellan kvinnor och män var biologiska, alltså medfödda. Innan dess fanns det en enkönsmodell som förklarade att det manliga könet var normen. Kvinnor hade också manliga egenskaper men att de inte var fullt utvecklade och såg dessutom annorlunda ut. Fram till upplysningen trodde man att kvinnan var en underutvecklad form av mannen och att det var en naturlig rangordning formad av

(13)

Gud. Det här synsättet levde sedan kvar även efterupplysningen och har influerat forskningen sedan dess (Arwil-Nordbladh 2003).

Tre olika arkeologer, Kristiansen (2002, 2008), Bergerbrant (2007) och Levy (1999), har varierande men lika intressanta perspektiv på genus och bronssvärd. De ser på bronssvärd från olika synvinklar och presenterar genus på olika sätt. Kristiansens forskning är inte från ett genusperspektiv vilket de andra två har inkluderat i sin forskning, men han tar ändå upp två olika genusroller. Kristiansen fokuserar på det manliga krigaridealet och diskuterar hur den rituella hövdingen/ledaren kan ha använt sig av bronssvärd som ett ceremoniellt vapen och symbol i riter. Han beskriver hur bronssvärdet har använts och skapar två användningsområden, ett för respektive grupp av

människor som ska ha använt svärdet. Bronssvärdet har då antingen varit ett stridsredskap eller ett ceremoniellt vapnen. De här två olika typerna ska kunna gå att identifiera arkeologiskt eftersom den som använts för strid har slitspår medan det ceremoniella svärdet är som nytt.

Att kategorisera ett bronssvärd som antingen ceremoniellt eller stridsredskap fortsätter när det gäller depåfynd. Vanligen finner man ett depåfynd från bronsålder nära vatten, oftast en myr, men inte alltid. De olika typer av depåfynd är skattfynd, handelsdepå, offerdepå, rituella- och icke-rituella depåer (Larsson 1986:158). Kristiansen's (2002) två indelningar passar bäst in i kategorierna skattfynd och rituellt offerfynd. Han beskriver svärdet som det mest nobla vapnet och essentiellt för krigaren: ”What is a sword without a warrior, and what is a warrior without a sword?”. (ibid.

2008:42) De orden beskriver hur viktigt Kristiansen anser att svärdet var. Han stärker den åsikten med sagor och myter om namngivna och kända svärd. Det mest kända svärdet världen över är Excalibur från Arthur-myten som den unga kungen får från Kvinnan i sjön tillsammans med en skida som har den magiska egenskapen att så länge Arthur bär den kan han inte bli dödad i strid. Sådana namngivna svärd som får magiska och övernaturliga krafter var för dyrbara och viktiga, så de måste gömmas undan. Kristiansen beskriver sagan om den danske prinsen Uffe den Svage som blir utmanad på duell av en saxisk ledare. Det danska folket vet inte vad de ska göra eftersom de, precis som saxarna, tror att prinsen ska bli lätt besegrad. Den gamle kungen beger sig då ut för att gräva upp svärdet Skraep med magiska egenskaper. Han hade grävt ner det då han ansåg att det inte fanns någon värdig att använda svärdet och skulle bara hämta det då det Danska riket och folket var i fara. Prins Uffe får svärdet och när duellen börjar besegrar han sin motståndare med två hugg. Den här sagan ger en förklaring till varför vi idag finner ensamma fynd av bronssvärd. Om det hade en sådan livshistoria som Kristiansen kallar det, och ett sådant värde skulle det förklara varför man grävde ner det. Att det sedan hittas flera tusen år senare förklaras också i sagan. Det är bara en

(14)

person som vet om vart svärdet ligger någonstans och om den personen sedan dör plötsligt utan att hinna berätta för någon vart det ligger någonstans så går svärdet förlorat (ibid. 2002).

De bronssvärd som är funna i en gammal myr, mosse eller sjö är antagligen inte tänkt att hämtas upp igen utan här kan man se en annan typ av ideologi och tanke bakom depositionen av svärdet. Denna typ menar Kristiansen (2002) är har bara ett syfte: det rituella. Vi har beskrivningar från romersk järnålder där Caesar beskriver en germansk krigar-ritual där segraren av ett slag tar motståndarens vapen och offrar dem till gudarna. I norra Europa har man hittat stora depåer av järnvapen i mossar och myrar som styrker Caesars återgivningar. Kristiansen menar att den här seden sträcker sig längre, tillbaka till bronssålder och att depåfynden av bronssvärd från den tiden bevisar det. Han förklarar att de vapnen från järnålder som är funna i gammal våtmark; en myr eller mosse har slitspår och hack efter strid. Det går att se liknande spår på bronssvärd som har

deponerats i våtmarker. Det kunde vara två grupper som stred mot varandra eller om det var en duell mellan två krigare, som striden mellan saxaren och prins Uffe den Svage, vilket ger två typer av rituella offerdepåer. En depå med endast ett eller ett par svärd är ett offer efter en duell som den mellan saxaren och Uffe den Svage, och en depå med flera vapen är efter en större strid mellan två olika grupper. Bronssvärdet (som stridsredskap) ska enligt Kristiansen endast vara tillgängligt en krigar-elit vilket förklarar varför det oftast endast är ett eller två svärd även i större depåer. En annan anledning kan vara att svärdet hade ett sådant högt symboliskt värde att det räckte med ett eller två svärd. Det kan också vara så att i ett större slag var det en duell mellan två krigare från vardera sida och att endast förlorarens svärd behövde offras. Den mening Kristiansen ger till offerdepåer av bronssvärd är endast som ett stridsoffer till krigsgudar, där värdet av offret beskrivs som permanent om bronssvärdet deponerades efter strid. Han säger att de flesta av svärden från offerdepåer i våtmark har spår efter strid som inte reparerats men tar inte upp om det kan ha funnits en annan typ av bronssvärds-offer kopplat till ceremoni- och rit-ledaren (Kristiansen 2002, 2008). Bergerbrant (2007) diskuterar arkeologiskt genus utifrån artefakter funna i gravar och skiljer det från osteologiskt genus. En fråga hon ställer är om det kan ha funnits kvinnliga krigare i Europa under bronsålder. Det har funnits kvinnliga krigare under förhistorien i andra kulturer, men de har oftast beskrivits som försvarare av den privata sfären jämfört med männen som utför mer offensiv strid (ibid; McCafferty and McCafferty 1999:117-118). Det här menar Bergerbrant är ett till försök att hålla kvar kvinnan i den privata sfären. Traditionen att dela upp samhället i privat och publikt och sedan kalla dem kvinnornas sfär och männens sfär är fortfarande stark. Det var Levi-Strauss (Olsen 2003:167) som förklarade hur människor ger saker och händelser sin mening genom att

(15)

ställa dem i kontrast med sin motsats. Saker som liv-död, dag-natt, man-kvinna saknar mening om deras motats skulle tas bort. Inom arkeologi kopplar man sedan ofta ihop de binära motsatsparen med andra motsatspar, som privat-publikt = kvinnligt-manligt. Det är baserat på västerländsk kultur och idéer som sträcker sig tillbaka till antiken då enkönsmodellen användes för att förklara varför kvinnor inte kunde argumentera och förstå akademiska diskussioner lika bra som män och inte för att de saknade utbildning. Det kvinnliga idealet då var en mjuk och behaglig varelse som stannade hemma och skötte hushållet medan mannen var ute och reste, handlade och stred. Att sedan ta dessa tankar och oppositionspar och applicera dem på andra kulturer i olika tidsåldrar som saknar

koppling, eller bara har en ytterst liten sådan, till den västerländska idévärlden ger missvisande resultat då de kulturerna har egna binära motsatspar som är skapad efter deras världsbild (Arwil-Nordbladh 2003).

Det förklarar varför västerländska författare beskriver de kvinnliga krigarna som passiva och defensiva (Bergerbrant 2007:99-100) även då det finns bevis för motsatsen. Gravar som efter en osteologisk bedömning är kvinnogravar och innehåller gravgåvor av vapen och ridredskap tyder på att dessa kvinnor varit i offensiv strid. Det Bergerbrant påpekar är att dessa kvinnor inte räknas som män eftersom de fortfarande begravs med artefakter som annars bara finns i kvinnogravar. De kvinnor som bara har stridsredskap eller så kallade manliga artefakter tolkar hon som om de har sagt upp all kontakt med den kvinnliga sfären. Det är då möjligt att de tillhör ett mer manligt eller neutralt genus.

Det finns få kvinnogravar från bronsålder i Europa som har ett bronssvärd. Då det ligger ett i graven har det alltid varit sönderbrutet. Det vanliga vapnet man finner i en kvinnograv från den tiden är bronsdolken. Det finns olika teorier om att det varit ett rituellt supplement för tur-riter i strid, att kvinnor hjälpt männen i strid eller att det varit ett försvarsvapen i oros-områden där chansen för överfall varit stor. Bergerbrant tittar på spridningsmönstret av bronsdolkar i kvinnogravar och ser ett mönster där de flesta av dem ligger i områden där två olika grupper möter varandra, alltså

potentiella oros-områden. Tecken på strid och våld går att se på skeletten av män, kvinnor och barn så att beväpna sig för att försvara sig själv menar hon var troligt. Hon menar också att dolkarna tycks försvinna ur gravarna samtidigt som det blir mer kulturell variation bland de andra

gravgåvorna. Förutom de få kvinnor som fått svärd med sig i graven menar hon att de kvinnor som stred endast gjorde det i nödfall och då defensivt (Bergerbrant 2007).

(16)

Levy diskuterar genus och makt i hövdingadömen. Hon jämför nord-västra Europa under bronsålder (ca 1600-500 f.Kr) och sydöstra USA under den Mississippianska tidsperioden (ca 1000-1500 e. Kr). Folkgrupperna som fanns i de här områden var i Europa de nord-germanska stammarna och i USA de olika indianstammarna som levde i områdena mellan östra Oklahoma till norra Florida. Geografiskt och kronologiskt sett är de här områdena vitt skilda från varandra men båda har ett tempererat klimat och liknande flora och fauna. Båda är hövdingadömen där samhället har nått samma utvecklingsnivå och båda har introducerat och ägnar sig åt mindre jordbruk. De begraver sina döda med synliga markeringar och monument över mark och är en del av ett handelsnätverk över större geografiska områden. Dessa människor har inte haft någon kontakt med varandra men Levy menar att det samhälle och den värld de levde i liknande varandra så pass mycket att en jämförelse av de två kan säga mycket. Det hon diskuterar är den sociala organisationen i den här typen av hövdingadöme. Ett samhälle av den här typen brukar beskrivas med en klar hierarki och maktfördelning. Levy ifrågasätter detta och menar att det är ett alldeles för enkelt sätt att se på det hela. Social makt är, enligt hennes definition, en individs förmåga att påverka en annan individ genom social interaktion. Makt kommer i olika former och är ofta inget objekt som går att ta på, dess värde är något som förhandlas fram mellan både de involverade (den som påverkar och den som blir påverkad) och de som iakttar. Makt under förhistorien brukar delas upp mellan män och kvinnor, med männens maktutövanden i den publika sfären medan kvinnor utövade sin makt i den privata sfären och kvinnornas sätt att utöva makt var därmed mer subtil och diskret än männens officiella uttalanden och beslut. Kvinnorna utesluts då från officiella beslut och kan inte påverka samhällets utveckling direkt utan måste gå genom familjens män som har tillräckligt hög status för att själva kunna påverka hur saker och ting kommer att bli. Här ser man återigen hur kvinnan isoleras i den privata sfären utan att kunna påverka sitt eget liv utanför hemmet (Levy 1999, Arwil-Norbladh 2003).

Levy ifrågasätter den föråldrade synen att se på social organisation och status utifrån genus. Hon menar att kvinnor i den här typen av samhällen kunde uppnå maktpositioner i den publika sfären bara de uppfyllde de krav en maktposition hade. För att ge sina argument stöd använder sig Levy av historiska källor och av arkeologiskt material. Det arkeologiska materialet är avbildningar och ornamentik på olika redskap och smycken. På en platta gjord av snäcka är det två dansare avbildade klädda som hökar eller örnar, med ansikte mot varandra och armarna utsträckta med den ena armen runt dansaren mitt emot. Hök-dansaren/örn-dansaren har alltid refererats till som en manlig ledare i cermonier, men i det här fallet så har den ena dansaren ett stiliserat bröst. Levy, och andra forskare, menar att den ena dansaren kan vara en kvinna och ett exempel på att det var en roll som både

(17)

kvinnor och män kunde ha, eller om man har ett dualistiskt perspektiv, att det behövs en kvinna och en man i vissa typer av ritualer (Levy 1999).

Då de första européerna kom till regionen skrev de ner hur de var tvungna att förhandla med hövdingarna från de stammar vars territorium de reste igenom eller jagade i. Vissa av dessa hövdingar var kvinnor. Levy beskriver också en rituell ledare, alltid en kvinna och oftast var hon äldre än medelålder, men som inte hade någon typ av statusmarkering efter att hon dött. Hon begravdes i en enkel dräkt utan några tecken på den status hon hade, i en flatmarksgrav. Hennes magiska krafter behövdes för riter och ceremonier vilket gav henne ett socialt makt-kapital men inget av detta går att spåra i det arkeologiska materialet som finns kvar. Med det exemplet menar Levy att vanliga arkeologiska metoder för att spåra makt i det arkeologiska materialet missar viktiga delar och att endast förlita sig på dem är otillräckligt och ger en missvisande bild (ibid. 1999). I sina diskussioner använder sig Levy av ett heterarkiskt perspektiv. Hon sätter upp det som en alternativ modell till den hierarkiska och privata-publika modellen som hon kritiserar. Med

heterarki menar hon att makt är flerdimensionella med ständigt skiftande nivåer och grader av makt. Hon vill tänka bortom den klassiska statiska hierarkin och studera hur komplexa mänskliga

maktrelationer egentligen är. Både det Mississippiska samhället och bronsålderssamhället anser hon är den här typen av samhälle där makt är något som ständigt förhandlas och förnyas, och att kvinnor kunde utöva makt utanför hemmet och skaffa sig tillräckligt mycket makt och socialt kapital för att påverka sin omgivning (ibid. 1999, McCafferty 1999).

I USA finns det historiska källor och arkeologiskt material som beskriver hur ett hövdingadöme såg ut. Det är mer komplicerat att få en inblick i Europeisk bronsålder då det saknas historiska källor från den perioden men det finns ett rikt arkeologiskt material från den tidsperioden. Artefakter av metall är tecken på makt och status, speciellt importerade och exotiska föremål. Av de importerade föremålen finns det typer associerade med män (spjut, ornerade yxor, svärd, sköldar och hjälmar), kvinnor (utstuderade bältsmycken, örhängen och små, ihåliga bronstuber att hänga på kjolen). Spännen, finger- och armringar är exempel på importerade bronsföremål som finns både i manliga och kvinnliga gravar. Hon ifrågasätter också den klassiska synen att männen kontrollerade handeln eftersom föremålen som importerades tillhör både män och kvinnor. Visserligen är det vanligast med så kallade manliga föremål, men Levy menar att ett annat vanligt importföremål som dryckes-koppar och -spannar är dessutom kvinnliga föremål, om den vanliga kopplingen mellan kvinnan och mat accepteras. Levy's poäng med det här är att metallföremål associerade med en bronsålders

(18)

elit och som kan ha haft en rituell innebörd går att finna hos både kvinnor och män. Detta bevisar att heterarki-teorin även passar in på väst-europeisk bronsålder (Levy 1999).

Vid sitt arbete om indianstammarna i USA använder sig Levy av bildbevis i sina studier, något hon också använder sig av när hon diskuterar syd-skandinavisk bronsålder då hon fokuserar på

stenristingar från det området och den tidsperioden. Här ser hon två vanliga former av avbildning, en där människorna har en stor och stiliserad fallos och de som saknar en. Både de med och utan fallos kan vara utrustade med vapen; pilbåge, spjut, svärd, yxa och sköld (fig. 2). Av människorna avbildade har ca 2/3 av dem en fallos, så det är färre utan. De finns också avbildade figurer med långt hår och några av dessa har en liten grop mellan benen. Dessa brukar tolkas som avbildade kvinnor och det finns väldigt få av dem. Levy tar upp problemet med att tyda dessa bilder. I tidigare studier har man antagit att de flesta av figurerna är män och att resten inte går att identifiera, och att en figur inte kunde vara kvinnlig om den saknade en inristad grop mellan benen. Levy föreslår istället att de flesta figurerna som saknar könindikation faktiskt är kvinnor. Detta påstående baserar hon på att den som en gång ristade de här bilderna måste ha haft en mening bakom dem och att de var planerade i förväg (ibid.1999).

(19)

Eftersom de är uppdelade i två grupper, en med fallos och en utan, så representerar de också två olika grupper. Levy ser bland figurerna en könsindelning, där både män och kvinnor tog del i de riter och processioner som stenristningarna avbildar, men att det var fler män än kvinnor. Levy beskriver två rituella sfärer som var skilda åt men där både män och kvinnor kunde vara aktiva även om det är mer vanligt med t ex. män i stridsprocessioner. Den ena är associerad men vapen och strid och var mansdominerad, den andra är deponering av offer i våtmarker och kvinnodominerat. Detta beskriver ett samhälle med en väldigt komplicerad maktfördelning är den klassiska uppdelning av makt i privata och publika sfärer (Arwil-Nordbladh 2003, Levy 1999).

3. PRESENTATION AV MATERIALET

3.1 BRONSSVÄRDENS SPRIDNING PÅ GOTLAND

Kartan (fig. 3) över Gotland visar de olika fyndplatser där man hittat bronssvärd. Det är få

bronssvärd som hittats på Gotland, med miniatyrsvärden inräknat är det endast 23 fynd och de flesta är funna av privatpersoner. Det kan betyda att det fortfarande ligger fler svärd i marken eller så var svärdet inte vanligt förekommande under bronssålder på Gotland. I typologin ovan står det i fyndbeskrivningen för varje bronssvärd en kort sammanfattning av fyndomständigheterna för varje enskilt fynd och vissa är klassade som t ex. lösfynd men saknar specifika koordinater. Detta gör att kartan endast ger en generell överblick. Men den generella överblicken kan fortfarande säga oss en hel del nyttigt. På kartan ser man att de flesta fynden är gjorda på västra och mellersta Gotland, medan östra Gotland är när på fyndtomt bortsett från ekkistefyndet i Rone socken. I det områden bronssvärden hittades finns det oftast tecken på annan bronssåldersaktivitet och det är sällan som det inom en kilometers radie inte finns någon lämning vilken kan klassas som bronsålder. De

vanligaste lämningstyperna inom den radien är gravplats/fält och rösen. Två fynd är gjorda direkt på en boplatslämning men annars brukar boplatser ligga över en kilometer bort från fyndplatsen. Ett undantag är fyndet från Lummelunda socken där ett boplatsområde ligger mellan 0,5-1 kilometer från gravfältet som fyndet gjordes på. De fynd som ligger längst från boplatser är depåfynd och flera av lösfynden och de är ofta funna på åker eller tomter så resterna efter andra fornlämningar kan ha blivit bortröjda och förstörda.

Då man utgår från det material och de upplysningar som finns att få tag på idag så ser man hur två typer av fyndsammanhang träder fram. Den ena är när fyndet är gjort i närheten av

bronsåldersboplatser. Om man utgår från att gravfälten låg nära boplatserna under bronsålder så är tio fynd av bronssvärd gjorda i närhet till platser där det varit daglig aktivitet. Den andra typen är fynden som gjorts långt bort från boplatser och gravfält. Hit räknas depåfynd och även vissa rösen

(20)

(21)

(fig. 4: Uppdelning av bronssvärd på Gotland. Lösfynd betyder att säker fyndlokal saknas, inte fyndtyp.)

som inte finns i närheten till någon samtida bebyggelse. Inräknat med de flesta lösfynden så är det även tio fynd gjorda av den typen. Trots att det gjorts så få fynd av bronssvärd på Gotland är fördelningen mellan de här två typerna väldigt jämn. En möjlig undersökning som inte gjorts är att jämföra de tio fynd som inte gjordes nära boplatslämningar och gravfält för att se hur många av dem ligger i eller nära gammal myr- och träskmark. De finns fyra fynd idag från gammal våtmark och alla de fyra har minst en kilometers avstånd till närmaste samtida lämning. Om det inte är våtmark där de sex resterande fynden är gjorda kanske det finns andra bronsålderlämningar i området som ännu inte har inventerats.

3.2 GENUS OCH DEPÅFYND

Det är fem bronssvärd som har en direkt anknytning till en individ. De hittades i olika gravar, fyra innehöll en mindre mängd mänskliga benrester och en låg i en ekkista tillsammans med nästan ett helt skelett. I brist på en osteologisk analys av benmaterialet från gravfynden kan endast en arkeologisk genusbedömning genomföras. Det finns två uppsättningar av gravgods där det finns tillräckligt med olika artefakter för att kunna göra en bra bedömning. Det är gravarna från Etebols i Lummelunda socken och Sigmunds i Bara socken. I den förstnämnda graven finns det en mängd gravgåvor tillsammans med rester från en kremering. Själva svärdet är ett miniatyrsvärd och är i sig ett intressant fynd. Miniatyrsvärden kommer från yngre bronsålder, period IV och framåt. Larsson (1986:52) räknar med miniatyrsvärdet i sina diagram och spridningskartor över svärd och dolkar från sen bronsålder, men påpekar att det också kan ha varit en typ av ornament. Storleken på

miniatyrsvärden varierar men är sällan längre än 10 cm och det är därför ej troligt att de använts för vapen. Det kan ha varit en stiliserad liten kniv men dess form av ett svärd kan också ha en mer symbolisk innebörd. Som fyndtyp är den relativt sällsynt, Larsson påstår att det endast gjort sex fynd av IV perioden (ibid. 1986).

(22)

Miniatyrsvärdet låg tillsammans med en rakkniv, tre dubbelknappar och en mindre armring. Både dubbelknappar och armringar är neutrala gravgåvor då de går att hitta i både manliga och kvinnliga gravar. Individen som är begravd tillsammans med dessa gravgåvor kan ha varit mindre och

armringen kan då ha haft ett dekorativt syfte och personen kanske bar den vid kremeringen. De tre knapparna kan ha suttit på kläderna och även rakkniven kan ha varit en form av ornering om den tillsammans med miniatyrsvärdet hängde i bältet. Det är rakkniven som kan ge den här graven ett arkeologiskt bedömning av könet som då blir manligt (Bergerbrant 2007).

Det andra fyndet är från Sigmunde i Bara socken. Det är en plats med kontinuitet från stenålder fram till järnålder med ett rikt och varierat material. I graven fann man skelettrester tillsammans med flera bronsföremål, bl a. ett bronssvärd. Det låg tillsammans med en rakkniv, pincett, nål och tre nitar. Dräktnålar och pincetter är båda neutrala föremål som går att hitta i osteologiskt bedömda kvinnliga och manliga gravar. Troligen har pincetten hängt på bältet, både för att vara lättillgängligt och som prydnad. Då det hängde bredvid en rakkniv får den här graven samma bedömning som den ovan, att det troligast var en manlig begravning. En sak som stärker den här tolkningen är att

svärdet är helt. Enligt Bergerbrant (2007) har det hittills inte hittats ett helt bronssvärd i någon kvinnograv, utan de har varit sönderbrutna i två eller flera delar.

Av depåfynden så finns det även här två kategorier, rituellt offerfynd och skattdeponering.

Skillnaden mellan ett offerfynd och ett skattfynd är som sagt fyndplats och hur det deponerats. Har det deponerats i våtmark är det ett offerfynd eftersom det då sjunker till bottnen och inte går att nå igen; det har offrats och försvunnit från den här världen. Ett skattfynd har gömts undan så att det går att hämta vid ett senare tillfälle då det behövs. De är ofta hela när de deponeras som skatter och en idé bakom är att de ska vara en form av resurs för framtiden (Larsson 1986, Notelid 1990). Det finns ett undantag på Gotland, skattfyndet från Hejnum socken som hittades i ”Träskåker” söder om Tingstäde träsk.

Det är totalt sju depåfynd med bronssvärd gjorda på Gotland, med två respektive fem i de ovan nämnda depå-kategorierna. De två offerfynden är båda från period två och funna vid plöjning i gammal myrmark långt bort från andra fornlämningar. Det finns även ett till bronssvärdsfynd från period två som har anknytning till våtmarker; ekkistefyndet i Rone socken. Kistan hittades vid kanten av Alva myr på slutet av 1920-talet, och under bronsålder är det troligt att marken var blöt även där kistan lades. Den begravdes inte speciellt djupt utan kan rent av ha lagts ovanpå

(23)

Hablingbo socken och Martebo träsk, Martebo socken. Den i Vasstäde myr var hel när den deponerades under bronsålder men gick sönder då det hittades, först när plogen gick igenom den och sedan när man lyfte upp den ur marken. Den från Martebo träsk var också hel när den

deponerades och var oskadd efter att den hittades. Spetsen är bortfilad men det gjordes innan den deponerades och fästet har förmultnat bort under tiden den legat i marken. Den bortfilade spetsen kan tyda på att svärdet varit i bruk och har behövts slipas efter det har blivit skadat och det är möjligt att deponeringen skedde efter en strid eller duell. Eftersom det endast är ett vapen som deponerades är det sistnämnda troligast (Notelid 1990, Larsson 1986).

De skattfynd som är gjorda kommer från Fröjdel, Mästerby, Väte och Hejnum socken. Den från Fröjdel hittades under ett röse tillsammans med två spjutspetsar av brons som kommer från period V-IV. Det går inte att se om bronssvärdet är äldre eller samtida som spjutspetsarna då det endast finns kvar tre delar från klingan. Klingan kan ha varit till en dolk eller ett svärd, men vad som är intressant är att det är så pass fragmenterat. Ett skattfynd ska ha ett värde som går att återanvända, och medan spjutspetsarna är i bra skick så är klingan förstörd. Om den var det vid deponering eller om det blev så efter tid går inte att avgöra. Om den bröts sönder innan deponering så kanske det inte är ett depåfynd utan ett gravfynd som markerats med ett röse efteråt. Det skulle också förklara varför klingan var sönderbruten eftersom det är vanligt i både manliga och kvinnliga gravar (Bergerbrant 2007).

Depåfyndet från Mästerby socken gjordes också under ett mindre stenröse, och det finns tecken på att det kan ha varit ett gravfynd. Bronssvärdet hittades brutet i fyra delar tillsammans med resterna av en träkam och kolrester. Det är samma som i fallet från Fröjdel, Mästerby; i ett skattfynd ska föremålen ha kvar ett mer ekonomiskt värde. Om bronssvärdet är sönderbrutet går det praktiska och delvis ekonomiska värdet förlorat och svärdet är nu obrukbart som redskap vilket är mer vanligt i gravkontext. En kam gjort i organiskt material är ett ovanligt komplement till ett skattfynd och mer vanligt som en gravgåva, vilket också pekar mot att det egentligen är en grav det handlar om (Hansson 1927).

Det tredje depåfyndet kommer från Smide i Väte socken och är ett rikt skattfynd. I depån ingår ett bronssvärd av Hallstatt-typ, två holkyxor, ett flertal större bronsringar och bronstenar. Fyndet är gjort en kilometer från två fornlämningar, en boplats- och gravlämning bredvid varandra. Området är annars ganska fattigt på fornlämningar då det inte finns några fler på en radie av två kilometer. Ungefär fyra-fem kilometer öster om det depåfyndet finns det sjätte fyndet, gjort på ägor tillhörande

(24)

Tune också i Väte socken. Det är ett miniatyrsvärd som kommer från samma period som Hallstatt-svärdet, (V-IV perioden). Det låg tillsammans med två denarer och resterna av en guldbraket och guldtrådar, några nålar och en ring av brons samt ett antal brons-tenar. Det är ett till rikt skattfynd från ett relativt litet område. Den här depån ligger långt från andra fornlämningar, det finns inga inom en radie på två kilometer. Det kan vara p.g.a att ingen inventering gjorts just i det området eller att de andra fornlämningarna har röjts bort. Men att två sådana skattfynd från samma period hittats inom samma område kan tyda på att det var mycket aktivitet under den tiden då de

deponerades. Det kan ha varit oroliga tider som gjorde att man ville skydda sina rikedomar och grävde då ner dem för att de sedan skulle glömmas bort då personen som gjorde det dog (Larsson 1986).

Det sista skattfyndet gjordes i Hejnum socken och det var inte långt från Tingstädes strandlinje som den är idag. Åkern den hittades i kallades Träskåker, vilket leder till den troliga antagningen att det har en gång varit våtmark även där. Fyndet består av ett mindre svärd eller en möjlig dolk som har ett rikt ornerat fäste med gjutna och inristade spiraler och linjer. Det hittades tillsammans med en stenyxa och några bronsbleck som kan ha varit del av ett kärl (Hansson 1927). Med tanke på var det hittades (i gammal våtmark) och med vad det hittades (kärlet) kan man också tolka det här som ett offerfynd. Kärlet kan ha varit fylld med mat eller dryck som skulle offras tillsammans med svärdet och yxan. Ifall det är ett skattfynd så kanske de två vapnen lades ner i kärlet för att snabbt kunna gömmas undan i vattnet med ett rep knutet kring kärlet så att det sedan kunde hämtas upp när det behövdes. Det finns också flera fornlämningar i området, knappt femhundra meter därifrån finns det ett röse till väster och inom samma radie fast till öster finns det ett boplatsområde och ett gravfält. Området har varit aktivt under bronsålder och depåfyndet kan vara ett av flera.

4. DISKUSSION

När man tittar på översiktskartan över Gotland ser man hur bronssvärden är spridda längs med västra och mellersta Gotland och jämför man sedan med spridningen av samtida fornlämningar ser man att inget avstånd mellan bronssvärdet och närmaste lämning överskrider två kilometer. Det är visserligen ett relativt långt avstånd, men det betyder åtminstone att det varit annan

bronsåldersverksamhet i området. Om man tar Kristiansen's (2002) tolkning att svärdet var elitens mest främsta vapen, det med mest status och symboliskt värde, kan man se vart på Gotland eliten var lokaliserad. Om man sedan ser eliten som de som kontrollerade den långväga handeln och import av brons och bronsföremål, i det här fallet bronssvärd, så kom varorna till Gotland på den västra och södra delen genom hamnarna som låg längs med kusten. Den här hypotesen är

(25)

problematisk eftersom det material som finns tillgängligt visserligen pekar mot en sådan slutsats, men samtidigt är det materialet inte är tillräckligt. Längs med större delen av Gotlands socknar med kustlinje finns det stora stenrösen daterade till bronssålder. Rösen från bronsålder ses också som en elitsymbol med en ceremoniell anknytning och en indikering på ett rituellt centrum i

bronsåldersamhället (fid. 7). Ett annat problem frö ovanstående hypotes är att i Danmark där flera högar från bronsålder har blivit utgrävda har man funnit gravar som inkluderat bronssvärd. Även på Gotland har man grävt bort några få rösen och högar där man hittat bronssvärd. Det kan betyda att fler svärd går att finna under de gamla stenrösena (Martinsson-Wallin 2010).

De här bronssvärden var en av den gotländska bronsåldersbefolkningens symboler för rikedom och makt, ett sällsynt och exotiskt redskap och ornament som genom en blick berättade individens status för människor runt om. Den här personliga makten och statusen kunde sedan förvandlas genom riter och offer. Då ett bronssvärd deponerades i en myr till en högre makt förändrades och förstördes dess gamla värde och blev till något helt annat; god tur i strid, en bättre skörd, eller som ett tack-offer för en seger eller en god skörd. Svärdet kunde läggas ner i en grav, kanske behövde den döda försvara sig i nästa liv, eller ta sig till dödsriket först efter en strid (Larsson 1986, McCafferty 1999).

Vilka var det då som hade tillgång till den här typen av maktföremål? Män, kvinnor, hövdingar, krigare, ceremoniella ledare; materialet är stort men samtidigt så pass varierat att det inte går att utesluta någon. Det finns ingen biologisk bestämning på något av skelettmaterialen som funnits tillsammans med bronssvärden, alltså är det möjligt att både män och kvinnor kan ha begravts med vapnen. Två av gravarna är klassade som manliga efter en bedömning av det arkeologiska

materialet så deras sociala genus är då manligt även om det saknas en osteologisk bedömning. De tre resterande gravarna saknar båda arkeologisk och osteologisk könsbedömning. Min mening är att det kan ha varit man eller kvinna i de gravarna eftersom det finns kvinnogravar på kontinenten som innehåller bronssvärd (Bergerbrant 2007). De människorna som begravdes med svärd räknas som elit, men vilken typ av elit? Krigare, ceremoniell ledare eller hövding; alla tre har haft tillgång till svärd men har nyttjat dem på olika sätt (Bergerbrant 2007, Levy 1999, Kristiansen 2002, ibid. 2008). Det är mindre troligt att en ceremoniell ledare begravs med ett bronssvärd, eftersom det vanligaste relationen mellan de två är hur den ceremoniella ledaren deponerar bronssvärdet som ett offer. Men det betyder bara att bronssvärdet inte går att finna i graven men en ledare för riter och ceremonier kan mycket väl ha haft svärdet som maktsymbol i livet (Kristiansen 2008). Det är mer troligt att en krigare, hövding eller annan högstatus person, t ex. en rik handelsman, begravs med

(26)

bronssvärdet. Krigaren begravdes med svärdet eftersom det var vapnet som definierade individen i livet och hövdingen fick med den som ett tecken på status och makt (Notelid 1990, McCafferty 1999).

5. RESULTAT

Mitt syfte med den här uppsatsen var att göra en sammanställning av bronssvärden på Gotland för att se om det uppstod ett mönster vad gäller svärdstyp, fyndtyp (grav, offerfynd, skattdepå), placering i landskapet och om det går att se en anknytning till ett specifikt genus. Det finns 23 bronssvärd på Gotland, ett relativt litet material, och nu är de samlade tillsammans och jämförda med varandra. En sådant relativt liten mängd material var väldigt varierat vad gällde de olika kriteria som nämndes ovan och det är väldigt svårt att se ett mönster. Bronssvärden har alla hittats på västra och södra Gotland, alla inom en radie av 500 meter – 2000 meter till närmaste

fornlämning av typ boplatslämning, grav/gravfält, och i ett fall ca. 600 meter från en fornborg. Att hitta ett mönster med fyndtyp, svärdstyp och placering i landskapet var därför väldigt svårt, men inga miniatyrsvärd går att finna i en offerdeponering och alla offerdeponeringar sker i gammal våtmark. Men att kunna dra en mindre generell slutsats utifrån materialet går inte – det är för spritt och varierat för en mer precis slutsats och något mönster går därför inte att se.

Vad gäller genusfrågan så går bronssvärden att knyta till olika så kallade genusroller, som krigaren, hövdingen, handelsmannen och ceremoniella ledare. Av de fem gravar på Gotland som har ett bronssvärd med som gravgåva går två att ge ett arkeologiskt genus (manligt i båda fallen) men ingen osteologisk analys har gjorts vilket gör att det i slutändan endast finns teoretiska argument för vilket kön och vilket genus individerna med bronssvärd hade. Att de kunde vara kvinnor likaväl som män har diskuterats i den här uppsatsen, men inga direkta bevis finns på Gotland som säger att det var män eller kvinnor som hade tillgång till bronssvärden i livet och sedan i med sig i graven.

6. SAMMANFATTNING

På Gotland i Östersjön finns det 18 bronssvärd och 5 miniatyrsvärd av brons från perioderna II-VI. De går att hitta i offerdeponeringar, skattdepåer, i skelett-. brand- och ekkistegravar.

Miniatyrsvärden är det enda material som går att begränsa till två kategorier; gravfynd och skattdeponering, medan bronssvärd från olika perioder går att finna i olika material. Vad som gör det svårt att finna ett mönster i materialet är det höga antalet lösfynd. En generell diskussion om bronssvärd, genus och makt på Gotland jämfört med kontinenten skapar argumentet att bronssvärd på Gotland kan ha varit ägda av kvinnor likaväl som män, men med materialet som finns idag går

(27)

det varken att med empiriskt material bevisa eller motbevisa utan det går endast att för en teoretisk diskussion av vad som var mest troligt.

7. REFERENSER

7.1 LITTERATUR

Arwil-Nordblahd, E. 2003. Genusforskning inom arkeologi. Högskoleverket, Stockholm.

Bergerbrant, S. 2007. Bronze Age Identities. Costume, Conflict and Contact in Northern Europe

1600-1300 BC. Stockholm Studies in Archaeology no 43. Stockholm Universitet.

Floderus, E. 1931. Ett gotländskt ekkistefynd från bronsåldern. Fornvännen.

Gräslund, B. 1967. Svärd från bronsåldern. Ur Statens Historiska Museums samlingar 9. Stockholm.

Hansson, H. 1927. Gotlands bronsålder. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets akademins handlingar, del 37:1

Kristiansen, K. 2002. From memory to monument: the construction of time in the Bronze Age. Oxford Journal of Archaeology.

Kristiansen, K. 2008. The tale of the sword – swords and swordfighters in Bronze Age Europe. Dir. Lehoerff, Anne. Construire le temps. Histoire et méthodes des chronologies et calendriers des

derniers millénaires avant notre ère en Europe occidentale.

Larsson, T. 1986. The Bronze age metalwork in Southern Sweden, aspects of social and spatial

organization 1800-500 BC. Umeå Universitet.

Levy, J. 1999. sid 62-78. Gender, power, and heterarchy in middle level societies. Sweely, Tracy (ed). Manifesting Power. Gender and the interpretation of power in archaeology. Routledge, London och New York.

Manneke, P. 1968. Ett depåfynd från yngre bronsålder. Gotländskt arkiv.

Martinsson-Wallin, H. 2010. sid 61-75. Bronze Age Landscapes on Gotland: Moving from the Neolithic to the Bronze Age Perspective. In Martinsson-Wallin, H. 2010. Baltic Interactions and

Transformations: The Neolithic to the Bronze Age. Gotland University Press 5.

McCafferty, G. och McCafferty, S. 1999. sid 103-126. The methamorphosis of Xochiquetzal: a window on womanhod in pre- and post-conquest Mexico. Sweely, Tracy (ed). Manifesting Power.

Gender and the interpretation of power in archaeology. Routledge, London och New York.

Montelius, O. 1895. De förhistoriska perioderna i Skandinavien. Kungliga boktryckeriet P.A Nordstedt & söner.

Montelius, O. 1986. Dating in the Bronze age with special referens to Scandinavia. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademin.

(28)

Notelid, M. 1990. ”Depåfyndet” Ett grundläggande teoretiskt problem, eller en praktisk lösning? Uppsala Universitet.

Oldeberg, A. 1962. Tekniska kuriosa rörande bronsålderssvärd. Fornvännen.

Olsen, B. 2003. Från ting till text: Teoretiskt perspektiv i arkeologisk forskning. Studentlitteratur, Lund.

Stenberger, M. 1941. Gotländska Bronsåldersrösen. Gotländskt arkiv. 7.2 ANDRA KÄLLOR

Statens Historiska Museums fynddatabas 2010.04.18 kl. 11.47

(Sökord som användes var ”svärd” i alla fält, samt ”klinga” i alla fält. Varje sökord användes i en

separat sökning var för sig.)

Gotlands Länsmuseum, Fornsalens fynddatabas 2010.04.14 kl. 12.12

(Sökord som användes var ”svärd” i alla fält, ”klinga” i alla fält, samt ”vapen” i alla fält. Varje

sökord användes i en separat sökning var för sig.)

7.3 BILDER

Statens Historiska Museums fynddatabas 2010.04.18 kl. 11.47 Inventarienummer: 3814 Inventarienummer: 1401 Inventarienummer: 28837:C1 Inventarienummer: 7116 Inventarienummer: C7204 Inventarienummer: 13585:1

Floderus, E. 1931. Ett gotländskt ekkistefynd från bronsåldern. Fornvännen. Nationalencyklopedin. 2010.05.27. kl. 17.36

http://www.ne.se/hällristning Tanum. 2010.05.27. kl. 17.36.

(29)

Högsbyn. 2010.05.27. kl. 17.36.

(30)

8. BILAGOR

(31)

Period II:

1. Bogsarve, Hablingbo. Depåfynd/Lösfynd 2. Frixarve, Rone. Gravfynd

3. Mickelsgård, Väskinde. Gravfynd

4. Bandarve, Mästerby. Depåfynd/Gravfynd/Lösfynd 5. Martebo träsk, Martebo. Depåfynd/Lösfynd

Period III:

6. Fjells, Endre. Lösfynd 7. Stora Siglajv, Näs. Lösfynd

8. Kvie, Endre. Lösfynd

Period IV:

9. Kvie, Lojsta. Lösfynd 10. Etebols, Lummelunda. Gravfynd 11. Sigmundes, Bara. Gravfynd Period V & VI:

12. Tjängdarve, Träkumla. Lösfynd 13. Smide, Väte. Depåfynd

14. Tune, Väte. Depåfynd

15. Rings, Hejnum. Depåfynd Obestämbar tid:

16. Gullarve, Väte. Lösfynd. 17. Helge, Stenkyrka. Lösfynd 18. Mulde, Fröjdel. Depåfynd 19. Lilla Varbos, Sanda. Lösfynd 20. Tibble, Hejdeby. Lösfynd

(32)

(33)