TGV 40 (3–4) Abort och reproduktiva val

11

33

55

77

119

2

101

Från gästredaktionen: Abort och reproduktiva val

Elizabeth Kella och Helena Wahlström Henriksson

Abort – vems rättighet? Om samtida abortdebatter i Sverige

Nadia Feshari och Caroline Karlsson

Från medicinskt avfall till rättighetsinnehavare. Fram -växten av värdekonflikter kring aborterade foster i Sverige

Solveig Jülich och Helena Tinnerholm Ljungberg

”Varför vi är där vi är idag” Samtal med barnmorskor om abortskildringar i litteraturen

Margaretha Fahlgren, Christine Rubertsson och Anna Williams

Att välja fritt bland få alternativ. Unga kvinnors upplevelser av risk och ansvar i preventivmedelsrådgivning

Lisa Raeder

Abortören är en kvinna. Om Helga, lagen och skammen i det svenska 1940-talet

Lena Lennerhed

Heder och vanära i folkhemmet. Reproduktiva val och abort-skildringar i svensk 1940- och 50-talslitteratur

Therese Hellberg

Frispel: Det kvinnliga ansvaret (ur 100 om dagen) Anna

Bengtsdotter, Ansvaret för den egna kroppen som

främ-mande Lisa Folkmarson Käll, Alene med ansvaret for beslut-ningen om abort Marianne Kjelsvik, Dags att ta snacket?

Maja Bodin, Abort som ligestillingsredskab, Karen Sjørup

Recensioner

Sveriges genusforskarförbund

160

166

140

Abort och reproduktionsfrågor är levda erfarenheter, samhällsfenomen och politik-områden. Abort och reproduktiva val gestaltas och diskuteras också i kulturen, i konst, litteratur, film och digitala medier (inom svensk humanioraforskning är detta ett relativt underrepresenterat område, se dock Lennerhed 2008, 2017). Reproduktiva rättigheter, och abort, är ett klassiskt område för feministisk aktivism och politik, likaväl som för feministiska studier. Under den tid som gått sedan vi 2018 föreslog det här temanumret har ämnet blivit aktuellt på fler sätt än vi hade kunnat förutse, såväl inom nationell och internationell (familje-) politik som inom medicinska praktiker och mediedebatter om dessa. Under de senaste åren har även mediebilder bidragit till att synliggöra och formulera frågor kring abort och reproduktiva praktiker. Till exempel har teveserien The Handmaid’s Tale, baserad på Margaret Atwoods dystopiska roman från 1985, aktualiserat tydligt feministiska och kritiska frågor om (assisterad) repro-duktion, kön, makt, val och bortval. På ett, ur en feministisk synvinkel, prob-lematiskt vis har under innevarande år ett större försäkringsbolag använt bilder av foster ”in utero” för att framställa sina presumtiva (framtida) kunder/försäkrade som ”skyddsvärda”.

Låt oss genast säga något om termi-nologi. Abort är ett ord som på svenska betecknar antingen så kallad inducerad

abort, det vill säga ett aktivt avbrytande

av havandeskap på medicinsk eller kirur-gisk väg, eller spontan abort, det vill säga missfall (Nationalencyklopedin; Svenska

Akademiens ordlista; Svensk ordbok).

Temanumret heter ”Abort och reproduk-tiva val”. Vi väljer att se på abort som ett av flera reproduktiva val istället för ett enkelt bortval, men vi är väl medvetna om att ”val” i viss mån kan vara ett missvisande begrepp; kvinnors beslut som rör repro-duktion tas alltid inom kontextbundna, begränsande ramar. Fria val kopplat till mänsklig fortplantning är inte nödvän-digtvis en faktisk levd möjlighet för alla kvinnor, ens när lagstiftningen och häl-sovården stödjer det. Reproduktiv rätt-visa är ett bredare begrepp, som synliggör andra aspekter på reproduktiva val och reproduktiva praktiker (SisterSong). Till exempel ryms inom ”reproduktiv rättvisa” såväl kamper för att själv få bestämma om abort som kamper för att slippa abortera; både kamper för att få behålla såväl sin graviditet som sitt födda barn och kam-per för att kunna begränsa sin fertilitet. Dessa kamper beror på nationella kontex-ter, men är också starkt knutna till klass,

och till etniska/rasifierade minoriteters situationer.

Valet av terminologi när vi talar om att avsluta eller fullfölja en graviditet är också viktigt, och har viktiga konsekvenser. Att skilja mellan ett embryo och ett foster är inte bara att upprätthålla medicinskt kor-rekta begrepp (där ordet foster är reserverat för reproduktivmaterial från vecka 9), utan också att motverka en glidning mot en subjektifiering av embryot som underbyg-ger argument mot kvinnors rätt till abort. Därför har till exempel American College of Obstetricians and Gynecologists tagit avstånd från terminologi så som ”fetal heartbeat laws”, vilket används i viss lag-stiftning i USA som förbjuder abort efter bara 6 veckor, det vill säga innan många kvinnor över huvud taget vet att de är gravida. Organisationen menar att sådan terminologi är såväl ovetenskaplig som missvisande; vid 6 veckor talar medicinska experter om ett embryo, inte ett foster; det som kallas för ett ”hjärtslag” är egen-tligen elektriska impulser i vävnad som kan komma att utvecklas till fostrets hjärta om graviditeten inte avbryts. Att en medmänsklig kvinnohälsovård kan använda ordet ”barn” för att till exempel tala med kvinnor som har haft ett miss-fall, eller av medicinska skäl varit tvungna att avbryta en önskad graviditet, är inget som motsäger behovet av att vara saklig i språkbruket.

I ett globalt perspektiv är rätten till abort långtifrån en självklarhet, och där abort är illegalt leder osäkra aborter till stort lidande. WHO beräknar till exempel att mellan 5–13% av den totala mödradödligheten i

världen kan härledas till ”unsafe abortions” (WHO 2019). Mödrars hälsa och dödlighet är tydligt differentierad utifrån klass, etnic-itet/ras och nationalitet; studier från USA, Storbritannien och Sverige visar till exempel att migranter är starkt överrepresenterade i statistiken över mödradödlighet i samband med graviditet och förlossning.

Aborträtten har under senare år begrän-sats kraftfullt i länder som Ungern och Polen. I El Salvador har kvinnor dömts till 20-åriga fängelsestraff efter missfall, eftersom domstolen ansett att det inte kan uteslutas att missfallet ifråga varit en inducerad abort. I USA är tillgången till abortsjukvård för kvinnor stadigt försäm-rad under Trumps presidentskap, men denna utveckling har i själva verket pågått på federal nivå och delstatsnivå ända sedan

Roe mot Wade 1973. I nuläget har

organisa-tionen Planned Parenthood varit tvungen att ta det drastiska beslutet att frånträda det program (Title X) som bidrar med statliga medel till bland annat preventiv-medel och säkra aborter för fattiga kvin-nor, i stället för att gå med på nya villkor som starkt försämrar tillgång till abort. Tillsättningen av konservativa domare i USA:s högsta domstol gör att rätten till abort kan komma att upphävas på federal nivå, och kvinnors rättighet att besluta över sina kroppar och reproduktionen blir förmodligen på nytt en viktig fråga i valet 2020. Men ”abortfrågans” rörelser är inte entydiga, utan mångskiftande. Resultatet av folkomröstningen på Irland 2018 är att en mer liberal lagstiftning kommit till stånd; i Australien har New South Wales avkriminaliserat abort upp till tjugoandra

graviditetsveckan förutsatt att två läkare ger sitt samtycke.

Ibland är begränsningar av aborträt-ten uppenbart sammanlänkade med en etno-nationalistisk politik, ibland med religion och religionsfilosofi. I båda fallen handlar begränsningarna av kvinnors reproduktiva val om politik som förs uti-från patriarkala perspektiv, vilket fortsatt gör abort och reproduktiva val till en cen-tral fråga för feministisk forskning. I de fall där rätten till abort stärkts för kvinnor under 2000-talet, är det alltid ett resultat av kvinnoorganisationers, aktivisters och feministiskt orienterade politikers kamp.

Också på platser som Sverige, där abort sedan 1970-talet – det vill säga i flera gener-ationer – betraktats som en given rättighet av många, ifrågasätts och debatteras nu abort och kvinnors reproduktiva val mer än på länge. I Sverige sker cirka 115 000 födslar per år, och här genomförs cirka 35 000 aborter per år. Abort är en del av väldigt många kvinnors ”reproduktiva livslopp” och är ett av många sätt som kvinnor hanterar sin fertilitet. Under den svenska valrörelsen 2018 lyftes frågan om begränsningar i aborträtten av mer än ett riksdagsparti; åsikter om att aborterna är ”för många” formuleras inom de mest värdekonservativa – och ibland starkt maskulinistiska – partierna. Under de senaste åren har det också pågått några specifika debatter av relevans, bland annat om en samvetsklausul för barnmorskor och gynekologer, debatten om ”åter-upplivning” av sent aborterade foster, och om abortgränser. Debattörer som propag-erar för begränsningar av den rådande

aborträtten säger sig värna vårdpersonalens känslor (se Feshari och Karlssons bidrag i detta nummer) och utmålar implicit eller explicit kvinnor som söker abortvård som oansvariga. Forskning visar dock att kvinnor som genomgår aborter utgör en mycket heterogen grupp; abort söks av alla sorters kvinnor. Ofta är de redan mödrar (Luker 1985; Kero 2005), och som regel upplever de beslutet som en lättnad (Kero 2005); ibland saknar de dock någon att samtala med om sitt beslut, och upplever ambivalens (Kjelsvik 2019).

I Sverige var beslutet om fri abort fram till graviditetsvecka 18 utan angivande av skäl, och möjligheten till sen abort efter särskild prövning, resultat av den kamp som förts av bland annat kvinnorörelsen Grupp 8. Vid tiden för beslutet (1974) rådde i frågan bred konsensus över parti-gränser. Även i USA rådde fram till sent 1960-tal utbredd acceptans för abort under tidig graviditet (Gordon 2002); det var först på 1970-talet som frågan om kvin-nors rätt till abort blev alltmer politise-rad. Politiseringen av abortfrågan kan i sig komma att bli förgivettagen. Men abort måste inte vara en (parti)politisk fråga. Många har hävdat att abort är, och bör vara, helt och hållet en medicinsk fråga – en fråga mellan en kvinna och hennes läkare – och lagstiftningen i till exempel Kanada följer denna princip. Ur ett femi-nistiskt och/eller genuskritiskt perspektiv måste vi fortsätta att ställa frågor om abort – om praktiker, förståelser, och perspek-tiv – och om hur makten att besluta om dessa distribueras och naturaliseras på olika platser.

Globalt är abort en central feministisk fråga, en fråga som involverar makt och självbestämmande, kroppar och reproduk-tion, medicin, politik, juridik, men också livsberättelser och konstnärlig gestaltning. En startpunkt för temanumret var vår undran om hur och var abort är ett fokus inom genusforskningen i Sverige idag. Vi som är gästredaktörer har båda vår bak-grund inom amerikanska litteraturstud-ier och American Studies, och har länge arbetat med ideologikritisk kulturanalys med fokus på kön, ras och klass. Som kulturvetare hade vi en förväntan om att fler bidrag skulle behandla just kulturella representationer; som amerikavetare bär vi på ett förgivettagande om att abort är en hett debatterad politisk och sociokulturell fråga och ett centralt fokus för feministiska och intersektionella studier.

TGV fungerar som en central arena

för genusvetenskap och genusforskning i Sverige (och, delvis, Norden) sedan flera årtionden. Genom tidskriftens fyrtioåriga historia har det hittills endast publicerats ett ytterst fåtal artiklar som fokuserar på abort (Sinding Aasen 1991; Lennerhed 2013). Är detta då representativt för genusforskningen i Sverige? Eftersom det trots allt är långtifrån alla som identifi-erar sin forskning som genusforskning/ genusvetenskap som publicerar sig i TGV (se Henriksson och Olsson 2018), föreslog vi ett specialnummer på temat, i hopp om att få en tydligare bild av huruvida forsk-ning pågår. I vårt upprop var vi öppna för att bidragen kunde behandla Sverige eller andra geopolitiska kontexter, med fokus på exempelvis abort som levd erfarenhet;

abort i litteratur, film, sociala medier, eller andra medierade framställningar; abort i politiska eller aktivistiska diskurser; his-toriska och/eller transnationella perspektiv på abort; abort och affekt; intersektio-nella perspektiv på abort; abort i sexual-upplysning/sexualundervisning; abort i medicinska diskurser; medicinska pers-pektiv på abort; abort i juridiska diskurser; juridiska perspektiv på abort; könade pers-pektiv på abort; transperspers-pektiv på abort; abortens fenomenologi; moderskap och abort.

Som svar på detta upprop fick vi flera intressanta bidrag, och kan nu presentera ett temanummer med sex vetenskapliga artiklar som metodologiskt sträcker sig från intervjuer till textanalys, och ifråga om disciplinära hemvister blandar pers-pektiv från idéhistoria och statsvetenskap, likaväl som (multi)disciplinära utgång-spunkter. Samtliga bidrag handlar om den svenska kontexten, men fokuserar olika historiska skeden under 1900-talet och 2000-talet.

Vi inleder med en artikel med fokus på samtiden. Nadia Feshari och Caroline Karlsson, masterstudent respektive dokto-rand i statsvetenskap, granskar och prob-lematiserar politiska debatter om abort och abortvård i Sverige runt 2014. Det handlar om hur politiska debatter som vill begränsa aborträtten genom att införa samvetsklau-sul eller minska tidsfönstret för fri tillgång till abort aktiverar bilder av ”fostret” och ibland av ”barnmorskor”, men avhåller sig från att tala om abortsökande kvinnor, medan debattinlägg till försvar för kvin-nors rätt till abort sätter kvinnor i

cen-trum, men undviker att tala om embryo eller foster. En diskursiv konstruktion av fostrets ”personskap” är alltså centralt i argumenten för en begränsad tillgång till abort i Sverige, vilket känns igen från politiska debatter i bland annat USA.

Solveig Jülich och Helena Tinnerholm Ljungberg, båda idéhistoriker, står för nästa artikel, som är ett bidrag inom medicinsk humaniora. De undersöker de olika sätt som abortmaterial betraktats och behandlats genom vad de definierar som tre ”avfallsregimer” under 1900-talet, vilka alla omfattar en särpräglad syn på embryot och fostret som kommer till uttryck i till exempel lagstiftning, vårdpraktiker och politiska debatter. Artikeln belyser också hur subjektspositioner skapats (eller inte skapats) för kvinnorna som söker abort i denna hantering. Studien utgår bland annat från begreppet ”reproduktiv styr-ning” och bidrar till att synliggöra intres-sekonflikter och maktordningar som kringgärdat abortpraktikerna och i för-längningen även kvinnors reproduktiva valmöjligheter.

Medicinsk humaniora, närmare bestämt ”narrative medicine” står i förgrunden även i bidraget från litteraturvetarna Margaretha Fahlgren och Anna Williams, samt Christine Rubertsson, reproduktiv hälsa. Deras artikel utgår från ett pro-jekt med fokus på barnmorskors reflek-tioner utifrån gemensam litteraturläsning av abortskildringar i skönlitteratur och själv/biografier (inklusive utdrag ur Anna Bengtsdotters 100 om dagen och ur Inga-Lena Larssons roman Vide ung, den sen-are ingår även i urvalet hos Hellberg, vars

bidrag presenteras nedan). Boksamtalen gav barnmorskorna nya perspektiv och möjliggjorde diskussion om normer, prak-tiker kring bemötande av abortsökande kvinnor, samt det egna arbetet inom abortvården.

Lisa Raeder, som har en MA i genusvetenskap och nu är doktorand i befolkningshälsovetenskap, bidrar med en studie som fokuserar graviditetspre-vention och preventivmedelsrådgivning. Med utgångspunkt i intervjuer med en grupp kvinnor i tjugoårsåldern undersöker artikeln hur den ”riskfyllda” fertila kvin-nliga kroppen konstrueras i rådgivning och förskrivning av hormonella preven-tivmedel. Utifrån teoretiska utgångspunk-ter i begrepp som performativitet (Judith Butler), biomakt (Michel Foucault) och risk (Deborah Lupton) resonerar artikeln kring de betydelser hormonella preven-tivmedel har för de unga kvinnorna, och konstaterar att dessa kommit att symboli-sera ofrihet snarare än frihet, framför allt på grund av den obalanserade ansvarsför-delningen mellan män och kvinnor i het-erosexuella relationer.

Idéhistorikern Lena Lennerhed, vars tidigare studier om abortpraktiker och abortskildringar i svenskt 1900-tal är cen-trala för humanioraforskning om abort i svensk kontext, bidrar här med en historisk fallstudie om Helga, som 1942 dömdes för att ha utfört olagliga aborter på 11 kvinnor. Med hjälp av de knapphändiga källorna angående Helga och andra kvinnliga abortörer skildrar Lennerhed praktiker, risker och villkor för abortörerna och de hjälpsökande kvinnorna.

Therese Hellberg, som är doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, analyserar abortskildringar i svensk skön-litteratur från 1940- och 50-talet, en tid då den svenska staten understödde repro-duktionen av det svenska ”folkhemmet” genom att uppmuntra rätt sorts kvinnor att föda rätt antal barn, och finner att gestaltningen av abort är sammankop-plad med kvinnans roll i byggandet av folkhemmet i Sverige.

Journalisten Anna Bengtsdotters bok om berättelser och tankar om abort heter

100 om dagen (2017), vilket refererar till

antalet aborter i Sverige. Temanumrets ”frispel” utgörs bland annat av kapitlet ”Det kvinnliga ansvaret” ur Bengtsdotters bok, och vi är mycket glada över att hon vill medverka med sin text, och tacksamma för att Leopard förlag tillåter oss att try-cka kapitlet i TGV. Utöver Bengtsdotters kapitel ingår även reflektioner från några forskare med olika kritiska perspektiv och forskningsfokus – Lisa Käll (Sverige), Marianne Kjelsvik (Norge), Maja Bodin (Sverige) och Karen Sjørup (Danmark). Forskarnas reflektioner kretsar kring abortval, abortvård och könat ansvar, utifrån deras respektive läsningar av Bengtsdotters kapitel.

Abortfrågan sätter kvinnor och repro-duktion i fokus – även om frågorna också berör personer som inte identifierar sig som kvinnor. Detta temanummer har likaså ett primärt fokus på kvinnors erfarenheter av abort och reproduktiva val/praktiker, samt reproduktiv (o)rättvisa. Reproduktion, och därmed också abort, är som redan nämnts en del av väldigt många kvinnors livslopp.

Det finns ett fortsatt värde i att lyfta majoritetsfenomen som dessa inom fem-inistisk och genusvetenskaplig forskning. Eftersom abort både är en praktik som berör väldigt många kvinnors levda erfar-enheter och en praktik som ställer exis-tentiella, etiska, medicinska och juridiska frågor på sin spets, ser vi det som abso-lut centralt att (den feministiska) genus-forskningen/genusvetenskapen ägnar sig åt att uppmärksamma och analys era abort och andra aspekter av reproduk-tion som en plats för praktiker, val och rättvisefrågor. Medan till exempel trans-personers reproduktiva praktiker sätter press på mödravårdens konventioner, har samtliga artiklar i detta nummer fokus antingen på kvinnors erfarenheter som reproduktiva personer (Raeder; Hellberg) som abortörer (Lennerhed; Fahlgren med flera), på idéer om kvinnor i den politiska debatten (Feshari och Karlsson) eller på frågor om definitioner av det biomateriella resultatet av befruktning: embryot/fost-ret (Julich och Tinnerholm Ljungberg). De litterära skildringar som refereras och presenteras i det här numret fokus-erar också primärt skildringar av kvinnor vars (oönskade eller omöjliga) graviditeter sätter dem i kontakt med abortvården; de rör sig i det svenska 1900-talets mitt (Hellberg), och från 1900-tal till 2010-tal (Fahlgren med flera). Medan Hellbergs studie analyserar litterära skildringar av abort, visar Fahlgren med flera att barn-morskors läsning och samtal om litterära skildringar kan ge nya perspektiv av värde för den egna yrkespraktiken. Det finns otaliga framställningar av abort i

littera-tur, film och andra konstarter. Frågor om hur sådana skildringar å ena sidan bidrar till en samhällelig diskussion om fenomenet, och å andra sidan, för att tala med bell hooks (2008), bidrar med en ”pedagogik” om fenomenet kan vi inte fördjupa oss i här, men vi hoppas kunna återvända till den i framtida (sam)arbeten och samtal inom genusforskningen, och i samspråk mellan genusvetenskap och andra forskningsfält.

Elizabeth Kella och Helena Wahlström Henriksson, gästredaktörer

Referenser

Gordon, Linda (2002) The moral property of women: a history of birth control politics

in America. University of Illinois Press.

Henriksson, Helena Wahlström, Olsson, Annika (2018) I vetenskapandets vardagsrum: representationer av genusforskning och genusvetenskap i KVT/TGV 1980–2017.

Tidskrift för genusvetenskap 39(1): 5–28.

hooks, bell (2008 [1993]) Reel to real: race, sex and class at the movies. New York: Routledge.

Kero, Anneli (2005) Abort – en tabubelagd rättighet: kvinnors mångbottnade upplevelser rymmer både lättnad och smärta. Läkartidningen 102(48): 3677–3680. Kjelsvik, Marianne (2019) Pregnant and ambivalent. Experiences of women and health

personnel in the decision-making process. Diss. University of Bergen.

Lennerhed, Lena (2008) Historier om ett brott: illegala aborter i Sverige på 1900-talet. Stockholm: Atlas.

Lennerhed, Lena (2013) En besvärlig kvinna: om Elisabeth Sjövall, sexualiteten och kvinnligheten. Tidskrift för genusvetenskap 34(4): 117–135.

Lennerhed, Lena (2017) Kvinnotrubbel: abort i Sverige 1938–1974. Stockholm: Gidlunds. Luker, Kristin (1985) Abortion and the politics of motherhood. Berkeley: University of California Press.

Nationalencyklopedin, abort. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/

l%C3%A5ng/abort [21 november 2019].

Sinding Aasen, Henriette (1991) Fosterdiagnostik och rätten att välja.

Kvinnovetenskaplig tidskrift 12(1): 42–56; 67.

SisterSong, Reproductive justice. https://www.sistersong.net/reproductive-justice [21 november 2019].

Svenska Akademiens ordlista, abort. https://svenska.se/tre/?sok=abort&pz=1 [21

november 2019].

Svensk ordbok, abort. https://svenska.se/tre/?sok=abort&pz=1 [21 november 2019].

WHO (2019) Preventing unsafe abortion. https://www.who.int/news-room/fact-sheets/ detail/preventing-unsafe-abortion [6 december 2019].

tema/

abortion – whose right?

On current political debates about abortion in Sweden NADIA FESHARI AND CAROLINE KARLSSON

Keywords

Abortion, Swedish politics, fetal personhood, feminist theory, bodily rights

Summary

This article interrogates how the concept of fetal “personhood” is employed in the political debate on abortion in Swedish politics. By examining the arguments for and against changes in Swedish abortion policy, we critically engage with some of the problems that the Swedish abortion legislation is faced with, from a feminist perspective. The article illustrates how assumptions of fetal “personhood” are central to arguments that challenge the current Swedish abortion policy, whilst the defense of this policy rests on recognition of the subjectivity and agency of women seeking abortion. We argue that, in order to address new challenges to the legislation, there is a greater need to question assumptions about “fetal life.” Thus, our article builds on and contributes to previous research that emphasize the importance of feminist engagement with fetal representations in order to defend and uphold women’s bodily and reproductive rights.

Under flera år har det skett en intensifiering av visuella representationer av embryot och fostret i det offentliga rummet. Särskilt har utvecklingen av repro-duktiva teknologier bidragit till att visualisera och mänskliggöra embryot/ fostret (Jenkins 2009; Mills 2011). Representationer av embryot och fostret har sammankopplats med idéer om fostrets så kallade ”personskap” (fetal

person-hood), vilket inbegriper idéer om när det mänskliga livet börjar och när fostrets

moraliska värde träder in (se exempelvis Berlant 1994; Michaels och Morgan 1999; Mills 2011; det svenska begreppet ”personskap” förekommer bland annat i Perselli 1998). I en abortpolitisk kontext har retoriken kring och visualiseringen av embryots och fostrets personskap använts strategiskt av abortkritiska krafter i syfte att begränsa eller ifrågasätta rätten till abort (Petchesky 1987; Jülich 2018). Den strategiska användningen av personskapet har skapat en politisk och etisk konflikt mellan embryots och fostrets rättigheter å ena sidan, och å andra sidan kvinnans rättigheter, en konflikt som utgör grunden för den samtida abortde-batten i Sverige och i andra länder (Eduards 2012: 104). Det som också bidragit till tanken om personskap är förväntningen och tron på att embryot och fostret utgör ett mänskligt liv, vilket många feministiska forskare påpekat är proble-matiskt eftersom det kan legitimera inskränkningar av kvinnans kroppsliga självbestämmande (Michaels och Morgan 1999; Ludlow 2008; Alvarez Manninen 2013). Givet den ovan beskrivna problembilden syftar den här artikeln till att Vad händer i den politiska debatten kring abort i Sverige när fost-ret tilldelas ”personskap” och hur används detta koncept? Artikeln undersöker de argument som finns för och emot att förändra svensk abortlagstiftning i svensk abortdebatt och belyser de ut maningar som den nuvarande lagstiftningen ställs inför från konservativt politiskt håll.

abort – vems rättighet?

Om samtida abortdebatter i Sverige

undersöka samtida abortdebatter i Sverige. Utifrån ett feministiskt perspektiv, och teorier om personskap, belyser artikeln viktiga frågor om etik och demokrati, om det som uttalas och det som förblir tyst. Vår förhoppning är att den här artikeln ska kunna bidra med empirisk kunskap och kontextuell förståelse för de utmaningar som den svenska abortlagstiftningen står inför idag. Artikeln utgör också ett viktigt bidrag till forskning om svensk abortpo-litik. Tidigare forskning har framför allt fokuserat på de historiska och politiska processer som ledde fram till den rådande abortlagstiftningen från 1975, men det sak-nas studier som belyser hur vi kan förstå abortfrågan i en samtida politisk kontext (jämför Lennerhed 2017: 150).

I artikeln undersöks två offentliga poli-tiska debatter i riksdagen som på olika sätt synliggör hur embryots och fostrets personskap används i abortdebatten. Den första debatten, om samvetsfrihet i vår-den, uppstod 2014 då barnmorskan Ellinor Grimmark anmälde Region Jönköpings län till Diskrimineringsombudsmannen (DO) med hänvisning till att hon nekats anställning eftersom hon inte ville utföra aborter på grund av sin religiösa över-tygelse. Samvetsfrihetsdebatten handlar således om att vårdpersonal ska ha rätt till att inte utföra abort på grund av huma-nistiska eller religiösa övertygelser. Men det är också synen på när ett mänskligt liv börjar, synen på vårdens uppdrag att värna och främja hälsa och liv, och tron på embryots och fostrets personskap som motiverar själva kravet på samvetsfrihet – åtminstone i det svenska fallet (jämför

Selberg 2019: 10). Debatten är intressant för att den politiserade frågan om abort och förde upp frågan på den politiska agendan, efter att den lyst med sin från-varo sedan 1970-talet (Selberg 2019: 7–8). Vi noterar också att antalet motioner i riksdagen ökar under 2014, vilket visar hur frågan också finns på agendan på en mer formell politisk nivå. 

Den andra debatten vi undersöker är debatten om den övre abortgränsen och fostrets livsduglighet. Den övre abortgrän-sen är inte lagstadgad, istället regleras den av praxis där sen abort endast tillåts ”fram till den tidpunkt då fostret anses kunna leva utanför livmodern” (SOU 2005:90: 73). Nuvarande praxis för sen abort är således helt beroende av medicinska kun-skaper och erfarenheter av när ett foster kan antas vara livsdugligt. I takt med att neonatalvårdens metoder utvecklas ökar möjligheten att rädda så kallade ”extremt för tidigt födda barn” till liv, vilket har skapat ett problem för hur rådande praxis kan hantera dessa frågor (SMER 2019:1: 14). Vi har valt att undersöka debatten om den övre abortgränsen och livsduglighet eftersom den aktualiserar frågor om hur den offentliga politiken hanterar gränsen för när ett liv blir skyddsvärt. 

Vi läser debatterna om samvetsfrihet och livsduglighet genom en poststruktu-ralistisk diskursanalytisk metod. Ur ett feministiskt perspektiv granskar vi vad som händer när idéer om fostrets person-skap och moraliska värde aktiveras och hur det påverkar kvinnors subjektivitet. Tanken är inte att undersöka dessa frågor ur ett moraliskt eller filosofiskt perspektiv.

Vi är snarare intresserade av när och hur embryots/fostrets personskap åberopas i debatterna, det vill säga vilken funktion konceptet får samt hur det bemöts, och hur det påverkar när och hur kvinnors sub-jektivitet figurerar. Intresset är alltså vilka konsekvenser användningen av embryot eller fostret får för hur kvinnans kroppsliga rättigheter och friheter konstrueras och förhandlas i debatterna. Fokus på fostrets/ embryots diskursiva funktion ser vi som ett viktigt bidrag då det inte belysts i tidigare forskning om svensk abortpolitik, med få undantag (Perselli 1998; Jülich 2010, 2018). Andra debatter som hade varit intressanta för vår undersökning är exempelvis frågan om fosterdiagnostik och selektiva aborter. Den frågan visar hur konfliktlinjer som exempelvis kön och funktionalitet spelar in i konstruktionen av hur ett liv värderas. Men i vår initiala översikt över vilka frågor om abort som tagits upp i en samtida kontext står samvetsfrihetsdebatten och debatten om den övre abortgränsen ut som mest omfattande, därför har vi valt att fokusera på dessa debatter. 

idén om fostrets personskap

Idén om embryots och fostrets personskap baseras på varierande antaganden om när det mänskliga livet börjar. Catherine Mills har beskrivit konceptet ”personskap” som en interpelleringsprocess där embryot och fostret skapas som ett mänskligt subjekt. Genom att diskursivt omtala eller visua-lisera fostret och embryot som ett ”barn” eller ”ofött barn”, sker en materialisering och ett förkroppsligande; dess kroppsliga konturer och rörelser blir verkliga (Mills

2011: 108). Det som feministiska forskare ser som problematiskt är hur det i dessa diskursiva processer finns ett anspråk på att konstituera verkligheten. Exempelvis har Barbara Duden påpekat att man inom det medicinska fältet numera kommit att betrakta det ofödda fostret som ett mänskligt liv och att det är ett relativt nytt synsätt som växt fram i takt med den reproduktiva teknologins utveckling (Duden 1993: 3). Genom att embryot och fostret omtalas eller visualiseras som ett mänskligt och kroppsligt liv skapas också en uppmaning till etiskt ansvar, på ett sätt som inte hade varit möjligt utan tekno-login (Jenkins 2009; Mills 2011; Franklin 2014). Problemet är också att de diskursiva processerna, som mänskliggör embryot/ fostret, har approprierats av abortkriti-ker och används strategiskt för att för-söka begränsa aborträtten (Michaels och Morgan 1999: 6). Den strategiska använd-ningen av exempelvis bilder och tilltal syf-tar också till att förändra de diskursiva ramarna som abortdebatten förs inom. Ett exempel på det är hur betänkandet Den

gravida kvinnan och fostret – två indivi-der från 1989 förändrade abortdebatten

i Sverige. I betänkandet introducerades etiska resonemang om när livet börjar, vilka lade grunden för antagandet om fost-ret som en självständig individ snarare än som en del av kvinnans kropp (Eduards 2012: 103). Maud Eduards betonar hur det här betänkandet har bidragit till att förändra den svenska abortdebatten rent språkligt; foster omtalas som ”ofödda barn” och ”individer” med rättigheter. Det här tolkar vi som ett exempel på hur tanken

om fostrets personskap har förekommit i den svenska abortpolitiska debatten, vilket blir en viktig utgångspunkt för vår analys.

Vi kommer hädanefter att kalla sättet att tänka och tala om embryots och fost-rets personskap för en diskurs. En diskurs kan definieras som ett sätt att tala och tänka om världen som är rotat i ett större historiskt normsystem som strukturerar vad som är sant och rimligt inom en given kontext (Howarth 2000: 7). Personskap är en diskurs i bemärkelsen att det är ett sätt att tala som konstituerar embryot och fostret som en person. Det här sättet att tala är knutet till ett större normativt regelverk om synen på liv som styr vad som är rätt och fel och det kan användas strategiskt för att påverka normerna kring abort. Diskursen om embryots och fostrets per-sonskap blir en utgångspunkt för att läsa båda debatterna. Vi kommer att använda diskursen som ett analytiskt nav för att undersöka hur fostret och embryot kon-strueras, vilka subjekt som skapas kring dem och vilka politiska anspråk som knyts till dessa konstruktioner. 

Ur ett feministiskt perspektiv kommer vi undersöka hur embryots och fostrets personskap påverkar hur kvinnor som sub-jekt figurerar i debatterna. Vi menar att det är viktigt att förstå på vilket sätt mänsklig-görandet av embryot och fostret aktiverar vissa värden om vad som är rätt och fel när det kommer till mänskligt liv. Ur ett poststrukturalistiskt perspektiv utgår vi från att synen på fostret som ett mänskligt liv är produkten av historiska och kultu-rella föreställningar (jämför Duden 1993; Berlant 1994). Aktiveringen av fostrets

moraliska värde är särskilt problematiskt eftersom att det minskar den abortsö-kande kvinnans tillgång till agens, makt och värde (jämför Berlant 1994: 152). På så sätt menar vi att försök att mänskliggöra fostret och tillskriva det moraliskt värde alltid innebär ett uttryck för relationell makt. Humaniseringen av ett visst subjekt eller en viss kropp, inom en särskild sam-hällsordning eller en viss diskurs, innebär ofta att ett annat subjekt eller en annan kropp avhumaniseras (Butler 2004: 98). Det är just den här relationen av makt vi är intresserade av och ett sätt att studera den har varit att undersöka tystnader i debatten, det vill säga vilka subjektskate-gorier som exkluderas. Vi som feministiska forskare måste ifrågasätta hur fostrets liv och moraliska värde tas för givet, särskilt när de åberopas av politiska aktörer som vill begränsa eller utmana rätten till abort. 

Metod och tillvägagångssätt

Vi har studerat två offentliga politiska debatter i riksdagen med hjälp av en dis-kursanalytisk metod och fokuserat på vilka politiska krav som har formulerats med hänvisning till samvetsfrihet och den övre abortgränsen. Politiska krav representerar olika former av diskursiva problemkon-struktioner. Krav innehåller framställ-ningar av och berättelser om vad som är problemet inom en politisk kontext. De formuleras även i relation till ett större övergripande normsystem, vilket styr hur det specifika problemet bör uppfattas och vilka lösningar som framstår som rimliga (Bacchi 1999).

vårt urval av material till riksdagstexter. Vi har valt ut materialet genom två avgräns-ningar. För det första har vi avgränsat oss till socialutskottet, eftersom det är det utskott som främst beslutar om riktlin-jer för den svenska abortvården. För det andra har vi avgränsat oss till sökningar på orden ”abort”, ”samvetsfrihet” och ”livs-duglighet” i riksdagens databas för att se hur socialutskottet talat om samvetsfri-het och den övre abortgränsen. I syfte att fånga in vilka krav som har formulerats i debatterna har vi undersökt motioner och utskottsbetänkanden. I motioner lägger både partier och enskilda riksdagsleda-möter fram förslag, dessa sammanfattas sedan i ett betänkande som läggs fram för gemensam behandling i utskottet.

I nästa steg har vi undersökt hur kraven bemöts i den politiska debatten samt huru-vida åberopandet av embryot och fostrets personskap strukturerar debatten. Vi har undersökt socialutskottets betänkanden för att fånga in hur de olika partierna ställer sig till och bemöter kraven. Vi har även under-sökt kammardebatter som berör samvetsfri-het och livsdugligsamvetsfri-het. Kammardebatterna tillåter oss att fånga politisk interaktion mellan partier, vilket har varit viktigt för att se hur kraven har bemötts.

Vi har kritiskt läst, analyserat och tolkat dessa politiska textgenrer utifrån den dis-kussion kring konceptet personskap, som vi för ovan. Redan nu poängterar vi att de enda partier som formulerar politiska krav kring frågorna om samvetsfrihet och den övre abortgränsen är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Fokus har således legat på när och hur dessa partier

använ-der diskursen om embryots och fostrets personskap i sina kravformuleringar samt vilka konsekvenser det får för hur kvin-nors subjektivitet figurerar. På samma sätt har vi undersökt hur kraven bemöts av de andra partierna och vad som händer med relationen mellan embryot/fostret och kvinnan. Eftersom vi genomför en tolkande analys har vi på ett systematiskt vis inkluderat citat för att göra resone-manget trovärdigt och transparent. Det är vårt fokus på hur krav har formulerats och bemötts, samt vilka antaganden och berättelser som är kopplade till krav och bemötanden som avgjort vilka citat som inkluderats i analysen. 

Samvetsfrihet

Under 2014 fick barnmorskan Ellinor Grimmark stor uppmärksamhet när hon anmälde Region Jönköpings län till Diskrimineringsombudsmannen (DO) då hon uppgav att hon nekats anställning på grund av att hon med hänvisning till sin religiösa övertygelse inte ville utföra abor-ter. DO ansåg att barnmorskan inte utsatts för diskriminering på grund av religion eller annan trosuppfattning. Grimmark drev sitt ärende vidare i både tingsrät-ten och Arbetsdomstolen och krävde skadestånd för kränkning av samvetsfri-het och religionsfrisamvetsfri-het, dessutom krävde hon diskrimineringsersättning av Region Jönköpings län, men båda instanser avslog barnmorskans talan. Under samma tid var frågan om samvetsfrihet inom vården även uppe på EU-nivå med anledning av ett klagomål mot Sverige från samman-slutningen Federation of Catholic Families

in Europe, men Europeiska kommittén för sociala rättigheter vid Europarådet fastställde att klagomålet om samvetsvägran inte var tillämpligt (Betänkande 2015/16:SoU7). Grimmark lämnade sedermera in ett klagomål mot Sverige till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. 

Krav på samvetsfrihet

De ovan beskrivna händelserna förde upp frågan om samvetsfrihet vid aborter på den politiska agendan. Detta framgår bland annat av en tiofaldig ökning av antalet omnämningar av abort i svenska tryckta medier (Selberg 2019), samt att antalet skrivna motioner om samvetsfrihet när det gäller abort också ökar efter 2014. De politiska kraven på samvetsfrihet i vården formuleras av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kraven skiljer sig åt mellan de två partierna såtillvida att KD förespråkar att frågan om samvetsfrihet bör lösas på arbetsplatsen (Motion 2015/16:2568; Motion 2016/17:3305; Motion 2017/18:1308; Motion 2017/18:3750; Motion 2018/19:2989). SD ställer istället krav på en lag-stadgad samvetsfrihet, samt att abort ska göras till en specialistkunskap inom barnmorskeutbildningen istället för att utgöra en obligatorisk del (Motion 2014/15: 2602; Motion 2015/16:2915; Motion 2015/16: 2902; Motion 2016/17:1751; Motion 2017/18:1624; Motion 2018/19:2478). 

Båda partierna formulerar kraven på samvetsfrihet utifrån en gemensam problembild av arbetsförhållandena inom sjukvården. Deras gemensamma ståndpunkt är att bristen på samvetsfrihet innebär en begränsad möjlighet för barnmorskor som har en särskild trosuppfattning att arbeta inom vården: ”[…] dagens situation har gjort att personer som inget hellre vill än att arbeta inom barnmorskeyrket får svårt att göra detta i Sverige då de inte vill vara delaktiga i avslutandet av liv” (Motion 2015/16:2915). Samtidigt påpekar man att ”vi har en stor brist på barnmorskor i vårt land. Det är väl alldeles förskräckligt om personer inte kan söka sig till den branschen” (Protokoll 2016/17:72, anförande 60, Paula Bieler, SD). Framställningen av problemet är att avsaknaden av sam-vetsfrihet leder till negativa konsekvenser för sjukvårdens möjlighet att erbjuda vård, eftersom att det hindrar människor från att arbeta som barnmorskor.

Utifrån den här problembilden konstrueras kravet på samvetsfrihet i vården, särskilt av SD, utifrån enskilda barnmorskors erfarenheter av abort. Här får embryot och fostret en viktig funktion. I både motioner och kammardebatter används vittnesmål från barnmorskor som beskriver känsloladdade situationer i samband med sena aborter:

En barnmorska berättar [...] att ofta lever fostren bara någon minut men att de haft fall där de levt längre än så och en gång upp till en timma. På något

sjuk-hus läggs fostret i ett bäcken med locket på, några håller det i famnen tills det går bort och en tredje lägger det ute i sköljrummet där det lämnas ensamt att dö. Det kan inte vara rimligt att vårdpersonal ska tvingas till denna typ av upp-levelser. (Motion 2016/17:1751)

I narrativet kring kravet på samvetsfrihet framställs abort som en ”handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo” (Motion 2017/18:1624), och som barnmorskan tvingas ombesörja. Framställningen av embryots och fostrets ”död” riktar fokus från att abort också är en situation där kvinnan får vård. I Sverige utgör de sena aborterna ca 1% av alla aborter (SMER 2019:1) och de sena aborter som genomförs är beviljade av Socialstyrelsen. Det är således ett ingrepp som kvinnan har fått rätt till. Men här konstrueras abort som ett dödsmoment; ett ödesdigert ingrepp som leder till att embryots eller fostrets möjlighet till liv upphör, ”personalen har inte kunnat göra någonting annat än att låta fullt friska foster ligga och dö framför deras ögon” (Protokoll 2014/15:83, anförande 110, Julia Kronlid, SD). Den här typen av narrativ om död bidrar även paradoxalt nog till att levandegöra embryot eller fostret. De känsloladdade beskrivningarna frammanar bilden av en levande liten individ; av ett ”barn” som är ensamt och utsatt, snarare än att fostret framställs som exempelvis biologisk materia (jämför artikeln av Solveig Jülich och Helena Tinnerholm Ljungberg i detta nummer).

Funktionen av berättelsen om fostrets utsatthet är, enligt vår tolkning, att legitimera kravet på samvetsfrihet, eftersom den syftar till att synliggöra barn-morskans utsatthet i sin arbetsmiljö. Beskrivningar av barnmorskor som tvingas ta hand om foster efter en abort och ibland håller ”fostret i famnen tills det går bort” framställer en motsättning i relation till vårdens yrkeskall: ”[…] vi [måste] ändå kunna vara så mänskliga att vi inte tvingar barnmorskor och läkare, som i första hand har utbildat sig till att rädda liv, att genomföra aborter” (Protokoll 2014/15:83, anförande 110, Julia Kronlid, SD). Konstruktionen av den här mot-sättningen bygger på antagandet att det aborterade fostret är ett liv. Det skapar föreställningen att vårdpersonalens huvuduppgift är att ge vård och omsorg till ett skyddsvärt foster, inte till en vårdsökande kvinna. 

KD skiljer sig från SD såtillvida att de konstruerar sitt krav på samvetsfri-het kring att det lagstadgade ”tvånget” att utföra aborter kan få långtgående personliga effekter för barnmorskorna:

Samvetet är en central del av personligheten. Det handlar om vår förmåga att uppfatta moraliskt gott och ont, vad som är rätt och vad som är orätt. Samvetet reagerar genom att skapa en känsla av skuld vid orätt handlande och ger

bekräftelse vid rätt handlande. Men samvetet kan också medvetet negligeras, vilket på sikt kan få till följd att personen blir samvetslös. (Motion

2015/16:2568)

I ovanstående citat framställs problemet som att sjukvårdspersonal som tvingas utföra abort går emot sitt samvete, vilket på sikt innebär att personen riskerar att bli ”samvetslös” genom att utföra aborter. Idén om samvetet kopplas till tanken om rätten till liv som en mänsklig rättighet:

Men samvetet är någonting viktigt. Vi har inte råd med människor som inte styrs av sitt samvete [...]. [Det] Kristdemokraterna vill lyfta fram är rätten till liv. Det låter också väldigt dramatiskt, men faktum är att rätten till liv är den mest grundläggande mänskliga rättigheten på vilken alla andra mänskliga rät-tigheter bygger. (Protokoll 2015/16:88, anförande 116, Tuve Skånberg, KD) KD:s krav om samvetsfrihet är inte konstruerat explicit kring embryot eller fostret utan kring rätten till liv som en mänsklig rättighet. Ett sätt att läsa från-varon av embryot och fostret är att KD söker rota debatten i ett större samtal om etik och mänsklighet, där det finns ett implicit antagande om att embryot och fostret är ett liv och således har rätt till det livet. Att konstruera frågan som att den ytterst handlar om rätten till liv skapar ytterligare legitimitet för barnmorskor som väljer sitt samvete över att utföra aborter. Det implicerar att vägran att utföra aborter blir en moralisk handling som upprätthåller mänskliga rättigheter genom att man värnar det mänskliga livet. Vad som blir tydligt i KD:s problemframställning är att kvinnan som ett subjekt med rättigheter är frånvarande. 

Både SD:s och KD:s ganska olika formuleringar av kravet på samvetsfrihet inom vården försöker illustrera moraliskt svåra situationer som vårdpersonal ställs inför vid (sena) aborter. SD:s användning av barnmorskors vittnesmål om döende foster, och KD:s fokus på hur vårdpersonal tvingas gå mot sitt samvete genererar affektiva effekter som är kopplade till föreställningar om embryots och fostrets personskap. Vår tolkning är att båda dessa narrativ fungerar som olika former av imperativ. Beskrivningarna har som uppgift att uppmana till ett känslomässigt gensvar från mottagaren av berättelsen – vi ska känna med barnmorskan i hens möte med det mänskliga livet. Den politiska funktionen av smärta är, enligt Sara Ahmed, att uppmana till igenkänning och till ett erkännande av den negativt laddade upplevelse som orsakar smärtan (Ahmed 2014: 24). Utifrån denna förståelse menar vi att funktionen av de känslomässiga beskrivningarna är att konstruera en upplevelse av att ett fel har begåtts gentemot

barnmorskorna, orsakat av den nuvarande ordningen där samvetsfrihet inte finns, och det felet måste rättas till. Det vägleder mottagaren av berättelsen mot ett politiskt ställningstagande, i detta fall för samvetsfrihet. Men vad som blir uppenbart är att båda dessa kravberättelser är tydligt avgränsade. Den gravida kvinnan nämns aldrig som ett subjekt varken i SD:s eller KD:s krav, hennes situation eller sociala möjligheter vägs inte in i problembilden som presenteras. Ahmed hävdar att användandet av smärta som en bas för politiska anspråk och krav ofta döljer olika former av maktrelationer (Ahmed 2014: 32ff), vilket KD:s och SD:s krav också illustrerar. Vi menar att osynliggörandet av kvinnan är ett resultat av de diskursiva försöken att mänskliggöra fostret, vilket får effekten att värnandet av kvinnans mänsklighet och behov marginaliseras.

Vår sammantagna läsning av SD:s och KD:s krav, och de antaganden om liv som dessa krav vilar på, är att de begränsar frågan om samvetsfrihet till att handla om embryot/fostret och barnmorskan. Den abortsökande kvinnan exkluderas som ett subjekt att ta hänsyn till och som en dimension av frågan, trots att det är kvinnors möjlighet till vård som kan komma att drabbas av samvetsfriheten.

Motstånd mot samvetsfrihet

Socialutskottet har sedan 2014 avslagit alla motionsyrkanden om samvetsfrihet inom vården. Utskottet har entydigt påpekat ”att alla patienter har rätt till en god och välfungerande hälso- och sjukvård på lika villkor som är byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienterna och deras säkerhet ska stå i fokus” (Betänkande 2014/15:SoU7; se även Betänkande 2015/16:SoU7; Betänkande 2016/17:SoU10; Betänkande 2017/18:SoU9; Betänkande 2018/19:SoU8). Utskottet har alltså inte ansett att det funnits något skäl till en samvetsfrihetsklausul. Vi läser således debatten som att det finns en konsensus mot att införa samvetsfri-het i sjukvården. Utskottets ställningstagande lyfter fram att den överordnade principen är att alla har rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor i Sverige. Det blir också motiveringen till att inte införa någon form av samvetsfrihet, varken i lag eller på enskilda arbetsplatser.

I motståndet mot samvetsfrihet formuleras den dimension av problemet som SD och KD exkluderar, det vill säga hur samvetsfriheten kan komma att påverka kvinnor som patientgrupp i termer av att de inte erbjuds adekvat vård. I ett anförande, av folkpartisten Barbro Westerholm, betonas situationen en kvinna befinner sig i när hon söker abort: ”[...] om man söker abort i hälso- och sjukvården ska man inte riskera att möta personal som inte ställer upp på det. Detta är nämligen ett svårt beslut som man har tagit. Då ska också det beslut som man har kommit fram till bejakas i hälso- och sjukvården” (Protokoll

2014/15:83, anförande 113, Barbro Westerholm, FP). Kvinnan konstrueras som ett subjekt med rätt till vård i en abortsituation. Hennes rätt till abort likställs med sjukvårdens lagstadgade uppdrag att erbjuda en jämlik hälso- och sjukvård. I en motion framställer moderaten Sofia Arkelsten det som att samvetsfrihet inom vården i praktiken skulle inskränka aborträtten och kvinnans ”[rätt] till självbestämmande över sin kropp, sin hälsa, sin framtid och sitt liv”, en rätt som hon menar har ett brett stöd både inom politiken och hos medborgarna (Motion 2015/16:432). Argumenten som utgår ifrån kvinnans rätt till abortvård kastar ett tydligare sken på de konsekvenser samvetsfrihet i vården riskerar att få specifikt för abortsökande kvinnor. 

Motståndet mot samvetsfrihet centreras således kring kvinnans rätt till abort som en del av den övergripande ordningen om att alla medborgare ska ha rätt till jämlik vård, samtidigt som embryot och fostret är frånvarande. Genom att inte adressera embryot och fostret kan man istället rikta fokus mot vilka konsekvenser samvetsfriheten kan få för kvinnors möjlighet att söka abort och detta skulle därför kunna läsas som en viktig strategi från motståndets sida.

Däremot finns det ett anförande i debatten som direkt bemöter SD:s och KD:s problemframställning om vårdpersonalens etiska och moraliska betänkligheter: 

Jag ska säga något om samvetsfrihet överlag. Ja, det är en viktig grundläggande mänsklig rättighet att man kan säga nej till sådant som går helt på tvärs med ens moraliska och etiska hållning. Det finns bra exempel på när det tillämpas och fungerar. Ett gäller faktiskt barnmorskor. Vi tvingar ingen att bli barnmor-ska. Det är jättebra – samvetsfrihet. Du slipper att vara barnmorbarnmor-ska. Du slipper därmed att utföra aborter [...]. Vi tvingar ingen att utföra en abort som inte vill det. Men väljer man ett yrke där detta faktiskt ingår i yrkesutövningen måste man acceptera det. (Protokoll 2015/16:88, anförande 119, Jonas Gunnarsson, S) I citatet formuleras lösningen på att vissa barnmorskor kan ha samvetsbe-tänkligheter som att dessa personer inte behöver arbeta som barnmorskor, och därmed inte behöver utföra aborter. Samtidigt, och detta är en viktig poäng, ges i anförandet en implicit legitimitet till antagandet om att embryot och fostret kan utgöra ett mänskligt liv, eftersom anförandet bekräftar vissa barnmorskors tro på att embryon och foster är liv. Detta tycker vi är viktigt att notera som problematiskt. Att ett embryo/foster är ett liv är inget uni-versellt faktum utan produkten av historiska och kulturella föreställningar, vilka bör ifrågasättas (Duden 1993: 4). Vi är kritiska till att betrakta embryon och foster i termer av mänskligt liv eftersom det kopplar på ett regelverk av etiska normer. Dessa normer kan användas politiskt, vilket SD och KD

gör, för att argumentera exempelvis för att vårdens uppdrag att rädda liv ska omfatta foster och att vårdpersonal därmed bör kunna hävda samvetsfrihet vid abort. Vi menar därför att om man vill försvara kvinnors rätt till abort är det viktigt att ifrågasätta själva premissen om att embryot och fostret är ett liv. På så sätt blir det möjligt att inte acceptera den problembilden och de krav som SD och KD formulerar.

den övre abortgränsen och embryots och fostrets livsduglighet

Den 27 oktober 2017 fattade Statens medicinsk-etiska råd (SMER) beslut om att ta fram en etisk analys när det gäller frågan om livsuppehållande insatser vid sena aborter. Beslutet föranleddes av att SVT rapporterat om en barnläkare som försökt rädda ett foster som uppvisat livstecken efter en sen abort. I februari 2019 släpptes rapporten (SMER 2019:1) som behandlade etiska frågeställningar om livstecken hos foster, vilken skapade stor debatt om den övre gränsen för abort. Bland annat drar SMER slutsatsen att neonatalvårdens förmåga att i tidigare skeden rädda så kallade ”extremt för tidigt födda barn” har lett till en skärpt målkonflikt mellan abortlagens två bestämmelser om att å ena sidan inga livsdugliga foster får aborteras, och å andra sidan andra sidan ambitionen att ge kvinnor möjlighet till sen abort (SMER 2019:1: 15). Vi har valt SMER-rapportens slutsats som utgångspunkt för att illustrera den konfliktfyllda debatten om abortlagens livsduglighetskriterium och kvinnans självbestämmanderätt. 

Konsensus kring den medicinska vetenskapen

Den nuvarande abortlagstiftningens bestämmelser för när abort senast får utföras säger att ”tillstånd […] får ej lämnas, om det finns anledning [att] antaga att fostret är livsdugligt” (SFS 1974:595) med undantag för om kvinnans liv i är i fara. Den övre gränsen för fri abort sattes vid abortlagstiftningens införande 1975 vid vecka 18 med motiveringen att det skulle finnas en ”betryggande” marginal för att säkerställa att inga livsdugliga foster aborteras. Efter denna tidpunkt får abort endast utföras med tillstånd av Socialstyrelsen och enligt praxis utförs inga aborter efter vecka 22. Livsduglighet avser i lagens mening ett foster som ”kan leva och vidareutvecklas utanför moderns [sic] kropp” (Proposition 1974:70: 68). Definitionen av liv är något mycket svårt. Det finns både religiösa och biologiska definitioner av när livet ”börjar”, vilka båda är, som Duden (1993) argumenterat, historiskt kontingenta. Problemet med att det finns olika definitioner av livet och när det börjar är att de, enligt Sarah Franklin, leder till olika, ofta konfliktfyllda och motstridiga, etiska modeller som vägleder moraliskt handlande (Franklin 2014: 1814). Debatten om den övre abortgränsen och livsduglighet handlar i grunden om den nya medicinska teknikens förmåga

att avgöra när ett foster kan överleva utan-för kvinnans kropp och därmed inte får aborteras. Kraven i debatten kommer att handla om när livet börjar vilket aktiverar olika förslag på etiskt handlande, vilka enligt vår tolkning gynnar fostret. 

För att förstå själva debatten om den övre abortgränsen och livsduglighet är det viktigt att understryka att det finns en bred konsensus över partigränserna om hur abortlagen ska vara utformad. Det vill säga att det är den medicinska vetenskapens förmåga att avgöra när ett foster antas kunna överleva utanför kvin-nans kropp som ska sätta gränsen för när abort senast får utföras. Det finns också en viss samstämmighet om att alla poten-tiella förändringar i abortlagstiftningen ska initieras från vetenskapligt håll och inte från politiken: ”Det är inte politiska bedömningar som ska påverka var grän-sen sätts. Vi har beslutat om en ordning med ett rättsligt råd med företrädare för professionen som ska göra denna bedöm-ning” (Protokoll 2017/18:5, anförande 58, Socialminister Annika Strandhäll, S). Strandhälls anförande bekräftas av Kristdemokraten Emma Henriksson: ”Vi står också bakom att det inte ska vara poli-tiska avvägningar som avgör veckogrän-sen, utan det ska vara medicinsk-etiska avvägningar” (Protokoll 2017/18:5, anfö-rande 59, Emma Henriksson, KD). Det enda partiet som inte ställer sig bakom ordningen att alla förändringar i abort-lagen ska initieras från vetenskapligt håll är Sverigedemokraterna som kommer med politiska krav på förändringar i abortlagen (se nedan).

Krav på den övre abortgränsen och livsduglighet

Det är Sverigedemokraterna och Krist-demokraterna som lyfter frågan om den övre abortgränsen och livsduglighet. Både SD och KD riktar i sina krav kritik mot lagstiftningen genom att påvisa att det finns diskrepanser mellan abortlagstift-ningen och vårdens ökade möjligheter att rädda livsdugliga foster. Däremot skiljer sig partierna i hur de formulerar sina krav.  SD:s kritik mot rådande abortpolitik formuleras i en motion som att det är ”viktigt att abortlagstiftningen ses över och moderniseras i takt med den forsk-ning och medicinska utveckling som sker i Sverige” (Motion 2018/19:2479). Således förordar SD dels en förändring av abortlagstiftningen där gränsen för fri abort ska sänkas från vecka 18 till vecka 12 (Motion 2014/15:2604; Motion 2015/16:2913; Motion 2016/17:751) och dels en förändring av praxis så att inga sena aborter får utföras efter vecka 19 (Motion 2014/15:2605; Motion 2015/16:2898; Motion 2016/17:836; Motion 2017/18:1626; Motion 2018/19:2479). Argumentet blir således att en sänkt gräns för fri abort och en för-ändring av praxis skulle ”modernisera” abortlagstiftningen. Man hänvisar också till att tidigare förändringar av praxis för sen abort, från vecka 24 till vecka 22, moti-verats mot bakgrund av den medicinska utvecklingen (Protokoll 2014/15:83, anfö-rande 110, Julia Kronlid, SD).

SD framställer det som att den medi-cinska utvecklingen lett till att det skapats en diskrepans mellan dagens praxis och lagstiftningens bestämmelse om att inga

livsdugliga foster aborteras. Problemet som följer av den här diskrepansen är att ”dagens abortpraxis riskerar att utföra aborter på fullt livsdugliga foster” (Protokoll 2014/15:83, anförande 110, Julia Kronlid, SD). För att illustrera det här problemet använder sig SD återigen av vittnesmål från enskilda barnmorskor och troper om döende foster:

Rapporter från barnmorskor i svensk media har också vittnat om att det finns stora skäl till förändringar i praxis vid sena aborter. Den 18 maj 2011 uttalade en sjuksköterska följande i Dagens medicin: Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon, men vi kan ingenting göra. Eller rättare sagt: vi får inte göra någonting. I så fall bryter vi mot lagen. [...] Att foster lämnas att dö på detta vis i Sverige anser vi [Sverigedemokraterna] är djupt omänskligt mot både kvinnan, fostret och vårdpersonalen. (Motion 2018/19:2479)

I citatet framställs effekterna av nuvarande abortlagstiftning som ”djupt omänsklig[a]” mot alla inblandade vid en abort, även den abortsökande kvin-nan. Vår läsning är att SD här framställer en svår moralisk situation som enligt dem följer av diskrepansen mellan dagens praxis och lagstiftningen. Enligt SMER finns inga säkra siffror på hur många foster som uppvisar livstecken efter en sen abort, men andelen är troligen mycket liten (SMER 2019:1: 15). Vår tolkning är att SD använder sig av dessa känsloladdade berättelser för att legiti-mera sina krav på lagförändringar. SD använder sig också av konsensustanken, om att alla förändringar i lagstiftningen måste vara grundade i vetenskaplig erfarenhet, som ett argument för att förändra abortlagens utformning. Kraven på förändring av abortlagstiftningen framställs på så vis ligga i linje med den ordning som riksdagen står bakom. 

KD kommer inte med några konkreta förslag om att ändra lagstiftningen. Däremot uttrycker man att det finns ett problem med sjukvårdens förmåga att tillämpa lagen på ett korrekt sätt. En partimotion uttrycker det här förhål-landet på följande sätt:

Trots att vår lagstiftning tar fasta på fostrets möjlighet att överleva vittnar vård-personal om att det ändå förekommer att aborter görs i ett så sent skede att lagen riskerar att överträdas eller till och med överträds. Enligt Socialstyrelsens rättsliga råd står det klart att en abort ska vara avslutad före ingången i vecka 22. Delar av professionen gör dock en annan tolkning av när en abort ska vara avslutad [...]. Vi ser inte att det i nuläget finns anledning att ändra lagstift-ningen eftersom det rättsliga rådet varit tydliga i hur lagen ska tillämpas, men

vi bevakar frågan. Om detta skulle komma att ändras måste dock även lagstift-ningen ses över i syfte att upprätthålla det som är lagens mening – att aborter inte beviljas så sent i graviditeten att fostret kunnat antas ha möjlighet att över-leva. (Motion 2018/19:2989; se även Motion 2017/18:3866; Motion

2017/18:3750)

Citatet ovan förmedlar ett förtroende för abortlagstiftningen såsom den ser ut idag, samtidigt som man uttrycker tvivel om att ”delar av professionen” följer lagens bestämmelser. I KD:s krav konstrueras en diskrepans kring hur lagen ser ut och hur den tillämpas, det framställs som att delar av professionen tolkar lagen på ett ”frikostigt” sätt. Genom att peka på diskrepansen mellan lagstiftningen och dess tillämpning i praxis öppnar KD upp för att en lagändring kan vara nödvändig för att upprätthålla bestämmelserna om att inga livsdugliga foster aborteras. Den här diskrepansen anses, precis som hos SD, ha uppstått till följd av den medicinsk-tekniska utvecklingen: ”I takt med medicinska framgångar som gör att vi kan rädda livet på allt yngre barn [sic] så närmar sig gränserna för när abort beviljas” (Motion 2018/19:2989).

Både SD:s och KD:s krav utgår ifrån tanken om att framsteg inom medici-nen har gjort det möjligt att i ett tidigare skede dra gränsen för när ett foster är livsdugligt. Det har, enligt partierna, skapat ett nytt behov av att se till att den här gränsen inte överträds vid en abort. För att förstå det här problemet är det viktigt att synliggöra vilka relationer mellan tekniken, fostret och lagen som utgör själva problemsituationen, men också vad som blir själva lösningen på problemet. Definitionen av när livet börjar är inte något neutralt ontologiskt faktum utan det är något som representeras av olika kulturella värden och föreställningar (Jenkins 2009: 82). I lagen är det etablerat att gränsen för när ett foster är livsdugligt har ett etiskt värde eftersom det föranleder direktiv för moraliskt handlande; abort får inte utföras efter denna tidpunkt. Det är något som riksdagens partier kommit överens om. Det som vi ser som problematiskt, och något oroande, är att SD och KD egentligen inte avviker från det som står skrivet i lagen när det gäller livsduglighet. De använder snarare lagens ”elastici-tet”, det vill säga dess beroende av den medicinska vetenskapens förmåga att dra gränsen för livsduglighet, för att legitimera sina krav. Livsduglighetsbegreppet såsom det är formulerat i lagen är inte statiskt, tvärtom är det rörligt och det är den rörligheten som SD och KD använder sig av för att påvisa vilka problem det får för fostret, vilket motiverar behovet att se över abortlagen. Partierna lyf-ter fram teknikens performativa effekt att tidigare ”upptäcka” eller göra fostret till en person – till ett mänskligt liv – för att understödja sina problembilder av den rådande abortlagstiftningen. Det som ur ett feministiskt perspektiv är

problematiskt är att det inte nämns vilka effekter den här utvecklingen har eller kan få för abortlagens ambition att ge kvinnor möjlighet till att göra sen abort. Kvinnors rätt till kroppsligt självbestämmande är över huvud taget inte en dimension som finns med i dessa problemframställningar.

Försvar av abortlagstiftningen

Vår läsning av debatten är att det finns en övervägande samstämmighet bland övriga partier om att man inte vill göra några förändringar vare sig i nuvarande abort-lagstiftning eller praxis. Det görs tydligt genom att alla krav som formuleras i motio-ner avslås av socialutskottet (Betänkande 2014/15:SoU7; Betänkande 2015/16:SoU7; Betänkande 2016/17:SoU10; Betänkande 2017/18:SoU9; Betänkande 2018/19:SoU8). I riksdagens kammare bemöts kraven från SD och KD i samma konsensusanda som vi tidigare skrivit fram. Det framställs som att den övre abortgränsen inte är en fråga som politiken ska ta ställning till: ”Frågan om tidsgränsen för sena aborter rymmer ett flertal svåra medicinska och etiska frågeställningar. Regeringen står bakom abortlagstiftningens nuvarande konstruk-tion, inom vilken tidsgränsen för sen abort inte blir föremål för politiska bedöm-ningar” (Protokoll 2017/18:5, anförande 56, Socialminister Annika Strandhäll, S). I riksdagens kammare och i motioner for-muleras också en kritik mot kraven: ”Det finns inte en chans att vi kommer att gå in och rota i abortlagstiftningen. Den har kvinnor kämpat för i decennier” (Protokoll 2014/15:83, anförande 119, Karin Rågsjö, V). Liberalerna poängterar att lagen

naturligtvis ska se till att inga livsdugliga foster aborteras, men att principen som abortlagstiftningen vilar på är kvinnans rätt till sin egen kropp och den principen måste upprätthållas (Motion 2018/19:2593). I försvaret av abortlagstiftningen lyfter man fram på vilka sätt abortlagen tillva-ratar kvinnors rättigheter. Men det som lämnas oproblematiserat är vilka effek-ter den tekniska utvecklingen kan få för kvinnors möjlighet till sen abort, givet vad som står i abortlagen och hur praxis idag är utformad. Det faktum att teknikens utveckling innebär ett dilemma erkänns också av bland annat SMER, som påpe-kar att både ultraljudsdiagnostikens och neonatalvårdens utveckling har lett till en allt tydligare konflikt mellan abortlagens bestämmelse om att inga livsdugliga foster får aborteras och kvinnors möjlighet till sen abort (SMER 2019:1: 25). 

Vår sammantagna läsning av försvaret är att det finns en uppslutning bakom argumentet om att abortgränsen inte är en fråga för politiken. Genom att förskjuta frågan från politikens sfär undviker man att adressera de problem som utvecklingen inom ultraljudsdiagnostiken och neona-talvården idag innebär. Ett sätt att tolka den här tystnaden som finns hos försvaret är att den är en strategi för att undvika att ta i de moraliska dilemman som både SD och KD åberopar i debatten. Tystnaden blir ett slags motstånd mot partiernas för-sök att skapa legitimitet kring sina krav. Problemet med majoritetens tystnad, ur ett feministiskt perspektiv, är att den också osynliggör potentiella risker som den tek-niska utvecklingen kan få för kvinnors

möjlighet att få en sen abort beviljad. Genom att endast hänvisa till att man står bakom den ordning som enligt majoriteten tillvaratar kvinnans rätt till abort, upp-står ett slags blindhet inför den tekniska utvecklingens implikationer för kvinnans möjlighet att utnyttja den rätten. Det pro-blematiska är således, som Wendy Brown uttrycker det, när progressiva politiska rörelser anser sig ha uppnått sitt mål och därefter blir likgiltiga inför de politiska normer och maktförhållanden som målet vilar på (Brown 2008: 113). Den nuvarande abortlagen ses idag, och ända sedan dess införande 1975, som en viktig jämställd-hetspolitisk symbol, men det är inom ramen för den som problemet med den nya tekniken har uppkommit. Om man vill försvara kvinnors rätt till abort bör man även kritiskt granska hur den nuva-rande lagstiftningen också skulle kunna komma att begränsa kvinnors möjlighet till sen abort. SMER understryker att nya tekniker väntar bakom hörnet – tekniker som skulle kunna innebära att konflikten mellan kvinna och foster riskerar att bli ”än mer uttalad framöver” (SMER 2019:1: 76). I takt med den medicinsk-tekniska utvecklingen skulle således majoritetens tystnad kunna resultera i att SD:s och KD:s lösningar i framtiden framstår som rimliga och legitima i relation till abort-lagens nuvarande utformning.

Slutdiskussion

Vi har i den här artikeln undersökt hur den samtida politiska abortdebatten i Sverige kan förstås ur ett feministiskt per-spektiv som ställer embryots och fostrets

personskap i analysens centrum. Genom att studera när och hur embryot/fostret används av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna i deras krav har den här artikeln illustrerat några utmaningar som den svenska abortpolitiken står inför idag och imorgon. 

Vår övergripande läsning är att embry-ots/fostrets diskursiva funktion i både SD:s och KD:s krav i både samvetsfri-hetsdebatten och i debatten om den övre abortgränsen syftar till att synliggöra hur sena aborter kan resultera i svåra och komplexa situationer inte minst för vård-personalen, men även i frågan om vårdens uppgift att värna liv, medan abortsökande kvinnor utraderas. Gemensamt för dessa båda debatter är att embryot och fostret aktiveras för att (åter) sätta frågor om abort på den politiska agendan. Vi har visat att majoriteten undviker att ta hänsyn till embryot/fostret som en politisk dimen-sion. Även om det just nu kan ses som en lyckad strategi givet att samtliga krav från konservativt håll röstats ned i riksdagen vill vi ändå lyfta fram att det finns ett problem med den här tystnaden. 

Vi har argumenterat genom hela arti-keln att synen på fostrets liv inte är något neutralt fenomen, utan är skapad genom historiska och kulturella processer av makt och hierarkisering. Vi tror att det är viktigt att i ett försvar av aborträtten inkludera en dimension där embryot och fostret får figurera, men där de värden och den moraliska mening som de tillskrivs måste ifrågasättas (jämför Morgan och Michaels 1999). Det handlar framför allt om att ifrå-gasätta det ”offerskap” som abortkritiker

tillskriver fostret som en konsekvens av att aborter talas om i termer av ”död” (jämför Berlant 1994; Jenkins 2009). Vi som feminister måste även ställa oss kritiska till hur embryon och foster tillåts figurera – i exempelvis politiska debat-ter – som om de redan vore liv från första början. Det här ifrågasättandet är viktigt för att bryta upp den dualistiska relationen mellan embryot/fostret och kvinnan som, enligt oss, alltid kommer leda till att kvinnans självbestämmande och rätt till abort är beroende av vilken mänsklighet och/eller vilket skyddsvärde som embryot/fostret tillskrivs. Vår position ligger därmed mycket nära Barbara Dudens, som menar att vi måste ifrågasätta de konstruerade självklarheter som leder oss till att definiera en graviditet i termer av ett mänskligt foster och ”liv”, då detta ger samhället ansvars- och bestämmanderätt att disciplinera kvinnans (gravida) kropp (Duden 1993: 4).