14
29
51
67
101
125
135
2
92
Redaktionsord: Cisnormativitet och feminism
Iwo Nord, Signe Bremer och Erika Alm
Frispel: Motstånd är fruktbart
Del LaGrace Volcano
Att skriva transhistoria. Cisnormativitet och historiens könsöverskridare
Sam Holmqvist
Hvem tæller med som mand? Om inklusion af transper-soner i teorier om mænds identitetsdannelse
Marie-Louise Holm
Er tiden inde til et skift fra genus til genus*? Om navn-givningspraksisser i akademisk feminisme
Nina Lykke
Frispel: Möte med Susan Stryker. Om trans, trans* och framtidens forskning
Zara Saeidzadeh
Offer, minne och utsatthet. Diskurser om alkohol i våld-täkts- och misshandelsmål
Maritha Jacobsson och Stefan Sjöström
Recensioner
cisnormativitet (...) inledde Dean Spade,
en av huvudtalarna, med att beskriva
hur han ser tydliga relationer mellan cis-
normativitet och heteronormativitet,
rasism och homonationalism (...).
Här kan vi även lägga till begrepp som
trans
normativitet och transnecropolitics,
och förstå cisnormativitet som ett begrepp
som avkräver oss inter sektionella, geo
Detta nummer av TGV samlar texter som på olika vis undersöker förhållandena mellan å ena sidan akademisk feminism och feministiska rörelser, och å andra sidan transstudier och transaktivistiska rörelser genom att ta utgångspunkt i begreppet cisnormativitet.
Medan diskussioner kring kategorierna transgender och intersex har spelat en viktig roll i viss feministisk teoriutveckling, har cisnormativa uttryck i kultu-ren i stort och i feministiska rörelser fått mindre uppmärksamhet. Med denna introducerade text vill vi ringa in hur begreppet cisnormativitet kan sätta fingret på specifika former av strukturell makt som faller utanför eller emellan andra begrepp. Vi diskuterar också hur cisnormativitet relaterar till andra begrepp, samt presenterar transfeminismer som ett möjligt sätt att bemöta cisnormativa strömningar inom feminismer. Avslutningsvis presenteras de olika bidragen via deras respektive kopplingar till numrets tema.
Cisnormativitet som teoretiskt begrepp
Under 1990-talet började transaktivister och transstudieforskare använda begrep-pet cisgender för att benämna den position som uppfattas som normaten, den obetecknade, förgivettagna positionen (Aultman 2014). I svenskan kan cisperson sägas vara etablerad, ordet togs exempelvis in i Svenska Akademiens ordlista, (SAOL) 2014. Definitionen låter förstå att en cisperson är någon som inte är transperson. Transperson, som inkorporerades i SAOL år 2000, definieras i sin tur som ”person med könsöverskridande beteenden” (Svenska Akademin 2015). SAOL:s definitioner åskådliggör det faktum att cisperson definieras genom sitt motsatsförhållande till transperson, och att transperson definieras genom sin avvikelse från en outtalad norm, det som sedan kommer att benämnas som cisperson. Definitionerna gör överhuvudtaget inte reda för transfeministiska förståelser av de normsystem som konstituerar själva dikotomin cis/trans. Den nordamerikanska transaktivisten och forskaren Emi Koyama (2002) formule-rade tidigt behovet av begrepp som på olika sätt pekar ut och problematiserar cispositionen. Som här i ett blogginlägg med rubriken “Cissexual/Cisgender: Decentralizing the dominant group”:
I learned the words “cissexual”, “cissexist”, and “cisgender”, from trans activists who wanted to turn the table and define the words that describe non-transsexuals
cisnormativitet och feminism
and non-transgenders rather than always being defined and described by them. By using the term “cissexual” and “cisgender” they de-centralize the dominant group, exposing it as merely one possible alternative rather than the “norm” against which trans people are defined. I don’t expect the word to come into common usage anytime soon, but I felt it was an interesting concept – a femi-nist one, in fact – which is why I am using it. (Koyama 2002)
Koyama visar inte bara på kraften i att benämna det förgivettagna utan även på hur detta benämnande exponerar de privilegier som de vars kön uppfattas som naturliga, genuina och stabila har. Den nordamerikanska transaktivisten och författaren Julia Serano beskriver i Whipping Girl (2007) dessa privilegier som bland annat består i det att kunna åberopa födslorätt som ett sätt att legi-timera sin könsidentitet:
The most common myth to justify this cissexual privilege is the idea that cis-sexuals inherit the right to call themselves female or male by virtue of being born into that particular sex. In other words, cissexuals view their gender enti-tlement as birthright. (Serano 2007: 168)
Serano (2007) myntar också ett begrepp som pekar ut det diskursiva system som ger vissa människor privilegier: cissexism. Det är ett av de begrepp som uppkommit som ett sätt att vända blicken från normbrytaren till det normsys-tem som sorterar och klassificerar kroppar genom benämningar som naturlig, normal, önskvärd, och frisk (cis) respektive onaturlig, onormal, opassande, och patologisk (trans) (Enke 2013; Alm med flera 2016). Ett annat begrepp är
cisgenderism, använt av psykologerna Gavriel Ansara och Peter Hegarty (2012).
Under de senaste tio åren har emellertid själva begreppet cisnormativitet fått spridning, inte bara inom aktivistiska sammanhang utan även inom akademin (se till exempel Bauer med flera 2009; Frohard-Dourlent 2016). En enkel defini-tion av begreppet går att hitta i aktivistiska sammanhang, som här i en rapport från Sveriges förenade HBTQ-studenter.
Cisnormativitet är ett begrepp för samhällets normer om kön och identitetsska-pande som bygger på en modell av två fasta och statiska könskategorier, kvinna/ man. Cisnormativitetens grundläggande antagande är att alla människor iden-tifierar och uttrycker sig enligt det biologiska kön som tillskrevs dem vid föd-seln. Cisnormers strävan efter två binära kön lägger grunden för det
Även om begreppet har visat sig användbart i aktivistiskt arbete är det i dagsläget relativt underteoretiserat, och de forskare som beskrivit fenomen som skulle kunna fångas in med begreppet cisnormativitet använder ofta andra begrepp.
Ett sätt att förstå cisnormativitet som teoretiskt begrepp är att jämföra det med heteronormativitet. Begreppen sätter båda fokus på behoven att förstå hur erkännbara subjekt och handlingar konstitueras; hur disciplinering, subjektivering och andra makttekniker bildar ett system av diskur-siva och materiella praktiker som gör vissa subjektspositioner och beteenden till de pri-mära och normerande. Teoretiseringar av cisnormativitet och heteronormativitet kan hänföras till ett gemensamt feministiskt intresse av att förstå och kunna sätta ord på de samhälleliga och sociala sanktioner – i form av osynliggörande, exotiserande, förlöjligande, hot om och faktiskt fysiskt våld etcetera – som riktas mot det som uppfattas som tvetydigheter eller avvikel-ser vad gäller könade kroppar, könsidenti-teter, könsuttryck och sexualitet. Genom dessa begrepp förskjuts fokus från de positioner och beteenden som uppfattas som normbrytande till en kritisk analys av de diskursiva normsystemen som konstituerar vissa subjektspositioner som erkännbara och andra som abjekta, och som sätter gränser för det kulturellt igenkänn-bara. Om vi ser till parallelliteten mellan heteronormativitet och cisnormativitet, rent terminologiskt, går det också att skönja en gemensam genealogi i Judith Butlers (1990) beskrivningar av den så kallade
heterosexu-ella matrisen. Både heteronormativitet och
cisnormativitet kan förstås som effekter av detta system. Den heterosexuella matri-sen pekar ut en vidsträckt strukturell sor-teringsmekanism som inordnar kroppar (både mänskliga och mer än mänskliga) i endast två sorter – feminina kvinnor och maskulina män – som på grund av naturali-serade antaganden om biologiska skillnader antas komplettera och begära varandra.
Men det finns andra genealogier. For-skare som Susan Stryker och Sandy Stone beskrev redan i sina tidiga texter från 1980- och 1990-talet mekanismerna bakom det fenomen som vi kan kalla cisnormativitet. Stryker ställer sig frågan om hur vi, som samhälle, konstruerar begripliga subjekt, och vilken funktion det abjekta, det som inte går att igenkänna som mänskligt, har. Med teoretisk grund i Butler, Louis Althusser och Jacques Derrida konstaterar hon att inget subjekt någonsin är stabilt och entydigt, utan att vi alla konstrueras och omkonstrueras dagligen och att denna subjektets konstitutionella instabilitet är något som vi kan dra nytta av i dekon-struktionen av normer. Stryker formulerar sig också kring relationen mellan språk och materialitet och fångar därmed in det faktum att cisnormativitet inte är ett normsystem som endast är diskursivt i en lingvistisk betydelse utan att det har materiella effekter (Stryker 1994). Stryker förankrar sin teori i den förkroppsligade erfarenheten av transsexualitet. Men Strykers poäng är inte att den transsexu-ella kroppen som genomgår kirurgi och/ eller hormonbehandling i sig skulle vara ett uttryck för cisnormativitet. Det hon hävdar är att trots den medicinska
profes-sionens normaliserande syften så är kroppen som omformas med medicinska redskap ”something more, and something other than the creatures our makers intended us to be.” (Stryker 1994: 242). Med andra ord betonar Stryker subjek-tets konstitutionella instabilitet samtidigt som hon skriver fram den kroppsliga inskriptionen som intersubjektiv, något som öppnar för subversivitet.
Stone (1991) poängterar att den fallogocentriska ordningen inte tycks lämna något utrymme för det polyfona i den levda erfarenheten, utan att vi alla avkrävs en entydig, samstämmig berättelse om oss själva. Genom sina beskrivningar av psykiatrins förhållningssätt till transerfarenheter visar Stone att vissa narrativ är normativa för transpersoner, som det om att ha fötts i fel kropp och att sedan tidig barndom upplevt dysfori kring den egna kroppen. Flera forskare har där-efter teoretiskt närmat sig denna problematik, och de levda erfarenheterna av dess konsekvenser (se exempelvis Prosser 1998; Alm 2006; Hines 2007; Kroon 2007; Stryker och Sulivan 2009; Bremer 2011). Stone menar dock att det finns en radikal potential i att människor anammar det polyfona och dissonanta i de egna förkroppsligade erfarenheterna, för att detta synliggör instabiliteten i den fallogocentriska ordningen.
Fördelen med begreppet cisnormativitet, som pekar på det subjektiverande systemet i stället för på de två subjektspositionerna cisgender och transgender, är att det kan hjälpa oss att hantera en del av kritiken gentemot dikotomin cisgender/transgender. Kritiken har bland annat formulerats av Finn Enke (2013), historiker och transforskare, som menar att den radikala potential som begreppet transgender hade som ett verktyg för dissident, disruptiv könspolitik hos pionjärer som Stryker och Stone, har avpolitiserats genom etablerandet av cisgender som ett kontrastbegrepp. Enkes främsta invändning är att trans-gender därmed bara kan förstås utifrån sin binära relation till cistrans-gender och att denna dikotomisering reifierar cisgender och transgender som två stabila identitetspositioner. Detta osynliggör i sin tur inte bara identiteter och uttryck som inte går att hänföra till den ena eller andra kategorin – positioner som
agender, gender fluid och polygender förblir obegripliga – utan även det faktum
att cisnormativitet samverkar med andra normsystem i intersektionella figura-tioner. En av de farhågor Enke (2013) och andra uttrycker är att en reifiering av dikotomin spelar nyliberala rättighetsdiskurser i händerna, och att de maktkri-tiska förståelserna av transerfarenheter går förlorade. Häri ekar Susan Strykers (1994) ord att även om vi alla subjektiveras av cisnormativitet så konfronteras transpersoner (av olika slag) med det konstitutiva i detta. Därmed påminns vi även om Strykers inbjudan till hela mänskligheten att förhålla sig aktivt till subjektiveringsprocesserna och undergräva dem:
You are as constructed as me; the same anarchic womb has birthed us both. I call upon you to investigate your nature as I have been compelled to confront mine. I challenge you to risk abjection and flourish as well as have I. Heed my words, and you may well discover the seams and sutures in yourself. (Stryker 1994: 241)
Ett sätt att pröva den teoretiska bärkraften i begreppet cisnormativitet är alltså att undersöka dess kopplingar till andra, etablerade begrepp. Betänk till exempel det fenomen som Julia Serano (2013) pekar ut när hon myntar begreppet
trans-misogyni. Genom att koppla ihop begreppen transfobi och misogyni benämner
hon den specifika typ av förtryck som transfeminina personer och framförallt transkvinnor ofta utsätts för:
This disparity in attention suggests that those of us on the trans female/femi-nine spectrum are culturally marked, not for failing to conform to gender norms per se, but because of the specific direction of our gender transgres-sion—that is, because of our feminine gender expression and/or our female gender identities. And while it has been common for people to use the word ”transphobia” as a catchall phrase to describe anti-trans sentiment, it is more accurate to view the stigma faced by trans people on the trans female/feminine spectrum in terms of trans-misogyny. (Serano 2013: 49f)
Transmisogyni ger oss redskap att förstå hur transkvinnor drabbas av ett för-tryck som är både transfobiskt och misogynt. Men eftersom Serano inte jobbar utifrån en bredare intersektionell förståelse av könsförtryck, fungerar begreppet transmisogyni inte nödvändigtvis som ett verktyg för den som vill analysera den specifika form av förtryck som drabbar exempelvis rasifierade transkvinnor. En snäv användning av begreppet skulle kunna leda till ett osynliggörande av andra maktordningar som också spelar in i transkvinnors och transfeminina transpersoners liv. Frågan är också var i analysen ickebinära och transmän hamnar. Begreppet speglar dels en binär könsförståelse och dels en idé om all maskulinitet som binärt överordnat alla former av femininitet. Hur kan vi benämna specifika former av förtryck som drabbar transmaskulina, transmän (maskulina eller feminina) och ickebinära?
Eller ta begreppet linjärt kön (Bremer 2011) som exempel. Det sätter fingret på det naturaliserade antagandet att en persons könade kropp, personnummer, könsidentitet, pronomen, namn, könsuttryck, begärsriktning och reproduktiva organ alltid är entydigt maskulint eller feminint kodade och stabila livet ut (Alm med flera 2016; Siverskog 2016). Begreppet åskådliggör bland annat att
dikoto-min cisgender/transgender inte fångar upp den typ av normativa praktiker som riktar in sig på människor med atypisk könska-raktäristika, det som i aktivistiska kretsar oftast omnämns som intersex. Linjärt kön som begrepp öppnar också upp den vanliga polariseringen mellan kön och sexuali-tet, i den mening att ickeheteronormativa begärsriktningar ofta påverkar hur en per-sons könsidentitet och könsuttryck läses, och vice versa: att en persons könsidentitet och könsuttryck kan få konsekvenser för omgivningens antaganden om hens sexu-alitet och begär.
Ett begrepp som också kan lyftas i sam-manhang där syftet är att problematisera dikotomin trans/cis är transnecropolitics. Forskare som C. Riley Snorton och Jin Haritaworn (2013) använder en förståelse av necropolitics (Mbembe 2003; Puar 2007) som en form av social och politisk makt som gör att delar av befolkningen först och främst förstås som belastningar, som kroppsliga avfall och mindre sörjbara liv, möjliga för staten att helt avvara, medan andra delar av befolkningen anses vara lämpliga för livsförbättrande investeringar. I en tid när transpersonen som figur är synligare än tidigare, och det höjs rös-ter som argumenrös-terar för transpersoners rättigheter, blir det relevant att fråga sig vilka transkroppar som anses lämpliga för det inkluderande biopolitiska projektet, och vilka som på grund av att de inte har tillgång till neoliberala skript för medbor-garskap får reducerade livsmöjligheter. Haritaworn och Snorton menar att det är nödvändigt att granska hur institutio-naliseringen av kvinnors, homosexuella
och transpersoners rättighetskamper pro-ducerar nya normativa subjekt, däribland transnormativa sådana. De undersöker speciellt hur rasifierade transpersoners liv är hemsökta av reducerade livsmöjlig-heter och tidig död. Med transnecropoli-tics ger de oss en vokabulär som även kan hjälpa oss att förstå hur död kan villkora liv, synlighet och skydd. I en artikel som är förankrad i en tysk kontext beskriver Snorton och Haritaworn hur rasifierade transpersoners livsberättelser används efter deras död för att argumentera för hårdare hatbrottslagstiftning av en stat som inte tog någon notis om dem i livet. De ana-lyserar även hur rasifierade transpersoners lidande används i rasistiska diskurser som pekar ut invånare med utomeuro-peisk bakgrund, och då särskilt musli-mer, som källan till inhemsk homofobi och transfobi (Haritaworn 2012; Snorton och Haritaworn 2013). Andra forskare har också undersökt rasifierande hierar-kier inom transpolitiken. Sarah Lamble (2013) analyserar till exempel minnesprak-tiker kopplade till Transgender Day of
Remembrance, och hur förhållandena ser
ut mellan de transpersoner till vars minne dessa ceremonier arrangeras – till stor del fattiga rasifierade transkvinnor – och de som organiserar dem, som ofta är vita medelklassaktivister.
Om vi tar utgångspunkt i begreppet cisnormativitet, och dess bredd, kan vi argumentera för att cisnormativt för-tryck måste förstås i relation till andra maktaxlar. Vid en workshop kring själva begreppet cisnormativitet som vi gästre-daktörer arrangerade i Göteborg i maj 2016
inledde Dean Spade, en av huvudtalarna, med att beskriva hur han ser tydliga relationer mellan cisnormativitet och heteronormativitet, rasism och homona-tionalism, i ett slags terminologiskt kluster. Här kan vi även lägga till begrepp som transnormativitet och transnecropolitics, och förstå cisnormativitet som ett begrepp som avkräver oss intersektionella, geopolitiskt och historiskt sensitiva analyser. Spade argumenterar också för att vi behöver centrera vårt aktivistiska engagemang i sociala rörelser som arbetar intersektionellt och som prioriterar “those living under the most severe forms of coercive violence” (Spade 2012: 193).
Transfeminismer
Ett sätt att förstå överlappningarna mellan fälten transstudier och feministiska studier är att situera de samtal det här numret centrerar som transfeministiska. Transfeminismer är ett av flera möjliga sätt att bemöta såväl samtida som histo-riska uttryck för cisnormativa strömningar i såväl inomakademiska som utoma-kademiska feminismers relationer till transstudier och transaktivistiska rörelser. Transfeminismer (Enke 2012; Straube 2014; Stryker och Bettcher 2016) utmanar feministisk forskning som sätter ciskvinnor i ett självklart centrum för kritisk genusteori och feministisk tänkande, och bygger vidare på postkoloniala femi-nisters och queerforskares kritik av hur västerländska vita heterosexuella kvinnor fungerat som en förgivettagen norm för akademisk feminism och feministisk aktivism. Istället för att se på transerfarenheter och transteorier som marginella tillägg lyfts trans fram som centralt för feministisk forskning (Enke 2012).
Feministisk forskning är ett sammanhang där transstudier har kunnat utvecklas, trots de ambivalenta förhållandena mellan fälten. Transstudier växte fram som akademiskt fält när transpersoner började formulera sig kring egna erfarenheter och erfarenheter av det normativa förtryck de utsätts för, genom motdiskurser, och när dessa diskurser fick ett visst fotfäste inom akademin. I den klassiska texten “The Empire Strikes Back: A Posttranssexual Manifesto” (1991) beskriver Sandy Stone hur teori och erfarenheter möter varandra i olika debatter om den transsexuella kroppen:
We find the epistemologies of white male medical practice, the rage of radical feminist theories and the chaos of lived gendered experience meeting on the battlefield of the transsexual body: a hotly contested site of cultural inscription, a meaning machine for the production of ideal body type. (Stone 1991: 294) Den transsexuella kroppen har länge använts som en arena där olika feminis-tiska teorefeminis-tiska och polifeminis-tiska dispyter har utspelats. Som Patricia Elliot skriver:
With respect to feminism, transsexuality has been variously described as: a betrayal of feminist goals (Raymond 1979); ’the next logical phase of feminism’ (Bornstein, cited in Nataf 1996: 44); or like feminism, one example of ’gender dysphoria’ (Califa 1997: 6, Devor 1997: xxvii). (Elliot 2010: 3)
När transsexuella och andra transpersoner, tillsammans med forskare som skriver från en transorienterad och subjektscentrerad position, började skriva in nya röster i akademiska sammanhang förändrade detta själva utgångspunk-terna för dylika debatter (Nord 2013), och som en konsekvens möjliggjordes förutsättningar för transfeminismer som forskningsfält.
Det här numret är tänkt att initiera samtal som överskrider en förenklad dikotomi mellan å ena sidan exkluderande eller transfobiska feminismer och å andra sidan inkluderande eller transbekräftande feminismer (Stryker och Bettcher 2016). På samma gång som det behövs kompetens om transfrågor inom feministiska rörelser, inom och utom akademin, och därtill ett ökat intresse för varför transfrågor också är feministiska frågor, behövs det en form av transstudier som arbetar aktivt med arvet från feministiska analyser, teorier och diskussioner genom historien och i nutid.
Transstudier, transaktivism och inom- och utomakademiska feminismer är samtliga rörelser som grundas i en önskan om att bekämpa könsbaserad dis-kriminering. Transstudier och feministisk forskning är även intimt förbundna med varandra i strävan att analysera och förstå epistemologier, diskurser och praktiker som konstituerar kön. Fälten förenas i ett intresse för hur betydelser av begrepp som kön, genus, trans, cis, kvinna, man och queer är i kontinuerlig förändring.
Med utgångspunkt i begreppet cisnormativitet diskuteras förhållandena mellan feminismer och transstudier. Numret fokuserar på några av de samtal som redan existerar såväl inom som utanför akademin: Hur ser förhållandena ut mellan feminismer och transstudier? Vad betyder fälten för varandra? Hur kan de utmana och informera varandra?
Det här numret av TGV samlar alltså delar av den skandinaviska forskning som arbetar med frågor kring cisnormativitet och feminismer, och som pågår i överlappningarna mellan transstudier, feministisk forskning, och queer teori. Del LaGrace Volcano inleder med en självbiografisk essäistisk text, som tillsammans med tillhörande fotografiska verk aktualiserar cisnormativitet ur ett livsloppsperspektiv med koppling till bland annat ålder, sexualitet och klass. Volcano betonar även cisnormativitet som en maktstruktur som inskränker allas – inte enbart transpersoners och intersexpersoners – livslopp.
feministisk historieskrivning, med beto-ning på hur transhistoria finns implicit närvarande i kvinnohistorisk forskning. I och med att tänkbara transkaraktärer har skildrats utifrån det kön de tilldelades vid födelsen har exempelvis transmaskulina personer ofta diskuterats som om de vore kvinnor. Holmqvist eftersöker en öppnare forskarblick och menar att transperspektiv på historiskt material riskerar att försvinna på vägen.
Marie-Louise Holms bidrag knyter an till Holmqvists diskussion om den cisnor-mativa forskarblicken, men undersöker överlappningarna mellan maskulinitets-forskning och transstudier. Holm närmar sig begreppet homosocialitet med utgångs-punkt i den kritik som inom transstudier och queerforskning har riktats mot den till synes självklara kopplingen mellan positio-nen cisman, maskulint genus, och en iden-titet som man, ett vanligt antagande inom forskning kring män och maskuliniteter. Genom att inkludera såväl transmäns som transmaskulina personers och även femi-nistiska cismäns erfarenheter i maskulini-tetsforskning kan rådande uppfattningar om att homosocialitet är grundläggande för mäns identitetsformationer utmanas.
Nina Lykke breddar diskussionen om cisnormativitet genom att intressera sig för namngivningsprocesser inom akademisk feminism. Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter av att ha befunnit sig i centrum för dessa processer, inom en dansk, svensk, och bredare internationell kontext, tecknar Lykke en genealogi kring institutionalise-ringen av genusvetenskap som disciplin. Med inspiration från transstudier, som ofta
använder sig av en asterisk för att visa på den mångfald och de dubbeltydigheter som ryms bakom begreppet trans*, frågar sig Lykke bland annat vad som skulle hända om vi istället för att tala om genusveten-skap började tala om genus*vetengenusveten-skap eller feministiska studier.
Zara Saeidzadeh fördjupar samtalet i en intervju med Susan Stryker, som kan beskrivas som en av de internationellt sett mest centrala frontfigurerna inom transstu-dier. I samtalet berör Stryker bland annat frågan om huruvida transstudier fortsatt kan förstås som queerforskningens så kall-lade onda tvilling (en alludering till hen-nes egen artikel Transgender studies: queer
theory’s evil twin från 2004). Vi får även ta
del av en diskussion kring betydelsen av den asterisk som spelar en så central roll i Lykkes text. Asterisken är enligt Stryker inte bara ett sätt att fånga upp multipla betydelser av trans utan benämner även ett slags språkligt tomrum och glapp som uppstår i sammansättningen av de båda begreppen trans och gender, trans*gender. Två recensioner är också kopplade till numrets tema och aktuell forskning inom de överlappande fälten feministisk forskning och transstudier. Ett nummer av den internationella tidskriften TSQ:
Transgender Studies Quarterly, om så
kallade ”Trans*formational Pedagogies” (Nicolazzo, Marine, och Galarte, 2015) recenseras, liksom Wibke Straubes (2014) doktorsavhandling i genusvetenskap, Trans
cinema and its exit scapes: a transfeminist reading of utopian sensibility and gender dissidence in contemporary film.
i numret två fristående bidrag: en artikel och en recension. I artikeln ”Minne, utsatthet och moral” diskuterar Maritha Jacobsson och Stefan Sjöström refe-renser till alkohol i våldtäktsdomar. De undersöker genom en analys av både våldtäkts- och misshandelsdomar om det går att se tecken på att domstolarna influeras av föreställningar om kön på ett sätt som missgynnar eller kränker kvinnor som målsäganden. Författarna konstaterar att även om alkohol ofta finns med som referens i domarna så innebär det inte automatiskt ett skuldbeläggande av den våldtagna. Numret avslutas med en recension av Tamara Anderssons doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Den ensamma sjöjungfrun: Om Carina
Rydbergs jagberättande ur ett genreperspektiv (2015). Iwo Nord, Signe Bremer och Erika Alm, gästredaktörer
Referenser
Alm, Erika, Bremer, Signe, Nord, Iwo och Schmitt, Irina (2016) Queer- och transforskning. Lundberg, Anna och Werner, Ann (red) En introduktion till
genusvetenskapliga begrepp. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning. Alm, Erika (2006) ”Ett emballage för inälvor och emotioner”: Föreställningar om kroppen i statliga utredningar från 1960- & 1970-talen. Göteborg: Göteborgs universitet.
Ansara, Y. Gavriel och Hegarty, Peter (2012) Cisgenderism in psychology: pathologising and misgendering children from 1999 to 2008. Psychology and Sexuality 2(3):137–60. Aultman B. (2014) Cisgender. TSQ: Transgender Studies Quarterly 1(1–2): 61-62. Bauer, Greta R., Hammond, Rebecca, Travers, Robb, Kaay, Matthias, Hohenadel, Karin M. och Boyce, Michelle (2009) “I don’t think this is theoretical; this is our lives”: how erasure impacts health care for transgender people. Journal of the Association of Nurses in AIDS Care 5(20): 348–361.
Bremer, Signe (2011) Kroppslinjer: kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Stockholm och Göteborg: Makadam förlag.
Butler, Judith (1990) Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York: Routledge.
Elliot, Patricia (2010) Debates in transgender, queer, and feminist theory: contested sites. London: Ashgate Publishing.
Enke, Finn (red) (2012) Transfeminist perspectives in and beyond transgender and gender studies. Philadelphia: Temple University Press.
Enke, Finn (2013) The education of the little cis: cisgender and the discipline of opposing bodies. Stryker, Susan och Aizura, Aren (red) The Transgender studies reader 2. London: Routledge.
Frohard-Dourlent, Hélène (2016) Muddling through together: educators navigating cisnormativity while working with trans and gender-nonconforming students. Vancouver: The University of British Columbia.
Haritaworn, Jin (2012) Colorful bodies in the multikulti metropolis: vitality, victimology and transgressive citizenship in Berlin. Cotten, Trystan T. (red) Transgender migrations:
the bodies, borders, and politics of transition. New York: Routledge.
Hines, Sally (2007) TransForming gender: transgender practices of identity, intimacy and care. Bristol: The Policy Press.
Koyama, Emi (2002) Cissexual/cisgender: decentralizing the dominant group. http:// www.eminism.org/interchange/2002/20020607-wmstl.html [4 november 2016]. Kroon, Ann (2007) Fe/Male: asymmetries of gender and sexuality. Uppsala: Uppsala universitet.
Lamble, Sarah (2013) Retelling racialized violence, remaking white innocence: the politics of interlocking oppressions in Transgender Day of Remembrance. Stryker, Susan och Aizura, Aren (red) The transgender studies reader 2. London: Routledge. Lundin, Stina (red) (2015) Avslöja heteronormen: en undersökning om cis- och heteronormer vid universitets och högskolors verksamheter i Sverige 2014-2015. Stockholm: Sveriges Förenade HBTQ-studenter.
Mbembe, Achille (2003) Necropolitics. Public Culture 15(1): 11-40.
Nord, Iwo (2013) An overall success with some geopolitical limitations. Lambda Nordica 18(3-4): 177-184.
Prosser, Jay (1998) Second skins: the body narratives of transsexuality. New York: Columbia University Press.
Puar, Jasbir K. (2007) Terrorist assemblages: homonationalism in queer times. Durham: Duke University Press.
Serano, Julia (2007) Whipping girl: a transsexual woman on sexism and the scapegoating of femininity. Seattle, Washington: Seal.
Serano, Julia (2013) Excluded: making feminist and queer movement more inclusive. Seattle, Washington: Seal.
Siverskog, Anna (2016) Queera livslopp: att leva som lhbtq-person i en heteronormativ värld. Linköping: Linköpings universitet.
Snorton, Riley och Haritaworn, Jin (2013) Trans necropolitics: a transnational reflection on violence, death, and the trans of color afterlife. Stryker, Susan och Aizura, Aren Z. (red) The transgender studies reader 2. London: Routledge.
Stone, Sandy (1991) The Empire strikes back: a posttranssexual manifesto. Epstein, Julia och Straub, Kristina (red) Body guards: the cultural politics of gender ambiguity. New York. Routledge.
Straube, Wibke (2014) Trans cinema and its exit scapes: a transfeminist reading of utopian sensibility and gender dissidence in contemporary film. Linköping: Linköpings universitet.
Stryker, Susan (1994) My words to Victor Frankenstein above the village of Chamounix: performing transgender rage. GLQ : A Journal of Lesbian and Gay Studies 1(3): 237-254.
Stryker, Susan och Bettcher, Talia M. (2016) Introduction: trans/feminisms. TSQ:
Transgender Studies Quarterly 3(1-2): 5-14.
Spade, Dean (2012) What’s wrong with trans rights? Enke, Finn (red) Transfeminist perspectives in and beyond transgender and gender studies. Philadelphia: Temple University Press.
Svenska Akademien (2015) SAOL: Svenska Akademiens ordlista. 14:e upplagan. Stockholm: Norstedts.
motstånd är fruktbart
Del laGRaCe VolCanoÄnda sedan jag föddes har jag skapat trubbel, inte bara genustrubbel (Butler 1990), utan alla typer av trubbel. Vissa kanske skulle säga att jag har ett rykte om mig att vara en trubbelmakare och även om jag inte kan säga emot, så skulle jag hävda att jag också är känd för att skapa motsatsen till trubbel, eller åtminstone att jag gör trubbelmakande till ett njutbart projekt. Icke desto mindre, första gången polisen eskorte-rade mig hem var jag fem år gammal, jag hade blivit upplockad för att jag, tillsammans med min bästa vän, sålde röda stenar från Mars till den aningslösa mänskliga lokalbefolkningen. Vi försökte finansiera vårt intergalaxiska rymduppdrag. Vi försökte komma hem.
I den här essän ska jag, genom linsen av min levda erfarenhet, både som förälder och som det barn jag en gång var, fokusera på de normer som jag överskrider på daglig basis. Jag är intresserad av att undersöka de processer som producerar individuell anpassning och/eller motstånd mot sociala normer, särskilt de “klibbiga” (Ahmed 2004) normer som kringgärdar den könade kroppen och könsidentiteten.
Det första regleringssystem vi alla möter i livet är det binära genussys-temet. För att få tillträde till den mänskliga kulturen måste vi ha en könsmarkering. Innan vi, vid födelsen, tilldelas ett kvinnligt eller man-ligt kön är vi outsiders, vi är ”det”. Det finns inget utrymme för tvety-digheter eller för gråskalor. Ett kön MÅSTE tillkännages, annars inträder det jag kallar en social krissituation. Få människor stannar upp för att fråga sig varför ett barn måste tilldelas ett kön omedelbart eller vems behov tilldelandet tillfredsställer. Behovet är definitivt inte den nyfödda intersexpersonens vars könsorgan inte lever upp till
förväntningarna!
Jag kommer att argumentera för att alla barn, intersexbarn, transbarn eller helt ordinära barn, skadas av ett system som inte bara förordar ojämlikhet redan från livets början utan som även hindrar oss alla från
att leva verkligt “levbara liv” (Butler 2004). Vi vet, med stöd i en rad studier, att föräldrar och andra närstående vuxna börjar projicera sina egna antaganden om maskulinitet och femininitet på barnet redan innan födelsen och att kon-sekvenserna av detta är både mätbara och förödande. Nyfödda som tilldelats manligt kön vid födelsen antas, i enlighet med det binära genussystemets miss-visande logik, ha mindre behov av ömhet, tröst och skydd.
Masculine gender role training becomes much more rigid than feminine. A boy represses those qualities he takes to be feminine inside himself and rejects and devalues women and whatever he considers to be feminine in the social world. (Chodorow 1978: 181)
Psykologen Terry Real (1977) beskriver hur alla barn börjar sina liv som lika känslomässiga, lika uttrycksfulla, beroende och i behov av fysisk ömhet. I den mån någon skillnad har iakttagits tycks det vara att pojkar är en aning mer känslomässiga och uttrycksfulla än flickor. De gråter lättare, blir lättare frus-trerade och mer upprörda om omvårdaren lämnar rummet, enligt Real. Trots detta beskrivs nyfödda som tilldelats kvinnligt kön vid födelsen som mjukare, ömtåligare och mer lättskrämda. Det enda känslomässiga beteende som pojkar och män tillåts uppvisa är ilska. Reals iakttagelser stöds av en rad andra stu-dier, som citeras i artikeln, och forskningsresultaten visar att pojkar ända från födelsen drar det kortaste strået; att de inte blir tilltalade och tröstade i lika hög grad som nyfödda som vid födelsen tilldelats kvinnligt kön (Mayo och Henley 1981).
En av mina hjältar i livet är John Lewis, medborgarrättsaktivist och kon-gressledamot från Georgia, USA. När han som barn ställde frågor till sina för-äldrar om segregation och rasistisk diskriminering så var svaret han fick att han inte skulle hamna i trubbel, att han inte skulle vara i vägen. När han var sjutton år träffade han Rosa Parks och när han var arton år träffade han filoso-fie doktor Martin Luther King. “These two individuals inspired me to find a way to get in the way, to get in trouble. So I got in good trouble, necessary trouble.” (Keaggy 2016). Den formuleringen, “Find a way to get in the way”, har följt med mig genom livet och även om John Lewis specifikt talade om att ställa sig i vägen för institutionell rasism kan dessa ord även appliceras på de otaliga förtryckande praktiker och institutioner som diskriminerar människor på basis av deras ras, kön, klass och/eller kroppsliga förutsättningar. Det är helt avgörande att vi alla hittar våra egna sätt att ställa oss i vägen, annars kommer vi att passivt tolerera de kränkningar av mänskliga rättigheter som är inbyggda i de kulturellt konstruerade normer som sakta men säkert bryter ner oss.
Om vi någonsin ska kunna uppleva sann bekvämlighet, på en andlig och global nivå, så måste vi stiga in i obekvämlighetszonen. För att citera John Lewis igen: “If we are to truly revolutionize our society, we must first revolu-tionize ourselves. We must be the change we seek if we are to effectively demand transformation of others.” (Lewis 2012: 2).
Men jag hör en inre röst som säger “Houston, we have a problem” och pro-blemet är att den stora majoriteten av mänskligheten fortfarande är oförmögna att se, höra eller tala om det (ondskefulla) sätt på vilket detta att bli könad som
antingen man eller kvinna, är problematiskt. Jag kanske inte kan övertyga dig
med den här korta texten, men jag hoppas att jag kan plantera ett frö och åtminstone expandera byggnadsställningen som håller ihop ditt binära trossys-tem. Inte bara för din skull utan för den mänskliga artens skull. Jag har en plan, och givetvis även en historia.
Jag avlades i Kansas City, exakt 415 kilometer öster om det geografiska hjärtat av de Amerikanska Förenta Staterna, men föddes i Kalifornien, mindre än åtta kilometer från det ursprungliga Disneyland. Det var en relativt konventionell, vaginal förlossning, om man bortser från att min högra lunga var punkterad, att jag var en månad prematur, och att jag sveptes iväg från min sjuttonåriga mor innan hon ens fick hålla i mig. De första tre veckorna i mitt liv låg jag i en kuvös. (I 1950-talets USA så brydde de sig antingen inte om att det är viktigt för
nyfödda att hållas om från det ögonblick de kommer ut från livmodern, eller så visste de inte om det). Det här kan ha betydelse för ett eller annat.
Som ett litet barn kommer jag ihåg att jag tittade på folk tillsammans med min mor och mina systrar. Min mor brukade bräka som ett får när de gick förbi på väg till jobbet. När jag frågade henne om varför hon bä:ade åt dem så brukade hon säga att det var för att de allra flesta människor är som får som leds till slakt; dumma djur som hellre leker följa John än anstränger sig för att tänka själva. Jag antar att de flesta barn skulle skämmas över en mor som på daglig basis drar uppmärksamhet till sig på det sättet, men vi älskade det! Mitt matriarkala hem var en plats där det annorlunda var något som värderades högt och att uppfattas som “normal” var något lätt förolämpande. Omvänt så kunde “Min Faders hus”, i sin amerikanska vardaglighet, inte vara längre ifrån detta, med undantag för det enda råd som jag kommer ihåg att min far någon-sin gav mig: “gör det du gillar, men åk inte fast.” Det var andra gången som polisen kom hemkörande med mig. (Jag hade lekt rymdupptäckande super-hjälte på taket till den lokala högstadieskolan.)
När jag var tio iscensatte jag en enmansprotest framför Santa Maria Times, vår lokala kaliforniska småstadstidning, eftersom de vägra att anställa mig som tidningspojke. (Uppenbarligen så måste du ha en penis för att kunna dela ut
tidningar 1967.) När jag var elva skrev jag ett brev med efterforskningar om att bli Rhodesstipendiat och blev informerad om att kvinnor inte var kvalificerade att bli stipendiater, men med uppmuntran om att fortsätta få högsta betyg. När jag var arton greps jag för förargelseväckande beteende på en nudiststrand i Santa Barbara. Mitt brott? När stranden genomsöktes vägrade jag sätta på mig min överdel om polisen inte tvingade alla män och pojkar att också göra just det. Jag höll ett glödande tal i rätten som rätten tyckte var underhållande, så de utfärdade bara halva bötesbeloppet. Det säger sig självt att det var en bot jag aldrig betalade.
Jag var helt övertygad om att jag hade rätt och att de hade fel. Jag förstod, från en tidig ålder, att världen är en fientlig plats, särskilt för dem av oss som tilldelats kvinnligt kön vid födelsen, och att det var upp till mig att tala om detta. Tystnad har aldrig varit en valmöjlighet jag haft lätt att utöva.
Jag har alltid undrat över varför så få människor lyckas slinka igenom det finmaskiga nät som är våra sociala normer. Vissa av oss slingrar sig loss, andra halkar eller faller ur och lyckas på något sätt ta sig upp igen. Men långt fler hålls ner, fastnar eller dör. Alla kämpar vi, och alla betalar vi ett pris för vårt motstånd, emotionellt, finansiellt eller juridiskt. Att hitta en LBTQI-person som har stöd av sin familj, eller någon annan form av tillförlitligt psykologiskt skyddsnät, är ovanligt. Ännu ovanligare är de studier som undersöker vilken typ av föräldrapraktiker som skulle kunna vara centrala för barns utveckling av självkänsla, kritiskt tänkande, empati och självständighet. Det skulle också vara intressant att titta på hur ett barns motgångar skapar motståndskraft och en förmåga att fatta beslut som inte följer manus.
När jag var fjorton rymde jag hemifrån med en vän, Shirley Dawson, som råkade vara född på samma dag, samma år som jag. Hon rymde från en fosterfar som utnyttjade henne sexuellt, jag rymde från en mer generell typ av vanvård inom familjen. Vi rymde över hela landet, från Kaliforniens mitt till Key West i Florida, och Shirleys fars hem; han betalade för våra rymningsbil-jetter. Vi rapporterades aldrig som saknade, fast vi var borta i tre månader. När vi återbördades skickades Shirley till “juvy” [översättarens kommentar: slang för juvenile hall, ungdomsanstalt]. Jag blev relegerad från skolan, för man antog att jag inte längre var oskuld och att jag därför skulle ha dåligt infly-tande på de andra eleverna.
Jag skickades bort för att bo med min biologiska far, styvmor och två yngre bröder i Tulsa, Oklahoma. De var, och är fortfarande, praktiserande mormo-ner. Den mer integrerade sorten. För första gången kände jag mig respekterad i familjen, som den äldsta av min fars barn. Jag tilldelades uppgifter och privile-gier, däribland en renoverad motorcykel av märket Honda CB100. Jag var
fjor-ton och såg ut som vilken flicka som helst på utsidan! Fast jag såg aldrig någon annan flicka eller kvinna köra motorcykel då, 1971-1973. Kanske var det så att det även i min fars hushåll fanns något som stöttade mig i att bli/vara den genusrebellen jag är idag?
När jag jämför vad som hände med mig efter våra rymningsmånader med det som hände med min astrologiska tvilling Shirley är klassprivilegiet uppenbart. Jag hade någon annanstans att ta vägen. Hon skickades till fängelse. På den tiden visste jag inte att Shirley mer eller mindre hade stulits från sin puertorikan-ska mor av sin far och att hon kom från vad som bara kan beskrivas som “under-klass”; en grupp amerikaner som är berövade sina medborgerliga rättigheter, som lever prekära liv som sexarbetare och kriminella, och som har väldigt begränsade val och möjligheter. Shirleys liv var prekärt och ansatt. Hon var en pratkvarn, det var ett hårt arbete att vara hennes vän och jag hade inte alltid tid med henne. Jag fick reda på att hon hade dött i sömnen (efter ett långvarigt medicinmiss-bruk) sex månader efter att det hade hänt. Hon var bara femtio år.
Hoppa fyrtiofyra år framåt till i dag när jag befinner mig i Sverige, ett land som inte ser individualism som en tillgång och där detta med att vara excent-risk inte direkt är till din fördel. En gång i världen var jag superqueer och nu är jag, åtminstone om man ser mig på avstånd, “vanligare” än jag någonsin varit. Jag lever i ett registrerat partnerskap och har två barn. Jag verkar passera som en knubbig, medelålders, vit snubbe och har därför en ryggsäck fullpackad med privilegier att tillhandahålla (McIntosh 1988). Jag vet att det faktum att jag uppfattas som man, om än en betahane, betyder att jag blir lyssnad på mer noga, att jag får bättre service och att jag inte längre uppfattas som att jag tar för mycket plats, även när jag gör det. I andras ögon är jag berättigad till en mer respektfull behandling och så länge jag inte uppfattas som fel slags homo-sexuell man så är det precis det jag för det mesta får. Det är subliminala och ofta omedvetna processer som gör att jag får dessa rättigheter, vi är program-merade från födelsen och utsatta för reglering och discplinering.
Som livslång feminist (om än med en kort herstory som lesbisk separatist) är det väldigt problematiskt att jämt och ständigt bli misstagen för att vara man. Jag skulle kunna gå runt med en t-shirt som skriker JAG ÄR INTE EN MAN OCH HAR HELLER ALDRIG VELAT VARA EN! eller JAG ÄR
INTERSEX, HÖR MIG RYTA! Det som har hänt de två senaste decennierna är att jag har utvecklat andra sätt att förkasta, denaturalisera och destabilisera de maskulina attribut och förväntningar som andra tilldelar mig. Jag försöker också vara uppmärksam på det som jag kallar “genus epigenetik”, med vilket jag åsyftar att det faktum att jag blir behandlad som man förmodligen influ-erar hur jag tänker, känner och beter mig, trots min icke-binära identitet.
För lite mer än ett decennium sedan blev jag, till min stora förvåning och förtjusning, kär i en människa som jag hoppas skall vara min livspartner för all framtid. Jag immigrerade för tredje gången i mitt liv och bor nu i en liten stad i mitten av Sverige. Genom rent kismet är jag MaPa till två små barn, två och fem år gamla. Våra pronomen är medvetet vildvuxna, och endast i vissa fall beroende av det språk som vi för tillfället talar. På svenska är jag ”hen”, på eng-elska ”he”, ”herm” eller ”they”, men ”she” är inte heller fel. Även om jag är den med skägg och mörkare röst så är det min partner som går till jobbet på mor-gonen och jag som tar barnen till förskolan och gör det mesta av det okvalifice-rade hemarbetet. Mama är den som har verktygslådan och jag är välorienterad i köket och i matvarubutiken. Jag är kortare, bredare, och väsentligt mycket mer flamboyant och femme än min partner. Vi har inga ”naturliga” roller, eller regler, eller former för genusuttryck att anpassa oss efter och det kanske är det detta som gjort det möjligt för våra barn att vara verkligt genusomedvetna sna-rare än medvetet icke-konformerande. Håll koll på den här platsen. Det skall bli intressant att se vad som händer när det inte längre är möjligt för oss att vara den största influensen i våra barns upptagna liv.
Ett par gånger det senaste året har små barn i vårt bostadsområde kommit fram till mig och frågat “Är du hen?” Första gången förstod jag inte riktigt frågan som ställdes till mig. Den andra gången började jag förstå att ryktet måste ha gått om mig! En vecka senare, när en tioåring frågade mig om jag var ”hen” så log jag och svarade stolt ja. När jag frågade barnet, “Vad är du?” så svarade han snabbt “HAN!”. Jag nickade och frågade, “Varje dag eller bara ibland?”. Jag fick en chockad blick och så skrek han: “VARJE DAG!”. “Jag för-står nu. Tyvärr och lycka till!” var allt jag kunde säga. Men när jag tänkt lite mer på det så blev det uppenbart för mig att hur envetet klibbiga de sociala normerna än är så är de samtidigt också bräckliga. Sara Ahmed (2004: 194f) skriver “Stickiness owes its adhesive quality to the act of constant repetition which are reliant on conventions already embedded in the cultural landscape.”
Detta benämnande och etiketterande, detta kulturella insisterande på att dela upp mänskliga varelser i separata och ojämlikt värderade kategorier, är klibbigt som Karlsons Klister och tycks också lika osynligt. Om du har möjlig-het att observera barn under en längre tid så försök att räkna alla gånger under en dag som ett barn blir tilltalat utifrån ett antagande om dess genus. Hur ofta förstärks ett barns antagna genus och varför? Varför kan inte barn kallas för barn, eller vänner, eller skolkamrater? Den här repetitiva handlingen ifrågasätts sällan, och än mer sällan protesteras det mot den. Om föräldrar vägrar att svara på frågan om barnets kön så anses de konstiga eller överdrivet politiskt korrekta. Alla gör det, så då måste det ju vara rätt. Eller hur?
Genusmärkningsprocessen, tillskrivandet av maskulinitet eller femininitet, manlighet eller kvinnlighet som en karaktärsegenskap, till ett visst fenomen, person, objekt, aktivitet, roll, eller uttryck, är skadligt och hindrar oss från att bli de vi kan vara. I slutändan är konsekvenserna av vår delaktighet i den livs-långa genusmärkningsprocessen att vissa tillskansar sig makt och privilegier, men priset är högt. Vi utsätts alla för den här processen och underordnar oss den i högre eller mindre grad. Ja, även jag.
Min intention som förälder är att skapa en plats för mina barn (och andra i vår sfär som vi kan influera) där de kan vara oberoende själar och tänkare som värderar skillnader, hos sig själva och hos andra. Jag vet att mina egna möten med bögar och lesbiska, med icke-genuskonformativa själar och med feminism under det tidiga 1970-talet har hjälpt mig att leva ett liv av lust och mening. Det gamla ordspråket “du kan inte vara det du inte kan se” ekar sant. Så när feministiska föräldrar berättar för mig att de har försökt att ge sina barn som vid födelsen tillskrivits manligt kön dockor och sina barn som vid födelsen tillskrivits kvinnligt kön bilar, men att barnen helt ”naturligt” föredrar de genusuttryck, roller och aktiviteter som ”passar ihop” med deras könsmarke-ring, så tittar jag på föräldrarna och tänker, jo tjena.
När jag höll på med finjusteringarna av den här texten skedde en världskata-strof som sätter ännu större press på oss att verkligen förbinda oss till att ned-montera basen för den giftiga vita maskuliniteten. Valet av Donald Trump som USAs president kommer, i allt för många människors ögon, att legitimera en av de mest elakartade formerna av maskulinitet som finns. Den typ av maskulinitet som innebär att för att vara en ”riktig man” så måste du förödmjuka och domi-nera andra, bara för att du kan. Jag har alltid hävdat att vad vår värld behöver är fler goda män. Jag är nöjd över att jag får spela en roll i formandet av dem.
Här är några av våra viktigaste strategier för motstånd:
1. Motstå det kulturella imperativet att du måste ta reda på ditt eller dina barns kön innan födelsen.
2. Välj bara genusflexibla namn.
3. Genusmärk inte människor, beteenden, aktiviteter eller saker. Färger är till för alla etcetera. Pojkar gråter visst. Flickor blir visst arga. Byt ut ord som man-kvinna mot människa, person, förälder, lärare, vuxna och pojke/flicka mot barn och vän, och använd hen eller de om människor, bara för skojs skull.
4. Välj en förskola och skola som har ett genomtänkt genusperspektiv som de praktiserar aktivt. (Var beredd på att behöva undervisa dem. Det finns material att få tag på via RFSL.)
5. Var medveten om att genusjämlikhet, genusflexibilitet och genuskreativi-tet är något som måste förevisas, och förhoppningsvis gör du som förälder det, men se också till att andra i er vardagliga miljö gör det.
6. Se dig om, hur homogena är dina sociala sammanhang? Vilka möjlighe-ter ger du dina barn att inmöjlighe-teragera med människor från olika bakgrun-der? Vilka är gäster vid ert middagsbord?
Jag har fått höra att det är lätt för mig att omsätta strategierna ovan till praktik. Varför? Förmodligen för att jag redan betraktas som ett ytterlighetsfall, som någon som inte har så mycket att förlora och som aldrig kan bli mainstream. Emedan allt detta är sant så är jag också bara en människa som utsätts för samma spän-ningar och belastspän-ningar som alla föräldrar står inför, och precis som alla andra så föredrar jag att bli accepterad och respekterad snarare än endast tolererad. Vår femåring lyssnar på när min partner och jag diskuterar genusnormer på en daglig basis. Hen har hört och sett mig föreläsa om mitt arbete och mitt liv som MaPa, med bilder av hen. Hen vet att jag kallar mig för hen och för herm, att jag har en snoppa snarare än en snippa eller en snopp. När Mika blir ifrågasatt och får frågan: “Är du en pojke eller en flicka?” svarar Mika: “Denna fråga är inte så viktig för oss.” Vi rättar inte pronomen i vår familj och använder dem ofta som utbytbara. Det fungerar bra eftersom det är omöjligt att göra fel. Om och när Mika förklarar sig varandes flicka eller pojke, tjej eller kille, eller något helt annat, så kommer vi att respektera hens vilja. Och vi kommer att tala om det och vad det betyder och vad det inte betyder. Jag kommer att göra mitt allra bästa för att förklara hur världen utanför vår glitter-queer-regnbågskämparfamilj fungerar och vad vi tillsammans kan göra för att få den att fungera bättre.
Queer bodies are ”Bodies That (don’t) Matter”. Bodies that are disposable and often disowned. Bodies that are not valued or valuable. Bodies that through the simple act of existence embody resistance. If bodies are sites of resistance then queer bodies are sites where the resistance is (most) fertile.
Queer bodies are vulgar bodies; plebeian bodies, street bodies, bodies that don’t know the meaning of discipline, bodies that rejects the adage “one can never be too rich or too thin”. Or too white. Queer bodies create the template for cultural dis-gust and teach us what we must not want to have or to be.
Queer bodies are bodies that refuse regulation and resist commodification, at the same time creating spectacles of themselves. Queer bodies are bodies that aren’t pampered or Pilated. Bodies that seldom swim in public and feel forced to choose
passing over personal comfort. Queer bodies are bodies that are confined to spaces where access is available and access needs to mean so much more than a just a ramp and a handicap toilet.
Consider trans bodies. “Clothed I am a man. Naked I am a question.” says Lazlo Pearlman, a performance artist who employs his own naked hyper-masculine trans body as an antidote to the obligatory gender dysphoria transpeople are required to perform.
Consider racialized bodies. Consider Caster Semenya, the South African runner with a body that had a white woman possessed it would have been celebrated rather than offered as a sacrifice on the altar of normalcy, fodder for the hungry but ignorant and racist masses.
Consider disabled bodies. Consider Bob Flanagan, Super Masochist. His body refused to renounce pleasure or apologize or behave (as a sick person should). A body with orifices that leaked and demanded to be filled, with wounds that opened and refused to close, reminding us painfully of our own.
Consider intersex bodies. Consider my body. A body that has chosen to amplify rather than erase it’s inter-sex-i-ness. A body that is unwilling and unable to con-form to claustrophobic cultural definitions of female 2122 OR male. A body that puts itself on the line to be judged by you.
Consider the fact that a socio-medical industrial complex continues to have the power to regulate and reform our bodies, to cut into away our ability to experience genital pleasure or to reproduce ourselves in all our amBIGuous glory.
What does the queer body do? It performs abjection and performs it with power and with pride. It shows us how to love all that we are taught to hate. Through this act of repudiation, this act of affirmation, the queer body screams, look at me and love me…
if you dare.”
“Corpus Queer: Bodies of Resistance”, Del LaGrace Volcano 2014 Översättning från engelskan av Erika Alm
Referenser
Ahmed, Sara (2004) Cultural politics of emotion. New York: Routledge. Butler, Judith (1990) Gender trouble. New York: Routledge.
Butler, Judith (2004) Undoing gender. New York: Routledge.
Chodorow, Nancy (1978) The reproduction of mothering. Berkeley, California: University of California Press.
Keaggy, Diane Toroian (2016) ‘Find a way to get in the way,’ Lewis urges students: Civil rights pioneer addresses 2,900 graduates at 155th Commencement. The Source 2016-05-20. https:// source.wustl.edu/2016/05/find-way-get-way-lewis-urges-students/ [2016-11-04].
Lewis, John (2012) Across that bridge: life lessons and a vision. New York: Hyperion Books. McIntosh, Peggy (1988) White privilege and male privilege: a personal account of coming to see correspondences through work in women’s studies. Working Paper 189. Wellesley MA: Wellesley College Center for Research on Women.
Mayo, Clara och Henley, Nancy (red) (1981) Gender and non-verbal behaviour. New York: Springer.
Real, Terrence (1997) I don’t want to talk about it: overcoming the secret legacy of male depression. New York: Scribner.
Del laGrace Volcano
Genuskreativ konstnär, utbildare och trans- och intersexaktivist E-post: dellagracevolcano@mac.com, www.dellagracevolcano.com
the WritinG of transGender historY
Cis normativity and the gender transgressors of history SAM HOLMQVIST
Keywords
Transgender history, transgender, gender transgressions, ”hermaphroditism”, feminist historical research, women’s history, cisnormativity, passing women, 19th Century
Summary
This article discusses transgender history, and argues for a broad understanding of such. The first part contains a discussion on cis normativity and historical research, specifically within women’s and gender studies. Certain stereotypical explanations of gender transgressive experiences, in particular the so-called ”passing woman” are examined as part of a certain feminist heritage. In this particular line of research, cross-dressing is considered an emancipa-tory practice where cisgender women disguise themselves as men in order to escape the boundaries of patriarchal society. The article does not contest the occurrence of such experiences, but argues for more, and more nuanced, understandings of sex and gender. The second part of the article considers five Swedish gender transgressive persons: Anders Magnus Åhrman (also Anna Maria, 1777-unknown date of death), Lasse-Maja (Lars Larsson Molin, 1785–1845), Aron Forss (1807–1854), Andreas Bruce (1808–1885), and Carl August/Helga Lundström (1862–1915). One of the key arguments is that such cases should not be analysed only on the basis of assigned sex. Such assumptions of sex and gender identi-ties are problematic in several ways. For example, they leave out important areas of research by viewing the experiences of trans-feminine persons as ”male”. Also, they ignore more complex and non-binary understandings that have been available for recogniz-ing, articulating and interpreting sex and gender before the 20th Century. Through other departures, the article argues, it is possible to more fully apprehend both the conditions of gender transgressions and the ways in which sex and gender have been understood through history.
Är det möjligt att skriva transhistoria på transpersoners villkor? Vad innebär en sådan ambition? Svensk historieforskning har påvisat stor rörlighet utanför binära könskategorier. Personer har beskrivit sig själva som andra kön än dem de tilldelats vid födseln, och som både kvinnor och män, och som en blandning av kvinnor och män (Liliequist 2000, 2002). En tredje könskategori, ”hermafrodit”, var aktuell långt in på 1800-talet (Bondestam 2010). Flera forskare (Larsson [Bondestam] 2002; Laskar 2005) har diskuterat hur de kön som vid en första anblick verkar skarpt isärhållna under 1800-talet i själva verket var instabila, rörliga och omdebatterade.
Men i både populära och vetenskapliga texter om historiens könsöverskridare väljs pronomen ofta utifrån det kön som tilldelats vid födseln. Som om ”man” och ”kvinna” vore stabila kategorier. Därtill har transkategorin ofta stått till-baka för andra tolkningar. Det mesta av transhistorien hittar vi i historieböcker som handlar om helt andra saker, även om det finns undantag (Norrhem med flera 2008; Rydström och Tjeder 2009; Bondestam 2010; Holm [kommande]; Littberger Caisou-Roussau 2013a, 2013b; Strand 2016). Inte minst har trans-historia skrivits inom två fält: sexualitets- och kvinnotrans-historia (Österberg 1996; Eman 1999b; Silverstolpe 1999; Liliequist 2000; Rydström 2001; Borgström 2002; Liliequist 2002; Laskar 2005; Söderström 2008). Det är framför allt det sistnämnda forskningsområdet som diskuteras i den här artikeln. Jag kommer Transhistoria har ofta försvunnit på vägen menar Sam Holmqvist, som i sin studie av historiska livsöden med koppling till transhisto-ria visar hur cisnormativitet har format forskares analyser. Bland annat har personer som utifrån tillgängliga biografiska fakta skulle kunna tolkas som transmän och transmaskulina personer ofta dis-kuterats som om de vore kvinnor i kvinnohistorisk forskning.
att skriva transhistoria
Cisnormativitet och historiens könsöverskridare
inledningsvis att avhandla förutsättningarna för transhistorisk forskning och hur den bedrivits inom feministisk kontext. Vilka transerfarenheter har fått plats inom feministisk historieskrivning? Och på vilka villkor?
Vidare kommer min artikel att redogöra för några historiska livsöden som har relevans för studier om transerfarenheter: Anders Magnus Åhrman (dopnamn Anna Maria, 1777, okänt dödsår), Lasse-Maja (Lars Larsson Molin, 1785–1845), Aron Forss (1807–1854), Andreas Bruce (1808–1885) och Carl August/Helga Lundström (1862–1915). Det är ett medvetet brett urval av personer som san-nolikt skulle ha identifierat sig på olika sätt om de hade levt idag. Det de har gemensamt är att de levde under 1800-talet och att de på något sätt överskred omgivningens förväntningar på deras kön.
Jag kommer att använda orden ”transmaskulin” och ”transfeminin” för att beskriva överskridningar av de könsuttryck som associeras med det kön en person tillskrivits vid födseln. I artikeln används begreppen i mycket bred bemärkelse: transmaskulinitet görs till exempel både av en transman (det vill säga en man som tilldelats kvinnligt kön vid födseln) och av en maskulin ciskvinna.
Vad innebär cisnormativitet i transhistoria?
Enligt en cisnormativ könsuppfattning är alla människor antingen män eller kvinnor, och denna sanning om könet är tydligt avläsbar på ett nyfött barns kropp. På engelska har det kallats ”cissexism” (se till exempel Serano 2007, 2014a, 2014b), en term som beskriver hur normativa kön ses som mer legitima än ickenormativa. Enkelt uttryckt får det till följd att transmän betraktas som kvinnor, och transkvinnor som män. I bästa fall anses kön vara möjligt att ändra, till exempel genom en könsbekräftande behandling. Men även då kvar-står utgångspunkten: att den som tilldelats ett visst kön vid födseln ”är” detta kön tills motsatsen bevisats. Förutsättningen för ett sådant resonemang är att andras uppfattning om en individs kön är viktigare än individens egen. Först när omgivningen ser någon som man eller kvinna accepteras den som en sådan.
Det är i enlighet med en sådan logik – där det kön som fastställdes vid födseln är det ”riktiga” – som transmaskulina till skillnad från transfeminina personer anses vara intressanta objekt för feministisk historieforskning. De forskare som tolkar transmaskulinitet utifrån kvinnlighet gör det ofta som en del av ett femi-nistiskt projekt, där kvinnor ska lyftas fram ur historien. Redan i Wilhelmina Stålbergs Anteckningar om svenska kvinnor beskrivs ”i denna samling af
fram-stående qvinnor” flera transmaskulina personer (Stålberg och Berg 1864–66: 1,
kursiv i original). Borgströms antologi Makalösa kvinnor (2002) är ett sentida exempel på feministisk forskning om (bland annat) transmaskuliniteter. Den innehåller nyanserade bilder av könslig komplexitet, men sägs handla om
”kvin-nor som på olika sätt har brutit mot sin tids könsliga ordningsregler” (Borgström 2002: 9). Detta är mycket vanligt (Wheelwright 1989; Dekker och Pohl 1995; Easton 2003, 2006; Bauer 2006). Svenska exempel finns i Silverstolpe (1999), Rosenberg (2000), Liliequist (2000, 2002), Larsson [Bondestam] (2002), Ney (2002), Juhlin (2013), Littberger Caisou-Roussau (2013a, 2013b) och Strand (2016). Jag kan inte uttala mig om huruvida samtliga dessa val är korrekta – i vissa fall kanske det är helt rimligt att beskriva de personer eller gestalter som undersöks som kvinnor. Men våra utgångspunkter har betydelse för forskningens utfall. Därför är det relevant att notera att transmaskulinitet i så hög grad diskuterats utifrån en föreställning om att den utförs av personer som ”är” kvinnor.
Det är förstås inget fel med att öka utrymmet för vad som ryms inom kate-gorin ”kvinna” och inte heller med att forska om kvinnor – varken sådana som frångår samhällets förväntningar och normer eller sådana som inte gör det. Den forskning som under de senaste decennierna lyft fram könsöverskridande kvin-nor (Halberstam 1998; Borgström 2002) har varit betydelsefull, inte minst för senare transhistorieforskning. Men vad får det för följder om vi på förhand har bestämt oss för att det är kvinnor vi forskar om? Vilka antaganden om kön ligger bakom ett sådant perspektiv? Och vilka andra perspektiv försvinner på vägen? I feministisk tradition har transmaskuliniteter ofta tolkats som exempel på hur människor försökt undkomma en snäv kvinnoroll. Det är inte orimligt. Det har funnits mycket att vinna på att vara man, och flera forskare har visat att transmaskulina växlingar i vissa kontexter har varit vanliga och relativt accepterade (till exempel Dekker och Pohl 1995; Easton 2003). Men all trans-maskulinitet behöver inte ha orsakats av patriarkala strukturer. Den typ av normaliseringsprocesser som ensidigt beskriver könsväxlingar som något som gjorts för att vinna fördelar kallas av Marjorie Garber (1992: 67–71; se även Rand 2005; Boag 2011) för ”the progress narrative”. Sådana beskrivningar ratio-naliserar och bortförklarar trans som sådant. Jack Halberstam (2005) menar att berättelser om transpersoner bagatelliseras genom tre olika strategier. Trans beskrivs, för det första, som märkligt och ickerepresentativt. Detta leder till att cisidentiteter stabiliseras (som det ”normala” i förhållande till patologiska och ovanliga transidentiteter) och att trans, för det andra, trivialiseras. För det tredje rationaliseras trans genom att förklaras som en följd av något annat – som behovet av samhälleliga fördelar, till exempel.
Det finns långa traditioner av att beskriva transmaskulina som ciskvinnor, som tillfälligtvis blivit män av pragmatiska skäl. Den typen av ”ciskvinnor i manskläder” eller, som de ofta kallas i den engelskspråkiga forskningen, ”passing women” är vanliga både i nutida beskrivningar och i äldre traditioner (jämför Rand 2005: 80–92 för en kritik som överensstämmer med min uppfattning).
Det finns en mängd berättelser om man-liga helgon som visat sig vara kvinnor (Hotchkiss 1996), för att inte tala om hur populärt det har varit med transmasku-lina soldater i folkliga ballader (Dugaw 1989) eller byxroller på teatern (Rosenberg 2000). I fiktionens värld har de ofta varit perfekta kvinnor, som iscensätter ideal kvinnlighet och manlighet genom att på en och samma gång vara trogna kvinnor och modiga män. Denna ideala kvinnlig-het har tidigare förutsatt att ciskvinnan i manskläder uppvisar en tydlig hete-rosexualitet, men på senare tid har den även skrivits in i lesbiska tolkningsramar. I populärhistoriska sammanhang är det inte längre ovanligt att samkönat begär skrivs fram som förklaring till könsväxling. ”Kanske var hon helt enkelt homosexu-ell”, står det på Historiska museets (2015) informationsskylt om Ulrika Stålhammar/ Vilhelm Edstedt (1683–1744), men ”[a]tt bli man kan också ha varit ett sätt för Ulrika Eleonora att ta makten över sitt liv, och inte som sina systrar giftas bort och förbli omyndig”. Några fler förklaringar ges inte.
Jason Cromwell (1999a, 1999b) har dis-kuterat historisk forskning om transmän och kritiserat dess cisnormativa slagsida. Han ställer upp tre kriterier för att kunna identifiera transpersoner i en historisk kon-text. Har personen sagt något om att hen var man, eller att hen kände sig som en man? Gjorde personen några försök att ändra sin kropp eller hur den uppfatta-des? Levde personen som ett annat kön än det den tillskrivits vid födseln, eller gjordes försök att dölja vilket kön den till-skrivits vid födseln? Svarar vi ja på dessa
frågor kan vi, menar Cromwell, betrakta en person som trans – helt oavsett om personen levde långt innan en sådan kate-gori fanns. Cromwells arbeten behand-lar enbart transmaskulina, och framför allt transsexuella, men samma principer kan tillämpas på transfeminina personer. Beemyn (2014: 501) har utökat hans reso-nemang till cross-dressing genom att ställa frågan om den ledde till några fördelar annat än personens ”own comfort and satisfaction”.
Det var först kring sekelskiftet 1900 som uppfattningen om vad vi idag kallar tran-sidentiteter började utvecklas. Men om vi över huvud taget ska kunna skriva om historiska händelser och personer behöver vi kunna sätta ord på dem.
Jag menar inte att transbegreppet skulle vara direkt historiskt överförbart – däre-mot att det kan fylla en strategisk funktion för att diskutera vad vissa erfarenheter har att säga oss idag. Vi behöver dessutom inte – som Cromwell gör – specifikt definiera historiska personer som ”transpersoner” för att kunna diskutera deras erfarenheter i termer av trans. Kanske räcker det med att vara öppna för möjligheten att något kan beskrivas som en transerfarenhet. Ett sådant brett angreppssätt kan också undergräva den problematiska distinktion som ofta görs mellan cis- och transkate-gorier (Enke 2013). Att skriva transhisto-ria skulle kunna definieras som att skriva historia om erfarenheter av att röra sig bort från ett tilldelat kön (jämför Rand 2005; Beemyn 2013; Sears 2015). Det är en definition som utgår från Strykers (2008) och Enkes (2012) definitioner av trans som
