Från ord till byggd miljö: Konstruktionen av förtätning i kranskommunal planering

INOM

EXAMENSARBETE SAMHÄLLSBYGGNAD,

AVANCERAD NIVÅ, 30 HP ,

STOCKHOLM SVERIGE 2017

Från ord till byggd miljö

Konstruktionen av förtätning i kranskommunal

planering

TOVE ASZTÉLY

KTH

1 Förord

Detta examensarbete har skrivits under vårterminen 2017 på avdelningen för urbana och regionala studier på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Jag vill tacka min handledare Pernilla Hagbert för goda råd och stöd under arbetets gång. Jag vill även tacka alla de deltagare i fokusgruppen som tog sig tiden att medverka under workshopen den 24 mars 2017. Ett särskilt tack till Maria Kjell Andrén och mina kollegor på plansektionen i Huddinge kommun som har väglett mig genom den kommunala planeringspraktiken. Ni har lärt mig så mycket.

Stockholm den 12 maj 2017

3 Sammanfattning

I den allmänna debatten har förtätning av städer och orter fått en ledande ställning som ett sätt att skapa resurseffektiva och hållbara samhällen. Urbaniseringen i svenska storstadsregioner har gjort att kranskommuner växer kraftigt. Som ett resultat av detta, sker stora satsningar på ny samhällsbebyggelse i flera

kranskommuner runt om i landet. Trots detta tycks det saknas en djupare förståelse i hur förtätningsdiskursen gör sig förstådd och kommer till uttryck i kranskommunal planering. Syftet med denna studie är att synliggöra vilka uppfattningar som framträder i diskursen kring förtätning i kranskommunal planering idag samt studera relationen mellan diskurs och den bebyggelse som utvecklas. Studien bygger på en kritisk diskursanalys i tre steg som genomförts i Huddinge kommun, söder om Stockholm. Först har en textanalys av aktuella styrdokument och planhandlingar inom kommunen utförts. Vidare har en fokusgrupp med planarkitekter från Huddinge kommun fått diskutera ämnet närmare i en workshop. Slutligen har pågående planprojekt sammanställts för att studera kopplingen mellan diskurs och byggd form. Studiens resultat visar att förtätning, trots sin starka ställning som rådande planeringsideal, är vagt definierad och bygger på individuella förståelser. I sammanställningen av pågående planprojekt framgår det att förtätning artar sig på mycket olika sätt i dess fysiska dimension. Studien fastslår att den diskursiva framställningen av förtätning tenderar att frångå ett skalperspektiv, vilket innebär att förtätningens lokala, kommunala och regionala betydelse blir otydlig. Studiens slutsatser pekar på att förtätning tycks vara ett sätt att konstruera exploatering som resurseffektiv och hållbar, utan att egentligen skilja den från andra typer av nyexploatering, vilket kan ses som en reproduktion av en hållbarhetsdebatt i en tid och på en plats som präglas av tillväxt.

Nyckelord: Förtätning, Kritisk diskursanalys, Diskursurbanism, Kranskommun, Kommunal planering

5 Abstract

Densification has become a prominent strategy for resource efficient and

sustainable development in Swedish planning debates. Increased urbanisation has led to rapid growth on the urban fringe in a number of municipalities. As a result, major investments have been made in urban developments. However, there seems to be a lack of understanding of how densification is framed and perceived in planning within the urban fringe. This study examines how densification is framed and understood within urban fringe planning and how the densification discourse is related to the actual development. The study is based on a triangulation of a critical discourse analysis carried out in the municipality of Huddinge, south of Stockholm. Firstly, policy and legally binding planning documents from Huddinge have been textually analysed. Secondly, a workshop was held with a focus group consisting of seven planners from the municipality. Finally, ongoing development plans were compiled in order to investigate the relation between discourse and actual development within the municipality. The results show that densification, despite its strong position as a popular planning strategy, is vaguely defined and based on individual perceptions in planning practice. The compilation of ongoing development plans shows that densification varies significantly in regard to physical form and location. The study suggests that densification appears to be a favorable way of promoting development as an efficient and sustainable form of urban growth, without distinguishing it from other types of spatial development. This could be seen as a reproduction of the ongoing sustainability debate in a time and place characterised by growth.

Key words: Densification, Critical Discourse Analysis, Discourse, Municipal Planning

English title: From words to built environment: constructions of densification in municipal planning on the urban fringe.

7 Innehåll

1. Inledning ... 9

1.1 Bakgrund och problematisering ... 9

1.2 Syfte och frågeställningar ... 10

1.3 Disposition ... 11

2. Översikt... 12

2.1 Den täta staden – från osund till attraktiv ... 12

2.2 Att mäta förtätning ... 13

2.3 Förtätning och hållbarhet – ett ifrågasatt samband ... 15

2.4 Förtätning i en svensk kranskommunkontext ... 17

3. Huddinge kommun – ett fall av en kranskommun ... 19

4. Analytiskt ramverk ... 21

4.1 Kunskap som social konstruktion ... 21

4.2 Diskursanalys och språkets betydelse ... 22

4.3 Några diskursanalytiska begrepp och verktyg ... 23

4.4 En koppling till byggd form ... 25

5. Metod och material ... 27

5.1 Metodologisk inriktning ... 27

5.2 Avgränsningar och material ... 27

5.3 Text: Dokumentstudier med ett diskursanalytiskt förhållningssätt ... 29

5.4 Diskursiv praktik: Fokusgrupper med ett diskursanalytiskt förhållningssätt 30 5.5 Social praktik och byggd form: sammanställning och visualisering av pågående planarbete ... 31

5.6 Forskarens roll och metodkritik ... 31

6. Resultat och analys ... 34

6.1 Textanalys ... 34

6.2 Diskursiv praktik ... 43

6.3 Byggd form – en typologisering och sammanställning ... 50

7. Diskussion ... 58

7.1 Diskursens konsekvenser och synen på förtätning i kranskommunen ... 58

8

7.3 Relevans och rekommendationer ... 63

8. Avslutning ... 65

8.1 Slutsatser ... 65

8.2 Reflektioner och framtida forskning ... 66

9. Referenslista ... 68

10. Appendix ... 72

9 1. Inledning

1.1 Bakgrund och problematisering

”Den övergripande inriktningen i översiktsplanen är en långsiktig hållbar utveckling genom att skapa levande stadsmiljöer som underlättar ett bra vardagsliv samtidigt som större grönområden värnas och klimatutsläppen minskar. Detta ska

åstadkommas genom funktionsblandning och förtätning i goda kollektivtrafiknära lägen (…)” (Huddinge kommun, 2014a:5)

I citatet ovan, hämtat från Huddinge kommuns översiktsplan, nämns flera koncept och ideal som kommit att prägla rådande svensk planering. Samtidigt har den ökade urbaniseringen i våra storstadsregioner ställt samhällsbyggandet inför nya svåra utmaningar och ökat kraven på en snabbare utveckling. Kranskommunerna, som omsluter centralkommunen i en storstadsregion, har blivit en av

urbaniseringens tydligaste frontlinjer. Som ett resultat av detta har flera kranskommuner implementerat ett kraftigt samhällsbyggande. Flera av dessa kommuner framhåller förtätning i kollektivtrafiknära lägen som en strategi för en hållbar utveckling (se exempelvis Huddinge kommun, Haninge kommun,

Botkyrka kommun, Sundbybergs stad, Täby kommun, Nacka kommun och Södertälje kommun i Stockholmsregionen).

I den allmänna debatten har förtätning av städer och orter näst intill fått en hegemonisk betydelse. Boverket (2016a) menar på att förtätning blivit synonymt med hållbarhet och FN:s program för boende och bebyggelsefrågor menar att täthet är en grundpelare i en hållbar stadsutveckling (UN-habitat, 2014). Trots detta tycks det saknas en djupare förståelse i hur förtätningsdiskursen gör sig förstådd och kommer till uttryck i kranskommunal planering.

Beskrivningar eller diskurser, som det kommer att benämnas i denna uppsats, kring specifika begrepp kan ses som maktupprätthållande. Richardson och Jensen (2003) beskriver en problematik i att vissa strategier och kunskaper får stort utrymme i planeringspraktiken eftersom de då samtidigt marginaliserar andra vilket får betydelse för hur vi formar den byggda miljön. Förtätningsstrategin kan upplevas som dominant i den svenska planeringskontexten. Därför är det relevant att studera dess konstruktion i krankommunal planering, vilka betydelser som exkluderas och inkluderas i diskursen samt hur diskursen artar sig i praktiken. I Sverige har kommuner ansvar för att planlägga användningen av markområden genom Plan- och bygglagen (PBL 2010:900) Detta innebär inte att kommuner har en total maktposition i planering. Ofta spelar även marknaden och andra aktörer en stor roll. Trots detta är planering på kommunal nivå viktigt eftersom den

10 bottnar i en politiskt styrd och folkvald organisation som i stor utsträckning styr utvecklingen av den byggda miljön. Därför har förtätningens diskursiva

framställning inom planeringen i en specifik kommun studerats närmare.

Huddinge kommun söder om Stockholm anses i denna studie vara ett typfall av en kranskommun där förtätning blivit ett vanligt förekommande diskursivt inslag i planeringen. Genom en kritisk diskursanalys av planeringspraktiken1 inom kommunens institutionella avgränsning kan förtätningens konstruktion granskas, från ord till byggd miljö.

Inom planeringsforskningen har diskursanalysen blivit allt vanligare som metodologiskt och analytiskt ramverk för att studera planeringspraktik och utformning av strategier (se exempelvis Jacobs, 2006 och Sharp & Richardson, 2001). I en debattartikel skriven av debattören och numera vice ordförande i byggnadsnämnden i Göteborg, Johannes Hulter (2014) används ordet

”diskursurbanism” som en benämning på denna trend. I Hulters debattartikel som publicerades på den svenska branschplattformen Archileaks riktar han kritik mot att analysen lägger för mycket fokus på språkbruk, att den ”tenderar att kapa förtöjningarna med den fysiska verkligheten” och är ”helt befriade från empiri”. Även om Hulters kritik delvis bygger på missförstånd kring det diskursanalytiska förhållningssättet vilket uppdagats av bland annat urbanforskaren Moa Tunström (2014) i en debattartikel på samman plattform, så kan detta arbete ses som en slags replik på denna kritik. Analysen av kopplingen mellan diskurs och fysisk verklighet är studiens kärna. Inom planeringspraktiken är språket ett viktigt verktyg och troligen det instrument som planerare använder sig utav allra mest i sin dagliga verksamhet. Språket anses påverka den fysiskt byggda formen och därför är alla typer av stadsbyggnadsdiskurser viktiga studieobjekt och

utgångspunkter för kunskapsinhämtning.

I studien utgår jag från den kritiska ståndpunkten att onyanserande diskurser kan leda till bristfällig plannering. Det kritiska diskursanalytiska angrepsättet bygger på en strävan efter förbättring och därmed hoppas jag att studien kan ligga till grund för en mer nyanserad framställning av förtätning i kranskommunal planering och bidra till den diskursurbanistiska debatten.

1.2 Syfte och frågeställningar

Med bakgrund i ovanstående syftar denna studie till att synliggöra vilka föreställningar och motiv som framträder i diskursen kring förtätning i

kranskommunal planering genom att studera fallet Huddinge kommun. Vidare

1 _{Planeringspraktik syftar i denna uppsats till yrkesutövning vid planläggning och utformning av} mark och bebyggelse.

11 syftar studien till att studera korrelation mellan diskurs och byggd form i samma kontextuella avgränsning. Utifrån detta har följande frågor undersökts:

► Hur konstrueras förtätningsdiskursen i kranskommunal planering idag? ► På vilket sätt avspeglas diskursen i byggd form?

1.3 Disposition

Uppsatsen är strukturerad på följande vis: Först ges en inledande

forskningsöversikt över förtätning och täthet i en planeringskontext samt en översikt över rådande diskurser kring förtätning. Efter detta följer en presentation av Huddinge kommun inom vars institutionella avgränsning studiens

kunskapsinhämtning sker. Därefter presenteras det diskursanalytiska ramverk som uppsatsen tar avstamp i. Vidare följer en presentation av den metod och det material som har använts. Uppsatsen avslutas med en kombinerad resultat- och analysdel som redogör för de iakttagelser som gjorts. Slutligen görs en

12 2. Översikt

I detta avsnitt presenteras forskning och debatter som har präglat och präglar förtätningsdiskursen idag. Först ges en historisk tillbakablick över hur förtätning växt fram som ideal under ett längre tidsperspektiv. Vidare följer ett avsnitt om täthetens definitioner och varför förtätning i allmänhet lyfts fram som en strategi för att skapa en god och hållbar bebyggelse samt hur detta även exemplifieras i media. Därefter presentera förätningsdiskursens spridning i en svensk kontext med fokus på hur kranskommuner applicerar begreppet i sin planering. Både vetenskaplig forskning, debattartiklar samt annan populärvetenskap har studerats för att få en så bred bild ut av den pågående diskursen som möjligt.

2.1 Den täta staden – från osund till attraktiv

Enligt den amerikanske ekonomiprofessorn Edward Glaeser har den täta staden sedan den moderna människans begynnelse, varit en källa till innovation där tätheten i sig är själva nyckeln. Glaeser (2011) argumenterar för att den täta staden gör oss rikare, smartare, grönare, friskare och lyckligare. För Glaeser handlar täthet framförallt om att skapa närhet. Trots att han också beskriver den urbana täthetens nackdelar så som ökad kriminalitet och större risk för smittspridningar menar Glaser på att ”för planeten skulle det vara mycket bättre om den

urbaniserade befolkningen bodde i förtätade städer” (Glaeser 2011:194). Han beskriver själv att han inspirerats mycket av den berömda

stadsbyggnadsförfattaren och kritikern Jane Jacobs. I hennes klassiska bok ”The

death and life of great American cities” beskriver hon hur människor sedan

decennier tillbaka noterat kopplingen mellan koncentrationen av människor och stadens funktioner och attraktioner (Jacobs, 1961). Jacobs tar i sin bok avstånd från de då rådande modernistiska planeringsidealen som förespråkade utglesning framför förtätning, med utgångspunkt i 50-talets New York. Hon menar på att en stad med hög koncentration av människor och en stor andel bostäder i förhållande till markyta, i kombination med publika grönytor, skapar mångfald och bör eftersträvas (ibid.). Hennes arbete kom att utgöra grunden till den våg av kritik i USA som kallas för nyurbanismen eller new urbanism. Nyurbanismen som förespråkar förtätning och blandad bebyggelse riktar kraftigt motstånd till de många utbredda villaområden som finns i USA:s förorter.

De modernistiska planeringsidealen som både Glaeser, Jacobs, nyurbanismen och många andra tar avstånd från växte fram under 20-talets mitt, men fick sitt största genombrott efter andra världskriget (Rowe, 2011). Modernismen kan ses som en

13 motreaktion till de ohygieniska, socialt utsatta och täta städerna som hade växt fram under industrialiseringen. Enligt förespråkarna skulle modernistisk planering och arkitektur lösa den sociala misären som industrialismen hade fört med sig i städerna (ibid). Planeringsidealen präglades av funktionsseparering och kraftig zonering där olika funktioner i samhället skulle kunna nås med bil. Ljuset, som ansågs ha en hälsosam effekt, var också viktigt och därför skulle höga byggnader gärna ligga med större avstånd från varandra. I Sverige märktes de modernistiska influenserna av särskilt under miljonprogramsåren och i många av landets

storstadsförorter (Ståhle, 2008).

Det något svårdefinierade begreppet stadsutglesning eller urban sprawl som det ofta benämns på engelska blev genom modernismen och bilismen allt tydligare. Begreppet används vanligen för att förklara det fenomen som sker när urbana områden växer och tidigare orörd mark exploateras (Oueslati et al., 2015). Fenomenet har genom historien kritiserats på grund av dess resursineffektiva och energikrävande egenskaper. I den svenska debatten har förtätning och att ”bygga staden inåt” blivit sätt att motverka stadsutglesningen, åtminstone i den diskursiva praktiken.

Sedan Jane Jacobs i början av 60-talet satte igång vågen av kritik mot de modernistiska planeringsidealen har fördömandet hållit i sig. Ur ett historiskt perspektiv tycks den täta staden gått från att vara ohälsosam och farlig till attraktiv och hållbar. I dagens populärvetenskapliga debatt finns många starka röster kring begreppet förtätning. Bland annat yttrar sig arkitekturhistoriken Henrik Nerlund (2016) i podcasten Snåret att förtätning i Sverige under 80-talet var ett skällsord och att det idag är något vi marknadsför byggprojekt med.

Diskussionen kan tyckas ha tagit en tvär vändning. Samtidigt har det växt fram en problematisering som menar på att den täta staden är en missvisande konstruktion som saknar definitioner och inte garanterar en god bebyggd miljö för alla. Bland annat skriver landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson (2015) i en debattartikel i Svenska dagbladet att täthetens paradigm medfört att grundläggande kvaliteter så som solljus och offentliga grönområden glöms bort. Arkitekten Emma Jonsteg (2016) menar i podcasten Snåret på att diskussionen är snedriven för att det saknas tydliga definitioner om vad täthet och förtätning egentligen är. Således har diskussionen börjat spreta åt olika håll och trots att det tycks råda konsensus kring förtätning som strategi kommunal planering finnas en rad oenigheter bland

forskare och praktiker kring begreppets betydelse.

14 Enligt Sveriges nationalencyklopedi är förtäta ett verb som betyder att pressa samman något eller att göra det tätare (Nationalencyklopedin, u.å). Förtätning och täthet kan därför uppfattas som två närliggande begrepp. Diskussionen kring förtätning fokuserar ofta kring den fysiska formen och kvantitativa mått på bebyggelsens täthet (Dovey & Pafka, 2014). Exempelvis har UN-habitat (2014) tagit fram kvantitativa riktlinjer för täthet genom att studera städer runt om i världen, och menar att minst 150 människor per hektar är önskvärt för att motverka stadsutglesningens negativa effekter.

Det vanligaste och mest förekommande måttet för täthet är FRA (Floor Area Ratio) som mäter kvoten mellan bebyggd bruttoarea och markens totala area inom ett begränsat område (Ståhle, 2008). På svenska benämns måttet ofta som

exploateringstal. Andra vanliga mått är antal bostäder per area, boende per area och kvoten mellan arealerna för allmän plats respektive bebyggelse (Dovey & Pafka, 2014). Problemet med alla dessa mått är att de var för sig egentligen inte säger så mycket om en stads eller ett områdes täthet. Det är först när de

kombineras tillsammans och visar samband som de kan ge en bild av området (ibid.). Samtidigt påpekar Dovey och Pafka (2014) att täthet aldrig kan definieras enbart med hjälp av tal och mätningar, oavsett hur avancerade mätningarna än är. Enligt dem är täthet både ett socialt och ett fysiskt fenomen. Således måste inte ett bostadsområde med hög exploatering upplevas som tätt och vice versa. Och ett område med högt exploateringstal ger inte automatiskt hög kvalitet utan närhet till exempelvis samhällsservice och infrastruktur.

Enligt Boyko och Cooper (2011) är täthet ett nyckelbegrepp inom planering. Dock riktar de, i likhet med Dovey och Pafka, stark kritik mot att strategier inom planering tenderar att endast fokusera på de ”hårda” variablerna så som

exploateringstal och befolkningstäthet. Boyko och Cooper (2011) menar på att täthet även innefattar ”mjuka” element så som den sociala dimensionen av täthet – uppfattning, beteende och behov. I samband med detta menar de också på att förtätning inte enbart kan handla om att skapa täthet. Tätheten måste även ha kvalitet, både i området som förtätas och i omkringliggande miljöer (ibid.). Figur 1 visar den konceptuella bild av täthet som Boyko och Cooper (2011) tagit fram. Om förtätningsstrategier ska vara effektiva måste hänsyn tas till både de ”hårda” och ”mjuka” elementen enligt författarna, det räcker inte att enbart titta på kvantitativa faktorer. (ibid.).

15 Figur 1. Illustration fritt baserad på Boyko och Cooper (2011)

2.3 Förtätning och hållbarhet – ett ifrågasatt samband

Förtätning har under de senaste 20 åren blivit en vanlig metod för att möta krav på en hållbar utveckling (Hofstad, 2012). Enligt FN:s boende- och bosättningsorgan UN-Habitat är en tät stad en grundpelare i hållbar stadsplanering (UN-Habitat, 2014). Jämfört med en gles bebyggelse har den täta staden ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar så som reducerade transportkostnader, minskat bilberoende, ökad energieffektivitet och bättre underlag för infrastruktur (ibid.). Boverket (2016a) menar på att förtätning blivit synonymt med hållbarhet även i den svenska planeringsdebatten. Samtidigt påpekar de att flera utmaningar följer med förtätning, så som reducerade grönytor, mindre plats för lek och begränsat med solljus (Boverket, 2016a). Under senaste åren har flertalet

forskningspublikationer pekat på att korrelationen mellan täthet och hållbarhet inte är så självklar som den ofta framförhålls i den allmänna debatten. Bland annat påpekar Jensen et al. (2011) att sambandet mellan täthet och hållbarhet idag har stora brister. Dessutom har både hållbarhetsbegreppet och täthetsbegreppet så pass oklara definitioner att det blir särskilt svårt att studera deras korrelationer, då olika studier använder sig av olika definitioner (ibid.).

Ett av de vanligaste sambanden som brukar framhållas i hållbarhetsdebatten är att en tät stad leder till minskad klimatpåverkan på grund av minskat bilåkande (Van der Waals, 2000). Hållbarhet reduceras således till enbart energikonsumtion inom transportsektorn. Van der Waals (2000) menar på att detta ger en missvisande bild av sambandet mellan förtätning och hållbarhet då det finns många andra aspekter

TÄTHET

16 att väga in i hållbarhetsbegreppet. Vidare påpekar Van der Waals (2000) att

spatiala variabler av täthet sällan har en faktisk korrelation med klimatpåverkan. Klimatpåverkan från transportsektorn hänger exempelvis ihop mer med

energipriser än med spatial täthet (ibid.). Samtidigt visar forskning som FN tagit fram att det inte finns någon korrelation mellan kriminalitet och täthet, vilket ofta påstås, utan att det snarar handlar om inkomstnivåer (UN-Habitat, 2014).

Enligt Neuman (2005) är samband mellan hållbarhet och täthet ofta baserade på svaga studier. Neuman (2005) kritiserar forskningen för att fokusera enbart på spatial form och design när det snarar handlar om processer kring hur vi lever, konsumerar och producera städer. Neuman förklarar det genom att jämföra den byggda miljön med en kropp:

”Asking whether a compact city, or any other form of the city, is sustainable is like asking whether the body is sustainable.The proper question is not if the body is sustainable, but rather, does the being that inhabits the body live sustainable? (Neuman, 2005:23) “

Neuman (2005) menar alltså att täthet inte är nödvändigt för en stad för att vara hållbar. Høyer och Holden (2003) håller i stället fast vid att tätare städer leder till en mera hållbar utveckling. Däremot påpekar de, i likhet med Neuman (2005) att det inte är den spatiala formen i sig utan den spatiala formens inverkan på

beteende som leder till en mer hållbar utveckling och ett minskat ekologiskt fotavtryck. Vidare uttrycker Høyer och Holden (2003) att det inte enbart är tätheten som skapar ett hållbart beteende utan tätheten i kombination med blandade funktioner, hög grad av kommersiell och kommunal service, goda cykelvägar, mindre parkeringsplatser för bil och väldesignade publika platser. Således konstruerar Høyer och Holden (2003) den ”täta staden” som något betydligt mer än bara just täthet. Förtätning i detta avseende, blir ett

samlingsnamn för en mängd åtgärder för ett mer hållbart beteendemönster. Beteende kan i sin tur bero på en mängd andra faktorer, där bland socioekonomisk status. Bradley (2009) påpekar den ”medelklassnorm” som ofta underbygger planeringsdebatten som rör hållbar utveckling. Att diskurser tenderar att utgå från en viss samhällsklass som normgivande påverkar troligen konstruktionen av förtätning som hållbar strategi i kranskommunal planering. Jensen et al. (2011) visar även i sin forskning att urban hållbarhet inte i första hand hänger ihop med täthet utan snarare med socioekonomiska faktorer så som demografi och

17

2.4 Förtätning i en svensk kranskommunkontext

I Sverige har förtätningsdiskursen pågått under en längre tid men debatten har fått särskild uppmärksamhet de senaste åren vilket har visat sig genom ett uppsving av debattartiklar, seminarier och böcker inom ämnet. Berg et al. (2015:9) menar till och med att förtätning blivit ”en symbol för det nutida stadsbyggandets

grundläggande princip” i svensk planering.

Boverket (2016a) menar på att förtätning har blivit synonymt med hållbarhet. Dock riktar Boverket kritik mot att diskussionen kring täthet ofta fokuserar allt för mycket på endast bostäder i den svenska planeringsdebatten. ”En stad är mer än sina hus” menar de på och påpekar riskerna med att bygga mycket och snabbt utan att tänka efter för vem och vad vi faktiskt bygger (Boverket 2016a:6). Vidare diskuterar Boverket vikten av närhet i förhållande till täthet: ”Det är alltså inte tätheten i sig som är eftertraktad, utan det är den kvalitet den täta stadsmiljön ger i form av närhet (…)” (2016a:6). Något som Boverket menar på att planeringen tenderar att glömma bort.

En skribent inom den populärvetenskapliga sfären som uppmärksammat

förtätningsdebatten i Sverige är Leif Sjögren, stadsarkitekt i Motala. I en artikel skriver han om förätningsdiskursen relevans i mindre orter och kommuner. Sjögren (2016) menar på att forskning kring förtätningens värdeskapande egenskaper för tillväxt utanför större städer mer eller mindre saknas.

Argumentationen kring att förtätning är bra för att befintlig infrastruktur och service utnyttjas är svår att upprätthålla i mindre orter menar Sjögren (2016). Detta eftersom kapaciteten ofta når sina tröskelvärden fortare jämfört med i större städer (ibid.).

Vidare nämner Sjögren (2016) i sin artikel två centrala begrepp i den förtätningsdiskurs som sträcker sig bortom storstadens kontext:

stationsnärhetsprincipen och stadsmässighet. Orden tycks ha särskild relevans för

förtätning i kranskommuner då de går att finna i flertalet översiktsplaner från kranskommuner till Stockholm och Göteborg.

Stationsnärhetsprincipen kan ses som en vidareutveckling av det som under 1800-talet kom att kallas för stationssamhällen. Under industrialismen ökade behovet av transport för varor och arbetskraft och samhällen växte fram där

järnvägsstationerna var lokaliserade (Malm et al., 2013). När modernismen och privatbilismen växte sig starkare i Sverige växte också bebyggelsen bort från stationerna (ibid.). Trots att bilismen präglat svensk stadsplanering under en längre tid börjar nu lokaliseringen kring stationer för spårbunden trafik återigen ligga i fokus. Stationsnärhetsprincipen eller transit oriented development (TOD)

18 som det ofta benämns på engelska knyts i många fall ihop med förtätning och förslag på förtätning i stationsnära lägen blir allt vanligare inom fysisk planering (Dahlstrand et al., 2013). Något som även avspeglar sig i förtätningsdiskursen. Stadsmässighet eller att ”bygga stad” är ett annat ord som ofta kopplas samman med förtätning, inte minst i kranskommunal planering. Sjögren (2016) förklarar i sin artikel att stadsmässighet handlar om att arrangera den fysiska miljön likt den traditionella kvartersstaden med kommersiell service i bottenplan, vilket kräver en viss täthet. I en debattartikel skriven av urbanforskarna Karin Bradley och Pernilla Hagbert framgår det att resonemang kring staden bygger på en rad förenklade påståenden. Framförallt menar Bradley och Hagbert på att diskussionen bygger på en ”urban sofistikering” där förort och landsbygd nervärderas i förhållande till innerstaden (Bradley & Hagbert, 2015).

Ståhle (2008) förklarar att det sedan åttiotalet pågått en trend att bygga

”stadsmässigt”. Att skapa stadsmässig ”kvartersstad” är enligt Ståhle (2008) inte självklart i städers utkanter på samma sätt som det kan vara i en större stad som förtätas. Enligt Ståhle beror det bland annat på historiska stadsstrukturer. Större städer har ofta växt fram utifrån ett rutnätssystem där tydliga kvarter har uppstått. Förorter är däremot vanligtvis präglade av en trädstruktur med förgrenande

vägnät. Att förtäta genom att bygga kvarter i områden med en präglad trädstruktur är därför inte lika gynnsamt menar Ståhle (2008).

Många kranskommuner består av villaförorter där bebyggelsestrukturen är väsentligt annorlunda jämfört med innerstaden. En kartläggning av centrala Stockholmsregionen visar att 72 % av markytan täcks av småhusbebyggelse samtidigt som endast 21 % av regionens invånare bor på i småhus (Paradiso arkitekter, 2015). Detta indikerar en snedfördelning i markutnyttjande vilket har resulterat i ett ökat intresse för hur mer bostäder kan tillföras i villaområden (se exempelvis Kod arkitekter, 2016 och Paradiso arkitekter, 2015). Enligt Kod arkitekter (2016) kan bostadsbyggandet i Stockholms län öka med 33 % ifall 1 % av alla husägare byggde ytterligare en bostad på sin fastighet.

19 3. Huddinge kommun – ett fall av en kranskommun

I detta avsnitt ges en kort presentation av Huddinge kommun.

Huddinge kommun ligger söder om Stockholm och är huvudstadsregionens näst största kommun, efter Stockholm stad (se figur 2 för kartbild). Invånarantalet är strax över 100 000 och befolkningen har ökat stadigt sedan 2012. Till år 2025 väntas kommunen växa med ytterligare 21 400 invånare (Huddinge kommun, 2014a).

Vikstrand (2005) beskriver hur Huddinge under 1800-talet präglades av jordbruk där ett fåtal adelssläkter ägde stora markområden. Majoriteten av befolkningen var jordbrukare och försörjde sig på att sälja sin produktion till storstadsborna i Stockholm. Södra stambanan drogs genom Huddinge i slutet av 1850-talet där Huddinge station (senare Huddinge centrum) blev en viktig knytpunkt i området. I början av 1900-talet började allt fler människor flytta från Stockholm ut till

omkringliggande samhällen, där bland Huddinge (Vikstrand, 2005). Inflyttningen till Huddinge var ofta en motreaktion till den täta stadsbebyggelsen där det var dyrt och obekvämt att bo. Olika bolag köpte upp billig mark runt om i Huddinge för att sedan sälja vidare till familjer som själva kunde uppföra enfamiljshus på lummiga tomter till relativt små kostnader genom fördelaktiga bostadslån.

Rörelsen, som fått namnet egnahemsrörelsen, blev som allra tydligast under 1920-talet och kunde bevittnas på flera olika platser runt om i Sverige. Exploateringen var kraftigast i kommundelen Stuvsta vilket resulterad i bygget av Stuvsta station som finns kvar än idag. Områden som låg längre bort från tågstationerna blev populära sommarstugeområden (ibid.). Idag har många av dessa områden

omvandlats till bostadsområden med permanentbostäder och av det totala antalet hushåll bor 44 % i småhus (Paradiso arkitekter, 2015).

I takt med att bostadsbyggandet ökade i Huddinge ökade också behovet av väl fungerade VA-nät och vägar. Det sporadiska och till synes oreglerade

bostadsbyggandet hade lett till ett stort slitage på vägar och osanitära avloppssystem. För att kunna reglera byggandet infördes stadsplaner över

municipalsamhällen som då var en egen administrativ enhet. I Huddinge kom fem municipalsamhällen att upprättas; Hörningsnäs, Fullersta; Huddinge, Stuvsta och Segeltorp. 1947 slogs de ihop till en administrativ enhet (Vikstrand, 2005). 1947 blev också startskottet för en aktiv markpolitik i kommunen där stora markförvärv skedde. I slutet av 50-talet planerades det för flera

flerfamiljshusområden i kommunens yttre delar, däribland, Masmo, Skogås, Vårby och Flemingsberg. Dessa områden kom att präglas av de tidstypiska modernistiska planerings- och arkitekturidealen enhet (Vikstrand, 2005).

20 Figur 2. Satellitfoto över Huddinge kommun.Prickade linjer utgör spårvägar för pendeltåg och

tunnelbana. Kartmaterial hämtat från https://karta.huddinge.se

Idag är Huddinge en tillväxtkommun. I enlighet med den regionala utvecklingsplanen (RUFS) har kommunen som målsättning att bygga 770

bostäder varje år fram till år 2030 (Stockholms läns landsting, 2010). Bebyggelsen ska framförallt lokaliseras i kollektivtrafiknära lägen och ny infrastruktur i form av tvärförbindelsen Södertörn och Spårväg syd planeras skapa goda lägen för ny bostadsbebyggelse (Huddinge kommun, 2016a). Kommunen består även av stora naturområden, varav flertalet är naturreservat.

Under mandatperioden 2014 - 2018 styrs Huddinge av en minoritetskoalition bestående av Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och två mindre lokala partier (Huddinge kommun, 2017a). Kommunen har ett kommunalt fastighetsbolag, Huge fastigheter AB, som äger och förvaltar drygt 8000 bostäder varav cirka 700 är studentbostäder (Huge fastigheter, 2017).

Kommunen präglas av en tydlig polarisering mellan olika kommundelar. Som tydligast är den etniska boendesegregationen. I Masmo är 56 % av de boende födda utanför norden och i Stuvsta endast 10 % (Spacescape, 2013)

21 4. Analytiskt ramverk

4.1 Kunskap som social konstruktion

I detta kapitel presenteras det analytiska ramverk som examensarbetet tar avstamp ifrån. Kapitlet kan ses som ett förhållningssätt eller ett par ”glasögon” som

forskningsfrågorna studeras genom.

Den epistemologiska och ontologiska utgångspunkten i detta examensarbete grundar sig i en socialkonstruktivistisk ansats. Burr (1995) radar upp fyra grundläggande principer från socialkonstruktivismen:

i. En kritisk inställning till självklar kunskap – kunskap anses inte vara en

objektiv sanning och bör inte heller beaktas som absolut sanning. ii. Historisk och kulturell specificitet - kultur och historia präglar alltid vår

uppfattning av världen och uppfattningen av kunskap.

iii. Sambandet mellan kunskap och sociala processer – vårt sätt att uppfatta

världen upprätthålls i olika former ut av sociala processer. Kunskap skapas genom interaktion människor emellan, där vi bygger upp och bryter ner gemensamma sanningar

iv. Sambandet mellan kunskap och social handling – i bestämda världsbilder är

vissa handlingar accepterade och andra inte. Varierande världsbilder skapar således olika sociala handlingar och konsekvenser.

Således kan kunskap ses som en social konstruktion som är under konstant

förändring (Tunström, 2009). Likaså är vår verklighetsuppfattning en konstruktion som formas genom sociala samspel enligt det socialkonstruktivistiska synsättet (ibid.). Winther Jørgensen och Phillips menar dock att detta inte betyder att verkligheten inte finns; ”(…) betydelser och representationer är nog så verkliga. Den fysiska världen finns också, men den får bara betydele genom diskurs (2000:15). Frågan huruvida verkligheten kan defineras eller ej är i detta sammanhang dock av mindre betydelse eftersom det är konstruktionen och förståelsen av verkligheten som är intressant och som påverkar praktiken. Ett liknande resonemnag går att finna i det klassiska Thomas-teoromet: ”om människor definerar situationer som verkliga så blir de verkliga till sina konsekvenser” (Thomas & Thomas, 1928: 571-572).

22

4.2 Diskursanalys och språkets betydelse

Diskursanalys har som utgångspunkt att hur vi talar och skriver om företeelser och vilka praktiker vi i övrigt utvecklar kring dem, påverkar våra föreställningar om dem (Boréus, 2011). Språket har således en central roll i diskursanalysen. Genom en diskursanalys vill man komma åt det underförstådda och det förgivettagna menar Boréus (2011). Det kan därför vara en bra metod för att reda ut vad som påstås, framställs och legitimeras med en viss typ av begrepp eller ord. Eftersom denna studie syftar till att synliggöra vilka föreställningar som framträder i

diskursen kring förtätning och hur detta påverkar den samtida planpraktiken ligger det i linje med det som diskursanalysen vill komma åt. Diskursanalys handlar emellertid inte om att sorterar utsagor i ”felaktiga” och ”korrekta” utan snarare om att studerar de mönster som finns i utsagorna och vilka sociala konsekvenser det får (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). På samma sätt handlar detta

examensarbete inte om att redogöra för förtätning som en ”bra” eller ”dålig” strategi utan istället analysera dess underliggande diskursiva framställning och kopplingar till fysiskt byggd form utifrån ett kritiskt perspektiv.

Diskursanalys är ett mångfacetterat och inte helt entydigt begrepp. Begreppet kan snarare ses som ett samlingsnamn för flera olika perspektiv och metodologiska riktlinjer (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Vad som är viktigt, enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) är att diskursanalysen, som en metod, inte rycks loss från den teoretiska grunden utan ses som en form av ”paketlösning”. Forskaren kan sedan skapa egna paket genom att kombinera element från olika diskursteoretiska perspektiv, så länge grundläggande premisser inom varje

perspektiv inte motsätter varandra (ibid.). I denna studie utgörs ”paketet” av en en socialkonstruktivistik grund med resonemang och analytiska verktyg från

diskursteorin och den kritiska diskursanalysen.

Inom diskursteorin beskrivs en diskurs som en fixering av betydelse inom ett visst område och vid en viss tid. Begreppet hegemoni är därför betydelsefullt och kan förstås som organiseringen av samtycke och fixering av betydelse (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). En viktigt analytisk utgångspunkt i denna studie är att studera om det finns en hegemonisk betydelse av förtätning inom den

kommunala planpraktiken.

Den kritiska diskursanalysen har växt fram genom språkvetaren Faircloughs forskning. Begreppet introducerades för första gången i hans bok ”Language and

Power” från 1985 (Fairclough, 2015). Enligt Fairclough (2015) är språket en

viktig del av den sociala praktiken och därför kan språkanalyser vara en effektiv forskningsmetodik inom samhällsvetenskap. Faircloughs forskning fokuserar på att finna kopplingen mellan text och social praktik, alltså både det som ”sägs” och

23 det som ”görs”, medan den mer klassiska diskursteorin fokuserar på den språkliga dimensionen. En annan viktig olikhet är att Fairclough ser diskurs som både konstituerande och konstituerad, till skillnad från andra inriktningar som ser diskursen endast som konstituerande (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Med detta menas att diskurser formar andra sociala praktiker samtidigt som dem också formas av pågående social praktik.

Faircloughs kritiska diskursanalys innefattar både filosofiska premisser, teoretiska metoder, metodologiska riktlinjer och specifika tekniker för språkanalys. Denna studie bygger inte på en ”renodlad” kritisk diskursanalys utan ser snarare Faircloughs modeller som en inspirationskälla och ett förhållningssätt utifrån vilket forskningsfrågorna studeras. En stor fördel med den kritiska

diskursanalysen är att Fairclough, tillskillnad från klassiska diskursteoretiker som Foucault, Laclau och Moufe, har tillämpat analysen i flertalet empiriska studier (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Faircloughs idéer kan således uppfattas som mer pragmatiska i jämförelse. I Faircloughs studier finns det flertalet

analytiska verktyg och metodologiska riktlinjer som denna studie tar hjälp ut av.

4.3 Några diskursanalytiska begrepp och verktyg

Nedan följer en beskrivning av några nyckelbegrepp från diskursanalysen, varav vissa även kan ses som analytiska ”verktyg”. Begreppen har valts ut som lämpliga i förhållande till examensarbetets syfte och frågeställningar och kommer att användas som riktlinjer vid analysen av studiens empiriska material.

Diskurs: (1) generellt språkbruk och mer specifikt (2) ett sätt att representera olika aspekter av världen (Fairclough, 2003).

Diskursordning: summan av alla olika diskurser och genrer som används inom en

social institution (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Inom en diskursordning finns det en ”diskursiv kamp” där varje enskild diskurs kämpar om att skapa ett innehåll på sitt sätt (Bergström & Boréus, 2005).

Den kommunikativa händelsen: Ett typ av språkbruk (Winther Jørgensen &

Phillips, 2000), exempelvis i form av en tidningsartikel, en intervju eller ett styrdokument.

Diskursiv praktik: innebär produktion och konsumtion av texter (Winther

24

Social praktik: Kan definieras som handlingsmönster, vanor och vedertagna seder

som manifesterar normer (Bergström & Boréus, 2005). Enligt den kritiska diskursanalysen är diskurs också en form av social praktik (Fairclough, 2003).

Intertextualitet: bygger på att ord som använts tidigare används om i nya texter.

Således byggs det upp kedjor av olika textelement som avspeglar och påverkar den historiska utvecklingen av det specifika textelementet (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).

Interdiskursivitet: Förbindelsen av olika diskurser inom och mellan olika

diskursordningar (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Interdiskursivitet är en form av intertextualitet.

Nodalpunkt: Ett priviligierat ord vilket fungerar som själva ”navet” i en diskurs

och från vilket andra ord får sin betydelse ifrån (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).

Ekvialenskedja: kan ses som en kedja av ord som knyts an till nodalpunkten och

därigenom formar nodalpunktens identitet och innebörd (Klosterling, 2015).

Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys: är en modell (se

figur 3) som fungerar som en analytisk ram vid empirisk forskning med hjälp av kritisk diskursanalys (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Den första

dimensionen (1.Text) syftar till att studera textens egenskaper, dess formella drag och hur de konstruerar diskurser och genrer. Den andra dimensionen (2. Diskursiv praktik) syftar till att studera produktions- och konsumtionsprocesser som är kopplade till texten som analyserats. Detta inkluderar att studera intertextualiteter som textförfattaren använder sig av och de genrer och nuvarande resonemang som mottagaren läser texten genom. Den tredje och sista dimensionen (3. Social praktik) syftar till att studera relationer mellan text och social praktik. Detta görs genom att studera huruvida den diskursiva praktiken avspeglar eller modifierar den gällande diskursordningen i texten och titta på vilka konsekvenser det har för en större social praktik (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Detta steg kan anses vara det mest betydelsefulla för denna studie. Den diskursiva praktiken utförs av planerare och andra tjänstepersoner i kommunen, vilken kan antas både modifiera och avspegla rådande diskurser, vilket i sin tur påverkar en större social praktik – den byggda miljön.

25 Figur 3. Faircloughs tredimensionella modell. Fritt baserad på Winther Jørgensen & Phillips, 2000

4.4 En koppling till byggd form

Kritisk diskursanalys är, som namnet antyder, ett kritiskt förhållningssätt till själva studieobjektet. Fairclough beskriver det på följande vis:

”Critical discourse analysis (CDA) is normative critique of discourse, leading to explanatory critique of relations between discourse and other social elements of the existing social reality, as a basis for action to change reality for the better” (Fairclough, 2015:48).

Den kritiska diskursanalysen är således inte en objektiv analys, utan strävar snarare till att identifiera problem och brister i kopplingen mellan diskurs och social verklighet utifrån vissa normativa ställningstaganden. Den kritiska diskursanalysen syftar även till att skapa social förändring för mer jämlika maktförhållanden (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).

Det är genom denna beskrivning och syftesformulering som metoden gör sig särskilt intressant i en planeringskontext och i denna specifika studie. Med hjälp av den kritiska diskursanalysen kan vi observera kopplingen mellan ord (diskurs) och byggd miljö (social verklighet) och därigenom identifiera eventuella brister. Vidare kan detta ligga till grund för en möjlig förändring och förbättring.

Kopplingen mellan diskurs och den byggda miljön är inte helt självklar. Jacobs (2006) menar att många forskare fastnar i fällan att se det materiella som

frånkopplad en diskurs. Detta är ett missförstånd menar Jacobs eftersom diskurs i sig även innefattar materiella komponenter som både formar och formas av diskurs (ibid., se även Fairclough 2003). Richardson och Jensen (2003) diskuterar länken mellan diskurs och spatial form. De menar på att relationen mellan

3. SOCIAL PRAKTIK 2. DISKURSIV PRAKTIK 1. TEXT

26 diskursiv text och materialitet bör studeras som dialektala förhållanden eftersom en strikt textuell diskursanalys inte gör några kopplingar till en fysisk dimension:

(…) Thus we need also to address the ‘object’ in question (…) This implies that we should grasp the relation between textual discourse and materiality in a dialectal way.” (Richardson & Jensen 2003:16).

Detta examensarbete tar avstamp ifrån samma argumentation: relationen mellan det materiella och diskursiva behöver förstås. ”Objektet”, i detta fall, är den byggda miljön inom ett avgränsat område. Planering och skapandet av den fysiska miljön anses här vara en form av social praktik. Här görs också ett antagande om att den sociala praktiken i form av planering är performativ och syftar till att skapa en god byggd miljö. Samtidigt är det viktigt att påpeka att den byggda miljön också formar den sociala praktiken i ett ömsesidigt förhållande.

27 5. Metod och material

5.1 Metodologisk inriktning

Det diskursteretiska förhållningssättet som denna studie tar avstamp ifrån bygger på att kartlägga strukturer i hur förtätning konstrueras i diskursiv form och i byggd form genom en växelvis analys av teori och empiri. Undersökningsformen kan ses som deskriptiv eftersom studien i första hand handlar om att förklara ”vad som händer” i diskursen och annan social praktik. Vidare kan delar av studien även ses som explorativ då studien även syftar till att öka insikten om kopplingen mellan byggd miljö och diskursiv praktik - ett fenomen som tidigare inte studerats i det rådande fallet.

5.2 Avgränsningar och material

Faircloughs tredimensionella modell som presenterats i tidigare kapitel kommer att användas som en metodologisk arbetsgång; först görs en textanalys, sen en analys av den diskursiva praktiken och slutligen den sociala praktiken. Men för att följa modellen krävs först avgränsningar och urval av material.

Eftersom diskursbegreppet är brett i sin definition är avgränsningen av en diskurs inte helt självklar. Olika diskurser tenderar att överlappa varandra och det finns inga egentliga ramar för var och när en diskurs tar slut. I denna studie är det dessutom inte en diskurs i sig, utan snarare diskursordningen (summan av flera diskurser) kring förtätning som är intressant. Winther Jørgensen & Phillips (2000:137) föreslår att man i hög grad ska se diskurs som ett analytiskt begrepp vilket innebär att avgränsningar bör avgöras ”strategiskt i förhållande till forskningens syfte”. Boréus (2011) föreslår i sin tur att diskurs kan avgränsas genom att beskriva vad diskursen handlar om, inom vilket sammanhang eller instutition och när diskursen tar plats.

Eftersom studien syftar till att studera konstruktionen av förtätning i en svensk kranskommunal planeringskontext har en specifik kranskommun valts ut som institutionell avgränsning. Inom den institutionella avgänsningen är det

planeringspraktiken som studien syftar till att studera närmare. Därför kommer en ytterligare avgränsning vara den grupp av tjänstepersoner som jobbar med

planering på kommunal nivå och deras diskursiva praktik. Den textdimensionella avgränsningen har därför begränsats till policydokument och planhandlingar som tagits fram av och i samarbete med dessa tjänstepersoner och som rör förtätning i

28 3. SOCIAL PRAKTIK 2. DISKURSIV PRAKTIK 1. TEXT

något avseende.2 Ett viktigt argument för just detta urvalet av textdokument och genre är att de är politiskt beslutade och en grundläggande del i den planprocess som regleras genom Sveriges plan- och bygglag (PBL 2010:900). Både

policydokument och planhandlingar är resultat av långa processer där många människor interagerat språkligt med varandra. De kan därför anses manifestera diskurser som har stor betydelse inom den fysiska planeringen. Policydokument, som i denna studie defineras som riktlinjer och strategier inom fysik planering är framarbetade av tjänstepersoner men antagna och godkända inom kommunens politiska organ. Detta innebär att den diskursiva praktiken är politiskt förankrad och kan därmed ses som allmänt ”accepterade” av en större och förtroendevald grupp utanför yrkeskretsen. Även planhandlingar är politiskt beslutade och i många fall även juridiskt bindande (undantaget översiktsplaner). Det innebär att den textproduktion som sker i planhandlingar får rättslig status och på så sätt formar tillåten markanvändning, vilket i sin tur påverkar hur den byggda miljön tar form. I frågan om vad diskursen handlar om så är det, som tidgare beskrivts, förtätning och den diskursordning som omsluter begreppet i en planeringskontext. Den tidsdimensionella avgränsningen som har gjort syftar till att förmedla dagens diskurs, eftersom det ligger i linje med studiens övergripande syfte. Därför har policydokument och planhandlingar som används och bearbetas just nu valts ut. Figur 4 summerar och illustrerar de avgränsningar som presenterats.

Figur 4. Illustrationen visar de avgränsningar som görs i studien samt Faircloughs tredimensionella modell av den kritiska diskursanalysen.

2 _{En fullständig lista på utvalda textdokument finns att ta del av i appendix 1.}

BYGGD MILJÖ

PLANARKITEKTER

STYRDOKUMENT PLANHANDLINGAR DEN INSTITUTIONELLA AVGRÄNSNINGEN: FYSISK PLANERING I HUDDINGE KOMMUN

29 Som beskrivits tidigare är diskurser och annan social praktik under ständig

förändring och svåra att avgränsa. Den diskursiva praktik som pågår i en kommun påverkas i stor utsträckning av rådande samhällsdebatter även utanför den

institutionella avgränsningen. Likaså påverkas den sociala praktiken av en mängd faktorer bortom den diskursiva. På grund av studiens tidsbegränsningar och praktikaliteter måste dock en avgränsning konstrueras. Tunström (2009:44) påpekar att det i en studie med ett diskursanalytiskt förhållningssätt är svårt att ” (…) hindra forskningsobjektet att utvecklas och röra sig över disciplinära och tematiska gränser under arbetets gång”. Med stöd ur detta, påpekas att

avgränsningarna i denna studie inte är absoluta utan ses snarare som en hållning och en målsättning.

5.3 Text: Dokumentstudier med ett diskursanalytiskt förhållningssätt

Detta, och de två kommande avsnittet syftar till att beskriva det tillvägagångsätt för insamling av empiriskt material som har gjorts. Metoden bygger på tre steg; en textanalys, en worskhop och en sammanställning av pågående planprojekt. Detta kan ses som en form av triangulering där flera metoder används för att angripa samma studieobjekt och därigenom fånga objektets komplexitet (Ahrne & Svensson, 2011).

Det första steget i studien har varit att samla in utvalda textdokument. Samtliga färdigställda och politiskt godkända policydokument samt planhandlingar som nått samrådsstatus eller längre i mars 2017 har samlats in från Huddinge kommuns samhällsbyggnadsavdelning i digitalt format (PDF). Därefter har sökningar gjorts med sökordet ”förtät”. Detta för att få med alla former av böjningar på ordet, exempelvis; förtätning, förtätas och förtäta. Materialet har lästs igenom noggrant och viktiga citat har strykts under. Det analytiska förhållningssättet till texterna har utgått från de diskursanalytiska begrepp som presenterats tidigare. Därför har ekvivalenskedjor, intertextualiteter och

nodalpunkter studerats i texterna. Några essentiella frågor under textanalysen har varit följande:

► Vilka centrala teman, termer och begrepp är kopplade till förtätning? ► Vilka platser, materaliteter och aktörer är kopplade till förtätning? ► Vilka begrepp är centrala för konstruktionen av förtätning som lösning,

30 Textdokumenten har lästs i ordning efter deras hierarki inom kommunen. Det mest överordnade dokumentet i kommunen kan anses vara den årliga mål- och budget beskrivningen. Där fastställer kommunens politiker prioriteringar och mål som skall följas upp under året. Mål- och budget specificeras sedan ner i

förvaltningsspecifika verksamhetsplaner. Översiktsplanen sträcker sig över ett längre tidsintervall och fungerar som kommunens övergripande strategiska dokument. Utifrån översiktsplanen görs fördjupade översiktsplaner, riktlinjer och handlingsplaner. Genom att läsa dokumenten utifrån dess inbördes hierarki har intertextualiteter mellan dokumenten kunnat studeras lättare. Planhandlingarna studerades sist för att kunna identifierar kopplingar till styrdokumenten.

5.4 Diskursiv praktik: Fokusgrupper med ett diskursanalytiskt förhållningssätt

Det andra steget i datainsamlingen syftar till att få fram empiriskt underlag för att belysa den diskursiva praktik som sker inom den institutionella avgränsningen och hur förtätning beskrivs av praktiserande planarkitekter. Eftersom fokusgrupper är ett effektivt sätt att studera hur människor talar kring ett särskilt ämne samt varför och hur de bildat sig en viss, gemensam uppfattning kring olika begrepp

(Kitzinger, 1995) utformades en fokusgrupp med planarkitekter. Planarkitekter ansågs vara en lämplig grupp då de dagligen både konsumerar och producerar det textmaterial som analyserats.

Gruppens medlemmar valdes även ut med hänseende till att de verkar inom samma yrkeskår. De har därmed liknande kunskapsbakgrund och delar liknande erfarenheter. Något som enligt Dahlin-Ivanoff (2012) stimulerar till diskussion. Enligt Kitzinger (1995) är en fokusgrupp lämplig att innehålla mellan 6 – 8 personer och pågå 1-2 timmar . Utifrån dessa rekomendationer valdes en grupp ut med sju stycken planarkitekter från Huddinge kommun och diskussionen pågick i en och en halv timma.

Eftersom frågorna som ställs i en fokusgrupp bör vara fokuserade och tydligt formulerade så att diskusionen inte hamnar utanför studiens syfte (Dahlin-Ivanoff, 2012) ställdes gruppen inför tre uppgifter som var och en behandlade en specifik frågeställning . Till varje uppgift hörde ett A3-ark där planarkitekterna kunde skriva ner och sammanställa sina svar och tankar. Den första uppgiften löstes individuellt och de andra löstes i tre mindra grupper. Grupperna fick diskutera varje uppgift individuellt och sedan presentera sina svar inför de andra grupperna vilket stimulerade till ytterligare diskussioner.

31 Upplägget för uppgifterna var att först diskutera förtätning på ett mer generellt plan för att sedan applicera begreppet på konkreta fall. Den första uppgiften syftade till att ge insikt i vad varje enskild planarkitekt asocierade med förtätning. Nästa uppgift syftade till att studera problematiseringen av förtätning. Den tredje och sista uppgiften var att diskutera pågående planprojekt och om de kunde ses som förtätningsåtgärder eller inte.

Mötet med fokusgruppen spelades in via ljudupptagning i samtycke med samtliga deltagare. För att motverka att citat ska kunna gå att härledas till enkilda

tjänstepersoner har alla deltagare anonymiserats.

5.5 Social praktik och byggd form: sammanställning och visualisering av pågående planarbete

Det slutliga steget i datainsamlingen har varit att sammanfatta den pågående planeringen och vilken bebyggd form fortlöpande detaljplanearbete medger med särskild fokus på lokalisering och bebyggelsetyp. Inventeringen har skett genom att titta på pågående planprojekt som har uppnått samrådsstatus eller högre 31 mars 2017 men ännu inte vunnit laga kraft. Detta urval beror på att planarbetet anses kommit så pass långt att substantiell information om den framtida regleringen av bebyggelse går att urskilja trots att eventuella ändringar kan komma att ske under det att planprocessen fortgår. Vid samrådsskedet blir även planhandlingarna offentliga och övergår från att vara arbetsmaterial till att bli allmän handling. Observera att vissa detaljplaner som studerats inte är

färdigställda och därmed inte antagna för att möjliggöra genomförande än. Detaljplanerna indikerar snarare den önskvärda och efterfrågade byggda miljöns utformning och lokalisering. Därmed ger detaljplanerna en tydlig indikation om hur framtidens byggda miljöer kommer att arta sig.

Utifrån ett antal parametrar har pågående planarbeten delats in i olika typologier får att lättare få en överblick över materialet och vilken byggd miljö som

möjliggörs. Typerna har visualiserats med hjälp av ortofoton och schematiska modeller.

5.6 Forskarens roll och metodkritik

Inom det diskursanalytiska fältet är självreflexivitet av stor betydelse. Winther Jørgensen & Phillips (2000) påpekar att det kan vara problematiskt att studera diskurser som man själv står nära, eftersom många utsagor är självklara för en

32 själv och blir därför svårare att upptäcka. Därför menar Winter Jørgensen & Phillips (ibid.) att forskaren i stå stor utsträckning som möjligt försöker ställa sig främmande till själva forksningsobjektet. Ytterligare ett problem som Winter Jørgensen & Phillips uppmärksammar är att forskaren aldrig ”bara är en fluga på väggen” (2000:148). Med detta menas att forskaren inte ser världen som den är utan någon form av subjektiv och konstruerad bedömning. Forskarens

kunskapsproduktion är, precis som dikurser i sig, en social konstruktion. Den socialkonstruktivistiska utgånspunkten sätter således forskaren i en paradoxal roll – att distansera sig från en diskursiv och social praktik som man samtidigt formar och formas av.

I detta fall är studien en del av ett avslutande element i en planeringsutbildning på en teknisk högskola. Det innebär att jag har en utbildningsbakgrund som ligger nära själva studieobjektet och går därför in i forskningsprocessen med vissa förkunskaper och uppfattningar. Då jag även vistats en längre tid på den kommun som utgör den institutionella avgränsningen i studien finns det även en förmodan om en viss form av partiskhet eller omedveten föreställning om studieobjekten. Konstant självreflexivitet i analysen är därför mycket viktig och har eftersträvats i studiens alla lägen.

Diskussionen kring forskarrollen leder osökt in på metodkritik. För det

diskursanalytiska angreppssättet är den socialkonstruktivistiska utgångspunkten en källa till viss kritik. Winter Jørgensen & Phillips förklarar det på följande vis:

” Om man accepterar att verkligheten är socialt skapad, att sanningar är diskursivt producerade effekter, och att subjekten är decentrearade, hur ska man då förhålla sig till den ”sanning” man som forskarsubjekt producerar? Hur kan man arguementera för att ens egen representation av världen är bättre än alla möjliga andra

representationer? ”(Jørgensen & Phillips 2000:29)

Bergström och Boréus (2005) menar på att tolkningsaspekten i de flesta textanalytiska metodgångar blir en fråga om realibilitet. För att skapa god

realibilitetet i en diskursanalys anser de att det är viktigt med noggrann textläsning och en tydlig och transparent tolkningstrategi (Bergström & Boréus, 2005).

Winter Jørgensen & Phillips beskriver det som att det är ”(…) en stringent

använding av teori och metod som legitimerar vetenskapligt producerad kunskap” (2000:30). Därför har stor vikt lagts på att ta fram ett teoretiskt och analytiskt ramverk samt en tydlig metodik i denna studie. Dock är det viktigt att poängtera skillnaden i realilibitetsbegreppet i en kvantitativ studie jämfört med kvalitativa studier. En pålitlig kvantitativ studie innebär vanligtvis att samma metod kan appliceras på ett liknande fall och samma resultat kommer att uppnås

(Collingridge & Gantt, 2008). Pålitlighet eller realibitet i en kvalitativ studie handlar snarare om att samma kvalitet i resultaten uppnås, men inte nödvändigtvis

33 samma resultat (ibid.). Den generaliserbarhet som studiens resultat innehar är begränsade eftersom endast planarkitekters diskursiva praktik studerats. Vidare kan valet av Faircloughs tredimensionella modell som ett analytiskt ramverk ifrågasättas. Den textuella analys som gjorts kan, som beskrivits innan, delvis bygga på omedvetna och individuella föreställningar. Den diskursiva praktiken som studerats kan anses ha en starkare empirisk grund då denna bygger på en bredare grupps föreställningar om förtätning. Ett alternativt förhållningssätt till Faircloughs modell skulle kunna vara att endast fokusera på den diskursiva praktiken och dess koppling till den sociala praktiken.

34 6. Resultat och analys

I detta avsnitt redovisas studiens resultat. Eftersom studien bygger på abduktion kommer empirin att analyseras växelvis i relation till den teoretiska inramningen. Resultat och analys är uppdelad i tre delar som korrelerar med de tre

metodologiska tillvägagångssätten: dokumentstudier, fokusgrupp och sammanställning av byggd form.

6.1 Textanalys

I detta avsnitt redovisas för hur förtätning konstrueras i aktuella policydokument och planhandlingar i Huddinge kommun.

Efter noggrann genomläsning av samtliga dokument nåddes tillslut en ”empirisk mättnad”. Ekvivalenskedjor och nodalpunkter återfanns i liknande textuella konstellationer och många likartade formuleringar återfanns i dokument. Totalt nämns förtätning i något avseende 243 gånger i sammanlagt 40 olika dokument. För att emfasera de ord som är betydelsefulla i texterna har understrykningar gjorts i redovisade citat.

Mål- och budgetbeskrivning

I kommunens mål- och budgetsammanställning för 2017 framgår det att kommunen, genom förtätning kan bygga fler bostäder:

”Kommunen kan, fram till 2030, genom förtätning i kollektivtrafiknära områden och med en takt om 770 bostäder per år i enlighet med den regionala utvecklingsplanen (RUFS), bygga drygt 10 000 bostäder för att bidra till att motverka bostadsbristen i länet.” (Huddinge kommun, 2016a:15)

Det är tydligt att förtätning i denna text kopplas samman med

bostadsförsörjning och att förtätning framställs som en möjlig lösning för att motverka bostadsbristen i länet. Det görs således ett hopp i geografisk skala i texten; förtätning på en kommunal nivå anses leda till en ökad

bostadsförsörjning på regional nivå och den regionala bostadsbristen framställs som en kommunal angelägenhet. Vidare visas en tydlig koppling mellan förtätning och kollektivtrafiknära områden. I fallet Huddinge tycks kollektivtrafiknära framförallt innebära närhet till spårbunden kollektivtrafik och bedöms därför genom att mäta avstånd till tunnelbane- och

pendeltågsstationer.

Om förtätning ses som en nodalpunkt får den, i detta textsammanahang, sin innebörd definierad av följande ekvivalenskedja:

35 kollektivtrafiknära + bostäder > förtätning

Verksamhetsplan för kommunstyrelsens förvaltning och plan för samhällsbyggnadsprojekt

Utifrån mål-och budgetbeskrivningen görs förvaltningsspecifika verksamhetsplaner. I Huddinge tillhör plansektionen och

samhällsbyggnadsavdelningen kommunstyrelsens förvaltning. Utöver verksamhetsplaner har Huddinge även valt att ta fram en plan för

samhällsbyggnadsprojekt för att styra den strategiska samhällsutvecklingen under perioden 2017 till 2019. I verksamhetsplanen för kommunstyrelsens förvaltning återfinns liknande ekvivalenskedjor som den i mål- och budgetbeskrivningen, förtätning konstrueras som ett tillvägagångssätt för ökat bostadsbyggande:

”Bostadsbyggandet kan också öka genom att se över förutsättningarna för att förtäta i redan befintliga områden.” (Huddinge kommun, 2016b:6)

Här görs dock ingen koppling till kollektivtrafiknära områden utan istället

beskrivs att förtätning ska ske i befintliga områden. Ordavalet ”befintligt område” tillskillnad från exempelvis bebyggt område är intressant i sig eftersom det

indikerar att det finns andra typer av områden som inte anses vara ”befintliga”. Om detta avser en obebyggd plats eller en plats som ligger inte kollektivtrafiknära är öppet för egen tydning.

Förtätning nämns inte mer i något relevant avseende i verksamhetsplanen. Däremot omnämns förtätning ett flertal gånger i planen för

samhällsbyggnadsprojekt. I princip påpekas att samtliga kommundelar ska förtätas fram till 2019.

En intressant problematisering och konstruktion av förtätning går att finna i dokumentets inledande del. Återigen kopplas förtätning till en lokalisering i befintliga områden men här beskrivs också en problematik med ökad hårdgjord ytan och dagvatten. Detta visar att förtätning anses innebära en ökad

bebyggelsemassa. Det görs även en distinktion mellan ”utbyggnad av nya bebyggelseområden” och förtätning vilket indikerar att utbyggnad av denna typ inte klassificeras som förtätning.

”När utbyggnad av nya bebyggelseområden och vägar sker och förtätning av befintliga områden görs, ökar i regelmängden hårdgjorda ytor och i och med det mängden dagvatten”. (Huddinge kommun, 2016c:13)

Vidare återfinns flertalet formuleringar som understryker kopplingen mellan bostäder och förtätning. Exempelvis genom följande:

36 ”Till 2030 planeras för cirka 800 nya bostäder i Vårby/Masmo genom förtätning av

Vårby centrum, Masmo och utveckling av Spendrups fastighet.”(Huddinge kommun, 2016c:15)

”Till 2030 planeras för cirka 700 bostäder genom (…) förtätning i villaområden.”(Huddinge kommun, 2016c:29)

Det andra citatet utmärker sig eftersom det gör en koppling mellan

förtätning och lokalisering i en specifik bebyggelsetyp; villaområden. I en annan kommundel konstrueras förtätning istället ihop med stadsmiljöer och shopping. Förtätningen får således en ytterligare funktion än bara

”bostadsbyggare”. Här blir Ståhles (2008) argumentation om trenden att bygga stadsmässigt mycket tydlig:

”Här finns goda förutsättningar för förtätning där stadsmiljön står i centrum. (…) Ambitionen är att skapa en trivsam stadsmiljö med bostäder, shopping och goda kommunikationer.” (Huddinge kommun, 2016c:25)

Sammanfattningsvis visar textdokumentet att förtätning är ett centralt begrepp då det tycks användas som huvudsaklig strategi för ökat bostadsbyggande i

kommunen. Samtidigt är det relativt innehållslöst i sin konstruktion. Det

konstrueras som en ”bostadsbyggare” i positiv bemärkelse, problematiseras som en källa till ökade hårdgjorda ytor och kopplas ihop med lokalisering i

kollektivtrafiknära lägen, stadsmiljö, villaområden och det något diffusa ”befintliga områden.”

Översiktsplan

I enlighet med Plan- och bygglagen ska en översiktsplan ange riktningen för kommunens långsiktiga utveckling av den fysiska miljön (PBL 2010:900). Vidare ska översiktsplanen ge vägledning i hur den byggda miljön ska användas och utvecklas trots att den inte är juridiskt bindande (ibid). Enligt Boverket (2016b) ska en översiktsplan vara överskådlig och tydlig för både professionella

yrkesutövare och privatpersoner. I en diskursanalytisk kontext blir översiktsplan således ett viktigt dokument eftersom den både läses och har tagits fram av en bred grupp människor. För tjänstepersoner fungerar även översiktsplanen som en vägledning i planarbete vilket skapar förutsättningar för intertextualiteter. Man stöter på begreppet förtätning redan i översiktsplanens inledande

sammanfattning. I Huddinge kommun ska en långsiktigt hållbar utveckling skapas genom levande stadsmiljöer som underlättar vardagslivet, minskar

klimatpåverkande utsläpp och skyddar grönområden. Detta, i sin tur, åstadkoms genom funktionsblandning och förtätning i goda kollektivtrafiknära lägen (Huddinge kommun, 2014a). Här konstrueras förtätning som ett medel för att