• No results found

Specialistsjuksköterskans kompetens inom oftalmologisk omvårdnad: En intervjustudie

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Specialistsjuksköterskans kompetens inom oftalmologisk omvårdnad: En intervjustudie"

Copied!
42
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning

ögonsjukvård - oftalmologisk omvårdnad 60 hp

Specialistsjuksköterskans kompetens inom

oftalmologisk omvårdnad

En intervjustudie

(2)

Författare Ewa Dahlquist, Katarina Beckman

Akademi Akademin för hälsa och välfärd

Handledare Jeanette Källstrand, Universitetslektor, Med. Dr.

Examinator Barbro Boström, Universitetslektor, Med. Dr.

Tid VT 2020

Sidantal 25

Nyckelord Kompetens, oftalmologi, omvårdnad, specialistsjuksköterska

Sammanfattning

Bakgrund: Oftalmologisk sjukvård står inför framtida förändringar av flera orsaker.

Antalet patienter, som är i behov av ögonsjukvård ökar stadigt, både i takt med att befolkningen blir äldre, men även beroende av kunskaps- och teknikutveckling. I och med detta behövs fler specialistsjuksköterskor. Syfte: Att undersöka

ögonsjuksköterskors uppfattning om den specialistutbildade ögonsjuksköterskans kompetens inom oftalmologisk omvårdnad. Metod: En intervjustudie med fokusgrupper och induktiv ansats genomfördes. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och utmynnade i tre kategorier som svarade mot syftet;

Från nybörjare till expert, Otydlig rollfördelning samt Specialistsjuksköterskors potential. Resultat: Ögonsjukvård uppfattades vara en komplex verksamhet som

kräver hög kompetens. Sjuksköterskor som arbetade inom ögonsjukvården ansågs vara drivande både inom utveckling av den egna professionen och för att ytterligare stärka den personcentrerade vården. Specialistutbildade sjuksköterskor uppfattade dock att deras förvärvade kompetens och vilja till utveckling inte togs tillvara i den utsträckning som önskades. Det fanns även en entydig uppfattning att professionen omgärdades av en otydlighet, vilket bidrog till svårigheter att implementera

specialistsjuksköterskors funktion och kompetens. Konklusion: Resultatet visar en entydig uppfattning att specialistutbildningen måste leda till mer avancerade eller ansvarsfulla arbetsuppgifter för att motivera till vidareutbildning. Studiens resultat kan vara av betydelse för att belysa kompetensen hos en specialistsjuksköterska inom oftalmologisk omvårdnad.

(3)

Title Competence of specialist nurses in ophthalmic care- an interview study

Author Ewa Dahlquist, Katarina Beckman

School School of Health and Welfare

Supervisor Jeanette Källstrand, Senior Lecturer, PhD in Caring Sciences

Examiner Barbro Boström, Senior Lecturer, PhD in Caring Sciences

Period Spring 2020

Pages 25

Keywords Competence, nursing, ophthalmology, specialist nurse

Abstract

Background: The field of ophthalmic health care is due to undergo changes in the

future for different reasons. The number of patients in need of ophthalmic care are increasing because of longer life expectancy along with a better understanding and technical development of ophthalmology. Thus, creating a demand for ophthalmic nurses. Purpose: To examine ophthalmic nurses perception of competence in ophthalmic care among specialist nurses. Method: This study was conducted as a focus group interview with an inductive approach. Quantitative content analysis was used and resulted in three main categories; From novice to expert, Lack of role clarity and Specialist nurses’ potential. Results: Results of the study find that ophthalmic care is described as complex, demands a high degree of competence and that

ophthalmic nurses are ambitious and dedicated in improving their profession and the care of patients. Unfortunately, the competence and dedication from ophthalmic nurses have not received much attention. Conclusion: Results show with unequivocal importance that motivating nurses to complete specialist studies must be met

accordingly either through more advanced duties or an increase of responsibility for said duties. The studies result can be of importance in shedding light on the

(4)

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Bakgrund ... 1

Ögonsjuksköterskors yrkesroll ... 2

Kärnkompetenser ... 3

Kompetens, ett komplext begrepp ... 4

Specialistsjuksköterskors profession ... 4

Teoretisk referensram ... 5

Problemformulering ... 6

Syfte ... 6

Metod ... 6

Design ... 6 Urval ... 7 Datainsamling ... 8

Databearbetning och analys ... 9

Forskningsetiska överväganden... 10

Resultat ... 11

Från nybörjare till expert ... 12

Nybörjare inom oftalmologisk omvårdnad ... 12

Expert inom oftalmologisk omvårdnad ... 12

Otydlig rollfördelning ... 13

Ögonsjuksköterskors roll ... 13

Ögonsjuksköterskor i organisationen ... 15

Specialistsjuksköterskors potential ... 15

Specialistsjuksköterskors förväntningar ... 16

Specialistsjuksköterskors möjligheter att utveckla oftalmologisk omvårdnad ... 16

Diskussion ... 17

Metoddiskussion ... 17

Resultatdiskussion ... 20

Konklusion och implikation ... 24

Självständighetsdeklaration... 25

Referenser Bilagor

Bilaga A: Informationsbrev till verksamhetschef, samtyckesblankett Bilaga B: Informationsbrev till deltagare, samtyckesblankett

(5)

Inledning

Sjuksköterskor beskrivs av World Health Organization [WHO] som sjukvårdens ryggrad och brister i kompetens kan innebära allvarliga konsekvenser för patienterna (Nilsson et al., 2013; WHO, 2006). Hälso- och sjukvården måste skapa förutsättningar för att optimera patienternas välbefinnande, minimera och förebygga lidande samt att förebygga känsla av sårbarhet (Dahlen, Westin & Adolfsson, 2012). Det är

nödvändigt med samarbete över professions- och disciplingränser, där det

tvärprofessionella samarbetet kräver att specialistsjuksköterskor har spetskompetens inom sitt huvudområde, omvårdnad (Edberg et al., 2013). Sjuksköterskors etiska förmåga och hur de ansvarar för och utför den specifika omvårdnaden är till stor del direkt kopplad till kompetens (Edberg et al., 2013). Ögonsjuksköterskor möter patienter i livscykelns alla åldrar och det generellt korta vårdmötet ställer höga krav på ögonsjuksköterskor att under kort tid skapa en relation till patienterna, bedöma behov av vård samt utföra eventuella undersökningar och behandlingar (Shaw & Lee, 2017). Sandman och Kjellström (2013) skriver om hållbar utveckling, vilket innebär att inte bara se till den aktuella generationens välmående utan även till de kommande generationerna. Hälso- och sjukvården måste ha förmåga att hantera framtida

utveckling av sociala, ekonomiska och ekologiska dimensioner (Statens offentliga utredningar [SOU], 2018). Flertalet av Sveriges regioner bedömer att tillgången på specialistsjuksköterskor är otillräcklig inom alla specialiteter och att bristen urholkar hälso- och sjukvården (SOU, 2018). Därför måste behovet av

specialistsjuksköterskekompetens tillgodoses, såsom inom den högspecialiserade ögonsjukvården så att god och säker vård kan bedrivas.

Bakgrund

Internationell forskning påvisar samband mellan sjuksköterskors kompetens, kunskap samt den omvårdnad som ges och patienternas hälsoutfall (Flinkman et al., 2016; Gillespie, Chaboyer, Wallis, & Werder, 2011; Nilsson et al., 2013, 2019). Genom att ha bakgrund, perspektiv och en plattform att verka ifrån kan kvalitet och säkerhet garanteras för att ta tillvara patienternas intressen, identifiera eventuella problem och finna fungerande lösningar (Drury, Aw, & Lee, 2017; Sherwood & Barnsteiner, 2013). Den åldrande populationen ökar och med den kroniska hälsotillstånd där ögonsjukdomar anses vara en av de vanligaste orsakerna (Drury, Aw, & Lee, 2017). Åldersrelaterade ögonsjukdomar, såsom glaukom, katarakt, åldersrelaterad

makuladegeneration (AMD) och diabetesretinopati hör till de vanligaste (Danermark & Hanning, 2012; Siira, Falck, & Kyngäs, 2019; Sinoo, Kort, & Duijnstee, 2012). Ögonsjuksköterskor ansvarar idag för egna mottagningar där specifik omvårdnad, med syfte att följa upp behandlingar och eventuell progression av exempelvis glaukom och AMD, bedrivs (Drury, Aw, & Lee, 2017). De ansvarar även för att genomföra undersökningar för att tidigt upptäcka eventuella risker för synhotande skador, som exempelvis vid diabetes. I det egna mottagningsarbetet ingår även att

(6)

diagnosticera, kontrollera och följa upp initierad behandling av icke synhotande sjukdomar (Drury, Aw, & Lee, 2017).

Sjuksköterskor utgör den största professionen inom hälso- och sjukvården idag (Boström, Rudman, Ehrenberg, Gustavsson, & Wallin, 2013; Sherwood &

Barnsteiner, 2013; SOU, 2018), enligt WHO utgör de tillsammans med barnmorskor nästan 50 procent av den globala sjukvårdspersonalen (WHO, 2009). Andelen specialistsjuksköterskor har enligt Socialstyrelsen dock sjunkit de senaste 20 åren, under 2009–2014 motsvarade det totalt sju procents minskning (SOU, 2018). Förutsägelser om arbetskraftens fördelning visar att även antalet oftalmologer inte räcker inför det ökade behovet i framtiden (Bolme et al., 2019; Drury, Aw, & Lee, 2017). Uppgiftsväxling och sjuksköterskeledda mottagningar anses vara ett sätt att hantera kommande behov, vilket innebär att sjuksköterskor behöver ha rätt kompetens för att möta detta behov (Drury, Aw, & Lee, 2017).

Ögonsjuksköterskors yrkesroll

Åldersrelaterade ögonsjukdomar påverkar alla aspekter av livet och nedsatt syn kan innebära en begränsad förmåga att klara sig själv (Drury, Aw, & Lee, 2017). Både nationellt och internationellt har sjuksköterskeledda mottagningar och uppgiftsväxling blivit allt vanligare, bland annat inom områden som berör kroniska sjukdomar, till exempel diabetes, AMD och glaukom (Drury, Aw, & Lee, 2017). Inom

glaukomsjukvården är ögonsjuksköterskor den primära vårdgivaren (Ney, 2016). Denna patientkategori är stor inom ögonsjukvården, eftersom den drabbar cirka två procent av populationen över 50 års ålder och fem procent över 70 års ålder

(Danermark & Hanning, 2012). Utöver de praktiska undersökningsmoment, som ingår vid ett besök, är ögonsjuksköterskor ansvariga för att undervisa, ge råd samt informera om egenvård och medicinsk behandling (Ney, 2016).

Omvårdnadsinsatserna syftar till att stödja patienterna till följsamhet i sin behandling samt främja hälsa och förebygga ohälsa (Ney, 2016).

I västvärlden är AMD den vanligaste orsaken till blindhet hos personer över 65 år (Danermark & Hanning, 2012). En av tre personer i västvärlden över 70 år har någon form av AMD och cirka 350 000 svenskar är drabbade (Danermark & Hanning, 2012). Ögontillstånd, som kan behandlas med intravitreala injektionsbehandlingar, (injektioner i ögat), vilka är våt AMD, makulaödem orsakat av diabetes och retinala venocklusioner, ökar världen över (Bolme et al., 2019). Uppgiftsväxling, såsom exempelvis intravitreala injektionsbehandlingar utförda av ögonsjuksköterskor, är studerade internationellt och påvisar positiva resultat både i form av patientnöjdhet, professionalitet och kvalitet (Bolme et al., 2019; DaCosta et al., 2014; Wilson-Miller & Stanley, 2014). Denna typ av strukturell förändring har visat sig möta det ökade behovet av injektionsbehandlingar och samtidigt upprätthålla en säker vård (Bolme et al., 2019). Dock kräver implementering av sjuksköterskeledda mottagningar noggrann planering, adekvat utbildning och genomtänkta uppföljningsstrategier (Drury, Aw, &

(7)

Lee, 2017), samt god kommunikation och uppdragsbeskrivningar (Donald et al., 2010). Omvårdnad kräver komplexa kombinationer av kunskap, färdigheter, prestationer och attityder (Nilsson et al., 2013). För att kunna skapa en god relation till patienten förutsätts det att ögonsjuksköterskor är lyhörda kommunikatörer där både verbal och icke-verbal kommunikation bör genomsyra mötet med patienten (Shaw & Lee, 2017). Ögonsjuksköterskor har ansvar för ett professionellt och tryggt omhändertagande samt ett uppmärksamt förhållningssätt gentemot patientens behov och förutsättningar (Shaw & Lee, 2017).

Kärnkompetenser

Kännetecknande för sjukvård av hög kvalitet är att den är säker, ges i rätt tid, är effektiv, skickligt utförd, rättvis och personcentrerad (Sherwood & Barnsteiner, 2013). Institute of Medicine of the National Academies (IOM) har tillsammans med Quality and Safety Education for Nurses (QSEN) tagit fram de sex

kärnkompetenserna, som alla professioner inom hälso- och sjukvården ska förhålla sig till, och ha som stöd (Cronenwett et al., 2007; Edberg et al., 2013; IOM, 2003), dessa är: Personcentrerad vård, som innebär att se förbi sjukdomen och ha sin

utgångspunkt i patientens berättelse och värderingar (Edberg et al., 2013). Vården ska planeras, genomföras och utvärderas i samråd med patienten och närstående. En ömsesidig respekt mellan patient, vårdare och deras gemensamma kunskap ska genomsyra mötet. Överenskommelser mellan parterna ska dokumenteras i patientens journal (Edberg et al., 2013). Samverkan i team är att som profession samverka med andra yrkeskategorier såväl inom den egna som med andras (Edberg et al., 2013). När personalen inom vården kan arbeta som ett team, är det inte bara till fördel för

patientens hälsa och känsla av delaktighet, utan leder även till personlig utveckling för deltagarna i teamet som vårdar patienten. Samtal inom teamet måste ske

icke-hierarkiskt och åsikter från samtliga deltagare respekteras lika mycket (Edberg et al., 2013). Evidensbaserad vård innebär att den vård och omvårdnad som ges, bedrivs med grund i senaste forskning, beprövad klinisk erfarenhet och med förståelse för den enskilda individen (Edberg et al., 2013). Vidare ska omvårdnaden ske i samråd med patienten. Här kan specialistsjuksköterskor med sin fördjupade kunskap inom

omvårdnad och vetenskap handleda och stötta sina kollegor (Edberg et al., 2013). En förutsättning för att specialistsjuksköterskor ska kunna arbeta evidensbaserat är att de har tillgång till aktuell forskning i det vardagliga omvårdnadsarbetet. Detta kan till exempel ske genom beslutsstöd såsom standardvårdplaner eller vårdprogram (Edberg et al., 2013). Förbättringskunskap och kvalitetsutveckling innebär att utifrån mätningar kunna utvärdera och förbättra vården samt att göra den säkrare (Edberg et al., 2013). Specialistsjuksköterskor har ett ansvar att utföra sitt arbete baserat på vetenskaplig forskning och att stimulera till förbättringsarbete (Edberg et al., 2013).

Säker vård omfattar att vårdpersonalen arbetar enligt evidensbaserade riktlinjer och

(8)

omvårdnad. Specialistsjuksköterskor ska även arbeta riskförebyggande (Edberg et al., 2013). Informatik innefattar all hantering av information, till exempel journalsystem och kvalitetsregister, som är till nytta för och driver utvecklingen av patientvården framåt (Edberg et al., 2013).

Kompetens, ett komplext begrepp

Kompetens är ett abstrakt fenomen, vilket gör det svårt att mäta och betydelsen av

begreppet fortsätter att skapa meningsskiljaktigheter (Flinkman et al., 2016).

Sjuksköterskors professionella kompetens och specifika kompetens inom omvårdnad samt hur denna förvärvas, anses utgöra grunden för professionens utövande, dock saknas enhetlig definition av begreppet kompetens (Nilsson et al., 2013). Kompetens i sin generella form beskrivs som ett ramverk av färdigheter som reflekterar kunskap, synsätt och förmågor och utgör grunden till prestationen hos en profession (Gillespie, Chaboyer, Wallis, & Werder, 2011; Nilsson et al., 2013). Formell kompetens erhålls genom en godkänd högskoleutbildning som leder till en yrkesexamen, legitimation för yrket samt genom vissa arbetsuppgifter som förvärvas genom yrket (Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård [SOSFS 1997:14], 1997). Reell kompetens erhålls genom erfarenhet inom klinisk verksamhet (SOSFS 1997:14). I SOUs (2018) utredning framhålls vilka kompetenser som är centrala för specialistsjuksköterskors framtida yrkesroll. De sex kärnkompetenserna, ledarskapskompetens, pedagogisk kompetens, hälsofrämjande arbete och förmåga att kunna initiera egenvård är de som nämns mest frekvent. De lyfter även fram vikten av att specialistutbildade sjuksköterskor

självständigt kan göra egna bedömningar, ha fördjupade kliniska färdigheter och medicinsk kunskap (SOU, 2018).

International Council of Nurses (ICN) rekommenderade redan 2006 att professionen skulle sträva mot att bibehålla en hög nivå av kompetens bland legitimerade

sjuksköterskor (Nilsson et al., 2013). År 2009 antog WHO åtgärder för att globalt etablera standard för sjuksköterskeutbildningarna (WHO, 2009). För att möta WHOs strategi tog Socialstyrelsen fram en kompetensbeskrivning för sjuksköterskor, som ett led i att säkerställa en säker och högkvalitativ patientvård (Nilsson et al., 2013). Idag ligger ansvaret att säkerställa rätt kompetens på verksamhetschefsnivå och således är den nationella kompetensbeskrivningen borttagen (Svensk sjuksköterskeförening [SSF], 2017). SSF (2017) ansåg att en nationell kompetensbeskrivning var nödvändig för professionen och har därför tagit över uppdraget för att upprätta en ny beskrivning för att säkerställa såväl legitimerade sjuksköterskors som specialistsjuksköterskors kompetens.

Specialistsjuksköterskors profession

Det som gör ett yrke till ett professionsyrke är, enligt Forsberg (2016), att det uppnått en akademisk och professionell status. År 1999 slöt 29 europeiska länder en

(9)

struktur inom högre utbildning, bland annat med jämförbara examina (European Higher Education Area [EHEA], 2020). Ett resultat av denna deklaration är att i deltagande länder vilar dagens akademiska kvalifikationssystem på tre nivåer:

bachelor (kandidat), master (master/magister) och doctoral (doktorsexamen) (Nilsson et al., 2019; Universitets- och högskolerådet [UHR], 2019). Titeln

specialistsjuksköterska är i Sverige skyddad enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården (2016). För att ingå i professionen specialistsjuksköterska i Sverige krävs svensk legitimation som sjuksköterska samt en specialistsjuksköterskeexamen från en svensk högskola eller universitet (Högskoleförordningen, SFS 1993:100). För att säker och jämlik vård ska kunna bedrivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet anses specialistsjuksköterskor som profession vara en förutsättning (Drury, de Korne, Gopalan, & Thiyagarajan, 2015; SOU, 2018). På grund av den snabba takt som avancerad medicin och tekniska metoder utvecklas, samt de komplexa vårdprocesser som introduceras, ökar utmaningen att garantera en god och säker vård på alla nivåer (Nilsson, et al., 2019; SOU, 2018).

Teoretisk referensram

Ett första steg i att förbättra den patientcentrerade vårdens kvalitet är att erkänna, belöna och tillvarata den erfarna sjuksköterskans kompetens samt att beskriva dennes roll (Benner, 1982). För att belysa sjuksköterskans professionalitet är Patricia Benners teori From novice to expert (1982) tillämpbar som teoretisk referensram i denna studie. Kunskap och klinisk erfarenhet utvecklar sjuksköterskans yrkesroll och för att möta hälso- och sjukvårdens behov, krävs mycket skickliga och erfarna

sjuksköterskor. Genom att tydliggöra sjuksköterskans roll och kompetens kan förståelse och acceptans för professionens funktion medvetandegöras. Detta förtydligande förespråkas genom en karriärstege där kompetensutvecklingen delas upp i fem steg som sjuksköterskan passerar, dessa steg är novis, avancerad nybörjare,

kompetent, skicklig och expert (Benner, 1993).

Novis - utan erfarenhet förväntas novisen prestera i för dem okända situationer

(Benner, 1993). Med hjälp av regler guidas de i sitt handlande och även om det är ett begränsande och stelt beteende, är det nödvändigt i början. Även som erfaren kan en person hamna på novisens nivå, om den erfarne hamnar i en helt okänd kontext (Benner, 1993).

Avancerad nybörjare - får en ökad medvetenhet om återkommande betydelsefulla

mönster i sitt kliniska arbete, detta är dock bara möjligt efter förvärvande av

erfarenhet i verkliga situationer (Benner, 1993). Den avancerade nybörjaren behöver fortfarande stöd i sitt kliniska sammanhang och hjälp att bedöma den relativa

(10)

Kompetent - den kliniska världen börjar te sig organiserad för den kompetenta

sjuksköterskan (Benner, 1993). Även om snabbhet och anpassningsförmåga till stor del saknas, så behärskar den kompetente sin situation och kan hantera eventuella oförutsedda händelser. Sjuksköterskan börjar medvetet förhålla sig och sina handlingar till långsiktiga mål och besitter förmågan att kunna prioritera (Benner, 1993).

Skicklig - sjuksköterskan ser situationen utifrån ett helhetsperspektiv och genom sin

erfarenhet kan typiska händelser som är att vänta i varje given situation tolkas samt tas hänsyn till (Benner, 1993). Beslutsfattandet förbättras utifrån detta holistiska perspektiv och den skickliga sjuksköterskan låter sig guidas av maximer (svårtolkade instruktioner som kräver erfarenhet för meningsfullhet), som återspeglar nyanser i situationen (Benner 1993).

Expert - beslutsfattandet sker på en holistisk nivå med ett flexibelt, flytande och

ytterst skickligt utövande (Benner, 1993). Genom gedigen erfarenhet hanterar

experten situationen via sin urskillningsförmåga. De analytiska principerna av regler, riktlinjer och maximer är inte längre något sjuksköterskan förlitar sig på för att få ett helhetsperspektiv (Benner, 1993). När sjuksköterskan når det femte stadiet, finns en djupgående förståelse med överblick av situationen i sin helhet och kan fördela sin tid till förmån för patienten på ett mycket bra sätt (Benner, 1982).

Problemformulering

Specialistsjuksköterskor har en nyckelroll i att främja hälsa och förebygga ohälsa. Inom den högspecialiserade ögonsjukvården behövs specialistsjuksköterskors kompetens för att möta vårdens komplexitet och säkra en god och säker patientvård. Därför är det av intresse att undersöka hur ögonsjuksköterskor och

specialistsjuksköterskor med inriktning mot ögonsjukvård uppfattar vilken kompetens, som krävs för att bedriva oftalmologisk omvårdnad.

Syfte

Syftet med studien var att undersöka ögonsjuksköterskors uppfattning om den specialistutbildade ögonsjuksköterskans kompetens inom oftalmologisk omvårdnad.

Metod

Design

För att svara mot studiens syfte valdes en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Metoden ansågs lämplig, eftersom studien undersöker ögonsjuksköterskors uppfattning om kompetens inom oftalmologisk omvårdnad. Genom analys av likheter och olikheter erhålls, med denna metod, förståelse för ett visst fenomen (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017; Polit & Beck, 2018). Insamling av data skedde via

(11)

fokusgruppsintervjuer. Ordet fokus inbegriper ett argumenterande samtal i grupp, där deltagarna diskuterar ett på förhand valt ämne under en begränsad tid (Wibeck, 2010).

Urval

Verksamhetschefer, på sex stora eller medelstora ögonkliniker inom ett geografiskt lämpligt område, kontaktades initialt per telefon för förfrågan om möjligt deltagande för anställd personal. Vid den initiala kontakten med de olika klinikerna visade det sig att majoriteten av fyra klinikers sjuksköterskor hade en äldre tvåårig utbildning utan kandidatexamen. Klinikerna kunde därför endast erbjuda två till tre sjuksköterskor med lägst kandidatexamen. Då fokusgrupperna skulle bli mindre än önskat valdes dessa kliniker bort. Studieinformation och samtyckesformulär mailades till

verksamhetschef (Bilaga A) på de kliniker som valdes ut att deltaga. Fortsatt kontakt skedde via vårdenhetschef på respektive klinik som vidarebefordrade information till deltagarna. Alla tillgängliga ögonsjuksköterskor på de tillfrågade klinikerna fick en förfrågan om att delta. Inklusionskriterier var sjuksköterskor som lägst hade

kandidatexamen. Önskvärt var att så många deltagare som möjligt hade en specialistutbildning inom oftalmologisk omvårdnad eller motsvarande eftersom studiens syfte var att undersöka uppfattningen om specialistutbildade

ögonsjuksköterskors kompetens. Ytterligare ett inklusionskriterie var att deltagarna skulle ha arbetat som ögonsjuksköterskor i minst ett år. I urvalsprocessen på

klinikerna eftersträvades ett deltagarantal på fyra till sex ögonsjuksköterskor och specialistutbildade sjuksköterskor från varje klinik. Med hänsyn till rekommenderad gruppstorlek fanns en förhoppning att få så många olika uppfattningar om det valda ämnet som möjligt. När deltagarna har olika nivå av kompetens och erfarenhet ges deltagarna möjlighet att dela med sig av sin kunskap och gruppen kan på så sätt lära sig av varandra (Wibeck, 2010).

Två kliniker kunde erbjuda tillräckligt stora grupper med sjuksköterskor som uppfyllde inklusionskriterierna varpå dessa bokades för intervju. En intervjugrupp bestod av fyra ögonsjuksköterskor och två specialistsjuksköterskor samt en grupp bestod av fyra ögonsjuksköterskor. En ytterligare grupp skapades genom

direktkontakt med en ögonsjuksköterska och tre specialistsjuksköterskor från olika kliniker och samordnades till intervju. Deltagarna som anmälde sitt intresse att delta i studien fick informationsbrev (Bilaga B) om studien samt samtyckesformulär, att läsa i förväg. Tid för muntlig information samt underskrift av samtyckesformulär gavs innan gruppintervjuerna påbörjades. Dagen innan intervjun kontaktades alla deltagare per sms/mail för påminnelse om studien, tid och plats samt vikten av att meddela eventuellt förhinder. Bortfall vid urvalsprocessen: Den ena planerade intervjun

ställdes in med kort varsel av verksamheten på grund av covid-19 utan erbjudande om andra möjliga lösningar varpå denna klinik föll bort. Totalt genomfördes två

(12)

Datainsamling

Intervjuerna genomfördes under februari och mars 2020. En av gruppintervjuerna genomfördes i ett avskilt grupprum i anslutning till deltagarnas hemmaklinik. Den andra gruppintervjun genomfördes via videolänk (Zoom) och deltagarna själva fick välja en plats, där det gick att genomföra gruppintervjun ostört. För att erhålla en djupare förståelse för deltagarnas upplevelser och tankar, samt möjliggöra att få ut så mycket information som möjligt, avsattes en timme per gruppintervjutillfälle (Polit & Beck, 2018). I samband med gruppintervjuer är det av betydelse att deltagarna känner sig bekväma och att gruppintervjun upplevs mer som ett samtal (Wibeck, 2010). Av de studieansvariga agerade en moderator och en fältantecknare. Moderatorn talade inledningsvis om att vissa aspekter som skulle diskuteras kunde upplevas känsliga och personliga för deltagarna, men att syftet inte var att de skulle säga något de kunde ångra senare. Moderatorn ledde gruppintervjun med stöd av en intervjuguide med förutbestämda semistrukturerade frågor (Bilaga C), men deltog inte själv i

diskussionen. Syftet som moderator är att lyssna på deltagarnas diskussion och ställa frågor i den mån det behövs (Wibeck, 2010). Fältantecknaren förde anteckningar om den icke-verbala kommunikationen, till exempel deltagarnas tonläge, ögonkontakt och kroppsspråk. Inspelning av gruppintervjuerna skedde med

ljudinspelningsfunktion på mobiltelefon. Intervjuguiden utformades med fem olika typer av semistrukturerade frågor, som alla utformades för att svara mot studiens syfte.

(13)

Databearbetning och analys

Meningsbärande enhet Kondenserade meningsbärande enhet

Subkategori Kategori

Kommer man helt ny som sjuksköterska då är det ju en utmaning, verkligen. (Deltagare 1)

Utmaning att vara nybörjare. Nybörjare inom oftalmologisk omvårdnad Från nybörjare till expert […], specialist… att

man går mer på djupet på omvårdnad då… Nu har ju inte jag gått den utbildningen som ni andra har gått så att… Jag vet inte hur mycket omvårdnad det var om det då… Eftersom det är våran specialitet. (Deltagare 2) Att gå på djupet på omvårdnad. Expert inom oftalmologisk omvårdnad

Ja, framförallt folk då alltså läkare till exempel vet inte vad vi faktiskt kan (mm) o då behandlar man alla sköterskor på samma sätt. (Deltagare 8)

Andra yrkeskategorier vet inte vad

specialistsjuksköterskor kan.

Ögonsjuksköterskans roll

Otydlig rollfördelning

... att man liksom ser över,

arbetsbelastningen snarare. Och visar att vi har kompetensen att göra mer avancerade saker. (Deltagare 8) Ta tillvara på kompetensen. Ögonsjuksköterskan i organisationen Går man en vidareutbildning ska man ju gå vidare i sin karriär om man säger så. (Deltagare 9)

Möjlighet till karriär. Specialistsjuksköterskans förväntningar Specialist- sjuksköterskors potential …att de med specialistutbildning, vet på ett annat sätt vad det är de ska titta efter och bedöma, och, så.

(Deltagare 6)

Fördjupad kunskap.

Specialistsjuksköterskans möjligheter att utveckla oftalmologisk

omvårdnad

(14)

Analys av gruppintervjudata innebär att koda materialet, dela upp det i enheter och söka trender och mönster i materialet (Wibeck, 2010). Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017). Dataanalysen påbörjades genom att ansvariga för studien, i nära anslutning till gruppintervjutillfället, transkriberade intervjuerna enligt nivå II-III. Denna nivå innebär ett mellanting av ordagrann och skriftspråksnormerad

transkription där oavslutade meningar, tvekljud, omtagningar samt uppbackningar noteras, men notiser om exempelvis längden på en paus utesluts (Wibeck, 2010). Detta anses vara en lämplig nivå på transkription när syftet är att återge det huvudsakliga innehållet i det som sägs, men inte återge en djupare analys av interaktionen deltagarna emellan (Wibeck, 2010). Efter transkribering raderades ljudfilerna på ett säkert sätt. Därefter läste ansvariga för studien igenom

transkriptionerna, blev bekanta med textinnehållet och reflekterade över innehållet. Genom en strukturerad genomgång av materialet erhålls en helhet av materialet (Wibeck, 2010). När en grundläggande bild av innehållet skapats togs relevanta, meningsbärande enheter ut. Dessa kan vara ord, stycken eller meningar som hör ihop genom dess innehåll och sammanhang (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Därefter kondenserades de meningsbärande enheterna, vilket innebar att texten

kortades ner och gjordes mer lätthanterlig utan att det centrala innehållet gick förlorat. I nästa steg försågs texten med subkategorier genom att titta på innehållet i de

kondenserade meningarna och sammanföra de som hade liknande innehåll till samma subkategori. Sedan sammanförs subkategorier till kategorier för att innehållet ska lyftas till en högre nivå (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). De ursprungliga utskrifterna fanns tillgängliga under hela analysprocessen för att säkerställa att all data återspeglades i subkategorier och kategorier. Analys av text presenteras i tabellform (se Tabell 1 ovan).

Forskningsetiska överväganden

De forskningsetiska uppförandekrav som ställs på forskare, är förankrade i samhällets vanliga etiska normer och värderingar (Vetenskapsrådet, 2017). Kraven sammanfattas i kodexar om samtycke och information, nyttjande och undvikande av risker samt konfidentialitet. Samtycke omfattar deltagarens rätt att själv bestämma över sin medverkan, information innebär att syftet delges alla deltagare samt vad deras deltagande innebär. Under nyttjande och undvikande av risker framgår hur insamlat material används och att materialet endast används för forskningsändamål.

Konfidentialitet innebär att alla personuppgifter och forskningsdeltagarnas identitet skyddas, att information given i förtroende inte sprids vidare samt att material förvaras så att ingen obehörig har tillgång till materialet under pågående process (Vetenskapsrådet, 2017).

Diskussion kring förhållanden på arbetsplats kan uppfattas som ett känsligt ämne för deltagarna och på grund av att de inte är anonyma under intervjutillfället (Wibeck, 2010). Syftet med studien tydliggjordes så att det framgick för deltagarna att det inte

(15)

handlade om dem som enskilda individer utan att resultatet presenterades på gruppnivå. Intervjufrågorna behandlade enbart deltagarnas profession och inte den enskilda individen, därför kunde deltagarnas integritet bevaras. Genom påskriven blankett om informerat samtycke, där rättigheter för deltagarna framgick samt vilka skyldigheter ansvariga för studien hade, minskade risken att utsätta deltagarna för onödiga risker. Deltagarna informerades vidare om att de kunde avbryta sitt

deltagande när de ville utan att behöva förklara varför och att det inte innebar några konsekvenser för dem. Respektive deltagare avidentifierades redan vid

transkriptionen. Utskrift av transkriptionerna innehöll inte några personuppgifter och svaren från deltagarna behandlades konfidentiellt, vilket innebär att deltagarna inte kan identifieras (Wibeck, 2010). Transkriberade intervjuer förvarades inlåsta vid den arbetsplats ansvariga för studien arbetar, så att inga obehöriga hade tillgång till dem (Codex, 2019). Resultatet presenterades på gruppnivå och de citat som användes kunde inte härledas till enskild person. Samtliga transkriptioner förstördes på ett säkert sätt efter att examensarbetet godkänts samt publicerats på Digitala

Vetenskapliga Arkivet, DiVA.

Studien blev godkänd 10 februari 2020 av Lokala etikprövningsgruppen vid Akademin för Hälsa och Välfärd, Högskolan i Halmstad. Diarienummer: 2020-52. Objektivitet eftersträvades för att vald fokusgruppsstudie på ett så korrekt och rättvisande sätt opartiskt skulle beskriva verkligheten. Data samlades in med hänsyn till de förkunskaper de båda ansvariga för studien hade, då de själva arbetade som sjuksköterskor vid en ögonmottagning. Samtliga delar redovisades oberoende av studieansvarigas personliga bedömningar, perceptioner eller om det svarade mot studiens syfte (Helgesson, 2015).

Nyttan med deltagande i studien för den enskilde var möjligheten att få dela med sig av sina erfarenheter och kunskap samt reflektera kring det tillsammans med andra kollegor. För tredje part, i detta fall samhällets medborgare, ansågs studieresultatet kunna bidra till en vidareutveckling av omvårdnaden av patienterna samt att den kompetens som krävs inom ögonsjukvården säkerställs.

Resultat

För att beskriva spridning i kompetens hos deltagande ögonsjuksköterskor i fokusgruppsintervjuerna efterfrågades hur många år de arbetat som

ögonsjuksköterskor samt om de hade kandidat- eller magisterutbildning. Erfarenhet bland deltagande sjuksköterskor varierade från de nyanställda med två år i yrket till de med mest yrkeserfarenhet som arbetat inom ögonsjukvård i 22 år.

Genom analys av genomförda fokusgruppsintervjuer framkom tre övergripande kategorier i deltagarnas uppfattning om specialistsjuksköterskans kompetens: “Från

(16)

Från nybörjare till expert

Kategorin inbegriper två subkategorier: “Nybörjare inom oftalmologisk omvårdnad” och “Expert inom oftalmologisk omvårdnad”. Kategorin beskriver deltagarnas erfarenheter av att det var ett stort steg att gå från att vara ny medarbetare på en ögonmottagning till att vara expert och självständigt ansvara för samt omhänderta patienter på ett säkert och personcentrerat sätt.

Nybörjare inom oftalmologisk omvårdnad

Att vara ny på en ögonmottagning uppfattades vara svårt och komplext. Bland annat då det i grundutbildningen inte erbjöds så mycket utbildning om ögat, varför det var svårt att arbeta på en ögonmottagning utan vidareutbildning. Möjligtvis ansågs nybörjare kunna genomföra praktiska moment, men saknade kunskapen att värdera och analysera resultatet. Då det mesta av ögonsjuksköterskors tid gick åt att

genomföra praktiskt svåra moment, försvann också helhetsbilden runt patienten, det kunde vara svårt för nybörjaren att se att det fanns en person bakom all teknisk apparatur som skulle handhas.

“När man e ny då går ju mycket fokus åt till att förstå hur det jag ska hantera den här apparaten o komma ihåg och göra alla moment och då kanske det inte blir så mycket utrymme över i, i tanken på omvårdnad för patienten.” (Deltagare 6)

Å andra sidan uttrycktes att fördelen med att vara nybörjare inom oftalmologisk omvårdnad var att nybörjarna garderade sig, eftersom de hade svårt att se en helhetsbild valde de att ta reda på allt om patienten. Detta uppfattades ofta av

patienten som god omvårdnad. Dessutom hade nybörjare ofta med sig erfarenhet från tidigare omvårdnadsarbete, en kompetens som var viktig att ta vara på.

“ofta så har man ju jättebred kompetens, man kanske har jobbat i 10 år som en sjuksköterska nån annanstans o då har man ju en jättebra kompetens men man har inte ögon kanske på det sättet. ” (Deltagare 9)

Deltagarna påpekade att alla var nybörjare och på olika kunskapsnivå i början av sin karriär, både individen själv och kollegor behövde respektera och ta hänsyn till att det var en process att bli erfaren. Ju mer kompetens och erfarenhet nybörjare samlade på sig, desto mer ökade förmågan att få ett helhetsperspektiv. De kunde lättare göra prioriteringar och bjöd in patienten till delaktighet i sin egen, personcentrerade vård. Expert inom oftalmologisk omvårdnad

Deltagarnas uppfattning var att experter beskrevs som att de hade förmåga att gå mer på djupet inom omvårdnad. Att de arbetade mer evidensbaserat och som med den stigande kompetensen mer självständigt kunde utföra arbetsuppgifter och analysera

(17)

resultat. Genom erfarenhet av många patientmöten lärde sig experter vad de skulle lyssna efter och hur patientens berättelse skulle tolkas för att kunna ge en god och säker omvårdnad. Experter ansågs ha förmågan att förmedla resultat till patienten på ett personcentrerat sätt. De upplevdes även ha en bättre förståelse för att människor med en synskada/synnedsättning kunde befinna sig i en kris med oro och ångest och att upplevelsen av sjukdom var högst individuell.

“det är så subjektivt hur man upplever sin syn att man då verkligen behöver lyssna på vad personen faktiskt säger och vad den har besvär med. ” (Deltagare 10)

Deltagarna som ansåg sig vara experter uppfattade att de inte hade samma behov som nybörjare att konsultera kollegor. Med sin gedigna kompetens hade experter en större uppfattning om vad undersökningsresultat visade och behövde inte på samma sätt stöttning i sitt beslutsfattande. Det kunde vara svårt att med ord beskriva den

kompetens en expert besatt. Genom ett holistiskt förhållningssätt med flexibilitet och överblick av patientens situation, gavs experter bättre möjlighet att fördela sin tid till förmån för patienten. Detta ledde till en ökad trygghet i den vård som gavs.

“[...]man har sett olika o man liksom kan snappa upp olika, alltså hur andra kanske har hanterat vissa saker o därmed liksom kan vidarebefordra den kunskapen och erfarenheten till en annan patient... o de är ovärderligt att ha den erfarenheten.” (Deltagare 9)

Otydlig rollfördelning

I kategorin framträdde två subkategorier: “Ögonsjuksköterskors roll” och

“Ögonsjuksköterskor i organisationen”. Kategorin är en beskrivning av deltagarnas uppfattning av sig själva och sin profession, hur de ser på sin roll i organisationen och vad de anser om uppdragsbeskrivning.

Ögonsjuksköterskors roll

Deltagarna uppfattade sig själva som teknikintresserade, självgående och flexibla med spetskompetens inom ögat som organ och dess sjukdomar. De specialiserade sig även internt inom olika grenar, många gånger efter eget intresse, exempelvis mot retina, glaukom eller AMD.

De fann en stolthet i sin självständighet med egna mottagningar, där de var de primära vårdgivarna och inte behövde överlåta allt beslutsfattande till läkare. Detta blev särskilt tydligt när ögonsjukvårdens sjuksköterskor fick kalla sig för specialister, ett erkännande som de inte fått tidigare.

(18)

Vissa ögonmottagningar anställde både allmänsjuksköterskor och ögonsjuksköterskor varpå det blev vissa skillnader i att få utföra praktiska moment. Allmänsjuksköterskor fick exempelvis inte arbeta på ögonoperation eller granska ögonbottenfoto. Det var dock ingen skillnad för specialistutbildade ögonsjuksköterskor och

ögonsjuksköterskor utan specialistutbildning fördelning av arbetsuppgifter på mottagningen.

Deltagarna uppfattade att det fanns en otydlighet i vad som egentligen ingick i

ögonsjuksköterskors arbetsuppgifter. En gemensam uppfattning var att vid anställning presenterades förväntade arbetsinsatser som “sedvanliga arbetsuppgifter”, med en muntlig beskrivning av dessa moment. Det närmsta deltagarna uppfattade att de kom en skriftlig beskrivning var den kompetensbeskrivning som Svensk

sjuksköterskeförening tillhandahöll, detta var dock ingen uppdragsbeskrivning. Känslan inför en uppdragsbeskrivning var dubbelbottnad, å ena sidan var det ingen som reflekterade över eller saknade den. Å andra sidan ansågs den vara något positivt som kunde påvisa förändringar i yrkesrollen relaterat till vad som tidigare

förväntades. De deltagare som redan hade erfarenhet resonerade kring vad syftet med en uppdragsbeskrivning skulle vara. Arbetsuppgifterna som utfördes, upplevdes motsvara de förväntningar deltagarna hade vid sin anställning. Förändringar i arbetsuppgifter kunde exempelvis bero på tidigare erfarenheter, som främjades av verksamheten.

“Jag tror inte det skulle vara för vår skull, att det skulle hjälpa oss till nåt direkt. […] ...ja i löneutvecklingsfråga om vi är beredda att växa... att ta på oss mer ansvar och fördjupa oss…” (Deltagare 4)

De deltagare som inte hade så lång erfarenhet efterfrågade en skriftlig

uppdragsbeskrivning och riktlinjer för egen utveckling och kompetensökning. Vid osäkerhet kunde de lättare ta reda på vad som var fastställda rutiner. I dagsläget beskrevs att nybörjare behövde leta reda på en mer erfaren kollega och be om dennes hjälp.

“Nedskrivna rutiner och så vidare är ju väldigt mycket enklare att arbeta efter.” (Deltagare 7)

Deltagarna efterfrågade att ha förväntningar på sig från sin arbetsgivare för att kunna utvecklas i sin roll och ta del av löneutveckling. Det fanns en viss besvikelse att nya arbetsuppgifter initialt kunde erbjudas till enstaka medarbetare. Dessa arbetsuppgifter erbjöds ibland med en poängbaserad vidareutbildning och gav således något att visa på i kompetenshöjning. Denna kompetenshöjande arbetsuppgift uppfattades sedan från arbetsgivaren som något alla skulle göra. Det ledde till att kunskapsförsörjningen skedde internt istället för externt, utan ersättning i form av lönepåslag eller validering

(19)

genom exempelvis högskolepoäng. Deltagarna ansåg också att det borde funnits en skriftlig plan redan innan en specialistutbildning påbörjades. Detta för tydliggörande av förväntningar och förutsättningar för den enskilda individen, både under och efter utbildningen samt att motivera fler att vidareutbilda sig.

Ögonsjuksköterskor i organisationen

Det fanns en uppfattning att sjukvården som organisation uttryckte en vilja till förändring med nyttjande av kompetens på ett bättre sätt. Dock krävde sådana strukturella förändringar omfattande arbete. Uppfattningen var att cheferna kanske inte visste vilken kompetens specialistsjuksköterskorna hade, eller vilken förmåga de hade att driva sjukvården och den egna professionen framåt. De deltagare som hade specialistsjuksköterskeutbildning uttryckte samtidigt en känsla av egenansvar, att vara initiativtagare till sin egen kompetensutveckling.

“Cheferna tar till sig lite grann att ehh att dom har kompetenta

sjuksköterskor, men vi har fått ligga på lite själva också att driva frågan också tycker jag. ” (Deltagare 9)

Deltagarna med specialistsjuksköterskeutbildning ville använda sin kompetens på bästa sätt. Det upplevdes exempelvis som ett kompetensslöseri att

specialistsjuksköterskorna gjorde praktiska moment som andra yrkeskategorier skulle kunna utföra lika bra. Deltagarnas generella uppfattning var att nya arbetsuppgifter sällan erbjöds dem för deras personliga utvecklings skull. Istället uppfattade de att det erbjöds på grund av att verksamheten behövde det, till exempel på grund av att det fanns för få läkare, och att vårdköerna var för långa. Deltagarna gav även uttryck för en frustration över att de ständigt befann sig under tidspress. Uppfattningen var att arbetsinsatserna skulle utföras snabbt och effektivt till förmån för verksamheten, dock var deras uppfattning att den personcentrerade omvårdnaden blev lidande.

“Vi ska ju kunna ta hand om så många patienter som möjligt på så lite personal som möjligt det är ju så det ser ut på dom flesta håll” (Deltagare 4)

Deltagarna efterfrågade att arbetsgivaren skulle ge dem möjlighet till att få fortsätta utveckla sig själva, både i den egna professionen men även ögonsjukvården i stort. Denna önskan uttrycktes samtidigt med en förståelse för att utveckling också måste ske utifrån verksamhetens behov.

Specialistsjuksköterskors potential

I kategorin beskrivs de två subkategorierna: “Specialistsjuksköterskors förväntningar” och “Specialistsjuksköterskors möjligheter att utveckla oftalmologisk omvårdnad”. Kategorin är en sammanfattning av deltagarnas syn på effekten av en vidareutbildning

(20)

Specialistsjuksköterskors förväntningar

En specialistutbildning bedömdes generera ökad kunskap och kompetens och utbildningen ansågs ha fått en specialiststämpel av en anledning. Deltagarnas uppfattning var att inte enbart efterfråga värdesättning i form av ekonomisk ersättning, utan också i form av erkännande och utveckling i rollen som

ögonsjuksköterska. Uppfattningen var dock att de efter utbildningen inte erbjöds arbetsuppgifter med hänsyn till kompetensutvecklingen.

Med tanke på den omstrukturering sjukvården står inför, för att kunna möta framtidens behov, uttryckte deltagarna att de ville vara mer delaktiga. Deltagarnas uppfattning om uppgiftsväxling var att det gav en möjlighet att lyfta professionen, inte att begränsa den, det ansågs inte utgöra en risk för den egna professionen. Genom utveckling och tillvaratagande av den kompetens specialistutbildade sjuksköterskor besatt, stärktes rollen inom sjukvården.

”Går man en vidareutbildning ska man ju gå vidare i sin karriär om man säger så.” (Deltagare 9)

Flera deltagares uppfattning var att arbetsgivaren borde kunna ha förväntningar på specialistutbildade ögonsjuksköterskor, framför allt om det gavs ett lönepåslag efter examen.

“Om jag då ska få lite mer i lönekuvertet för att jag har en

specialistutbildning då tycker jag också att då, då borde arbetsgivaren ha vissa förväntningar på mig…” (Deltagare 4)

Samtidigt uttrycktes också att det kanske borde finnas en form av frivillighet i vad som tillkom utöver de vanliga arbetsuppgifterna. Alla kanske inte ville åta sig samma uppdrag utan att det kunde få finnas en variation.

Specialistsjuksköterskors möjligheter att utveckla oftalmologisk omvårdnad En specialistutbildning uppfattades kunna ge ringar på vattnet ut i den egna

verksamheten. Deltagarnas uppfattning var att de med en specialistutbildning hade en fördjupad teoretisk omvårdnadskunskap, var mer uppdaterade med senaste forskning och nya rön. Specialistsjuksköterskor lärde sig även att förhålla sig mer kritiskt till befintliga arbetssätt och rutiner och var därför mer benägna till förändring efter utbildningen

“Det finns en tanke med att läsa dom här artiklarna och granska dem för att man ska lära sig tänka kritiskt när man väl kommer ut på dagligt arbete.” (Deltagare 6)

(21)

Deltagarna med specialistsjuksköterskeutbildning såg en möjlighet till fler egna mottagningar till förmån för exempelvis patienter med glaukom. Deras uppfattning var att deras kompetens skulle tas tillvara på och generera fler självständiga insatser till förmån för patienterna. En uppgiftsväxling ansågs frikoppla läkare, som då kunde fördela sin tid för mer avancerade behov.

“Jag tänker tillgänglighet framförallt för det är ju en oerhörd patient-osäkerhet i våran... inom ögon just nu. Det är tillgängligheten om vi kan ta in fler patienter så ökar vi tillgängligheten och patienten kommer in förhoppningsvis liter mer i tid än vad de kanske gör i dag.” (Deltagare 10)

Tillgängligheten skulle öka och ett större fokus kunde läggas på proaktivt arbete såsom att öka följsamheten till behandling samt minska vårdköerna som potentiellt kunde orsaka vårdskador.

“Om man [ant: patienten] träffar fler sköterskor så blir det ännu mer fokus på det [ant: omvårdnaden] och vi kanske får goda följder av det liksom, vilket kan generera färre besök. Om vi får en bra följsamhet till exempel om vi tänker på glaukompatienter … så kommer färre av dem till läkaren.” (Deltagare 7)

Diskussion

Metoddiskussion

Metoddiskussionen vilar på kriterierna trovärdighet, tillförlitlighet och överförbarhet, där det insamlade materialet ska presenteras och tolkas trovärdigt. Datainsamlingen skall ha ske på ett korrekt sätt med etiska aspekter i beaktan samt att studien ska kunna genomföras i andra kontexter (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Syftet med studien var att undersöka ögonsjuksköterskors uppfattning om den specialistutbildade ögonsjuksköterskans kompetens inom oftalmologisk omvårdnad. Intervjuerna genomfördes i fokusgrupper då detta anses vara en metod lämplig för att undersöka deltagares synpunkter och åsikter (Jayasekara, 2012). Intervjuer ger deltagarna möjlighet att subjektivt berätta om sådant som för dem är betydelsefullt och i grupp vidareutveckla och reflektera kring de tankar som framkommer.

Gruppdynamiken kan hjälpa deltagarna att exempelvis uttrycka och förtydliga åsikter på ett helt annat sätt än vid enskild intervju (Wibeck, 2010). En fokusgruppintervju liknar mer en vardaglig diskussion där åsikter och tankar delges och kan leda till förändringar eller upptäckter (Wibeck, 2010). Metoden gav också de studieansvariga den kontext som behövdes för att förstå människors bakomliggande tankar och erfarenheter och styrker trovärdigheten i studien. Med fokusgruppsintervju kan forskaren generera en stor mängd insamlad data på kort tid (Rabiee, 2004). En

(22)

I planeringsstadiet fanns en strävan om att ha tre intervjugrupper, detta för att få tillräcklig men hanterbar mängd material med hänsyn till överförbarhet. Antal deltagare per grupp kan påverka utfallet på intervjun. Det finns risk att det i mindre grupper initieras medling mellan parterna (Wibeck, 2010). Fler än sex deltagare anses inte heller optimalt då risken finns att det bildas subgrupper eller att mer

tillbakadragna personer inte alls kommer till tals. Jämfört med kvantitativa studier eftersträvas ofta ett lägre deltagarantal i kvalitativa studier (Wibeck, 2010). Det anses vara av större värde för resultatets överförbarhet med ett lägre deltagarantal men med fler variabler (ålder, status, erfarenhet) inom det som avses studeras och på så vis erhålls en mer nyanserad och rikare beskrivning av fenomenet (Henricson & Billhult, 2012). Rekryteringen skedde till stor del via telefon eller via mailkontakt med

enhetschefer varför det var svårt att veta hur informationen till potentiella deltagare gick till. Detta kan påverka studiens tillförlitlighet negativt då eventuella deltagare med värdefull kunskap och erfarenhet kan ha uteblivit. Att studieansvariga inte kom i direktkontakt med sjuksköterskorna kan ha påverkat intresset för deltagande.

Något som uppdagades vid sökandet efter deltagare, var att det fanns begränsade möjligheter att rekrytera specialistsjuksköterskor till gruppintervju. Detta på grund av att det vid en grundligare förfrågan om utbildningsnivå bland klinikernas anställda visade att de flesta helt saknade specialistutbildade sjuksköterskor. Alternativt fanns en eller ett par sjuksköterskor med specialistutbildning samt ett begränsat antal med kandidatexamen. Specialistutbildning inom oftalmologi har bara funnits några år, vilket innebar att de flesta sjuksköterskor hade gått en uppdragsutbildning som påbyggnad efter sin kandidatexamen. Övriga sjuksköterskor på klinikerna uppges ha gått den tidigare tvååriga grundutbildning utan kandidatexamen och valt en inriktning mot ögonsjukvård. Med vetskap om detta skulle deltagar-rekrytering påbörjats

tidigare för att säkerställa ett högre deltagarantal och på så vis öka studiens

tillförlitlighet och överförbarhet. Det geografiska urvalet kunde förändrats, alternativt hade fler intervjuer kunnat förläggas till videolänk och på så vis kanske fått ytterligare en grupp deltagare. Inklusionskriterierna och verksamheternas begränsningar var andra orsaker till att det bara blev två intervjugrupper.

Satta kriterier innebar att både ögonsjuksköterskor och specialistsjuksköterskor deltog. Vissa forskare menar att deltagarna bör ha liknande erfarenheter, så kallad homogen grupp, om problemet som ska diskuteras för att undvika maktobalans i gruppen och främja att deltagarna ska känna sig bekväma att intervjuas i grupp (Jayasekara, 2012). Andra forskare menar att med en heterogen grupp blir resultatet annorlunda, framförallt i utforskande studier då intervjuerna ger mycket information och olika åsikter om det diskuterade ämnet (Jayasekara, 2012). Under intervjuerna fanns en tendens att deltagarna värderade sina ord innan de svarade då det var blandat ögonsjuksköterskoroch specialistsjuksköterskor. Det skulle kunna tyda på en rädsla att trampa kollegor på tårna i påvisande av skillnader. I en gruppintervju kan enskilda deltagare välja att inte svara på för dem känsliga frågor. Studieansvariga kan därmed

(23)

inte säkerställa att intervjufrågorna besvarats uttömmande, vilket kan ses som en svaghet med att intervjua heterogena grupper. För studiens tillförlitlighet beaktades att det fanns en risk att deltagarna upplevde en osäkerhet och rädsla för grupptryck vid fokusgruppsintervju och därför inte vågade säga vad de tänkte. Forskare behöver upprätthålla en balans mellan att uppmuntra deltagarna att dela med sig av egna tankar och åsikter och att inte känna en press till delgivande, eller att deras åsikter inte tas emot lika väl som andras (Wibeck, 2010). Initialt fanns en avvaktan från

deltagarna, kanske för att känna av stämningen och de studieansvariga. Allt eftersom försvann avvaktan och dialogen mellan deltagarna genomsyrade intervjuerna.

Vid intervjun som genomfördes via videolänk var det enbart studieansvariga som hade kamera på sin dator varpå intervjun genomfördes enbart med ljudupptagning. Detta ledde till att varken studieansvariga eller deltagarna kunde läsa in varandra annat än via rösten. Detta kan ha försvårat gruppdiskussionen då interaktionen mellan deltagarna försvårades jämfört med om deltagarna kunnat tolka varandras

kroppsspråk såsom i intervjun som genomfördes på plats. Studieansvariga anser ändå att resultaten är tillförlitliga då deltagarnas intention att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet var samma, samt att studieansvariga såg till att samtliga deltagare fick komma till tals och prata till punkt.

Att resultatet analyseras med en induktiv ansats innebär att det inte finns några förutfattade meningar om hur intervjupersonernas berättade upplevelser ska tolkas (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). I den föreliggande studien innebar det att materialet insamlades med öppna frågeställningar för att så objektivt och fördomsfritt som möjligt presentera deltagarnas uppfattningar. Analysprocessen och insamlingen av data beskrivs i litteraturen som en parallell process med vissa risker, bland annat risken att på grund av förförståelse, färgas av insamlat material innan all

datainsamling färdigställts (Wibeck, 2010). För studiens trovärdighet är det viktigt att analysprocessen struktureras och systematiseras (Wibeck, 2010). Studieansvariga var medvetna om att det fanns en risk att förförståelsen kunde påverka den eftersträvade objektiviteten vid datainsamlingen, om analys av den första intervjun påbörjades innan alla gruppintervjuer avslutats. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017) kan dock förförståelsen användas positivt vid datainsamlingen genom att den öppnar för möjligheten att upptäcka ny kunskap samt att få en djupare förståelse för

materialet. Framför allt på grund av tidsaspekten utfördes datainsamling, transkribering och analys parallellt med varandra.

Transkribering och översiktsanalys av insamlat material utförs först enskilt och

jämförs sedan gemensamt för att skapa en klarare bild av resultatet och stärka studiens trovärdighet (Wibeck, 2010). Detta ledde till ett samförstånd och således en ökad tillförlitlighet i resultatet. Ingen deltagare dominerade i resultatet och inget material utelämnades. Studieansvariga har själva transkriberat intervjuerna, vilket anses vara

(24)

arbetet. Egen transkription möjliggör även bekantskap med materialet i tidigt skede. Förutom transkriberingen genomfördes övriga steg i analysen gemensamt av de ansvariga för studien och handledaren fanns som stöd under analysprocessen. Att hitta lämpliga kategorier för det insamlade materialet var en svår uppgift. Enligt Polit & Beck (2018) rekommenderas att läsa om materialet flera gånger för att finna underliggande meningar, vilket också gjordes. Under arbetets gång fann

studieansvariga att valda subkategorier till materialet passade bättre under en annan kategori än den som initialt valts, således kategoriseras dessa om (se Figur 1 för slutligt resultat). För att förstärka de olika delarna i studien och visa på likheter och olikheter i deltagarnas svar användes citat, fria från tolkningar och värderingar. Att använda citat anses öka möjligheten för läsarna att bedöma studiens trovärdighet (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Studieansvariga har strävat efter att få fram verifierbara resultat, med förhoppning om att andra studier ska kunna komma fram till samma resultat och på så sätt stärka denna studies tillförlitlighet, trovärdighet och överförbarhet (Wibeck, 2010).

Figur 1. Genom analys framtagna subkategorier och kategorier Resultatdiskussion

Deltagarna i studien uppfattade att det fanns möjligheter att arbeta mer självständigt med patientvård för att öka tillgängligheten för patienterna, frigöra läkarresurser och gemensamt minska vårdköerna som förväntas öka. Framtidens hälso- och sjukvård ställer allt högre krav på specialistsjuksköterskors kompetens med ständigt förändrade arbetsuppgifter samt nya sätt att arbeta på (Sandman & Kjellström, 2013).

Uppfattningen var att en ökad tillgång till ögonsjuksköterskorna skulle innebära möjlighet att kunna arbeta mer aktivt med den personcentrerade omvårdnaden. Oftalmologisk omvårdnad beskrevs av deltagarna som hänsynstagande till att ögat är ett sinnesorgan och att det är ångestladdat för den drabbade att ha en synskada eller

Från nybörjare till expert oftalmologisk omvårdnadNybörjare inom oftalmologisk omvårdnadExpert inom

Otydlig rollfördelning Ögonsjuksköterskors roll Ögonsjuksköterskor i organisationen Specialistsjuksköterskors potential Specialistsjuksköterskors förväntningar Specialistsjuksköterskors möjligheter att utveckla oftalmologisk omvårdnad

(25)

synnedsättning. Omvårdnadsinsatserna kunde många gånger handla om att bara lyssna på patientens upplevelser. Att vara lyhörd för vad den enskilda individen upplever som ohälsa och utforma vården efter behov och förutsättningar är en viktig del i sjuksköterskornas funktion (Benner, 1993). Resultatet visade att deltagarna uppfattade det som frustrerande att inte kunna ta hänsyn till detta behov hos

patienterna. De beskrev att de behövde prioritera vilka insatser som skulle hinnas med under besöket och många gånger var det omvårdnaden som fick stryka på foten när tiden inte räckte till. Att skapa en god miljö runt patienten och bjuda in till delaktighet i den egna vården uppfattades av deltagarna bland annat öka möjligheten för patienten att ta kontroll över sin situation. Benner (1993) beskriver att sjuksköterskor i sin roll behöver ha förmåga att vägleda patienter och närstående för att möjliggöra acceptans och förståelse med förhoppning att det för patienten kan leda till ökad kontroll. Resultatet visade att deltagarna i studien uppfattade en uppgiftsväxling som något positivt för professionen. Dels för att det möjliggör en fördelning av kompetensen på ett bättre sätt samtidigt som en följsamhet till sjukvårdens kommande förändringar möjliggörs. Hälso- och sjukvården är under ständig förändring och påverkas i hög grad av internationalisering, kunskaps- och teknikutveckling samt en demografisk utveckling med allt fler äldre (Drury, Aw, & Lee, 2017; Drury, de Korne, Gopalan, & Thiyagarajan, 2015; SOU, 2018). Hittills har granskning av uppgiftsväxling fallit väl ut i form av patientnöjdhet och kvalitet (Wilson-Miller & Stanley, 2014). Dock påtalas att det finns risker när ögonsjuksköterskor övertar tidigare läkaruppgifter, att de förlorar sin sjuksköterske-identitet (Wilson-Miller & Stanley, 2014). Deltagarna såg inte en uppgiftsväxling som en risk att förlora sin professionsidentitet. Framför allt handlade det om att tydliggöra specialistsjuksköterskors kompetens genom att omfördela vissa arbetsuppgifter. Uppgiftsväxling och överlappning av funktioner är inget nytt inom sjukvården men kräver vid implementering god kommunikation och tydliga rollbeskrivningar (Donald et al., 2010).

Genom meningsutbyten, kliniska fallstudier samt genomförande och deltagande av forskning kan sjuksköterskor på kompetensnivå skicklig och expert fortsätta att utvecklas (Benner, 1993). Vissa arbetsuppgifter kommer förmodligen aldrig kunna tillfalla annan yrkeskategori då de är förankrade i sjuksköterskors legitimation. Sjuksköterskor måste säkerställa att de fullföljer sina skyldigheter i omvårdnad gentemot patienten samt förhåller sig till de bestämmelser och kodexar som tillhör professionen (Wilson-Miller & Stanley, 2014). Omvårdnad och i

specialistsjuksköterskans fall den specifika omvårdnaden, kommer alltid förvaltas av sjuksköterskor med detta som spetskompetens.Deltagarna med specialistutbildning framhöll att omvårdnad var central när det gällde viljan att överta vissa läkaruppgifter och ha mer självständiga patientmottagningar. Deras uppfattning var inte att

specialistsjuksköterskor skall ersätta läkare utan ses som en del i ett multidisciplinärt team. En sådan omfördelning av resurser är till förmån för patienten genom kortare

(26)

läkare (Drury, Aw, & Lee, 2017). Att patienten får en tätare kontakt med ögonsjuksköterskor uppfattades av deltagarna kunna ha positiv effekt på den personcentrerade vården. Förhoppningen var att exempelvis följsamhet till droppbehandling skulle kunna förbättras.

Deltagarna uppfattade att det genomgående fanns en otydlighet om vad som förväntades av dem som profession, utöver sedvanliga arbetsuppgifter. Det blev framförallt påtagligt vid diskussion om ögonsjukvårdens kommande förändringar, att kunna möta framtidens behov. Utan klara riktlinjer för professionen är det svårt att se i vilken riktning sjuksköterskeyrket är på väg (Benner, 1993; Wilson-Miller &

Stanley, 2014). Resultatet visade att det saknades en skriftlig uppdragsbeskrivning att vila på vid en nyanställning, vid kompetenshöjning eller vid uppgiftsväxling. Brist på krav i fråga om uppföljning och kartläggning av kompetens, avsaknad av

anställningar för specialistsjuksköterskor, obefintlig definition av arbetsuppgifter och att endast ett fåtal arbetsuppgifter i vården kräver en viss utbildning för att utföras, är faktorer som ökar svårigheten att bedöma tillgång och behov av specialister (Nilsson et al., 2013; SOU, 2018).

En möjlig orsak till att det saknas uppdragsbeskrivning kan vara att ögonsjukvården under lång tid haft en låg personalomsättning. Ögonsjuksköterskor på många mottagningar har arbetat inom samma område i 15-20 år och således kanske inte saknat en beskrivning. I diskussion kring en arbetsbeskrivning hänvisade deltagarna till Svensk sjuksköterskeförenings kompetensbeskrivning. Deltagarna reflekterade dock inte över att detta inte är en beskrivning av vad arbetsgivaren förväntar sig av dem i deras dagliga arbete, utan en beskrivning av vilken kompetens sjuksköterskor inom ögonsjukvården förväntas besitta. Inom ögonsjukvården ses nu en ökad personalomsättning bland annat på grund av pensionsavgångar. Behovet av skriftlig uppdragsbeskrivning som uttrycks under intervjuerna kan bero på en sådan

förändring.

Utvecklingen av sjuksköterskerollen har varit ett sätt att möta det ökande behovet i samhället men utvecklingen anses till stor del vara oreglerad, vilket kan leda till diffusa gränser mellan omvårdnad och medicin (Wilson-Miller & Stanley, 2014). Den specifika omvårdnaden som ges av specialistsjuksköterskor skiljer sig från den

medicinska vården och behöver därför även den diagnostiseras. Fortfarande finns en stor brist i användandet av omvårdnadsdiagnoser och patienter diagnostiseras så gott som uteslutande utifrån ett sjukdomstillstånd. Bristande förståelse och odefinierade funktioner och mål med rollerna leder till otillräcklig identifiering, möjlig utvärdering av funktion och potentiella funktion (Donald et al., 2010; Flinkman et al., 2016; Kyriacos, Scheepers, Hill, & Jordan, 2009; Nilsson et al., 2013).

Deltagarna uppfattade att det var en otydlighet i rollfördelning mellan

(27)

ökad stress bland de anställda och improduktivitet på grund av kommunikativa brister (Donald et al., 2010). Det kan även influera beslutsfattande om personalbehov och ekonomi, att resurser som förstås finansieras snarare än resurser som behövs (Donald et al., 2010). I resultatet framkom att det fanns ett önskemål bland deltagarna att det skulle vara skillnad i uppdragsbeskrivning mellan specialistutbildade sjuksköterskor och ögonsjuksköterskor utan specialistutbildning. Specialistsjuksköterskor har en högre akademisk kunskap än grundutbildade sjuksköterskor, ofta med en master- eller doktorsexamen samt den specifika kompetens som vårdens komplexitet många gånger kräver (Drury, Aw, & Lee, 2017). Genom sin specialistutbildning anses de kunna maximera användandet av utbildning, kunskap och kompetens i att möta de behov som finns hos individer, familjer och grupper i samhället (Benner, 1993; Donald et al., 2010).

Tydliga rollfördelningar och befattningsbeskrivningar, med tydliga gränser för arbetsuppgifter skapar trygghet för specialistsjuksköterskor. Uppfattningen bland deltagarna var att om utbildningen ledde till mer avancerade eller ansvarsfulla arbetsuppgifter så skulle utbildningen kännas mer värdefull. Sjukvårdspersonal med rätt utbildning är inte bara något bra att ha i verksamheten, utan ska ses som en nödvändighet varför sjuksköterskerelaterad kompetens måste utvärderas (Nilsson et al., 2019). Internationellt råder förvirring och otydlighet kring de olika

sjukskötersketitlarna, där effekterna blir en barriär inom sjukvården vid integrering av de olika rollerna (Colligan, et al., 2011; Donald et al., 2010; Flinkman et al., 2016; Kyriacos, Scheepers, Hill & Jordan, 2009; Wilson-Miller & Stanley 2014).

Inkonsekvens och titelförvirring ger ringar på vattnet ut i hela sjukvårdssystemet och samhället (Donald et al., 2010; Wilson-Miller & Stanley 2014).

En förbättring kan aldrig ske utan förändring, dock är det inte detsamma som att alla förändringar är förbättringar, varför processen alltid måste utvärderas (Edberg et al., 2013). Resultatet visade att det uppfattades vara en fördel att en specialistutbildning även ger kunskap i att söka och finna relevant och evidensbaserad forskning. Genom att öka sjuksköterskors medvetenhet om forskningsresultat och tillämpning av ny forskning, kan de upptäcka kvalitets- och säkerhetsproblem i deras arbete och arbetsmiljö (Sherwood & Barnsteiner, 2013). Kvalitetsförbättringar omfattas av ett åtagande att ge den bästa vården med hög etik under hela omvårdnadsprocessen (Benner, 1993; Sherwood & Barnsteiner, 2013). Deltagarnas uppfattning var att sjuksköterskor har stor möjlighet att genomföra förbättring av kvaliteten på vården. Sjuksköterskor har en speciell roll i arbetet med förbättring av kvalitet och säkerhet (Benner, 1993; Donald et al., 2010; Sherwood & Barnsteiner, 2013), de anses vara det logiska valet att leda förändringsarbete inom patientsäkerhet och personcentrerad sjukvård av hög kvalitet (Benner, 1993; Sherwood & Barnsteiner, 2013). För att identifiera problem krävs mätningar och analyser av dessa mätningar är viktiga hörnstenar i kvalitetsförbättring (Benner, 1993; Sherwood & Barnsteiner 2013).

References

Related documents

Film är för ickebesökarna fulkultur medan de tycker att Filmfestivalen försöker göra finkultur av film och därför kan de inte koppla den film de ser eller vill se till

prioriteras högst och killarna förväntas anpassa sig på egen hand. Detta innebär också tankar om att tjejer är socialt underordnade killar och att de behöver hjälp för att kunna

Syftet med detta projekt var att skapa en förståelse för vad som gör en belöningsbaserad crowdfunding- kampanj, där nya produktidéer lanseras, framgångsrik, samt att undersöka

Med placering vid kassan inkluderades i denna studie de livsmedel som fanns placerade inom räckhåll vid kassaområdet men även de livsmedel som fanns placerade i närheten eller

Med tanke på att Kress och van Leeuwen menar att lärare inte lägger lika stor vikt vid bilder i sin bedömning av det eleverna producerar, vore det även intressant att

Like 13C26 analysis, the progression of recrystallization with varying annealing time, calculated by EBSD quantification and modified hardness model is given in Figure

Kärnämneslärarna går från relationellt perspektiv när det gäller vilka insatser de anser bäst till ett kategoriskt perspektiv på vilka insatser de använder vid risk för

Huvudresultaten sammanfattas i fem kategorier: Specialistsjuksköterskans roll är otydlig och osynlig; Specialistsjuksköterskan utför särskilda