Bedömning av korrekthet i
vittnens utsagor
Kan detta förbättras genom minnesledtrådar?
Assessment of correctness in
witness statements
Can it be improved through cues to memory retrieval?
Johan Baryawno
Handledare: Philip Gustavsson PSYKOLOGI III, 15 HP, HT 2018
STOCKHOLMS UNIVERSITET
1
BEDÖMNING AV KORREKTHET I VITTNENS UTSAGOR
KAN DETTA FÖRBÄTTRAS GENOM MINNESLEDTRÅDAR?Johan Baryawno
I många brottmål är vittnets utsaga det enda existerande bevis som finns tillgängligt, därför är ett korrekt uttalande av ett vittne av stor betydelse. Denna studie undersökte bedömningen av korrekthet i vittnesutsagor, vilket är en relevant aspekt och har en avgörande roll för utgången av brottmål. En experimentell studie genomfördes i form av en enkät innehållande vittnesmål som skulle bedömas för korrekthet genom ”minnesledtrådar” och detta utfördes av 40 deltagare. Hypotesen var att deltagare som informerades om dessa ”minnesledtrådar” är bättre på att bedöma korrektheten i minnen jämfört med deltagare från kontrollgruppen som inte fick någon information om dessa ledtrådar. Resultatet visade ingen signifikant skillnad mellan testgrupp och kontrollgrupp gällande jämförelse mellan korrekta och felaktiga bedömningar. Studien fann inget stöd för att ”ledtrådar” kan vara till hjälp för att bedöma korrekthet och felaktighet av vittnesmål. Men det finns ett stort värde i att fortsätta undersöka vad som påverkar, och kan förbättra bedömningar av vittnesutsagor, för att sedan tillämpas yrkesmässigt av civilutredare, poliser och domare.
Nyckelord: Minne, vittnen, minnesledtrådar, vittnesbedömningar
Vittnesutsagor används i syfte att vägleda Polisen i spanings- och utredningssammanhang eller för att man skall få bevismaterial i en rättegång, vilket automatiskt har en viktig och avgörande roll för utgången av brottmål. Enligt amerikansk forskning (Memon et al, 2003) utgör inkorrekta vittnesutsagor den mest bidragande orsaken till att människor döms för brott de inte begått. En inkorrekt vittnesutsaga kan även leda till att skyldiga människor går fria p.g.a. bristande information och bristande kunskaper av bra metoder, (RPS, 2005). I många brottsmål är ett vittne det enda existerande bevis som finns tillgängligt, därför är ett korrekt uttalande av ett vittne av stor betydelse. Det är extra känsligt eftersom en domare endast får döma ett brott utan rimligt tvivel, det betyder att det finns större chans att misslyckas med att döma skyldiga brottslingar än det motsatta (Malloy et al, 2011). För att kunna få ut en korrekt och pålitlig vittnesutsaga krävs det att man lyckas på rätt sätt att få fram relevant och ärlig information från minnet (Lindholm, 2008). Att kunna återge ett minne i en vittnesutsaga är inte så enkelt som man kanske tror. Det finns ofta hinder av olika slag som stör ett
2
tillförlitligt minne, exempelvis stress, emotioner och miljö (Holt et al, 2015). Man har genom åren använt sig av olika metoder med syfte att förbättra minnesåtergivning för att kunna lösa detta komplexa problem. De metoder som har använts beror förstås på vilken information man har velat få fram. Till exempel bild (den vanligaste metoden), video (visat sig vara lika bra som personkonfrontation), person och röstkonfrontationer (identifiering av en röst, tidskrävande metod och i regel svårare att känna igen jämfört med ett ansikte) (RPS, 2005). Trots dessa metoder vet vi inte fullt ut hur vi kan framkalla korrekta minnesåtergivningar hos vittnen. Korrekthet av minne från vittnesmål är således en viktig men väldigt svår och komplex uppgift för civilutredare, poliser och domare, som ständigt måste bedöma huruvida är vittnesmål korrekta eller felaktiga, (Lindholm, 2008). För att rättssystemet i vårt samhälle ska fungera på ett rättvist och korrekt sätt måste vi ständigt hitta nya lösningar och metoder i framtida forskning som kan förbättra vårt sätt att lösa komplexa problem. Detta ämne har stor betydelse för många individer både inom rättsväsendet och vanliga civila människor, eftersom ett brott eller en vittneshändelse kan hända och påverka vem som helst och när som helst. Denna undersökning avser att testa om bedömningen av korrekthet i vittnesutsagor kan förbättras genom minnesledtrådar, att applicera forskning om vad som skiljer korrekta och felaktiga minnen åt.
Minnet
För att förstå komplexiteten med återgivning av minnet och kunna bättre bedöma minnet är det viktigt att förstå hur minnet fungerar, dess funktion och betydelse. Minnet refererar till de processer som tillåter oss inkodning, lagring och återgivning av upplevelser och information (mentala representationer) (Holt et al, 2015). Man kan med andra ord säga att minnet är en informationsbehandlare som är viktig för vår vardag. Minnessystemet innefattar flera sorters delsystem, av vilket episodiska minnet (erfarenhetsminnet) och det explicita minnet (medveten framplockning) är relevanta i denna studie. Det episodiska minnet innehåller lagring av kunskap om personliga erfarenheter såsom när, var och vad som hände i våra livs episoder (Holt et al, 2015). Ett exempel på detta är en persons minne av äventyr med barndomsvänner eller vad man åt till frukost idag. Med andra ord, händelser allt från några timmar till flera år tillbaka som är kopplade till självet, ens egna upplevelser. Det explicita minnet involverar medvetet eller avsiktlig minnesåtergivning, som när man medvetet känner igen eller minns något (Holt et al, 2015). Att minnas innebär också en komplex samverkan mellan flera faktorer, (Memon,Vrij & Bull, 2003) och kräver att man bestämmer om en stimulans är bekant, som exempelvis när man ber ett ögonvittne att peka ut en misstänkt individ (Holt et al, 2015).
3
Enligt Memon et al, 2003, kan vittnets minne ses som en tre-stegs-process vilken är känslig för påverkan, vi har Inkodningsfasen där vittnet observerar, blir medveten om något, exempelvis en kriminell händelse där vittnet har bevittnat ett brott. Här kan ju många olika faktorer såsom emotioner, stress, vilken typ av brott om man är aktör eller observatör, berusning och vapen av något slag påverka inkodningen. Under lagringsfasen lagrar vittnet det som har setts och hördes under brottshändelsen. Det är förstås individuellt hur mycket man kan lagra i en sådan situation. Under lagringsfasen kan den inkodade informationen påverkas av t.ex. tillkommande information genom ifrågasättanden alternativa styrkande faktorer, antal personer inblandade, omgivning mm. Desinformerande information kan också påverka lagringsfasen. Till slut har vi återgivningsfasen där vittnet antingen erinrar sig något eller känner igen något av brottshändelsen beroende av om vederbörande ska berätta på egen hand eller svara på frågor. Tid, rum och emotioner mm kan påverka återgivningsfasen. Ju längre tiden blir mellan upplevelse och återgivning, ju mer ökar risken för inkorrekt information, därför är det oerhört viktigt att så snabbt som möjligt att få ut så mycket information från minnet som det går innan minnet blir svagt (Memon et al, 2003). Minnesåtergivning kan enligt studier skilja sig från individ till individ även om man använder sig av samma teknik för minnesåtergivning. En förklaring till detta är att personliga egenskaper påverkar, såsom t.ex. hemförhållanden, kulturell bakgrund, utbildning, intellektuella svagheter, fysisk och mental hälsa, tidigare kontakt med polisen och traumatiska upplevelser (Memon et al, 2003). Kunskap om individen gör det möjligt att möta människan efter dennes behov och förutsättningar vilket är positivt för ett kontaktskapande som kan leda till bra minnesåtergivning (Memon et al, 2003).
Sarwar (2011) kom fram till att ögonvittnen ofta delar med sig av den bevittnade brottsliga händelsen med sina vänner och familj innan de har blivit intervjuade av utredare. Detta kan leda till negativa konsekvenser för ögonvittnets minne. Diskussionsprocessen som vittnet för med sina anhöriga får folk att tro att de har sett saker de inte har sett och förvränger minnet, ju oftare ett vittne har återberättat och diskuterat sin historia, desto mer ökar risken för fel (Sarwar,2011). Enligt Sarwar (2011) och (Holt et al, 2015) är det allmänt känt att repetition förbättrar minnet av det upprepade innehållet, då kan man också kunna tro att diskutera detaljerna i ett bevittnat händelse också skulle förbättra minnet av de diskuterade detaljerna i en händelse. Det behöver emellertid inte vara så eftersom att återberätta och diskutera är två olika fenomen. När man återberättar, berättar man för någon eller några flera gånger utan att dessa personer frågar tillbaka eller kommenterar och när man diskuterar med någon kan frågor och kommentarer uppstå och detta kan öka risken för fel i minnet. Det är viktigt att komma ihåg också att minnet av en händelse påverkas inte bara av händelsen själv och omständigheterna när det rapporteras, utan också av det som sker under tiden, alltså tiden mellan där händelsen lagras i minnet för första gången och när den rapporteras (Sarwar, Innes-Ker, Allwood, 2011).
4 Korrekthet i minnesåtergivning
Vår förmåga att hämta ett minne påverkas inte bara av den ursprungliga stimulansens natur såsom. särskiljningsförmåga utan också av miljö, biologiska och psykologiska faktorer. För flera år sedan rapporterade två svenska forskare (Christiansson & Nilsson, 1989) ett fall om en ung kvinna som blev våldtagen när hon var ute och tog en joggingrunda. När hon hittades av en förbi passerande person var hon i chocktillstånd och kunde inte minnas något av händelsen. De tre första månaderna efter händelsen tog polisen henne flera gånger till brottsplatsen för att hon möjligtvis skulle minnas mer av händelsen, men hon kunde inte minnas överfallet men hon kände sig känslomässigt väckt (explicit minne). När hon en dag skulle ta en joggingrunda strax efter besöket av brottsplatsen kunde hon medvetet minnas våldtäkten. Hur kommer det sig att hon började minnas? En möjlighet, som är baserad på encoding specificity principle (Holt et al, 2015) säger att minnet förbättras när förhållanden som är närvarande vid hämtning (joggingrundan) matchar de som var närvarande under inkodning (joggingrundan vid överfallet). När stimuli som är associerade med en händelse blir kodade som en del av minnet kan de senare fungera som ledtrådar. Det är vanligtvis lättare att komma ihåg något i samma miljö som den ursprungligen inkodades för (context-dependent memory) (Holt et al, 2015).
Minnet är också en konstruktiv process där minnen konstrueras från olika källor av lagrad information och att det kanske inte är så säkert och exakt så som vi vill tro att det är. Att hämta information från episodiska minnet är inte samma sak som att återblicka digitalt. Våra minnen är ofta ofullständiga och otydliga. Man kan bokstavligen konstruera, eller rekonstruera, ett minne genom att foga samman bitar av lagrad information på ett sätt som verkar riktigt och korrekt, vilket egentligen är minnen som faktiskt kan vara felaktiga (Holt et al, 2015). Falska minnen brukar typiskt definieras som just felaktiga uppfattningar om tidigare händelser som blivit införlivade i minnet, och upplevs som genuina minnen (Heaps & Nash, 1999; Lampinen, Neuschatz & Payne, 1998). Alla minnen som av olika anledningar under en period varit otillgängliga för individen, t.ex. som följd av att individen undertryckt dem, är inte falska. Av centralt intresse för att bedöma sanningshalten i dem är på vilket sätt individen återfick sina minnen samt utreda vilka bevis som ger stöd åt minnena. En annan intressant aspekt i sammanhanget är undertryckta (repressed) minnen samt förekomsten av dessa. Något som undersöks både experimentellt och genom fallstudier. Brewin et al. (1996) och Brewin och Andrews (1998) menade att litteraturen på området antyder att dissociation och repression innebär en förekomst av en kognitiv mekanism som inhiberar en aktivering av representationer för en traumatisk händelse.
5 Bedömning av korrekthet i minnesåtergivning
Vittnets minnesrapportering och konfidensbedömningar av sina rapporterade minnen är viktig information i kriminaltekniska sammanhang. Minnet hjälper oss att förstå detaljerna i brottshändelsen och vittnets konfidensbedömningar ger hjälp att förstå korrektheten av dessa minnen (Sarwar, Innes-Ker, Allwood, 2011). Minnet från ögonvittnen har i flera år varit ett samtalsämne i forskning p.g.a. dess viktiga betydelse, är minnet trovärdigt eller inte? Och hur kan man på bästa möjliga sätt få en trovärdig minnesåtergivning? Frågor som dessa är av betydelse och kan vara komplexa p.g.a. individuella skillnader av både tjänstemän inom rättsväsendet och ögonvittnen (Bond & DePaulo, 2008). Lindholm (2008) undersökte detta i en studie där poliser, domare och vanliga individer utan rättslig erfarenhet utgjorde undersökningsdeltagarna. Lindholm utgick ifrån att både poliser och domare borde ha en bättre bedömningsförmåga än en vanlig individ utan erfarenhet alls. Deltagarna fick bedöma tillförlitlighet hos vittnen som presenterades antingen i textformat eller som videoinspelning. Resultatet visade att poliser var bättre än både domare och vanliga individer på att bedöma tillförlitlighet hos vittnen. Vidare gjordes det fler korrekta bedömningar av de transkriberade vittnesmålen än av de visuellt presenterade vittnesmålen i Lindholms (2008) studie. Deltagarna i denna studie visade även en generellt högre självskattad säkerhet av sin bedömning när de gjorde korrekta bedömningar än när de gjorde felaktiga sådana oavsett om bedömningarna grundades på skriftlig eller visuell presentation. Enligt Lindholm (2008) kan resultat av studien bero på att poliser dels har ett intresse och erfarenhet av vittnesmål, dels är mer tränade i färdigheter att kunna urskilja korrekta vittnesmål från felaktiga. De exponeras även dagligen för vittnesmål av varierande kvalitet och får därför också fler möjligheter till feedback på sina bedömningar till skillnad från både domare och vanliga individer. Ett antal övertygande forskningsstudier antyder att minnet är känslig och formbar (Wixted, Mickes & Fisher, 2018), därför kan det vara extra lämpligt att använda rätta procedurer för att inte riskera att förorena minnet. Enligt Wixted et al (2018) kan de rätta procedurerna vara, 1. Att vittnet inte utsätts för tidigare förvrängd och förorenad information, 2. Att vittnets minne undersöks för första gången. 3. Att vittnen inte blir lurade att ge önskad information genom att använda tvetydiga intervjufrågor. 4. Att vittnets metakognitiva övervakning leder till att vittnet svarar, antingen genom att hålla ett svar om det är osäkert eller tydligt rapportera vittnets förtroende. 5. Att utredaren är känslig för vittnets förtroendenivå som bygger på svar med högt förtroende medans man lägger mindre vikt till svar med lågt förtroende. När sådana förhållanden uppnås är det sannolikt att ögonvittnets minne blir tillförlitlig (Wixted et al, 2018).
Ett uppmärksammat och framgångsrikt sätt att intervjua både vuxna och barn i dagens samhälle är den Kognitiva Intervjun. En minnesförhöjande intervjuteknik som ger betydligt mer information och tillika korrekt sådan än många andra intervjumetoder. Intervjutekniken är känd för att ha en stödjande
6
och funktionell närmande som minskar risken för påverkan av missledande frågor/information, och därtill, en stödjande approach minskar ångest, ökar motstånd mot vilseledande frågor och information samt ökar graden av korrekt information (Memon, Meissner & Fraser, 2010).
Självsäkerhet och minnet
Om man är väldigt självsäker i sitt minne är det troligt att man minns korrekt då? I en studie frågade Ost, Vrij, Costall och Bull (2002) deltagare om bilolyckan som tog livet av prinsessan Diana 1997. I studien fann de att 44 % av deltagarna sa att de hade sett en videoinspelning på tv-nyheterna under den perioden som visade bilolyckan äga rum. Men en sådan videoinspelning på tv-nyheterna visades aldrig, ändå var dessa deltagare lika självsäkra i sitt minne som de deltagare som sa att de inte såg någon videoinspelning på nyheterna. I en annan studie från USA av Pezdek, (2003), frågades deltagarna som bestod av amerikanska högskolestudenter från tre olika delstater i USA, gällande terroristattackerna 9/11. Frågan var. Såg du videoinspelningen på tv när första planet slog det första tornet den 11 september? Sammantaget sa 73 % av studenterna ja. Eftersom en videoinspelning av det första planet som kraschade inte sändes förrän efter den 11:e September svarade de felaktigt, inte nog med det, de som svarade felaktigt var mer säkra i deras minne än de studenter som korrekt sa nej. Många forskare har genom åren studerat relationen mellan självsäkerhet och korrekthet av minnesåterhämtning både med barn och vuxna och med olika typer av event och kommit fram till att självsäkerhet inte är korrelerad med korrekthet (Wixted & Wells, 2017). Sammantaget är relationen mellan självsäkerhet och korrekthet av minnesåterhämtning svag, men särskiljande och emotionella väckande event i våra liv har en fördel för minnet (Holt et al, 2015).
Minneshämtning genom ledtrådar
Att lagra information är värdelöst om man inte har möjlighet att hämta den. Ett bra sätt för att kunna återkalla minnen är minnesledtrådar, stimuli som aktiverar information som lagras i det episodiska minnet oavsett om den är intern eller extern (Holt et al, 2015). Om jag frågar en person ”Har du sett Stefan idag”? Då fungerar ordet Stefan då som en ledtråd. Ett annat exempel kan vara ett fotografi från ett familjealbum som kan agera som en ledtråd som triggar minnen av en släkting. Namnet på låten som spelades när man dansade för första gången tillsammans blir en ledtråd för just den speciella dagen. Ledtrådar behöver inte alltid vara i form av ett ord eller en fras. De kan också vara en speciell doft, en plats eller till och med ett ljud. Om du skulle återvända till den plats där ett minne först förvärvades har man större chans att komma ihåg en händelse som ägde rum där. Kapaciteten som minnet tillhandahåller är oändlig. Information i minnet kanske inte är tillgängligt för stunden man behöver den men det betyder inte att den har försvunnit från systemet. När man väl upplever stimuli av olika slag försvinner det inte, det gäller bara att kunna hämta det och ledtrådar hjälper till
7
framgångsrikt med detta (Holt et al, 2015). Ett effektivt sätt att kunna förbättra vittnesbedömningar skulle kunna vara att koppla ledtrådar till korrekthet av minnet. I en studie av Smith och Clark, (1993) fann man att människor använder mer pauser och ” kanske”, ”jag tror” när de svarar fel än när de svarar rätt. Samma fenomen skulle kunna vara så för vittnen också. En följd blir att man borde kunna träna personer på att hitta dessa ledtrådar, ansträngning genom pauser, ”jag tror” ”skulle kunna” i vittnens svar, och på så vis förbättra vittnesbedömningar.
Syftet med denna studie är att undersöka om bedömning av vittnen kan förbättras genom att vanliga individer förlitar sig på ”minnesledtrådar” när de bedömer vittnesutsagor. Hypotesen var att deltagare som informeras om att människor oftare minns fel när de pausar och uttrycker osäkerhet (”kanske”, ”skulle kunna vara”) kommer att vara bättre på att bedöma korrekthet i minnen, jämfört med personer som inte får information om dessa ledtrådar.
Metod
Undersökningsdeltagare
Av de 40 deltagare i studien som bestod av psykologi studenter från Stockholms universitet, var det 22 kvinnor och 18 män med en genomsnittsålder på 28,18 (SD = 6,79) år och ett åldersspann på 18 år till 49 år. Experimentet utfördes på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Det utfördes under två omgångar där 40 deltagare utgjorde urvalet och rekryterades frivilligt genom informationsblad som lades upp på institutionen och genom automatiskt utskickad mail till alla studerande som hade registrerat sin email adress för att delta i något experiment. Som kompensation erhöll deltagarna obligatorisk experimenttid (EE-tid).
Material
Materialet innehöll en version av enkät för testgruppen och en för kontrollgruppen med 20 olika vittnesutsagor. Dessa vittnesutsagor skapades av transkribering av muntliga vittnesmål från en tidigare forskningsstudie (Lindholm, 2008). I den föreliggande studien fick deltagare se en video med iscensatt brott för försökspersoner (studenter) och de fick agera vittne. Samtliga enkätversioner bestod av liknande exempel på vittnesutsagor men med olika frågor och svar, eftersom varje vittne berättade sin egen utsaga. Antal påståenden per vittne varierade mellan 31 – 72. Påståenden i vittnesutsagorna som skulle bedömas hade valts utifrån kriteriet att de skulle kunna klassificeras som korrekt eller fel, varav ca 76% var korrekta och 24% felaktiga. Dessa påståenden var fetmarkerade och började/slutade
8
med ett §-tecken för att det ska vara tydligt för deltagaren för vad som ska bedömas. För att manipulera bedömningsgrunden för deltagarna skiljde instruktionerna åt. I testgruppen skulle deltagarna göra sin bedömning utifrån kunskapen att felaktiga påståenden oftare innehöll pauser längre än 2 sekunder och uttryck som förminskade styrkan i ett påstående t.ex. ”kanske”, ”kan ha varit”, ”tror”, jämfört med korrekta påståenden. I kontrollgruppen skulle deltagarna bedöma spontant utifrån sina egna kunskaper om vad som skiljde korrekta och felaktiga påståenden utan att ha kunskapen om att dessa ledtrådar.
Procedur
Experimentet är ett test för att ta reda på deltagarnas förmåga att bedöma korrekthet av ögonvittnes uttalande. Deltagarna fick kort information om hur experimentet skulle utföras och vad den handlade om utan att avslöja syftet med undersökningen. Informationen gavs i två olika instruktionsblad som deltagarna fick slumpmässigt i samband med själva enkäten, ett instruktionsblad för testgruppen och ett för kontrollgruppen. I instruktionsbladet tilldelades information om hur experimentet går till. En viss del av information var likadan för båda grupperna, som att deltagarna ska först läsa hela vittnesmålet. När de väl läst igenom allting skulle de sedan bedöma påståenden som var fetmarkerade och inleddes med §-tecken. Varje påstående var också numrerat med en siffra, där en stor siffra angav vilket nummer påståendet hade och små siffror inom parentes angav tid i sekunder som vittnet var tyst, pausade eller tänkte efter. Sedan fick deltagarna på ett svarsblad ihop med vittnesmålet döma vittnesmålet för att bedöma om vittnets uttalande är korrekt eller fel. Experimentet utfördes individuellt med andra deltagare men utan kommunikation med varandra i ett grupprum. Vid behov hade deltagarna möjlighet att fråga under experimentets gång om det var något de inte förstod. Deltagandet tog mellan 15- 25 minuter. Deltagarna gav sitt samtycke om deltagande och informerades om att det var frivilligt att delta i experimentet och de kunde avbryta deltagandet när helst dem så önskade. All insamlat material kom att behandlas konfidentiellt, att medverkan var anonym och resultatet av studien skulle endast presenteras på gruppnivå.
Resultat
För att jämföra felaktiga och korrekta bedömningar mellan experimentgrupp och kontrollgrupp gjordes först ett Chi2 test. Testet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad x2 (1, N = 1916)
9
Eftersom majoriteten av vittnens påståenden var korrekta (76%) skulle deltagarna som bedömde vittnena få många rätt genom att kryssa ”korrekt” på alla påståenden. För att undersöka om någon grupp var mer benägen att svara ”korrekt” i bedömningen att vittnens påståenden gjordes ett t-test. Där fann man heller ingen någon signifikant skillnad mellan grupperna (Figur 1). Deltagarna i experimentgruppen hade i genomsnitt (M = 66,5, SD = 10,5) och kontrollgruppen hade i genomsnitt (M = 65,7, SD = 10,9), t (38) = 0.23, p = 0.751.
Tabell 1. Antal korrekta och felaktiga bedömningar av vittnesmål i experimentgruppen och kontrollgruppen. ______________________________________________________________________________________ Bedömningar
Felaktiga Korrekta Totalt ____________________________________________________________________________________ Kontrollgrupp 324 634 958 Experimentgrupp 330 628 958 Totalt 654 1262 1916 ______________________________________________________________________________________
Figur 1. Medelvärdet i procentuellt antal påståenden som deltagarna bedömde som ”korrekt”. Felstolpar anger standardavvikelse.
Diskussion
Syftet med denna undersökning var att testa en metod för vittnesbedömning som innehöll ”ledtrådar” som förväntades förbättra korrektheten i bedömningen av vittnesmål. Hypotesen var att deltagare bättre skulle kunna bedöma korrekthet i vittnesutsagorna när de informerades av dessa ”ledtrådar”
10
jämfört med kontrollgruppen. Resultatet visade att ingen statistiskt signifikant skillnad fanns mellan experimentgruppen som fick bedöma genom kunskap av ”ledtrådar” och kontrollgruppen som fick bedöma spontant genom sin egen kunskap. Studien fann inget stöd för att ”ledtrådar” kan vara till hjälp för att bedöma korrekthet och felaktighet av vittnesmål.
Det resultat som uppnåddes kan bero på flera olika faktorer. Kontrollgruppen kan ha möjligtvis förlitat sig och använts sig av de ledtrådar som fanns i vittnesutsagorna fastän det inte fanns information om det i instruktionsbladet som gavs, möjligtvis hade manipulationen ingen effekt. En annan faktor för det icke signifikanta resultatet mellan grupperna kan ha varit att individer som i detta fall deltagare, kan ha kännedom om tveksamheter och självsäkra beteenden gällande återgivning, speciellt om experimentdeltagarna är psykologistudenter som möjligtvis studerar beteende i olika former. I denna studie fanns ingen djupare kunskap om undersökningsdeltagarna. Deltagarna kan ha haft svårt att förstå instruktionerna eller vittnesutsagorna vilket kan medföra dålig bedömningen och påverka resultatet (Smith & Clark, 1993). Bra förståelse för studien skulle möjligtvis ge bättre bedömning av korrekthet och därmed påverka resultatet. Slumpen kan även ha inverkat och genererat synnerligen dåliga bedömare i experimentgruppen och bra bedömare i kontrollgruppen.
De vittnesutsagor som användes i studien var transkriberade från personer (studenter) som vittnat om ett brott på en film (Gustafsson, Lindholm & Jönsson, 2018). ”Riktiga” vittnen kan vara påverkade av de känslor som uppstått under brottshändelsen. Det går att spekulera i om vittnesutsagor från riktiga vittnen kanske skiljer sig från de som producerats under en undersökning genom exempelvis formuleringar, ordval eller andra faktorer. Själva minnesåtergivningen är dock densamma i båda fallen och det är ju det som bedömdes i den aktuella studien. Detta är aspekter att beakta i en framtida studie där studiens upplägg kan omarbetas.
Resultatet i den aktuella studien hade begränsade möjligheter att kunna generaliseras till den population studien är tänkt att uttala sig om, det vill säga domare, poliser och civilutredare inom rättsväsendet, då stickprovet utgjordes av psykologistudenter vid Stockholms universitet. Dessa arbetar inte till vardags med att bedöma vittnesmål och har därför ingen erfarenhet av denna typ av bedömningar (Lindholm, 2008).
Medelåldern 29 år kan inte heller anses vara representativ för den population resultatet är tänkt att generaliseras till. Att bedöma vittnesmål har visats sig vara enklare för erfarna tjänstemän som tex. poliser med många års erfarenhet av utredningar och brott (Lindholm, 2008). De 20 olika vittnesutsagorna i studien skiljde sig åt både i innehåll och tidsmässigt, detta kan ha påverkat på ett
11
sätt som inte tillförde någon förbättring i bedömningsförmåga. Men i verkliga sammanhang kan man inte styra i förväg hur många frågor som man ska ställa till ett vittne och hur lång tid det tar. En styrka med studien var att många olika vittnesutsagor användes, vilket möjligtvis förbättrar validiteten. En annan styrka är att experimentets vittnesutsagor visade hela vittnesmål istället för att bara vissa påståenden, detta medför till att deltagare fick en mer klar bild av hur vittnet pratar.
Människan är en komplex varelse, där hjärnan och minnet utgör en stor del. Vårt beteende och reaktionsförmåga skiljer sig från individ till individ (Holt et al, 2015). Även om vi kan komma fram till bra metoder genom forskning betyder det inte att dessa metoder kommer att vara effektiva för alla, men vi kan alltid fortsätta utveckla teorier och metoder. Förutsättningarna för en sådan studie är väldigt bra eftersom man har fått fram bra data från tidigare liknande studier. I vissa fall vid liknande forskning brukar man använda sig av videoinspelningar, men i den här studien har det inte varit nödvändigt. Man har genom forskning kommit fram till att människor är bättre med att bedöma texter än videoinspelningar (Lindholm, 2008).
Av den här studien kan inga slutsatser dras. Det är dock oerhört viktigt att vittnesbedömningar genomförs på ett korrekt sätt för att undersöka om målsägande eller vittne kan känna igen (identifiera) en viss person, ett föremål eller någon annan särskiljande faktor från ett visst tillfälle. Rätt bedömning av ett vittnesmål kan vara en ovärderlig tillgång i en brottsprocess, en bristfällig vittnesbedömning kan däremot helt sakna värde eller till och med försvåra en brottsutredning (RPS,2005). Det finns därför ett stort värde i att fortsätta undersöka vad som påverkar, och kan förbättra, bedömningar av vittnesutsagor, för att sedan tillämpas yrkesmässigt av civilutredare, poliser och domare.
12 Referenser
Bond jr, Charles F, & DePaulo, Bella M. (2008). Individual Differences in Judging Deception: Accuracy and Bias. American Psychological Assosiation, vol. 134, No. 4, 477-492, DOI: 10.1037/0033-2909.134.4.477
Brewin, C. R., & Andrews, B. (1998). Recovered memories of trauma: Phenomenology and cognitive mechanisms. Clinical Psychology Review, 18(8), 949-970. DOI: 10.1016/S0272-7358(98)00040-3
Christianson, S. Å, & Nilsson, L.-G. (1989). Hysterical amnesia: A case of aversively motivated isolation of memory. In T. Archer & L.-G. Nilsson (Eds.), Aversion, avoidance, andanxiety: Perspectives on aversively motivated behavior (pp. 311–322). Hillsdale, NJ: Edbaum.
Gustafsson, P. U., Lindholm, T., & Jönsson, F. U. (2018). Predicting accuracy in eyewitness testimonies with memory retrieval effort and confidence. Manuscript in preparation.
Heaps, C.M., & Nash, M. (2001). Comparing recollective experience in true and false autobiographical memories. Journal of Experimental Psychology: Learning, Memory, and Cognition, 27(4), 920-930. DOI. 10. 1037/0278-7393.27.4.920
Holt, N. Bremner, A. Sutherland, E. Vliek, M. Passer, M. W., & Smith, R E. (2015). Psychology: The Science of Mind and Behaviour. 3:rd edition. Mc Graw-Hill Education.
Lindholm, T. (2008). Who Can Judge the Accuracy of Eyewittnes Statements? A Comparison of Proffesionals and Lay- Persons. Applied Cognitive Psychology, 22: 1301-1314, Wiley InterScience, DOI: 10.1002/acp.1439
Malloy, L. C., La Rooy, D. J., Lamb, M. E., & Katz, C. (2011). Developmentally sensitive interviewing for legal purposes. In M. E. Lamb, D. J. La Rooy, L. C. Malloy, & C. Katz (Eds.), Children's testimony: a handbook of psychological research and forensic practice (2nd ed., pp. 1-13). (Wiley Series in the Psychology of Crime, Policing and Law). Chichester: Wiley-Blackwell. DOI: 10.1002/9781119998495.ch1
13
Memon, A., Meissner, A.C., & Fraser, J. (2010). THE COGNITIVE INTERVIEW: A Meta-Analytic Review and Study Space Analysis of the Past 25 years. Psychology, Public Policy, and Law, American Psychological Association. 16, 340–372, DOI: 10.1037/a0020518
Memon, A. Vrij, A., & Bull, R. (2003). Psychology and Law: Truthfullness, Accuracy and Credibility, 2:nd ed. John Wiley & Sons Ltd.
Ost, J. Vrij, A. Costall, A., & Bull, R. (2002). Crashing memories and reality monitoring: Distinguishing between perceptions, imaginations and `false memories`. Applied Cognitive Psychology, 16(2), 125-134, DOI: org/10.1002/acp.779
RPS (Rikspolisstyrelsen), (2005). Vittneskonfrontation. ISSN 0283-1171
Sarwar, Farhan. (2011). Eyewitness testimonies: The memory and meta-memory effects of retellings and discussions with non-witnesses. Department of Psychology, Lund University.
Sarwar, F. Allwood, C, M., & Innes-Ker, Å. (2011). Effects of Communication with Non-witnesses on eyewitnesses` Recall Correctness and Meta-cognitive Realism. Department of Psychology, Lund University. 25: 782-791. DOI: 10.1002/acp.1749
Smith,V, L., & Clark, H, H. ( 1993 ). On the Course of Answering Questions. Journal of Memory and Language. 32: 25-38
Wixted, J, T. Mickes, L., & Fisher, R, P. (2018). Rethinking the Reliability of Eyewitness Memory. Association for Psychology Science. 13(3). 324-335. DOI: 10.1177/1745691617734878
Wixted, J, T., & Wells G, L. (2017). The Relationship Between Eyewitness Confidence And Identification Accuracy: A New Synhtesis. Psychological Science in the Public Interest. 18(1), 10-65, DOI: 10.1177/1529100616686966
