ENSKILDA HÖGSKOLAN STOCKHOLM EXAMENSARBETE
Teologiska programmet KandidatuppsatsVT20 Bibelvetenskap, Gamla testamentet
Tidiga och medeltida judiska och
kristna tolkningar av Genesis 2:25 -
3:24
en jämförande analys
Författare: Rebecca Holmgren
Handledare: Josef Forsling Enskilda Högskolan StockholmEngelsk titel: Early and Medieval Jewish and Christian Interpretations on Genesis 2:25-3:24: A Comparative Analysis
Innehållsförteckning
1 Inledning 3 1.1 Introduktion 3 1.2 Syfte 4 1.3 Frågeställning 4 1.4 Avgränsning 4 1.5 Forskningsgenomgång 5 1.6 Uppsatsdisposition 61.7 Teori och Metod 6
2 Bakgrund 7
2.1 Textens tillkomsthistoria 7
2.2 Genomgång av överträdelsen och trädet som ger kunskap om gott och ont 8
3 Tolkningar 10
3.1 Irenaeus av Lyon 10
3.1.1 Person, kontext och teologi 10
3.1.2 Irenaeus övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:24 12 3.1.3 Irenaeus tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger
kunskap om gott och ont 13
3.1.4 Sammanfattning 15
3.2 Rashi 15
3.2.1 Person, kontext och teologi 15
3.2.2 Rashis övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:24 17 3.2.3 Rashis tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger kunskap
om gott och ont 18
3.2.4 Sammanfattning 20
3.3 Ibn Ezra 21
3.3.1. Person, kontext och teologi 21
3.3.2 Ibn Ezras övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:2 23 3.3.3 Ibn Ezras tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger
kunskap om gott och ont 24
3.3.4 Sammanfattning 26
3.4 Martin Luther 27
3.4.1 Person, kontext och teologi 27
3.4.2 Luthers övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:24 28 3.4.3 Luthers tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger kunskap
om gott och ont 30
3.4.4 Sammanfattning 33
4 Likheter och skillnader 34
5 Slutsatser och avslutande reflektion 36
1 Inledning
1.1 Introduktion
Berättelsen i Genesis 3 har fascinerat människor genom tiderna. Hur Adam och Eva lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten är något som de flesta känner till utan att för den skull vara bekännande troende. Den är helt enkelt en av våra mest kända myter som påstås säga något viktigt om människans villkor i den här världen. Men vad handlar den om, vad är det den vill säga och är det relevant för oss som lever idag? Vad är det för fel med att vilja ha kunskap, det vill säga varför hade Gud förbjudit människan att äta av frukten från kunskapens träd? Är inte det något bra? Eller handlar det om, som författaren Karen Armstrong hävdar, en annan typ av kunskap än den vi vanligtvis tänker på idag när vi associerar till begreppet? Armstrong menar att kunskap i Bibelns mening inte är detsamma som en hellenistiskt inspirerad, vetenskaplig definition där man söker finna fakta om världen vi lever i. Snarare handlar det om en praktisk kunskap om hur man kan få leva ett gott liv. Det är något som kräver insikt och visdom eftersom vi måste leva med våra tillkortakommanden, i en brusten värld (Armstrong, 1996:16-17, 25-26).
Är Edennarrativet i Genesis 3 främst en berättelse om hur synden kom in i människors liv eller handlar den om något annat? Dessa frågor vill jag försöka besvara i denna uppsats genom att söka mig tillbaka till några tidiga uttolkare. För mig personligen har det känts viktigt att informera mig om tidiga tolkningar av berättelsen för att få en grund att stå på innan jag ger mig i kast med nutida. Detta för att kunna handskas respektfullt med berättelsen i en samtida läsning.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur berättelsen i Genesis 2:25 - 3:24 mottagits och tolkats inom tidig och medeltida judendom och kristendom, samt att undersöka likheter och skillnader i tolkningarna. Målet för uppsatsen är att skapa en grundläggande förståelse för berättelsens receptionshistoria inom dessa traditioner.
1.3 Frågeställning
Syftet med uppsatsen är undersöka vad berättelsen i Gen 2:25-3:24 handlar om i tidig och medeltida judisk och kristen tradition. De övergripande frågeställningarna är: På vilka avgörande punkter skiljer de sig åt? Vad i tolkningarna har bestått? I vilken kontext har de tillkommit?
Genom kristendomens historia har berättelsen till stor del kommit att handla om ett fall, syndafallet och om synd och arvsynd. Min fråga blir hur man har sett på det inom judendomen. Ett annat tema som väcker frågor är vad som menas med trädet som ger kunskap om gott och ont. För att begränsa och fördjupa genomgången kommer jag att titta närmare på två frågor inom dessa fält:
*Hur ser tidiga uttolkare på överträdelsen, var det en synd, en olydnad eller något annat och vad består den i så fall av?
*Hur förstår tidiga uttolkare trädet som ger kunskap om gott och ont?
1.4 Avgränsning
En sökning via scholar.google.com på orden genesis 3 + fall + adam + eve gav 90 800 träffar 20200401. Detta illustrerar att materialet som behandlar Gen 2:25 - 3:24 är mycket omfattande och visar på vikten av avgränsning inom ramen för kandidatuppsats. Uppsatsen kommer inte att handla om hela skapelseberättelserna och deras receptionshistoria. Den kommer heller inte att ta upp samtida tolkningar. Jag har istället velat koncentrera mig på fyra uttolkares förståelser av Gen 2:25 - 3:24, två judiska och två kristna. De två judiska är ungefär samtida; Rashi och Ibn Ezra. Båda har skrivit två av de mest inflytelserika judiska kommentarerna till Pentateuken genom tiderna (Strickman & Silver 1998:xiv). De två kristna är Irenaeus av Lyon och Martin Luther. Jag har valt att undersöka deras förståelse av berättelsen utifrån att de är framstående uttolkare inom sin religion och att deras respektive tolkningar har fått stor betydelse, inte bara för sin samtid, utan också genom historien. För att rymma arbetet inom kandidatuppsatsens ramar har jag i min analys valt att fokusera på hur överträdelsen och trädet med kunskap om gott och ont har uppfattats och tolkats.
Vidare har jag valt att utgå från texten så vi finner den i Bibel 2000, och citat i uppsatsen är hämtade därifrån om inget annat anges. Översättningsfrågor kommer dock att diskuteras i relation till den hebreiska texten.
1.5 Forskningsgenomgång
I augusti 2014 hölls en konferens på temat ”Where are you Adam? A New Understanding of Adam in Jewish-Christian-Muslim Context” vid Åbo Universitet, Finland. En av konferensens centrala frågor var hur Edennarrativet formats och tolkats i olika kontexter genom tiderna. Två antologier bestående av föreläsningarna publicerades (Adam and Eve Story in the Hebrew Bible and in Ancient Jewish Writings including the New Testament respektive Adam and Eve Story in Jewish, Christian and Islamic Perspective) och flera artiklar i dem belyser receptionshistorien om än inte i en direkt jämförande mening. De båda antologierna belyser Edennarrativets mångfald av tolkningar inom tidig och medeltida judendom, kristendom och islam och hur de kommit att formas av sina respektive kontexter samt influerat varandra.
Burton L. Visotsky forskar på tidig rabbinsk litteratur och skrifttolkning. Han jämför dem med de tidiga kyrkofädernas verk och verk från tidig islam. Dock har jag inte kunnat hitta något publicerat arbete av honom där han jämför deras tolkningar av Edennarrativet. En artikel av honom, Genesis in Rabbinic Interpretation, finns utgiven i essäsamlingen The Book of Genesis. Composition, Reception and Interpretation från 2012.
Hanneke Reuling skriver i sin avhandling från 2004 After Eden: Church Fathers
and Rabbis on Genesis 3:16 - 21 om tidig judisk och kristen receptionshistoria av en del av Genesis 3, närmare bestämt verserna som handlar om konsekvenserna av överträdelsen.
Peter Lanfer analyserar i sin bok från 2012 Remembering Eden: the reception
history of Genesis 3: 22-24 två verser av berättelsen och hur de har tolkats och
mottagits.
Gary A. Anderson behandlar receptionshistorien av Gen 3 och dess perspektiv på synd, förlåtelse, ondska och sexualitet i sin bok The Genesis of Perfection: Adam and Eve in Jewish and Christian Imagination från 2001. Här lyfts fram inte bara tidiga
judiska och kristna tolkningar som kommit att bli normerande utan också apokryfa och utombibliska tolkningar av Edennarrativet.
Det jag önskar tillföra är en jämförande analys av hur fyra tongivande judiska och kristna uttolkare tolkat berättelsen på punkterna överträdelse samt trädet som ger kunskap om gott och ont.
1.6 Uppsatsdisposition
Den här uppsatsen innehåller sex kapitel. I det första ger jag först en kort inledning till min ingång i och intresse för texten. Den följs av uppsatsens formalia; syfte och frågeställningar, avgränsning, forskningsgenomgång, disposition samt teori och metod. I det andra kapitlet ges en bakgrund till texten med dess tillkomsthistoria samt hur några bibelkommentarer ser på överträdelsen och trädet som ger kunskap om gott och ont. I det tredje kapitlet som utgör uppsatsens huvuddel, följer i kronologisk ordning fyra valda uttolkares förståelse av berättelsen samt en bakgrund av var och ens person, teologi och kontext. I kapitel fyra återfinns den jämförande analysen av tolkningarna, vilken följs av slutsatser och avslutande reflektioner i det femte kapitlet.
1.7 Teori och Metod
I denna uppsats kommer jag att använda mig av historisk analys för att jämföra olika tolkningar av texten. Metoden är receptionshistorisk vilket innebär studium av hur texten har tolkats och mottagits genom tiderna. Tolkningen sätts därmed in i uttolkarens personliga, tidsbundna filosofiska och religiösa sammanhang. Till metoden hör att välja ut ett antal uttolkare av signifikans, samt utvalda betydelsebärande delar av texten och jämföra dem. Genom att göra det kan man få syn på texten i ett nytt ljus och fördjupa förståelsen, vilket i sin tur kan vara berikande för förnyad tolkning. Till en texts receptionshistoria hör även dess tillkomsthistoria varför jag valt att även belysa den och relatera till de här studerade tolkningarna (Hayes & Holladay 2007:61; Roberts 2011:1; Vikström 2005:112-115).
2 Bakgrund
2.1 Textens tillkomsthistoria
Gen 1-11 som Gen 2:54-3:24 är en del av kan sägas utgöra en egen del, en prolog till Pentateuken (1-5 Mosebok) vars ämne är världens och mänsklighetens ursprung. Narrativet i Gen 3 är den första av berättelserna i Gen 1- 11 som handlar om människans olydnad och överträdelser. I kristen kontext är den liksom flera andra av berättelserna i urhistorien, en etiologi, d v s den vill förklara något om människans livsvillkor. En vanlig läsning av Gen 1- 3 har varit att mer eller mindre separera den från kap 4 - 11, vilket skett på bekostnad av helheten. Detta är en produkt av en kristen läsning som förutsätter skapelse och falloch där Gen 3 helt enkelt har kommit att kallas för syndafallet. I berättelsen talas det dock aldrig om ett fall (Westermann 1984:2-3, 53).
Tidigare har man ansett att skapelseberättelsen tillkommit före den babyloniska fångenskapen (500-talet f Kr.). Sedan 1970-talet lutar dock alltfler forskare åt att den nedtecknats under exilen eller strax efter den. Jean-Louis Ska menar att det skedde under den persiska perioden, medan den muntliga traditionen kan vara äldre än så. Vid tiden fanns det två konkurrerande skapelseberättelser, den i Gen 1 och den i Gen 2-3. De hade tillkommit ungefär samtidigt men i helt olika miljöer och därefter sammanfogats, därav skillnaderna i berättelserna. Kortfattat beskrivet så är berättelsen i Gen 1 skriven i en stiliserad, poetisk stil och med Gud på avstånd från skapelsen medan Gen 2-3 har en berättande stil och en antropomorf gudsbild med Gud som vandrar omkring i trädgården. Gen 1 anses vara nedtecknad av en från exilen återvändande prästerlig elit medan Gen 2-3 tillkommit i en folklig, agrar miljö bland israeliter som inte hade förts i exil (Ska 2008:16, 20-23).
De flesta religioner har berättelser på samma eller liknande teman som de i Gen 1-11 och inom primitiva kulturer var det vanligt med etiologiska myter på temat människans revolt och gudarnas straff. Oftast fördes de vidare muntligt under lång tid. Dagens forskning visar att skapelseberättelsen i Genesis 1-3 har influerats av tidigare och samtida närliggande kulturers berättelser om livets ursprung och människans
livsvillkor. Det verkar också vara så att den polyteism som ibland kan anas i delar av Genesis har sina rötter i mönster från närliggande polyteistiska kulturer. I den israelitiska monoteistiska kontexten omformades dessa uppfattningar till att Gud omgav sig med ett hov av änglar som vad delaktiga i skapelsen (Laato 2016:47-48). I en artikel från 2015 av Marjo C.A. Korpel och Johannes C. de Moor framgår det att berättelsen innehåller ekon från en kanaaneisk myt som återfunnits nedtecknad på lertavlor från 1200-talet f Kr och som Adam förekommer i (som en av flera gudar). I myten övertas Livets träd av en lägre gud som gör uppror mot högguden El och därför fördrivs av El ur paradiset. Han tar sig formen av en stor orm som tar över Livets träd och hindrar andra från att nå det. Han förgiftar det så att det blir ett dödens träd innan Adam med hjälp av andra gudar räddar trädet. Livet blir dock fr o m nu ändligt. Varken Adam eller hans hustru överträder något gudomligt bud i denna berättelse (Korpel & de Moor 2016:31-45). Det mesopotamiska Gilgamesheposet som finns bevarat i skrift berättar om en växt som bevarar evigt liv och som rycks undan av en orm (Westermann 1984:54-55). Ormens roll när den skrevs in i Gen 3 kan anses vara ett svar på synen på ormen som ett halvt gudomligt mytologiskt väsen med magiska krafter. Här blir den helt enkelt en bland många varelser som Gud skapat, utan några ockulta förmågor. Det är först under det första århundradet som den börjar betraktas som personifierad ondska, Satan (Sarna 1988:24). Det finns även goda belägg för en tolkning av skapelseberättelsen som säger att människan skapades dödlig. Den stöds dessutom av andra närliggande kulturers berättelser, ex Gilgamesheposet, där den dödliga människan får chansen att erövra odödlighet men misslyckas (Laato, 2016:54-55). Martin Meiser skriver i en artikel att inom judisk litteratur har Gen 3 ofta inte betraktats som en etiologi om hur synden kom in i människans liv. Där har den snarare varit en sedelärande berättelse som varnar för hur man inte ska leva om man vill undvika synd (Meisner 2016:43-44).
2.2 Genomgång av överträdelsen och trädet som ger kunskap om
gott och ont
Nedan följer en översiktlig genomgång av hur några olika bibelkommentarer ser på överträdelsen och trädet som ger kunskap om gott och ont.
Walter Bruggemann skriver i sin kommentar över Genesis att berättelsen inte handlar om ett fall eller om hur ondskan kom in i världen. Varken Gen 3 eller Gamla Testamentet i stort handlar om något av det (Bruggemann 1982:41). Gerhard von Rad menar att ormen går att se som en bild för ondskan i människans liv (von Rad 1972:93). Nahum Sarna benämner det som hände som en överträdelse utan fatala konsekvenser (Sarna 1989:24) medan Gordon Wenham menar att berättelsen om människornas olydnad är en modell för synden och dess konsekvenser som till slut blir dödliga (Wenham 1987:90).
Det går att förstå kunskap om gott och ont som en kunskap som bara Gud har. Gott
och ont är en så kallad merism. En merism uttrycker totalitet, något som omfattar allt.
Kunskap om allt ska förstås som kapacitet att fatta självständiga beslut angående mänsklig omsorg och välfärd (Sarna 1989:19). Det kan också syfta på en funktionell kunskap, i detta sammanhang en kunskap om vad som är bra och dåligt för människan i hennes strävan efter ett gott liv. Det syftar inte på den enskildes goda utan på vad som är bra för mänskligheten, i samstämmighet med hur begreppet ם ָ֖דאָ (‘adam) förstås som ett uttryck för kollektiv och mänsklighet, samt att människan är skapt för gemenskap. Med ont menas alltså inte ondskefullt i en moralisk mening, en bättre översättning som breddar förståelsen skulle kunna vara kunskap om gott och dåligt (Westermann 1984:241-243).
Begreppet עָֽרָו בוֹ֥ט (gott och ont) återfinns också i Deut 1:39 där det syftar på barn som ännu inte lärt känna gott och ont vilket talar för att det betyder att inte kunna hållas ansvarig för sina handlingar på grund av oskuldsfullhet. Att ta del av trädets frukt innebar att den intellektuella kapaciteten ökade, det öppnades nya mentala förmågor såsom att kunna reflektera och fatta självständiga beslut som en vuxen person (Sarna 1989:19).
Att det skulle kunna handla om reproduktiv/sexuell kunskap stöds av att människan liksom Gud kan skapa/avla (Westermann 1984:243). Berättelsens förhistoriska rötter i andra myter där ormen är en fallossymbol (Bruggemann 1982:42) skulle kunna tala för det även om Walter Bruggemann anser det långsökt.
Edennarrativet är det enda ställe där trädet med kunskap om gott och ont förekommer. Det tycks inte vara viktigt för narrativet att bestämma trädets karaktär. Det
råkar sammanfalla med huvudbudskapet att budet som Gud gett är viktigt (Bruggemann 1982:45).
Sammanfattningsvis framträder fyra perspektiv ur dessa bibelkommentarer; man kan se det som att berättelsen inte alls handlar om ett fall eller hur ondskan kom in i världen, eller tvärtom. Eller så kan man betrakta det som hände som en olydnad utan ödesdigra konsekvenser, alternativt som en synd med dödliga konskvenser.
Vad gäller trädet med kunskap om ont och gott så kan man sammanfatta det som att det kan vara en kunskap som omfattar allt, eller en funktionell kunskap om hur man skapar ett gott liv, alternativt en mognad som vuxna har till skillnad från barn eller en sexuell kunskap.
3 Tolkningar
3.1 Irenaeus av Lyon
3.1.1 Person, kontext och teologi
Irenaeus (ca år 130/140-ca 200) föddes troligen i Smyrna, Mindre Asien. Han anses av många vara den främste av de tidiga kyrkofäderna som verkade mellan de första apostlarna och Origines på 300-talet. Under sin ungdom hörde han biskopen i Smyrna, Polykarpos, predika och kom senare att bli lärjunge till honom. Polykarpos var i sin tur lärjunge till aposteln Johannes. Irenaeus kom att verka som missionär och hamnade i Lyon som vid den tiden samlade många människor från bl a Mindre Asien. I Lyon kom han att bli presbyter, motsvarande biskop och han blev känd som medlare och fredsstiftare mellan olika åsiktsgemenskaper eller trosinriktningar inom kyrkan. Han var varken exeget eller apologet och presenterade inte kristen tro som ett filosofiskt system utan vände sig till vanliga kristna, inte till lärda (Andrén 1997:9-10; Grant 1997:6)
Under antiken var målet för de tongivande uttolkarna att försvara innehållet i Skriften. De höll ofta fast vid en traditionell syn på författarskap, exempelvis att Mose hade författat Moseböckerna. De sökte också till varje pris överbrygga diskrepanser i texten och förklarade till exempel kronologiska motsägelser med Skriftens tidlöshet
(Hayes & Holladay 2007:54-55). Andra århundradets kyrkofäder var kunniga i de judiska skrifterna och under den här tiden började man också skriva av texterna från skriftrullar vördade i den judiska kontexten, till papyrusark som fler hade tillgång till, vilket ledde till många olika tolkningar och teologier. De var influerade av rabbinsk tolkning som hävdade att Adams fall i Gen 3 beskriver ett av människans upproriska tilltag mot Gud, inte Det stora upproret. Det senare sättet att se på fallet som Det stora fallet är främmande i deras teologi. Vid den här tiden började man också anse att budskapet i skrifterna var universalistiskt och gällde hela mänskligheten och inte bara det judiska folket. Det universalistiska budskapet framträdde inte minst i skapelseberättelsen i Gen 1-2 vilken blev grundläggande för kyrkofädernas argumentation (Bouteneff 2008:55-56, 85-87; Louth 2017:574).
Kyrkofäderna blev tvungna att utveckla och förfina sina tolkningar, ofta i polemik med andra uppfattningar som ansågs som irrläror och mot förtryckande auktoriteter. Många kristna led martyrdöden vid den här tiden. Irenaeus vände sig främst mot gnosticismen och deras spiritualiserade syn på människan. Gnostikerna hävdade att människan främst är själ och ande och det kroppsliga något lägre och ont. Irenaeus var tydlig med och betonade i polemik med gnostikerna att människan var skapad av materia och att det inte var något ont (Bouteneff 2008:83, 85; Minns 1994:59). Hon är både kropp och själ (Irenaeus 1997:14).
Irenaeus bibeltolkning var både kristocentrisk och trinitarisk. Han menade att det var viktigt att hålla fast vid och föra vidare den apostoliska tron och traditionen, såsom den hade lärts ut av de första lärjungarna. Hans mål var också att i en tid av många olika teologier och tolkningar visa att de judiska skrifterna och de kristna texterna, däribland evangelierna som hade börjat betraktas som normerande, hörde ihop och relaterade till varandra. Irenaeus menade att Kristus förutsagts av profeterna i de judiska skrifterna, i liknelser och allegorier. För att rätt förstå både skrifterna och Kristus, måste de läsas i ljuset av den korsfäste Kristus. Han kallade detta sättet att läsa, den så kallade tolkningsnyckeln, för Trons regel eller Sanningens regel. Det betyder också att trosinnehållet är relaterat till verkligheten och att det är treenigheten som håller ihop skriften (Bouteneff 2008:73-77, 85; Irenaeus 1997:18).
3.1.2 Irenaeus övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:24
Innan vi går in på forskningsfrågorna följer här en kort sammanfattning av Ireaneus tolkning i stort av Gen 2:25-3:24.
Människan skapades till Guds avbild. Från början var hon som ett barn; oskuldsfull, utan begär, lust och skam och den ondska som följer av det. Det är människans natur att vara som ett barn där relationen till Gud är en ostörd och perfekt helhet utan plats för ondska och skam. Tanken var att hon skulle växa upp och till slut bli den fullkomliga avbilden av Gud. Det skulle vara en gradvis utveckling som Gud skulle ha stöttat och väglett i sin oändliga men icke-påtvingande kärlek och tålamod. Det avbröts dock av människans olydnad när begär och skam kom in i hennes liv. Irenaeus ser det också som att eftersom Gud är en frälsande Gud måste det finnas någon att frälsa, för att Guds existens inte ska vara förgäves (Andrén 1997:10-11; Bouteneff 2008:82-84; Minns 1994:56).
Gud gav människan hennes natur; egenskaper och begränsningar. Begränsningarna har sin motsvarighet i budet som Gud ger i Gen 2:16-17: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” Budet innehåller allt för att relationen människa - Gud ska fungera. Det är givet för att skydda människan från tron på att hon är autonom och från att förstöra relationen till Gud. Människan kan inte leva ett fullgott liv för och genom sig själv. Hon är inte Gud (MacKenzie 2002:120).
Irenaeus syn på Adam och Eva är att de var verkliga personer men också att de vittnar om något som är närvarande i alla människors liv. Det som hände då har en symbolisk motsvarighet i våra liv idag på så sätt att vi misslyckas men att när vi ångrar oss får fortsätta på vägen för att bli mer lika Gud. Det är vi förutbestämda till, hävdar han och är en del av Guds frälsningsplan (Bouteneff 2008:80; Minns 1994:56-59). Irenaeus menar att även om Gud förvisar människan ut ur Paradiset så placerar han henne också i riktning mot och på vägen till Paradiset (Mc Kenzie 2001:126-127).
I sin tolkning av Gen 3 betonar Irenaeus att Gud är trofast, att han aldrig har övergivit människan och att han fortsätter ta ansvar för henne även efter fallet. Adam visar efter överträdelsen gudsfruktan, ånger, en känsla av att ha gjort fel, vilket är början på visdom (MacKenzie 2002:123, 129).
Sammanfattningsvis menar Irenaeus att relationen Gud - människa kan ses som relationen mellan förälder och barn som inte tar slut i och med en olydnad. Det gällde för Adam och Eva och det gäller för alla människor.
3.1.3 Irenaeus tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger
kunskap om gott och ont
I detta avsnitt följer analysen av Irenaeus syn på överträdelsen och trädet som ger kunskap om gott och ont.
I Bevis för den apostoliska förkunnelsen skriver Irenaeus med hänvisning till budet som människorna fått ta emot:
”Detta bud höll inte människan utan blev olydig mot Gud. Hon blev vilseledd av den ängel som på grund av de många gåvor som Gud gett människan blev avundsjuk och såg med onda ögon på henne … På så sätt bragte han fördärv över sig själv och gjorde människan till syndare genom att övertala henne till att vara olydig mot Guds bud” (Irenaeus 1997:23-24).
Irenaeus skriver att det var en synd som begicks och att den bestod i olydnad, genom att bryta mot Guds bud. Av texten framgår även att det var en avundsjuk ängel som förledde Adam och Eva.
Han skriver också att synden består i att ”...överskrida sina gränser och få en högmodig och självtillräcklig inställning till Gud.” (Irenaeus 1997:23). Det var det som hände när Adam och Eva bröt mot budet och åt av trädet utan att invänta Guds vilja. De ansåg sig själva veta vad som var bäst för dem och bortsåg från det Gud sagt. Därmed överträdde de de gränser Gud satt för sin skapelse: ”...för hela världen satte han den lagen, att var och en ska hålla sig inom sitt eget och inte överskrida de gränser Gud fastställt…” (Irenaeus 1997:21).
Det Adam gjorde är det meningen att vi ska göra, nämligen äta av kunskapens träd. Det som var fel var att han tog för sig av det i förtid menar Irenaeus. Överträdelsen bestod i att ta del av sexuella erfarenheter i förväg utan att invänta Guds vilja. Adam och Eva var som barn som inte helt och hållet kan hållas ansvariga för sina handlingar när de tog för sig av frukten i förtid. Samtidigt gav olydnaden Gud ett tillfälle att lära
människan ödmjukhet och tacksamhet. Det största och allvarligaste var dock inte det som människorna gjorde utan djävulens handlande genom ormen menar han (Bouteneff 2008:84, 87).
Att vilja söka kunskap och att ha kunskap om gott och ont är kännetecknande för människan. Utan den är man inte riktigt mänsklig, menar Irenaeus. Hur kan människan ha kunskap om vad som är gott utan att känna till det som är ont? Hon måste känna båda för att sedan kunna göra sitt val; det goda i att lyda, det onda att leva i olydnad. Människan får genom erfarenhet lära sig att det är det onda som berövar henne livet. När man lärt känna det onda kan man vara tacksam över det goda. På så sätt befrias människan från sin stolthet och sin självtillräcklighet. Att ha kunskap om gott och ont är också att vara som Gud (Gen 3:22) (Bouteneff 2008:79-80).
Irenaeus ser en parallell till paradiset i denna världen och det är kyrkan, som är Guds gåva och som är mer ändamålsenlig för människan i denna värld. På samma sätt menar han att träden i trädgården är skrifterna, dem ska vi äta av men inte på ett sätt där vi tror oss förstå allt, eller bättre än Gud. Det är vad heretikerna gör när de tror sig ha kunskap om gott och ont (MacKenzie 2002:123-124). Irenaeus skriver: ”Överträdelsen som skett vid trädet undanröjdes genom lydnaden på trädet. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde kunskapen om det onda och skänkte kunskap om det goda.” (Irenaeus 1997:36). Citatet tydliggör Irenaeus syn på kunskapens träd och korset som paralleller. Vid trädet skedde en överträdelse i olydnad. Vid korset visade Kristus lydnad vilket gav oss kunskap om det goda.
Genom denna händelse uppenbarades människans natur men också Guds natur och frälsningsplan. Hon ges möjlighet att mogna och förstå Gud. Det är meningen att människan ska röra sig mot det gudomliga och sträva mot att bli mer lik Gud.
Syndens yttersta konsekvens blir döden men den ser Irenaeus inte bara negativt på när han hävdar att den kommer som en befrielse från ett evigt liv i synd. Den är en nåd och visar på Guds barmhärtighet. Adam som figur ska också betraktas som ett pågående arbete, till skillnad från Kristus som är fulländad som Guds avbild. Irenaeus dömer Adam milt, då han visar att han är ångerfull när han täcker sig med fikonlöv och skyller på kvinnan. Fikonlöven skulle vara hudirriterande och därför ett självpåtaget straff motsvarande överträdelsen. Som en jämförelse betraktade Irenaeus och hans samtid Kains synd (Gen 4) som värre. Människan var olydig men skulden faller tyngre på
djävulen och resultatet banar ändå väg för Guds plan för människan som är förening med Gud (Bouteneff 2008:80, 83-84, 87)
3.1.4 Sammanfattning
Här följer en kort sammanfattning av analysen i föregående stycke.
Människans begränsningar har sin motsvarighet i förbudet att äta av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det är dock begripligt och till och med meningen att hon skulle äta av det då det är hennes natur att söka kunskap och att vilja bli mer lik Gud. I det liknas trädet vid Skrifterna. För att känna och förstå det goda måste man ha erfarenhet av det onda. Kunskap om det onda gör att människan kan förstå sin egen begränsning och lära sig att lämna över åt Gud och återuppstå i Kristus. Det är så Guds frälsningsplan blir till verklighet och människan kan få bli mer lik Gud. I detta förde det onda något gott med sig. Vidare menar Irenaeus att trädet som ger kunskap om gott och ont har sin motsvarighet i Kristi kors. Adams olydnad vid trädet gav kunskap om det onda. Kristi lydnad vid korset ger kunskap om det goda.
Själva olydnaden var en synd som bestod i att överskrida sina gränser i en högmodig och självtillräcklig inställning gentemot Gud. Irenaeus menar också att den bestod i att ta del av sexuella erfarenheter i förtid utan att invänta Guds vilja. Det allvarligaste var dock Satans uppror mot Gud genom ormen.
3.2 Rashi
3.2.1 Person, kontext och teologi
I detta avsnitt följer en sammanställning om Rashi baserad på information hämtad ur Encyclopaedia Judaica, Herczeg, Petroff & Kamenetzky samt en artikel av Eliazar Touitou.
Rabbi Salomo ben Isaac (1040-1105) är känd under akronymen Rashi, ibland utläst som Rabbi of Israel. Rashi föddes i Troyes, Frankrike i en familj förtrogen med Torah-tolkning. Man känner till mycket lite om hans barndom, det mesta som finns är legendartat material. Troyes var den viktigaste handelsstaden inom sitt distrikt och drog
till sig köpmän från andra länder. Rashi lärde sig om bank- och handelsväsende men också jordbruk, hushållning och hantverk som gravering och guldbrodering. Efter grundläggande studier utbildade han sig i Mainz och Worms i Tyskland. Där gifte han sig också. En lärare som kom att bli viktig för honom var känd för sin ödmjukhet och disciplin. Rashi levde fattigt och accepterade aldrig positionen som rabbin. Istället försörjde han sig som vinhandlare, trots att han var en erkänd framstående uttolkare av skrifterna redan under sin levnad. Han grundade en jeshiva, en skriftskola, som kom att bli betydelsefull och skolade många framstående lärda. Rashis senare år präglades av att han förlorade flera nära och kära i det första korstågets massakrar under åren 1095-96. Det sägs att han själv dog under arbetet under tiden han skrev ordet ”ren”.
Rashis tid var präglades av en intellektuell nyfikenhet och förnyelse, en vilja att förstå mer och en tro på att det var möjligt. Bland annat tog det sig uttryck i ett nyvaknat intresse för Genesis som källa till kunskap om världens och mänsklighetens ursprung. I västeuropa växte skolor fram i klostren. Judiska och kristna lärda influerade varandra. Man levde nära varandra som grannar och utbytte varor och tjänster. Tiden präglades av religiösa förföljelser men också av risken att judar skulle komma under alltför stort inflytande av kristendomen och frivilligt konvertera. Rashi förstod att äldre judiska utläggningar inte längre var tillräckliga varför han började författa egna kommentarer som bättre mötte samtidens frågor och utmaningar. Han bemöter ofta kristna dogmer utan att öppet säga emot dem men genom att presentera tolkningar som är oförenliga med dem. Elazar Touitou skriver i en artikel att Rashis tolkning av Gen 3 är gjord i polemik mot det han ansåg vara fantasifulla kristna tolkningar som gav alltför stort utrymme till detaljer i berättelsen, på bekostnad av helheten (Touitou 1990:159). Att tolka skriften i ljuset av sin samtid och dess problem och religiösa kontroverser var vanligt under medeltiden. Bibeltolkning var inte något som utövades för sin egen skull, som en intellektuell aktivitet utan koppling till sin samtid.
Rashi kommenterade inte saker i texten för att de var intressanta eller viktiga utan för att hitta lösningar på svåra passager. Liksom traditionen med midrashutläggningar ansåg han att texten redan var perfekt men att det kunde finnas underliggande budskap. Det var dem han ville hitta svar på och det gjorde han genom den metod som blev utmärkande för hans utläggningar; vilket var en kompromiss mellan den midrashutläggning som var dominerande inom den judiska gemenskapen i Frankrike
vid den tiden, och litterär tolkning. Rashi valde den midrashtolkning som låg närmast den litterära meningen och som löste svårigheten i texten. Hans tolkning syftar till att belysa texten och underlätta förståelsen, och hitta den enkla, vardagliga tolkningen. Det här sättet att tolka kom att bilda skola och kallas peshat eller rashiskolan. Det har beskrivits att Rashis ordval kännetecknas av hög precision och att ett väl valt ord av honom kunde lösa flertalet problem samtidigt som hans språk är enkelt och rättframt. Ingenting i hans kommentarer är godtyckligt utan snarare djuplodande, liksom Skriften själv är.
Rashis kommentarer kom att översättas och spridas under flera hundra år och han kallades för den främsta av uttolkare under lång tid. Även kristna lärda inspirerades av Rashi, däribland Nicolaus de Lyra (ca 1279-1340) vilken Martin Luther skulle komma att ta intryck av (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:xix, xxi-xxii; Encyclopaedia Judaica 1971-1972:1558-1563; Touitou 1990:159-163, 170, 173-174).
3.2.2 Rashis övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:24
I detta avsnitt följer en översikt av hur Rashi övergripande ser på Gen 2:25-3:24. Rashi menar att berättelsen om den första synden är ett instick i och underordnad berättelsen om hur Adam namnger allt levande. Trots att den är ett instick besvarar den några frågor enligt Rashi. Bland annat den att det är en synd att förleda någon till avgudadyrkan och att det var för att människan inte skulle göra det som hon hindrades från att skaffa sig evigt liv (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:30, 40).
I 3:3 svarar kvinnan på ormens fråga om vad Gud sagt om trädet: ”men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Hon svarar mycket riktigt att Gud sagt att de inte får röra vid trädet men hon lägger också till ytterligare ett bud till vad Gud sagt och det lyfter Rashi fram i sin utläggning. Han menar att Eva förringade Guds bud och begick våld på det. Lägg
inte till något till hans ord är innebörden av versen och det som är viktigt i den.
Det texten om ormen i 3:3-19 också vill lära är att inte bete sig skamlöst mot varandra. Ormen såg människorna nakna och inbegripna i relation med varandra och åtrådde Eva. Därför planerade den att Adam skulle dö av att äta av trädet och närmade sig dem på ett förrädiskt vis så att han själv skulle kunna gifta sig med henne.
Förbannelsen som följde förklarar människans instinktiva rädsla för ormar och ormens rädsla för människor (Herczeg 1994:30-31, 39; Touitou 1990:180-181).
I 3:20 återgår texten till att handla om hur Adam namnger allt levande genom att Adam ger Eva hennes namn. Evas namngivning har dock inget med ormen och överträdelsen att göra. Den följer formen för namngivningen av djuren. Ordningen i texten är inte kronologisk, menar Rashi, utan egentligen fick hon sitt namn innan överträdelsen skedde. Det texten i verserna 3-19 vill förklara är att ormen hade sett dem nakna, åtrådde Eva och därför närmade sig dem på ett förrädiskt sätt (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:39).
Rashi ser liksom Irenaeus mildare på Adams straff än vad det kristna dogmat om arvsynd gjorde gällande. De tistlar och törne som jorden ger och han ska leva av (Gen 3:18) syftar på, enligt Rashi, en sorts kronärtskocka och en beta som är ätliga men bara efter tillagning, det vill säga efter visst besvär (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:38; Touitou 1990:159, 181).
Sammanfattningsvis menar Rashi att berättelsen om ormen är ett instick i berättelsen om hur Adam namnger allt levande. Han menar att berättelsen lär oss att inte ändra eller lägga något ord till Guds ord och att inte bete oss skamlöst mot varandra. Han ser mildare på synden och straffet än vad den kristna läran om arvsynden gjorde gällande. Nu följer analysen av hur han ser på överträdelsen och på trädet.
3.2.3 Rashis tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger
kunskap om gott och ont
2:25 ”Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.”
Rashi skriver att det versen vill säga att fram tills nu hade människan viss, begränsad kunskap. Det hon inte kunde var att skilja på gott och ont. Riktningen mot ondska hade ännu inte inträffat. Det skedde inte förrän Adam hade ätit av trädet, först då gjorde ondskans drivkraft sin entré och han förstod skillnaden (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:30).
3:5 ”...’Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.’”
Att ha kunskap om gott och ont innebär enligt Rashi att kunna skapa världar. Vad ormen menade var att Gud ljög när han sa att det skulle leda till döden att äta av trädet, för han ville inte ha någon rival. Ungefär som att ingen hantverkare vill ha konkurrens. Det ormen ville att människorna skulle tro, var att Gud åt av trädet och skapade världen men sedan ville hindra att människan också skulle kunna bli skapare av världar (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:31).
3:6 -7 ”Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.”
Rashi skriver, att kvinnan såg betyder här att hon hörde och lät sig övertygas om ormens påstående att trädet kunde skänka vishet. Hon trodde på honom och ville bli som Gud. Att godta, föredra och välja att tro på ormens ord framför Guds är avgudadyrkan.
Vers sju handlar om visdom, skriver Rashi. Att deras ögon öppnades betyder att de insåg vad de gjort och förstod att de var nakna. De insåg att de själva hade avklätt sig budet de skulle hålla, genom att bryta mot det. Nu kunde de skilja mellan gott och ont.
Frågan om trädets identitet har omskrivits i olika judiska kommentarer som Rashi studerat. Hans uppfattning är att det handlar om ett fikonträd, vilket stöds av den tanken att Gud också rättar genom det som bringar på fall. Det är detta som Torah vill säga men på ett nedtonat sätt, för att inte skämma ut det oskyldiga fikonträdet menar Rashi. Risken är annars att människor skulle klanka ner på och förödmjuka trädet. Gud vill skydda allt levande, inte minst den som är oskyldig. Därför är trädets identitet inte uttalat. Han skriver också att de övriga träden hindrade Adam och Eva från att ta deras löv (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:32-34).
3:14 ”Då sade Herren Gud till ormen: ’Du som gjorde detta, förbannad skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever…’”.
Att hetsa någon till avgudadyrkan är att begå en synd, något som ormen gjorde sig skyldig till. Rashi argumenterar för att det vanliga hade varit att Gud lät fallet granskas av änglar innan domen föll. En domstol skulle också hellre fria än fälla men så är det alltså inte i detta fall då det handlar om att förleda till avgudadyrkan. Ormen får ingen fråga då han hade kunnat lägga allt ansvar på kvinnan för att hon inte hörsammat Guds bud och döms således utan rättegång. Rashi ansåg att ormen en gång hade haft ben men nu dömdes att kräla. Den dömdes också till fiendskap i relation till kvinnan på grund av att den åtrått och velat gifta sig med kvinnan (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:35-36).
3:22 ”Herren Gud sade: ’Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.’”
Rashi skriver att människan hade blivit som Gud, unik, med kunskap om gott och ont, till skillnad från djuren. Människans kunskap begränsas dock till den jordiska tillvaron, endast Gud har kunskap om den himmelska. Som en av oss tolkas av Rashi som den
Ende bland oss, med parallell i Gen 1:5.
Rashis förklaring till varför Gud inte ville att människan skulle ha evigt liv, är att om hon också skaffade sig evigt liv vore det enkelt för människan att förleda andra att tro att hon också var en gud (Herczeg, Petroff & Kamenetzky 1994:40).
3.2.4 Sammanfattning
Här följer en sammanfattning av Rashis syn på överträdelsen och på trädet.
Rashi skriver att det var synd som människan gjorde sig skyldig till när hon åt av trädet. Även om han inte skriver det rakt ut framgår det av sammanhanget att synden bestod dels i att bryta mot Guds bud, dels i avgudadyrkan. Han betonar också att det är fel att ändra på eller lägga till något till Guds bud men kallar det inte för synd.
Ormens synd var att den hetsade människorna till avgudadyrkan. Dess sluga logik med vilken han lockade människan till synd var att den fick människan att tro att Gud hade ätit av trädet och skapat världen men inte ville ha konkurrens.
Fram till dess att människan åt av trädet kunde hon inte skilja på gott och ont, en gudomlig egenskap. Att kunna göra det är att kunna skapa världar menar Rashi. Något som hittills varit förbehållet Gud. Nu får även människan del av denna unika egenskap, dock med begränsning till den jordiska tillvaron.
Rashi drar slutsatsen att trädet är ett fikonträd med förmågan att skänka visdom.
3.3 Ibn Ezra
3.3.1. Person, kontext och teologi
Abraham Ibn Ezra (1089-1164) föddes i Tudela, Spanien. Han var poet, grammatiker, författare till bibelkommentarer, filosof, astronom och fysiker. Hans liv kan delas in i två perioder. Den första varade till 1140 då han orosfylld lämnade Spanien för ett kringvandrande liv. Det är inte helt klart vad denna oro berodde på men Ibn Ezra hade någon gång innan 1140 förlorat sin hustru. Även fyra barn dog, troligen i unga år. Endast en son nådde vuxen ålder och konverterade till islam under ett antal år innan han vände åter till judendomen. Han avled dock före Ibn Ezra, vilket man förstår av en klagosång författad av Ibn Ezra (Encyclopaedia Judaica 1971-72:1163; Strickman 1988:x).
Hela sitt liv levde han under mycket enkla förhållanden. Det var under den andra perioden av Ibn Ezras liv då han skrev de flesta av sina böcker. På en del ställen togs han inte väl emot av den lokala judiska gemenskapen, exempelvis i Rom där man ansåg hans åsikter vara extrema och gränsa till kätteri. Han vistades även på andra orter i Italien men också i Frankrike, England och kanske också Palestina. I Frankrike blev han väl mottagen och hans inflytande märktes långt efter hans död. I folkligt tal beskrivs han som en vis man som hade förmågan att kunna skratta åt sina egna dikter. Han hade få behov och ville aldrig ta emot favörer av någon (Encyclopaedia Judaica 1971-72:1163-1164).
Av Ibn Ezras bibelkommentarer framkommer det att han var en god människokännare, troligen tack vare sitt kringresande liv . Stundtals är det svårt att tyda vad han menar då han skriver i en gåtfull och esoterisk stil. Ibland antyder han bara vad han anser, troligtvis på grund av att han inte ville avslöja sina extrema åsikter. Ett exempel på det är att Moses inte skulle vara författare till Pentateuken. Hans idéer var nyplatonska och han menade bland annat att världen består av tre olika sfärer där Gud inte står i direktkontakt med den lägre sfären där människan finns. Kontakten sker istället genom änglar som verkställer Guds vilja. När Gud skapar världen gör han det genom sina änglar och när Gud i Gen 1:26 säger ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss” syftas också på änglar som verkställer Guds vilja. Kortfattat förklarat menar Ibn Ezra att ordet Gud, i denna vers i sin pluralform םי ִ֗הֹלֱא elohim, syftar på änglar (Encyclopaedia Judaica 1971-72:1167-1169; Strickman 1988:xii; Strickman & Silver 1988:24-25).
Gud är inte kroppslig och kan inte känna förnimmelser eller känslor (Strickman 1988:xii). Vidare menade han i likhet med aristoteliskt influerad islam att Gud bara har kunskap om det generella, övergripande och det eviga. Inte om det partikulära mer än när det ingår i det generella (Encyclopaedia Judaica 1971-72:1168).
Han tänker sig också att människan har tre själar och det är bara en av dem som är
odödlig. Odödligheten består i att själen efter döden återuppgår i vad han kallade den stora världssjälen. En hjälp att nå dit är kunskap, visdom och att leva efter Torah. Onda själar når inte dit utan deras öde bestäms av stjärnorna. I detta livet har människan en fri vilja men den som är rättfärdig får dessutom del av Guds försorg (Strickman 1988:xiii).
Det Ibn Ezra ville uppnå i sina bibelkommentarer var att komma åt textens litterära mening. Till sin hjälp tog han tidigare kommentarer som han diskuterade och antingen förkastade eller lånade synpunkter från. Men framför allt var hans textanalys grammatisk och etymologisk. I sin kommentar till Gen 2-3 tar han också in allegoriska tolkningar (Encyclopaedia Judaica 1971-72:1166-1167). Vidare menade han att allt utom Gud och det gudomliga går att beskriva och det som står skrivet ska uppfattas så som det står. Till exempel var det i Edens trädgård precis som det står beskrivet (Strickman 1988:xviii).
Till min analys har jag använt den första, kortare av Ibn Ezras tre kända kommentarer till Genesis och som finns i engelsk översättning (Gomez Aranda, Mariano 2017:287).
3.3.2 Ibn Ezras övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:2
Innan vi går in på analysen av Ibn Ezras syn på överträdelsen och trädet följer här en översikt av hans tolkning av Gen 2:25-3:24.
Ibn Ezra menar att berättelsen har hänt i verkligheten, precis som det beskrivs och ska därför tolkas litterärt. Men den har också en dold mening; den om Edens trädgård och den om kläderna av skinn som Gud sydde åt Adam och Eva. Edens trädgård är människans intellekt, vilken födde begäret, som är detsamma som kunskapens träd. Begäret ger upphov till människans handling. Genom handlingar kan människan lyfta, höja nivån på sig själv. Hon prövas genom sina handlingar på så sätt att de kommer att visa om det är intellektet eller begäret som tillåts vara styrande.
Intellektets olika delar jämför Ibn Ezra med floden som rinner upp i Eden och sedan delar sig i fyra olika delar. Detta skulle kunna vara i samklang med en del medeltida filosofers syn på intellektet som styrande fyra olika delar; förnimmelser, fantasi, rättspatos och minne. Både begäret och kunskapen är potentialer i livet. För att nå odödlighet måste människan leva ett liv där hennes intellekt tillåts styra över begäret till visa beslut.
Ibn Ezra konstaterar i sin kommentar till Gen 2:17 att Adam redan var intelligent då han hade förmågan att namnge alla djur. Han hade kunskap om gott och ont ur alla aspekter, dock ännu inte den om sexuellt begär.
Ibn Ezra observerar att kvinnan lägger till ett bud till Guds bud men värderar det inte, han konstaterar bara att det förekommer på liknande sätt på ett annat ställe, Dom 13:7, där en kvinna lägger till något till vad vad Herrens ängel sagt.
Han menar också att Gud för att hjälpa människorna gav dem kläder. Han avfärdar dem som vill läsa att människan hittills bestod av kött och ben och först här täcktes med hud, eller de som hävdar att det fanns ett djur som liknade människan och som Gud sa åt att ömsa sitt skinn för att människan skulle kunna täcka kroppen med ett perfekt sittande skinn. Gud sydde helt enkelt kläder åt Adam och Eva. Kläder som hjälpte människan att kontrollera sina begär.
Livets träd kunde förlänga livet men det betyder inte att man får evigt liv. Han avfärdar också tanken på att Adam var skapad odödlig och att han och hans efterföljare skulle straffas med döden för sina synder. Han hänvisar till en grekisk fysiker som fastslagit att en människa inte kan leva i evighet. Hon är dödlig liksom djuren. Skillnaden är att människan har en själ som kan få återgå till världssjälen när hon dör (Strickman & Silver 1988:59, 65-69, 78-79).
Sammanfattningsvis menar Ibn Ezra att berättelsen har en uppenbar och en dold mening. Trädet gav kunskap om begäret. Adam var dödlig innan överträdelsen och straffades inte med döden. Människan kan nå odödlighet bl a genom att låta intellektet styra istället för begäret.
Nu följer analysen av Ibn Ezras syn på överträdelsen och trädet som ger kunskap om gott och ont.
3.3.3 Ibn Ezras tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger
kunskap om gott och ont
2:25-3:1 ”Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför
varandra. Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ’Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?’”
Orden םיִ֔מּוּרֲע (nakna) och םוּ֔רָע (listig, klok) bildar här en ordlek.
Människorna var öppna och nakna. Det versen betyder är att en vis människa har ett öppet sinne. Ibn Ezra skriver att Adam var en vis man och hade kunskap om gott och ont ur alla aspekter utom den om sexuellt begär (Strickman & Silver 1988:59, 64, 66).
Här diskuterar Ibn Ezra ormens identitet och utesluter att den är en ängel. Gud skulle varken straffa eller skicka en ängel för att förmå Adam och Eva att synda. En ängel revolterar heller inte mot Gud och han betraktar ormens handling som ett uppror mot Gud. Men ormen talade och gick upprätt därför att det som står ska förstås som att det hänt (Strickman & Silver 1988:65-66).
3:5 ”...’Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.’”
Att bli som gudar är en metafor för att bli som änglar med kunskap om gott och ont. De känner Guds vilja och verkställer den (Strickman & Silver 1988:25, 67, 76). De tar inte beslut grundade i begär men med hjälp av intellektet har de förmågan att fatta visa beslut.
3:6-8 ”Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna. De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.”
Att se, få ögonen öppnade är en metafor för att bli vis, enligt Ibn Ezra. Trädet var gott för att det kunde skänka vishet åt den som åt av det. Att mannen var med henne betyder att han inte syndade omedvetet.
De två träden i Gen 2-3, livets träd och kunskapens träd, är unika och finns bara här. De är varken fikonträd eller något annat som växer på andra platser menar Ibn Ezra. Kunskapens träd har förmågan att ingjuta sexuellt begär. Det var därför Adam och Eva blev tvungna att täcka sina kroppar. I Bibeln är uttrycket för samlag att känna någon, alltså en eufemism. Verbet ”känna” är besläktat med ”kunskap” och sexuellt umgänge kan därför kallas kunskap för att begäret kom från kunskapens träd, enligt Ibn Ezra. Men han skiljer på sexuellt begär och kunskap om gott och ont. Han menar att för en ung man uppstår de båda vid en och samma ålder. Därför kallas trädet för kunskapens träd om gott och ont.
3:8 visar att Adam ångrade sig och därför inte behövde dö samma dag som han åt av trädet (Strickman & Silver 1988:67-70).
3:22 ”Herren Gud sade: ’Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.’”
Ibn Ezra håller två tolkningar av versen som möjliga. Antingen säger den oss att människan nu har blivit som Guds änglar, med kunskap om gott och ont. Eller så läser man det som att Gud uttrycker det Adam tror, nämligen att han nu har blivit som en Guds ängel. Med ett grammatiskt argument avvisar han Rashis tolkning av versen; att hon skulle blivit som Gud fast på jorden (Strickman & Silver 1988:75-76).
3.3.4 Sammanfattning
Här följer en sammanfattning av analysen av hur Ibn Ezra ser på överträdelsen och på trädet som ger kunskap om gott och ont.
Ibn Ezra skriver att det var en synd som begicks och att den inte var omedveten från mannens sida. Ormen och människorna hålls ansvariga för sina handlingar och straffas. Det är dock en felaktig uppfattning att människans straff blev döden då hon redan var dödlig. Då Adam visar ånger mildras också straffet och han slapp dö samma dag. Ibn Ezra skriver också att kvinnan lade till ord till Guds bud. När Ibn Ezra diskuterar ormens handling framgår det av sammanhanget att han menar att ormen syndade genom att göra uppror mot Gud. Det framgår inte lika tydligt vad människans synd bestod i men utifrån kontexten menar han sannolikt att detsamma gäller henne.
Trädet med kunskap om gott och ont är unikt och finns inte någon annanstans än i Edens trädgård. Ibn Ezra menar att det har två aspekter. Det var ett konkret träd för Adam och Eva och det skänkte kunskap om sexuellt begär när de tog del av det. Kunskap om gott och ont är också en metafor för att vara vis, att ha ett öppet sinne, kunna styra sitt begär och låta kunskap styra ens beslut. Gud har kunskap om gott och ont. Att göra det goda är Guds vilja och det är kunskap som Guds änglar har. Att ha kunskap om gott och ont menar Ibn Ezra är att bli som änglar som har förmågan att göra det goda, Guds vilja.
3.4 Martin Luther
3.4.1 Person, kontext och teologi
Martin Luther (1483-1546) var teolog och präst och verkade i Tyskland. Han hade en enkel uppväxt och levde en tid som munk inom augustinerorden. Under tiden som munk gjorde han en personlig erfarenhet av att gärningar i form av fromhetsövningar aldrig kändes tillräckliga. Hur kan man veta att man gjort tillräckligt? Under sina studier av Psaltaren upptäckte han nåden, som kom att bli en realitet i hans eget liv och ett bidrag till teologin. Han kom fram till att människan blir rättfärdiggjord endast genom Guds nåd, inte genom goda gärningar. Kyrkan hävdade den så kallade frälsningens matematik vilket kortfattat innebär att goda gärningar kunde köpa människan fri från skärselden. Tiden präglades av tilltagande korruption och maktmissbruk från kyrkans sida (Lindberg 2010:58; Agrell 2011:5-7).
Luther påbörjade sin föreläsningsserie om Genesis år 1535, efter att han avslutat föreläsningarna om Psalm 90. Under en period fick föreläsningarna flyttas från universitetet i Wittenberg till Jena på grund av ett utbrott av pesten, något som avspeglar sig i föreläsningarna. Enligt en lyssnares anteckningar avbröts föreläsningarna vid Gen 3.14 och återupptogs, möjligen flera månader senare, med Gen 3.15. Hela utläggningen av Genesis men i synnerhet den som berör 3:15, speglar den stämning av hopp vilken anses präglade universitetet i Jena tiden efter pestutbrottet.
Luther hade tillägnat sig mycket av Augustinus tankar och lära. I Lectures on
Genesis som är baserad på D. Martin Luthers Werke är det också tydligt att han hade kunskap om rabbinska tolkningar, bl.a. Rashi, genom att studera den kristne exegeten Nicolaus de Lyra som var kunnig på området, som vi har noterat ovan. På flera ställen refererar Luther till honom (Pelikan 1958:ix-xii). Luther var skeptisk till judiska lärdas många utläggningar av texten i Genesis 1 som han ansåg inte gav några tydliga svar på viktiga frågor. De läste heller inte skrifterna i ljuset av evangelium och Nya testamentet vilket han ansåg vara ett gravt fel. Moseböckerna var författade av Moses, vars budskap han ansåg felaktigt hade allegoriserats och mystifierats av kyrkofäderna. Mose undervisning rörde sig på ett konkret plan. Om det är något vi inte förstår är det bättre att erkänna det än att förvränga det menade Luther. Genesis bör läsas och förstås
bokstavligt och beskriver historiska händelser och i det finns den sanna läran, menade han. Jaroslav Pelikan, redaktören till Lectures hävdar dock att i praktiken var Luther inte så konsekvent som han själv ville göra gälla.
Luther vände sig explicit mot samtida religiösa meningsmotståndare, framför allt den romersk-katolska kyrkan som han anklagade för att ändra och lägga till bud och på så sätt förvränga Guds ord. Hans polemik riktar sig också mot judendomen och filosofer.
Lectures är en kopia av hans arbete som bearbetats, redigerats och anpassats av redaktörer för andra generationens ortodoxa lutheraner och deras teologi (särskilt kapitlet om Gen 1). Den innehåller till exempel en del anakronismer, som att det står
läsarna istället för lyssnarna (Pelikan 1958:ix-xii, 5-6, 143, 146, 231-233).
3.4.2 Luthers övergripande tolkning av Gen 2:25 - 3:24
I detta avsnitt sammanfattar jag Luthers övergripande syn på Gen 2:25-3:24.
Enligt Luther författades Moseböckerna alltså av Moses och Gen 3 utspelar sig på sabbatsdagen, vilken i Luthers kristna kontext infaller på söndagen. Dagen innan, på den sjätte dagen hade Gud skapat Adam och Eva. Tidigt på sabbatsdagen hade de första människorna som fortfarande var oskuldsfulla och rättfärdiga vandrat tillsammans genom Edens trädgård. Adam hade predikat för Eva om budet och tillsammans hade de prisat Gud när ormen uppenbarar sig i rollen som djävulens redskap. Luther menar att Gud tillät frestelsen för att han ville pröva Adam och lära honom att fatta visa beslut. I sin samtid ser han en parallell i hur kyrkan prövas av vilka han benämner som ”fanatiska anabaptister” och ”sakramentalister”, för att den ska lära sig hur viktigt vishet är.
Luther är tydlig med att Gamla testamentet måste läsas i ljuset av Nya testamentets evangelium. Därför avvisar han många judiska tolkningar som i t ex vers 15 där hans judiska referenser menar att ormen bara var en orm och inte Satan. Luther håller med såtillvida att ormen från början var en orm, ett omtyckt djur, som gick upprätt och åt frukt. I likhet med Rashis uppfattning förklarar berättelsen människans rädsla för orm. Han avvisar också en judisk uppfattning som hävdar att det i 3:22 är änglar som talar. Ett annat ställe som visar att han influerats av rabbinska tolkningar är i 3:9 där han skriver att det kan ha varit en ängel som uttalade orden när han kallade på Adam ”Var
är du?” (Gen 3:9) precis som när en härskare låter en underställd verkställa en order, i detta sammanhang att kalla en skyldig till rättegång (Pelikan 1958:144-145, 151-152, 172, 217-218).
Synden jämförs med pesten; när en person infekterats med pest eller synd har resan mot döden påbörjats. Straffet som utdelas till de första människorna uppfattar Luther dock som ett relativt lyckligt straff då det är möjligt att bära tack vare hoppet om kvinnans avkomma, Kristus. Det är också mildare jämfört med de straff som skulle följa på människans tilltagande synder med exempelvis syndafloden, utplåningen av Sodom och Gomorra, olika sjukdomar och kortare livslängd som konsekvenser. Detta i likhet med judisk uppfattning. Här får kroppen sitt straff, sitt kors att bära medan anden får leva och hoppas på det eviga livet. Eva berövas inte förmågan till fortplantning vilket hade hotats på grund av synden. Hon separeras inte heller från Adam utan de får fortsätta att leva tillsammans även om hon underordnas honom. Dessutom ges ett löfte om att hennes säd kommer att krossa Satan. Därför är detta en glädjande dom. Luther jämför med Paulus som konstaterar att våra plågor är tidsbundna men att vår ära är evig, 2 Kor 4:17. När vi inser detta kan vi ta livet med lite mer ro oavsett fysiska svårigheter. Straffet är dock nödvändigt för att göra oss ödmjuka, då vi inte är ödmjuka av naturen. Slutligen ser Luther döden som en befrielse från människans slit och olycka. (Pelikan 1958:196-200, 206-208, 215, 219).
Sammanfattningsvis: Människan skapades rättfärdig men kom på fall genom Satan som frestade henne. Straffet ser han i likhet med judisk uppfattning som relativt milt i jämförelse med med de som skulle komma senare. Domen mildras också av hoppet om kvinnans avkomma som ska krossa Satan. Luther både avvisar och bejakar judiska perspektiv på berättelsen.
Detta om Luthers övergripande syn på Gen 2:25-3:24. I nästa avsnitt följer en fördjupad analys av hur han ser på överträdelsen och på trädet.
3.4.3 Luthers tolkning med fokus på överträdelsen och trädet som ger
kunskap om gott och ont
2:25-3:1 ”Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.
Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ’Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?’ Kvinnan svarade: ’Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö’”
Luther tolkar denna vers så att människans vilja, intellekt och kunskap hittills har förblivit oförstörda och i samklang med Guds sinne. I det följande ställs människan inför en en frestelse. Luther vänder sig mot sofisterna som diskuterar vilken sorts frestelse det handlar om; är det avgudadyrkan, stolthet, likgiltighet eller var det så att de bara ville smaka av frukten? Enligt Luther handlar det om att ormen förleder människan att tro att Guds bud inte ges av omsorg om henne. Ormen angriper Guds vilja och människans tillit. Den lägger till och ändrar vad Gud sagt och Luther ser en parallell med vad som sker inom kyrkan. Han uppehåller sig mycket kring att tvivel är källan till synden och leder till avgudadyrkan. Synden är att inte lyssna till Guds Ord utan istället till någon annans ord, även sina egna. Han menar att Satan planterade både tvivel och rebelliskhet (Pelikan 1958:141-149). Han använder också ordet arrogans för att beskriva människornas beteende (Pelikan 1958:225).
Om kunskapens träd säger Luther att det blev destruktivt till skillnad från de andra träden som fortsatt var hälsosamma. Tanken var att det skulle vara som ett tempel varifrån Ordet skulle ha predikats. Budet hade getts åt Adam för att han skulle ha ett konkret direktiv om hur han skulle be till och tacka Gud samt överföra det till sina barn. Trädet skulle vara platsen för det och ett tecken på lydnad och tillbedjan. Istället blev det en plats för olydnad och ett fall. Luther menar också att trädet efter att det varit med om något så ont som människans fall, blev ett träd med kunskap även om det onda (Pelikan 1958:95, 153-154).
3:5 ”’Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.’”
Detta är enligt Luther ett sataniskt uttalande där djävulen sår ett frö av tvivel hos Eva. Synden börjar ofta med tvivel och ifrågasättande av Gud och Ordet. Det kan ofta också vara så att människan blandar ihop Guds vilja med sitt eget begär vilket gör det enkelt att hemfalla åt synden. Vidare menar Luther att Eva med sitt tvivel på Ordet redan har begått en synd, utan att äta av frukten. Detta är den huvudsakliga synden säger Luther; otro och avgudadyrkan (Pelikan 1958:155-160).
3:6 ”Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.”
Eva hade kunskap om det goda, menar Luther, men nöjde sig inte med det utan önskade sig visdom bortom de gränser Gud satt. Hon ville också ha kunskap om det onda, som är Satans egen. Luther betonar att människans styrka är Ordet och tilliten till Ordet och det är det som Satan attackerar innan han talar om hur lockande frukten är. Det visar vad syndens rot är. Han menar också att ju längre bort från Ordet människan kommer, desto mer lärd och vis framstår hon för sig själv. Luther exemplifierar med den samtida symboliska nattvardssynen som försvarades av zwinglianer och som han menar fjärmat sig från vad Jesus sade och menade (Pelikan 1958:161-162).
3:7 ”Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.”
Luther skriver att synden känns bra, härlig när den är aktiv då människan lockas tro att hennes begär är Guds vilja. Hon är då fortfarande omedveten om synden och ögonen är så att säga stängda. Både ögon och hjärta har stängts av djävulen. Men nu när synden har begåtts så öppnar han ögonen på dem vilket Luther menar betyder att de förstår att de gjort fel. De har fått kunskap om synden och människans ursprungliga rättfärdighet har nu förlorats. Luther säger att konsekvenserna av synden blev att nakenheten som var
naturlig blev skamlig. Fortplantningsakten var inte heller skamlig men blir nu förstörd av begär och lust (Pelikan 1958:163-168).
3:8 ”De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.”
Denna vers visar hur människans intellektuella förmåga gick förlorad i och med synden. Enligt Luther utvidgades den alltså inte. Han pekar på arvsyndens tre onda följder: skammen över att vara nakna, iklädandet i höftskynken och att de gömde sig. Dessa visar att den naturliga rättfärdigheten förlorats och ersatts av skam och rädsla. Det värsta av dessa är att de undvek Gud, för vad kan vara värre än att känna att man måste fly från Gud? Dessutom är det ju omöjligt att gömma sig för Gud vilket uppenbarar hur ovisa de blivit menar han (Pelikan 1958:169-172).
3:10 ”Han svarade: ’Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.’”
Luther konstaterar att Adam flyr. Han förnekar, säger inte att han gömmer sig för att han syndat utan för att han hört Gud och är naken. Det är typiskt för syndare att förneka och att ursäkta sin synd menar Luther. Adam skyller dessutom på att Gud skrämde honom (Pelikan 1958:174-175).
3:12 ”Mannen svarade: ’Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.’”
Adam fortsätter skylla ifrån sig, nu på kvinnan, vilket också är en synd. Först förneka, sedan skylla ifrån sig. Ytterligare en gång ger han Gud skulden, nu för att ha gett honom Eva (Pelikan 1958:177-178).
