Dybelius: Domen om
Jönköpings privilegiebrev kan
bli starten på en kulturell
utarmning av landet
Tingsrättens dom, som ger staten rätt till Jönköpings
privilegiebrev kan vara starten på en kulturell utarmning av
landet, skriver Anders Dybelius som är filosofie doktor i
historia.
Traditioner är i viktiga för vår identitet, mer än vi tänker på, och ingen
tradition är bättre eller sämre än någon annan. Traditioner och sedvänjor tar tid att skapa, men är lätta att avskaffa. Efter detta pandemiår är det säkert många som längtar efter regelbundna sammankomster kopplade till sociala traditioner. Ett exempel på en sådan tradition för Jönköpingsborna är
torghandeln, som trots pandemin inte har pausats. Den har en obruten linje sedan Magnus ”Ladulås” Birgerssons tid och stadens privilegiebrev från 1284. Tanken svindlar – 737 år! Det är minst sagt en lång tradition.
En tradition utöver torghandeln är att kung Magnus Birgerssons
originalprivilegiebrev, samt Gustav II Adolfs privilegiebrev från 1620, varje år visas för allmänheten på Jönköpings födelsedag, den 18 maj. Det är en
tradition och vedertagen sedvänja som genom ett nytt domstolsbeslut i Stockholms tingsrätt har nått sitt slut.
Privilegiebrevet från 1284 är ett av fem privilegiebrev som aldrig
tidigare har flyttats från Jönköping, sedan den dagen då kung Magnus
Birgersson skänkte det till Jönköpings invånare. Brevet har räddats undan tre stadsbränder samt ett otal fiendearméer som i tid och otid härjade Jönköping med omnejd. Trakten var under medeltiden och i början av tidig modern tid Sveriges mest krigshärjade område. Tack vare stadens omsorgsfulla bevarande av brevet är det nu Sveriges, och med största sannolikhet även världens, äldsta och bäst bevarade privilegiebrev. Ett unikt världsarv och en artefakt som ska beskådas av allmänheten och inte hamna i ett arkiv, där det enbart läses av initierade personer.
Självklart kan kopior visas upp för allmänheten, men att beskåda kopior lär knappast bilda några långa köer. Detta är en insikt som Jönköpingsborna bör
ha i färskt minne efter Gladiator-utställningen 2018. Den intresserade tar sig
till en historisk plats för att se ett original och inte en kopia. Precis som John Bauers tavlor i original lockar tusentals besökare till Jönköpings länsmuseum varje år.
Det är inte helt missvisande att jämföra långa traditioner och sedvänjor likt torghandeln i Jönköping med högvakten i Stockholm, en obruten daglig tradition sedan Gustav Vasa red in i Stockholm den 24 juni 1523. Varje stad och plats har sina unika kulturhistoriska traditioner och sedvänjor.
Tingsrätten i Stockholm har nu genom sin dom 2021 givit staten, det
vill säga Riksarkivet, rätten till privilegiebrevet och fyra övriga urkunder, däribland Grännas privilegiebrev. Motiveringen är att dessa alltid varit statliga
Kung Magnus ”Ladulås” Birgersson hyllas med en liten staty i Jönköping.
handlingar. Tingsrätten utgår i sin dom från det regelverk som tillkommit under det som kallas modern tid. Med modern tid avses en lag från 1902, där landsarkiven fick till uppgift att inom varje distrikt ta emot arkivhandlingar från kommunala arkiv samt stads- och kyrkoarkiv. Med stadsarkiv avsågs även rådhusrätternas arkiv. I denna leveransplikt ingick alla handlingar från 1801 eller tidigare. Således berör det samtliga fem dokument, även om man 1902 inte kände till två av breven som berörde Gränna.
Tingsrätten hävdar i sin dom att det 1914 gavs dispens från utlämning av breven och att Jönköpings stad aldrig har ägt privligiebrev. Staden fick enbart uppskov från staten att överlämna breven, vilket sedan inte har gjorts.
Tingsrätten menar att dispensen visar att både svenska staten och Jönköping vid denna tidpunkt var medvetna om att alla handlingar som hörde till
rådhusrättens arkiv omfattades av leveransplikten. Tingsrätten hävdar
därmed att breven varken vid tiden före 1902 års kungörelse eller därefter kan anses vara av kommunal natur.
Tingsrätten går därmed helt på att proveniensprincipen är
allenarådande för svensk arkivbildning sedan år 1902. I korthet innebär denna princip att handlingar från samma verksamhet ska hållas samman så att de kan studeras som en helhet. Det innebär att staten och Riksarkivet har rätt till allt. Att sedan breven tillhört Jönköpings stad och aldrig har tillhört staten och dessutom bevarats i Jönköping i nästan 737 år, påverkar enligt tingsrätten inte bedömningen av frågan om bättre rätt till breven. Genom detta resonemang kringgår man inte bara faktumet med brevens ålder, samt syftet och
tolkningen av dess innehåll, utan även Jönköpings kommuns krav, eftersom kommunen vare sig då eller senare på avtalsrättslig grund med fog kan hävda att lån som gäller för evinnerlig tid eller i vart fall inte kan sägas upp utan iakttagande av skälig uppsägningstid, vilket är vad tingsrätten skriver i sin dom.
De så kallade kvittona på låneskrivningen från den 27 juni 1980 gällande privilegiebreven och där Jönköpings kommun förbinder sig att på anfordran omedelbart återställa breven har, enligt vittnesuppgifter av den då juridiskt undertecknade personen 1980, aldrig uppfattats som ett lån. Inte heller har de två senare kvittona från den 2 november 1992 respektive den 5 juni 1996 rörande de andra privilegiebreven uppfattats som ett lån. På detta sätt hävdar
tingsrätten därmed att privilegiebreven egentligen redan från år 1902 med uppskov för återlämnandet från 1914, alltid har tillhört staten och aldrig Jönköpings stad.
Staten, och därmed Riksarkivet, säger genom tingsrättsdomen att de vill säkerställa förvaringen samt tillhandahålla tillgängligheten. Förvaringen under
737 år måste få högsta betyg och när det gäller säkerställande av
tillgängligheten, så lär det knappast kunna göras bättre än att årligen låta alla beskåda dokumentet den 18 maj. Att man argumenterar för att begära tillbaka och flytta artefakter och handlingar som transporterats bort från sitt
ursprungliga geografiska läge är numera vanligt och har lett till våldsamma debatter, ibland med all rätt när det skett mot exempelvis
ursprungsbefolkningar. Att göra tvärtom med en dessutom världsunik artefakt (eller kanske rent av ett världsarv?) måste vara ytterst sällsynt och ovanligt.
Jönköping som stad finns kvar efter 737 år, även om man av naturliga
skäl flyttade lite på staden efter branden 1620. Det var ändå ingen ny stad. Privilegiebrevet är heller inte något dokument som kan begäras fram för att läsas som en vanlig arkivhandling. Det kommer enbart att förvaras utan allmänhetens rätt att läsa det. Det går också att fundera på hur ingående staten, läs Riksarkivet, studerat detta dokument och förstått dess särskilda betydelse för Jönköping. Det är noterbart när tingsrätten skriver i domen att kung Magnus Birgersson författade brevet i Bjälbo. Det skulle därmed lika gärna kunna tillhöra Bjälbo som Jönköping. I själva verket är det skrivet i Alsnö på Adelsö i Mälaren.
Det historiska privilegiebrev som kung Magnus Ladulås utfärdade år 1284. Bild: Pär Grännö
Domen för också med sig ett antal frågetecken ur ett lokalt och kulturellt arvsperspektiv. Privilegiebreven kan knappast betraktas som delar av en
större enhet då varje brev är helt unikt. Vi talar inte om kyrkböcker där en viss årtalsserie saknas och inte heller om flera hyllmeter av brev. Det handlar om ETT eller möjligen totalt FEM världsunika urkunder/artefakter.
Privilegiebrevets innebörd är – och det framgår tydligt – en gåva till staden och inte en gåva till staten. I så fall är det snarare en gåva till Jönköping från staten genom statens representant i egenskap av kung Magnus Birgersson. Det kan också sägas att det är en gåva till Jönköpings län eftersom
privilegiebrevets syfte var att grunda staden som ett underhållslän till Jönköpings hus, den så kallade Borgen, och därmed grundandet av ett av Sveriges äldsta borglän.
Domen kan innebära att handlingar från 1801 och tidigare, och kulturella unika kulturskatter som knyts till den aktuella platsen, aldrig längre kan ägas och förvaras i respektive stad utan att allt sådant skulle omfattas av den så kallade leveransplikten från 1902. En kulturhistorisk dränering över hela vårt land som kan påskynda centraliseringen, där ett flertal områden får kämpa allt mer för att värna om sin kulturella identitet. Detta eftersom
kulturhistoriska värden har stor betydelse för orters tradition och identitet, inte minst ur ett turistnäringsperspektiv.
Mot bakgrund av domen ska det bli intressant att se hur leveransplikten kommer att genomdrivas för övriga handlingar som är från 1801 eller tidigare i Sverige. Det innebär att åtskilliga handlingar får lämna sin ursprungliga geografiska hemvist. För att ta ett exempel så kan man fundera över hur reaktionen blir hos det av tradition upproriska dalafolket när statens företrädare kommer för att hämta Faluns originalprivilegiebrev från 1641, samt originalprivilegiebrev för Falu koppargruva utfärdat av kung Magnus Eriksson 1347. Är det samma landsändar, det vill säga dala– och Dackefolket som enbart kommer att protestera mot detta, liksom förr när Gustav Vasa for fram? Om Dackefolket vill fortsätta striden kommer det nu att ske på
Anders Dybelius,
Filosofie doktor i historia vid Göteborgs universitet. Idag universitetslektor i historia vid Jönköping University och knuten till forskningsmiljön Livslångt lärande vid Jönköping University.
Anders Dybelius. Foto: Jönköping University
