”Mäns våld mot
kvinnor börjar med
killars våld mot
tjejer.”
En kritisk diskursanalys av hur förövaren framställs i
den politiska debatten kring mäns våld mot kvinnor.
HUVUDOMRÅDE: Socialt arbete
FÖRFATTARE: Elin Ekendahl och Sara Egmyr JÖNKÖPING 2020 augusti
Abstract
Title: "Men's violence against women begins with boys' violence against girls." - A
critical discourse analysis of how the perpetrator is portrayed in the political debate around men's violence against women.
Author: Elin Ekendahl & Sara Egmyr
The original idea of the study was to study how members of parliament portray young perpetrators of violence in close relationships. Based on the results, the purpose was revised and the purpose of the study was therefore changed to study how members of parliament describe the perpetrator in men's violence against women. An analysis will be made on the basis of this debate in the Riksdag and eight motions from each
participating party's most recent motion concerning the subject of violence in close relationships.
The questions selected to answer in the survey are: How is the perpetrator portrayed in the special debate and motions? Are young perpetrators portrayed as a special group in the special debate and motions?
The questions are answered through a critical discourse analysis, the discourses are built up of analyzes based on what is considered to be implied, what is being done
illegitimately and subject positionings in the debate and motions.
Men's violence against women begins with boys' violence against girls. Therefore, a much greater focus on this is required to achieve a successful violence prevention work. (Kanakaris, 2020, authors translation).
The five discursive patterns found in the essay are: The invisible perpetrator, The male perpetrator, The personal perpetrator and The criminal perpetrator. The fifth and final pattern, The Young Perpetrator, has been selected based on the purpose of the study. The result of the essay indicates a lack of discourses about the young perpetrator and young couple relationships. The essay has a feminist perspective, which strives to improve equality between men and women.
Keywords: Violence in a close relationship, perpetrators of violence, causes behind
Sammanfattning
Titel: ”Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer.” - En kritisk
diskursanalys av hur förövaren framställs i den politiska debatten kring mäns våld mot kvinnor.
Författare: Elin Ekendahl & Sara Egmyr Examinator: Mats Granlund
Den ursprungliga tanken med studien var att studera hur riksdagsledamöterna framställer unga förövare i våld i nära relation. Utifrån resultatet fick syftet med studien revideras och ändrades till att studera hur riksdagsledamöterna beskriver förövaren i mäns våld mot kvinnor. En analys genomfördes utifrån en särskild debatt i riksdagen om mäns våld mot kvinnor och åtta motioner ifrån respektive deltagande parti som berör ämnet våld i nära relationer.
Frågeställningarna som valdes ut att besvaras i undersökningen är: Hur framställs förövaren i den särskilda debatten och motionerna? Framställs unga förövare som en egen grupp i den särskilda debatten och motionerna?
Frågorna besvaras genom en kritisk diskursanalys, diskurserna byggs upp av analyser utifrån vad som anses vara underförstått, vad som görs illegitimt samt
subjektspositioneringar i debatten och motionerna.
Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer. Ett framgångsrikt våldsförebyggande arbete kräver därför mycket större fokus på detta.
(Kanakaris, 2020).
De fem diskursiva mönster som återfunnits i uppsatsen är: Den osynliga förövaren, Den manliga förövaren, Den personliga förövaren samt Den kriminella förövaren. Det femte och sista mönstret, Den unga förövaren, har valts utifrån studiens syfte. Resultatet i uppsatsen indikerar på en avsaknad kring diskurser om den unga våldsutövaren samt unga parrelationer. Uppsatsen har ett feministiskt perspektiv, som eftersträvar att jämlikheten mellan män och kvinnor ska förbättras.
Nyckelord: Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relation, våldsutövare, orsaker bakom
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte ... 3
Bakgrund ... 3
Våld i nära relation – mäns våld mot kvinnor ... 3
Fysiskt våld ... 4
Psykiskt våld ... 4
Sexuellt våld och porr ... 4
Våld i nära relation bland unga mellan 16–24 år – killars våld mot tjejer ... 5
Förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor ... 8
Hur förövaren framställs – av sig själva och andra ... 9
Teoretisk ansats ... 11
Diskursanalys ... 11
Kritisk diskursanalys ... 12
Feministisk teori ... 13
Metod ... 13
Datainsamlingsmetod och urval ... 13
Diskursanalysen ... 14
Etiska perspektiv ... 17
Positionering ... 17
Resultat ... 18
Den osynliga förövaren ... 19
Den manliga förövaren ... 20
Den personliga förövaren ... 22
Den kriminella förövaren ... 23
Den unga förövaren ... 25
Diskussion ... 27
Hur framställs förövaren i den särskilda debatten och motionerna? ... 27
Framställs unga förövare som en egen grupp i den särskilda debatten och motionerna? ... 30
Metoddiskussion ... 31
Slutsatser ... 32
1
Inledning
Män kan utöva våld under en hel livstid mot olika personer i deras närhet utan att samhället ingriper. Att vissa män tillåts vara våldsamma i relation efter relation, ofta sedan ung ålder, får stora samhällsekonomiska
konsekvenser och orsakar enormt lidande för enskilda individer. SKR (Sveriges Kvinno- och tjejjourer) vill se:
- En vuxenvärld som tar ungas våld i nära relationer på lika stort allvar som vuxnas våld i nära relationer. (Aftonbladet, 2019)
Enligt statens offentliga utredningar (SOU 2014:49) är våld i parrelationer en
folkhälsofråga som påverkar ungefär var femte person i befolkningen någon gång i sitt liv. Både män och kvinnor utsätts för våld men våldet mot kvinnor är mer upprepat jämfört med våldet mot män, och kvinnor är mer utsatta för våld sett över hela livet än vad män är. Över tio gånger fler kvinnor än män utsätts för grov misshandel som kräver sjukhusvård och risken är också större för kvinnor för att utsättas för dödligt våld i en nära relation (SOU 2014:49).
Regeringen tillsatte 2007 en speciell handlingsplan (Skr. 2007/08:39) för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. I denna handlingsplan framkommer att unga kvinnor mellan 16– 24 år är en särskilt utsatt grupp. Även om definitionen gällande ålder på unga som grupp kan skilja sig åt, är det detta åldersspann som författarna i denna uppsats kommer att fokusera på. I regeringens skrivelse om deras jämställdhetspolitik framkommer att ”flickors och unga kvinnors utsatthet särskilt behöver uppmärksammas i insatser för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.” (Skr. 2016/17:10, s. 116). Det finns förutom detta en ökad risk för att barn som själva upplevt eller utsatts för våld också senare i livet själva också kan komma att riskerar att utsättas eller utöva våld (WHO, 2016a). Vilket statens offentliga utredningar (SOU 2014:49) också fångar upp när de pratar om att det bör vara ett centralt inslag i det primärpreventiva arbetet mot normer och attityder med barn- och ungdomar.
Socialstyrelsen (2016) uppger att socialnämnden ska erbjuda hjälpinsatser av olika slag till den kvinna som behöver det. Det finns ingen precisering av vem som innefattas av begreppet ”kvinna” och därigenom omfattas även barn under 18 år. I den senaste versionen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer
2
(SOSFS 2014:4) står det dessutom i kapitel 5 gällande utredning av våldsutsatta vuxna och barn i vissa situationer att en utredning ska ske enligt socialtjänstlagen (SoL) 11 kap. 1 § (SFS 2019:909). Det står därtill angivet i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2014:4) att detta inkluderar ”den som är under 18 år och har utsatts för våld eller andra
övergrepp av sin partner, eller den som är under 18 år och har utsatts för hedersrelaterat våld”.
Mellan 2016–2018 har Socialstyrelsen haft i uppdrag av regeringen att genom ett nationellt kompetensstöd utveckla kompetensen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor, arbetet med våldsutövare och stödet till våldsutsatta kvinnor och barn samt barn som bevittnat våld. Socialstyrelsen har haft ansvaret för att fördela utvecklingsmedel till kommuner, regioner och ideella föreningar. Detta har de gjort tillsammans med Uppsala universitet, länsstyrelserna och Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK)
(Socialstyrelsen, 2019a). I rapporten från Socialstyrelsen står att:
Arbetet och utvecklingsmedlen ska även utveckla och stärka […] de
verksamma metoder och insatser som är anpassade till behoven hos särskilt utsatta grupper såsom unga och äldre kvinnor […]. (Socialstyrelsen, 2019a, s. 9)
Länsstyrelserna vänder sig i huvudsak till yrkesverksamma med kompetensstödet och då till de som arbetar med våld i nära relation och kvinnofrid. Länsstyrelsernas bedömning visar att de under 2018 når häften av de yrkesverksamma såsom biståndsbedömare och socialsekreterare (Socialstyrelsen, 2019a).
Intresset för att i den aktuella uppsatsen undersöka hur våra riksdagspolitiker pratar om mäns våld mot kvinnor, baseras till viss del på att det i den ovan nämnda rapporten framkommer att flera länsstyrelser uppger att de som är svårast att nå ut med kompetensstöd till är politiker och chefer. Flertalet länsstyrelser uppger att det finns brister både inom kunskap och insatser när det bland annat gäller våldsutövare (Socialstyrelsen, 2019a). Efter att ha läst årsrapporten Ett år med ungarelationer.se –
erfarenheter och kunskap om killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer, väcktes intresset
3
Syfte
Syftet med studien är att studera hur riksdagsledamöterna beskriver förövaren i mäns våld mot kvinnor. Detta genom en kritisk diskursanalys av Särskild debatt om mäns våld mot
kvinnor som hölls i riksdagen samt senaste, för ämnet relevanta, motion från respektive
deltagande politiskt parti.
Frågeställningar:
• Hur framställs förövaren i den särskilda debatten och motionerna? • Framställs unga förövare som en egen grupp i den särskilda debatten och
motionerna?
Bakgrund
Våld är ett ämne som diskuteras både inom sociologin men också kriminologin. Begreppet är brett och omfattar mycket mer än bara fysiska våldshandlingar samt kan definieras som legitimt eller illegitimt, detta bundet till olika förhållanden. Det är enligt lag inte tillåtet att avsiktligt skada någon annan i de allra flesta länder, däremot kan olika samhällen definiera våld på olika sätt och därför kan det legitima eller illegitima våldet också skilja sig åt beroende på vilket land och kultur vi lever. Isdal´s (2001) definition av begreppet våld lyder:
Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill. (Isdal, 2001, s. 34).
Våld i nära relation – mäns våld mot kvinnor
Brottsförebyggande rådet (Brå, 2009) definierar våld i nära relationer som att förövaren och den utsatta har en känslomässig relation till varandra, vilket också står angivet som begreppsförklaring på Nationellt centrum för kvinnofrids hemsida (NCK, u.å:b). Det kan innefatta sambor, makar, partners, pojk- eller flickvänner, men också föräldrar, syskon, barn eller andra släktingar. Begreppet innefattar både heterosexuella och samkönade relationer. Utöver dessa kan förövaren vara någon annan som den våldsutsatta har, eller har haft, en förtroendefull och nära relation med (Brå, 2009; Socialstyrelsen, 2016).
4
Kännetecknande för våld i nära relation är att förövaren innehar kontrollen i hemmet och över den utsatta samt att den utsatta inte har samma möjligheter att motstå eller göra uppbrott mot förövaren i hens eget hem, samt att allvaret och intensiteten i denna typ av våld har en tendens att eskalera om relationen fortgår (Brå, 2009).
Våld i nära relation delas upp i tre huvudkategorier; psykiskt, fysiskt och sexuellt våld (Boethius, 2016).
Fysiskt våld
Det fysiska våldet betecknas som olika grader av misshandel och kan vara knuffar, örfilar, luggningar, sparkar, hålla hårt, stryptag, hindra någon med sin kropp och/eller använda tillhyggen, knivar eller vapen (Isdal, 2001).
Psykiskt våld
Det psykiska våldet är emellertid inte lika synbart som det fysiska våldet. Det skildras däremot i att en annan person utövar exempelvis kontroll över en annan och/eller inte låter sin partner ha kontakt med eller träffa vem hen vill eller agerar ut svartsjuka (Isdal, 2001).
Han sätter upp regler för mig som jag måste följa. Jag måste ha kläder som går över min rumpa och jag får inte ha killkompisar (Ungarelationer.se, 2020).
Isdal förklarar att det också kan vara så att utövaren kränker, förödmjukar, trycker ned, nonchalerar sin partner. ”han kallade mig äcklig, billig och hora” (Ungarelationer.se, 2020). Det kan också innebära direkt eller indirekt hot sin partner. ”Sedan så har han sagt till mig några gånger att han kommer ta livet av sig eller skada sig själv om vi gör slut” (Ungarelationer.se, 2020).
Sexuellt våld och porr
Sexuellt våld leder ofta till negativa konsekvenser för den som utsätts och definieras som oönskade sexuella handlingar och inbegriper fysiskt och psykiskt våld (Isdal, 2001).
Varje gång vi ses måste vi alltid ha sex först, typ att låta honom ha analsex eller att jag suger av honom. Jag försöker säga ifrån. Men han säger att om jag vill vara vuxen nu så måste jag bevisa det (Ungarelationer.se, 2020).
5
Detta kan vara sexuella övergrepp eller sexuella trakasserier och kan bland annat betyda förolämpningar eller nedvärderande attityder om en persons kön (Isdal, 2001). I en rapport från ungarelationer.se (2020) framgår tydligt hur ungas sexuella relationer påverkas av pornografi.
Men det är typ vissa sorters sex, analt och med munnen, som jag inte vill men han vill. Men då säger han saker för att övertala mig och då känns det liksom som att jag typ måste (Ungarelationer.se, 2020).
En rapport gjord av organisationen World Health Organization (WHO) (2016b) visar dessutom att för 3–24% av kvinnorna i undersökningen, var deras första sexuella upplevelse emot deras egen vilja. I Folkhälsomyndigheten’s (2019) rapport Sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige 2017, som publicerades den 28 maj 2019,
framkom dessutom att 42% av kvinnorna i undersökningen upplevt sexuella trakasserier någon gång. Uppskattningsvis har 9% av svenska män gett ersättning för sexuella tjänster någon gång, och den siffran bland kvinnor ligger på 0,5%.
Barter (2009) menar att det är samma inlärningsproblematik för sexualiteten som för fysiskt och psykiskt våld. Ungas tidigare livserfarenheter och en felaktig föreställning av som anses vara ett normalt och utforskande beteende kan komma att ge unga människor en skev syn på sexuella handlingar (Barter, 2009).
Våldet som tjejer utsätts för är grövre, mer sexualiserat och får allvarligare konsekvenser än det våld som killarna är utsatta för (Ungarelationer.se, 2020).
Barter (2009) förklarar att det som unga definierar som experimentellt blir idag oroande eftersom det är rena sexuella övergrepp.
Våld i nära relation bland unga mellan 16–24 år – killars våld mot tjejer
Som nämns i inledningen så kan definitionen gällande ålder på unga som grupp skiljas åt, och det åldersspann som författarna i denna uppsats kommer att definiera som unga är åldern 16–24 år. Forskning inom området ger antydningar till att det våld som barn själva upplevt eller utsatts för kan återkomma eller skapa mönster för resterande livet hos både den utsatta och förövaren, samt att det finns säkra kopplingar mellan misshandel av barn och partnervåld mot kvinnor, detta inkluderar sexuellt våld (WHO, 2016a). Försämrad hälsa kan också kopplas samman med rapporterad utsatthet för våld. WHO menar att
6
ungdomsvåldet kan komma att påverka hela samhällen. Detta till följd av att de utsatta kan komma att lida allvarligare och ofta livslånga skador både fysiskt och psykiskt, bland annat genom att enskilda individer får psykologiska och/eller fysiska funktionshinder.
Jag är jätterädd för min kille. Han har hotat mig med att lägga ut bilder om jag inte har sex med honom. Han slår också. Han var inte så här från början. Jag går liksom i gymnasiet och vågar nästan inte gå till skolan längre för vi går i samma. Jag kommer inte undan där heller, han slår när ingen ser där och har haft sex med mig där också (Ungarelationer.se, 2020).
I BRÅ:s kartläggning (Frenzel, 2014) framkommer det att många unga kvinnor som utsätts för våld i nära relation är i åldern mellan 20–24 år samt att utsattheten är högre bland yngre personer än äldre. Detta är också något som EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA, 2014) styrker i sin presentation av en stor enkätstudie baserad på svaren från 42 000 kvinnor i EU:s 28 medlemsländer. I begreppsförklaringen från WHO
(2016b) gällande ungdomsvåld ingår en rad olika handlingar, där inkluderar de mobbning och fysiska attacker, allvarligare sexuella och fysiska övergrepp och mord. Därtill framgår det i en kortanalys av Brå (Axell, 2018; Brå, 2018), med syftet att bland annat undersöka omfattning och vad som karaktäriserar våldsbrott i nära relationer bland unga personer (16–24 år) i Sverige, att var femte respondent under sin livstid har varit utsatt för någon form av brott i nära relation. Tjejerna uppges främst ha varit utsatta för hot, misshandel, kränkningar, försök till inskränkning av frihet, sexualbrott och trakasserier, och även om resultatet i kortanalysen ska ses på med försiktighet, eftersom det inte finns mycket forskning gjord över gärningspersoner, så beskrivs förövaren ofta vara av motsatt kön och i samma ålder som den utsatta (Axell, 2018; Ungarelationer.se, 2020).
[…] En kvinnomisshandlare börjar inte plötsligt slå när han är 45. - Kvinnoförbundets ordförande Zandra Kanakaris (Aftonbladet, 2019).
Föreställningen är att hot och våld mellan unga i nära relation är att unga sällan stöter på en problematisering av vad dagens media porträtterar som romantisk svartsjuka och normaliserade sexuella kontakter (Leijman, 2019). Detta utifrån den bild som idag skildra kärleksrelationer med hjälp av föreställningar som växer fram från media och
7
Det blir extra svårt när den som blivit utsatt faktiskt inte förstår att den har blivit utsatt, när ungdomen har enbart nätporr som referens, berättar Sandra Rosén. (Leijman, 2019).
Gemensamt för rapporteringarna är att våldet utvecklar en stereotypisk bild bland unga om hur ”en normal relation” ska vara, vilket kan leda till förödande konsekvenser för den utsatta. Exempelvis lyfte Adelman och Kil (2007) i en undersökning gjord mellan 1997 och 2000, som bygger på berättelser från tjejer och killar i en amerikansk high school, huruvida våldet bevarar eller utmanar könets makt som orsak till våld i nära relation bland unga. Adelman och Kil problematiserar hur skolan arbetar med litteratur där det bland annat förekommer svartsjuka, där ena partnern uppger äganderätt över den andra och detta framställs som romantik (Adelman & Kil, 2007).
Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer. Ett framgångsrikt våldsförebyggande arbete kräver därför mycket större fokus på detta. (Kanakaris, 2020).
För att beskriva de konflikter och det våld som associeras med heterosexuella
tonårsförhållanden använder Adelman och Kil (2007) begreppet dating conflict. Däremot finns det inget gemensamt begrepp idag för att beskriva det våld som sker mellan unga i nära relation. I Øverlien´s (2018) övergripande presentation av hur begreppen används finns bland annat: våld mellan ungdom i nära relationer, våld i ungas nära relationer, våld och kränkningar i ungas parrelationer, dejtingvåld, killars våld mot tjejer, kjärestevold, dating violence eller teen dating violence, teenage intimate partner violence eller interpersonal violence och abuse in young people´s relationships.
Både Barter (2009) och Håseth (2014) har problematiserat begreppen. I Håseth´s (2014) studie av kvalitativa intervjuer lägger det fram att våldet inte bara finns i fasta relationer, de unga ser inte alltid sig som kjärester utan definierar sina relationer utifrån att de ”hålde på med” eller har tillfälligt sex, relationerna ses som mer kravlösa. Samtidigt menar Barter (2009) att begrepp som ”partnervåld” är mer passande i dessa sammanhang eftersom terminologier som ”dejting”, som kommer från USA, inte är direkt överförbara på ett bra sätt till alla länder. Barter menar att termer kan varierar beroende på land, region, kön, ålder och etnicitet, ord som ”dejting” kan anses vara föråldrat och för restriktivt och är därför inte nödvändigtvis en bra återspegling av ungdomarnas intima möten och relationer.
8
Han säger att han älskar mej men ändå så slår han mig. Han har sex fast jag inte vill. Om jag lämnar honom skulle han döda mig. (Ungarelationer.se, 2020)
Øverlien (2018) anser att våldet i unga parrelationer inte ska skildras som mobbing eller reduceras till ett problem som hör tonåren till och benämnas som ”kärleksbekymmer”, Øverlien menar att våldet i ungas parrelationer bör beaktas på samma sätt som våld i nära relationer mellan vuxna. De vetenskapliga studier som gjorts är oerhört begränsad inom området mellan ungdomar i nära relationer. Detta kan bero på att ungas relationer skildras som kortvariga samt att samhället inte uppfattar det som att de unga har fasta band till varandra på samma sett som vuxna (Øverlien, 2018). Även de utsatta tjejerna kan själva tänka att det endast är vuxna kvinnor som utsätts för våld i nära relation vilket gör att de förringar deras egen utsatthet (SOU 2015:55, 2015). En annan anledning till att kunskapen inom området är begränsat, menar Øverlien (2018), kan vara att de unga fortfarande anses vara barn och därför kan ungdomars relationer hamnar mellan två forskningsfält: vuxnas våld mot barn och vuxna i nära relation.
Øverlien (2018) uppmärksammar också att sociala medier är en mycket viktig del i ungdomars liv och går inte att separera från det som kallas för ”IRL, In Real Life”. Øverlien menar att det är här som vi kan hitta den verkliga skillnaden mellan vuxnas relationer och ungdomars relationer. I en tematisk analys som byggde på hur de utsatta själva uppfattar våldet och vilken roll digital media spelat av Øverlien, Hellevik och Korkmaz (2019), där 33 unga kvinnor från Sverige och Norge i åldrarna 15 till 23 år intervjuades,skildrades sex teman; kontroll, förnedring, rädsla, sexuellt tvång, hemlighet och motstånd. Informanterna uppgav att hela deras sociala liv är sammankopplat med digital media, det våld och de övergrepp som kvinnorna upplever kan därför komma att höra ihop med och påverkas av digital media (Øverlien et al 2019).
Vårt mål är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, men det kommer aldrig att hända om vi inte börjar med killars våld mot tjejer. - Kvinnoförbundets ordförande Zandra Kanakaris (Aftonbladet, 2019).
Förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor
I regeringens proposition Kvinnofrid (Prop. 1997/98:55) betonas vikten av förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor genom riktade insatser mot våldsbenägna män,
9
samtidigt som åtgärder för de utsatta kvinnorna står i förgrunden. Vidare är det viktigt att männen själva verkar för att stoppa våldet, agera goda manliga förebilder. Insikter måste ökas ”kring den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor” (Prop. 1997/98:55, s. 23).
WHO (2002) presenterar i sin rapport World report on violence and health en socioekologisk modell som förklarar riskfaktorer gällande våld i fyra olika nivåer: individnivå,
relationsnivå, närmiljönivå samt samhällsnivå. På individnivå kan riskfaktorer vara att varit utsatt för våld som barn, utbildningsnivå och skadlig användning av alkohol. På relationsnivå ges exempel som risker så som stereotypa genusnormer, arbetslöshet och isolering inom familjen eller hederskultur. På närmiljönivån nämns faktorerna att omgivningen reagerar med tystnad, diskriminering på arbetsplatser och legitimering av mäns våld i olika sammanhang. Den sistnämnda, samhällsnivån, innebär traditionella genusnormer som berättigar till våld, mediavåld, straffrihet eller att kvinnor och barns status värderas lågt (WHO, 2002). Olika inriktningar av våldsförebyggande arbete kan sedan kopplas till dessa fyra riskfaktorer (SOU 2015:55, 2015). På individnivån kan det våldsförebyggande arbetet bland annat innebära att påvisa alternativa maskulina roller som inte nedvärderar kvinnor och motverka synen på kvinnor och barn som ägodelar. På nästa nivå, relationsnivån, framhålls vikten av att ifrågasätta vänners stöd av våld och myter om våld mot kvinnor och tjejer för att arbeta förebyggande på den nivån. Våldsförebyggande arbete på närmiljönivån kan bland annat innebära att ifrågasätta tankar om mäns privilegier, ge bättre möjligheter till socialt utsatta områden samt att diskriminering av tjejer och kvinnor ska upphöra. Den sista nivån är samhälleliga och här kan det förebyggande arbetet innebära att reglera våld i medier, göra upp med
sexualiseringen med kvinnor och tjejer i medier och stärka lagstiftningen för våld mot kvinnor. För att uppnå bästa resultat sker det våldsförebyggande arbetet på de olika nivåerna parallellt (SOU 2015:55, 2015).
Hur förövaren framställs – av sig själva och andra
Gottzéns (2013) artikel Skam, maskulinitet och respons på mäns våld mot kvinnor riktade in sig på för vilka gärningsmännen har berättat om sitt våld och hur de har valt att berätta det. Resultatet bygger på en kvalitativ studie där han intervjuat 44 män som deltagit i vad som kallas för ”mansgrupp” och/eller enskilda samtal på frivillig väg, det vill säga att de inte har blivit dömda till det. Intervjuerna var en öppnare variant av semistrukturerade
10
intervjuer och genomfördes mellan 2009 och 2012. I studien kunde fyra olika narrativa strategier utkristalliseras; att fördöma, kontextualisera och omdefiniera våldet samt att använda sig av det skamliga i det de gjort. Det sistnämnda gör att männen kan skilja på jaget och sina handlingar, det vill säga ger en möjlighet att själv kunna fördöma våldet men samtidigt framstå som en ”normal” man som blivit våldsam på grund av
aggressionsproblem eller yttre omständigheter (Gottzén, 2013).
Genom att kontextualisera och omdefiniera våldet kan mannen själv minska allvaret av våldet och rikta uppmärksamheten på annat, som till exempel flickvännens personlighet. Det kan vara ett sätt att hantera omgivningens troligtvis negativa respons och tillika ett sätt att inte bli sedd som en kvinnomisshandlare (Gottzén, 2013).
Gottzén och Korkmaz (2013) intervjuade i sin studie Killars våld mot tjejer i nära relationer tio ungdomar i åldrarna 17 till 24 år. Precis som Gottzén (2013) konstaterade ovan och som också styrks i Andersson´s (2008) undersökning, framkommer även i denna studie av Gottzén och Korkmaz (2013) att killarna har svårt att känna igen sig i en stereotypisk bild av, och har en rädsla för, att framställas som kvinnomisshandlare.Resultatet i studien indikerar även här på individorienterade förklaringar. Samtidigt som tjejerna förklarar att våldet beror på pojkvännens psykiska problem menar killarna, som ofta erkänner våldet, att flickvännens brister orsakat våldet eller anser att hon provocerat fram våldet, killarna menar att flickvännen därför bär ansvaret för våldet (Gottzén & Korkmaz, 2013).
I en artikel beskriver Berns (2001) den politiska diskurs hon kallar ”patriarkalt motstånd”, som handlar om våld i nära relation och hur den förminskar männens våld och istället lägger ansvaret på kvinnorna. I sin studie analyserades herrtidningar och politiska magasin och resultatet visade på att genus och makt inte gavs något utrymme. Det mest framträdande perspektivet var en motrörelse av att våld i nära relation är en feministisk konstruktion, snarare än en reflektion över att det också finns kvinnliga förövare och manliga offer. Detta är inte unikt för herrtidningar och politiska magasin, utan även de som riktar sig till kvinnor för ett resonemang som underförstått lägger ansvaret för att lösa problemet på offret för våld i nära relation. Kvinnan hålls ansvarig för att avsluta våldet genom att lämna relationen eller ”vägra vara ett offer” (Berns, 2001, s. 278). Detta förkommer också inom populärkulturen, tv-program, dagstidningar med mera.
Liknande resultat upptäckte Hoppstadius (2018) i sin studie What is the problem?
11
hur mäns våld mot kvinnor representeras i Regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer från 2007. Mäns våld mot kvinnor problematiseras inte utifrån ett strukturellt perspektiv utan framställs i ett heterosexuellt sammanhang och som ett problem inom relationer och familjer på individnivå. Underförstått att kvinnor måste ta ett individuellt ansvar för att minska våldet eller att få det att sluta. Detta riskerar inte bara upprätthålla strukturell och samhällelig ojämlikheter utan även påverka hur våldet kan upptäckas, förebyggas och motverkas. Studien visar också på att skillnad görs mellan våld mot svenskfödda respektive kvinnor med utländsk bakgrund (Hoppstadius, 2018).
Teoretisk ansats
Utifrån den forskning och de rapporter som använts framkommer att det finns starka kopplingar mellan det fortsatta arbetet med våld i nära relation och det våld som förekommer i ungas relationer. Det framkom att det finns utmaningar i att förmedla ny kunskap till politiker och därför har denna studie en kritisk teoretisk ansats.
Diskursanalys
En diskursanalys är en metod som bygger på ett teori- och metodpaket (Bolander & Fejes, 2019; Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Svensson, 2019). Diskursanalysen bygger på att se världen som en konstruktion, ett perspektiv där människor i ett samhälle bidrar till att skapa och upprätthålla konstruktioner genom interaktioner (Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Bryman, 2018). Detta förhållningssätt kallas för ett
socialkonstruktivistiskt angreppssätt, vilket innebär att det inte finns objektiva sanningar om verkligheten. Socialkonstruktivister ställer sig frågande till hur verkligheten
konstrueras samt förklarar att människans kunskap och hennes språk skapas genom sociala processer (Wenneberg, 2011; Svensson, 2019). Människors perception av verkligheten framställs som socialt konstruerad eftersom språket skapas mellan
människor. Verkligheten ses på så sett ur perspektivet som ett resultat av hur människor väljer att se och tolka det som finns i dennes omgivning (Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Svensson, 2019). Wenneberg (2011) förklarar att verkligheten därför ses som bunden till det perspektiv som betraktaren har, samt hur betraktaren förstår verkligheten. Därför kan antaganden, enligt socialkonstruktivismen, inte förutsättas vara absoluta sanningar. Följaktligen utgår socialkonstruktivismen ifrån perspektivet att ställa sig
12
frågande till det som anses vara självklart och/eller naturligt i det samhället som granskas (Wenneberg, 2011).
Svensson (2019) beskriver att diskursanalys kan användas för att undersöka hur språket används inom olika organisationer. Till exempel hur retorik används för att övertyga andra människor om att ens egna synpunkter är de rätta, vilket är högst intressant när det kommer till politiker och deras språk.
Kritisk diskursanalys
En syn på kultur eller samhällsfenomen kan ofta framställas som viktigare än andra, vilket Fairclough (1995) menar ger språket makt att förändra människors perceptioner. Fairclough anser att språket är det fundamentala för hur sociala identiteter, relationer och kunskapssystem förmedlas, vilket i sin tur medverkar till att forma samhällsopinion och kultur. Språket formas av samhället samtidigt som det medverkar till att sin tur forma samhället (Fairclough, 1995). Utifrån den tolkning som Fairclough (1995) gör av
diskurser som kommunikativa händelser, samt hur det är knutet till hur texten framställs, kan paralleller också skapas till hur budskapet av hur våld i nära relation som fenomen framställs och får olika betydelse beroende på sammanhang.
Fairclough (1995) beskriver den centrala frågan i diskursanalysen med att söka efter samband som kan förklara hur texter sätts samman, produceras, distribueras och
konsumeras. Faircloughs (1995) uppfattning av diskurs förklarar han med att den har tre dimensioner: den är en text, den är en diskursiv praktik samt en social praktik. Den förstnämnda innebär bland annat tal, skrift och bild, medan diskursiv praktik innebär produktion och konsumtion av texter. Svensson (2019) lyfter ett exempel som illustrerar den tredje nivån i Faircloughs modell, den professionella kamp som pågår i samhället mellan psykiatri och psykologi. Hur de som förespråka psykiatrin framhåller att
psykofarmaka är den rätta vägen att gå medan de på den andra sidan propagerar för det terapeutiska arbetet. Den kritiska diskursanalysen kan vara ett sätt att se dessa
motsättningar i samhället (Svensson, 2019). En komplett diskursanalys utgår ifrån alla tre delar men dessa studier är inte vanliga (Boréus & Brylla, 2018).
13 Feministisk teori
Nationalencyklopedin (u.å.) definierar feminism med: ”social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Feminism är dels en teori, dels en politisk eller aktivistisk rörelse. Det går inte att tala om feminism som en sammanhållen ideologi. I själva verket handlar det om flera feminismer som har ett jämställt samhälle som gemensam
målsättning men som tolkar strukturer, förtryck och vägen mot målet på olika sätt” (Nationalencyklopedin AB, u.å.). Enligt feminismen är kvinnor förtryckta av sociala strukturer i samhället där maskulina åsikter och männens positioner gynnas. Detta leder till att kvinnor nedvärderas i samhället (Payne, 2015).
Feminismen har sina rötter ifrån 1800-talet och har förgrenat sig i flera olika perspektiv så som radikal, socialistisk, postmodern, svart och liberalt perspektiv (Payne, 2015). Detta arbete kommer att utgå ifrån den postmoderna feminismen som lyfter fram hur diskurser i samhället skapar sociala antaganden om kvinnor och om hur de ska bemötas. Hur grupper som till största del består av män övervakar andra grupper för att behålla strukturer som ser till att männens makt bevaras (Payne, 2015).
Metod
Utifrån studiens syfte ansågs kritisk diskursanalys vara lämpligt för att undersöka hur våldsutövaren framställs i den politiska debatten. Detta eftersom den kritiska diskursanalysen tar ansats i konstruktivistiskt och antirealistiska antaganden (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Detta innebär en kartläggning av förhållanden mellan kulturella förändringar i sociala sammanhang och diskursiv praktik. Fairclough’s modell utgår ifrån hur diskursen har ett inflytande på hur kunskap och betydelsesystem skapar sociala identiteter och relationer (Fairclough, 1995; Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Datainsamlingsmetod och urval
Denna studie använder sig utav ett målstyrt urval (sampling), vilket är vanligt inom kvalitativ forskning (Bryman, 2018). Med premisser ifrån vissa bedömningsgrunder innebär det att forskningsfrågorna styr urvalet. Bedömningsgrunder för denna studie var att de analyserade texterna skulle beröra mäns våld mot kvinnor och främst i våld i nära relationer. Med politiker åsyftades riksdagsledamöter och målet var att alla riksdagspartier skulle vara representerade. Utöver det var en ytterligare bedömningsgrund att det skulle
14
vara nära i tid för att visa på hur språket används idag. Utifrån dessa premisser valdes en särskild debatt kring mäns våld mot kvinnor, som hölls den 28 januari 2020 (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Att den särskilda debatten (2020) hålls beror på regeringens jämställdhetspolitiska delmål, där det är ett särskilt fokus på kopplingen mellan
maskulinitet och våld.
Det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och
möjlighet till kroppslig integritet. (Delmål 6: Mäns våld mot kvinnor ska upphöra).
Detta delmål omfattas av bland annat begreppet våld i nära relationer, dvs. mellan närstående (Prop. 2006/07:38). Därför har denna debatt legat till grund för denna uppsatsen. I debatten var varje riksdagsparti representerat med en ledamot från varje parti. Diskursanalysen utgår ifrån det skriftliga protokoll med anföranden och repliker från debatten som finns på riksdagens hemsida. Utöver den särskilda debatten
granskades även en motion från varje riksdagsparti för att få en bredare bild. Sökningar efter relevanta motioner genomfördes från arkivet på riksdagens hemsida. Kriteriet var att de skulle beröra mäns och/eller killars våld mot kvinnor och/eller tjejer. Sökorden som användes för att hitta dessa texter var ”mäns våld mot kvinnor” ”killar”, ”våld i nära relation” ”våld i nära”, ”ung och våld i nära”, ”killar, tjejer, våld”. Då den granskade särskilda debatten genomfördes 2020 begränsades sökningarna efter motioner från 2017 till maj 2020 för att ligga nära i tid.
Artiklar till bakgrundsavsnittet har inhämtades från sökfunktionerna Sociological Abstract och Primo. Sökord som användes var ”mäns våld mot kvinnor”, ”förövare”, ”domestic violence” och dessa har i sin tur kombinerats med “discourse” och/eller ”diskursanalys”. Utöver artiklar har även böcker och digitala källor använts.
Diskursanalysen
En diskursanalys är ett teori- och metodpaket (Bolander & Fejes, 2019; Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Svensson, 2019). Diskursanalysen bryter ner och analysera texter, detta för att ta reda på vad som osynliggörs och anses vara underförstått eller förgivet taganden. Syftet med metoden är att undersöka konstruktioner som skapas genom språket, vilka sanningar det finns om verkligheten samt att undersöka vad som anses vara normalt eller onormalt i samhället. Bolander och Fejes (2019) menar att en
15
diskursanalys är ett bra verktyg för att dekonstruera texter samt för att noggrant
undersöka de verkligheter som produceras genom språket. Svensson (2019) menar att en diskursanalys i stort handlar om att ställa rätt sorts frågor till empirin och att som nästa steg leta efter svar på frågorna.
I arbetet med att analysera det empiriska materialet till uppsatsen har Svenssons (2019) förslag på arbetsgång använts: att först bekanta sig med det empiriska materialet, för att sedan organisera det och gå vidare till närläsning, tematisering och avslutningsvis kontextualisering. Vidare förtydligar han att dessa fem steg överlappar varandra under processens gång, men att de innebär ett stöd i hur analysen kan bedrivas. Därtill har delar av Boréus (2015) fyra analysfrågor använts för att utveckla textanalysen ytterligare.
Nedan följer en närmare förklaring av de olika stegen och hur de tillämpats i detta arbete:
1. Den första delen innebär att bekanta sig med det empiriska materialet, det vill säga att efter att materialet samlats in gå vidare till att bläddra igenom det och läsa igenom det. (Svensson, 2019). En granskning av vad som påstås i text, det som explicit uttrycks, blir en grund för en fortsatt analys (Boréus, 2015).
Efter att motioner valts ut utifrån de kriterier som uppgavs under föregående rubrik, lästes de, och den transkriberade debatten, noggrant flertalet gånger. Därefter markerades de delar i texten som explicit, eller implicit, berörde förövare av mäns våld mot kvinnor.
2. Svensson (2019) beskriver hur materialet kan organiseras longitudinellt efter en tidslinje, utifrån författare eller efter vilken typ av text som materialet består av.
När det kommer till att organisera materialet till detta arbete har den särskilda debatten organiserats longitudinellt, det vill säga att transkriberingen har lästs och analyserats i den ordning det har presenterats i debatten. Syftet med att göra på det sättet är att inte gå miste om hur meningsutbytet utvecklas (Svensson, 2019). Motionerna har organiserats efter författare för att varje riksdagsparti ska representeras.
3. När materialet behandlas genom närläsning poängterar Svensson (2019) styrkan i att under processens gång återkommande ställa sig frågan: Vad sker här? Detta för att styra uppmärksamheten till hur språket används och dess betydelse, samt underlätta tolkandet av texten istället för att enbart beskriva den. En viktig del i en diskursanalytisk metod är dessutom att granska det underliggande budskapet (Boréus, 2015). Vad är det som
16
författaren vill få fram, vad är underförstått och finns det förgivettagande i texten och
vad är det i sådana fall?
I denna del av processen granskades de markerade delarna mer detaljerat utifrån vad som sker i texten. Tanken med analysen var att undersöka konstruktioner kring mäns våld mot kvinnor och vad som skapas genom språket, vad är det som debattören vill få fram samt vad som görs oviktigt och illegitimt.
4. Tematiseringen av materialet är en process som skapas av forskaren och är beroende av frågeställningarna. Texten delas in i olika kategorier som bör skilja sig från varandra och att varje kategori innehåller delar av empirin som liknar varandra (Svensson, 2019). Dessutom är författaren subjektsposition i texten också av relevans för att urskilja hur människor framställer sig själva och andra, detta eftersom positioner konstrueras genom språket (Boréus, 2015).
Utifrån uppsatsens frågeställningar delades texterna in i olika grupper beroende på hur förövaren beskrivs eller framställs av ledamöterna, och med hjälp av olika nyckelord som markerades i texterna. Till en början framträdde flertalet grupper för att sedan ringas in så att fyra diskursiva mönster kunde urskiljas: den osynliga förövaren, den manliga
förövaren, den personliga förövaren samt den kriminella förövaren. Utifrån uppsatsens andra frågeställning, huruvida unga förövare framställs som en särskild grupp, har ett femte mönster valts ut, trots att det inte är framträdande i debatten och motionerna – den unga förövaren. I uppsatsens resultatavsnitt redovisas mönstren var för sig och ingen hänsyn har tagits till partitillhörighet.
5. Det femte och sista steget är att titta på texten på avstånd och att åter placera den i den kontext som den togs ifrån (Svensson, 2019). Svensson beskriver hur det i en
diskursanalys bland annat kan vara viktigt att ta hänsyn till om debatten uppstått på grund av en samhällsförändring. Vad som är en relevant kontext och huruvida det är möjligt att avgöra, är en fråga som forskare inom diskursanalysen är oense om. Svensson (2019) drar en slutsats att det är av största vikt att det i diskursanalysen framkommer vilka olika steg som har lett fram till en viss kontextualisering.
I processen av denna analys innebär ovanstående steg att titta på det empiriska materialet, det vill säga debatten och motionerna i sin politiska kontext, samt vilka delar av texterna
17
som är tagna ifrån den transkriberade debatten och vilka är ifrån de skriftligt publicerade motionerna.
Etiska perspektiv
De etiska övervägandena är en stor del i forskningsprojekt och består av två
grundläggande krav (Vetenskapsrådet, 2002). Forskningskravet och individskyddskravet är de två huvudsakliga krav på hur forskning ska bedrivas. Individskyddskravet, som delas in i fyra delar utifrån forskningsetiska principer; informationskravet,
konfidentialitetskravet, nyttjandekravet och samtyckeskravet, kräver att ingen får komma till skada i forskning. Därtill ska forskningskravet se till att studien som görs driver samhällets utveckling framåt.
Eventuella etiska problem som kan uppkomma under uppsatsprojektet är att uppsatsen komma att utgöra sekundära data (Vetenskapsrådet, 2002). Därför kan den data som används inte uppfylla de fyra forskningsetiska kraven.
Positionering
Både diskurser och makt är något som produceras samt reproduceras i samhället och är under konstant förändring (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Människor ser världen genom diskurser och subjekten skapas genom den process som kallas interpellation där språket har en betydande roll. Foucault anses var grundaren till begreppet som också benämns som subjektspositionering (Boréus, 2015; Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Detta innebär de processer varigenom ett subjekt skapas genom diskurser, de ramar som skapar uppfattningar om människor och den kategorier de anses tillhöra. Genom språket konstrueras och formas i sin tur det handlingsutrymme som människor har att uppträda inom och det finns alltid positioner i en diskurs menar Winther Jørgensen & Phillips (2000). När människor benämns inneha en position så som exempelvis ”kvinna”, ”ung” eller ”utsatt” följer också vissa diskursivt skapade förhållningsregler för
subjektspositionen, vilket också påverkar bestämda beteendemönster, vilket också begränsar vårt beteende.
Författarna till denna studie är två kvinnor i medelåldern med en feministisk övertygelse. Båda författarna arbetar med yrken som innebär återkommande kontakt med våld i nära relation. Författarnas positionering är att ett förebyggande arbete är en avgörande faktor i
18
arbetet med att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, vilket föranledde intresset av förövaren. Detta är av relevans för uppsatsen utifrån att diskurser och makt är nära sammansvetsat med subjektet. Människors positioner, utifrån hur människor framställer sig själva och andra, konstruerar och reproduceras genom språket (Boréus, 2015).
Resultat
Analysens syfte är att granska hur riksdagsledamöter beskriver gärningsmännen i mäns våld mot kvinnor, samt om och i så fall hur unga förövare i våld i nära relationer framställs. Som framkommer i metodavsnittet har protokollet för en särskild debatt i riksdagen om mäns våld mot kvinnor analyserats, och utvalda motioner.
I den löpande texten framkommer vilken typ av text som har analyserats, utifrån intresset av att veta utifall den är transkriberad från debatten, referens Särskild debatt i Riksdagen, eller från redan början formulerad i skriftform, det vill säga referens till motion. Nedan följer en kort förklaring av respektive mönster och därefter redovisas analysen för varje diskurs.
Mönster 1: Den osynliga förövaren, här benämns inte förövaren alls, bara offret eller att han benämns som person, det vill säga inte som man eller närstående.
Mönster 2: Den manliga förövaren, här framställs förövaren som män generellt och med vedertagna begrepp så som mäns våld mot kvinnor.
Mönster 3: Den personliga förövaren, förövaren framställs som till exempel en partner, make, pappa.
Mönster 4: Den kriminella förövaren, representerar den diskurs där förövaren förknippas med adjektiv och i mer negativa ordalag som till exempel ”män som slår ihjäl sina
kvinnor” eller ”omanligt, ovärdigt och omänskligt”.
Mönster 5: Den unga förövaren, representerar den diskurs där förövaren framställs vara ung eller barn samt beskrivs med begrepp som ”kille”, ”pojk”, ”pojkvän” eller alternativt där man talar om barn och minderåriga i riskzonen för kriminella handlingar.
19 Den osynliga förövaren
Efter att ha läst texterna och samtidigt ställt frågan ”vad sker i texten?”, utifrån
uppsatsens frågeställning, var en framträdande diskurs den där förövaren osynliggörs och underförstått är en man. Det framkommer till exempel genom att våldet beskrivs utifrån de som utsätts för handlingen snarare än den som utför den. Det kan också bestå av en beskrivelse av hur många som utsätts av våldet – snarare än hur många som utsätter. Tillika beskrivs på vilket sätt kvinnorna utsätts – och inte på vilket sätt männen utsätter kvinnorna. Offrets utsatthet uttrycks explicit genomgående i både debatten och
motionerna, vilket gör att det mest framträdande mönstret blir det där förövarens handlingar uttrycks implicit. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv upprätthålls därmed diskursen där insatser innebär skydd och stöd för den utsatta snarare än förebyggande åtgärder. I de analyserade texterna är det tydligt att det skyddande och stöttande arbetet är det mest framträdande, och det förebyggande arbete klart underrepresenterat. I och med det hamnar fokus på kvinnan och inte den som begår handlingen.
Ett citat som tydligt visar på där förövaren osynliggörs är meningen ”En viktig del gällande våld i nära relationer är möjligheten att söka skyddat boende den dag en person väljer att lämna en våldsam relation” (Motion 2018/19:2227). Underförstått är det mannen som är den våldsamma men själva relationen framställs som våldsam, vilket lämnar det osagt om båda parter är våldsamma eller att den ena är det. Benämningen kring att det är en relation som är våldsam förkommer i ytterligare en text. I den ena förekommer även uttrycket ” […] för att kvinnor ska kunna lämna en våldsam situation” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020).
Många lever ett liv under någon annans kontroll. Någon som isolerar en från familj och vänner, kontrollerar att man går direkt hem från jobbet, hindrar en att gå på viktiga möten som läkarbesök, upprepat talar nedlåtande till och får en att känna sig värdelös, går igenom telefonräkningen och frågar ut en om vem man har pratat med och som tar kontrollen över ens inkomst. (Motion 2019/20:3248).
Ovanstående citat är hämtat ur en kontext som beskriver våld i nära relation oavsett kön på förövaren. Men det har valts ut i analysen utifrån att oavsett om det är en man eller kvinna som är förövaren, så osynliggörs hen på så sätt att det skulle kunna vara vem som
20
helst. Det framkommer inte i texten att det är någon som vederbörande har en nära relation till.
Diskursmönstret återkommer också i de delar av riksdagsdebatten där förövaren benämns som person/personer. I och med det osynliggörs förövaren i den mån att det inte är vare sig en man eller någons närstående längre. ” […] de personer som ändå väljer att utsätta kvinnor för våld” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Ett annat exempel, i kontexten med barn som bevittnar våld i nära relation, är när förövaren benämns som
”[…] en vuxen som utövar våld och förtryck” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Ett
sista exempel är följande: ”Den som utsätter en annan person för stalkning (olaga förföljelse) kan kränka personens integritet på många olika sätt” (Motion 2019/20:2826). Här benämns offret som en person och förövaren som ”den”.
I flera av de analyserade texterna benämns förövaren som någon närstående till kvinnan men inte i direkt anknytning till våldet i sig. Följande citat är ett exempel på detta: ”Ofta är förövaren någon som står i nära relation till kvinnan, och för i genomsnitt 17 kvinnor per år går våldet så långt att kvinnan mister sitt liv.” (Motion 2017/18:2836). Genom att beskriva att det är våldet som går för långt plockas det ur sitt sammanhang och blir en egen problematik, inte ett resultat av en handling utförd av förövaren. Ett annat exempel som även det beskriver våldet som ett eget fenomen, är taget från en motion som tar upp den typ av våld som går under begreppet hedersvåld: ”[…] våldet måste bekämpas med kraft och de som utsätts måste få stöd och hjälp” (Motion 2018/19:2748, 2018).
När det kommer till att arbeta förebyggande framkommer även där exempel där det är våldet i sig som ska förebyggas, se följande citat: ”Därför behöver en haverikommission kunna tillsättas också i enskilda fall där samhället misslyckats med att förebygga dödligt våld eller andra grova brott mot närstående”. (Motion 2019/20:2826).
Mäns våld beskrivs även i detta citat som något eget fenomen: ”Kampen mot våldet är inte över förrän den dag då våldet har utrotats.” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Här beskrivs det som något som ligger utom förövarens kontroll.
Den manliga förövaren
Den genomgående vanligaste benämningen på förövaren, när den uttrycks explicit, i det analyserade materialet är man och/eller män. Utifrån att mäns våld mot kvinnor är ett vedertaget begrepp och tillika det som används i de analyserande texterna, förekommer
21
benämningen man och/eller män till största delen i den kontexten. Följaktligen är
förövaren osynliggjord i den bemärkelsen att han ingår i begreppet och inte i egenskap av specifik förövare. Med det sagt förekommer det i flera anföranden samt delar i motioner att förövaren omnämns utanför begreppet. I ett anförande i debatten konstateras att:
Runt om oss finns killar och män som slår kvinnor, som torterar kvinnor. Det är män och killar som tagit sig rätten att våldta, förtrycka och till och med mörda kvinnor. De senaste tio åren har 300 kvinnor blivit mördade av män. Förra året begravdes 22. Detta är den yttersta konsekvensen av ett ojämnställt samhälle. (Särskild debatt i Riksdagen, 2020).
Till skillnad mot föregående diskursmönster där förövaren osynliggörs, finns här är ett tydligt ställningstagande där fokus ligger på den som utövar handlingen. Männen ingår inte enbart i själva begreppet utan här i egenskap av förövare, och det beskrivs vem det är som gör det, men utelämnar därmed inte den som blir utsatt.
Detta kan också fungera som ett exempel på hur denna diskurs beskriver männen som vilka som helst, inget som visar på att de skulle ha någon relation till kvinnorna. Utifrån det kan det vara riskfyllt att dra slutsatsen att det är män i offrets närhet som åsyftas, men då debatten samt motionerna, behandlar just våld av närstående så kan antagandet ses som rimligt. En intressant aspekt är att i ett anförande från en annan riksdagsledamot, används samma siffror men här framställs förövaren som på ett eller annat sätt
närstående till kvinnan: ”Sedan millennieskiftet har omkring 300 kvinnor mördats av sin man, exman eller pojkvän.” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Detta kan visa på
komplexiteten kring begreppsanvändning rent generellt, till exempel om det är mäns våld mot kvinnor i nära relation eller mäns våld mot kvinnor generellt som avses.
I den manliga förövaren varierar beskrivningarna av våldet. Följande exempel är hämtat från debatten: ” […] fler män som begår den här typen av vidriga brott inte bara får skärpta straff utan också blir häktade. Därmed kan de inte heller begå nya brott under den tid de utreds för det de har ställt till med” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Våldet skildras här både som något vidrigt men i nästa mening något som männen ”ställt till med”, vilket kan tolkas som att det var något som råkade hända.
22 Den personliga förövaren
I föregående diskurs benämns förövaren som man och/eller män och det framkommer således inte tydligt att det är en närstående man som åsyftas. I diskursen den personlig
förövaren är det däremot beskrivningar så som make, sambo, partner eller pappa som är
framträdande. I denna diskurs återges förövaren även som någon som kvinnan har eller har haft en nära relation till. Våldet beskrivs, så som i övriga diskurser, som till största delen ett individuellt problem snarare än strukturellt, men det senare förekommer också. Återkommande är, liksom i tidigare diskurser, att det är kvinnan som utsätts för, snarare än att mannen utsätter kvinnan för, våld.
I en av motionerna finns följande citat: ”I arbetet med att förhindra att kvinnor utsätts för våld av sin partner behöver man gå till botten med vad som skapar våldsamma beteenden” (Motion 2018/19:2227). Den meningen återfinns i en kontext som belyser vikten av att det är den rådande samhällsstrukturen som med en över- och underordning kopplad till kön, som innebär roten till våld mot kvinnor i nära relationer. Vidare belyser texten vikten av att förflytta fokuset från de som utsätts till de som utsätter. I det
sammanhanget kan citatet ses som motsägelsefullt, i och med att det är just att kvinnan utsätts som beskrivs och inte att partnern utsätter kvinnan.
När det kommer till förebyggande arbete är detta en av få delar av texterna som pratar om att det förebyggande arbetet är viktigt i sammanhanget. Mer framträdande är tankar kring att det är ett rättspolitiskt område och att straffskärpningar är den rätta vägen att gå för att komma till rätta med problematiken.
Som tidigare nämnts i diskursen den osynliga förövaren, förefaller fokus även i denna diskurs till större delen ligga på den som utsätts för våldet.
Men det finns ett stort arbete kvar som vi måste göra tillsammans. Arbetet mot mäns våld måste tydligare handla om mäns delaktighet och ansvar. Om mäns våld mot kvinnor ska upphöra är det vi män som måste förändras. Det handlar inte om att vi män ska skämmas över att vi är män. Men är det något vi ska skämmas över som samhälle – och det är någonting som gör mig riktigt förbannad – är det att kvinnor dödas i vårt land efter att de utsatts för våld av en partner eller en före detta partner. Var fjärde kvinna har någon gång blivit utsatt för våld i en nära relation. Vi behöver ett samhälle som
23
fortsätter att arbeta med det som är påbörjat. Och vi män måste göra mer. Ingen kan påtvingas en skuld för andras brott. Men alla vi män har ett särskilt ansvar att stå upp för den manlighet och den mänsklighet som vi vill se. Vi kan aldrig vända bort blicken (Särskild debatt i Riksdagen, 2020).
Här handlar diskursen inte bara om förövaren utan också om delaktighet, ansvar, skuld och skam. Här pratar vederbörande om att det är män som ska förändras för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Samtidigt förtydligas att det inte handlar om att män ska skämmas över att de är just män. Underförstått, det försvar som kan förekomma i samtal kring mäns våld mot kvinnor, att det är en typ av kollektiv bestraffning och att det finns någon slags oförmåga att hålla detta isär. Som att användandet av begreppet mäns väld mot kvinnor per se skulle innebära att alla män slåss.
Den kriminella förövaren
Det förs ett genomgående resonemang i debatten och motionerna kring huruvida mäns våld mot kvinnor främst ska ses som en jämställdhets-, socialpolitisk- eller en rättspolitisk fråga – eller om det är alla tre. I samtliga texter råder koncensus om att samhället som stort bär det yttersta ansvaret när det gäller mäns våld mot kvinnor, och att det är skydd och stöd för de utsatta kvinnorna som är första prioritet. Här är arbetet med
kvinnojourer framträdande, samt vikten av det arbete som dessa organisationer utför, både i form av skydd och stöd. Argumentet att mäns våld mot kvinnor är en rättspolitisk fråga har sin utgångspunkt i att skärpt straff och brottsrubricering innebär ett skydd för den våldsutsatta kvinnan, samt en upprättelse. I vissa texter framträder detta genom i vilken ordning ”lösningarna” på problemet presenteras och vilken plats de tar i
diskussionen, medan det i vissa texter framkommer explicit var prioriteringarna ska ligga. Följande citat exemplifierar de av ledamöterna som anser att det är en rättspolitisk fråga:
Ett viktigt område är att arbeta förebyggande och att se till det långsiktiga. Men detta är också mycket mer än bara en socialpolitisk fråga. Ytterst är våld mot kvinnor en rättspolitisk fråga. Det är ett allvarligt lagbrott, och det ska behandlas just därefter. (Särskild debatt i Riksdagen, 2020).
Genom att beskriva den socialpolitiska frågan med ”bara” tydliggör ledamoten sin ställning till det mer förebyggande och normförändrande arbetet.
24
I den särskilda debatten förs en diskussion kring huruvida inställningen till skärpta straffsatser eller inte, ses som ett mått på hur allvarligt partiet ser på
problematiken. Här följer ett exempel på detta: ”Livstidsstraff för mord när män slår ihjäl sina kvinnor är ni emot”. (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Detta kom ifrån att ett annat parti förespråkade ökade satsningar på förebyggande arbete snarare än skärpta straff.
Det förebyggande arbetet förekommer i de analyserade texterna men till största del i form av en bisats eller ett konstaterande som inte får någon närmare förklaring. I en av texterna (Motion 2019/20:99) ges ett konkret förslag på hur det förebyggande arbetet kan genomföras, till skillnad mot de mer rättspolitiska åtgärderna som redovisas i form av konkreta och detaljerade förslag och förändringar. Även om förebyggande arbete är argumentet för dessa insatser utifrån att våld från mannen inte kan uppstå när
vederbörande är häktad eller fängslad. Utifrån dessa resonemang framträder en diskurs på vilket sätt förövaren bär ansvaret för våldet, och huruvida det är underförstått eller uttrycks explicit. Här följer ett exempel:
Det behövs ett tydligare fokus på våldsutövarna – oftast män – som står för våldet i nära relationer. Här krävs både straffskärpningar och andra
rättspolitiska åtgärder, men också hjälp till den som vill bryta sitt eget
destruktiva beteendemönster. Att fastslå detta är inte att bagatellisera våldet – den som har begått brott ska lagföras och få sitt straff genom en rättsprocess. Men parallellt med detta måste också insatserna öka för att förebygga att samma person upprepar kränkningarna i framtiden. (Motion 2019/20:2826).
Här förespråkas ett ökat fokus på våldsutövarna genom rättspolitiska åtgärder samt ”hjälp till den som vill bryta sitt eget destruktiva beteendemönster”. Genom att använda ordet ”vill” visar det på att insatsen är frivillig och ordet ”hjälp” förtydligar att det är ett steg som förövaren aktivt måste ta, tillika kan avsäga sig. Genom att det underförstått sker en förflyttning av fokus från offret till förövaren, befäster ledamoten att det inte betyder att våldet bagatelliseras. Vilket föranleder ett antagande gällande att det finns en rädsla kring att ett fokus på förövaren per automatik skulle innebär att offret inte får upprättelse eller att brottet inte lagförs. Efter försäkran om att det ena inte utesluter det andra återgår ledamoten till det förebyggande arbetet. Det framkommer i sista meningen att det förebyggande arbetet riktar sig till förövare som har begått våldshandlingar och att
25
de inte ska ske igen, med andra ord inte förebyggande i den bemärkelsen att det leder till att män inte använder våldet från första början. Språkformuleringen ”eget destruktiva beteendemönster” betyder implicit att personen använder våld men omskrivs som något som ligger utanför förövarens kontroll och således även ansvaret. Liknande argument framkommer i texterna så som:
Kontrollerande beteende är en stor del av problematiken kring våld i nära relation och […] tror att en ny kriminalisering skulle innebära att man i praktiken tidigarelägger vad som är kriminaliserat. […] En kriminalisering i ett tidigare skede skulle också göra det lättare för gärningsmannen att få hjälp att hantera sitt beteende. (Motion 2019/20:3248).
Ledamoten beskriver här förövaren som någon som behöver få hjälp, inte något som vederbörande själv kan ta. Likaså är det sitt beteende som förövaren ska hantera, det framkommer inte tydligt att det är något som våldsutövaren behöver sluta med.
Den unga förövaren
Endast ett fåtal uttalanden, i denna studie, kan kopplas till unga förövare, så som kille eller pojke. Denna analys belyser således unga personers frånvaro och utrymme i kontexten våld i nära relationer. Följande citat exemplifierar det: ”vuxna mäns våld mot vuxna kvinnor […] ” (Motion 2019/20:2826). Samtidigt framkommer det ideligen i texterna att den utsatta ofta är ung, utan att direkt koppla det till att förövaren ofta är jämnårig med sitt offer " […] misshandel av kvinnor över 18 år, vilket är en ökning från föregående år.” (Motion 2017/18:2836) samt ” […] unga kvinnors otrygghet […] ” (Särskild debatt i Riksdagen, 2020). Med detta sagt framkommer likväl medvetenhet kring att mäns våld mot kvinnor förekommer i alla åldrar. ” […] mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer samt hur man identifierar tecken på misshandel.” (Motion
2017/18:2836) och ” […] killars våld mot kvinnor och tjejer […]” (Motion
2017/18:2836), vilket är exempel på detta. I en annan av de analyserade motionerna ingår även unga i beskrivning över vilka som kan utsättas av sin partner. Det framkommer också att i ”nära sex av tio fall (58 %) uppger de utsatta att de antingen vet eller uppskattar att gärningspersonen varit 34 år eller yngre.” (Motion 2017/18:1032).
26
Något som också framkommer i debatten och motionerna är att resonemangen
genomsyras av hur ”vissa barn löper betydligt större risk än genomsnittet att utvecklas till grova våldsbrottslingar” (Motion 2019/20:3248), vilket författarna av denna studie också uppmärksammat i tidigare avsnitt kring forskning inom området våld i nära relation bland unga. Samtidig uppmärksammas det i debatten att ett ”tidigt extra stöd till familjer med barn i riskzonen har stor betydelse för att minska ett kriminellt beteende” (Motion 2019/20:3248). Som tidigare nämnt är argumenten i debatten och motionerna att mäns våld mot kvinnor är en rättspolitisk fråga, där skärpta straff och brottsrubricering skulle kunna innebära ett skydd för den våldsutsatta kvinnan. Detta diskuteras även om förövaren skulle vara ung, även om man i diskursen då väljer att prata om våldet rent generellt, vilket påvisas i följande citat:
En domstol kan när det rör sig om mycket allvarliga brott som exempelvis mord genom en så kallad bevistalan pröva skuldfrågan när ett barn under 15 misstänks vara gärningsperson. (Motion 2019/20:3248)
Detta är ett tydligt exempel på att det finns ett ökat fokus genom rättspolitiska åtgärder även kring de våldsutövande unga. Genom att använda ordet ”skuldfrågan” påvisas att förövaren bär ansvaret, detta oavsett ålder, och underförstått sker en förflyttning av fokus från offret till förövaren, tillskillnad mot mäns våld mot kvinnor, vilket stärker att våldet inte ska förringas. Däremot kan användandet av orden ”mycket allvarliga brott” och ”mord” föranleda antagande som kan innebär att offret inte får upprättelse eller att brottet inte lagförs vid ”mindre allvarliga brott”. Eftersom den unga förövaren tar väldigt liten plats i denna diskussion så framkommer det ändå i vissa texter i vilken ordning ”lösningarna” på problemet med ungas våld. I följande citat exemplifieras hur:
Socialstyrelsen framhåller att varje kommun vid behov ska kunna erbjuda tillfälligt boende till våldsutsatta vuxna, ungdomar som har utsatts för våld eller andra övergrepp av sin partner samt ungdomar som har utsatts för hedersrelaterat våld. (Motion 2019/20:2826)
Offrets explicita utsatthet föranleder således offrets behov av skydd och fokus flyttas återigen, vilket också kan komma att frånta förövarens ansvar. Detta utifrån att våldshandlingarna blir implicita och inte omnämns som huvuddel i det förebyggande arbetet. Denna typ av diskurs kan leda till att våldet omskrivs till något som ligger utanför förövarens kontroll och således även utanför förövarens ansvar.
27
Diskussion
I följande avsnitt kommer resultatet diskuteras i förhållande till uppsatsens syfte och frågeställningar, tidigare forskning samt kritisk diskursanalys och feministisk teori.
Resultatdiskussionen är strukturerad utefter uppsatsens två frågeställningar. Därefter förs en metoddiskussion kring styrkor och svagheter av studien samt resultatet som
inhämtats. Avslutningsvis följer implikationer och förslag på vidare forskning samt slutsatser samt hur studiens resultat kan kopplas i relation till socialt arbete.
Hur framställs förövaren i den särskilda debatten och motionerna?
Det mest framträdande mönstret i de analyserade texterna är den osynliga förövaren. I det mönstret osynliggörs förövaren och benämns i termer som ”våldet” eller framställs som en person och inte som man eller närstående. Där är också offret mer framträdande än förövaren. Gottzéns (2013) studie som bygger på intervjuer med män som utövat våld mot kvinnor, har visat att männen kan använda sig av en strategi som innebär att de skiljer på jaget och sina egna handlingar. Detta ger dem en möjlighet att kunna fördöma våldet utan att för den skull fördöma sig själv, utan i stället framstå som en man som vem som helst, vilken blivit våldsam på grund av yttre omständigheter eller
aggressionsproblem. Detta skulle kunna ses som att det även sker i ett större perspektiv i de analyserade texterna, det vill säga att våldet fördöms istället för förövaren, när det framställs som att ”våldet går för långt” eller ”våldet måste bekämpas”.
En ytterligare parallell som går att dra till Berns (2001) diskurs gällande att männens våld förminskas och ansvaret läggs på kvinnorna, är hur samma sak kan sägas på två olika sätt, men som ger olika innebörd. Följande citat är hämtade ur mönstret den manliga
förövaren respektive den personliga förövaren: ”kvinnor utsätts för våld av sin partner” och ”kvinnor mördats av sin man, exman eller pojkvän”. Om dessa meningar istället vänts på och uttryckts i termerna av män utsätter sin partner eller män mördat sin fru, exfru eller
flickvän hade den bokstavliga innebörden av meningarna varit densamma men ansvaret
mer tydligt hamnat där det ska vara, hos förövaren.
Som tidigare nämnts ifrågasätter postmodern feminism att de sociala
förväntningarna på hur kvinnor ska vara, skapas ur diskurser i samhället. Den inriktningen skulle kunna förklara detta med att det är ett sätt att behålla den manliga makten genom att förhållandet mellan kvinnan som offer och mannen
