• No results found

Sverige, Förenta Nationerna och Polisens utlandsstyrka : En fallstudie av policy och praktik i freds- och säkerhetsfrämjande arbete

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Sverige, Förenta Nationerna och Polisens utlandsstyrka : En fallstudie av policy och praktik i freds- och säkerhetsfrämjande arbete"

Copied!
69
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

 

 

 

 

Sverige,  Förenta  Nationerna  och  Polisens  utlandsstyrka  

 

-­‐  En  fallstudie  av  policy  och  praktik  i  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete  

 

 

 

 

 

Erik  Sennersten  

Försvarshögskolan  HT  2012  

Statsvetenskap,  C-­‐uppsats  

 

 

(2)

Abstract  

 

Sverige  har  alltid  uttalat  ett  starkt  stöd  till  Förenta  Nationerna,  FN.  I  den  allmänna   debatten  har  det  på  senare  tid  dock  handlat  om  att  Sveriges  och  i-­‐ländernas  allt  mindre   deltagande  i  FN-­‐ledda  missioner  gör  att  FN:s  insatser  tappar  i  trovärdighet  och  

legitimitet.  För  att  se  om  det  finns  fog  för  kritik  om  minskat  deltagande  i  FN-­‐ledda   insatser  i  Sveriges  internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete,  så  undersöks  i   denna  uppsats  om  Polisens  utlandsstyrkas  deltagande  i  internationella  insatser  har   förändrats  över  tiden  2001-­‐2011.  I  uppsatsen  undersöks  även  hur  Sveriges  uttalade   policy  om  stöd  för  FN  samspelar  med  vad  som  sedan  implementeras  i  praktiken  genom   regeringens  uppdrag  till  den  svenska  polisen.  De  som  förvaltar  och  genomför  

regeringens  beslut  på  området  är  Rikspolisstyrelsen  genom  Polisens  Utlandssektion  och   dess  utlandsstyrka.  Undersökningen  har  kommit  fram  till  att  en  förskjutning  har  skett   från  FN-­‐ledda  missioner  till  förmån  för  EU-­‐missioner  och  den  Gemensamma  Säkerhets-­‐   och  Försvarspolitiken.  Flera  förklaringar  ges  till  detta,  bl.a.  har  en  uttalad  policy  och   ambition  växt  fram  till  stöd  för  en  intern  och  extern  krishanteringsförmåga  inom  EU.   Vidare  har  FN  sökt  stöd  hos  regionala  organisationer  för  att  avlastas  det  allt  högre   trycket  på  FN  som  global  krishanterare.  En  annan  framväxande  svensk  policy  är  att   missionsland  väljs  utifrån  prioriteringen  av  Sveriges  och  EU:s  bistånd.  Där  är  valet  av   FN,  EU  eller  OSSE  mindre  viktigt  för  svenskt  vidkommande.  Samtidigt  konstateras  att  ett   större  deltagande  i  EU-­‐missioner  ger  ett  större  inflytande  i  EU:s  Gemensamma  Utrikes-­‐   och  Säkerhetspolitik  (GUSP)  och  biståndspolitiken  och  att  tillhöra  kärnan  i  EU:s  GUSP  är   ett  uttalat  svenskt  mål.  Parallellt  med  den  svenska  FN-­‐policyn  har  det  således  växt  fram   en  policy  till  stöd  för  EU  och  GUSP  som  rent  operativt  lett  till  en  förskjutning  till  förmån   för  EU-­‐missioner.    

 

 

 

 

     

(3)

Innehållsförteckning  

Abstract  ...  2  

Kapitel  1,  Inledning  ...  4  

Problemformulering  ...  6  

Syfte  och  frågeställning  ...  11  

Teori  och  metod  ...  12  

Teori  ...  12   Metod  ...  15   Operationalisering  ...  18   Disposition  ...  20   Avgränsning  ...  20   Förtydligande  ...  21  

Kapitel  2  –  Bakgrund  för  FN,  OSSE  och  EU  i  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete  ...  23  

Förenta  Nationerna  ...  23  

Att  starta  en  FN-­‐mission  ...  24  

Vem  eller  vilka  bistår  med  personal  till  insatsen?  ...  25  

OSSE  ...  27  

EU,  GUSP  och  GSFP  ...  28  

Amsterdamfördraget  ...  28  

Europeiska  säkerhetsstrategin  ...  28  

Civilian  Headline  Goal  2010  ...  29  

Lissabonfördraget  ...  29  

EU  och  FN  ...  30  

EU  och  OSSE  ...  30  

De  första  EU-­‐missionerna  och  Brahimi-­‐rapporten  ...  30  

Summering  kapitel  2  ...  31  

Kapitel  3,  Sveriges  policy  och  Polisens  utlandsstyrkas  deltagande  i  freds-­‐  och   säkerhetsfrämjande  arbete  2001-­‐2011  ...  33   Sveriges  policy  1999-­‐2001  ...  33   Polisens  missionsdeltagande  2001  ...  34   Sveriges  policy  2001-­‐2002  ...  35   Polisens  missionsdeltagande  2003  ...  36   Sveriges  policy  2003-­‐2004  ...  36  

Polisens  missionsdeltagande  2004  och  2005  ...  37  

Polisens  missionsdeltagande  2007  ...  38  

Sveriges  policy  2007-­‐2008  ...  38  

Polisens  missionsdeltagande  2008  ...  40  

Polisens  missionsdeltagande  2009  ...  41  

Sveriges  policy  2009  ...  42  

Polisens  missionsdeltagande  2010  och  2011  ...  43  

Kapitel  4,  Polisens  möjlighet  till  påverkan  ...  46  

Kapitel  5,  Analysresultat  kopplat  till  problemformulering,  syfte  och  frågeställning.  ...  49  

Avslutande  diskussion  ...  53  

Källförteckning  ...  55  

Bilaga  1,  Diagram  över  Sveriges  uniformerade  bidrag  till  fredsbevarande   operationer  1990-­‐2012.  ...  60  

(4)

 

Kapitel  1,  Inledning  

 

Sverige  har  i  flertalet  officiella  policies  och  dokument  argumenterat  för  att  huvuddelen   av  alla  politikområden  inom  svenska  utrikes-­‐  och  säkerhetspolitiken  ska  ta  hänsyn  till   de  allra  fattigaste  i  världen,  bl.a.  i  dokumenten  Fred  och  säkerhet  för  utveckling  –  Policy   för  säkerhet  och  utveckling  i  svenskt  utvecklingssamarbete  2010-­‐2014  (2010)  och   Nationell  strategi  för  svenskt  deltagande  i  internationell  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande   verksamhet  (2008).1  Det  slås  fast  att  Sverige  ska  vara  en  ansvarstagande  medlem  (i  FN)   och/eller  partner  som  aktivt  bidrar  till  internationell  fred  och  säkerhet,  och  till  en  rättvis   och  hållbar  global  utveckling.    

 

”Regeringens  arbete  med  fredsfrämjande  insatser  ska  utgå  från  målsättningen  att  värna   FN-­‐stadgan  och  upprätthålla  FN:s  primära  ansvar  för  fred  och  säkerhet”.2  

 

Sverige  har  av  tradition  alltid  varit  en  hängiven  supporter  till  FN  och  som  ett  av  få   länder  i  världen  uppfyller  Sverige  FN:s  biståndsmål  om  0,7  %  av  BNI.  Sverige  har  även   bidragit  med  fredsbevarande  trupper  och  med  civila  insatser.  Redan  1948  deltog   Sverige  i  FN:s  första  observatörsinsats  och  fram  till  i  dag  har  mer  än      

80  000  svenskar  deltagit  i  FN:s  fredsfrämjande  insatser  runt  om  i  världen.  En  av  de  stora   topparna  av  deltagande  i  FN-­‐ledda  insatser  skedde  i  mitten  av  90-­‐talet,  då  Sverige  

bidrog  med  två  bataljoner  och  ett  stort  antal  civilpoliser  i  Bosnien-­‐Hercegovina  och   Makedonien,  samt  ytterligare  en  bataljon  i  Libanon.3    

 

Efter  den  stora  toppen  av  svenskt  deltagande  i  FN-­‐ledda  fredsfrämjande  insatser  med  ca   1  700  personer  i  FN-­‐tjänst,  så  sjönk  det  svenska  deltagandet  i  slutet  av  90-­‐talet  till  mer   blygsamma  nivåer  med  deltagandesiffror  runt  30-­‐talet  personer  från  Försvarsmakten   mellan  åren  2007-­‐2010.4  Sverige  har  dock  genom  Försvarsmakten  fortsatt  att  bidra  med   fredsbevarande  trupper  runt  om  i  världen  med  närmare  1  000  personer  engagerade  i                                                                                                                  

1  Regeringens  skrivelse  2007/08:51,  Nationell  strategi  för  svenskt  deltagande  i  internationell  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  verksamhet  (2008),  sid  3.  

2  Regeringens  skrivelse  2007/08:51,  Nationell  strategi  för  svenskt  deltagande  i  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  verksamhet  

3  Se  Bilaga  1,  Sveriges  uniformerade  truppbidrag  1990-­‐2012.  

(5)

andra  internationella  fredsfrämjande  organisationer  som  EU  genom  den  Gemensamma   Säkerhets-­‐  och  Försvarspolitiken  (GSFP),  NATO  och  Organisationen  för  Säkerhet  och   Samarbete  i  Europa  (OSSE).  Den  svenska  truppinsatsen  i  Afghanistan  sker  t.ex.  inom   ramen  för  ett  FN-­‐mandat,  men  leds  av  NATO.  

 

Det  minskade  deltagandet  i  FN-­‐ledda  insatser  till  förmån  för  NATO,  EU  och  OSSE  kan  ha   många  positiva  effekter,  men  på  senare  tid  har  det  höjts  kritiska  röster  mot  ett  allt   mindre  svenskt  deltagande  i  FN-­‐ledda  insatser,  då  det  finns  risk  att  underminera  FN   som  global  fredsfrämjande  aktör.5  De  10  största  bidragande  länderna  till  FN-­‐ledda   insatser  är  Pakistan,  Bangladesh,  Indien,  Nigeria,  Egypten,  Nepal,  Ghana,  Jordanien,   Rwanda  och  Uruguay.6  Bidragen  från  dessa  länder  är  i  sig  berömvärda,  men  faktum  är   att  många  av  dessa  länder  är  utvecklingsländer  som  bidrar  med  kvantitet,  men  inte  alltid   med  kvalitet.  Ofta  är  de  sämre  utbildade,  sämre  utrustade  och  antalet  deltagande  

kvinnor  är  kraftigt  underrepresenterade.  Detta  i  sin  tur  leder  till  urholkande  av  FN:s   Resolution  1325  som  behandlar  krigets  påverkan  på  kvinnor  och  flickor  samt  kvinnors   deltagande  i  konfliktlösning  och  arbetet  med  långsiktig  fred.  I  kombination  med  

västländernas  val  att  arbeta  i  andra  konstellationer  än  just  FN-­‐ledda,  så  kan  detta  bidra   till  att  urholka  FN:s  legitimitet,  en  farhåga  som  uttrycks  i  rapporten  Säkerhet  och  

bistånd  (2011)  från  Svenska  FN-­‐förbundet.  För  svenskt  vidkommande  har  det  även  lyfts   fram  att  SIDA:s  arbete  påverkas  negativt  genom  att  Sverige  och  övriga  västländer  väljer   bort  FN-­‐ledda  insatser.  Sverige  riskerar  att  tappa  förmågan  att  snabbt  agera  inom  ramen   för  en  FN-­‐ledd  insats  då  uppbyggnaden  och  logistiken  för  en  FN-­‐insats  är  annorlunda.      

Pierre  Schori,  med  meriter  som  riksdagsledamot,  kabinettssekreterare,  biträdande   utrikesminister  och  chef  för  Sveriges  FN-­‐representation  i  New  York  uppger  att  det  finns   problem  inom  FN.  Problemen  gestaltar  sig  bl.a.  i  bristen  på  välutrustade  och  motiverade   soldater,  vilket  blev  påtagligt  under  FN-­‐insatsen  UNMIK  i  Kosovo.  Schori  menar  att  FN-­‐ personal  från  Marocko  och  Mongoliet  i  sig  inte  sämre  än  andra,  men  i  jämförelse  med   Sverige  så  har  de  sämre  länderkunskap,  språkförbistringar  och  saknar  ofta  

                                                                                                               

5  Kritiken  har  framförts  i  bl.a.  Svenska  FN-­‐förbundets  rapport  ”Säkerhet  och  bistånd”  (2011)  och  Överste  

Sverker  Ulvings  slutrapport  efter  tjänstgöring  som  EU:s  militäre  samverkansofficer  till  FN  2008-­‐2010.  

(6)

genusmedvetenhet.  En  bidragande  orsak  till  urholkandet  av  kvaliteten  på  FN:s  insatser   är,  enligt  Schori,  i-­‐ländernas  allt  mindre  deltagande  i  FN-­‐ledda  insatser.7  

 

Sverige  deltar  inte  bara  med  militär  krishanteringsförmåga  i  det  internationella  

fredsfrämjande  arbetet,  utan  även  med  civila  krishanteringsförmågor  som  polisinsatser,   rättsväsende,  civil  administration  och  räddningstjänst.  Hur  har  utvecklingen  sett  ut   inom  dessa  områden,  d.v.s.  har  det  skett  en  förskjutning  även  här  från  direkt  FN-­‐ledda   insatser  och  missioner  till  förmån  för  andra  internationella  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  aktörer?  Det  uppkommer  frågor  och  underlag  för  vidare  diskussion,   t.ex.  om  det  skett  en  förskjutning  mellan  policy  och  praktik  i  internationell  svensk  freds-­‐   och  säkerhetsfrämjande  verksamhet  och  om  det  finns  grogrund  för  liknande  kritik   liknande  den  som  framförts  mot  Försvarsmakten,  dvs  ett  allt  mindre  deltagande  i  FN-­‐ ledda  insatser.  

 

Undersökningen  i  denna  uppsats  kommer  ha  sin  utgångspunkt  i  denna  (ovan  nämnda)   diskussion  och  undersöka  hur  den  svenska  regeringen  och  Utrikesdepartementet  (UD)  i   egenskap  av  policyskapare  och  beslutsfattare  samspelar  med  den  svenska  polisen  som   implementerare  på  den  internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arenan  och  den   civila  krishanteringen.    

 

Problemformulering  

 

FN  har  huvudansvaret  som  alla  länders  globala  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  aktör  och   global  krishanterare,  såväl  civil  som  militär.  FN:s  säkerhetsråd  fattar  en  rad  beslut  med   mandat  för  civila  och  militära  missioner  men  det  saknas  ofta  tillräckligt  med  resurser   från  FN:s  medlemsländer  att  starta  en  mission,  underhålla  en  befintlig  eller  driva  en   mission  effektivt.8    

 

FN  riskerar  att  tappa  i  legitimitet  som  global  krishanterare  genom  att  många  länder  i   västvärlden,  även  Sverige  som  denna  undersökning  handlar  om,  inte  deltar  i  FN-­‐ledda   operationer.  Här  finns  det  kanske  ett  glapp  i  samspelet  mellan  policy  och  praktik  i                                                                                                                  

7  Pierre  Schori  –  Debatt:  Stormakternas  svek  drabbar  FN,  publicerad  2007-­‐06-­‐26  i  Dagens  Nyheter,  

http://www.dn.se/kultur-­‐noje/debatt-­‐essa/stormakternas-­‐svek-­‐drabbar-­‐fn  (2012-­‐12-­‐17)  

8  Smith  &  Boutellis  (2013),  Rethinking  Force  Generation:  Filling  tha  Capability  Gaps  in  UN  Peacekeeping,  

(7)

Sveriges  uttalade  stöd  för  ett  starkt  FN  och  att  det  sker  en  förskjutning  från  deltagande  i   FN-­‐ledda  insatser  till  förmån  för  andra  aktörer.  

 

De  direkt  FN-­‐ledda  insatserna  tappar  därigenom  i  kvalitet  genom  att  de  största  

personalbidragande  länderna  i  mycket  mindre  grad  har  deltagande  kvinnor.9  Vidare  är   de  största  personalbidragande  länderna  ofta  sämre  utbildade  och  sämre  utrustade,   sämre  ledarskap  och  viljan  att  göra  skillnad.10  Forskning  på  området  talar  om  ett   konstant  glapp  i  kapaciteten  hos  FN-­‐ledda  operationer.11    

 

Problemen  uttrycks  också  av  journalisten  Maciej  Zaremba  som  2007  skrev  en  

artikelserie  i  DN  om  FN:s  minskade  legitimitet  som  freds-­‐och  säkerhetsfrämjande  aktör  i   Kosovo  och  skrev  bl.a:    

Vem  tror  på  allvar  att  en  polisstyrka  från  44  nationer,  varav  hälften  från  halvdemokratiska   länder,  varav  hälften  från  diktaturer,  varav  hälften  inte  förstår  vad  de  andra  säger,  varav   hälften  inte  ens  är  poliser,  med  risk  för  eget  liv  skall  införa  lag  och  ordning  i  ett  land  som   aldrig  haft  det12    

Smith  &  Boutellis  (2012)  tar  även  de  upp  att  FN  saknar  operativ  beredskap  och  vilja  hos   vissa  enheter,  liksom  att  FN:s  arbete  underminerats  av  individer  som  misstänks  för   övergrepp,  otillbörligt  utnyttjande  m.m.13  

 

Folke  Bernadotteakademin,  FBA,  är  en  myndighet  under  utrikesdepartementet  som  bl.a.   arbetar  för  internationella  fredsinsatser.  De  har  även  i  uppdrag  att  bedriva  

forskningsarbete  för  att  utveckla  den  samlade  förmågan  vid  fredsinsatser.  FBA  ingår  i   internationellt  sammansatta  grupper  vars  forskningsområden  innefattar  

Fredsbevarande  operationer,  Resolution  1325,  Konfliktförebyggande,  Rule  of  Law  och   Säkerhetssektorreformer.14    En  av  dessa  arbetsgrupper  är  International  Peace  Institute   (IPI).  Ett  av  IPI:s  projekt  går  under  namnet  Providing  for  Peacekeeping  Project  (PPP).   Det  är  ett  oberoende  forskningsprojekt  som  analyserar  faktorer  som  främjar  eller  

                                                                                                               

9  Säkerheten  och  biståndet,  rapport  från  Svenska  FN-­‐förbundet  2011,  sid.  7.   10  Smith  &  Boutellis  (2012),  sid.  4.    

11  Smith  &  Boutellis  (2012),  sid  1.  

12  ”Koloni  Kosovo”  av  Maciej  Zaremba,  publicerad  i  DN  2007-­‐06-­‐15,  http://www.dn.se/kultur-­‐

noje/debatt-­‐essa/mandom-­‐mod-­‐och-­‐landstingstossor     (2012-­‐12-­‐18)  

13  Smith  &  Boutellis  (2012),  sid  3.  

(8)

hämmar  länders  deltagande  i  FN-­‐ledda  operationer.15  Målet  är  att  frambringa  och  sprida   relevant  information  och  analyser  som  kan  bredda  basen  av  och  från  bidragsländer   avseende  både  militär  trupp  och  polis.  IPI  hoppas  även  kunna  stärka  kvaliteten  på   bidragen  och  identifiera  brister  i  kapaciteten,  både  när  det  gäller  personal,  utrustning   och  förmågan  att  utföra  vissa  arbetsuppgifter.16    

 

Forskning  återfinns  bl.a.  i  ”Broadening  the  Base  of  United  Nations  Troop-­‐  and  Police-­‐ Contributing  Countries”  av  Alex  J.  Bellamy,  Professor  of  International  Security  vid  Griffith   University,  Australia  och  Paul  D.  Williams,  Associate  Professor  vid  the  Elliott  School  of   International  Affairs  vid  George  Washington  University,  USA.17  

 

I  ”Rethinking  Force  Generation:  Filling  the  Capability  Gaps  in  UN  Peacekeeping”  

undersöks  processen  hur  FN:s  sekretariat  arbetar  med  att  få  fram  bidrag  av  militär-­‐  och   polispersonal  samt  utrustning  från  medlemsstaterna  utifrån  resolutioner  beslutade  av   FN:s  säkerhetsråd.  Forskarna  är  Adam  C.  Smith  Manager  of  thePeace  Operations   Program  at  the  International  PeaceInstitute  (IPI)  och  Arthur  Boutellis,  Adviser  to  the   Peace  Operations  and  Africa  Programs  vid  IPI.  De  rapporterar  om  ständiga  brister  i   kapaciteten  i  FN:s  fredsbevarande  operationer.18

 

Även  Fortna  &  Howard  vid  Colombia  University  belyser  forskning  kring  FN,  regionala   organisationer,  fredsbevarande  och  fredsframtvingande  operationer,  övergångsstyre   och  demokratiseringsprocesser  i  postkonfliktländer  i  Pitfalls  and  Prospects  in  the   Peacekeeping  Literature.19  De  tar  upp  hur  forskningen  i  stort  har  utvecklats,  eller  brist   på  utveckling,  på  vad  som  gjort  fredsbevarande  och  icke  fredsbevarande  operationer   framgångsrika  eller  misslyckade.  De  söker  då  en  mer  systematisk  plattform  där  det  går   att  hitta  en  gemensam  empirisk  frågeställning  som  rör  fredsbevarande  insatsers   effektivitet  och  resultat.20    

 

                                                                                                               

15  Bellamy  &  Williams  (2012),  Broadening  the  Base  of  United  Nations  Troop-­‐  and  Police-­‐contributing   countries,  New York: International Peace Institute  sid  1.  

16  International  Peace  Institute´s  hemsida:  http://www.ipacademy.org/peace-­‐operations/providing-­‐for-­‐

peacekeeping/programslist.html  (2013-­‐01-­‐05)  

17  IPI:s  hemsida  http://www.ipinst.org/media/pdf/publications/ipi_rpt_rethinking_force_gen.pdf  (2013-­‐

07-­‐17)  

18  Smith  &  Boutellis  (2013),  sid  1.  

19  Fortna  &  Howard  (2008),  Pitfalls  and  Prospects  in  the  Peacekeeping  Literature.  Department  of  Political  

Science,  Columbia  University,  New  York  s.  284.  

(9)

På  vilket  sätt  kan  då  denna  uppsats  bidra  till  pågående  debatt  och  forskning,  hur  kan   den  vara  inomvetenskapligt  intressant?  Några  aspekter  av  det  som  tas  upp  i  ovan   nämnda  litteratur  är  diskussionen  kring  om,  och  i  så  fall  varför,  deltagandet  i  FN-­‐ledda   insatser  minskar.  I  beslutsfattandet  om  att  delta  eller  inte  i  FN-­‐ledda  insatser  nämns   enskilda  staters  alternativa  politiska  eller  strategiska  prioriteringar,  alternativa   institutionella  preferenser  för  krishantering,  lågkonjunkturen  i  världsekonomin,  

finansiella  kostnader,  enskilda  staters  missnöje  med  att  expandera  FN:s  fredsbevarande   agenda,  bristande  tryck  från  FN  gentemot  medlemsländerna  till  att  bidra,  inhemsk   parlamentarisk  skepticism  till  FN-­‐ledda  operationer  eller  helt  enkelt  att  FN:s  

fredsbevarande  funktion  helt  enkelt  brister.21  Uppsatsen  kan  undersöka  om  det  går  att   hitta  faktorer  som  påverkar  Sveriges  val  att  delta  eller  inte  i  FN-­‐ledda  fredsbevarande   operationer,  dvs.  finns  det  förklaringsfaktorer  som  passar  in  eller  inte  i  ovan  nämnda   beskrivning?  Forskningen  på  området  avseende  effektiviteten  på  FN-­‐ledda  missioner   och  missioner  ledda  av  andra  aktörer  visar  upp  olika  resultat.22  

 

I  centrum  för  undersökningen  i  denna  uppsats  står  Polisens  utlandsstyrka  som  enskild   aktör.  I  uppsatsen  undersöks  hur  Sveriges  starka  stöd  i  policyn  för  FN-­‐ledda  civila   insatser  samspelar  med  en  eventuell  förskjutning  från  FN-­‐ledda  civila  insatser  till   förmån  för  insatser  genom  EU  och  i  viss  mån  OSSE.      

 

Undersökningen  kan  vara  utomvetenskapligt  intressant  ur  den  synvinkeln  att  det  finns,   eller  om  det  finns,  ett  glapp  mellan  policy  och  praktik  i  den  svenska  utrikes-­‐  och  

säkerhetspolitiken  vad  gäller  svenskt  deltagande  i  internationell  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  verksamhet  och  stödet  till  FN.  Debatten  är  ständigt  aktuell,  hur  ska   FN  se  ut  och  vara  organiserat  och  hur  ska  FN:s  roll  som  global  krishanterare  se  ut?  Hur   kommer  EU:s  ständigt  föränderliga  organisation  att  utveckla  sig  framöver?  Hur  bör  eller   ska  rollfördelningen  se  ut  mellan  FN,  EU  och  andra  regionala  organisationer?  

 

Vidare  kan  undersökningen  vara  intressant  som  ett  inlägg  till  det  som  framförts  i  

forskning  och  sammanställning  av  EU  som  intern  och  extern  krishanterare.    Framväxten   av  EU  som  inom-­‐  och  utomeuropeisk  krishanterare  behandlas  bl.a.  i  “The  European  

                                                                                                                21  Bellamy  &  Williams  (2012),  sid.  6-­‐8.   22  Fortna  &  Howard  (2008),  sid  291.  

(10)

Union  as  Crisis  Manager”    av  Boin,  Ekengren  &  Rhinard.23  Delar  av  den  forskningen  och   sammanställningen  kan  kopplas  till  en  hypotes  i  denna  uppsats,  som  är  att  Sverige  väljer   bort  FN-­‐ledda  civila  insatser  till  förmån  för  deltagande  i  EU-­‐ledda  missioner  och  att   dessa  ökar  i  omfattning.  Framväxten  av  EU  som  intern  och  extern  krishanterare  skulle   kunna  vara  en  faktor  som  på  olika  sätt  påverkat  detta.  

   

                                                                                                               

23  Boin, A., Ekengren, M. & Rhinard, M. (2013), The  European  Union  as  Crisis  Manager:  Patterns  and   Prospects,  Cambridge:  Cambridge  University  Press  

(11)

Syfte  och  frågeställning  

 

De  direkt  FN-­‐ledda  insatserna  tappar  deltagare  från  västvärlden,  däribland  Sverige.  En   följd  av  detta  blir  minskad  legitimitet  och  kvalitet  i  de  FN-­‐ledda  insatserna.  Syftet  med   uppsatsen  är  att  undersöka  vilka  faktorer  som  påverkar  Sveriges  val  av  internationell   freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  aktör.  Hypotesen  är  att  FN-­‐ledda  civila  insatser  väljs  bort   till  förmån  för  EU  och  dess  missioner  inom  GSFP,  trots  en  tydligt  uttalad  policy  till  stöd   för  FN  där  regeringens  arbete  med  fredsfrämjande  insatser  ska  utgå  från  målsättningen   att  värna  FN-­‐stadgan  och  upprätthålla  FN:s  primära  ansvar  för  fred  och  säkerhet.    

För  att  tillgodose  syftet  har  följande  frågeställning  valts:      

• Hur  ser  samspelet  mellan  Sveriges  policy  och  implementering  ut  i  praktiken   avseende  FN-­‐ledda  civila  insatser?  

 

• Har  svenska  polisens  deltagande  i  internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande   arbetet  förändrats  från  deltagande  i  FN-­‐ledda  insatser,  i  så  fall  varför?  

     

(12)

Teori  och  metod  

 

Teori  

 

Genom  att  undersökningen  i  stora  delar  färdas  mellan  policy  och  praktik,  beslutsfattare   och  tillämpare,  politik  och  förvaltning,  så  kommer  teorin  utgå  ifrån  den  s.k.  

Implementeringsteorin.  Teoretiska  utgångspunkter  är  Anders  Sannerstedts   ”Implementering  –  hur  politiska  beslut  genomför  i  praktiken”  24  och  Bo  Rothsteins   ”Politik  som  organisation”25.  Andra  författare  som  skrivit  mycket  om  

implementeringsteori  är  Hill  &  Hupe  i  Implementing  public  policy.26    De  beskriver   politiken  och  dess  genomförande  som  en  ganska  omfattande  process.  En  process  som   sker  i  olika  former  av  nätverk  bestående  av  olika  aktörer  i  rollerna  som  beslutsfattare   och  genomförare,  med  en  hög  grad  av  ömsesidigt  beroende.27  Aktörerna  i  denna  uppsats   är  främst  regeringen  och  polisen.  

 

Regeringen  fattar  politiska  beslut  och  kan  ses  som  en  beställare  där  Polisens  

utlandssektion  i  egenskap  av  förvaltning  och  genomförare  får  verkställa  de  politiska   besluten.  Eftersom  det  som  eftersöks  i  undersökningen  bl.a.  innefattar  hur  samspelet  ser   ut  mellan  policy  och  praktik,  så  är  det  av  intresse  att  se  hur  beslutsfattarnas  intentioner   implementeras.  Sveriges  policy  är  mycket  tydlig  där  Sverige  manifesterar  det  starka   stödet  till  FN,  FN-­‐stadgan  och  FN:s  primära  ansvar  för  fred  och  säkerhet.  Eftersom   policyn  i  detta  fall  legat  fast  och  varit  så  tydlig  genom  årtionden,  dvs.  den  har  inte   ändrats,  så  känns  en  alternativ  teori  som  exempelvis  Policyförändringsteori  inte  aktuell   i  det  initiala  skedet  av  undersökningen.  Trots  en  mycket  tydlig  policy  till  stöd  för  FN,  så   kan  implementeringen  rent  operativt  ha  förändrats.  Det  som  bl.a.  eftersöks  är  faktorer   som  kan  påverka  Sveriges  val  av  aktör  inom  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete.  Som   nämndes  i  problemformuleringen  finns  det  flera  tänkbara  faktorer  som  främjar  eller   hämmar  länders  deltagande  i  FN-­‐ledda  operationer,  och  behöver  således  inte  vara   grundade  i  en  uttalad  policy  eller  policyförändring.  Implementeringsteori  och  det  s.k.  

                                                                                                               

24  Sannerstedt,  A  .,  ”Implementering  –  hur  politiska  beslut  genomför  i  praktiken”  ur  Rothstein,  Bo  (red.)  

(2001)  Politik  som  organisation:  Förvaltningspolitikens  grundproblem,  Stockholm:  SNS  Förlag.  

25  Rothstein,  B  (2001),  Politik  som  organisation.  Stockholm:  SNS  Förlag  

26  Hill,  M.  &  Hupe,  P.  (2005)  Implementing  public  policy.  London:SAGE  Publlications  limited   27  Hill,  M.  &  Hupe,  P.  (2005),  s  77.  

(13)

implementeringsproblemet  handlar  ofta  om  hur  det  kommer  sig  att  ett  politiskt  beslut   eller  policy  inte  samspelar  eller  genomförs  på  ett  sätt  som  var  beslutsfattarens  avsikt.28    

En  tänkbar  implikation  av  valet  av  implementeringsteori  är  exempelvis  att  en  mycket   viktig  och  betydelsefull  faktor  kan  vara  att  just  en  eller  flera  policyförändringar  ligger  till   grund  för  ett  större  deltagande  i  EU-­‐missioner  och  att  studien  i  sådant  fall  kunde  

inriktas  mer  specifikt  på  hur,  när  och  varför  en  policyförändring  har  skett.  Denna   undersökning  vill  först  se  ifall  en  förändring  i  omfattningen  och  deltagandet  i  det   internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbetet  rent  faktiskt  har  skett.  Om   undersökningen  kommer  fram  till  att  så  är  fallet,  så  kan  de  slutsatser  som  dras  från   undersökningen  bidra  med  inputs  till  en  ny  och  fördjupad  undersökning  som  tar  sin   utgångspunkt  ifrån  en  policyförändringsteori.    

 

Det  finns  olika  perspektiv  inom  implementeringsteorin  och  i  den  här  uppsatsen  används   Implementering  Top-­‐Down  och  Bottom-­‐Up.29    

Top-­‐down  –  Uppifrån  och  ned,  perspektivet  börjar  högst  upp  i  beslutshierarkin  som   sedan  fortsätter  ner  i  organisationen,  t.ex.  regeringsbeslut  –  utrikesdepartementet  –   rikspolisstyrelsen  –  polisens  utlandssektion  –  åtgärder  i  den  enskilda  missionen.  Den   startar  ofta  i  ett  beslut  eller  en  policy  där  beslutsfattaren  har  en  viss  avsikt.  

 

I  denna  undersökning  läggs  fokus  på  analys  av  policydokument  och  uttalanden  från   främst  regeringen  som  i  undersökningen  utgör  toppen  i  Top-­‐Down  -­‐  analysen.  Det   undersökningen  främst  söker  efter  är  uttalanden  eller  beslut  som  på  ett  tydligt  sätt   stödjer  eller  påvisar  en  policyinriktning  till  stöd  civila  insatser  inom  FN,  EU  eller  annan   organisation.  Tanken  är  att  följa  policyn,  eventuella  förändringar  i  policyn  eller  om   andra  faktorer  påverkar,  och  hur  genomslaget  ser  ut  i  praktiskt  genomförande  av   förvaltaren,  Polisens  utlandssektion.  Genomslaget  mäts  i  vilken  typ  av  missioner  som   Polisens  utlandsstyrka  deltar  i  och  i  vilken  omfattning.  

 

Bottom-­‐up  –  Nedifrån  och  upp,  är  precis  som  det  låter  raka  motsatsen.  Forskning  ifrån   Nedifrån  och  upp  –  perspektivet  är  vanlig  då  forskare  försöker  förklara  varför  en   verksamhet  bedrivs  på  ett  visst  sätt,  utifrån  tillämparens  handlande.30  

                                                                                                                28  Rothstein,  B.  (2001),  s.  19.   29  Sannerstedt,  A.  (2001),  s  24.  

(14)

 

Uppsatsen  utgår  från  det  auktoritativa  politiska  beslutet  samtidigt  som  den  granskar   hur  polisen  bedriver  sin  utlandsverksamhet  och  det  ska  ses  som  en  syntes  mellan   perspektiven.  Sannerstedt  påpekar  att  de  två  olika  perspektiven,  Top  down  och  Bottom   up,  inte  främst  behöver  betyda  olika  teoretiska  synsätt,  utan  kanske  mer  hur  

implementeringsforskning  kan  bedrivas  metodmässigt.31  Då  politiska  beslut  och   styrning  granskas,  så  kommer  oftast  Uppifrån-­‐perspektivet  naturligt  därigenom.      

Det  finns  en  teori  i  Bottom  up-­‐perspektivet  för  påverkan  av  policy  och  praktik  som   benämns  Street-­‐level  bureaucrats,  närbyråkrater.32  Närbyråkraterna  har  ofta  stor  

handlingsfrihet  genom  att  vara  den  som  sitter  inne  med  en  specifik  specialistkompetens   och  är  därmed  den  som  ansvarar  för  innehåll,  planering  och  utvärdering  i  det  löpande   arbetet.  Decentraliserat  formar  närbyråkraten  den  offentliga  politikens  innehåll  i  den   löpande  verksamheten.  De  offentliga  beslutsfattarna,  politikerna,  har  trots  detta  goda   möjligheter  till  indirekt  styrning  genom  att  påverka  förutsättningarna  för  den  löpande   verksamheten.33  Översatt  till  denna  undersökning  kan  det  handla  om  civilpoliser  i   internationell  tjänst  i  rollen  som  polismentor,  rådgivare  eller  utbildare  i  sin  kontakt  med   den  lokala  polisen  i  biståndstagarlandet.  Från  Bottom-­‐up  perspektivet  berörs  polisens   eventuella  möjligheter  att  kunna  påverka  det  praktiska  genomförandet  och  

omfattningen.  Det  som  ger  legitimitet  åt  den  politiska  processen  är  bl.a.  att  de   verkställande  finns  med  på  alla  nivåer  av  implementeringen.34    

 

Utifrån  undersökningens  bakgrund,  metod,  syfte,  problem  och  frågeställning  läggs   huvudfokus  på  analysen  genom  Top-­‐Down.  Detta  då  hypotesen  är  att  regeringen  och   UD:s  inflytande  är  störst  då  policyn  ska  omsättas  i  praktiken.  Innan  ett  formellt  beslut   fattas  av  regeringen  om  exempelvis  öppna  upp  för  svenskt  deltagande  i  en  ny  

fredsfrämjande  mission,  så  har  Polisens  utlandssektion  viss  möjlighet  att  påverka   beslutsprocessen.  Därför  berörs  Bottom  up-­‐perspektivet,  om  än  kortfattat.  

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          30  Rothstein,  B.  (2001),  s.  24.  

31  Sannerstedt,  A.  (2001),  s.  21.   32  Sannerstedt  A.  (2001),  sid  21.   33  Sannerstedt,  A.  (2001),  sid  23.   34  Hill  &  Hupe  (2005),  s.  70.  

(15)

Metod  

 

Undersökningen  är  en  fallstudie  där  regeringen  och  utrikesdepartementet  granskas  i   deras  utrikes-­‐  och  säkerhetspolitik,  hur  den  styr  och  påverkar  tillämpningen  av  freds-­‐   och  säkerhetsfrämjande  arbete,  om  och  vad  som  påverkat  en  eventuell  förskjutning  från   deltagande  i  FN-­‐ledda  insatser  till  insatser  inom  ramen  för  EU.  Tillämparen,  eller  

förvaltningen,  som  genomför  beslutfattarnas  politik  är  Polisens  utlandsstyrka  som  också   granskas.  I  Polisens  Utlandsstyrka  återfinns  svenska  poliser  som  deltar  och  arbetar   utomlands  i  fredsfrämjande  och  konfliktförebyggande  insatser.35    

 

Utrikespolitiken  involverar  ett  stort  antal  delar  och  olika  aktörer,  som  exempelvis   Försvarsmakten,  SIDA,  Åklagarmyndigheten,  Kriminalvården,  Polisen  m.m..  I  den  här   undersökningen  är  det  en  fallstudie  av  polisen  som  implementerande  aktör  av  

regeringens  utrikespolitik  som  granskas.    Polisens  utlandsverksamhet  har  åtaganden  i   en  rad  olika  internationella  organisationer.  En  eventuell  förändring  över  tid  borde   därmed  kunna  påvisas  och  lämpar  sig  därför  väl  som  fallstudie.  Teorell  &  Svensson   beskriver  bl.a.  att  fallstudier  ger  bättre  möjligheter  att  fastställa  en  kronologisk  ordning,   följa  aktörernas  överväganden,  beslut  och  gemensamma  ageranden.36  

 

Vidare  är  motivet  till  valet  av  en  fallstudie  av  Polisens  utlandsstyrka  är  att  det  med   svenska  mått  är  en  relativt  stor  aktör  med  ca  100  poliser  utsända  på  internationella   uppdrag  fördelat  på  i  dag  16  missioner.37  Antalet  poliser  i  internationell  tjänst  har  varit  i   stort  sett  densamma  under  hela  undersökningsperioden.    

   

   

                                                                                                               

35  http://www.polisen.se/Om-­‐polisen/Internationellt-­‐samarbete/Utlandsstyrkan/  (2012-­‐11-­‐26)   36  Teorell,  J.  &  Svensson,  T.  (2007),  Att  fråga  och  att  svara,  Malmö,  Liber  AB,  s  13.  

(16)

Kvalitativ  undersökning  

 

Undersökningen  är  en  kvalitativ  fallstudie.  Den  kvalitativa  metoden  ska  försöka  bringa   klarhet  i  Sveriges  policy  och  undersöka  om  det  går  att  identifiera  några  faktorer  som   påverkat  en  eventuell  kursändring  bort  från  deltagande  i  civila  FN-­‐ledda  insatser  till   förmån  för  andra  aktörer,  vilket  är  en  del  av  syftet  med  uppsatsen.  Kartläggning  av   Polisens  utlandssektions  deltagande  i  FN-­‐,  EU-­‐  och  OSSE-­‐missioner  ska  försöka  besvara   om  antal  och  storlek  på  de  olika  insatserna  varierar  i  personal  och  omfattning  över  tid.    

Till  detta  kommer  en  textanalys  att  tillämpas  som  metod  för  att  analysera  

policydokument  för  att  visa  på  de  eventuella  förskjutningarna  som  kan  komma  ha  skett   mellan  policy  och  praktik.  Textanalys  är  ett  av  de  vanligaste  tillvägagångssätten  när  det   gäller  analys  av  dokument,  vilket  bl.a.  innefattar  officiella  dokument  från  statliga  

myndigheter.    Exempel  på  detta  är  propositioner,  policydokument,  årsberättelser,   styrdokument,  regleringsbrev  och  rapporter  som  getts  ut  löpande  under  

undersökningsperioden.38      

Textanalysen  kompletteras  med  semistrukturerade  intervjuer  av  berörda  eller  på  annat   sätt  involverade  tjänstemän  inom  utrikesdepartementet  och  tjänstgörande  personal   inom  Sveriges  ständiga  representation  vid  FN-­‐högkvarteret  i  New  York.  Intervjuerna  är   semistrukturerade  utifrån  syftet  och  frågeställningen.  Detta  för  att  vara  öppen  för   oförutsägbara  uppföljningsfrågor  utifrån  den  mer  allmänt  formulerade  

frågeställningen.39    

Kvalitativ  metod  har  varit  mer  tillämpningsbar  i  den  här  undersökningen  med  tanke  på   uppsatsens  material.  Fördelen  med  en  kvalitativ  textanalys  framför  en  kvantitativ,  är  att   den  kvalitativa  bättre  möjliggör  en  noggrannare  genomgång  av  dokumentens  olika   delar,  helheten  och  den  kontext  som  den  återfinns  i.40  Å  andra  sidan  kan  kvalitativa   metoder  i  sig  uppfattas  för  svåra  för  generaliserande  resultat  i  redovisningen.  I  den  här   undersökningen  kan  således  resultatet  vara  svårt  att  generalisera  till  andra  

                                                                                                               

38  Bryman,  A.  (2011),  Samhällsvetenskapliga  metoder,  Malmö.  Liber  AB  s.  488  och  s.  505.   39  Bryman,  A.  (2011),  sid  206.  

40  Esaiasson,  P.  (2007),  Metodpraktikan,  Vällingby.  Elanders  Sverige  AB,  sid  237  och  Bryman,  A.  (2011),  

(17)

myndigheter,  miljöer  som  också  deltar  i  internationell  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande   verksamhet.41  

 

Fördelen  med  en  kvalitativ  textanalys  framför  en  kvantitativ,  är  att  den  kvalitativa  bättre   möjliggör  en  noggrannare  genomgång  av  dokumentens  olika  delar,  helheten  och  den   kontext  som  den  återfinns  i.42  Av  den  anledningen  har  en  kvantitativ  innehållsanalys   valts  bort.  De  innehållsliga  enheterna  måste  i  sådant  fall  tolkas  för  att  senare  placeras  in   i  en  kategori  där  de  kan  räknas.  43    Svenska  FN-­‐förbundet  har  t.ex.  valt  att  göra  en  sådan   analys  där  en  jämförelse  gjorts  hur  ofta  FN  kontra  Europeiska  Unionen  omnämns  i   regerings  utrikespolitiska  deklaration  2012.44  I  det  här  fallet  har  det  som  alternativ   metod  valts  bort.    

 

En  av  nackdelarna  med  att  använda  sig  av  en  kvalitativ  undersökning  är  att  resultaten   kan  vara  svåra  att  generalisera  resultaten  till  andra  miljöer.45  Som  nämndes  ovan  kan   således  resultateten  vara  svåra  att  generalisera  till  andra  myndigheter  som  också  deltar   i  internationell  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  verksamhet.  

   

                                                                                                                41  Bryman,  A.  (2011),  sid  369.  

42  Esaiasson,  P.  (2007),  s.  237  och  Bryman,  A.  (2011),  s  288-­‐289.   43  Esaiasson,  P.  (2007),  s  224.  

44  Svenska  FN-­‐förbundets  hemsida.  Utrikesdeklarationen:  Fortsatta  brister  i  svensk  FN-­‐politik.  

http://www.fn.se/syrien/om-­‐kampanjen/fn-­‐forbundet-­‐om-­‐situationen-­‐i-­‐syrien/utrikesdeklarationen-­‐ fortsatta-­‐brister-­‐i-­‐svensk-­‐fn-­‐politik/.  Tillgänglig  2013-­‐07-­‐19  

(18)

Operationalisering  

 

För  att  se  om  svenska  polisens  bidrag  till  det  internationella  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  arbetet  förändrats  över  tid  mellan  åren  2001-­‐2011,  så  görs  en   sammanställning  av  Polisens  utlandssektions  årsredovisningar.  I  den  undersöks  vilka   typer  av  missioner  som  svensk  polis  har  deltagit  i,  dvs.  hur  har  polisens  deltagande  inom   ramen  för  FN-­‐  EU-­‐  eller  OSSE-­‐ledda  insatser  sett  ut  och  eventuellt  förändrats  i  

omfattning?      

I  sammanställningen  saknas  uppgifter  för  2002  och  2006.  Förskjutningen  från  FN-­‐ledda   insatser  till  GSFP-­‐insatser  visade  sig  dock  vara  så  pass  talande  att  avsaknaden  av  2002   och  2006  års  redovisningar  har  mindre  betydelse.  Vid  sammanställningen  av  

deltagarantalet,  så  gjordes  en  sammanställning  av  antalet  poliser  i  tjänst  vid  respektive   årsskifte.  Detta  för  att  utröna  om  vissa  missioner  tilldelats  större  resurser  än  andra.  Om   man  tänker  sig  ett  scenario  där  Sverige  bidrar  med  personal  till  exempelvis  en  FN-­‐ mission  och  fem  EU-­‐missioner,  så  skulle  det  kunna  vara  så  att  FN-­‐missionen  bemannas   med  100  poliser  och  EU-­‐missionerna  med  en  polis  vardera.  Således  är  det  långt  ifrån   tillräckligt  att  enbart  se  till  hur  antalet  missioner  fördelar  sig  mellan  FN,  EU  och  OSSE.   Av  den  anledningen  är  det  betydelsefullt  att  se  hur  antalet  deltagare  fördelar  sig  i   respektive  mission.    

 

Om  deltagarantalet  fluktuerat  under  året,  så  räknades  ett  snitt  ut  för  aktuellt  år  sett  ur   antal  årsarbetskrafter.  Vid  vissa  årsredovisningar  saknades  uppgifter  vid  några  enstaka   missioner.  Det  har  då  rört  sig  om  missioner  med  litet  deltagarantal.  Undersökningen   kom  dock  fram  till  att  förskjutningen  var  så  pass  markant,  att  om  uppgifter  saknas  om   några  enstaka  deltagare,  så  bedömdes  det  som  försumbart.  Se  vidare  Bilaga  2,  Polisens   missionsländer  2001-­‐2011.  

 

Som  nämnts  tidigare  ovan  är  tanken  är  att  följa  den  svenska  policyutvecklingen,   eventuella  förändringar  i  policyn,  om  och  hur  genomslaget  och  samspelet  ser  ut  i   praktiskt  genomförande  av  förvaltaren,  Polisens  utlandssektion.  Genomslaget  mäts  i   vilken  typ  av  missioner  som  Polisens  utlandsstyrka  deltar  i  och  i  vilken  omfattning.    

(19)

För  att  se  om  det  finns  ett  samspel  eller  ett  motsatsförhållande  mellan  policy  och  praktik   i  Sveriges  stöd  till  FN-­‐ledda  civila  insatser  görs  en  analys  av  policydokument  och  

uttalanden  från  regeringen.  Genomgången  syftar  till  att  hitta  uttalande  eller  andra   tillkännagivanden  i  offentliga  policydokument  som  visar  på  samspel  eller  

motsatsförhållanden,  eller  hur  policyn  som  en  av  flera  möjliga  faktorer  kanske  ändrats   parallellt  över  tid  med  en  eventuell  förskjutning  i  stödet  till  FN-­‐ledda  insatser  till  förmån   för  EU-­‐ledda  insatser.  Det  undersökningen  främst  söker  efter  är  alltså  faktorer,  

uttalanden  eller  beslut  som  på  ett  tydligt  sätt  stödjer  eller  påvisar  en  policyinriktning  till   stöd  för  civila  insatser  inom  FN  eller  EU.  Detta  är  något  som  även  efterfrågas  av  

intervjupersonerna  i  undersökningen.  Även  FN:s  utveckling  inom  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  arbete  belyses,  liksom  EU:  s  utveckling  som  global  krishanterare.   Detta  för  att  få  en  förståelse  för  de  valmöjligheter  Sverige  har  att  välja  av  i  

internationellt  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete.        

(20)

Disposition  

 

I  kapitel  2  sker  en  genomgång  av  bakgrunden  till  FN,  EU  och  OSSE  i  rollerna  som  globala   krishanterare.  En  klar  övervägande  del  av  Polisens  deltagande  ligger  inom  FN-­‐,  OSSE-­‐   och  GSFP-­‐missioner  och  en  beskrivning  av  dem  följer  i  kapitel  2  av  den  anledningen.   Beskrivningen  syftar  vidare  till  att  belysa  hur  organisationerna  växt  fram,  förändrats,   hur  de  är  sammansatta  och  fungerar,  vilket  kan  ha  betydelse  för  utvecklingen  i  rollerna   som  globala  krishanterare.  Detta  i  sin  tur  kan  ha  stor  betydelse  för  vilka  freds-­‐  och   säkerhetsfrämjande  aktörer  Sverige  beslutar  sig  för  att  delta  inom.  

 

I  kapitel  3  undersöks  och  analyseras  omfattningen  av  Polisens  utlandsstyrkas  

deltagande  i  fredsfrämjande  insatser  under  åren  2001-­‐2011.  Det  syftar  till  att  se  om  och   hur  deltagarantalet  förändrats  över  tid  i  de  missionerna  som  Polisens  utlandsstyrka   deltar  i.  Parallellt  undersöks  eventuella  samband  med,  eller  en  eventuell  förändring  av   den  svenska  policyn  för  deltagande  i  internationella  insatser  där  FN-­‐ledda  missioner  var   i  klar  majoritet  vid  undersökningens  början  2001.  Teoretiska  utgångspunkten  är  en  Top-­‐ down  analys.    

 

I  kapitel  4  undersöks  polisens  möjligheter  till  att  påverka  val  och  omfattning  av  det   svenska  deltagandet  i  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  verksamhet.    Teoretiska   utgångspunkten  är  en  Bottom-­‐up  analys.  

 

I  kapitel  5  kopplas  analysresultaten  samman  med  problemformuleringen,  syftet  och   frågeställningen  följt  av  en  avslutande  diskussion.  

 

Under  uppsatsen  kopplas  analysen  till  diskussionen  inom  pågående  forskning  på   området.    

 

Avgränsning  

 

Någon  större  betoning  på  vilken  regering  som  satt  vid  makten  vid  kommer  inte  

analyseras  djupare.  Den  rådande  politiska  viljan  vid  respektive  utrikesdeklaration  och   proposition  kommer  trots  allt  genomlysas  i  de  dokument  som  granskas.  Ett  klart  större   fokus  läggs  på  förhållandet  EU/GSFP-­‐missioner  och  FN-­‐ledda  insatser.  Insatser  inom   ramen  för  OSSE  berörs  men  i  mindre  omfattning.  Fokus  ligger  på  FN-­‐  och  EU-­‐missioner.  

(21)

OSSE  finns  med  i  egenskap  av  en  av  tre  huvudsakliga  aktörer,  men  ges  inget  större   utrymme  i  analysen  med  anledning  av  sitt  låga  deltagarantal  och  begränsade  utrymme  i   den  utrikespolitiska  debatten  jämfört  med  FN  och  EU.    

 

Försvarsmakten,  Folke  Bernadotteakademin,  SIDA,  Myndigheten  för  samhällsskydd  och   beredskap,  Kriminalvården,  Åklagarmyndigheten  och  Domstolsverket  deltar  alla  mer   eller  mindre  i  det  internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbetet  inom  

rättsväsende,  civil  administration  och  räddningstjänst.  Som  en  följd  av  valet  av   undersökningen  som  fallstudie  och  avgränsningen,  så  kommer  ovan  nämnda   myndigheter  inte  analyseras.    

 

Svensk  polis  deltar  även  i  annan  typ  av  internationellt  samarbete  som  Interpol,  Europol,   Schengensamarbetet,  Frontex,  Östersjösamarbete,  Nordiska  samarbetet  och  

Internationellt  utvecklingssamarbete.  Nyss  nämnda  områden  tangerar  mer  utbyte  av   traditionell  inhemsk  brottsbekämpning  och  syftar  bl.a.  till  att  bekämpa  grovt  

organiserad  brottslighet,  inhemsk  som  gränsöverskridande.  Grenarna  är  inte  en  del  av   Polisens  utlandsstyrka  som  har  mandatet  att  delta  i  fredsfrämjande  verksamhet.    

Avgränsningen  är  gjord  till  en  period  på  10  år,  2001-­‐2011.  Perioden  är  vald  med   anledningen  av  att  en  tioårs-­‐period  bör  kunna  påvisa  en  eventuell  förändring  i  det   svenska  deltagandet  internationell  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete.  Vidare  är   perioden  intressant  då  EU:s  utveckling  som  intern  och  extern  krishanterare  kom  till   uttryck  rent  operativt  och  startade  sina  första  åtaganden  inom  ramen  för  GSFP.      

Förtydligande  

 

     Den  Gemensamma  Säkerhets-­‐  och  Försvarspolitiken  (GSFP)  är  ett  politikerområde   inom  EU:s  Gemensamma  Utrikes-­‐  och  Säkerhetspolitik  (GUSP).  Före  2009  kallades  GSFP   för  den  Europeiska  Säkerhets-­‐  och  Försvarspolitiken  (ESFP)  men  bytte  namn  i  samband   med  att  Lissabonfördraget  trädde  ikraft.  I  uppsatsen  används  begreppet  GSFP  

uteslutande  för  hela  tidsperioden.  

     I  undersökningen  används  termer  som  ”FN-­‐insatser”  och  ”GSFP-­‐missioner”.  Insatser   eller  missioner  syftar  i  denna  undersökning  på  samma  sak,  nämligen  Polisens  

(22)

internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbete.  EU-­‐missioner  används  synonymt   med  GSFP-­‐missioner.  

     Tabeller  och  diagram  är  författarens  egna  utifrån  vad  som  framkommit  i  polisens   årsberättelser.  

     Transkribering  och  anteckningar  från  intervjuer  tillhandahålls  av  författaren.    

 

(23)

 

Kapitel  2  –  Bakgrund  för  FN,  OSSE  och  EU  i  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  arbete    

 

I  följande  kapitel  beskrivs  FN:s,  EU:s  och  OSSE:s  strukturer  och  dess  funktioner  

översiktligt.  Kapitlet  syftar  till  att  öka  förståelse  för  hur  dessa  har  kommit  att  fungera  i   det  internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande  arbetet.  FN,  EU  och  OSSE  är  de  tre   huvudsakliga  organisationerna  inom  vilken  den  svenska  polisen  bedriver  sin  

missionsverksamhet.  Bakgrunden  och  framväxten  av  organisationernas  roller  kan  ha   betydelse  och  ge  en  bättre  förståelse  för  de  alternativen  av  freds-­‐  och  

säkerhetsfrämjande  organisationer  Sverige  har  att  välja  emellan.  Särskilt  mot  bakgrund   av  EU:s  framväxt  som  intern  och  extern  krishanterare  och  FN:s  egna  rapporter  om   ständiga  brister  i  de  egna  fredsbevarande  operationerna  och  hur  FN  ska  komma  tillrätta   med  sin  kapacitetsbrist.  Kapitlet  blir  viktigt  då  det  kan  påvisa  flera  faktorer  som  

påverkat  Sveriges  deltagande  i  det  internationella  freds-­‐  och  säkerhetsfrämjande   arbetet.    

     

Förenta  Nationerna  

 

FN  består  i  dag  av  193  stater,  vilket  i  stort  sett  är  jordens  alla  länder  med  några  få   undantag.  FN:s  huvudspår  inkluderar,  förutom  fred  och  säkerhet,  även  arbete  med   mänskliga  rättigheter  och  demokrati,  samt  utveckling  och  fattigdomsbekämpning.  46    

Säkerhetsrådets  viktigaste  uppgift  är  att  trygga  världsfreden.  Bland  säkerhetsrådets   uppgifter  ligger  bl.a.  att  undersöka  konflikter  eller  situationer  och  händelser  som   riskerar  att  utmynna  i  en  internationell  konflikt.  Utifrån  vad  säkerhetsrådet  kommer   fram  till,  så  presenteras  olika  alternativ  på  att  lösa  en  konfliktsituation.47      

 

Sedan  kalla  krigets  slut  har  fredsbevarande  operationer  allt  oftare  handlat  om  

fredsframtvingande  operationer.48  De  tidigare  principerna  om  samtycke  från  parterna  i                                                                                                                  

46  http://www.fn.se/fn-­‐info/vad-­‐gor-­‐fn/  (2012-­‐12-­‐06)  

47  Dixon,  M.  (2007),  Textbook  on  International  Law.  New  York.  Oxford  University  Press  inc  sid  7.   48  Fortna  &  Howard  (2008),  sid  5.  

References

Related documents

Totalt skulle antalet permanenta och icke-permanenta platser utökas till 24 medlemsstater i Säkerhetsrådet där de nya permanenta medlemsstaterna inte skulle tilldelas någon

[r]

- I Huizinga et al:s studie (2003) användes både semistrukturerade intervjuer och standardiserad enkät som underlag för att utröna hur 14 föräldrar med cancer, deras 12

To eraesse velit lor inim eratum nostin ex er aute feui tem nosto del ut ute min hendip et ipit loborpe rcilla faccum nonse ting eliquat. Ed del et nulputat eu feu feum sandrem

Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur elever ställer sig till ett ökat ansvarstagande, hur lärare uppfattar arbetet samt huruvida det hjälper eleverna

The fact that some teachers and the authors of the textbooks emphasize the importance of the emigration to the USA, during the second part of the 19 th century, and marginalize

Editorial 2014:2 To stærke tendenser i Nordidactica – temanumre og artikler af enkeltforskere.. Torben Spanget Christensen & Peter Hobel

following information: the decision (why and how) as to where the patients were to be treated (home or hospital), the experiences of being treated in different care settings,