J U R I D I C U M
Brottmålsdomens negativa rättskraft
Om domstolens möjlighet att uttala sig om en tidigare tilltalads skuld,
efter att dennes oskuld lagligen fastställts
Frederik Carldéhn
HT 2018JU101A, Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell
2
Sammanfattning
Den negativa rättskraften innebär att ny prövning avseende samma gärning är förhindrad. Rättskraften utgör således ett grundläggande skydd för den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet, varför det är av yttersta vikt att dess funktion upprätthålls. För att fastställa den negativa rättskraftens omfång, används som utgångspunkt, gärningsbeskrivningen så som den kommit till uttryck genom åtalet. Åtalet kan senare utvidgas eller justeras och det är genom detta förfarande processens ram formas, vilken domstolen sedermera är bunden att döma inom. Sedan dom fallit, innebär avvisningsregeln att talan om samma gärning är förhindrad att tas upp till prövning på nytt. Domen får preklusionsverkan och utgör rättegångshinder på grund av res judicata.
Avvisningsregeln är dock förenad med vissa svårigheter när det kommer till att definiera synen på samma gärning. Genom att fastställa synen på samma gärning avgörs vad som redan prövats och således i vilken omfattning ett nytt åtal är förhindrat. Frågan har varit en av de mest omdiskuterade på området. Numera anses det dock klarlagt att i de fall det råder överensstämmelse mellan antingen handlingsmomentet eller angreppsobjektet/brottsresultatet i det nya gärningspåståendet och den lagakraftvunna domen, rör det sig om samma gärning. Rättskraften omfattar nämligen inte bara gärningen så som den kommit till uttryck genom åklagarens gärningsbeskrivning, utan även sådana omständigheter som åklagaren haft möjlighet att åberopa genom justering av åtalet. En dom i ett mordåtal hindrar således både ett nytt åtal för mord, men också för medverkan till mord, förutsatt att det riktas mot en och samma person. Detta visar sig särskilt intressant utifrån avgörandena i Lägenhetsmordet. I dessa pekar domstolen i prövningen mot den misstänkte, ut en tidigare tilltalad som skyldig till ansvar för mord alternativt medverkan till mord, trots att denne frikänts från ansvar för mord genom en lagakraftvunnen dom. Huruvida ett sådant agerande är förenligt med rättskraftens negativa funktion har inte tidigare utretts, vilket föranleder denna framställning.
Syftet är således att utreda huruvida brottmålsdomens negativa rättskraft, utöver nytt åtal för samma gärning, även innebär ett hinder för domstolen att uttala sig om en tidigare tilltalads skuld, efter att dennes oskuld lagligen fastställts. Genom en analys av de ändamålsöverväganden som ligger till grund för den negativa rättskraftens funktion, dras slutsatsen att avvisningsregeln, utöver nytt åtal för samma gärning, även innebär ett hinder för domstolen att företa sådana uttalanden.
Därutöver konstateras att den vidsträckta synen på samma gärning, som fått genomslag i såväl praxis som doktrin, innebär att domstolen även är förhindrad att uttala sig om sådana kringliggande omständigheter, som inte prövats av domstolen men likväl träffas av den negativa rättskraften. Det handlande domstolarna i Lägenhetsmordet företagit mot den enskilde har därför, oavsett om uttalandena gäller ansvar för mord eller medverkan till mord, åsidosatt de värdegrunder den negativa rättskraften vilar på. Agerandet är därav anmärkningsvärt och bör kritiseras, främst ur ett rättskraftshänseende, men även utifrån oskuldspresumtionen.
3
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 5
1 Inledning... 7
1.1 Brottmålsdomens rättskraft ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 9
1.3 Metod och material ... 9
1.4 Avgränsning ... 12
1.5 Tidigare forskning ... 12
1.6 Etiska överväganden ... 13
1.7 Disposition... 13
2 Den negativa rättskraftens hörnstenar ... 15
2.1 Åtal och gärningsbeskrivning ... 15
2.2 Utvidgning och justering av åtal ... 17
2.3 Processens ram ... 18
2.4 Avvisningsregeln ... 20
2.5 Sammanfattning ... 20
3 Den negativa rättskraftens omfång ... 21
3.1 Gärningsbegreppet ... 21
3.2 Synen på samma gärning ... 22
3.3 Res judicata-cirkeln ... 25
3.4 Sammanfattning ... 28
3.4.1 Fördjupad analys ... 28
4 Europarättslig och komparativ utblick ... 30
4.1 Oskuldspresumtionen och ne bis in idem ... 30
4.2 Komparativ utblick mot norsk rätt ... 31
4.3 Sammanfattning ... 34 5 Lägenhetsmordet ... 35 5.1 Bakgrund ... 35 5.2 Prövningen mot H.G. ... 35 5.2.1 Tingsrättens bedömning (mål nr B 9261-10) ... 35 5.2.2 Hovrättens bedömning (mål nr B 5575-11) ... 37
4
5.3.1 Tingsrättens bedömning (mål nr B 8323-11) ... 38
5.3.2 Hovrättens bedömning (mål nr B 11137-14) ... 39
5.4 Sammanfattning ... 40
5.4.1 Fördjupad analys ... 41
6 Avslutande analys och slutsats ... 42
6.1 Utgör mord och medverkan till mord samma gärning? ... 42
6.2 Omfattar rättskraften även uttalanden? ... 44
6.3 Kritik utifrån oskuldspresumtionen ... 47
6.4 Slutsats och avslutning ... 48
5
Förkortningar
ang. angående art. artikel avs. avsnitt cit. citerasEKMR Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
EU Europeiska unionen f. följande sida ff. följande sidor HD Högsta domstolen HovR Hovrätten jfr jämför kap. kapitel m.fl. med flera
NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II
nr nummer Prop. Proposition p. punkten pp. punkterna RB Rättegångsbalken (1942:740) red. redaktör RH Rättsfall från hovrätterna
Rättighetsstadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2010/C 83/02)
s. sidan eller sidorna
SOU Statens offentliga utredningar
st. stycket
6
SvJT Svensk Juristtidning
TR Tingsrätten
uppl. upplaga
7
1 Inledning
1.1 Brottmålsdomens rättskraft
I varje respektabel rättsordning är den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet centrala begrepp. Dessa ska inte kunna förhandlas bort, vilket är av särskild vikt inom brottmål. I denna typ av mål påstår åklagare eller målsägande att en individ gjort sig skyldig till brottslig gärning, varpå åtal väcks. Baserat på det som framlagts under huvudförhandling är det sedan upp till domstolen att ta ställning och fatta ett domslut.1 Det ligger så att säga i rättsskipningens natur att ett sådant avgörande är slutgiltigt, eventuellt efter att talan prövats även i högre instans. Fråga om samma gärning ska, förutom undantagsvis, inte kunna anhängiggöras vid domstol på nytt. Ett sådant avgörande hade då inte bara fått en kraftigt begränsad effekt och förefallit tämligen uddlöst, utan även rubbat allmänhetens tillit till rättsskipningens funktion samt inskränkt den enskildes rättstrygghet. Det är således nödvändigt att domslutet har en mer eller mindre orubblig karaktär. Orubblighetsprincipen är i detta central, vilken innebär att sedan talan förts och målet prövats samt domslut meddelats, har den anhängiga rättegången definitivt avslutats och domen, sedan tid för talan utgått, vunnit laga kraft.2
När domen vunnit laga kraft, innebär orubblighetsprincipen att domslutet inte kan åsidosättas genom dom i annan rättegång. Det talas om att domen fått rättskraft. Detta begrepp innefattar två företeelser som i praktiken får skilda, om än närbesläktade konsekvenser.3 Den ena, benämnd rättskraftens positiva funktion, innebär att domen har prejudicerande verkan i en senare rättegång och på så vis lägger grund för dess avgörande.4 Rättskraftens positiva funktion inom brottmål har varit föremål för diskussion. Det finns nämligen inget stadgande i rättegångsbalken (1942:740) (RB) som reglerar huruvida domen har någon verkan i en ny brottmålsrättegång. Frågan har behandlats i såväl praxis som doktrin och det är numera utrett att domen inte ska anses bindande vid prövningen i en senare brottmålsrättegång. Detta får anses väl förenligt med kravet på rättssäkerhet. En domstolsprövning går ut på att avgöra vad som i målet är bevisat. Med andra ord måste uppfattningen om vad som är bevisat i målet, grundas på endast det material som där förebragts. Ett visst sakförhållande som kommit till uttryck i en tidigare dom, kan således inte innebära någon bundenhet i en senare dom.5 Om domen haft positiv rättskraft i en senare prövning, hade detta inneburit en inskränkning av den tilltalades rätt att i den senare rättegången försvara sig mot alla påståenden som kan anses ligga honom eller henne till last.6 Slutsatsen blir således att rättskraftens positiva funktion inte fått något genomslag i svensk straffrätt, åtminstone inte till men för den tilltalade.7
1 Welamson, s. 17. 2 Welamson, s. 18. 3 Ibid. 4 Gärde, m.fl., s. 411. 5 Olivecrona, s. 135. 6 HD i mål nr B 4653-14, pp. 7-10. 7 Welamson, s. 37.
8 Den andra företeelsen, benämnd rättskraftens negativa funktion, innebär att domen kan få betydelse som rättegångshinder. Med detta menas att en ny prövning av talan om samma gärning, är förhindrad. Det bör dock noteras att rättssäkerheten kräver att det måste finnas möjlighet att under vissa förutsättningar bryta igenom ett avgörande som framstår som uppenbart materiellt oriktigt eller som tillkommit genom åsidosättande av grundläggande rättssäkerhetsgarantier.8 Detta görs genom de extraordinära rättsmedlen där exempelvis resning ingår. Förutsättningarna för när detta kan ske är dock kraftigt begränsade. Istället har den negativa rättskraften getts en mycket långtgående verkan vilket ska respekteras.
Inom doktrinen används ofta rättsgrundsatsen ne bis in idem som en beteckning på den negativa rättskraften.9 Rättsgrundsatsen framgår av art. 4.1 i tilläggsprotokoll nr 7 till EKMR och art. 50 i rättighetsstadgan och innebär ett förbud mot att bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning. Till stöd för denna grundsats föreligger också starka skäl. Det får anses grundläggande för den enskildes rättstrygghet att äga trygghet i att den dom som meddelats mot denne också är slutgiltig. Utan en sådan trygghet rubbas tilliten till den svenska rättsordningen. Ett ytterligare skäl för en sådan ordning är den processekonomiska aspekten. En skyldighet för domstolarna att upptaga redan avgjorda mål, torde öka såväl arbetsbörda som samhällskostnad.10 Rättsgrundsatsen ne bis in idem är något medlemsstaterna måste efterfölja. Det föreligger dock inget hinder mot att tillämpa en mer långtgående rättskraftsverkan än vad som följer av Europadomstolens praxis. Ett sådant förfarande är ju till förmån för den tilltalade, vilket bör betraktas som eftersträvansvärt.11
Framställningen fokuserar på brottmålsdomens negativa rättskraft. Utgångspunkten för arbetet är två avgöranden från Svea hovrätt, mål nr B 5575-11 och mål nr B 11137-14 i förening med respektive avgörande i underinstans. Samtliga dessa behandlas fortsättningsvis under beteckningen Lägenhetsmordet. Avgörandena är särskilt intressanta ur ett rättskraftshänseende. I den förstnämnda domen frikänns den tilltalade från misstanke om brott varpå domen vinner laga kraft. I den sistnämnda döms den tilltalade för anstiftan av samma brottsliga gärning som behandlats i den förstnämnda domen. I domskälen till den fällande domen uttalades att trots att den tilltalade i den förstnämnda domen frikänts från misstanke, bör denne på grund av vissa omständigheter ändå betraktas som skyldig. Domstolen använde sig av detta resonemang och kom på så vis fram till en fällande dom mot den tilltalade i den sistnämna domen. Dessa avgöranden aktualiserar flertalet intressanta spörsmål vad gäller brottmålsdomens rättskraft i allmänhet, och dess negativa rättskraft i synnerhet. På vilket sätt går domstolarnas agerande att angripa utifrån bestämmelserna kring brottmålsdomens negativa rättskraft? Är agerandet förenligt med gällande rätt? Vad innebär den negativa rättskraften i förhållande till oskuldspresumtionen i detta läge? Rättsläget kring nu ställda spörsmål är oklart och förtjänar en djupare utredning. 8 Lindell, s. 334. 9 Welamson, s. 18. 10 SOU 1938:44, s. 65. 11 Rättegång III, s. 203 f.
9
1.2 Syfte och frågeställningar
Framställningens syfte är att utreda huruvida brottmålsdomens negativa rättskraft, utöver nytt åtal för samma gärning, även hindrar domstolen från att uttala sig om en tidigare tilltalads skuld, efter att dennes oskuld lagligen fastställts genom en lagakraftvunnen dom. Som ett nödvändigt led i detta krävs, dels att gällande rätt för den negativa rättskraften fastställs, dels att synen på samma gärning utreds. Detta appliceras sedan på två domstolsavgöranden där spörsmålet aktualiseras. Syftet sammanfattas genom frågeställningarna:
- Vilka omständigheter omfattas av begreppet ”samma gärning” utifrån den negativa rättskraften?
- Innebär den negativa rättskraften ett hinder för domstolen att uttala sig om en tidigare tilltalads skuld, efter att denne frikänts från samma gärning genom en lagakraftvunnen dom och hur kan ett sådant agerande angripas utifrån gällande rätt om rättskraftens negativa funktion och oskuldspresumtionen?
1.3 Metod och material
I syfte att besvara frågeställningarna, används i framställningen den traditionella rättsdogmatiska metoden. Rättsdogmatiken definieras som ”den del av rättsvetenskapen som arbetar med systematisering och tolkning av rättsregler”12, i syfte att tillhandahålla lösningen på ett rättsligt problem genom att applicera en rättsregel på detsamma. Metoden utgår från de allmänt accepterade rättskällorna, det vill säga lagstiftning, rättspraxis, förarbeten och doktrin.13 Utmärkande för den rättsdogmatiska metoden är att de olika rättskällorna studeras utifrån det faktum att lagstiftning och rättspraxis är hierarkiskt överordnade övriga rättskällor,14 där den förstnämnda generellt betraktas som särskilt förnäm.15 Till dessa fogas sedan förarbeten och doktrin. I praxis har förarbeten alltid tillmätts stor betydelse och getts en närmast självständig auktoritet. Doktrinen i sin tur, tycks snarare ges bärighet främst utifrån hur väl dess innehåll argumenterar för sin sak. I vissa fall tycks dock uttalanden av mer erkända profiler inom den juridiska litteraturen tillmätas särskild betydelse, endast på grund av det faktum att profilen är särskilt framstående.16
För att säkerställa en rättsenlig tolkning av gällande rätt, gäller det att systematiskt tillämpa de traditionella rättskällorna i enlighet med den juridiska disciplin som studeras. På så vis skapas en brygga mellan lagstiftning och rättstillämpning, vilket i sin tur konstruerar gällande rätt.17 Rättskälleläran är dock inte identiskt inom alla juridiska discipliner. Beroende på vilken disciplin man rör sig inom, aktualiseras olika initiala metodfrågor. Vad gäller straffrätten kan 12 Nationalencyklopedin, rättsdogmatik. 13 Kleineman, s. 21. 14 Kleineman, s. 33. 15 Bernitz, m.fl., s. 30. 16 Kleineman, s. 33. 17 Asp, m.fl., s. 19.
10 som exempel nämnas att legalitetsprincipen är särskilt framträdande. Detta innebär att i en straffrättslig studie, där rättssäkerheten är en särskilt viktig grundprincip, ska rättsregler tolkas restriktivt och mindre utrymme ges till mer fristående rättspolitiska bedömningar.18
Gemensamt för de juridiska disciplinerna är att rättsdogmatiken nästan alltid utgår från ett konkret problem som det på ett eller annat sätt söks en lösning på.19 Det mest centrala är således att fastställa vad det rättsliga problemet är och vilka juridiska spörsmål som aktualiseras.20 Lösningen söks i de traditionella rättskällorna, ofta med utgångspunkt i författningstext. Det bör dock noteras att det inte sällan i svensk rätt används en lagstiftningsteknik där författningstexten i sig hålls relativt kortfattad, vilket gör att den stundtals kan uppfattas så som vag. Tekniken innebär att stadgandena istället kompletteras av förarbeten där författningens tilltänkta tillämpning uttrycks.21
Genom att applicera förarbeten och doktrin på författningstext och praxis, ges en samlad bild av gällande rätt på det aktuella rättsområdet. Inte minst doktrinen spelar här en viktig roll och ska inte underskattas. Dess funktion är att utgöra ett sammanhållande ”kit” av övriga rättskällor.22 Doktrinens kanske viktigaste uppgift är att med hjälp av den rättsdogmatiska metoden fastställa gällande rätt, men också i de fall det är behövligt, kritisera nuvarande rättsläge.23 Det råder delade meningar om huruvida rättsdogmatiken innebär bundenhet av gällande rätt eller om den likt annan vetenskap, tillåter tillämparen att vidga perspektivet och föreslå nya lösningar. Oavsett ställning i frågan, är rättsdogmatiken i motsats till annan vetenskap, systemintern. Det föreligger alltså en viss bundenhet mellan rättskällorna. Denna bundenhet är nödvändig för att identifiera systemet.24 Av detta ges doktrin, i förhållande till övriga rättskällor, en unik ställning genom att utan någon formell auktoritet i sig, tillföra tyngd inom rättskälleläran endast genom sin inre giltighet.25 Oavsett vilken juridisk disciplin som behandlas och på vilket sätt de traditionella rättskällorna ställs mot varandra, ställer den rättsdogmatiska metoden stora krav på öppenhet och transparens. Detta gör att den som förhåller sig kritisk till vad som med hjälp av rättskällorna fastställts, själv kan skaffa sig bättre insikt i argumentens struktur.26
Rättsdogmatiken är nödvändig för att konstruera ett normativt system som, så att säga ger mening åt författningstext och praxis. Utan denna är det lätt att föreställa sig en tämligen primitiv rättsordning. Rättsdogmatikens nytta har jämförts med naturvetenskapens inriktning på förutsebarhet och kontroll. I praktiken är rättsdogmatiken nödvändig för att den bidrar till
18 Kleineman, s. 30 f. 19 Kleineman, s. 23. 20 Kleineman, s. 30. 21 Bernitz, m.fl., s. 31. 22 Kleineman, s. 34. 23 Kleineman, s. 36. 24 Jareborg, SvJT 2004 s. 4. 25 Kleineman, s. 36. 26 Kleineman, s. 37.
11 förutsebarhet inom rättsordningen. Dels utgör den en effektiv kontroll av myndigheters beslutsfattande och bidrar till rättstrygghet, dels bidrar den till rättssäkerhet för den enskilde.27
I vissa fall är det nödvändigt att söka material utanför den nationella rätten. Dels när relevant material saknas i den egna rättsordningen, dels när vissa lösningar inom den utländska rättsordningen har visat sig särskilt effektiva och det finns behov av att importera dessa i det egna rättssystemet. Denna del av rättsdogmatiken utgör den komparativa metoden. En sådan jämförande studie kan även bringa klarhet i hur tolkningen av en nationell regel bör ske och på så vis vara nödvändig för att öka förståelsen för det egna rättssystemet.28
I denna framställning används de traditionella rättskällorna i enlighet med den rättsdogmatiska metoden. Detta syftar till att fastställa gällande rätt och de ändamålsöverväganden som lagts till grund för brottmålsdomens negativa rättskraftsfunktion. Dessa appliceras sedan på avgörandena i Lägenhetsmordet för att på så vis fastställa huruvida det är förenligt med gällande rätt att domstolen uttalar sig om en tidigare tilltalads skuld, efter att dennes oskuld lagligen fastställts.
I syfte att besvara frågeställningarna, utgår framställningen från författningstext. I sammanhanget är det främst RB som används, men även lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Förarbetena används för att ge förståelse för stadgandenas tilltänkta innebörd medan doktrin ger en ökad förståelse för dess faktiska innebörd och förhållningssätt gentemot varandra. Praxis används i detta avseende främst för att belysa bestämmelsernas tilltänkta roll i specifika spörsmål. Vad gäller de förarbeten som används, och till viss del även doktrin samt praxis, bör nämnas att dessa, trots deras ålder, inte bör betraktas som utdaterade. RB:s i grunden oförändrade ställning från dess införande 1942 gör att även de bakomliggande motiven och uttalanden i den juridiska litteraturen samt i domskäl, till stor del än idag bör betraktas som tillförlitliga så som rättskällor.29
De rättskällor arbetet baseras på, erbjuder tillsammans en samlad bild av författningstextens innebörd och därmed vad som utgör gällande rätt. Huruvida den negativa rättskraften omfattar även uttalanden i domstol, i enlighet med en av de sammanfattande frågeställningarna, har inte varit föremål för rättslig prövning. Av detta följer att en rättsfallsstudie må ge vägledning, men är otillräcklig i syfte att besvara denna frågeställning. Det är främst inom doktrinen relevanta spörsmål utarbetas, vilket visat sig vara till särskild hjälp. I syfte att söka svar på rättsliga problem, har därför stor tillit givits såväl äldre som senare doktrin.
I första hand är denna framställning en studie av nationell rätt baserad på de nationella rättskällorna. En kortare komparativ utblick görs dock mot den norska rättsordningen, i vilken centrala lagrum för den negativa rättskraften och synen på samma gärning presenteras. En
27 Jareborg, SvJT 2004 s. 4 f. 28 Kleineman, s. 41 f.
12 jämförelse görs sedan mot den svenska rättsordningen i syfte att bringa klarhet i tolkningen av svensk gällande rätt. Eftersom den norska rättsordningen vilar på samma grundläggande värderingar som den svenska, är det särskilt lägligt att hämta inspiration från varandra. Det uteblivna norska EU-medlemskapet torde dock innebära att vissa skillnader föreligger mellan rättsordningarna. Samtidigt har Norge ratificerat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Således är det särskilt intressant att studera vilka skillnader, men också likheter som föreligger mellan den svenska och den norska rättsordningen. I denna komparativa del, behandlas därav även internationella rättskällor.
1.4 Avgränsning
I enlighet med framställningens syfte, kretsar utredningen i första hand kring brottmålsdomens negativa rättskraft. Den positiva rättskraften behandlas endast ytligt i den mån det bidrar till ökad förståelse för rättskraftsbegreppet i sin helhet. Det bör poängteras att i de fall begreppet rättskraft används ensamt, utan förening med adjektiven positiv eller negativ, åsyftas den negativa rättskraftsfunktionen. Vidare bör även nämnas att rättskraft är en processrättslig företeelse som aktualiseras i såväl civilrätten som straffrätten. Rättskraftens funktion skiljer sig i viss mån beroende på om prövningen är civilrättslig eller straffrättslig. Denna processrättsliga framställning är dock uteslutande inriktad på rättskraftens negativa funktion inom brottmål.
När det i framställningen talas om domslut, syftar detta endast till huruvida domstolen fastställt att den tilltalade gjort sig skyldig till brottslig gärning eller inte. Eventuell påföljd saknar betydelse för de frågeställningar framställningen behandlar. En diskussion kring påföljdsvalet faller således utanför framställningens syfte. När det talas om domslut, åsyftas därför i första hand skuldfrågan och inte påföljdsvalet. Huruvida domstolen utifrån omständigheterna som görs gällande i Lägenhetsmordet, har fog för att uttala sig om en frikänd persons skuld, är i denna framställning dock sekundärt. Det påverkar inte frågeställningarna och kommer således inte ges något större utrymme. Det ska dock poängteras att det eftersträvas att ge saken dess rätta belysning. I den mån det är nödvändigt för att inte ge läsaren en missvisande helhetsbild, ges därför bakgrunden till domstolens resonemang och uttalanden.
1.5 Tidigare forskning
Rättskraftsbegreppet har flitigt diskuterats i doktrinen. Då främst inriktat på civilrätten. Rättskraften på straffrättens område har hamnat något i skymundan. Med detta sagt bör det dock poängteras att tidigare forskning på området har gjorts. Lars Welamson påbörjade strax efter RB:s införande sin doktorsavhandling Brottmålsdomens rättskraft. Till sin hjälp hade han Per Olof Ekelöf vars arbeten på det processrättsliga området till stor del bidragit till vad som är att betrakta som gällande rätt. I sammanhanget bör även Karl Olivecrona nämnas som tillsammans med de två övriga möjligen varit en av de mest framstående auktoriteterna på processrättens område. Slutsatserna i denna framställning baseras i mångt och mycket på verk av nu nämnda personer.
13 Idag får det anses klarlagt att brottmålsdomen saknar positiv rättskraft, men att den ibland kan ha viss bevisverkan. Vad gäller den negativa rättskraften är det konstaterat att den vilar på den grundläggande rättssatsen ne bis in idem. I doktrinen, inte minst med bidrag från såväl Welamson, Ekelöf och Olivecrona har det diskuterats vad som omfattas av rättskraftens negativa funktion. När denna diskussion förts, har dock utgångspunkt alltid varit att den negativa rättskraften aktualiseras först när talan tas upp till prövning på nytt. Det vill säga när nytt åtal för samma gärning väcks. Huruvida den negativa rättskraften även hindrar domstolen från att, utan att nytt åtal väckts, uttala sig om en tidigare tilltalads skuld, efter att dennes oskuld lagligen fastställts, har inte diskuterats.
1.6 Etiska överväganden
Arbetet baseras på de traditionella rättskällorna, inkluderat domstolsavgöranden. Samtliga rättskällor är offentliga till sin natur och det står således var och en fritt att granska och kontrollera dessa i sin helhet. Domstolsavgöranden innehåller inte sällan känsliga uppgifter så som namn, personnummer, kön, adresser och platsbeskrivningar. Detta gäller särskilt i opublicerade rättsfall, vilket denna framställning till stor del behandlar. Därutöver, är de avgöranden som diskuteras uteslutande inriktade på brottmål där stundtals vedervärdiga gärningar avhandlas. Personliga uppgifter likt de ovan nämnda, kan i brottmål därav uppfattas som än mer känsliga än i exempelvis civilrättsliga mål, vilket bör tas i beaktande.
För framställningens syfte och frågeställningar, saknar det betydelse huruvida känsliga uppgifter presenteras eller inte. Det är dock av stor vikt att upprätthålla principen om alla människors lika värde, oavsett brottslig gärning. Av respekt för det mänskliga i att fela har därför identiteten på samtliga inblandade, inkluderat uppgifter så som platsangivelser, lämnats utanför denna framställning. Parterna har avpersonifierats och går således inte att identifiera. Könsneutrala uttryck så som den tilltalade, denne eller dennes används och de inblandades namn presenteras endast i form av initialer. I förekommande fall, uteslutande i samband med hänvisning till Europadomstolens avgöranden, anges dock personnamn i syfte att upprätthålla en korrekt källhänvisning.
1.7 Disposition
Framställningen består av sex kapitel. I det andra kapitlet presenteras de rättsliga hörnstenar den negativa rättskraften vilar på. Dessa samverkar med varandra och det är med utgångspunkt i dessa som läsaren kan förstå rättskraftsbegreppet i sin helhet och frågeställningarna kan besvaras. Därefter, i det tredje kapitlet, lyfts frågan om gärningsbegreppet och synen på samma gärning. Det är nämligen nödvändigt att definiera dessa för att fastställa i vilken omfattning domen vinner rättskraft. Spörsmålet åskådliggörs genom den så kallade res judicata-cirkeln.
I det fjärde kapitlet görs en sammankoppling mellan den negativa rättskraften och oskuldspresumtionen, och det redogörs för den betydelse begreppens samverkan har för de
14 behandlade frågeställningarna. Därutöver görs en komparativ utblick, där den norska rättsordningens syn på rättskraftens negativa funktion jämförs med den svenska.
I det femte kapitlet, görs en djupgående presentation av avgörandena i Lägenhetsmordet, vilka denna framställning kretsar kring. Domstolarnas agerande ifrågasätts. Huruvida det är rättsenligt är dock en fråga som lämnas till det sjätte kapitlet. I detta avslutande kapitel analyseras domstolarnas agerande i Lägenhetsmordet utifrån vad som konstaterats i de föregående kapitlen om gällande rätt på den negativa rättskraftens område och synen på samma gärning. Frågeställningarna besvaras och en tydlig slutsats presenteras.
15
2 Den negativa rättskraftens hörnstenar
En djupare förståelse för den negativa rättskraften kan uppnås först när man är införstådd med på vilka grunder rättskraften vilar. Dessa samverkar med varandra och det är först efter att de presenterats var och en för sig, den negativa rättskraften kan förstås i sin helhet. Processen utgår från att åtal väcks vilket preciseras genom en gärningsbeskrivning. Ett sådant åtal kan senare utvidgas eller justeras. Genom detta förfarande formar åklagaren processens ram, vilken domstolen sedan är bunden att döma inom. Sedan dom fallit, innebär avvisningsregeln att talan om samma gärning inte kan tas upp till prövning på nytt. Avvisningsregeln är förenad med vissa svårigheter när det kommer till att definiera gärningsbegreppet och synen på samma gärning. Dessa svårigheter utreds, dock först i det tredje kapitlet. I nuvarande kapitel följer istället en mer detaljerad beskrivning av förfarandet som ger brottmålsdomen dess negativa rättskraft.
2.1 Åtal och gärningsbeskrivning
Domstolsprocessen inleds med att åklagaren väcker åtal mot den person han eller hon anser gjort sig skyldig till brottslig gärning. Annorlunda uttryckt utgör åtalet åklagarens talan i målet och omfattar således både yrkande och grund.30 Förfarandet utgår från stadgandet i 45 kap. 1 § RB där det av första stycket framgår att: ”Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.” Det finns inget hinder mot att åklagaren i samma handling väcker åtal för flera brott.31 Av tredje stycket framgår vidare att nytt åtal för gärning, vilken den tilltalade redan står under åtal utgör rättegångshinder, så kallat litispendens, och ska avvisas.32 Stadgandet i 45 kap. 4 § 1 st. RB reglerar vad som ska framgå av stämningsansökan. Utöver namnet på både den tilltalade och målsäganden, i de fall en sådan finns, ska ansökan innehålla uppgifter om tid och plats för den brottsliga gärningen. Detta förfarande individualiserar gärningen genom att begränsa åtalet till subjekt och objekt, tid och rum.33 Ett sådant stadgande effektiviserar processens gång på så vis att det ger dels den tilltalade, dels domstolen möjlighet att förbereda sig inför huvudförhandling.34
Det nu sagda är av särskild vikt med hänsyn till EKMR. Bestämmelsen tillgodoser art. 6.3 EKMR angående de minimirättigheter var och en som har blivit anklagad för brott har. I detta innefattas dennes rätt att bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen som riktas mot honom eller henne och få tillräcklig tid att förbereda sitt försvar. I Europadomstolens dom i målet Mattoccia v. Italy ställdes krav på att informationen om omständigheterna kring brottet måste framgå tydligt av åtalet. I målet misstänktes den tilltalade ha gjort sig skyldig till sexuellt övergrepp mot barn, varpå åtal väcktes i nationell domstol. Under processen ändrade åklagaren både datum och plats för när och var övergreppet skulle ha skett, flera gånger om.
30 Denna innebörd har åtalet i 45 kap. 1, 3 och 9 §§ RB, undantaget 45 kap. 5 § 3 st. RB ”med omständighet till stöd för åtalet” i vilket endast yrkandet avses; Nordh, s. 17.
31 Fitger & Mellqvist, s. 304. 32 Nordh, s. 27.
33 Nordh, s. 29.
16 Europadomstolen konstaterade att försvaret hade konfronterats med exceptionella svårigheter. Den misstänkte hade inte getts möjlighet att försvara sig på ett effektivt sätt då denne inte underrättats i detalj om anklagelsen som riktats å dennes person. Ändringarna innebar också att den misstänkte inte haft tillräcklig tid och tillräckliga möjligheter att förbereda sitt försvar mot påståendena. En inskränkning av art. 6.3 EKMR hade således gjorts.35
Stadgandet i 45 kap. 4 § 1 st. RB har stor betydelse ur ett rättskraftshänseende. Det är nämligen nödvändigt för att identifiera gärningen och därigenom avgöra rättskraftens omfång (se avs. 3.2 om synen på samma gärning). Genom bestämmelsen ställs också höga krav på åklagaren att innan åtal utreda omständigheterna kring den brottsliga gärningen. Å ena sidan kan dessa krav inte rimligen vara högre ställda på åklagaren att ange tid och plats för gärningen än vad som kan utredas. Å andra sidan måste gärningspåståendet vara så väl utformat att det utifrån det kan tas ställning till följande doms rättskraftsverkan. Inte heller får påståendet vara så pass opreciserat att det inskränker den tilltalades minimirättigheter enligt art. 6.3 EKMR och därmed åsidosätter dennes möjlighet att försvara sig.36 I NJA 2003 s. 486 uttalade HD att de omständigheter som åklagaren anger måste vara tillräckliga för gärningens ”kännetecknande”. Detta innebär att gärningsbeskrivningen ska innehålla vad som enligt åklagaren konstituerar brottet.37 Vid ett åtal om vårdslöshet i trafik grundat på att en bilförare kört för fort och därför kolliderat med en cyklist, torde påståendet vara tvunget att sättas i förhållande till något. Det räcker inte med att åklagaren åberopar att hastigheten varit för hög. Det måste också närmare preciseras varför hastigheten varit för hög och därmed borde anpassats. Exempel på detta kan vara att föraren passerat en vägkorsning eller kört mot bländande sol. Detta värnar också om den tilltalades rätt att känna till misstanken som riktas mot en och dennes rätt att förbereda ett effektivt försvar.38
Gärningen ska alltså preciseras. I viss mån får dock gärningsbeskrivningen tolkas av domstolen genom att läsas i ljuset av det eller de brott den tilltalade står åtalad för. En sådan tolkning måste dock ske tämligen restriktivt med hänsyn till dennes minimirättigheter enligt art. 6.3 EKMR.39 Domstolen måste alltid förvissa sig om att den tilltalade är införstådd med vad som görs gällande mot honom eller henne.40 Genom gärningsbeskrivningen anger åklagaren således ramen för processen.41 Domstolen får nämligen inte döma över andra omständigheter utöver de som åklagaren angett.42 Stadgandet i 45 kap. 4 § 1 st. RB korresponderar med bestämmelsen i 30 kap. 3 § RB som uttrycker att domstolen är förhindrad att döma över annan gärning än den som åklagaren för ansvarstalan om (se avs. 2.3 om processens ram).43 Då gärningsbeskrivningen på detta sätt sätter gränser för vad domstolen är behörig att pröva, samt
35 Mattoccia v. Italy, judgement of 25 July, 2000, European Court of Human Rights; Se referat i Danelius, SvJT 2000 s. 841. 36 Nordh, s. 30. 37 NJA 2003 s. 486. 38 Ekström, SvJT 1961 s. 382 f. 39 NJA 1987 s. 194. 40 NJA 2013 s. 7. 41 Nordh, s. 26.
42 Fitger & Mellqvist, s. 306. 43 NJA 2003 s. 486.
17 inverkar på domens verkan som rättegångshinder, har den en tämligen central roll i domstolsprocessen.44 Nedan visas att gränserna för domens rättskraft inte sällan omfattar fler gärningsmoment än vad åklagaren angett i gärningsbeskrivningen och vilka domstolen är bunden av i dess prövningsrätt (se avs. 3.1 om gärningsbegreppet). Utan en noggrant utformad gärningsbeskrivning, är därför risken påtaglig för oriktiga frikännanden. På grund av domens rättskraft är åklagaren förhindrad att väcka nytt åtal för gärningarna och har således ingen möjlighet att rätta till bristerna i den ursprungliga gärningsbeskrivningen.45
Som tidigare nämnt ska stämningsansökan enligt 45 kap. 1 § 1 st. RB vara skriftlig. Det finns dock inget som hindrar åklagaren att under rättegången muntligen dels justera gärningsbeskrivningen, dels väcka nytt åtal. Åklagaren har således en möjlighet att komplettera det ursprungliga gärningspåståendet.46 Förfarandet beskrivs närmare i följande avsnitt.
2.2 Utvidgning och justering av åtal
Av 45 kap. 5 § 1 st. RB framgår huvudregeln att: ”Väckt åtal må icke ändras.” Det vore dock olyckligt att inte låta detta stadgande vara föremål för någon undantagsregel. Utan en möjlighet till någon som helst förändring av gärningsbeskrivningen skulle åklagaren varken under processens gång eller vid en ny rättegång kunna få ett nytt gärningsmoment till prövning. Ett sådant gärningsmoment skulle då ligga utanför själva gärningspåståendet, men ändå träffas av rättskraften (se avs. 3.1 om gärningsbegreppet). Konsekvensen av att riskera en sådan rättighetsförlust torde bli att åklagaren utformar gärningsbeskrivningen på ett så vidsträckt sätt som möjligt, vilket utöver att det inskränker kravet på gärningens ”kännetecknande” och individualisering, även leder till processekonomiska nackdelar för såväl domstol och åklagare som den tilltalade.47 Med detta sagt innehåller stadgandet i 45 kap. 5 § RB en möjlighet att utvidga eller justera åtalet. I bestämmelsen utgår gärningsbegreppet från att ha samma innebörd som i 45 kap. 1 § 3 st. RB om litispendens och 30 kap. 9 § 1 st. RB om domens rättskraft (se avs. 3.1 om gärningsbegreppet).48
Med utvidgning av åtalet i enlighet med 45 kap. 5 § 1 st. RB, menas att åklagaren gör gällande ansvar för annan gärning än den som angetts i gärningsbeskrivningen. Det har uttryckts att en sådan utvidgning kan vara särskilt påkallad när den nya gärningen, för vilken ansvar yrkas, har vissa gemensamma moment med den första gärningen. I motivuttalanden framgår att ett sådant exempel är när åtal väckts för vållande till annans död, men det senare visar sig att gärningen bör rubriceras som dråp.49 Med justering av åtalet i enlighet med tredje stycket avser åklagaren att den modifierade gärningsbeskrivningen gäller samma gärning.50 Justering av åtalet är
44 Nordh, s. 27. 45 Ibid.
46 Nordh, s. 29. 47 Nordh, s. 59 f.
48 Fitger & Mellqvist, s. 307; Nordh, s. 18.
49 NJA II 1943:1 s. 568 f. Denna uppfattning torde dock numera vara felaktig. Se fördjupad analys i avs. 3.4.1. 50 Lindell, s. 274.
18 möjligt även i högre instans, dock inte utvidgning.51 En sådan ordning måste anses vara väl förenlig med instansordningens princip om att åtal inte får väckas i högre rätt för annan gärning än den som varit föremål för prövning i underrätten.52 Vidare framgår av tredje stycket att det inte är att anse som ändring av åtalet ”att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet.” Detta har exemplifierats genom att uppställa ett scenario där åtal väcks mot den tilltalade för att genom knytnävsslag misshandlat målsäganden. Det framkommer senare att den tilltalade även tilldelat målsäganden skada genom att ha sparkat denne i ryggen. Enligt bestämmelsen i tredje stycket har åklagaren då rätt att justera gärningsbeskrivningen till att innefatta även denna nya omständighet. Den brottsliga gärningen, det vill säga misshandel, är ju fortfarande densamma.53 Det står så länge åklagaren håller sig till den ursprungligen åtalade gärningen, denne fritt att genom korrigeringar och kompletteringar, justera åtalet i den mån det är påkallat.54
2.3 Processens ram
Efter att åtal väckts och åklagaren haft möjlighet att utvidga eller justera gärningsbeskrivningen enligt ovan, är domstolens prövning begränsad till att inte avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar förts om.55 Stadgandet framgår av 30 kap. 3 § RB och är tvingande.56 Bestämmelsen kan tyckas lämna utrymme åt två alternativa tolkningar av vad som egentligen utgör annan gärning. Den ena möjligheten är att tolka gärningsbegreppet så att det innefattar den gärning som åtal väckts för inkluderat allt som kan tänkas vara dithörande, oavsett om dessa omkringliggande omständigheter åberopats av åklagaren eller inte. Exempelvis kan tänkas en situation där åklagaren väckt åtal för stöld, men det under huvudförhandlingen framkommer att stölden i själva verket skett medelst våld å person. Enligt denna tolkning har domstolen då att pröva huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till rån, även om åklagaren inte åberopat våldet som ansvarsgrundande moment. I detta fall är det endast sådana omständigheter vilka inte anses förknippade med åtalet, som är att tolka som annan gärning. Den andra möjligheten innefattar att domstolen endast får grunda sin bedömning på sådana moment i händelseförloppet som åklagaren åberopat. Några andra omständigheter får inte läggas till grund i domstolens prövning. Huruvida stölden skett medelst våld å person får alltså inte bli föremål för domstolens prövning såtillvida inte åklagaren åberopat att så skett, trots att det varit klarlagt att våld förekommit. Begreppet annan gärning utgörs då av de moment åklagaren inte valt att åberopa. Båda alternativen är fullt rimliga. Inom vår rättsordning är det dock det sistnämnda alternativet som vunnit fäste i praxis. Idag anses det nämligen klarlagt att domstolens prövning inte får
51 Lindell, s. 275; se även Fitger & Mellqvist, s. 307; NJA 1968 s. 345 om frihet att justera åtalet även i högre rätt.
52 Olivecrona, s. 175. 53 Nordh, s. 19 f. 54 Welamson, s. 107 f.
55 Welamson, s. 107 f.; Jfr NJA 1974 s. 454 där enbart det förhållandet att åklagaren nämnt viss omständighet i sakframställningen inte kan anses innebära en justering av åtalet.
19 sträcka sig utanför den åtalade gärningen och så som den upptagits i gärningsbeskrivningen, eventuellt efter tillämpning av 45 kap. 5 § RB.57
Till detta kan nämnas att domstolen exempelvis är förhindrad att bifalla ett åtal angående en stöld som ska ha ägt rum ett visst datum om det senare visar sig att stölden i själva verket ägt rum fyra dagar senare.58 I NJA 2010 s. 505 beviljade HD resning för den tilltalade efter att denne dömts för ett fall av ofredande som enligt åklagarens gärningspåstående ska ha skett vid ett annat tillfälle än vad som senare klarlagts. HD uttalade att gärningen således inte omfattades av gärningsbeskrivningen och att det därmed varit felaktigt att döma den tilltalade till ansvar. Visst utrymme för mindre avvikelser kan dock tillåtas förutsatt att de inte inverkar på den tilltalades möjlighet att försvara sig.59 Däremot kan domstolen inte döma till ansvar för stöld om åklagaren endast yrkat ansvar för egenmäktigt förfarande, även om det skulle visa sig att tillägnelseuppsåt styrkts.60 Är förhållandet det motsatta, att åklagaren yrkat ansvar för stöld, men domstolen finner det inte styrkt att tillägnelseuppsåt förelegat, finns det dock inga hinder mot att döma den tilltalade för egenmäktigt förfarande. Gärningsbeskrivningen för stöld täcker ju även det objektiva rekvisitet för egenmäktigt förfarande.61
Stadgandet i 30 kap. 3 § RB fixerar således själva ramen för straffprocessen i det specifika fallet. Domstolen måste hålla sig till åklagarens gärningsbeskrivning och kan i allmänhet inte döma över annat brott än vad som där framgår utan att den tilltalade beretts möjlighet att yttra sig över en sådan bedömning.62 Andra gärningsmoment än de som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning får alltså inte läggas till grund för en fällande dom. Vid en prövning av en misshandel är domstolen alltså förhindrad att på eget initiativ föra in att den tilltalade utöver knytnävsslag mot ansiktet, även sparkat målsäganden i ryggen, som ett nytt moment i förhållande till gärningsbeskrivningen. Detta skulle innebära att domstolen dömer över en annan gärning än den för vilken talan om ansvar förs, vilket strider mot 30 kap. 3 § RB. Som tidigare nämnt förhindrar stadgandet dock inte åklagaren från att justera gärningsbeskrivningen till att även innefatta sparkarna. I sådant fall betraktas gärningen fortfarande som densamma.63
Det bör dock noteras att det enligt 30 kap. 3 § RB är gärningsbeskrivningen som fastställer processens ram. Detta gäller oavsett vilket lagrum åklagaren åberopat eller hur brottet rubricerats. Det står enligt stadgandet domstolen fritt att tillämpa annat lagrum eller rättslig beteckning, förutsatt att domstolen endast prövat det som framgår av gärningsbeskrivningen. Såvitt gärningsbeskrivningen är densamma, föreligger inte någon ändring av åtalet.64
57 Olivecrona, s. 139 ff. Observera att Olivecrona i exemplet dock använder rubriceringarna ”enkel stöld” och ”stöld medelst inbrott”.
58 Nordh, s. 29. 59 Ibid.
60 Olivecrona, s. 142. 61 Olivecrona, s. 145. 62 Fitger & Mellqvist, s. 214. 63 Nordh, s. 19 f.
20
2.4 Avvisningsregeln
”Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.” Stadgandet framgår av 30 kap. 9 § 1 st. RB och utgör den centrala bestämmelsen för brottmålsdomens rättskraft. Genom stadgandet får domen preklusionsverkan, vilket innebär att om nytt åtal väcks angående samma gärning, utgör detta rättegångshinder, res judicata, och talan ska således avvisas i enlighet med 34 kap. RB.65 I detta hänseende är det irrelevant huruvida prövningen lett till en frikännande eller fällande dom.66 Avvisningsregeln är dock förenad med vissa svårigheter när det kommer till att definiera gärningsbegreppet och synen på vad som utgör samma gärning. Spörsmålet behandlas närmare i det tredje kapitlet.
2.5 Sammanfattning
Utgångspunkten vid fastställande av brottmålsdomens negativa rättskraft, är som ovan visats, gärningsbeskrivningen så som den kommit till uttryck i stämningsansökan enligt 45 kap. 4 § 1 st. RB. Det är detta förfarande som individualiserar gärningen och konstituerar brottet. Åklagaren har dock möjlighet att utvidga eller justera åtalet enligt stadgandet i 45 kap. 5 § RB. På detta sätt formar åklagaren den straffprocessliga ram domstolen i sin prövning är bunden av. Detta stadgande framgår av 30 kap. 3 § RB och är tvingande. Det bör dock noteras att det är gärningsbeskrivningen som fastställer processens ram. Domstolen är således inte bunden av åberopat lagrum eller brottets rubricering.
Gärningens identitet, så som den kommit till uttryck i åtalet, bildar utgångspunkt för brottmålsdomens negativa rättskraft. Genom stadgandet i 30 kap. 9 § 1 st. RB är nytt åtal för samma gärning förhindrat. Domen får preklusionsverkan och utgör rättegångshinder på grund av res judicata. Denna avvisningsregel är central och mycket viktig för den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet.
65 Lindell, s. 267; Fitger & Mellqvist, s. 216; Rättegång II, s. 15. 66 Fitger & Mellqvist, s. 216.
21
3 Den negativa rättskraftens omfång
Genom avvisningsregeln i 30 kap. 9 § 1 st. RB står det klart att nytt åtal för samma gärning är förhindrat. Bestämmelsen är dock förenad med vissa svårigheter vad gäller definitionen av gärningsbegreppet och synen på vad som utgör samma gärning. Vilka omständigheter träffas egentligen av rättskraften? Spörsmålet utreds närmare i detta kapitel.
3.1 Gärningsbegreppet
För att avgöra huruvida res judicata föreligger, måste gärningens identitet fastställas. I motiven till RB uttalades att vid prövning av frågan om sådan identitet föreligger, ska samma grunder som i 30 kap. 3 § RB tillämpas.67 Det vill säga rättskraften omfattar den ram som åklagaren fastställt och som domstolen varit behörig att avlägga dom inom. Denna uppfattning har dock ändrats och det får numera anses klarlagt att begreppet gärning inte avser detsamma i 30 kap. 3 § som i 30 kap. 9 § 1 st. RB, där det i det sistnämnda stadgandet getts en mycket vidare innebörd.68 Annorlunda uttryckt är det alltså inte endast de gärningsmoment som prövats som omfattas av domens rättskraft. Domen prekluderar även andra, icke prövade gärningsmoment, såtillvida dessa har tillräcklig koppling till de gärningsmoment som prövats och därav hör till ”samma gärning” (se avs. 3.3 om res judicata-cirkeln).69 Nedan framgår att det också föreligger starka skäl för en sådan uppfattning.
Lars Welamson, som till stor del bidragit till utvecklingen av gärningsbegreppet, anför att ändamålet med avvisningsregeln är att tillgodose den tilltalades trygghet i att lagakraftvunnen dom också är slutgiltig. Vidare fungerar den som ett incitament för åklagaren att vidta en så omsorgsfull utredning som möjligt. Detta värde skulle gå förlorat om gärningsbegreppet gavs samma smala betydelse i avvisningsregeln som i 30 kap. 3 § RB. Eftersom domstolen i sin prövning är begränsad till att bara pröva sådana omständigheter som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning, trots att en vidare prövning kan anses påkallad, blir det också tydligt att rättskraften måste kunna omfatta även sådana omständigheter som domstolen varken prövat eller varit befogad att pröva.70 Av motiven till 45 kap. 5 § RB angående åklagarens möjlighet till utvidgning eller justering av åtalet, framgår att den tilltalade enligt bestämmelserna om domens rättskraft, är skyddad inte bara mot de moment som åklagaren åberopat, utan även mot de moment som åklagaren, trots möjlighet till justering av åtalet, avstått att yrka ansvar för.71 Väljer åklagaren att justera åtalet innebär inte detta att ansvar för en ny gärning prövas. Det vore således otillfredsställande om det sågs som en ny gärning, endast på grund av att prövningen görs i en ny rättegång.72 67 NJA II 1943:1, s. 396. 68 Nordh, s. 61. 69 Lindell, s. 268. 70 Welamson, s. 118 f. 71 SOU 1938:44 s. 472. 72 Welamson, s. 118 f.
22 Att ge gärningsbegreppet samma smala innebörd i avvisningsregeln som i 30 kap. 3 § RB innebär dessutom en påtaglig risk för att den enskilde tvingas genomgå upprepade prövningar om straffrättsligt ansvar, vilket inskränker den grundläggande principen om ne bis in idem. Welamsons utveckling av gärningsbegreppet har blivit normerande för synen på brottmålsdomens rättskraft. Därav, finns det anledning att tolka gärningsbegreppet på olika sätt.73 Med detta sagt får det anses klarlagt att gärningsbegreppet i såväl 30 kap. 9 § 1 st. RB om avvisningsregeln som 45 kap. 5 § RB om utvidgning och justering av åtal, är ett annat och mer vidsträckt än i 30 kap. 3 § RB om processens ram.74
3.2 Synen på samma gärning
Stadgandet i 30 kap. 9 § 1 st. RB förhindrar att talan om samma gärning väcks på nytt. Det är viktigt att poängtera att stadgandet inte hänför sig till brottets identitet, utan till gärningens. Något avseende ska alltså inte fästas vid om talan avser olika brott, utan om talan avser olika gärningar.75 Det bör noteras att avvisning endast kan komma i fråga i de fall det nya åtalet riktar sig mot samma person. Det förhindrar således inte ett åtal mot B för medverkan till ett brott som A redan varit föremål för prövning om.76 Det problematiska i stadgandet är att fastställa vad som utgör samma gärning när åtalet riktar sig mot samma person, men de exakta omständigheterna kring det händelseförlopp som framkallat misstanke om brott, inte är klarlagda. Karl Olivecrona, en av de mest framstående auktoriteterna på processrättens område, statuerar följande exempel på en sådan situation. Ponera att en av deltagarna under en älgjakt hittas död i skogen med en skottskada i huvudet. Förutsatt att det är klarlagt att döden orsakats av skottet, föreligger flera möjligheter att rekonstruera förloppet. Ett alternativ är att det är fråga om ett självmord. Är det inte ett självmord kan en förklaring vara att det dödande skottet avlossats av någon av övriga jaktdeltagare, alternativt av en helt okänd person. Oavsett vem som avlossat skottet kan detta ha skett av ren olyckshändelse, av vårdslöshet eller rentav uppsåtligen. Ponera att en av jaktdeltagarna, A, åtalas för vållande till annans död, men att åtalet ogillas. Efter en tid åtalas A på nytt, denna gång för att uppsåtligen ha avlossat skottet.77
Situationen ovan aktualiserar problematiken med att fastställa vad som utgör samma gärning. Det allmänna språkbruket ger i detta avseende inte mycket till vägledning. Per Olof Ekelöf, vars processrättsliga arbeten bidragit till det som betraktas som gällande rätt, jämför tolkningsproblematiken med ett hus som blivit reparerat. Hur omfattande reparationer krävs av huset, för att det ska ha medfört att det blivit fråga om ett nytt hus?78 En sådan fråga är givetvis svår att svara på. För att det över huvud taget ska vara fråga om en ny gärning, krävs åtminstone att åklagaren åberopar något nytt gärningsmoment. Att ny bevisning eller annat straffstadgande åberopas kan aldrig utgöra rätt att väcka åtal på nytt.79 Kriterierna för vad som utgör samma
73 Lindell, s. 269 f.
74 Fitger & Mellqvist, s. 214. 75 Rättegång III, s. 212. 76 Olivecrona, s. 148. 77 Olivecrona, s. 148 f. 78 Ekelöf, SvJT 1954 s. 361. 79 Rättegång III, s. 209.
23 gärning har varit föremål för diskussion i såväl praxis som doktrin.80 För att avgöra detta krävs att gärningspåståendet i den första prövningen jämförs med gärningspåståendet i den andra prövningen.81 Det bör noteras att det inte tas någon hänsyn till hur nära verkligheten de ligger, det vill säga vad som verkligen har skett, utan det relevanta är hur gärningsbeskrivningarna skiljer sig från varandra.82 Något förenklat kan uttryckas att bedömningen av huruvida det rör sig om samma gärning, åtminstone kan utgå från vissa kriterier: Föreligger identitet mellan tid och rum för den brottsliga handlingen, riktar den sig mot samma person eller egendom och vilken likhet föreligger i själva händelseförloppet?83 Vissa avvikelser i gärningsbeskrivningarna är acceptabla utan att för den sakens skull hindra att nytt åtal avvisas. Frågan är hur stora dessa avvikelser behöver vara för att stipulera en ny gärning. Är vållande till annans död att betrakta som samma gärningstyp som dråp eller mord?84 Frågan utreds närmare nedan.
Welamson är av uppfattningen att synen på samma gärning kan avgöras utifrån en sammanställning av rättskrafts- och resningsreglerna. Detta kan exemplifieras på följande sätt. Ponera att åtal väcks mot A för häleri efter att denne ertappats innehavandes stöldgods och förklarat detta med att denne köpt det av en okänd person. Efter att domen vunnit laga kraft framkommer att A stulit denna egendom. I detta fall uppstår fråga om åtal för stöld kan tas upp till prövning.85 Welamson svarar nekande på denna fråga och förklarar det på följande vis. Utgå istället från att åklagaren valt att väcka åtal för stöld alternativt häleri. På grund av bristande bevisning ogillades åtalet angående stöld. Rättskraften hade i detta fall inneburit att talan om stöld endast kunnat väckas på nytt genom reglerna om resning. Detta innebär rättstrygghet för den enskilde. Om man istället föreställer sig att åklagaren endast väckt åtal för häleri och inte för stöld, vore det anmärkningsvärt om det var möjligt att i en senare prövning, föra talan även om stöld. En sådan ordning skulle innebära att man eftersätter den enskildes rättstrygghet på grund av att åklagaren varit försumlig eller på annat sätt brustit i sin utredning och därför inte från första början väckt åtal för häleri alternativt stöld. Det bör inte vara till men för den enskilde att åklagaren inte lyckats få fram tillräcklig bevisning till stöd för sitt åtal. Skulle ett nytt åtal för stöld tillåtas, hade detta inneburit en intressekonflikt med resningsreglerna, vilket inte kan anses önskvärt.86
Welamson ger dock inte någon sammanfattande beskrivning av vad som faktiskt utgör samma gärning. I detta avseende är Ekelöf tydligare. Han anför att i de fall det råder överensstämmelse mellan antingen handlingsmomentet eller angreppsobjektet/brottsresultatet i det nya gärningspåståendet och den lagakraftvunna domen, rör det sig om samma gärning. Det vill säga, är handlingen densamma, föreligger identitet mellan de båda gärningsbeskrivningarna oberoende av om åklagaren åberopar annat subjektivt rekvisit eller ny effekt.87 På samma sätt 80 Nordh, s. 61. 81 Olivecrona, s. 150. 82 Rättegång III, s. 211. 83 Rättegång III, s. 203. 84 Olivecrona, s. 153 f. 85 Rättegång III, s. 214 f.
86 Welamson, s. 137 f.; Rättegång III, s. 214 f. 87 Rättegång III, s. 216.
24 föreligger identitet även om åklagaren skulle göra gällande att angreppsobjektet/brottsresultatet är detsamma, men att det har åstadkommits på ett annat sätt.88
Olivecrona är i sin tur av en annan uppfattning. Han anser att den lagakraftvunna domen och den nya gärningsbeskrivningen måste jämföras för att fastställa förekomsten av identitet. Det anförs att de fall då nytt åtal bör avvisas, kan delas in i tre grupper. Det ena fallet är då själva handlingsförloppet skildras på samma sätt i det nya åtalet men vissa tillägg eller ändringar görs i fråga om den yttre situationen inom vilken handlingsförloppet utspelades. Som exempel kan nämnas ett fall då en bilförare åtalas för vårdslöshet i trafik då denne kört av vägen på en raksträcka efter att föraren vänt sig om och pratat med en person i baksätet. Sedermera ogillas åtalet då samtalet inte blivit styrkt. Åklagaren väcker sedan åtal på nytt för vårdslöshet i trafik, och gör denna gång gällande att bilföraren hållit en för hög hastighet i förhållande till det isiga väglaget.89 Vidare kan tänkas en situation där vissa tillägg görs i fråga om själva skildringen av handlingsförloppet. Exempelvis då ansvar yrkats för egenmäktigt förfarande på grund av tillgrepp och det senare väcks åtal för stöld då åklagaren nu påstår att tillgreppet skett med tillägnelseuppsåt.90 Ett tredje alternativ är fall då själva handlingsförloppet rekonstrueras på ett nytt sätt. En sådan situation uppkommer om åtal ogillats angående felparkering vid husnummer 8, och åklagaren på nytt väcker talan och yrkar ansvar då felparkeringen i själva verket skett utanför husnummer 14.91 Av det nu sagda följer att om åklagaren endast gjort tillägg till beskrivningen av samma händelseförlopp eller gjort en alternativ rekonstruktion av samma till viss tid och plats förlagda händelseförlopp, som medfört visst brottsligt resultat, ska åtalet anses träffas av rättskraften och således avvisas.92 Sammantaget fäster alltså Olivecrona avseende vid att det i båda fallen rör sig om allt väsentligt samma händelseförlopp som inträffat vid ett visst tillfälle.93
Uppfattningen vinner till viss del stöd i NJA 1987 s. 61 där den tilltalade tidigare fällts till ansvar för misshandel. Domen vann laga kraft. Sedermera inkom en ny stämningsansökan till TR i vilken åklagaren gjorde gällande att det framkommit uppgifter om att den tilltalade utövat ytterligare våld mot målsäganden, vid samma misshandelstillfälle som den lagakraftvunna domen avsåg. Trots att den senare inkomna stämningsansökan innefattade ett påstående om att den tilltalade gjort sig skyldig till en betydligt svårare misshandel än vad som tidigare påståtts, anförde HD att den avsåg i allt väsentligt samma händelseförlopp och därmed samma gärning som redan prövats. HD konstaterade att det därav förelåg hinder mot att ta upp frågan till prövning enligt 30 kap. 9 § 1 st. RB.
88 Rättegång III, s. 216 f. 89 Olivecrona, s. 160 f., s. 162 f. 90 Olivecrona, s. 160 f., s. 164 f.
91 Situationen hänför sig till NJA 1956 s. 700 där resning söktes efter att det stod klart att en bil felparkerats utanför husnummer 14 och inte utanför husnummer 8 vilket det godkända strafföreläggandet avsåg. HD avslog resningsansökan genom motiveringen att gärningsbeskrivningen inte i detalj behövde angiva den plats där bilen varit parkerad. Olivecrona menar att det av domen går att utläsa att res judicata hade förelegat om ett åtal angående felparkering utanför husnummer 8 hade ogillats, och åklagaren senare i ny talan yrkat ansvar för att felparkeringen i själva verket ägt rum utanför husnummer 14. Se Olivecrona, s. 160 f., s. 168.
92 Olivecrona, s. 160 f., s. 179; Lindell, s. 271.
25 Det nu sagda visar att Olivecronas uppfattning om att rättskraften förhindrar ny prövning av gärning när det i båda fallen rör sig om allt väsentligt samma händelseförlopp, är korrekt. Kravet på att det ska råda överensstämmelse gällande tid och plats har dock inte vunnit stöd i praxis. I RH 1995:126 misstänktes den tilltalade ha gjort sig skyldig till flera fall av misshandel, olaga hot och överträdelse av besöksförbud mot dennes tidigare sambo. Efter att TR:s dom överklagats, begärde åklagaren inför prövningen i HovR att få justera åtalet genom att dels tillägga tidigare ej nämnd form av brottsligt angrepp mot målsäganden, dels utvidga tidsperioden för vilken de åtalade gärningarna inträffat. HovR behandlade fråga om dessa justeringar var tillåtna.
HovR anförde att varje enskild gärning inom den tidsram som åklagaren angivit i åtalet, omfattas av domens rättskraft. Det måste anses förenligt med gällande rätt att åklagaren inom vissa ramar tillåts justera den i åtalet angivna tiden. Angående fråga om vilka gränser som bör sättas för en sådan justering, anförde HovR att detta måste avgöras från fall till fall med hänsyn till de yttre omständigheterna. I denna typ av fall, i vilket ett obestämt antal brottsliga angrepp gjorts under en viss tidsperiod inom ramen för en personlig relation mellan två människor, är det naturligt att justera tidsperioden till att innefatta större delen av den period paret varit sammanboende. HovR fann att justeringen var tillåten, trots att den avsåg en avsevärt längre tidsperiod än vad som ursprungligen angetts.
Avgörandet visar att kravet på överensstämmelse vad gäller tid och plats för den brottsliga gärningen inte är så strikt som Olivecrona gjort gällande. Det kan noteras att det numera, i såväl praxis som doktrin, ges uttryck för att Ekelöfs synsätt är det korrekta.94 Vidare anför Welamson att det saknar betydelse för identitetsfrågan huruvida det rör sig om mer eller mindre grova brott. Anses res judicata föreligga vid häleri och stöld, saknas skäl att inte antaga samma hållning vid vållande till annans död och mord.95
3.3 Res judicata-cirkeln
Det ovan sagda innebär att res judicata föreligger i de fall åklagaren i det nya åtalet inte gör gällande att den tilltalade företagit något ytterligare egentligt handlande. Nya effekter av gärningen, nya faktiska omständigheter, åberopande av nytt lagrum eller ny brottsbeteckning leder således inte till att det ska betraktas som ny gärning. Inte heller plats- eller tidsavvikelser innebär att denna uppfattning ändras.96 Det kan dock innebära praktiska svårigheter att fastställa rättskraftens omfång i det konkreta fallet. Doktrin kan tyckas ge förhållandevis tydliga riktlinjer, men som i praktiken visar sig vara något svårtillämpliga. Förhållandet mellan tidigare
94 Ang. praxis, se NJA 1980 s. 686; Ang. doktrin se Lindell, s. 271; Även Fitger & Mellqvist ansluter sig till denna ståndpunkt och uttrycker att det får anses råda identitet mellan två gärningar om det föreligger överenstämmelse mellan antingen de handlingar som företagits, eller de objekt som angripits. Se Fitger & Mellqvist, s. 217.
95 Welamson, s. 194.
26 angivna lagrum och de riktlinjer doktrin erbjuder, kan åskådliggöras genom den så kallade res judicata-cirkeln.
Modellens inre cirkel, den så kallade åtalscirkeln, illustrerar hur endast de gärningsmoment som följer av gärningsbeskrivningen får tas upp till prövning av domstolen enligt 30 kap. 3 § RB. Den yttre cirkeln, den så kallade res judicata-cirkeln, anger gränsen för vilka gärningsmoment som är förhindrade att åberopas i nytt åtal på grund av domens rättskraft och enligt bestämmelserna i 30 kap. 9 § 1 st. och 45 kap. 1 § 3 st. RB. Det skuggade området mellan åtalscirkeln och res judicata-cirkeln illustrerar åklagarens möjlighet till justering av åtalet enligt 45 kap. 5 § 3 st. RB. I de fall åklagaren tillämpar stadgandet och justerar åtalet, förflyttas gärningsmoment från det skuggade området till åtalscirkeln. Detta öppnar upp möjlighet för domstolen att pröva även sådana omständigheter som tillförts gärningsbeskrivningen genom åtalsjustering. I de fall möjlighet till justering inte åberopas, faller de omständigheter som ligger i det skuggade området utanför domstolens prövningsbehörighet, men innanför gränsen för vad som omfattas av domens rättskraft. De gärningsmoment som ligger utanför res judicata-cirkeln anses inte ha en tillräckligt tydlig koppling till gärningsbeskrivningen, varför de är förhindrade att upptagas till prövning genom åtalsjustering.97 I de fall åklagaren vill åberopa omständigheter som ligger utanför res judicata-cirkeln, rör det sig istället om en åtalsutvidgning. Observera dock att detta aldrig får ske efter att saken redan prövats i första instans.98
Modellen visar reglernas inbördes förhållningssätt och rättskraftens innebörd. Sedan dom avkunnats hamnar hela den brottsliga gärningen inom res judicata-cirkeln. Detta gäller oavsett hur stor del av gärningen som prövats genom domen, eller för den sakens skull hade kunnat prövas med hjälp av 30 kap. 3 § RB.99 De omständigheter som följer av gärningsbeskrivningen, med eventuella tillägg genom möjligheten till justering, faller inom åtalscirkeln. De omständigheter som täcks av själva domen kan sägas falla inom res judicata-cirkeln. Som modellen visar är res judicata-cirkeln betydligt större än åtalscirkeln.100 Detta får anses ligga
97 Nordh utgår istället från en geometrisk figur i kvadrat. Resonemanget är dock detsamma. Se Nordh, s. 61. 98 Fitger & Mellqvist, s. 307.
99 Fitger & Mellqvist, s. 216 f. 100 Olivecrona, s. 159 f.
