ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap
Huvudområde: Pedagogik
__________________________________________________________________________________________
Alla barn är olika och unika
Om förskollärares och specialpedagogers uppfattningar om innebörden av barn i behov av särskilt stöd och deras arbetssätt med dessa barn
Nanci Isaac Tadarous Hanna Kronvall
Förskolepedagogik V, självständigt arbete
15 högskolepoäng
Vårterminen 2017
Sammanfattning
Syftet med uppsatsen var att nå kunskap om hur pedagoger i förskolor uppfattade innebörden av barn i behov av särskilt stöd samt hur de uppfattade arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Vi har även belyst samverkan i förhållande till arbetet med barn i behov av särskilt stöd i verksamheten. För att uppnå syftet har vi genomfört en kvalitativ studie som innefattade semistruktuerade intervjuer med fem förskollärare och två specialpedagoger. Empirin har analyserats med hjälp av fenomenografisk analysmetod. Resultatet pekade på att pedagogerna upplevde brist på tid, kompetens och kunskap i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Dessa brister skapade svårigheter med att tillgodose alla barns behov i förskolan. Samt att de önskade att det var mindre barngrupper och mer personal eftersom det skulle underlätta deras arbete.
Nyckelord
Förskola, förskollärare, specialpedagoger, barn i behov av särskilt stöd, samverka, tidsbrist, stora barngrupper.
Förord
Vi vill börja med att rikta ett stort tack till dem fem förskollärarna och dem två
specialpedagogerna som ställt upp på intervjuerna som vi genomfört, utan deras deltagande hade vår studie inte uppnått ett resultat, ett stort tack till er!
Sedan vill vi tacka vår härliga handledare Sam Paldanius som varit ett stöd under hela vår studie genom att ge råd och uppmuntra oss i dem olika hanledningsmöten vi haft. Varje handledning har varit som ett stöd för oss att föra denna studie framåt, ett stort tack!
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
2. Syfte & frågeställningar ... 2
2.1 Disposition... 2
3. Bakgrund ... 3
3.1 Förskolans läroplan ... 3
3.2 Definitionen av barn i behov av särskilt stöd ... 3
3.3 Förskollärarnas arbetssätt ... 4
3.4 Samverkan ... 5
3.5 Specialpedagogiska insatser ... 6
4. Tidigare forskning ... 8
4.1 Forskningsbegreppet barn i behov av särskilt stöd ... 8
4.2 Förskollärarnas bemötande av barn i behov av särskilt stöd ... 9
4.3 Olika perspektiv på barn i behov av särskilt stöd ... 10
4.4 Utveckling av kunskapen om barn i behov av särskilt stöd ... 11
4.5 Reflektion om tidigare forskning... 12
5. Metod ... 13
5.1 Studiens metodansats ... 13 5.2 Semistrukturerade intervjuer ... 14 5.3 Urval av intervjuinformanter ... 15 5.4 Genomförande ... 15 5.5 Bearbetning ... 16 5.6 Etiska övervägande ... 176. Resultat ... 19
6.1 Förskollärarnas uppfattning av innebörden barn i behov av särskilt stöd ... 19
6.2 Specialpedagogernas uppfattningar av innebörden barn i behov av särskilt stöd ... 21
6.3 Förskollärarnas uppfattning om arbetssättet ... 22
6.4 Specialpedagogernas uppfattningar om arbetssättet ... 30
6.5 Sammanfattning av resultatet ... 31
7. Diskussion ... 33
7.1 Slutsats... 38
7.2 Metoddiskussion ... 38
7.3 Förslag till fortsatt forskning ... 39
Referenser ... 41
Bilaga 1 ... 44
Bilaga 2 ... 47
1
1. Inledning
Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet.
(Skolverket, 2016. s 5) Förskolan är barns första skola och utifrån ovanstående citat kan den förstås som en grund för det livslånga lärandet. Barnens första möte med utbildning är viktigt för att stimulera ett fortsatt intresse för utbildning. Därför är det viktigt att pedagogerna arbetar professionellt och har rätt kunskap samt uppdaterat kunskap, för att ge barnen i förskolan det stöd som behövs. Eftersom förskolan är till för alla är det viktigt att erbjuda alla barn samma möjlighet till att utvecklas och erfara kunskap. Enligt Skollagen (SFS:2010:800) är det betydelsefullt att barn som är i behov av särskilt stöd i sin utveckling får det stöd de anses behöva. På
förskollärarprogrammet ingår specialpedagogik till en viss del, vilket leder till att de framtida förskollärarna kan få otillräckligt med kunskap inom området. Karin Renblad och Jane Brodin (2014) har nämnt detta i sin forskning som visar att många förskollärare upplever att det framkommer för lite utbildning inom specialpedagogik. Författarna menar att detta kan leda till osäkerhet bland förskollärarna i sitt arbete med att uppnå läroplanens strävansmål i verksamheten. Otillräcklig utbildning och kunskap kan även medföra begränsningar i förskollärarnas framtida yrke gällande barn som är i behov av särskilt stöd.
Margareta Öhman (2006) har påpekat att under de senaste tjugo åren har pedagogers villkor i arbetet förändrats. Förskollärare upplever att det ställs stora krav på dem i arbetet med barngruppen, vilket gör att det blir svårt för dem att tillgodose alla barns behov.
Problematiken som författarna ovan belyser angående otillräcklig kunskap och de ökande kraven på arbetet att tillgodose hela barngruppens behov, gjorde oss intresserade av att
undersöka förskollärarnas och specialpedagogernas uppfattningar av arbetet med barn i behov av särskilt stöd samt hur begreppet uppfattas och definieras. Detta har vi undersökt genom kvalitativa metoder som innefattar semistrukturerade intervjuer med förskollärare och specialpedagoger. Resultatet har vi analyserat och sorterat med hjälp av en fenomenografisk analysmetod.
2
2. Syfte & frågeställningar
Syftet med denna studie var att undersöka förskollärares och specialpedagogers uppfattningar om hur arbetet går till i verksamheten med barn i behov av särskilt stöd, samt deras
uppfattningar om innebörden av barn i behov av särskilt stöd i verksamheten och samverkans betydelse.
Frågeställningar som utgångpunkt för denna undersökning är:
Hur beskriver förskollärare och specialpedagoger sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd?
Hur beskriver förskollärare och specialpedagoger innebörden av barn i behov av särskilt stöd?
2.1 Disposition
Arbetet är disponerat i följande delar. I första kapitlet redogörs studiens fokus och problem, i kapitel två beskrivs studiens syfte och frågeställningar. I det tredje kapitlet beskrivs
bakgrunden om ämnet utifrån relevant kurslitteratur och läroplanen. Kapitel fyra innehåller vetenskaplig forskning om ämnet. I kapitel fem beskrivs det vilken metodansats som har använts och hur undersökningen har genomförts samt etiska övervägande. Kapitel sex
redovisar vårt resultat av studien och i kapitel sju genomförs en diskussion av studiens resultat i samband med resultatet i tidigare forskning, samt att metoden diskuteras och kapitlet
3
3. Bakgrund
I detta avsnitt har vi en bakgrundsbeskrivning kring fenomenet specialpedagogik i förskolan. Där vi har redogjort för vad förskolans läroplan belyser om barn i behov av särskilt stöd, därefter har vi beskrivit definitionen av barn i behov av särskilt stöd, pedagogernas arbetssätt och samverkan samt specialpedagogiska insatser i förskolan utifrån relevant litteratur. Dessa aspekter är centrala för arbetet med barn i behov av särskilt stöd.
3.1 Förskolans läroplan
Enligt förskolans läroplan (Skolverket, 2016) ska förskolan vara grunden för barns livslånga lärande där omsorg, fostran och lärandet bildar en helhet. Det är viktigt att barnen som deltar i förskolan upplever att verksamheten är rolig, trygg och lärorik. Förskolan ska sträva efter att alla barn i förskolan får sina behov tillgodosedda samt att verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan.
Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrars förtroende är viktigt, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn ska få erfara den tillfredställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen (Skolverket, 2016 s.5).
I detta citat belyser Skolverket (2016) vikten av samverkan mellan hemmet och förskolan för barn i behov av särskilt stöd samt förskollärarnas ansvar för barnets utveckling. Som i detta fall utgör en god vistelse för barnet i förskoleverksamheten. Enligt Skollagen (SFS 2010:800) och Barnkonventionen (2009) ska varje barn som är i behov av särskilt stöd få det stöd som krävs oavsett om det är psykiska eller fysiska funktionshinder.
3.2 Definitionen av barn i behov av särskilt stöd
Ur ett vuxenperspektiv har barn i behov av särskilt stöd definierats olika. Det kan vara barn som bland annat har en diagnos, fysiska eller psykiska funktionshinder, medicinska problem eller haft en svår uppväxt (Lutz, 2013). På de flesta förskolorna är det förskollärare och specialpedagoger som har identifierat de barn som anses vara i behov av särskilt stöd. I samband med detta baseras förskollärares och specialpedagogers stöd till barnet utifrån identifieringen, Lutz (2013) menar ”Att göra olika former av bedömningar av barn är en självklar del av all pedagogisk verksamhet” (s. 24).
4
Barns olika svårigheter är avgörande för hur pedagogerna uppfattar innebörden av barn i behov av särskilt stöd (Sandberg & Norling, 2009). Anette Sandberg och Martina Norling (2009) har nämnt att barn i behov av särskilt stöd beskrivs utifrån formella och medicinska omständigheter, vilket innebär att barnet kan ha en funktionsnedsättning eller en medicinsk diagnos, som exempelvis astma. Dessa diagnoser anses vara identifierade och fastställda av sociala myndigheter. Det finns också barn som inte har en fastställd diagnos och som därför inte är formellt kända. Dessa barn utgör gråzonen, vilket innebär barn som anses vara försenade i sin utveckling och är i behov av stöd i sin vardag, för att barnet på sådant vis ska få möjligheten att vara delaktig i verksamheten.
Barn som är i behov av särskilt stöd kategoriseras i olika grupper, som exempelvis
utvecklingsstörningar, rörelsehindrade och de med hörsel- och synnedsättning. Det finns även kategorier som utgör olika medicinska problem, som exempelvis allergi, epilepsi, astma och emotionella svårigheter samt andra typer av diagnoser. Genom att kategorisera på detta vis blev det lättare att identifiera barn i behov av särskilt stöd, vilket har skapat möjligheter till att barn fått det stöd de behöver. På sådant vis tillgodoses deras behov samt möjlighet till
förändring och utveckling (Sandberg & Norling, 2009).
För barn som är i behov av särskilt stöd är det viktigt att förskoleverksamheten utformas på ett sätt som främjar och stimulerar deras lärande och utveckling. Inga-Lill Jakobsson och Inger Nilsson (2011) har beskrivit inkludering som en möjlighet. Inkludering innebär att alla barn har rätt till delaktighet i förskolan, därför är det viktigt att förskollärarna ansvarar för att alla barn ska ingå i en gemenskap och skapa en helhet.
3.3 Förskollärarnas arbetssätt
Förskollärare har en stor inverkan för barn i behov av särskilt stöd. Därför är det viktigt som förskollärare att ha kunskap, kompetens och redskap för att kunna bemöta alla barn på ett bra sätt. Det är förskollärarens ansvar att skapa en förskoleverksamhet som stimulerar, stödjer och erbjuder möjlighet till den utveckling som barnet anses behöva (Sandberg & Norling, 2009). Enligt Emilie Kinge (2000) bör förskollärare vara lyhörda och bemöta barns behov på ett uppskattande sätt. Vilket får barn att bli sedda och accepterade för den de är och inte bli dömda för deras annorlunda beteende. Barn har olika svårigheter vilket innebär att
5
för förskollärarna att tänka på hur de bemöter och hjälper dessa barn. Barnen bör bemötas med kärlek och empati samt en förståelse för deras känslor detta för att barnet på sådant vis får möjligheten att kommunicera om och utveckla sina känslor (Kinge, 2000). Det är viktigt att förskollärarna i arbetet med barn kan känna empati. Empati är speciellt viktigt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Kinge (2000) har även nämnt att om förskollärarna förväntar sig ett vist beteende från barnet, kan det framkomma att barnet uppträder som förväntad. Anpassningen till det förväntade kan orsaka både negativa och positiva
bedömningar om barnet. Det är därför viktigt för förskollärarna att tänka på hur de förhåller sig och möter barn i behov av särskilt stöd, samt att de inte ska skapa en förutfattad bild av barnets beteende. I vissa situationer har det krävts att hemmet och förskolan samarbetat för att gynna barnets vardag i verksamheten. För att förskollärare ska kunna hjälpa ett barn som är i behov av särskilt stöd är det viktigt med kommunikationen mellan föräldrarna och
förskollärarna.
3.4 Samverkan
I förskolan innebär begreppet samverka att flera professioner och hemmet samarbetar för att finna olika metoder som ska gynna barn i behov av särskilt stöd och även hela barngruppen. För barnet i förskolan har samverkan mellan föräldrarna, förskollärare och specialpedagoger en stor betydelse för deras delaktighet, trygghet och tillit i verksamheten. Samtidigt är även samverkan viktig för att tillgodose barnets behov. I vissa situationer kan barnet inte förmedla information till sina föräldrar, därför är det viktigt med kommunikationen mellan hemmet och förskolan (Jakobsson & Lundgren, 2013).
Jag ser det som en helhet barnets behov, föräldrar och personal, det är en helhet, där allt påverkar allt (Ottoson, 2009, s.259).
Lisbeth Ottoson (2009) har lyft fram att när interaktionen mellan förskolan och hemmet fungerar bra, gynnar det barnets utveckling och lärande i förskolan. När det gäller barn i behov av särskilt stöd är även andra professioner inblandade som exempelvis specialpedagog, talpedagog, logoped eller psykolog. Det kan framkomma situationer där flera av dessa
6
professioner ska vara inkopplade, detta är beroende på vilket stöd som det anses behöva (Ottoson, 2009).
Mellan dessa olika professioner anses hemmet fungera som en ledande position där föräldrarna anses ha tre roller som benämns för samverkanspartner, kontaktskapare och samordnare. En samverkanspartner innebär när hemmet förmedlar information och kunskap till förskolan som förskollärare bör veta för att gynna barnets vardag i verksamheten. Hemmet fungerar även som en kontaktskapare vilket innebär att förskolan behöver föräldrarnas
tillåtelse för att kunna utreda ett fall och samarbeta med exempelvis habiliteringen. Som samordnare innebär det att föräldrarna tar emot förslag från olika professioner som de sedan tar beslut om vilken information som är lämplig att förmedla vidare (Jakobsson & Lundgren, 2013). Utifrån Inga-Lill Jakobsson och Marianne Lundgren (2009) framkom det att hemmet har ansvaret för barnets omsorg samt att tillgodose barnets behov. Men att olika professioner som exempelvis specialpedagoger blir inkopplade vid situationer och brister eftersom
förskollärarna inte räcker till.
3.5 Specialpedagogiska insatser
I förskolans verksamhet har Eva Björck-Åkesson (2014) och Jakobsson och Nilsson (2011) beskrivit att specialpedagogik innebär att förebygga svårigheter eller att sätta insatser när det anses vara behov av särskilt stöd. Det stöd som erbjuds och arbetsmetoden som ska användas bör anpassas för varje enskilt barns behov och utveckling. Författarna har nämnt att det finns två typer av insatser som är väsentliga för barns utveckling och lärande. Den första insatsen är individualisering som utgår från det enskilda barnet och den andra insatsen är generella som utgår från alla barn som deltar i verksamheten. För de barn som är i behov av särskilt stöd är det viktigt att förebygga problem än att reparera i efterhand, för att inte riskera att få
svårigheter i sin framtida utveckling.
Specialpedagogiken handlar om att skapa optimala förutsättningar för lärande för alla barn. För att tillgodose alla barns rätt till utbildning krävs särskilt stöd för utveckling och lärande utöver den generella pedagogiken för vissa barn och här kommer specialpedagogiken in (Björck-Åkesson, 2014, s. 22).
Kristian Lutz (2013) har nämnt andra typer av specialpedagogiska insatser, de benämns för proaktiva (förebyggande) och reaktiva (sätts in när svårigheter har upptäckts). Författaren
7
anser att genom specialpedagogiska åtgärder skapas kvalifikationer och struktur för barnet i förskolan, vilket innebär att förskolemiljön och förskollärarnas arbetssätt ska förändras och anpassas utifrån alla barns behov. Som tidigare nämnt hävdar Jakobsson och Lundgren (2013) att det är viktigt att samarbeta kring barn i behov av särskilt stöd. För att på sådant vis
framkommer olika definitioner och åtgärder utifrån tolkningar av svårigheterna i
verksamheten. Författarna har lyft fram två olika typer av verksamheter. De benämns för proaktivverksamhetskultur och reaktivverksamhetskultur. Proaktivverksamhetskultur innebär en gemensam syn på utbildningsuppdraget som präglas av en positiv inställning till
förebyggande arbete. Som ska grundas på utvärdering och feedback samt kunskapen för att skapa strategier till att lösa problem i förskolan och diagnostisering av barn.
Reaktivverksamhetskultur består av styrda och fastlagda regler vilket innebär att det ständigt är resursbrist och tidsbrist i förskolan. För att verksamheten ska få resurser blir de tvungna att diagnostisera barnen.
8
4. Tidigare forskning
I detta avsnitt beskriver vi specialpedagogiken i förskolan utifrån olika forskningsstudier. Inledningsvis har vi lyft fram forskningsbegreppet barn i behov av särskilt stöd, vidare har vi beskrivit värdet av förskollärarnas bemötande och olika perspektiv på barn i behov av särskilt stöd. Därefter har vi beskrivit olika perspektiv på specialpedagogiken och vi har avslutat med specialpedagogikens utveckling i förskolan.
För att synliggöra vad tidigare forskning har belyst om vårt område har vi använt oss av sökmotorerna Eric Ebsco, Summon, Diva och Libris samt Google. Sökorden som vi har använt är preschool, special support, relation, special needs, specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd. För att få mer information om sökningen av tidigare forskning hänvisar vi till vår sökmatris se (bilaga 1).
Tidigare forskare har använt sig av kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder. Som exempelvis intervjuer, observationer och enkäter. För att analysera och samla in deras data har de använt sig av specialpedagogiska begrepp och perspektiv.
4.1 Forskningsbegreppet barn i behov av särskilt stöd
För att barnet inte ska bli definierad för sina svårigheter, framkom det i Kristian Lutz (2009) avhandling att begreppet barn med behov av särskilt stöd har ändrats till barn i behov av särskilt stöd. De barn som anses vara i behov av särskilt stöd är barn med svårigheter i deras utveckling och lärande, vilket Gunilla Lindqvist, Claes Nilholm, Lena Almqvist och Gun-Marie Wetso (2011) har beskrivit i deras resultat av sin studie. Enligt Anette Sandberg, Anne Lillvist, Lilly Eriksson, Eva Björck-Åkesson och Mats Granlund (2010) kan det även vara barn som har koncentrationssvårigheter eller svårigheter med att integrera sig med andra barn, dessa barn anses vara i riskzonen. Författarna har beskrivit att barn i riskzonen kan
kategoriseras i två olika grupper. Den första innefattar barn som har identifierade diagnoser och den andra är barn som behöver särskilt stöd i sin vardag men som inte har en formell identifiering av svårigheter. Det finns olika typer av svårigheter som exempelvis sociala, medicinska, psykologiska eller fysiska. Lindqvist, Nilholm, Almqvist och Wetso (2011) har belyst att det inte är nödvändigt att ha en medicinsk diagnos för att få särskilt stöd i
verksamheten. Dock synliggörs det i resultatet utifrån deras studie att barn med en medicinsk diagnos har enklare till att få särskilt stöd i förskolan, vilket förskollärarna i studien uttryckte.
9
Trots att det har skett förändringar i samhället och styrdokument kring kategorisering av barn i behov av särskilt stöd, har det framkommit att barn fortfarande blir kategoriserade i olika grupper. Utifrån Renblad och Brodins (2014) resultat av sin studie har det påvisats att när barn som är i behov av särskilt stöd kategoriseras i olika grupper, utgörs det en negativ effekt av olika definitioner av barn i behov av särskilt stöd. Författarna menade att kategorierna skapar särlösningar i förskoleverksamheten. Däremot påvisade Lutz (2009) resultat av sin studie att förskollärarna i förskolan ansåg att kategorisering av barn i behov av särskilt stöd utgav en positiv effekt då det ledde till att de lättare fick det stöd de behövde.
Anledningen till att kategorisering av barn har återkommit i förskolan ansåg Eva Hjörne och Ann-Carita Evaldsson (2012) var på grund av större barngrupper och brist av resurser samt ökade olikheter.
4.2 Förskollärarnas bemötande av barn i behov av särskilt stöd
Förskolan är barns första skola och alla barn oavsett behov har rätt till en plats i förskolan. Samtidigt är det viktigt att tillgodose alla barns behov och samverka för att ge barnet på förskolan en god vistelse och möjlighet till att utvecklas och lära. Enligt Pervin Naile Demirkaya och Hatice Bakkaloglu (2015) var det av stor betydelse att barnet skulle uppleva en trygg koppling till förskolläraren. Författarna har även beskrivit att barn har lättare att knyta an till förskollärarna när de har positiva familjerelationer, dock uppkommer svårigheter vid negativa familjerelationer. Utifrån Linda Pallas avhandling (2011) var det viktigt att förskollärarna i förskolan gav stöd till de barn som behöver särskilt stöd för att gynna deras hälsa, omsorg, utveckling och lärande. Författaren nämnde att det även var viktigt att anpassa och utforma miljön utifrån barnets individuella behov. Hon menade att det var av stor vikt att tillgodose barnets behov tidigt för att ge stöd samt förebygga svårigheterna som gav barnet en framgångsrik fortsatt skolgång. Palla (2011) har även nämnt att förskollärarna ska arbeta för att skapa en gemensam barngrupp där alla barn är inkluderade samt att allas behov accepteras. Förskollärarna i förskolan använder olika metoder för att skapa förutsättningar som gynnar barnets självständighet och kunskap (Palla, 2011).
Susan Griebling, Peg Elgas och Rachel Konerman (2015) har beskrivit intervention i
förskolan, vilket innebär tidiga insatser för att tillgodose alla barns behov. Författarna menade att temaarbete i förskolan skapade möjligheter och kunskap som stöttade barnets vistelse i förskoleverksamhet. Genom att arbeta med tema får alla barn möjligheten att samspela och
10
dela med sig av sina tankar och idéer med andra. Samt att förskollärarnas syn på barnen förändras och fokus blir på barnets kunskap och erfarenheter istället för deras svårigheter. För att underlätta för barn i behov av särskilt stöd är det viktigt att förskollärarna har kunskaper och vet hur de ska hantera dem olika situationerna som kan uppkomma. Frances Lai Mui Lee, Alexander Seeshing Yeung, Danielle Tracey, Katrina Barker (2015) har nämnt att det ger en positiv effekt om förskollärarna har möjlighet till utbildning inom
specialundervisning. Författarna menade även att det är många förskollärare som såg positivt på att utvecklas och lära sig mer om hur de kan stötta barn i behov av särskilt stöd. Sandberg, Lillvist, Eriksson, Björck-Åkesson och Granlund (2010) har nämnt om hur viktigt det är att förskollärare också får stöd i sitt arbete, detta för att skapa en förskolemiljö som inkluderar alla barn i exempelvis aktiviteterna. För förskollärarna framkom det även att det var betydelsefullt att följa upp och utvärdera barns utveckling och lärande. Dock upplevde förskollärare svårigheter med detta. Samtidigt menade författarna att det var viktigt att följa upp och dokumentera hela barngruppens utveckling och lärande och inte enbart det enskilda barnets.
4.3 Olika perspektiv på barn i behov av särskilt stöd
För att på ett enklare sätt skapa förutsättningar för barn i behov av särskilt stöd, kan specialpedagogiken synliggöras utifrån tre olika perspektiv, vilket Jari Linikko (2009) har beskrivit i sin avhandling. Det första perspektivet benämndes för kategoriska perspektivet det kan också benämnas för det kompensatoriska perspektivet. Vilket innefattar individen och dens funktionsnedsättning som är orsaken till att personen är i behov av särskilt stöd. Det andra perspektivet benämndes för relationellt perspektiv, som fokuserar på det enskilda barnets samspel och interaktion med andra. Det tredje perspektivet är dilemmaperspektivet vilket innefattar att verksamheten ska anpassas efter barnets behov, men eftersom tiden är begränsad ledde det till att barnet inte kunde utveckla sina kunskaper fullt ut (Linikko, 2009). Även Claes Nilholm (2005) har belyst olika perspektiv att se på specialpedagogik, bland annat det kompensatoriska perspektivet och det kritiska perspektivet. Vilket syftar till att förskolan har ansvaret till att stödja och lösa problemen som uppstår samt vad eller vem anledningen till problemet är. Författaren likt Linikko (2009) har även nämnt
dilemmaperspektivet som är inriktat på att förskolan ska respektera olikheter och visa hänsyn till barnets moraliska åsikter.
11
Kerstin Bladini (2004) har delat in perspektiven på specialpedagogiken i två grupper, vilket är individperspektivet och miljörelaterade perspektivet. Individperspektivet är baserat på
medicinsk-, psykologisk-, kategoriskt- och kompensatoriskt perspektiv. I samband med detta perspektiv är det svårigheterna hos den enskilda individen som söks och är i fokus. Inom det miljörelaterade perspektivet upplevs svårigheter uppstå i relation mellan individens
förutsättningar och omgivningens krav. Som utgångspunkt för detta synsätt är det baserat på ett sociologiskt, utvecklingsekologiskt och relationellt perspektiv. Bladini (2004) har påpekat att dessa perspektiv fortfarande lever fram och utvecklas inom den specialpedagogiska verksamheten.
4.4 Utveckling av kunskapen om barn i behov av särskilt stöd
Sedan 1960-talet har begreppet specialpedagogik funnits och utvecklats för att få en stor betydelse i förskolan, vilket Bladini (2004) har belyst i sin avhandling. Under samma årtal startades även speciallärarutbildningen, dock arbetade inga speciallärare i förskolan. I förskolan arbetade enbart resurspedagoger som en form av specialpedagogiskt stöd.
Resurspedagogerna innefattade förskollärare och fritidspedagoger med tidigare erfarenheter av barn i behov av särskilt stöd. Deras uppgift var att ge stöd till förskollärarna för att utveckla arbetet i barngruppen och tillgodose alla barns behov (Bladini, 2004).
Bladini (2004) har nämnt att på 1989-talet lades speciallärarutbildningen ned och på 1990-talet startades specialpedagogutbildningen. Specialpedagogutbildningen var inriktad mot arbetet i förskola, grundskola och gymnasieskola, där arbetet baserades på tre nivåer individ-, grupp- och organisationsnivå. Specialpedagogens uppgift var även att handleda och stödja förskollärarnas arbete med barn som var i behov av särskilt stöd. Därefter kom en
påbyggnadsutbildning som innefattade att vidareutbilda förskollärare utifrån verksamhetens behov, de fick erfara kunskap om dövhet och hörselskadade, synskadade och
utvecklingsstörning samt om komplicerade inlärningssituationer. Syftet med utbildningen var att erbjuda specialpedagogerna beredskap och kompetens med inriktning att handleda,
vägleda, rådgiva och arbeta med konsultativa uppgifter (Bladini, 2004).
I förskolan framkommer det barn med variationer och olikheter, och för att förskollärarna ska kunna möta dessa barn, menade Bladini (2004) att det krävs specialpedagogiska kunskaper och stöd. Författaren nämnde även att förskolan ska ta tillvara på alla barns utveckling och lärande samt ge dem möjligheten att uttrycka sig. Oavsett vilken svårighet barnet har ska förskolan sträva efter att arbeta jämställt, för att få alla barn inkluderade i verksamheten.
12
Utöver specialpedagogisk insats kan förskollärarna även få stöd i arbetet med barn i behov av särskilt stöd av andra olika professioner som exempelvis psykologer och kuratorer (Bladini, 2004).
Även Kristian Lutz (2006) har nämnt om hur viktigt det är att ge stöd till förskollärna i förskolan, för att skapa flexibilitet i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Detta utifrån vilka svårigheter som framkommer i barngruppen eller det individuella barnet. Förskollärarna som arbetar med barn i behov av särskilt stöd anses ha ett stort ansvar, vilket innebär att de behöver kunskaper för att tillgodose barngruppens och det enskilda barnets behov. Vid brist av kunskap har förskollärarna möjligheten att kontakta en specialpedagog som kan handleda och stödja dem för barnen ska kunna utvecklas och lära sig efter sina egna förutsättningar.
4.5 Reflektion om tidigare forskning
Utifrån förskolans styrdokument är förskollärarnas ansvar att anpassa förskolemiljön till alla barn oavsett behov och svårigheter. Dock skiljer sig synen i den tidigare forskningen,
eftersom förskollärare ansåg att kategorisering och diagnostisering av barn ledde till att lättare få tillgång till resurser som tillgodoser barnets behov. Utifrån detta har vi undersökt hur förskollärare och specialpedagoger uppfattade definitionen av begreppet barn i behov av särskilt stöd.
I tidigare forskning framkom det olika perspektiv på barn i behov av särskilt stöd.
Perspektiven ansågs vara viktiga att utgå ifrån för att skapa förutsättningar för barn i behov av särskilt stöd i förskolan. Vi anser att dessa perspektiv kan vara viktiga men även för mycket, eftersom det kan stressa upp förskollärarna i sitt arbete med barnen på förskolan.
13
5. Metod
I detta kapitel redogör vi om vilken metodansats vi har använt, vilken form av
insamlingsmetod vi genomfört och hur urvalet av intervjufiguranterna gått till samt vilken metodanalys vi använt för att analysera datainsamling. Vidare har vi beskrivit studiens
genomförande och bearbetning av material. Avslutningsvis framställs de etiska överväganden som genomfördes innan och efter studien påbörjades.
5.1 Studiens metodansats
Vår studie har genomförts med en kvalitativ metodansats som enligt Alan Bryman (2011) innebär att tolka och förstå datainsamlingen utifrån intervjuinformanternas åsikter och uppfattningar. Många kvalitativa metodansatser är induktiva, vilket innebär att en studie inleds med en eller flera frågor som sedan leder till en undersökning och resultat som vidareutvecklas till en teori (Bryman, 2011, Fejes & Thornberg, 2015, Thomassen, 2007). Dock är vår studie inte induktiv då den enbart har tagit del av informanternas uppfattningar om ämnet, som därför enbart leder till ett resultat och vidareutvecklas inte till en teori.
Inom de kvalitativa metoderna finns en rad i olika typer av metoder. Vi avsåg att använda den fenomenografiska metodansatsen. Eftersom vårt mål med studien var att undersöka
förskollärares och specialpedagogers uppfattningar av arbetssättet med barn i behov av särskilt stöd och även deras förståelse av fenomenet barn i behov av särskilt stöd i
förskoleverksamheten. Dahlgren och Johansson (2015) menar att metodansatsen beskriver och analyserar människors olika uppfattningar kring fenomen i omvärlden. Ference Marton som är grundaren av metodansatsen fenomenografi belyser tillvaron ur två perspektiv, första ordningen är hur världen är skapad och andra ordningen är vilka uppfattningar människor har om omvärlden (Marton, 1981). Kunskapsteoretiskt läggs fokus på vad fenomenografin benämner den andra ordningens perspektiv, vilket innebär att fenomenografins utmaning är att skapa förståelse för andra människors sätt att förstå sin omvärld.
Vanligtvis används intervju för att få fram informanternas variation av tankar och beskrivningar av fenomenet, vilka används som underlag för att analysera fram en
variationsvidd av uppfattningar. Vi ansåg att begreppet uppfattningar var ett bra analysobjekt i sökandet efter förskollärares och specialpedagogers förståelse för fenomenet barn i behov av särskilt stöd och arbetssätt knutna till fenomenet.
14
5.2 Semistruktuerade intervjuer
I en kvalitativ forskning finns det olika insamlingsmetoder av data. Eftersom vi var
intresserade av förskollärarnas och specialpedagogernas arbetssätt och uppfattningar av barn i behov av särskilt stöd i verksamheten, valde vi att genomföra semistruktuerade intervjuer. Vi valde att intervjua förskollärare och specialpedagoger med olika yrkeserfarenheter. Vilket var av betydelse för att få en djup förståelse för olika tankesätt, uppfattningar och beskrivningar kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Men dock var det en utmaning att tolka och analysera data utifrån olika perspektiv som framkom i dem semistruktuerade intervjuerna. Dahlgren och Johansson (2015) menar att utmaningen innebär att skapa en förståelse för andra människors sätt att förstå sin omvärld.
Enligt Bryman (2011) ska en intervjuguide sammanställas med frågor riktade mot området som ska undersökas, innan genomförandet av dem semistruktuerade intervjuerna. Dock ska intervjuguiden inte ha en styrande struktur, frågorna ska ge möjlighet till flexibilitet och förändringar samt olika kategorier av frågor. För att skapa flyt i intervjun hävdar Bryman (2011) att det är viktigt att frågorna i intervjuguiden placeras i en god ordningsföljd. Som exempelvis inledande-, uppföljnings-/sondering- och direkta/ indirekta frågor. Tillsammans formulerade vi en intervjuguide som bestod av åtta frågor riktade mot förskollärare och sex frågor riktade mot specialpedagoger (se bilaga 2). Frågorna som vi sammanställde omfattade arbetet och uppfattningen av barn i behov av särskilt stöd. Vi valde att använda inledande-, uppföljnings-/sondering- och indirekta frågor, detta för att vi på sådant vis kunde få djupa och detaljerade svaren som vår studie behövde.
Eftersom semistrukturerade intervjuer är flexibla var det enkelt att omformulera frågorna och ställa följdfrågor under intervjuerna. Intervjuerna kan ta olika lång tid beroende på hur
utförligt respondenterna besvarar frågorna (Bryman, 2011). För att kunna få djupa och
detaljerade svar samt nå den teoretiska kunskapen, hävdar Bryman (2011) att intervjuerna kan behöva genomföras mer än en gång.
Eftersom intervjuerna inte hade fastställda frågor krävdes det att vi tänkte igenom vad vi ville komma fram till med vår undersökning innan intervjuerna, däremot krävdes det längre tid efter att intervjuerna hade genomförts. Eftersom all insamlat material skulle transkriberas ordagrant (Bryman, 2011). Bryman (2011) menar även att det är viktigt att spela in intervjuerna, eftersom det utgör en betydande roll för analysen som ska genomföras. Samtidigt menar författaren även att det inspelade materialet är bra att återvända till och lyssna på igen.
15
Vid intervjuerna var det betydelsefullt att uppmärksamma och dokumentera respondenternas kroppsspråk och reaktioner, vilket kunde medföra information och avslöja saker som hjälpte undersökningen (Bryman, 2011). Genom semistruktuerade intervjuer berättade förskollärarna och specialpedagogerna om hur de arbetade med barn i behov av särskilt stöd i
förskoleverksamheten, men eftersom vi endast valde att genomföra intervjuer gick vi miste om hur arbetet egentligen fungerade i praktiken.
5.3 Urval av intervjuinformanter
Eftersom vi i vår studie valde att fokusera på att undersöka vad begreppet barn i behov av särskilt stöd innebar i förskolan och hur pedagogerna uppfattade arbetet med dessa barn. Valde vi att intervjua fem utbildade förskollärare från tre olika förskolor och två
specialpedagoger från två olika områden. Förskolorna som vi valde hade ett antal platser för barn i behov av särskilt stöd och pedagogerna som intervjuades hade behörighet inom undersökningsområdet. Därför ansåg vi att studien utgick ifrån det målstyrda urvalet som Bryman (2011) nämner. Vilket innebär att urvalet väljs utifrån respondenternas specifika kunskaper inom det område som undersöks.
För att få variation och olika uppfattningar på begreppet barn i behov av särskilt stöd, valde vi att intervjua förskollärare med olika yrkeserfarenheter. Jan Trost (2010) har också nämnt att det är viktigt med variation och en heterogen blandning av intervjuinformanterna. Eftersom specialpedagogik ingår till en viss del i förskollärarnas utbildning, ligger undersökningens fokus på deras uppfattningar och tankar. Även specialpedagogerna som intervjuades hade olika yrkeserfarenheter, deras jobb var att fokusera på barn i behov av särskilt stöd och samtidigt ge stöd till förskollärarna vilket vi ansåg var relevant i vår studie.
5.4 Genomförande
Vi började med att maila två olika förskolechefer där vi presenterade vilka vi var och vad syftet med vår undersökning var men vi fick inget svar. Därefter tog vi personlig kontakt med förskollärare när vi var ute och arbetade i olika verksamheter. Vi frågade om de ville delta i vår studie. Genom förskollärarna fick vi kontaktuppgifter till tre specialpedagoger som vi sedan mailade. Det var två specialpedagoger som valde att delta i vår studie och besvara vår intervjuguide. Sammanlagt mailade vi cirka femton förskollärare men fick enbart svar av en på mailen och fyra genom personlig kontakt, som ville vara med och delta i vår studie samt bli intervjuade.
16
Intervjuguiden som användes under intervjun bestod av frågor samt uppföljningsfrågor som var relaterade utifrån vårt syfte och våra frågeställningar samt vårt tema. För att få mer förståelse utformade vi öppna uppföljningsfrågor efter pedagogernas svar. Vid vissa frågor kunde pedagogerna reagera, då hade vi möjligheten att förklara frågan på ett annat sätt för att tydliggöra. Intervjuerna genomfördes i slutna rum i verksamheten för att få en lugn miljö och de pågick under 15–30 minuter under ett antal dagar.
Under genomförandet av intervjuerna spelade vi in ljudet med en mobiltelefon, samtidigt som en av oss antecknade svaren och en intervjuade. Innan vi påbörjade intervjuerna frågade vi respondenterna om vi kunde spela in samt att vi talade om vad det inspelade materialet skulle användas till. Eftersom vi ville att informanterna skulle uppleva en trygghet med att bli
intervjuade frågade vi även om de ville att vi skulle svara med nickningar eller med ord när de besvarade intervjufrågorna. Vi valde att spela in intervjuerna för att kunna lyssna och
transkribera det inspelade materialet på ett säkert sätt.
5.5 Bearbetning
Dahlgren och Johansson (2015) har belyst att forskaren utgår från en helhets uppfattning utifrån den fenomenografiska analysen. Därför valde vi att tillsammans lyssna på det
insamlade materialet utifrån dem sju inspelade intervjuerna som vi sedan transkriberade. För att få en förståelse för pedagogernas bakomliggande förhållningssätt i sina beskrivningar. Svårigheterna som vi upplevde var att våra 15–20 minuters långa intervjuer tog långt tid att transkribera. Bryman (2011) har nämnt att långa intervjuer leder till mycket material som forskaren bör bearbeta och handskas med. Därför bör intervjuerna inte vara för långa för att på sådant vis ha lättare att analysera materialet. Det var även svårt att få grepp om
pedagogernas uppfattningar och få en gemensam nämnare.
Den fenomenografiska analysmodellen består av sju steg som vi följde upp för att kunna tolka och analysera respondenternas tankar och beskrivningar.
Steg 1: Vi började med att bekanta oss med det insamlade materialet genom att individuellt läsa transkriberingarna utifrån intervjuerna ett par gånger.
Steg 2: Sedan kondenserade vi vårt analysarbete. Detta genom att skriva ut vår insamlade data och urskilja det viktiga i vårt material, som vi sedan sammanställde i kategorier genom att klippa ut och lägga ihop.
Steg 3: I detta steg genomförde vi jämförelser, vilket innebär att vi uppmärksammade likheter och olikheter i informanternas uppfattningar om fenomenet och arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Som vi sedan jämförde.
17
Steg 4: Här inledde vi en gruppering av likheterna och olikheterna som vi delade in i olika kategorier utifrån steg 2 och 3.
Steg 5: Tillsammans artikulerade vi kategorierna och fokuserade på det som vi ansåg vara relevant till vårt syfte. Steg 6: Vi namngav kategorierna med genomtänkta och korta namn.
Steg 7: Vi jämförde alla kategorier och uppmärksammade att några kategorier kunde vi placera under samma huvudkategori. Detta underlättade för oss att analysera vidare utifrån färre antal kategorier. Utifrån data analyserade vi relationerna mellan kategorierna för att bilda ett utfallsrum, vilket innebär ett resultat. Detta i samband med att välja ut citat som belyser det viktiga i pedagogernas uppfattningar.
5.6 Etiska övervägande
I en undersökning är det viktigt att visa hänsyn till deltagarnas identitet och deras personliga integritet ska vara skyddad. Som forskare är det av stor vikt att ha kännedom om dem etiska överväganden och vilken roll de spelar i samhällsvetenskapliga undersökningar (Bryman, 2011). När det gäller dem etiska överväganden utgick vi från Brymans (2011) fyra etiska grundprinciper.
Vilket innefattar:
Informationskravet: innebär att informera om undersökningens syfte till deltagarna. Samtyckeskravet: respondenterna har själv rätten att bestämma över sin medverkande
i undersökningen.
Konfidentialitetskravet: uppgifter som framkommer i undersökningen gällande deltagarna ska behandlas anonymt.
Nyttjandekravet: deltagarnas personliga uppgifter får enbart användas i forskningen.
Innan vi skulle genomföra våra intervjuer skickade vi ett mail till dem berörda
intervjuinformanterna, vi berättade vem vi var och beskrev vårt arbete samt vad syftet med undersökningen var. De fick sedan själva bestämma om de ville medverka eller inte. Av etiska skäl förklarade vi för dem att intervjuerna var anonyma och skulle enbart användas i forskningen. Vi valde att skicka intervjuguiden till intervjuinformanterna i förväg för att de på sådant vis kunde se över frågorna. Detta gav oss positiva följder eftersom de berörda
personerna var förbereda och kände sig trygga med frågorna.
Vår insamlade data har behandlats konfidentiellt eftersom vi har avidentifierat förskolorna och det är således omöjligt att avkoda vilken förskola det är. Materialet har vi även förvarat oåtkomlig för obehöriga och all insamlade data kommer att förstöras när vår studie blivit
18
ventilerad och betygsatt, för att på sådant vis visa hänsyn till de berörda intervjuinformanterna.
Vi har valt att pedagogerna i vår studie ska vara anonyma och därför benämns förskollärarna från intervjuerna för Sandra, Ulla, Ann, Frida och Margareta. Specialpedagogerna kommer att benämnas för Malin och Anki. Dessa namn är fiktivaför att pedagogerna ska förbli anonyma och deras identitet ska vara skyddad.
Sandra: 7 års yrkeserfarenhet. Ulla: 23 års yrkeserfarenhet. Ann: 7 års yrkeserfarenhet. Frida: ca 7 års yrkeserfarenhet. Margareta: 15 års yrkeserfarenhet.
Malin: 12 år som specialpedagog och 21 år som förskollärare. Anki: 16 år specialpedagog och 22 år som förskollärare.
19
6. Resultat
Här kommer vi att redovisa vårt resultat genom två huvudkategorier, uppfattning av innebörden barn i behov av särskilt stöd och förskollärarnas och specialpedagogernas uppfattning om arbetssättet. Under huvudkategorierna har vi sedan underkategorier där vi med hjälp av citat utifrån våra intervjuer belyser dem. Som avslutning har vi sammanställt en sammanfattning av vårt resultat.
6.1 Förskollärarnas uppfattning av innebörden barn i behov av särskilt
stöd
I intervjuerna med förskollärarna framkom det olika uppfattningar om vad barn i behov av särskilt stöd kunde innebära i förskolan. De uppfattade barn i behov av särskilt stöd som en tillgång och som nödvändigtvis inte behövde vara en diagnos. Utifrån dessa uppfattningar har vi delat in huvudkategorin i underkategorier.
Olikheter som tillgång
Förskollärarna i intervjuerna har uppfattat barn i behov av särskilt stöd som en tillgång, utmaning och ett sätt att främja olikheter. De ansåg att det kan vara barn som behöver stöd i motoriska och sociala svårigheter, det kunde även vara en diagnos men inte nödvändigtvis. Likaså ansågs alla barn vara olika men unika.
För mig är det intressant, utmanande och väldigt roligt. Utmanande och utvecklande skulle jag vilja säga och väldigt roligt (Frida).
… vad innefattar ett barn som behöver stöd, så är det ju mer ett barn som, där vi märker att vi kanske behöver ge lite extra stöd på olika sätt, jobba med till exempel motoriskt eller socialt. Vad det innebär är lite annat, det innebär tillgång tycker vi här, i verksamheten även för en själv också tycker jag. Det innebär även en tillgång att se olikheter för både pedagoger och barn (Ann).
… men det som för mig innebär det ett barn som är i behov av extra stöd och det kan ju vara, man behöver inte ha en diagnos utan alla barn är olika och har olika behov (Ulla).
Ulla förklarade även att när det finns plats i verksamheten för barn i behov av särskilt stöd, blir alla inkluderade i gruppen oavsett behov. Barnen får på sådant vis en förståelse för olikheter och olikheterna accepteras.
… i verksamheten det gynnar ju alla tycker jag alltså vi, här på förskolan har vi ju lite annat vi har ju inte en resurs för barnen utan vi har ju en förskola med plats för tre barn i behov av särskilt stöd. Alla är en i gruppen, spelar ingen roll vad du har för behov liksom, det blir ju att alla är lika. Det jag mest tänker på är att alla får den här synen att, ja man kan vara olika och det är okej, du gör på det sättet och den gör på det sättet. Allting är fungerbart (Ulla).
20
Förskolläraren menade att i deras verksamhet har de inte en resurs för barn i behov av särskilt stöd utan hela personalen arbetade med alla barn. På sådant vis blev alla barn en i gruppen och ingen blev utpekad. Det synliggjordes även att det är acceptabelt att vara olika och att alla gör på sitt sätt.
Barn både med och utan diagnoser
Margareta ansåg att det var svårt att förklara vad barn i behov av särskilt stöd innebar eftersom det ansågs vara så brett. Men att alla barn har olika behov och att få särskilt stöd innebär att sätta in något extra för att hjälpa barnet med olika svårigheter det bemöter eller bär på.
Vi alla människor har olika behov och vad är det som gör våra behov särskilda eller inte särskilda. För vi ska ju bemöta varje barn utifrån deras förutsättningar o så, så att särskilda behov ja det får bli det kanske då som när man känner att man måste sätta in någonting extra, Men annars ja det är svårt att definiera eftersom det är så brett (Margareta).
Margareta nämnde även att det kan exempelvis:
… vara att ett barn med funktionshinder som sitter i rullstol och behöver då ett särskilt behov alltså att vi anpassar efter det eller så är det rent språkligt alltså det kan vara så mycket eller syn-hörsel o sånt där så det är mycket olika (Margareta).
I intervjuerna framkom det av Sandra att hon föredrog att säga barn med särskilda rättigheter än särskilda behov, vilket innebar både barn med diagnoser och barn som bara behövde extra stöd.
… jag är mer van vid uttrycket barn med särskilda rättigheter, det kan vara en diagnos men de kan också bara vara extra stöttning (Sandra).
Sandra nämnde även att vid fasta diagnoser blir det enklare för dem att veta hur de ska arbeta och hjälpa barnet.
… är det fasta diagnoser ja men då vet jag ju lite mer, men när det är kanske bara lite olika, alltså en guide som kan gå över då är det på ett annat sätt man jobbar. Det är ett annat sätt när man är i behov av särskilt stöd. Det är ett så stort begrepp (Sandra).
Förskollärarna har beskrivit sina uppfattningar kring barn i behov av särskilt stöd olika och lika. De flesta förskollärarna har upplevt att innebörden av barn i behov av särskilt stöd är väldigt brett vilket gjorde det svårt att beskriva, men samtliga förskollärare har uppfattat
21
begreppet som en olikhet beroende på barnets individuella behov. Samt att det nödvändigtvis inte behövde vara en diagnos utan det kunde vara sociala eller motoriska svårigheter.
6.2 Specialpedagogernas uppfattningar av innebörden barn i behov av
särskilt stöd
Barn i behov av särskilt stöd uppfattades på olika sätt antingen att ett barn tillfälligt är i behov av särskilt stöd eller ständigt. Vilket specialpedagogerna har nämnde under intervjuerna, det kunde innebära barn med fysiska eller psykiska svårigheter.
Tillfälligt och ständigt behov
Specialpedagogerna nämnde att begreppet kan uppfattas på olika sätt, det behövde inte nödvändigtvis innebära barn som ständigt är i behov i särskilt stöd. Det kan vara att det hänt något hemma eller något annat som leder till att barnet tillfälligt är i behov av särskilt stöd. Både Malin och Anki har nämnt att det går att vända på begreppet barn i behov av särskilt stöd eftersom det även kan vara verksamheten som behövde ändras.
Jag känner just som jag sa förut att alla barn kan ju vara i behov av särskilt stöd i perioder det behöver inte vara hela tiden, det kan vara så att det har hänt något i familjen och att man behöver ha hjälp och stöd just då, vad det nu är man vill. Så det ser väldigt olika ut vad det särskilda stödet ska vara och så (Malin).
Det innebär ju barn som tillfälligt eller mer varaktigt behöver ett lite mer riktat särskilt stöd eller jag brukar kalla de barnen, barn med lite särskilda rättigheter (Anki).
Anki nämnde att de barn som tillfälligt är i behov av särskilt stöd, benämndes för barn med lite särskilda rättigheter. Barn i behov av särskilt stöd behövde inte ha en diagnos utan det kunde vara att barnet tillfälligt går igenom svåra perioder och behöver tillfälligt stöd i verksamheten.
Specialpedagogerna har även nämnt att det kan vara barn som har olika typer av behov, det kan vara att de är tillfälligt ledsna eller tysta eller att de är bråkiga och utåtagerande, likaså kunde det även vara att barnet är sen i sin utveckling.
Det kan ju vara då att man är tyst eller ledsen eller bråkig eller utåtagerande, ja det kan ju vara alla möjliga behov egentligen som man behöver stöd i (Malin).
Och det kan ju handla allt ifrån att man är lite sen i sitt språk, att man behöver lite extra stimulans där eller motoriken och sen så rättar det till sig så småningom eller också att man faktiskt hamnar i ett funktionshinder så småningom, eller aa en funktionsnedsättning heter det nu (Anki).
Specialpedagogerna menade att det kan finnas olika anledningar till att ett barn kan vara i behov av särskilt stöd, det kan vara tillfälliga och ständiga behov som exempelvis att ett barn
22
kanske är bråkig och som behöver tillfälligt stöd för att kunna sluta bråka. Det kunde även vara barn som behöver stöd i sin motorik och på sådant vis är det viktigt att ständigt följa upp och förebygga för att barnet inte ska riskera att hamna i en funktionsnedsättning. Samtidigt menade specialpedagogerna att det även kunde vara förskolemiljön som skapade ett beteende hos barn och är därför var behov av en förändring, eftersom barn vistas i förskolemiljön dagligen är det viktigt att anpassa miljön utifrån barnet.
6.3 Förskollärarnas uppfattning om arbetssättet
För att gynna barn i behov av särskilt stöd i verksamheten framkom det utifrån förskollärarnas uppfattningar att det är viktigt alla olika professioner som exempelvis specialpedagoger, förskollärare och habiliteringen samverkar tillsammans med föräldrarna. Samt att det var av betydelse att sträva efter nya mål som skapade förutsättningar för barnets lärande och utveckling.
Ständigt omprövade mål
Förskollärarna nämnde att de tar hjälp av vårdnadshavare, specialpedagoger och habiliteringen för att skapa rutiner för barn som har en diagnos. De arbetade utifrån det individuella barnet och skapade en handlingsplan som skulle gynna barnets vistelse i förskolan. Handlingsplanen innefattade hur förskollärare skulle arbeta för att skapa förutsättningar för barnet i verksamheten.
Så då får man se utifrån vad det barnet behöver och då har man ju gjort i ordning en handlingsplan för barnet. Så det blir ju individuellt för varje barn och deras behov (Frida). Alltså de här mötena vi har med habiliteringen då är det både förskolan, föräldrarna och habiliteringen och specialpedagogen som är med och följer upp hela tiden.
Ja, hur har det gått sen förra mötet, vad har vi kommit fram till vad ska vi jobba vidare med. Sen så blir det att man har en daglig kontakt med föräldrarna. Vi utgår väl från målen och ser vi att vi har uppnått målen då kanske man tar nya mål, alltid är det nya mål handlingsplanen. Så då checkar man av, för det är kontinuerliga möten liksom, och kollar upp, avstämningar och så (Ulla).
Dock ansåg förskollärarna att arbetet med barn som har en diagnos inte behövde ha bestämda rutiner. Även fast det innefattade samma diagnos påpekade de att det kan vara olika.
Om vi säger att barn har autism så är inte alla barn med autism likadana, det kan vara jätteolika. Hur du ska bemöta de eftersom de är så olika. Man kan aldrig säga att såhär ska man göra för det finns inga fack utan man måste själv vara liksom intresserad och nyfiken och liksom verkligen ta åt sig, och mycket erfarenhet att man provar sig fram och testa olika metoder (Ulla).
23
De flesta förskollärarna har uttryckt att de inte arbetade med bestämda rutiner i arbetet med barn som har en diagnos, eftersom de måste följa det individuella barnets behov. Men Margareta påpekade att en viss rutin för henne var att arbeta med en tydlig ram och att det fanns en struktur samt tydlighet i arbetet. Likt Ulla menade Margareta att arbetet med barn som har samma diagnos sker på olika sätt, eftersom alla är olika.
Så det kan ju inte finnas att bara för du är impulsiv så gör vi alltid såhär med alla som är impulsiva alltså det funkar ju inte det är ju fortfarande utifrån individen. Men det som vi ändå skulle kunna kalla för rutin är just det där att man har en väldigt tydlig ram, att det finns en tydlighet så och att kunna kommunicera på olika vis (Margareta).
Förskollärarna menade att det var viktigt att tillgodose alla barns behov men på olika sätt, detta beroende på barnets individuella behov. Det fanns inga bestämda rutiner för hur förskollärare skulle arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd. Men det var viktigt att vara tydlig i sitt arbetssätt och kunna kommunicera på olika sätt.
Systematiska åtgärder
Samtliga förskollärare har uttryckt att alla barn på förskolan ska få samma möjlighet att utvecklas och erfara kunskap samt att alla barns behov tillgodosågs på förskolan oavsett om det var en diagnos eller inte. Förskolan ska gynna alla barns vardag. De flesta förskollärarna nämnde att arbetet med bilder och tecken som stöd användes i hela barngruppen och inte specifikt med dem barn som är i behov av särskilt stöd. Detta eftersom de ansåg att många barn var i behov av stimulans i sitt språk för att kunna samspela och kommunicera med andra i exempelvis leken, därför var det viktigt att hela barngruppen fick kunskap inom tecken.
Ju fler pedagoger som pratar med tecken desto bättre är det för barnen och förståelse för bild, kommunikation, vad det handlar om (Frida).
Likt Frida ansåg Ann också att det var viktigt att arbeta med stödtecken vilket Ann ger exempel på nedan:
Och så jobbar vi med stödtecken väldigt ofta när språket är till exempel försenad, då är det ju stödtecken eller vi kanske har bilder så de får se ett schema över vad som händer på dagen eller om de behöver mer tydliga rutiner så försöker vi med det, som exempelvis träningsstunder. Träningsstunder innebär att man behöver träna på att, ja det kan vara allt möjligt, att kanske sortera och att man hittar momenten för att man behöver träna och även stretching kan det vara om man har svårigheter med det motoriska (Ann).
Student: Är dessa träningar för hela gruppen eller bara för det barnet som behöver det? Alltså, det barnet har oftast mer enskilt träningsstund också, sen kan träningsstund också vara något socialt där vi tar in det barnet ihop med två andra barn. Där de har en lekstund eller
24
lekarbete där fokus är på att få in det här barnet i det sociala. Om det har svårt socialt till exempel och att förhålla sig i leken. Då tar man in två barn till som är riktigt bra på att leka och samspela så ska man försöka få in det här barnet i den leken. Så det är både och det beror helt på vad barnet behöver och vad vi upplever och vad vi jobbar med just då. Så det är olika (Ann). Som förskollärare var det även viktigt att vara nära barnet och att alla var med alla barn, detta för att uppmärksamma vad som händer i leken och samspelet samt vad det här barnet behöver stöd i. I samband med detta nämnde Sandra ett exempel, att det kunde innefatta ett barn som var för nära sina kompisar och att i detta fall var det förskollärarnas ansvar att arbeta för att skapa en dialog där de byter begrepp för saker. Vilket gjorde det lättare för barnet att förstå samspelet i olika sammanhang.
Då kan man förklara att man får vara kompis bredvid varandra om det är någon som är väldigt, väldigt nära. Kanske i ansiktet på, det är ju ett sätt att du behöver särskilt stöd. Alltså att kunna läsa av stämningen av sina kompisar, som inte tycker om att vara så nära och det är liksom som i ett sammanhang eller samspel som det kan ske. Och det här är sånt som man arbetar med hela tiden, dagligen, så att det är ett beteende som fäster sig också, som förståelse. Där är det ju upp till oss också hur vi jobbar som personal att man har dialog om hur vi ska använda ett begrepp att ha en kompis bredvid är något som vi precis hittat nu till exempel, istället för stop och sådär, var inte för nära och man kan leka bredvid. Ha lite mellanrum och då har man visat liksom det här är mellanrum. Att man byter begrepp för saker. I sin kompis bredvid har vi kommit på att ja men då säger vi det istället för att säga du är så nära, för det kanske är svårt (Sandra).
Med detta menade förskollärarna att det var viktigt att tydliggöra i samband med att visa barnet hur hen till exempel var en kompis bredvid. Samtidigt försöka förklara genom att använda andra begrepp för saker. Detta menade förskolläraren stimulerade barnets samspel och interaktion med andra barn i olika situationer. Barnet fick även en förståelse för
ansiktsuttryck och känslor, för att kunna läsa av andra barns stämning.
Otillräckligt
I arbetet med barn i behov av särskilt stöd har förskollärarna upplevt begränsningar när det gäller tiden, kunskapen och brist på personal samt för stora barngrupper. De ansåg att tiden inte räckte till för att möta hela barngruppen utifrån det individuella behoven. Detta berodde på personalbrist och bristen på kunskap och kompetens hos personalen.
Mm. Men lite det här att man kanske inte räcker till, eller som man vill. Som exempel vid träningsstunderna, det funkar ju när alla är på plats men sen är det ju någon som är borta, det är ju lite för stora barngrupper i överlag. Det tycker jag att man alltid kan trycka på att ju mindre barngrupper det är desto mer kan man ge stöd till alla barn, att det får inte bli att vi som har platser för barn i behov av särskilt stöd då får vi inte glömma de andra barnen heller. Det får inte bli att de här tar oss så det inte blir en tillgång utan det blir att vi glömmer bort att de tre barnen som leker jättefint måste också få vår uppmärksamhet och få vägledas så man måste ju kunna tillfredsställa alla barn (Ann).
25
Likt Ann har Sandra påpekat att tiden inte räcker till men att det även var upp till personalen hur de fördelade dagen.
Mm så mycket är just tiden och hur vi fördelar dagen, som är lite upp till oss, sen finns det ju mycket hjälpinstanser så där är ju det ingen begräsning på det viset, utan det är just tiden i förskolan under dagen (Sandra).
Det framkom även att utbildning var en viktig del i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Detta ansåg förskollärarna vara användbart i verksamheten för att ha kunskapen och
förståelsen för att möta dem barn som är i behov av särskilt stöd. Specifikt har Frida nämnt att teckenspråk är viktig att kunna, men att det inte går att kräva från exempelvis vikarier.
Jag tänker utbildning, när det kommer ny personal till exempel. Så har inte alla samma utbildning för det beror ju på. En del kan ju ha gått massa med utbildningar och vet vad TAKK är. ICDP jobbar vi med här men alla har ju inte det så man kanske börjar och man är
nyexaminerad och då måste de få det och det tar ju lite tid. Sen kan man ju titta hur kollegor gör och så. Men har du vikarier till exempel då kan vi inte kräva det av dem (Frida).
Margareta har uttryckt att antalet personal inte spelar någon roll utan det är kunskapen och kompetensen som avgör arbetet i barngruppen.
Det handlar ju mycket just om resurser och vilka resurser. Vi kan vara fem personal men är det inte personal som passar i gruppen då är ju det skit samma rent ut sagt för då spelar det ingen roll liksom. Utan det måste ju vara kompetent folk och att man har tillräckligt med folk, för har man väldigt resurskrävande barn så tar det väldigt mycket tid ifrån de andra som liksom är normal fungerande eller vad vi ska säga, det blir ju en belastning på en själv. Man räcker inte till och hinner inte med, man ser alla barn men hinner inte möta alla o så, så att det kan man ju känna är en begränsning eller ja (Margareta).
Förskolläraren menade på att mängden personal inte nödvändigtvis behövde ha någon betydelse för arbetet med barn i behov av särskilt stöd, utan det innefattade hur kompetent personalen var. Samt menade hon på att om det var en resurs krävande barngrupp tog de väldigt mycket tid ifrån dem andra barnen som inte var i behov av särskilt stöd, vilket ledde till att det var svårt att möta varje individ och tillgodose alla barns behov.
Samverkan
Förskollärarnas uppfattningar kring att samverka med föräldrarna och specialpedagogen ansågs vara viktig för att underlätta arbetet med barn i behov av särskilt stöd. För att arbetet skulle vara flexibelt krävdes det ett samtycke av föräldrarna.
Föräldrar som stöd
Både förskollärarna och specialpedagogerna har uttryckt betydelsen av föräldrasamverkan för barnets bästa. För att förskollärarna skulle kunna inleda stöd och hjälp för barnet i
26
verksamheten krävdes föräldrarnas samtycke, vilket även specialpedagogerna har nämnt. För att barnet som var i behov av särskilt stöd skulle få så bra förutsättningar som möjligt var det viktigt att samverkan mellan hemmet och förskolan fungerade, likaså var det viktigt att använda samma metod i hemmet och i förskolan.
Att man kan jobba på samma sätt och göra en plan tillsammans, som exempel nu jobbar vi med dessa tecken samtidigt för att kunna kommunicera med barnet och tydliga rutiner behöver oftast barn i behov av särskilt stöd, vad det än gäller att man gör saker likadant. Därför är det viktigt att prata om det med föräldrarna. För jobbar man olika blir det svårt för barnet att anpassa sig, barn behöver oftast tydliga ramar (Ann).
Samtliga förskollärare har uttryckt att samarbetet med föräldrarna berodde på från fall till fall men att det oftast fungerade bra. Föräldrarnas samtycke var viktig när förskollärarna var oroliga för deras barn och ville kontakta specialpedagogen.
Ja det är helt öppet och det beror helt enkelt på hur föräldrarna är och hur föräldrarna vill se på det här. Men det första man gör som ett vanligt utvecklingssamtal att man går igenom hur barnet är på alla sätt, olikheter och ja men det här barnet kanske behöver jobba lite motorisk och sen om det är något specifikt så kan man fråga om man får ta in specialpedagogen och får man det då är specialpedagogen med på mötena också och kan delge. Då har man mer stöd därifrån och kontakt med hemmet också och då får man med oftast djupare samarbete. Men det är så olika från fall till fall, ibland funkar det jättebra, ofta funkar det jättebra men ibland har vi upplevt en väldig press (Ann).
Om man har barn med särskilda behov så är det lite extra viktigt kan jag tycka just, men som sagt det fungerar väldigt olika och ibland jätte jättebra för att ibland är vissa föräldrar som människor kan vara lite mer drivande (skratt) eller att en del känner att nej nu om vi ska få bästa hjälpen för mitt barn så måste jag liksom ligga på för jag känner att han eller hon kommer att behöva någonting extra och då är det ju mycket att föräldrarna måste jobba för det och kämpar för det o så o vill man inte riktigt inse det så blir det ju lite luriga såklart (Margareta).
Dock har det framkommit situationer där föräldrarna inte ville samarbeta med förskollärarna, detta eftersom att de antingen inte såg det förskollärarna såg eller så blundade de för att det blev jobbigt för dem att inse att deras barn kunde vara i behov av särskilt stöd. Margareta gav ett exempel på detta där det även framkom att förskollärarna skulle visa hänsyn för
föräldrarna och inte vara för hårda mot dem.
Men om vi säger såhär att ett barn som sticker ut väldigt så är det inte så att föräldrarna riktigt är med på det tåget heller, av olika anledningar. För att det är för jobbigt ibland helt enkelt. Jag vill inte att mitt barn ska vara annorlunda, jag vill att mitt barn ska vara som alla andra, det kommer snart och det försvårare ju arbetet naturligtvis så som man känner, för vi måste ju på något vis, vi kan ju inte mörka med att de här bekymren tampas barnet med här på grund av olika
omständigheter. Utan att man samtidigt inte går på för hårt heller för det är process för föräldrarna också att inse att det här är någonting som inte riktigt är som vanligt eller vad man ska säga eller vad man klassar som normalt eller hur vi ska uttrycka oss, oh det kan vara jättesvårt för man vill liksom sätta in o ibland o vi måste ju också ha föräldrarna med oss om vi ska koppla in specialpedagog osv o det är inte alltid de vill för de ser inte det problemet, o man kanske inte ser det problemet hemma för att man utsätts inte för samma sak som i en stor grupp med jämnåriga barn som man ska interagera med som man gör här på förskolan (Margareta).
27
Som förälder kunde det vara svårt att uppleva att deras barn var i behov av särskilt stöd. Förskollärna menade att föräldrar ansåg att deras barn enbart var försenade i utvecklingen och att det kommer med tiden. I samband med detta menade förskolläraren att det försvårade deras arbete, eftersom förskollärarna inte kunde mörka det de uppmärksammat och var på sådant viss i behov av ett samarbete med föräldrarna. Samt att om förskollärarna skulle ta stöd av en specialpedagog krävdes det ett samtycke från föräldrarna.
Specialpedagogen som stöd
I vissa situationer upplevde förskollärarna att kunskapen inte räckte till för att ge stöd och tillfredsställa ett barns behov. Vid oroliga situationer och kunskapsbrist blev
specialpedagogen kontaktad. Även när förskollärarna hade försökt med olika metoder för att stötta barnet som var i behov av stöd och det inte har fungerat, har specialpedagogen
kontaktats.
… men specialpedagogen henne tar vi hjälp av när vi känner att nej nu har vi provat allt som vi kan komma på och det funkar inte utan det fortsätter. Men specialpedagogen tar vi som sagt hjälp av när vi känner att det här som vi gör leder inte någonstans, vi känner inte att vi når ett önskat resultat o då får hon komma in o hjälpa (Margareta).
Sandra nämnde situationer där förskollärarna kunde kontakta specialpedagogen för att få stöd och tips på hur de skulle arbeta.
Ibland när man möter väldigt utåtagerande barn då blir det svårt efter ett tag när du har provat många strategier. O så kanske du kanske börja känna att det här kan vara någonting du behöver extra stöd alltså av specialpedagogen. Hur ska vi komma vidare eller se om de ser om det är någonting annat, mer än nåt annat som ligger bakom det utåtagerande (Sandra).
Nedan beskrivs ett annat exempel på en situation när förskollärarna uppmärksammade ett barn som inte svarade på ögonkontakt och som inte var med i samspelet med andra barn.
Barn som inte svarar på ögonkontakt eller som inte är med i samspel och det är också mycket av en fin känslighet man märker efter ett tag. Eftersom det kan va mycket som handlar om att just arbetslaget ska få hjälp också o det är inte bara att peka ut några barn utan det är hur vi kan ändra oss också. För ibland är det ju vi som gör fel och hur ska vi då göra för att barn ska komma till sin rätt? Så det finns ju vissa signaler som gör att man kontaktar specialpedagogen (Sandra).
Ann nämnde att specialpedagogen inte nödvändigtvis kontaktades vid svårigheter i
barngruppen utan det kunde även vara om förskollärarna hade frågor och funderingar. Det kunde vara stora som små frågor.
