ADHD och kriminalitet - en studie om frivårdens arbete med klienter som har ADHD

ADHD OCH KRIMINALITET

EN STUDIE OM FRIVÅRDENS ARBETE MED

KLIENTER SOM HAR ADHD

MAJA BLOMBERG

LINDA EK

Examensarbete i Socialt arbete Malmö Universitet

15 Hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

ADHD OCH KRIMINALITET-

EN STUDIE OM FRIVÅRDENS ARBETE MED

KLIENTER SOM HAR ADHD

MAJA BLOMBERG

LINDA EK

Blomberg, M och Ek, L. ADHD och kriminalitet. En studie om frivårdens arbete med klienter som har ADHD. Examensarbete i Socialt arbete 15 Hp Malmö Universitet: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, institutionen för Socialt arbete, 2018.

Personer med ADHD är en överrepresenterad klientgrupp inom Kriminalvården. De klienter som släpps från anstalt och har blivit dömda till exempelvis

skyddstillsyn blir tilldelade en frivårdsinspektör som de ska träffa kontinuerligt under ett övervakningsår. Frivårdsinspektörerna arbetar med att försöka motivera och stötta klienter för att minska risken för återfall i kriminalitet.Syftet med studien är att undersöka hur anställda inom frivården arbetar för att förebygga återfall i kriminalitet hos klienter som har ADHD. Syftet är också att undersöka vilka omständigheter som kan försvåra frivårdsinspektörernas arbete med den här klientgruppen. Vidare vill vi undersöka på vilka sätt frivårdsinspektörens roll kan påverka förändringsarbetet med klienten. Uppsatsens empiriska material bygger på kvalitativa intervjuer med sex frivårdsinspektörer på frivården i Malmö. Analysen av materialet bygger på Carl Rogers teori om klientcentrerad terapi, Goffmans teori om stigma samt det salutogena perspektivet med fokus på begreppet KASAM. Resultatet av vår studie visar på att de personer som vi har intervjuat har en god kunskap om ADHD och den problematik som kan finnas kopplad till den här diagnosen. Fokus ligger dock mer på att arbeta med klienten som individ snarare än att fokusera på diagnosen och man anpassar sina

arbetsmetoder efter klientens förutsättningar och behov. Frivårdsinspektörerna är också medvetna om hur olika risk- och skyddsfaktorer påverkar klientens

förändringsarbete. En avgörande riskfaktor kan enligt informanterna vara att klienten har en missbruksproblematik. Detta innebär en stor utmaning för både frivården och klienterna, då klienten inte har möjlighet till varken

ADHD-utredning eller medicinering så länge det finns ett aktivt missbruk. Det är svårt att dra några generella slutsatser utifrån de resultat som vi har fått baserade på intervjuerna med våra informanter, men merparten av våra informanter hade önskat en bättre samverkan med andra verksamheter. Detta hade kunnat vara gynnsamt i arbetet med att minska återfallsrisken i kriminalitet för klienter med ADHD.

Nyckelord: ADHD, Carl Rogers, frivården, KASAM, kriminalitet, risk- &

ADHD AND CRIMINALITY -

A STUDY OF HOW PROBATION SERVICE

WORK WITH CLIENTS WITH ADHD

MAJA BLOMBERG

LINDA EK

Blomberg, M och Ek, L. ADHD and criminality. A study of how probation service work with clients with ADHD. Degree project in Social work. 15 Credits. Malmö University. Faculty of Health and Society, Departement of Social work, 2018.

People with ADHD are an overrepresented client group in the correctional system. Clients who are released from correctional institutions but have been sentenced for probation are assigned a supervising probation officer who they will meet continuously for monitoring over a one year period. The role of the supervising probation officers is to motivate and support clients in order to reduce the risk of relapse in crime. The purpose of this essay is to investigate how employees of the Probation Service work to prevent relapse in crime among clients with ADHD. The purpose is also to investigate what aggravating circumstances may occur while working with this group of clients. Furthermore, we want to investigate in what ways the role of the probation officer can affect the work process with the client.

The empirical material of the essay is based on qualitative interviews with six supervising probation officers at the Probation Service in Malmö. The analysis of the material is based on Carl Roger's theory of client-centered therapy, Goffman's theory of stigma and the salutogenic perspective with a focus on the concept of KASAM. Our study shows that the people we have interviewed have a good knowledge of ADHD and the issues that may be associated with this diagnosis. However, their focus is more on working with the client as an individual rather than focusing on the diagnosis and adapting his/her working methods to the client's conditions and needs. The supervising probation officers are also aware of how different risk and protective factors affect the client's path of change.

According to the informants, a critical risk factor may be if the client has a substance abuse problem. This poses a major challenge for both the Probation Service and clients, as the client has no access to ADHD assessment or

medication as long as there is ongoing substance abuse. It is difficult to draw any general conclusions based on the results obtained through the key informant interviews, but most of our informants would have called for a better

collaboration with other related entities and institutions as this would be beneficial in the work to reduce the risk of recurrent criminal behaviour among clients with ADHD.

Keywords: ADHD, Carl Rogers, Crime, KASAM, Probation Service, relapse

Innehållsförteckning

2.2 Risk- och skyddsfaktorer 7

2.3 Frivården 7

3. Kunskapsläget 8

3.1 Riskfaktorer 8

3.2 Skyddsfaktorer 9

3.3 ADHD och missbruksproblematik 10

3.4 Kan medicinering minska brottsligheten? 12

4. Teori 13

4.1 Carl Rogers klientcentrerade terapi - Behandlarens roll 13

4.2 Stigma 14 4.3 KASAM 15 5. Metod 16 5.1 Metodologisk ansats 17 5.2 Urval 17 5.3 Intervjuer 17

5.4 Bearbetning och analys 18

5.5 Litteratursökning 18

5.6 Etiska överväganden 19

6. Resultat och analys 20

6.1 Frivårdens arbete med risk- och skyddsfaktorer 20

6.1.1 Riskfaktorer 20 6.1.2 Skyddsfaktorer 25

6.2 Utmaningar i arbetet 28

6.2.1 Medicinering, självmedicinering och missbruk 28

6.2.2 Stigma 31 7. Diskussion 36 7.1 Metoddiskussion 36 7.2 Resultatdiskussion 38 7.3 Slutsats 40 8. Referenser 41 Bilagor 43 Bilaga 1: Intervjufrågor 43 Bilaga 2: Informationsbrev 45

1. INLEDNING

Ett barn eller ungdom som blir utsatt för olika riskfaktorer under sin uppväxt löper större risk att utveckla ett normbrytande beteende. Om personen dessutom har en funktionsnedsättning som ADHD innebär det ytterligare förhöjda risker.

Egenskaper som koncentrationssvårigheter, impulsivitet, hög konfliktbenägenhet samt svårigheter med att förutse konsekvenserna av en handling kan bidra till att en del av dessa ungdomar har lättare för att hamna snett (Andershed & Andershed 2005). Forskning visar att ju tidigare en person debuterar med brottsliga

handlingar desto större risk finns det att personen utvecklar en långvarig kriminell livsstil. Det kriminella beteendet tenderar att stadigt accelereras och en form av skyddsfaktor kan vara att så tidigt som möjligt sätta in brottsförebyggande insatser (Lundström 2013).

Med tanke på den forskning som finns om kopplingen mellan ADHD och normbrytande beteende, så är det kanske inte förvånande att det finns en överrepresentation av klienter med ADHD inom kriminalvården. De

frivårdsinspektörer som vi intervjuade beskriver att många av deras klienter har ADHD. Även för de klienter som inte har en diagnostisering idag, så finns det ofta en misstanke om en sådan diagnos. Studier visar också att det finns en påtagligt förhöjd risk för personer med ADHD att hamna i någon form av missbruk (Socialstyrelsen 2014). Detta bekräftar även frivårdsinspektörerna som beskriver att deras klienter ofta har ett aktivt missbruk eller en bakgrund av

missbruksproblematik. Många väljer att hantera sin ADHD genom att självmedicinera med till exempel amfetamin eller cannabis (Brar 2011).

1.1 Problemformulering

Det finns omfattande forskning som visar på att personer med ADHD är en riskgrupp för att utveckla en normbrytande livsstil, både vad gäller kriminalitet och missbruk. Det finns även omfattande kunskap om vilka specifika symtom och problem som finns kopplade till diagnosen. Men trots vetskapen om att klienter med ADHD har särskilda behov och förutsättningar, så finns det inom frivården ingen utarbetad handlingsplan anpassad för klienter med den här problematiken. Frivården står inför en utmaning i det förebyggande arbetet med denna

klientgrupp där frivårdsinspektörerna ska försöka stötta klienten i att bryta gamla beteendemönster, samtidigt som det ofta finns en missbruksproblematik med i bilden. En del av frivårdsinspektörernas arbete kan vara att initiera en ADHD-utredning om ett sådant behov verkar finnas för klienten. Genom en

diagnostisering kan klienten få hjälp i form av andra insatser och även få hjälp med receptbelagda läkemedel om hen vill medicinera för sin ADHD. Men eftersom många klienter har ett missbruk, så kan en ADHD-utredning inte aktualiseras förrän klienten har varit nykter i sex månader. Några av

frivårdsinspektörerna kan uppleva ett behov av ett mer omfattande stöd för dessa klienter, både inom den egna verksamheten, men även i samarbetet med andra

verksamheter när det gäller hur man på bästa sätt ska fånga upp denna klientgrupp så att de inte faller mellan stolarna och återfaller i kriminalitet.

1.2 Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur anställda inom frivården arbetar för att förebygga återfall i kriminalitet hos klienter som har ADHD. Syftet är också att undersöka vilka omständigheter som kan försvåra frivårdsinspektörernas arbete med den här klientgruppen. Vidare vill vi undersöka på vilka sätt frivårdsinspektörens roll kan påverka förändringsarbetet med klienten.

1.3 Frågeställningar

- Hur arbetar frivården med risk- och skyddsfaktorer hos klienter med ADHD? - Vad upplever frivårdsinspektörerna för utmaningar i arbetet med denna klientgrupp?

- Hur beskriver frivårdsinspektörerna sin roll i förändringsarbetet?

2. BAKGRUND

Syftet med följande kapitel är att ge en bakgrundsfakta om vad ADHD innebär och hur diagnostisering och behandling kan se ut. I detta kapitel ges även en överblick av begreppet risk- och skyddsfaktorer. Slutligen ges en kortare beskrivning av frivården som organisation.

2.1 Vad är ADHD?

ADHD är en av flera utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar och denna grupp av tillstånd har betecknats olika över tid. Begreppet

neuropsykiatriska tillstånd har ofta använts under de senare åren, och då framför allt i Sverige, men det har kritiserats internationellt då det anses som alltför vagt och otydligt. Det som är gemensamt för tillstånden inom begreppet är att de alla ger tydliga symtom redan i barndomsåren samt att de ger bestående problem inom flera grundläggande livsområden. Orsaken till symtomen och svårigheterna ligger i någon form av brister i vissa delar av hjärnans kognitiva funktioner. Oftast finns svårigheterna kvar under hela livet, men de kan minska eller förändras med tiden, detta gäller i synnerhet för ADHD. Huvudsymtomen vid ADHD är impulsivitet, koncentrationssvårigheter och överaktivitet (Brar 2011).

1987 infördes ADHD-diagnosen i manualen DSM-III (Almer & Mandel Sneum 2012). Nuvarande version av diagnostiseringsmanualen är DSM-5 som

publicerades år 2014. För att en individ över 17 år skall bli diagnostiserad med ADHD krävs att individen uppvisar ett visst antal symtom på bristande

uppmärksamhet eller på hyperaktivitet/impulsivitet samt att dessa symtom har funnits de senaste sex månaderna och även funnits före 12 års ålder. Dessa

symtom skall dessutom kunna ses i två olika miljöer, exempelvis i hemmet och på jobbet. Det måste även beläggas att dessa symtom påverkar individen när det kommer till exempelvis sociala relationer och arbetsprestationer (Socialstyrelsen 2014b).

Behandling

De personer med ADHD som inte kan hantera den funktionsnedsättning som diagnosen medför kan få stöd genom icke-farmakologisk behandling. Då denna typ av behandling inte är tillräcklig för vissa individer kan de erbjudas

läkemedelsbehandling (Socialstyrelsen 2014b). Denna läkemedelsbehandling innefattar läkemedel med substanserna lisdexamfetamin, dexamfetamin, metylfenidat och atomoxetin. Dessa har en centralstimulerande inverkan på det sympatiska nervsystemet. Dock innefattar inte rekommendationerna personer med samsjuklighet eller missbruksproblematik då det i dessa fall kan finnas

komplicerande faktorer (Socialstyrelsen 2014b). Då läkemedlen används rätt kan de enligt Socialstyrelsen (2018) ha en betydande effekt på användarens

livskvalitet, speciellt i samverkan med andra stödinsatser, både psykosociala och pedagogiska.

2.2 Risk- och skyddsfaktorer

Inom preventionsforskningen talas det ofta om vikten av att uppmärksamma och ta hänsyn till så kallade risk- och skyddsfaktorer. Dessa faktorer kan vara

egenskaper, processer, händelser eller förhållanden (Andershed & Andershed 2005). En mätbar variabel som kan öka risken för eller ge ett ökat skydd när det kommer till att utveckla vissa problembeteenden hos personer. Dessa faktorer kan finnas på både individuell, social och strukturell nivå. På den individuella nivån kan det röra sig om olika typer av personligheter eller beteenden som kan påverka risken att till exempel utveckla ett beroende. På social nivå kan det handla om hur välfungerande den sociala omgivningen är, som skola och familj. På strukturell nivå rör det sig exempelvis om uppväxtvillkor och livsförutsättningar för barn och unga. Ju fler risk- eller skyddsfaktorer som finns, desto större inverkan och effekt på individens liv. Det gäller inom preventionsarbete därför att minska

riskfaktorerna och stärka skyddet för individen (Folkhälsomyndigheten 2016). 2.3 Frivården

Många av de personer som döms till kriminalvård finns inom frivården och i dagsläget har frivården ca 11 000 klienter. Frivården i Malmö arbetar bland annat med att verkställa skyddstillsyn, samhällstjänst och andra påföljder inom

frivården. De ansvarar också för övervakningen av frigivna klienter och kan göra personutredningar på uppdrag av andra myndigheter (Kriminalvården 2018). När en klient blir dömd till skyddstillsyn så innebär det att klienten bor hemma men har regelbunden kontakt med frivården. Klienten har en prövotid på tre år och av den perioden så är första året under övervakning hos frivården. Alla klienter har en personlig planering för sin strafftid. Man börjar med att göra en verkställighetsplan genom att göra en utredning där man ställer 72 frågor till klienten. Syftet med utredningen är att kunna göra en bedömning hur hög risk klienten har för att återfalla i kriminalitet. I riskbedömningen väger man in klientens familjesituation, umgänge, eventuellt missbruk och klientens attityder och värderingar kring brottet. När utredningen är färdig görs en planering tillsammans med klienten över insatsernas utformning och beroende på

riskbedömningen kommer klienten att träffa sin handläggare varje, varannan eller var tredje vecka under hela övervakningsåret. Frivårdsinspektören fungerar som ett stöd genom regelbundna samtal med klienten kring de problem och risker som kan finnas i klientens beteende. Klienten har också möjlighet att delta i olika behandlingsprogram på frivården. Om klienten inte sköter kontakten med frivården kan övervakningsnämnden bli inkopplad för att eventuellt förlänga

övervakningen eller föreslå för domstolen att klienten borde dömas till ett annat straff (Kriminalvården 2018).

3. KUNSKAPSLÄGET

I detta kapitel ligger fokus på vilka risk- och skyddsfaktorer som kan kopplas till ADHD och normbrytande beteenden. Särskilt fokus har även lagts på sambandet mellan ADHD och missbruksproblematik. Därefter redovisas forskning som gjorts för att undersöka sambandet mellan ADHD, kriminalitet och medicinering.

3.1 Riskfaktorer

Det finns diverse riskfaktorer som kan öka sannolikheten för att ett barn eller ungdom kan utveckla olika problembeteende under sin uppväxt. Alla barn har olika förutsättningar, men för en person som dessutom har en

funktionsnedsättning som ADHD kan det innebära en större sårbarhet för olika riskfaktorer (Brar 2011). Det finns många olika komponenter som kan öka risken för en negativ utveckling hos ett barn eller ungdom som till exempel genetiska faktorer, personlighetsdrag, psykisk ohälsa, beteendestörningar, uppväxtmiljön och utanförskap. Hur en person blir påverkad av olika risker beror dels på barnets genetiska förutsättningar och dels på hur intensiva riskerna är och under hur lång tid som personen blir utsatt (Andershed & Andershed 2005).

Uppväxtmiljön

Uppväxtmiljön har stor betydelse för hur barnets eventuella problem med ADHD kommer att utvecklas. Ett barn som har ADHD har också visat sig vara särskilt känsligt för negativa hemförhållanden. Om barnet växer upp under

hemförhållanden där föräldrarna inte har en god förmåga att bemöta barnets behov på ett respektfullt sätt så kan det innebära en stor riskfaktor. Föräldrarnas oförmåga att tillgodose barnets behov kan ibland bero på problem som

exempelvis psykisk sjukdom, missbruk, kriminalitet, brist på socialt nätverk och ekonomiska förhållanden (Socialstyrelsen 2014a). Enligt en rapport skriven av Tommy Andersson (2001) på BRÅ - brottsförebyggande rådet, så innebär just föräldrars oförmåga till att ge barnet en god omsorg stora risker för att barnet kan utveckla psykosociala problem och det kan i sin tur leda till en ökad risk för kriminalitet. Ytterligare riskfaktorer i hemmet kan vara föräldrarnas bristfälliga uppfostringsmetoder och otydliga gränssättning. För många barn med ADHD är det särskilt viktigt med struktur och tydlighet. Men då många föräldrar själva kan ha ADHD-liknande problem så kan det innebära ytterligare svårigheter för föräldrarna att visa tålamod och skapa den struktur i hemmet som är så viktig för barnen. Många familjer kan också uppleva att det innebär en påfrestning att leva med ett barn som har ADHD. Inte helt sällan kan detta leda till svårigheter i relationen mellan föräldrar och syskon, vilket i sin tur kan leda till ännu stökigare hemförhållanden (Socialstyrelsen 2014a).

Personlighetsdrag

Andershed & Andershed (2005) skriver i sin bok om personlighetsdrag som ofta är relaterade till normbrytande beteende i barndomen. Han skriver då framför allt om temperament och egenskaper så som impulsivitet, svårhanterlighet, oräddhet, tillbakadragenhet och brist på empati. Detta är personlighetsdrag som ofta

dessa egenskaper också kan göra det svårare för barnet och ungdomen att skapa och behålla vänskapsrelationer, kan det också innebära att känslan av utanförskap blir förstärkt. Forskning visar att bristen på vänner och ett påtagligt utanförskap kan innebära en betydande riskfaktor, särskilt om barnet även blir utsatt för mobbing (Andershed & Andershed 2005).

Uppförandestörning

Ytterligare en riskfaktor är de barn som har ADHD och som även drabbas av beteendestörningen - uppförandestörning (conduct disorder, CD). Denna

beteendestörning drabbar en tredjedel av barnen i skolåldern som har ADHD och beteendet kännetecknas av en lättväckt aggressivitet som kan vara riktad mot både människor och djur och som kränker andras grundläggande rättigheter (Brown 2016). Beteenden som fysiskt våld, skadegörelse, hot och andra normbrytande regelbrott är vanligt förekommande för personer med en uppförandestörning. Tonåringen utvecklar olika asociala beteenden och är benägen att hela tiden testa gränserna. Denna beteendestörning i kombination med ADHD-ungdomars impulsivitet och oförmåga att förutse konsekvenser, kan bli oerhört riskfylld för både ungdomen själv och för omgivningen (a.a.). Eftersom personer som har ADHD i kombination med uppförandestörning löper större risk att få fortsatta problem såsom kriminalitet, så är det av stor vikt att problemen uppmärksammas så tidigt som möjligt för att försöka bryta den negativa utvecklingen innan det har gått för långt (Socialstyrelsen 2015).

Debutåldern vid brottsliga handlingar

I Kriminalvårdens slutrapport från 2014 skriver de om en studie som gjorts där man kan se att risken för att bli dömd för kriminalitet ökade för personer som har ADHD, även när man tagit hänsyn till uppväxtmiljö och annan psykisk ohälsa (Lundström 2013). Forskning visar att det finns ökade risker för utveckling av en långvarig kriminalitet ju tidigare ungdomen debuterar med brottsliga handlingar. I rapporten från BRÅ (Andersson 2001) beskrivs hur man brukar prata om ”early starters” som ofta startar ett kriminellt beteende redan vid 13-14 års ålder. Problematiken brukar stadigt accelerera och många fortsätter i en allvarlig kriminalitet även efter tonåren. Har ungdomen dessutom olika psykosociala problem med sig i bagaget ökar riskerna ytterligare. Detta beteende skiljer sig från dem man brukar kalla ”late starters” där ungdomen börjar begå brott i sina senare ungdomsår och de verkar ha lättare för att bryta sig loss från kriminaliteten efter tonårsperioden. Ett avgörande inslag i det brottsförebyggande arbetet är därför att insatserna sätts in så tidigt som möjligt (a.a.). För att kunna fånga upp dessa barn och ungdomar krävs ett fungerande samarbete med till exempel barnomsorg, skola, BUP och socialtjänst. Studier visar på att tidiga insatser som kan vara positiva är att erbjuda olika stödinsatser till föräldrar som har svårt att tillgodose sina barns behov, föräldrautbildningar som är riktade till föräldrar med barn som har beteendestörningar och även multimodala insatser som innebär att det finns en kombinerad insats som är riktad till både föräldrarna och barnet. För att insatserna ska kunna få en god effekt bör insatsen sättas in så fort som möjligt samt helst pågå kontinuerligt under en längre tid (a.a.).

3.2 Skyddsfaktorer

På samma sätt som det finns riskfaktorer som kan påverka utvecklingen av ett problembeteende hos ett barn eller ungdom så finns det även diverse

att hantera motgångar i livet (Brar 2011). Denna motståndskraft som uppstår hos personer som lever under riskfyllda förhållanden brukar också gå under begreppet resilience. Forskning har visat att de faktorer som är viktigast för att utveckla resiliens är att barnet har nära relationer med vuxna i omgivningen, god kognitiv förmåga och en positiv grundinställning till sig själv och andra (Andershed & Andershed 2005).

Uppväxtmiljön

En del barn som utsätts för stora risker kan trots allt utvecklas på ett positivt sätt. Det kan bero på att barnet har många avgörande skyddsfaktorer omkring sig så som en trygg hemmiljö och ett fungerande socialt nätverk (Andershed &

Andershed 2005). Barn som växer upp i en trygg hemmiljö där föräldrarna har en förståelse för barnets förutsättningar och som kan förhålla sig till barnets unika behov har betydligt bättre förutsättningar än de barn som inte upplever den tryggheten. Om föräldrarna har en god förmåga att skapa en tydlig struktur i vardagen och som kan hjälpa barnet att lära sig hantera svåra situationer så innebär det en betydelsefull skyddsfaktor under uppväxten (a.a.).

Personlighetsdrag

Även barnets personliga egenskaper kan verka som en skyddsfaktor. Om barnet har en god självkänsla och självförtroende, social kompetens, ett stabilt

temperament, problemlösningsförmåga, god intelligens och en positiv attityd så har detta visat sig vara betydelsefulla skyddsfaktorer för både barn och vuxna (Andershed & Andershed 2005).

Känsla av sammanhang

Forskning har också visat att barn som känner att de kan förstå och se ett

sammanhang i sin situation har lättare för att hantera svårigheter och motgångar i livet. Att barnet har en stark känsla av sammanhang är därför en betydande skyddsfaktor. Det blir särskilt viktigt för ungdomen att känna en grupptillhörighet bland sina vänner, inte minst för de ungdomar som har ADHD. Om ungdomen känner en trygghet och samhörighet med sina vänner så kan det innebära en skyddsfaktor (Andershed & Andershed 2005).

3.3 ADHD och missbruksproblematik

De flesta barn och unga med ADHD blir förstås inte missbrukare eller kriminella, dock är riskerna större, framförallt för de barn och unga med ett utagerande och aggressivt beteende, och oftare bland pojkar. Vad som är typiskt för dom som ligger i riskzonen är att de tidigt förlorar sina vänner samtidigt som skolgången inte fungerar. Redan i tonåren börjar de att testa droger och alkohol vilket leder till risker att fastna i ett missbruk, vilket i sin tur kan leda till kriminalitet.

Problematiken för dessa utagerande och aggressiva barn och unga återspeglas i att en stor del av missbrukarna och klienterna inom kriminalvården har ADHD. Mönstret med inlärningssvårigheter, en hög konfliktbenägenhet och tidig debut i missbruk passar in på många ungdomsbrottslingar. Ett allt större utanförskap och en alltmer sporadisk skolgång är något som många interner vittnar om då de ombeds beskriva sin barndom (Brar 2011). Det finns även studier som visar på en genetisk förklaring på den höga komorbiditeten mellan ADHD och

substansbruksstörningar. Det finns ett gemensamt genetiskt nätverk bakom, och många av dessa gener styr utvecklingen och styrningen av neuronvägar, reglerar hur nervimpulser överförs och andra funktioner (Brown 2016).

Samsjuklighet och diagnostisering

Ett flertal studier från världen över visar samstämmigt på en kraftigt förhöjd risk för att hamna i missbruk om man har ADHD. Denna samsjuklighet, eller

komorbiditet, är särskilt viktig att ta i beaktande vid diagnostisering av ADHD. Det är viktigt att undersöka att aktuell funktionsnedsättning inte beror på något annat, till exempel ett substansmissbruk (Socialstyrelsen 2014b).

Ungefär var tredje blandmissbrukare och var femte alkoholmissbrukare har ADHD. Detta missbruk har i många fall karaktären av självmedicinering, och de flesta har fastnat i missbruket redan i tidiga tonåren. De droger det rör sig om är framförallt amfetamin, men även cannabis och alkohol. Upplevelsen hos många är att de fungerar bättre, mer “normalt”, då man tar måttliga doser av dessa

substanser. Tyvärr stannar det sällan där. Missbruket och kriminaliteten följer samma mönster, en tidig debut och upprepade återfall (Brar 2011). Ett aktivt missbruk kan även leda till ett försvårande av diagnosticering då det finns ett krav på drogfrihet innan samt under utredning (Socialstyrelsen 2014b).

Risk- och skyddsfaktorer

De faktorer som olyckligt samspelar är både biologiska, utvecklingspsykologiska och sociala. Man ärver vissa personlighetsegenskaper som kan öka riskerna för ett missbruk, främst kanske impulsivitet, men sociala faktorer som misslyckande i skolan med arbetslöshet som följd samt tillgång till droger spelar också in. Även uppväxtmiljön spelar en stor roll (Brar 2011). Hur ser familjens samspel ut, finns det en stabilitet hos föräldrarna, hur ser boendemiljön ut? Om barnet är utanför i skolan samt anknytning till antisociala grupper är även faktorer som leder till antisocial utveckling, ofta med missbruk som följd. Dock är det inte alltid lätt att se några enkla orsakssamband. Föräldrarollen är minst sagt tuff, särskilt om föräldern själv tampas med ett liknande psykiskt funktionshinder, vilket inte är helt ovanligt. Det man kan säga med säkerhet är att de föräldrar med utagerande barn med ADHD behöver extra mycket stöd, samt att det är oerhört viktigt att skolgången fungerar för dessa barn, då det annars kan få förödande konsekvenser. En skyddsfaktor som diskuteras är medicinering med start redan i unga år. Det finns kritiska röster som uttrycker en rädsla för att medicinering i tidig ålder skulle öka risken för att senare hamna i missbruk. Det finns dock inga studier som tyder på detta, snarare tvärtom (a.a.).

Behandling

Trots vetskapen om att riskerna för unga med ADHD att etablera ett missbruk är stora, är samhällsinsatserna ofta inte tillräckliga. Man vet vad som kan göras för att förebygga kriminalitet och missbruk hos denna grupp av människor men allmänt saknas handlingsplaner för hur stödet skall se ut. För ADHD-diagnosen behöver uppmärksammas i samband med behandling av missbruk. Missbrukare med ADHD som får traditionell missbruksvård är sällan hjälpta av denna, men om man samtidigt fokuserar på deras psykiska funktionshinder så blir resultatet ett annat. Inom dagens missbruksvård har intresset för ADHD som “dubbeldiagnos” ökat rejält, men det är fortfarande väldigt slumpartat om man möter förståelse för sin diagnos eller inte. De beroendecentrum som numera aktivt jobbar med att uppmärksamma ADHD visar på goda behandlingsresultat i jämförelse med de resultat som uppnås inom den traditionella missbruksvården. Tyvärr är den här vetenskapliga utvärderingen inte tillräcklig, men visar ändå på en positiv utveckling (Socialstyrelsen 2015).

3.4 Kan medicinering minska brottsligheten?

Många studier har gjorts för att undersöka sambandet mellan ADHD och

kriminalitet. Forskningen visar på att personer med ADHD löper en större risk för att hamna snett och utveckla ett kriminellt beteende. Orsaker till dessa resultat kan bero på att ADHD ofta försvårar livet på olika sätt vilket kan leda till ett

utanförskap. Barn som har ADHD hamnar oftare i konflikter med sina klasskamrater, har svårare att koncentrera sig på lektionerna och har senare generellt svårare att behålla ett jobb. Detta utanförskap i kombination med väldigt impulsiva egenskaper kan öka risken för kriminalitet (Danielsson 2011).

Från tidigare forskning vet vi alltså att det finns en överrepresentation av personer med ADHD inom Kriminalvården, där över 30 procent av långtidsdömda

brottslingar har ADHD. Motsvarande siffra hos den vuxna befolkningen är mellan två och fyra procent (Larsson, Lichtenstein 2013). Forskning visar också på att medicinering av ADHD har en positiv effekt på de symtom som ofta förekommer som till exempel koncentrationssvårigheter, rastlöshet och impulsivitet. Men de tidigare studier som gjorts har dock haft svårt för att fastställa huruvida

medicinering av ADHD även kan leda till en minskad brottslighet. Studierna som gjordes hade på grund av etiska och praktiska problem ett litet urval av patienter, en kort behandlingsperiod och en otillräcklig uppföljning (a.a.).

Larsson och Lichtenstein (2013) genomförde en stor studie där syftet med studien var att undersöka om medicinering av ADHD kan leda till en minskad

brottslighet. I studien följdes 25 000 personer med ADHD under en fyraårsperiod där man jämförde risken för brottslighet hos dessa personer under perioder med eller utan medicinering. Personerna med ADHD valdes ut från patientregistret och statistiken för kriminalitet hämtades från Brottsregistret.

Resultaten visade på att brottsligheten var lägre hos de patienter som medicineras jämfört med dem som inte gjorde det. Man jämförde också individerna med sig själva under perioder då de tog medicin och när de inte gjorde det. Resultaten visade att brottsligheten sjönk med över 30 procent under den perioden som personen tog medicin för sin ADHD (a.a.).

Orsaken till vad resultaten beror på framgår inte specifikt i studien, men en trolig förklaring är den positiva effekt som medicinen har på ADHD-symtom som till exempel impulsivitet och rastlöshet vilket i sin tur kan leda till minskat

utanförskap och brottslighet. Larsson och Lichtenstein (2013) menar att resultaten av den här studien kan ha stor betydelse för både personen och för samhället i stort. Om nu forskningen visar på att medicinering av ADHD bidrar till en minskad brottslighet i samhället så menar dom att den här formen av behandling skulle kunna erbjudas personer med ADHD som befinner sig i riskzonen för kriminalitet (a.a.).

4. TEORI

Detta kapitel inleds med en beskrivning av behandlarens roll utifrån Carl Rogers klientcentrerade terapi. Vidare följer en beskrivning av Goffmans teori om stigma samt en förklaring av begreppet KASAM och det salutogena perspektivet.

4.1Carl Rogers klientcentrerade terapi - Behandlarens roll

Carl Rogers beskriver i boken Client-Centered Therapy (1951) sina teorier kring behandlarens roll i ett förändringsarbete. Han beskriver hur viktig behandlaren (the councelor) är i det humanistiska samspelet. Enligt Payne (2008) är Carl Rogers en av de viktigaste terapeuterna med humanistisk inriktning när det kommer till inflytande på socialt arbete. Han har framförallt varit tongivande när det gäller rådgivning (counselling).

Rogers (1951) beskriver de ingredienser som måste till för att bedriva

framgångsrik behandling. Dessa ingredienser, betingelser, innebär att klienterna skall få en känsla av att behandlaren:

- är kongruent och äkta i den behandlande relationen, det vill säga att det behandlaren säger och gör skall präglas av en ärlighet, en spegling av hens personlighet och värderingar. Hen skall inte gå in i en roll inför klienten.

Kongruens innebär att en persons upplevelse av sig själv samt hur hen önskar att vara stämmer överens. Inkongruens hos en person innebär därmed att personens två bilder av jaget inte stämmer överens, vilket leder till att personen kan uppleva psykisk ohälsa av olika grad. Rogers menar alltså att behandlaren måste ha en kongruent självbild för att kunna bemöta klienten som har en inkongruent självbild. För att behandlaren skall upplevas som äkta och ärlig är det viktigt att hen inte döljer sitt egentliga jag utan låter sina känslor, såväl positiva som

negativa, ta plats i rummet. Genom detta upplever klienten en transparens vilket i sin tur tillåter klienten att vara öppen med sina känslor. Detta innebär såklart att det krävs en stor självmedvetenhet hos behandlaren (Rogers 1951).

- har en förbehållslöst positiv uppfattning om klienterna. Detta innebär att behandlaren öppet tillåter klienten att visa känslor och uttrycka tankar utan att värdera dem. Istället för att ifrågasätta eller försöka förändra klientens uttryck bör behandlaren acceptera denne. Därigenom blir klienten sedd för den hen är utan att behandlaren styr klienten utifrån sina egna värderingar. Bemöter behandlaren klienten på detta sätt möjliggörs en väg för behandlaren att få tillgång till hela klienten och dess självbild genom att skapa en trygghet hos klienten. På detta sätt menar Rogers (1951) att klienten kan få hjälp att utforska sig själv.

-är empatiska när det kommer till klienternas verklighetsbild. En empati för klientens livsvärld är avgörande för relationen mellan behandlare och klient. Denna visar sig genom att behandlaren tillåter sig att följa klienten i hens tankebanor och känslor utan att försöka styra klienten i en viss riktning. Behandlaren kan då sätta sig in i klientens värld utan rädsla för vad som sker, vilket i sin tur tillåter klienten att våga vara sig själv utan att behöva känna att hen behöver försvara sig själv eller dölja något (Rogers 1951).

Rogers har senare även adderat aktivt lyssnande, verklig empati samt autentisk

vänskap till sina riktlinjer för behandlarens förhållningssätt. Det finns i Rogers

klientens historia som ligger bakom problemen. Genom sin tro på att alla klienter är unika varelser accepterade inte Rogers diagnoser eller andra typer av

klassificering av klienterna, han ansåg att alla skulle behandlas som individer (Payne 2008).

Stig Fhanér (1993) skriver i Bilder av människan att det kan ses som en svårighet för en behandlare att villkorslöst positivt uppskatta en klient som man upplever som högst osympatisk. Vidare kan det även vara svårt att helt igenom förhålla sig empatisk till klientens verklighetsbild om denna är väldigt främmande för

behandlaren. Fhanér beskriver att Rogers är medveten om dessa problem, men huvudprincipen är att ju bättre behandlaren kan uppfylla dessa kriterier, desto säkrare är det att behandlingen leder framåt och att en förändringsprocess för klienten kan starta.

4.2 Stigma

Erving Goffman (2014) beskriver stigma som en väldigt misskrediterande egenskap som riskerar att reducera personen till det som stigmat symboliserar. Han menar att stigma handlar om den stämpel som ”de normala” sätter på

personer som anses vara psykiskt, fysiskt eller socialt avvikande. I varje samhälle finns det en bild av vilka egenskaper som är normala och naturliga för samhällets medlemmar. Det finns förväntningar för hur omgivningen ska bete sig och när personer avviker på ett negativt sätt från omgivningens förväntningar så kan detta skapa förvirring (a.a.).

Ett sätt för ”de normala” att hantera sin förvirring och försöka förstå personer med ett avvikande beteende är placera människor i olika sociala kategorier. Vi tenderar att kategorisera personer vi möter baserat på vårt första intryck och redan då formas också vilka krav och förväntningar vi har på den personen. De stereotypa bilder eller andra negativa uppfattningar som förekommer gällande vissa sociala kategorier kan innebära en stigmatisering för personen som bedöms ha ett

avvikande beteende. Den stigmatiserade upplever ofta sig själv som normal, men vid upptäckten att andra personer i omgivningen ser hen som annorlunda kan det leda till förändrad självbild. Bilden som den stigmatiserade har av sig själv stämmer inte överens med de tillskrivna egenskaperna som hen har tilldelats. Den stigmatiserade ställs också inför frågan hur hen ska förhålla sig till ”de normalas” förväntningar och krav (Goffman 2014).

När en person tilldelas egenskaper utifrån den kategori hen anses tillhöra kan det i sin tur också leda till en diskriminering av andra i samhället (Goffman 2014). Grupper som inte helt sällan utsätts för stigmatisering kan vara exempelvis kriminella, invandrare, HBTQ-personer, hemlösa, personer med fysiska defekter eller affektiva störningar. Dessa enskilda personer eller grupper kan utmärka sig genom att på olika sätt avvika från samhällsnormer. I Goffmans bok ”Stigma” (2014) beskriver han tre olika former av stigma som går att urskilja;

1. Kroppsliga stigman 2. Gruppstigman 3. Karaktärstigman

Kroppsliga stigman kan handla om olika former av fysiskt handikapp.

klass. Karaktärsstigman handlar om exempelvis olika psykiska sjukdomar, missbruksproblematik och kriminalitet (Goffman 2014). Det är framför allt karaktärsstigman som vi tror kan vara den form av stigmatisering som många klienter inom Kriminalvården möter. Dels på grund av deras avvikande kriminella beteende, och dels på grund av den funktionsnedsättning som ADHD kan

innebära. Denna stigmatisering kan vara en av anledningarna till att många väljer att avstå från att genomföra en utredning av ADHD. Att bli diagnostiserad kan innebära att både omgivningen och personen själv förväntar sig många av de problem som kan förekomma för personer med ADHD (Brar 2011).

4.3 KASAM

Det salutogena perspektivet

Det salutogena perspektivet och begreppet salutogenes myntades och utvecklades av Aaron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi vid Ben Gurion University of the Negev, Beersheba, Israel. I motsats till patogenes, där fokus ligger på de faktorer som orsakar sjukdom, lägger man i det salutogena perspektivet fokus på de faktorer som är hälsobringande genom att till exempel ställa frågor som: Varför

mår du bra? Hur kan det komma sig att du mår så bra trots att du utsatts för stora påfrestningar? Svaren på frågorna blir positiva faktorer som vidmakthåller hälsa

(Hansson & Cederblad 2012). Perspektivet växte fram då Antonovsky genom en

studie år 1970 upptäckte att kvinnor som suttit i koncentrationsläger uppgav en relativt god allmän psykisk hälsa. Det fick honom att fundera kring vad det var som gjorde att dessa kvinnor, trots allt de gått igenom, upplevde sig vara vid tillfredsställande psykisk hälsa. Detta var för Antonovsky en omvälvande upptäckt som fick honom att påbörja formulerandet av vad han kom att kalla den

salutogenetiska modellen (Antonovsky 2005).

Utifrån det salutogena förhållningssättet läggs fokus på varför människor hamnar i den positiva delen av skalan hälsa-ohälsa, eller vad det är som får dem att röra sig mot denna, oavsett var de befinner sig vid ett visst tillfälle. Antonovsky beskriver att han först utgick ifrån tidigare forskning, där det beskrevs att dessa människor inte i någon större omfattning utsatts för det som han benämner som stressorer, de stressfaktorer som påverkar oss i det dagliga livet. Men han ansåg att denna hypotes inte var hållbar. Som i tidigare beskriven studie menar Antonovsky att många människor som utsatts för en mängd stressorer under sitt liv trots allt klarade sig bra och att det inte går att förutse vilka konsekvenser dessa stressorer får för människors hälsa. Det var detta mysterium som han ville försöka lösa genom den salutogenetiska inriktningen, genom att undersöka hur människor hanterar det spänningstillstånd som en stressor leder till samt hur framgångsrik denna hantering är. Antonovsky formulerade en arbetshypotes utifrån generella motståndsresurser (GMR). Dessa var till exempel jagstyrka, socialt stöd, pengar och liknande, saker som bidrog till att skapa kraft att stå emot och bekämpa en mängd olika stressorer. Det saknades en särskiljande regel i dåvarande litteratur med vilken man kunde identifiera en specifik GMR som fungerande och även varför den fungerade. För att försöka besvara denna fråga utvecklade Antonovsky (2005) begreppet känsla av sammanhang, KASAM.

KASAM

Antonovsky menade att det gemensamma för alla GMR var att de hjälpte till att göra de stressorer vi ständigt utsätts för begripliga. Genom att människan upprepade gånger utsätts för dem skapas med tiden en stark känsla av

sammanhang. Denna känsla av sammanhang definieras som “en global hållning

som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomgripande och varaktig men dynamisk tillit till att ens inre och yttre värld är förutsägbar, och att det finns en hög sannolikhet för att saker och ting kommer att gå så bra som man rimligen kan förvänta sig.” Antonovsky (2005, s.17)

De tre centrala komponenterna i KASAM är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Dessa togs fram genom analys av intervjuer som Antonovsky genomförde med människor som alla genomgått svåra trauman och som trots detta ansågs ha klarat sig förvånansvärt bra.

De teman som Antonovsky kunde identifiera utifrån dessa intervjuer ledde fram till de tre komponenterna (Antonovsky 2005).

Begriplighet

Denna komponent utgör enligt Antonovsky kärnan i den ursprungliga definitionen av KASAM. Begriplighet syftar på i vilken utsträckning en person har förmåga att uppleva sina inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt begripliga, ordnade och tydliga snarare än oordnade, slumpmässiga och kaotiska. En person med hög känsla av begriplighet förväntar sig enligt Antonovsky att de stimuli som personen under sitt liv kommer att mötas av är förutsägbara. I de fall stimuli kommer som överraskningar går de i alla fall att förklara och ordna (Antonovsky 2005).

Hanterbarhet

Antonovsky beskriver begreppet hanterbarhet som den grad till vilken man som person upplever att man har resurser till sitt förfogande för att hantera och möta de krav som ställs av de stimuli som man utsätts för. Dessa resurser kan vara sådana som står under ens egen kontroll eller som kontrolleras av andra, till exempel en make, förälder, läkare eller vän. Någon som man känner och litar på. Om man enligt Antonovsky har en hög känsla av hanterbarhet så känner man sig inte som ett offer för omständigheterna utan man har en känsla av att man kan klara av jobbiga händelser (Antonovsky 2005).

Meningsfullhet

Antonovsky (2005) benämner meningsfullhet som begreppets

motivationskomponent. Den syftar på i vilken grad en person upplever att livet har en känslomässig innebörd, att man känner att man vill investera tid och energi inom vissa områden och att man kan känna att utmaningar är välkomna och värda att engagera sig i, snarare än att man upplever dessa utmaningar som bördor som man hellre hade velat vara utan.

5. METOD

Syftet med detta kapitel är att redogöra undersökningens tillvägagångssätt, urval av informanter, val av intervju- samt analysmetod. Därefter behandlar vi

5.1 Metodologisk ansats

Syftet med studien har varit att undersöka hur anställda inom frivården i Malmö arbetar för att förebygga återfall i kriminalitet hos klienter som har ADHD och vilka utmaningar som deras arbete kan innebära. För att genomföra denna undersökning valdes en kvalitativ metod. Då syftet var en mer djupgående studie av frivårdsinspektörernas egna upplevelser samt att söka beskrivande förklaringar på de frågeställningar vi tidigare presenterat.

En kvalitativ metod är att föredra då man söker djupare kunskap snarare än att presentera statistiska fakta. Inom ramen för den kvalitativa metoden har vi valt att genomföra semi-strukturerade intervjuer då de erbjuder en flexibilitet samt en möjlighet för informanterna att utveckla sina tankegångar och resonemang. Den kvalitativa metoden ger även möjlighet att följa upp trådar i intervjuerna på ett sätt som vi upplever önskvärt. Enligt Bryman (2011) ligger fokus i den kvalitativa metoden på att söka individens tolkning av verkligheten.

5.2 Urval

För att kunna uppfylla uppsatsens syfte och få svar på våra frågeställningar ville vi komma i kontakt med frivårdsinspektörer i Malmö stad. För att kunna

genomföra intervjuerna kontaktades en chef på Frivården i Malmö med en förfrågan om att få genomföra intervjuer med frivårdsinspektörer utifrån en beskrivning av studien och dess syfte. Efter etablerad kontakt och ett

godkännande från chefen att intervjuer fick genomföras tillfrågades personalen via chefen om vilka som kunde tänka sig att ställa upp på en intervju. Vi fick sedan kontaktuppgifter till sex frivårdsinspektörer som var intresserade av att delta i studien. Vi har gjort ett målinriktat urval genom att välja informanter som är anställda inom den verksamhet som är relevant för vår uppsats och vår

problemformulering (Bryman 2011). Dock har vi inte själva varit delaktiga i hela urvalsprocessen utan en del av urvalet överläts till chefen som vi kontaktat. Därmed kan det sägas att vi gjort ett målinriktat urval utifrån att vi riktat oss mot en specifik organisation och en speciell målgrupp, men genom att chefen i sin tur gjort ett urval kan man enligt Bryman (a.a.) se den delen av urvalsprocessen som en bekvämlighetsorienterad urvalsprocess.

Det slutgiltiga urvalet bestod av sex frivårdsinspektörer. Av dessa sex informanter var hälften kvinnor och hälften män i åldern 32–61 år. Informanterna var bland annat utbildade socionomer, socialpedagoger och beteendevetare.

Arbetserfarenheter inom kriminalvården och frivården varierade mellan 2-20 år. 5.3 Intervjuer

Valet av intervjumetod föll på semistrukturerade intervjuer, då denna typ av intervjuer ger informanten möjlighet att fritt svara på våra frågor, samtidigt som det lämnades utrymme för oss att ställa följdfrågor eller ytterligare komplettera med frågor som kändes relevanta utifrån informantens svar (Bryman 2011). Mailkontakt togs med informanterna där vi presenterade oss själva och bifogade ett informationsbrev som beskrev det övergripande syftet med studien och

tydliggjorde informanternas roll och intervjuernas tänkta tillvägagångssätt. Utifrån ett deduktivt angreppssätt utformades intervjuguiden enligt de teorier vi valt att använda oss av (Moe 1995). Vi delade in intervjuguiden i teman, som speglade våra valda teorier men även våra frågeställningar. De inledande frågorna syftade till att låta informanterna berätta om sig själva och sin bakgrund samt sin

nuvarande yrkesroll, detta för att vi skulle få en tydlig bild av informanten men också för att inleda intervjun på ett sätt som skapade trygghet och lugn hos

informanten (Aspers 2011). Då intervjufrågorna formulerats skickades dessa efter förfrågan till informanterna, för att kunna läsas igenom innan intervjutillfället. Innan intervjuerna genomfördes studerades frivårdens arbete, deras mål och metoder, då vi ville gå in i intervjutillfällena med en god förförståelse för att undvika missförstånd och för att bättre kunna tillgodose oss informanternas berättelser (Bryman 2011).

Intervjuerna bokades in efter informanternas egna önskemål och utfördes i

frivårdens egna lokaler i Malmö. Vid intervjutillfällena vistades vi i de besöksrum som frivården använder sig av i mötet med klienterna. Under intervjuerna var en av oss aktiv som intervjuare medan den andra satt med som åhörare, dock delaktig i intervjun till viss del. Eftersom vi använde oss av en semistrukturerad

intervjumetod kunde vi båda fylla ut och komplettera då ytterligare frågor uppstod som inte var förbestämda (Bryman 2011). Intervjutiden var utsatt till en timme, vilket innebar att informanterna hade gott om tid att besvara våra frågor.

Intervjuerna spelades in för att fullt fokus skulle tillägnas informanterna och för att ingen information skulle gå förlorad i tolkningsprocessen.

5.4 Bearbetning och analys

I direkt anslutning till intervjuerna så transkriberades materialet ordagrant. I transkriberingsprocessen togs ingen hänsyn till den icke-verbala

kommunikationen, till exempel skrev vi inte ut pauser, tonlägen och tvekanden. Under intervjuerna gjordes inga anteckningar för att kunna vara närvarande och empatiskt lyssnande. En av orsakerna till att vi valde att transkribera intervjuerna direkt efter själva intervjutillfället var att vi ville ha möjlighet att kunna berika transkriberingen med eventuella intryck vi fått och som låg nära i minnet. Materialet analyserades och kodades sedan var för sig. Kodningen genomfördes genom att det transkriberade materialet flera gånger lästes igenom, anteckningar gjorde i marginalerna för att sammanfatta materialet. Efter att vi kodat och analyserat individuellt gjorde vi en jämförelse av våra resultat samt diskuterade varandras resultat, en så kallad forskartriangulering. Detta görs för att bredda analysen och maximera chanserna att få med det mest väsentliga under varje tema. Vi ville även undvika antaganden vilka skulle kunna påverka resultatet (Bryman 2011).

Utifrån vår gemensamma analys grupperades materialet i åtta teman;

bakgrund, frivårdens arbete, informantens upplevelse av klienter med ADHD, klientens upplevelse av ADHD, medicinering/självmedicinering, diagnostisering

samt risk- och skydd/KASAM. 5.5 Litteratursökning

Genom att använda oss av relevant litteratur samt forskning som berört vår uppsats syfte har vi sökt och samlat och gått igenom relevant data för vår uppsats. Vi har sedan gjort en selektering för att endast använda det som är relevant utifrån vårt syfte och våra frågeställningar samt för att kunna beskriva gällande

kunskapsläge och våra teoretiska utgångspunkter.

Vi har framför allt sökt litteratur om våra valda teorier och om ämnet på

bibliotekspersonal. Vi har då använt oss av huvudsakligen svenska sökord som; ADHD, kriminalitet, kriminalvård, frivård, återfallsprevention, risk- och

skyddsfaktorer, missbruk, stigma, KASAM och behandlarens roll. Vi har även sökt bakgrundsfakta på samma sökord på internet via Google. Vi har då tagit del av betydelsefull information om studier som har gjorts av bland annat

Kriminalvården, Socialstyrelsen och Brottsförebyggande rådet. 5.6 Etiska överväganden

Då våra informanter kan komma att lämna känslig information om sina klienter så kan det uppstå etiska dilemman vilket gör att det är viktigt att arbeta utifrån en god forskningsetik. Vi har ett ansvar gentemot våra informanter, men också mot andra berörda som indirekt kan påverkas av forskningsresultaten (Vetenskapsrådet 2017). Det finns några grundläggande principer som man bör ta hänsyn till i sitt arbete nämligen informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman 2011).

Inför varje intervju så har vi skickat ett utförligt informationsbrev som beskriver studiens syfte och hur vi kommer att gå tillväga för att samla information till vår uppsats, samt hur intervjuerna kommer att struktureras. Informationskravet innebär att forskarens skyldighet att informera om om studiens syfte och att deltagandet är frivilligt (Bryman 2011).

I det informationsbrev som vi skickade ut till våra informanter var vi tydliga med att de skulle läsa igenom informationsbrevet för att se om det var någon del av tillvägagångssättet som inte kändes bra eller om de lämnar sitt samtycke för den planeringen som var gjord. Ljudupptagning kan upplevas som obehagligt för en del personer och därför informerade vi om detta i informationsbrevet samt dubbelkollade precis innan intervjun att det fortfarande var ok att vi spelade in intervjun. Det inspelade materialet användes för att transkribera intervjuerna som sedan skulle analyseras. De inspelade intervjuerna raderades när detta var färdigt.

Samtyckeskravet handlar om att informanterna själva har rätt att lämna sitt

samtycke för att delta i undersökningen eller inte (Bryman 2011).

Vi har varit tydliga med att informera om att uppgifterna kommer att behandlas konfidentiellt och endast kommer att hanteras av oss och vår handledare på Malmö universitet. Vi informerade också att informanten kommer att avidentifieras och att vi kommer använda oss av figurerade namn på den

slutgiltiga presentationen av materialet. Enligt konfidentialitetskravet så ska alla uppgifter om informanterna behandlas med stor konfidentialitet och inte vara tillgängligt för oberörda (Bryman 2011).

Slutligen meddelades informanterna att materialet inte skall användas till något annat än forskningsändamålet, i enlighet med nyttjandekravet (Bryman 2011). Informationen som vi får under intervjuerna kommer endast att användas i

forskningssyfte till vår C-uppsats och det material som vi kommer få fram får inte användas i kommersiellt syfte (Vetenskapsrådet 2017).

6. RESULTAT OCH ANALYS

I detta kapitel presenteras materialet från intervjuerna samt den analys som gjorts utifrån studiens teoretiska utgångspunkter. Utifrån våra frågeställningar

presenteras resultatet samt analys. Först beskrivs frivårdens arbete med risk- och skyddsfaktorer. Därefter presenteras de utmaningar som informanterna beskriver som återkommande, vilka är medicinering/självmedicinering/missbruk samt stigmatisering. Under respektive kapitel har vi ett stycke som specifikt beskriver behandlarens roll i arbetet.

6.1 Frivårdens arbete med risk- och skyddsfaktorer

Nedan följer en beskrivning av informanternas erfarenheter kring risk- och skyddsfaktorer samt hur man inom frivården arbetar med dessa faktorer för att stötta klienten i förändringsarbetet.

6.1.1 Riskfaktorer

Frivårdsinspektörernas erfarenheter och förkunskaper

Då informanterna intervjuas kring begreppet riskfaktorer undersöks det om de upplever att det finns återkommande faktorer i deras klienters uppväxt och bakgrund som kan ha haft en negativ påverkan. De berättar bland annat om uppväxtmiljön, föräldrarnas betydelse och klienternas beteende kopplade till ADHD-symtom. Socialstyrelsen (2014a) tar i sin studie upp att hemmiljön kan vara en avgörande risk- eller skyddsfaktor för ett barn. Om barnet dessutom har ADHD finns ett ännu större behov av en trygg hemmiljö där föräldrarna har en god förmåga att möta barnets behov och förutsättningar. En av informanterna tar upp problemet med att många av deras klienter har vuxit upp i hem där de inte har upplevt en lugn och trygg hemmiljö, och där kriminalitet och missbruk har varit en del av deras liv redan som barn;

”Ja, alltså uppväxten, många av våra klienter har ju föräldrar som också är kriminella. Det är inte helt ovanligt. Eller att dem har ett missbruk eller nåt sånt, föräldrarna då.” Evelina

För barn som har ADHD är det särskilt viktigt med tydlighet och struktur (Socialstyrelsen 2014a). En informant pratar om problematiken med att ADHD också kan vara en genetiskt nedärvd funktionsnedsättning och att det i dessa familjer då kan innebära en större utmaning med att skapa en struktur i vardagen;

”Men ADHD tänker jag är också genetiskt. Det är många som har det, där föräldrarna har det och då blir det ju inte bättre precis. För jag menar att om man har ADHD behöver man själv mycket struktur och det får man kanske inte om föräldrarna också har det.” Evelina

Ytterligare riskfaktorer som alla våra informanter tar upp är deras klienters personlighetsdrag, ofta kopplat till de specifika symtom som ADHD brukar innebära. Symtomen som brukar beskrivas för personer med ADHD är framför allt impulsivitet, överaktivitet, oräddhet samt svårigheter att koncentrera sig och att hålla fokus (Andershed & Andershed 2005). Dessa egenskaper ställer ofta till det för klienterna som har en tendens att agera impulsivt utan att tänka på

”Generellt för klienter med ADHD är ju att många är väldigt impulsiva och kicksökande. De behöver den här kicken och äventyret, så beskriver många det i alla fall. Får dom inte kicken inom kriminalitet, så behöver dom den genom något annat.” Anna

En annan informant tar upp problemet med att deras klienter som har ADHD har väldigt svårt för att planera och strukturera upp sina vardagssysslor och att det innebär ytterligare en utmaning för dessa personer när de ska försöka få ordning på sina liv;

”Det handlar ju mycket om ansträngning, det är kanske inte ADHD-personers bästa förmåga. Om det inte är något de brinner för, då kan de kanske vara väldigt ihärdiga och ha hög uthållighet. Men det är just det här livet vi lever, det ställer rätt mycket krav. Du ska vara flexibel, du ska välja och du ska planera din del. Alltså det kan ju vara kaotiskt för vissa av dem här ju.” Stefan

Vidare beskriver flera av våra informanter att många av deras klienter generellt har en ganska stökig skolgång bakom sig, vilket också kan innebära en riskfaktor för barn och ungdomar. En tredjedel av alla ungdomar i skolåldern som har ADHD, har även beteendestörningen – uppförandestörning. Ungdomar som har en kombination av ADHD och uppförandestörning har lättare för att ta till med ett aggressivt och normbrytande beteende och dessa ungdomar löper också en större risk för fortsatta problem när de blir äldre (Brown 2016). En av våra informanter berättar;

”Man kan ju se att många har haft problem i skolan. Många som beskriver att jag var väldigt bråkig i skolan och kunde inte sitta stilla och hamnade i många

konflikter och där man kan misstänka att det kanske har varit en uppförandestörning. ”Anna

Socialstyrelsen (2010) skriver om den ökade risken för kriminalitet hos ungdomar med ADHD och beteendestörning och där en bristande skolgång kan bidra

ytterligare till den ökade risken. För de ungdomar som hoppar av skolan och/eller kommer in på kriminella banor, löper en större risk för att någon gång bli placerad på institution. Detta tar en av våra informanter upp som en av de starkaste

riskfaktorerna;

”När vi jobbar med riskfaktorer så finns det ju en som blinkar starkast och det är om du någon gång har varit institutionaliserad. Har du varit på grund av egna problem eller på grund av familjeproblem placerad på institution så är det den absolut starkaste riskfaktorn. Likaväl sen när du kommer upp i ålder, att har du suttit i fängelse så är det en stor riskfaktor.” Kristoffer

Behandlarrollen

Frivårdsinspektörerna tillfrågas hur de förhåller sig och arbetar med olika

riskfaktorer för att kunna ge klienten ett så bra stöd som möjligt. De berättar då att frivården arbetar efter principerna risk, behov och mottaglighet (RBM) och varje kontakt med en ny klient inleds med en sådan utredning och bedömning. Klienten får börja med att fylla i ett frågeformulär för att frivården ska kunna göra en riskbedömning. Detta görs för att avgöra vilken typ av behandling och insats som

passar bäst för klienten. I en sådan bedömning räknas bland annat ADHD som en riskfaktor (Lundholm 2013). En av våra informanter berättar om vilka faktorer som man väger in i klientens riskbedömning;

”Vi har ju fyra olika faktorer när vi pratar risk. Det är ju historiken, det är umgänget, det är personligheten, alltså antisocial personlighet och det är

attityder, tankar och värderingar. Det är de fyra sakerna som man pratar om som risker.” Evelina

Baserat på resultaten av riskbedömningen bestäms sedan hur ofta klienten ska komma på samtal med sin handläggare;

”Så fort man kommer till kriminalvården får man ett frågeformulär med 72 frågor är det väl. Tillsammans med det tittar man på deras historik, vad de begått för slags brott tidigare, hur mycket brott, hur ung man är när man begått det första brottet osv. Så får man fram en riskbedömning, risk för återfall i brott, och då hamnar man på låg, medel eller hög och beroende på det så kommer man olika ofta till oss. Då är det dem här handläggarsamtalen som man har antingen varje vecka, varannan eller var tredje vecka”. Johannes

Efter en risk-, behov- och mottaglighetsbedömning inleds samtalskontakten med klienten. Samtalen kommer att fortgå kontinuerligt under ett helt övervakningsår. Här berättar informanterna om att det är viktigt att vara tydlig med att förklara vad samtalen går ut på och vilka förväntningar som både frivårdsinspektören och klienten kan ha. Genom att tydliggöra strukturen på arbetet så att klienten upplever det som begripligt, hanterbart och meningsfullt kan det bidra till klientens känsla av KASAM (Antonovsky 2005).

”Inledningsvis brukar jag alltid ha ett klargörande av roller. Ett möte där jag berättar vad jag förväntar mig av klienten och vad de kan förvänta sig av mig. Och sedan spegla tillbaka att vad kan jag förvänta mig av dig under det här övervakningsåret. Där säger jag också att har man en diagnos eller någonting som jag kan ta hänsyn till så självklart ska dom berätta det.” Louise

De flesta av informanterna menar att det är bra för dem att känna till om klienten har en ADHD-diagnos. En sådan diagnos kan påverka klientens behov och förutsättningar, och det kan också innebära att frivårdsinspektören behöver anpassa sitt arbete ytterligare;

”När man har träffat klienten en viss tid så börjar man inse vad som funkar och vad som inte funkar och det är där det krävs en bra risk, behov och

mottaglighetsbedömning från början. Att man är medveten om att det är den här problematiken som finns och därför måste vi anpassa oss till det.” Kristoffer

Under samtalen med klienterna så pratar de mycket riskerna kring attityder och värderingar. Klientens attityder om sig själv, om sina handlingar och om att omgivningen kan vara en stor riskfaktor och därför är det en betydelsefull del att arbeta med under samtalen;

”Vi pratar mycket om vad man har för attityder och värderingar. Det är klart att om man är i kriminalitet och har dem tankarna och rättfärdigar det man gör så är det klart att det är en riskfaktor.” Anna

En riskfaktor för dessa klienter kan vara just deras val av umgängeskrets. Känslan av en gemenskap är viktig och kan innebära något väldigt positivt för klienten. Men om klienten väljer att söka sig till en grupptillhörighet med kriminella kopplingar kan det öka risken för att klienten själv faller tillbaka till gamla vanor (Andershed & Andershed 2005). Att få klienterna att reflektera kring sina

attityder, värderingar och val i livet är en viktig del av frivårdsinspektörernas arbete. Klienten behöver jobba på att ändra sitt tankesätt för att kunna bryta negativa beteendemönster;

”En del säger ju det att jag ställer alltid upp för mina vänner. Jaha, och varför gör du det? Får det dig att må bra? Gör det så att du fungerar bättre i samhället? Nej, kanske inte och då får man träna på att säga nej. Att lära sig att jag måste stå upp för mig själv för jag vill inte detta längre.” Louise

En utmaning som flera av informanterna tar upp i deras arbete är svårigheterna med att de inte träffar sina klienter så ofta och att klientens kontakt med frivården är väldigt begränsad. Klienterna kan få mycket stöd hos frivården, men eftersom större delen av tiden spenderas ute i samhället, så finns det många klienter som kan ha svårt att hantera den tiden och vissa är i behov av mer stöd och struktur.

“Högriskklienter träffar jag en gång i veckan en timme, men de behöver ju ofta mycket mer stöd och hjälp. Och många har ju insatser, både via psykiatrin eller via behandlingshem, men för dem som har ADHD så är det ju ofta inte bara där bekymret ligger, utan det är ofta mycket annat runt omkring.” Louise

En av informanterna talar om vikten av att skapa en god förutsättning för att klienten skall komma till mötena, då det ses som en riskfaktor att klienterna inte dyker upp och därmed inte kan tillgodogöra sig den stöttning som frivården erbjuder.

“Ja men det tänker jag själv om man hade kommit hit, om man bara ska känna sig nedtryckt, det hade inte hjälp mig framåt, det tror jag inte. Man vill ju känna nånstans att det finns en mening att komma hit. För först är det ju så att det är ju tvång va, men då är det ju mitt jobb att göra det meningsfullt. För jag har sagt att jag tycker inte om att spela teater, jag vill inte bara sitta här, jag vill att det skall kännas meningsfullt. Det är ju därför jag jobbar här, jag jobbar inte med teater eller så brukar jag säga, och det brukar dom förstå, att jag vill också ha det bra på mitt jobb. Ja annars tycker inte jag det är kul, nej.” Stefan

Eftersom många klienter med ADHD har svårt för att strukturera och planera sin tid (Socialstyrelsen 2014a), så kan det innebära en stor utmaning för dessa klienter när de inte längre har en struktur i sin vardag som många upplever att de hade under sin tid på anstalt. En av informanterna berättar;

“Många tror jag trivs ganska bra på anstalt, för att där har dom lätt att fungera. Medans när de kommer ut här, nä men då kommer dom inte, sedan blir det övervakningsnämnden, det blir bara en massa strul. Men det blir så, det är jättesvårt att liksom sköta rutinerna “. Johannes

Att kunna hjälpa klienterna med struktur är ofta en betydelsefull del i samtalen och något som de flesta av klienterna med ADHD är i behov av (Brar 2011).

Informanterna berättar om hur de försöker anpassa sitt arbete för att hjälpa dessa klienter genom att till exempel skicka påminnelse-sms inför deras samtal, stötta i kontakten med andra myndigheter och att hjälpa klienten att organisera olika arbetsuppgifter;

“Det kan vara den här rastlösheten och oförmågan att få saker och ting gjorda. Att man inte har samma tur att bocka av att nu har jag detta och nu har jag gjort detta. Och där kan jag vara mer följsam och följa upp att ja, förra veckan så pratade vi om att du skulle ta den här kontakten – hur har det gått?” Stefan

Samtliga informanter pratar om att det är viktigt att se till vilken problematik som klienten har och inte så mycket just till diagnosen. Samtidigt så innebär diagnosen ofta andra förutsättningar än för dem som inte har ADHD. En informant tar upp riskerna med att inte kunna möta dessa klienter med en förförståelse för

diagnosen. Genom att ha orimliga förväntningar och krav kan det eventuellt bygga upp känslan av ett misslyckande hos klienten (Brar 2011). Han säger;

“Vi kan inte möta dem med förväntningar som kan ställas på ordnade människor. Att hantera motgångar, att stå i kö och vänta, att acceptera att man först måste ta ansvar för vissa krav och ta ansvar för det. Uthållighet, koncentration och

vidmakthållande, som dom aldrig har kunnat lyckats med. Så det ställs en massa krav på dem som de inte kan uppfylla.“ Kristoffer

Vidare berättar han om att frivården idag inte har någon särskild handlingsplan för klienter med ADHD, trots att det är en är väldigt överrepresenterad klientgrupp inom kriminalvården;

”Det har gjorts många studier på ADHD, dyslexi och andra typer av

neuropsykiatriska problem inom kriminalvården och dom slår ju väldigt högt. Det är en större andel av våra klienter som har sådan problematik jämfört med

allmänheten där ute. Men trots det finns det ingen utarbetad handlingsplan på frivården i alla fall hur man ska jobba med den klientgruppen utan det är i princip samma verktyg som man riktar mot alla.” Kristoffer

Analys av riskfaktorer

Frivårdsinspektörerna har en tydlig struktur för sina klienter, alla startar med att fylla i samma frågeformulär. Utifrån detta görs bedömningen av risk för återfall samt hur mottaglig klienten verkar vara för behandling. Får man reda på att en klient har en diagnos kan frivårdsinspektören själv göra anpassningar för att underlätta förändringsarbetet. Det finns dock inga organisatoriska riktlinjer att följa som är specifika för klienter med ADHD.

Genom att tydliggöra syftet med mötet och rollerna, att prata om mål och förväntningar så kan det bidra till en ökad känsla av sammanhang för klienten. Om klienten upplever en begriplighet och meningsfullhet med samtalen, så finns det bättre förutsättningar för ett lyckat förändringsarbete (Antonovsky 2005). Informanterna beskriver även att det är viktigt att de inte går in i en roll utan att de är sig själv i mötet med klienten. Utifrån Carl Rogers (2003) teori kring

behandlarens roll är det en viktig aspekt att behandlaren visar sina äkta känslor och inte spelar en roll.