Innehållsförteckning
1 INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ... 1
1.1Syfte och frågeställningar ... 3
2 HVB-HEMMET - BAKGRUND ... 4 3 TIDIGARE FORSKNING ... 5 4 TEORI ... 8 4.1 Socialkonstruktivism ... 8 4.2 Kön istället för genus ... 9 4.3 Doing Gender ... 10 4.4 Maskuliniteter ... 12 4.5 Teorikritik ... 13 5 METOD ... 15 5.1 Flexibel design ... 15 5.2 Urval ... 15 5.3 Intervjuer ... 16 5.4 Analys ... 18 5.5 Forskarrollen ... 18
5.6 Anonymitet och etik ... 19
5.7 Källkritik ... 20
5.8 Generaliserbarhet ... 20
6 RESULTAT OCH ANALYS ... 21
6.1 Definitioner av maskulinitet ... 22
6.2 Den hegemoniska maskuliniteten ... 23
6.2.1 Den mjuka mannen ... 24
6.2.2 Den relationsskapande mannen ... 26
6.2.3 Den pålitliga mannen ... 27
6.2.4 Den starka mannen ... 28
6.2.5 Den gränssättande mannen ... 29
6.2.5.1 Fysisk gränssättning... 32
6.2.6 Den raka och ärliga mannen ... 33
6.2.7 Sammanfattning – den hegemoniska maskuliniteten ... 34
6.3 Den underordnade maskuliniteten ... 34
6.3.1 Den sexistiske mannen ... 34
6.3.2 Den invandrade mannen ... 36
6.3.3 Den homosexuelle mannen ... 37
6.3.4 Den aggressive mannen ... 39
6.3.5 Sammanfattning – den underordnade maskuliniteten ... 40
7 SLUTDISKUSSION ... 41
REFERENSER ... 45
1 INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Socialarbetaren har sig själv som verktyg.
Ovanstående representerar ett vanligt sätt att se på det sociala arbetet. Istället för hammare eller dator som redskap, har socialarbetaren till största delen sig själv som verktyg i det arbete som utförs. Vem är då socialarbetaren och vilka värderingar och föreställningar lutar hon eller han sig på? Att granska socialarbetarens själv, verktyget, blir ett sätt att granska det sociala arbetet. Detta är något vi ämnar göra i denna uppsats. En del av socialarbetarens själv utgörs av dennes könstillhörighet och de förväntningar och möjligheter som följer med denna. Vi kommer i denna uppsats att fokusera just på kön och på socialarbetarens tankar kring specifikt maskulinitet genom att kritiskt granska synen på maskulinitet bland personalen på ett behandlingshem för tonårskillar med psykosocial problematik.
Socialt arbete har en dimension av normaliseringsgörande. Det blir i ljuset av detta centralt att ifrågasätta och problematisera vad detta normala är och vem som har makt att definiera detta. Kerstin Hamreby (2004) menar att normalitet definieras utifrån avvikelse, genom att definiera vad som är avvikande skapas också det normala. Vi applicerar detta samband till att gälla även för hur den normale mannen konstrueras. Föreställningar om det omanliga formar föreställningar om vad som är manligt, det vill säga det acceptabla och eftersträvansvärda beteendet och sättet att vara man på. Hamreby (a a) menar att dessa föreställningar skapar påstådda objektiva sanningar, sanningar som det ur ett kritiskt perspektiv blir av största vikt att belysa och problematisera för att vidare kunna ifrågasätta dem och sätta igång en dekonstruktion av de samma. Socialarbetaren är i allra högsta grad en aktör i skapandet av normalitet och avvikelse i samhället. Även om socialarbetare ofta utmålar sig själva som maktlösa och inte anser sig besitta den makt de behöver för att kunna hjälpa sina klienter i den utsträckning de skulle vilja, går det inte att blunda för de stora möjligheterna att utöva makt som de trots allt förfogar över (Järvinen, 2002) genom att till exempel kontrollera resurser, agera förebilder och genom att göra bedömningar av sina klienter. Som behandlare är det angeläget att vara medveten om den påverkan man har på sina klienter och då också på vilket sätt detta görs. Uppenbarligen använder behandlaren på ett behandlingshem självet i högre grad än många andra sociala professioner, exempelvis socialsekreteraren, eftersom denne lever med klienterna och ofta jobbar med dem i långa pass utan pauser och tid för reflektion, vilket grumlar gränsen mellan den professionella och privata självbilden.
Att synliggöra och ifrågasätta sina egna utgångspunkter och föreställningar blir i ljuset av detta en nödvändighet, bland annat i frågor som rör kön. Detta ifrågasättande kan möjliggöra en kvalitetssäkring av det dagliga behandlingsarbetet samt ökade möjligheter till att de behandlade killarna får mer en individanpassad behandling. Hur personalen ser på maskulinitet kan påverka definitionen av vad en kompetent behandlare är och återspeglas i behandlingen av killarna på så sätt att personalen kan värdera killarnas beteende utifrån denna föreställning om den normala maskuliniteten. Utifrån kunskap om dessa föreställningar får även personalen en möjlighet att utveckla sina kompetenser
som behandlare. En föreställning om vad som är en ”kompetent” behandlare och denna ”kompetens” koppling till kön kan fungera begränsande för personalen då den kan skapa en färdigbestämd mall i vilken det är vikigt att passa in för att uppfattas som en god medarbetare och en god man.
Enligt Socialstyrelsen (2010) senaste statistik från den första november 2009, var sammanlagt 16 300 barn och unga i Sverige i en pågående heldygnsinsats, alltså vård med placering med samtycke enligt SoL1 eller med tvång via LVU2 samt omedelbart omhändertagande enligt LVU. Dessa insatser görs både som en följd av den unges eget beteende och/eller utifrån brister i omsorgen hos dennes omsorgspersoner. Några av dessa placeringar görs på så kallade Hem för vård och boende3 (HVB). En placering på ett sådant hem är ett stort ingrepp i någons liv, framförallt hos den placerade unge men säkerligen också hos dennes anhöriga. Samtidigt är placeringar av ungdomar en oerhörd ekonomisk kostnad för kommunerna och därav också för skattebetalarna. Med dessa utgångspunkter blir det en självklarhet att stor vikt måste läggas på kvalitén på behandlingen för att göra den så framgångsrik som möjligt. Ett sätt att säkerställa denna kvalitet är bland annat att forska kring frågor som berör området. En sådan fråga är att granska vården utifrån ett könsperspektiv vilket innebär att kön framhålls som en viktigt variabel i människors liv. Många av de värderingar och föreställningar som människor, och därav också socialarbetare, har om sig själva och andra bygger på uppfattningar om kön. Maktstrukturen som bygger på kön är ständigt närvarande i samhället och således även i det sociala arbetet.
Genom den forskning kring barn och unga i behandling som gjorts utifrån ett könsperspektiv har det kunnat konstateras att arbetet på behandlingshem ofta är organiserat utifrån en manlig norm, en norm som sällan blir belyst eller ifrågasatt (Hilte & Cleazon, 2005). Att synliggöra denna manliga norm och studera den utifrån ett könsperspektiv blir därför av vikt för att kunna hitta nya mönster och förklaringsmodeller (Hamreby, 2004). Utan denna variabel blir vi blinda för maskulinitetens inverkan i behandlingssammanhanget. Genom att belysa den manliga normen, hur en man ska vara, blir det också möjligt att identifiera eventuella underordnade maskuliniteter och sätt att vara man på. Precis som feminismen har belyst hierarkin mellan män och kvinnor, patriarkatet, vill vi även framhäva hierarkin mellan män, mellan maskuliniteter.
Den forskning som gjorts kring barn och unga i behandling har oftast utgått från vuxnas perspektiv på placeringen och behandlingen. Fokus har då dock oftast legat på vuxnas perspektiv på ungdomarna och inte på dem själva som behandlare, socialsekreterare eller liknande. Forskning har visat hur det är de vuxna som har tolkningsföreträde i behandlingssituationen och är de som har möjlighet att bedöma vad som är en lyckad behandling eller ej för den unge. Förställningar om vad som är en bra pojke blir således avgörande för hur denna pojkes eventuella problem bedöms (Hamreby, 2004). Att undersöka utifrån vilka föreställningar som dessa bedömningar görs anser vi därför vara av stor vikt. Forskning gör även tydliga kopplingar mellan kön och kriminalitet. Kön är den i särklass starkaste variabeln för kriminalitet enligt statistiken som visar att ca 80
1 Socialtjänstlag (2001:453) 2
Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52)
3 Hem för vård och boende (HVB) är en behandlingsform inom socialtjänsten som bedrivs
procent av alla brott begås av män (BRÅ, 2010-12-21). Utifrån det faktum att många killar blivit placerade och ingår i behandling just på grund av ett kriminellt beteende blir det av yttersta vikt, även ur ett samhällsperspektiv, att identifiera synen på maskulinitet bland personalen och att ifrågasätta den. Hur maskulinitet definieras, värderas och premieras av personalen kommer att få effekter för hur killarna fungerar i samhället efter att placeringen är slut och på deras möjligheter att bryta ett negativt beteende.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka synen på maskulinitet bland den manliga behandlingspersonalen på ett HVB-hem som riktar sig mot tonårspojkar med psykosocial problematik så som bland annat missbruk och kriminalitet. Vi vill undersöka hur den hierarkiska ordningen mellan maskuliniteter ser ut genom att utforska vilken typ av hegemonisk maskulinitet respektive underordnad maskulinitet4 som råder bland behandlarna på boendet. Detta gör vi utifrån deras personliga föreställningar om maskulinitet samt utifrån vilka egenskaper och kunskaper som premieras som behandlare.
Frågeställningar
1. Hur ser behandlarnas föreställningar om maskulinitet ut?
a, Hur ser den hegemoniska maskuliniteten ut bland behandlarna? b, Hur ser den underordnade maskuliniteten ut bland behandlarna?
2 HVB-HEMMET - BAKGRUND
5Vi har valt att göra vår empiriska studie på är ett behandlingshem för killar mellan 13 och 20 år med psykosocial problematik. Problemen består i svåra hemförhållanden, missbruk och/eller kriminalitet. Boendet bedrevs fram till 1990-talet som ett familjehem6, men är nu ett HVB-hem. Det är beläget på landet en bit utanför en liten ort i södra Sverige. Killarna kan placeras där antingen med samtycke via ett beslut med stöd av SoL 6 kap 1§ eller med tvång enligt LVU 3§. Placeringarna sker direkt via socialtjänsten eller via något utredningshem.
Vid tillfället då våra intervjuer genomfördes bodde det fem killar på boendet, men det finns tillstånd för att ta emot sju stycken. Utöver platserna på boendet finns det även två platser på ett satellitboende i anslutning till det ursprungliga boendet. Där bor de killar som visat att de klarar av många av de vardagliga rutiner som behandlingen syftar till att lära ut, och som är redo att ta ett steg till ett framtida eget boende. Behandlingens slutgiltiga steg är de två platser i träningslägenheter som boendet förfogar över inne i den närliggande orten där killarna tillåts vara ännu mer självständiga. Det är inte meningen att samtliga av de intagna killarna ska genomgå alla de tre stegen. Vilka delar som är aktuella är beroende av vad målet med behandlingen är, hur lång placeringen är samt hur den fortgår.
På boendet arbetar sju behandlingsassistenter, varav två är kvinnor och fem är män. Utöver detta utgörs personalstyrkan av en föreståndare (kvinna), en ägare/behandlare (man), en köksansvarig (kvinna) samt en vaktmästare (man). Sammantaget blir det sju män och fyra kvinnor. Behandlingsassistenterna har olika utbildningsbakgrunder, allt från undersköterske- till beteendevetarutbildning, och olika mycket erfarenhet av socialt arbete i stort och behandlingsarbete i synnerhet. Flertalet av behandlingsassistenterna har genomfört internutbildningar genom åren. Föreståndaren har en socionomexamen. Behandlingen på boendet är miljöterapeutisk. Detta innebär att fokus för behandlingen ligger på att bygga upp strukturer för killarnas vardag och en struktur kring sociala relationer. Det miljöterapeutiska arbetssättet är ett förhållningssätt snarare än en renodlad metod och fungerar som en slags plattform för behandlingsverksamheten där olika mer specifika metoder utgör de konkreta verktygen, däribland RePulse och Vägvalet (kriminalitet som livsstil). Varje placerad kille har två kontaktpersoner i personalgruppen med vilka han har regelbundna behandlingssamtal. Målet med behandlingen är att killarna ska kunna ta med sig de strukturer de tillgodogjort sig inne på boendet ut i livet och på så sätt få en fungerande vardag. Det handlar om allt från att klara av att sköta sin egen hygien och att laga mat till att komma iväg till skolan eller arbetet på morgonen och att ha en meningsfull fritid. Det miljöterapeutiska arbetet speglas även i den fysiska miljön på boendet. Huset är inrett som ett ”vanligt” hem med vardagsrum, kök och sovrum, allt för att kunna arbeta med strukturer i vardagen. Killarna har egna rum men gemensam toalett och dusch. Det finns tillgång till inomhuspool, biljardbord och andra mer vardagliga aktiviteter så som TV och TV-spel.
5
Informationen i detta kapitel bygger på den intervju vi genomförde med boendets föreståndare.
6 Ett familjehem är ett enskilt hem som tar emot barn och vuxna för vård, fostran eller omvårdnad
3 TIDIGARE FORSKNING
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning som gjorts inom det område vi valt att undersöka. Genomgången kommer att koncentreras kring den forskning vi funnit som gränsar till vårt genom att den behandlar samma övergripande område. Detta innebär att vi kommer titta närmre på den forskning som tidigare gjorts om kön och behandling.
Helena Johansson (2006) menar att problematisering av socialt arbete utifrån kön är ett växande forskningsfält. När det gäller frågor som rör behandling för barn och unga har en del forskning gjorts utifrån ett könsperspektiv. Denna forskning har berört frågor inom hela processen och spänner mellan studier av allt från omhändertagande av den unge till bedömning av utförda insatser. Vi kommer här göra en kort sammanfattande genomgång av denna forskning för att placera in vår egen studie i ett forskningsmässigt sammanhang.7
Astrid Schlytter (1999) har i sin rapport Kön och juridik i socialt arbete visat på hur kön spelar en stor roll redan vid det läge då beslut om omhändertagande enligt LVU § 3 fattas och att flickor och pojkar i detta skede bedöms på olika sätt. Utifrån sin genomgång av samtliga LVU-domar från 1994 kan hon konstatera att flickor och pojkar ofta omhändertas på olika grunder. Pojkar tillåts ha ett större handlingsutrymme än flickor och deras problem är ofta längre komna innan beslut om omhändertagande görs. Samtidigt omhändertas flickor ofta utifrån rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende trots att deras aktuella problematik inte finns med i lagens förarbeten. Schlytter menar även att lagen är utformad utifrån en föreställning om ett manligt och utåtagerande beteende och att flickors sätt att uttrycka en problematisk situation, exempelvis genom självskadebeteende, därigenom inte omfattas av lagen.
Mats Hilte och Ingrid Cleazon (2005) har i sin rapport Flickor och pojkar på institution undersökt hur föreställningar om manligt och kvinnligt påverkar organiseringen av behandlingsarbetet och behandlarnas uppfattningar och beskrivningar av ungdomarnas problem och behov. Deras forskning visar på att behandlarna får olika roller och uppgifter på arbetsplatsen beroende på om de är män eller kvinnor. Medan kvinnorna ses som känslomässiga och omhändertagande ses männen som upprätthållare av ordningen på institutionen och som förnuftiga. Det arbete som har ett känslomässigt innehåll, i betydelsen att trösta, faller ofta på kvinnorna i personalen medan den konkreta gränssättningen oftast faller på männen. Uppdelningen av arbetsuppgifter ordnas inte bara utifrån kön utan även utifrån sexualitet och utifrån en föreställning om den heterosexuella normen. Detta visar sig exempelvis genom att den manliga personalen håller en viss distans till de intagna flickorna för att inte riskera att anklagas för sexuella närmande och att den kvinnliga personalen får ansvar för att följa med flickorna när de ska köpa kläder och underkläder.
Hitle och Cleazon (a a) framhåller även hur personalens föreställningar om kön påverkar deras syn på de flickor och pojkar som de behandlar. Genomgående beskrivs pojkarna som raka och okomplicerade medan flickorna ses som dess
motsats, manipulativa och intriganta. Det beskrivs som svårare att arbeta med flickor än med pojkar, något som Hilte och Cleazon förklarar med att det manliga ses som norm och det kvinnliga som avvikande. De har i sina intervjuer mött människor som arbetar med behandling av välvilja men de såg samtidigt att det fanns en brist på reflektion över de förställningar om kön som ligger till grund för deras arbete. Hilte och Cleazon (a a) menar att det genom deras forskning blir tydligt att behandlingsarbetet styrs av en manlig norm som ses som så självklar att den inte ifrågasätts. I en sådan kontext blir det kvinnliga avvikande och annorlunda. De drar slutsatsen att arbetet på de studerade institutionerna, i ljuset av detta, fungerar upprätthållande av ett traditionellt sätt att se på manligt och kvinnligt.
Helena Johansson (2006) har i sin avhandling Brist på manliga förebilder bland annat studerat manlig personal inom tre olika verksamheter som arbetar med behandling av killar med likande problematik som vår utvalda målgrupp. Hon har undersökt synen på maskulinitet genom att studera hur de manliga behandlarna ser på killarna och på behandlingen som utförs. Hon identifierar två former av maskulinitet, den starka och den känslosamma, där hon anser att den starka och mer traditionella formen av maskulinitet har övertaget. Johansson menar att sättet som behandlarna talar om maskulinitet, och om hur denna bör se ut, också avslöjar mycket om hur personalen faktiskt arbetar med sin målgrupp. Även om killarna inte nödvändigtvis tar denna form av maskulinitet till sig är det ändå till denna de måste förhålla sig. Detta visar sig i de krav som ställs både på behandlarna och på killarna. Hos personalen lyfts det fram att egen erfarenhet av likande problematik är viktig för att kunna agera som en god förebild och att formell utbildning som behandlare inte är avgörande. Johansson finner att mycket fokus läggs på tanken att återinföra det som killarna fattats i sin familj vilket oftast varit en fadersgestalt. Behandlarna får då som klar uppgift att agera förebilder för killarna och visa på hur en man ska vara. En annan viktig kompetens anses vara fysisk styrka då arbetet kräver mycket fysisk ansträngning i samband med de läger grupperna åker på.
Leili Laanemets och Arne Kristiansen (2008) har i Kön och behandling inom tvångsvård bland annat undersökt betydelsen av kön i frågan om personalsammansättning på behandlingshem. Ur studien framkom det att det för avdelningsföreståndarna var viktigt med en jämn könsfördelning inom personalgruppen utifrån tanken om att män och kvinnor kompletterade varandra. Laanemets och Kristiansen gör gällande att en ojämn könsfördelning i personalgruppen kan påverka personalens utrymme att gestalta kön. I en grupp med många män, både bland personalen och bland klienterna, kan den enskilda kvinnan lätt bli en representant för sitt kön och tilldelas, eller anta, en feminin roll. Detta kan i förlängningen innebära att den komplementära synen på kön förstärks. Deras undersökning visar också att stämningen på avdelningen blev olika beroende på könssammansättningen i personalgruppen, att den hårdnade med fler män och mjuknade med fler kvinnor. I behandlingsarbetet användes manlig och kvinnlig personal för olika saker, för att skapa olika stämningar på avdelningen. Kvinnlig personal kunde användas för att lugna ner stämningen på avdelningen medan män användes för att upprätthålla säkerheten på avdelningen utifrån att de med sin fysiska styrka skulle kunna förebygga och ingripa vid våldsamma situationer (a a).
På de studerade behandlingsavdelningarna kunde Laanemets och Kristiansen (a a) inte se några omedelbara skillnader mellan vad kvinnor respektive män gjorde när det kom till konkreta arbetsuppgifter. Däremot kunde de se uppdelningar i vem som tog på sig huvudansvaret för vissa specifika uppgifter. Medan männen utförde de flesta fysiska aktiviteterna och var först på plats vid larm och hotfulla situationer, var det kvinnorna som gjorde det mesta av dokumentationen och planeringen.
Undersökningen visar vidare på att den kvinnliga personalen anses behöva jobba hårdare än den manliga för att uppnå respekt och auktoritet på avdelningarna. För att klara av arbetet som kvinna var hon tvungen att vara en kvinna med pondus och som klarar tuffa tag. Generellt för behandlarna ansågs det som viktigt att vara trygg i sig själv och att kunna sätt upp tydliga gränser. Den kvinnliga personalen framhöll vikten av ett gemensamt förhållningssätt inom personalgruppen i en högre grad än vad den manliga gjorde (a a).
Laanemets och Kristiansen (a a) menar att föreställningar om kön kan begränsa personalens möjligheter att utveckla sina kompetenser. De menar att du som anställd formas utifrån de föreställningar som finns på dig och de förväntningar det innebär vilket ger dig en viss position och status. För männen i undersökning rörde sig detta ofta om deras fysiska styrka och dess koppling till säkerhet. Författarna menar att denna föreställning om den fysiska styrkans betydelse kan hindra män från att utveckla andra kompetenser.
4 TEORI
Vi presenterar här de teorier på vilka vi bygger vårt syfte, frågeställningar och analysen av vårt insamlade material. Vi syftar till att ifrågasätta kön, och maskulinitet specifikt, och utgår ifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv då vi ser dessa begrepp som konstruerade av människan och föränderliga i tid och rum. Vi ställer således oss inte frågan om kön och maskulinitet konstrueras bland den manliga personalen på boendet. Det är snarare en utgångspunkt i uppsatsen. Vårt fokus ligger istället på att undersöka hur denna eller dessa konstruktioner ser ut och att i förlängningen diskutera vilka eventuella konsekvenser detta kan få. Vi inleder därför detta kapitel med en genomgång av vårt socialkonstruktivistiska utgångsläge. Vi presenterar sedan vår genusteoretiska utgångspunkt utifrån en diskussion kring begreppen kön och genus, samt en genomgång av teorin doing gender. Den teori som till största del kommer utgöra vårt analysverktyg hittar vi i R. W Connells maskulinitetsteori vilken även kommer att presenteras i detta kapitel. Kapitlet avslutas med en genomgång av en del av den kritik som riktats mot den samma.
4.1 Socialkonstruktivism
Socialkonstruktivismen omfattar i sig en rad olika teorier som delar ett antal gemensamma grundantaganden. Ett av dessa antaganden är den kritiska hållningen gentemot tron på den objektiva och opåverkbara sanningen. Socialkonstruktivismen företräder istället ett ifrågasättande perspektiv där kunskap ses som något som skapas i relationer mellan människor och därav är föränderligt och dynamiskt. På så sätt blir vår förståelse av välden både kulturellt och historiskt bestämd (Andersson, 2003).
Donileen R. Loseke (2003) menar att vi skapar världen bland annat genom det sätt vi pratar om den. Vilka ord vi använder för att beskriva den blir därför ofta avgörande för hur vi ser på ett visst fenomen och därigenom också vårt agerande. Enligt Loseke använder vi människor kategoriseringar för att förstå världen. Redan i barndomen lär vi oss att dela in objekt och tankar i olika kategorier som vuxen/barn och man/kvinna. Dessa kategorier är inte givna av sig själva utan är konstruerade av människan och betydelsen av dem lika så. Detta innebär att det inte måste finnas två motsatta kategorier i det maskulina och det feminina och att dessa inte heller behöver betyda det de gör för oss idag. Begreppet man säger i sig självt ingenting förrän vi ger det mening, förrän vi konstruerar mannen. De kategoriseringar vi gör av världen och den betydelse vi lägger i dem påverkar sedan vårt sätt att se på världen och därav också vårt beteende. Sahlin (2002) menar att denna konstruktion av kunskap gäller både det som vi anser vara sant och det som vi misstror, både sanning och osanning är således socialt konstruerade.
Den sociala konstruktionen skapar också föreställningar om vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, exempelvis vad som är en normal man respektive en onormal man. När det normala får statusen som naturligt blir det även svårt att se hur dessa föreställningar är skapade av människan, något som fungerar säkerhetsställande av dess fortlevnad genom att de ses som självklara och därav också svåra att ifrågasätta och dekonstruera. (Järvinen, 2002).
Socialkonstruktivism kan delas upp i strikt och vulgär konstruktivism. De konstruktivistiska perspektiv som positionerar sig på en skala däremellan kallas kontextuell konstruktivism. Den strikta konstruktivismen siktar på att undvika alla förgivettaganden och fokuserar på hur konstruktioner definieras och är definierade. Det görs ingen koppling till det vi kallar verkligheten. Den vulgära konstruktivismen å andra sidan problematiserar inte konstruktioner eller konstruerandet av dem, utan ser konstruktioner som en typ av fördomar som döljer en sann kärna som endast vetenskapen kan finna. Den kontextuella konstruktivismen förhåller sig till de båda som en slags medelväg där konstruktioner ifrågasätts, men i en kontext av sanningar vilka forskaren är medveten om och har goda argument för (Sahlin, 2002).
Denna pragmatiska hållning blir vår utgångspunkt. Vi finner det omöjligt att belysa konstruktionen maskulinitet, och konstruktioner överhuvudtaget, utan att kunna ta vissa begrepp och fenomen för givna. Vi menar att det är svårt sätta något i blickfånget om vi också ska problematisera och ifrågasätta alla sociala konstruktioner som kommer i vår väg på resan dit. Vi tänker att människan skapar mönster, men att när de väl är skapade befäster de sig själva. De blir en självklarhet som inte ifrågasätts tills människan uppmärksammar dem, problematiserar dem och möjliggör en förändring.
4.2 Kön istället för genus
”Man föds inte till kvinna, man blir det.” Så förklarar Simone De Beauvoir (1995, s 162) den sociala och kulturella aspekten av kön i den feministiska klassikern Det andra könet. Detta fokus innebar att den tidiga genusforskningen gjorde skillnad på begreppen kön och genus. I denna begreppsliga uppdelning ses kön som det biologiska uttrycket för män och kvinnor och genus som det socialt konstruerade könet, alltså det maskulina och det feminina. Genus utgör på så sätt kulturella tolkningar av det biologiska könet. Detta sätt att göra en uppdelning mellan det biologiska och det konstruerade bidrog till att relationen mellan könen och synen på dessa kunde börja undersökas och ifrågasättas (Gothlin, 1999).
Den senare genusforskningen ställer sig dock ofta frågande till om det går att klart separera det biologiska könet från det sociala genuset och om kön och genus alltid sammanfaller. Denna uppdelning har kritiserats för att den förutsätter två biologiskt klart åtskiljbara kön som ligger till grund för ens genustillhörighet (a a). Uppdelningen mellan ett manskön och ett kvinnokön är dock nödvändigtvis ingen av naturen given uppdelning, utan kan snarare ses som en konstruktion av verkligheten. Candace West och Don H. Zimmerman (1987) menar att denna uppdelning är ett resultat av social praktik. Det finns samhällen där det anses finnas mer än två kön och där ”cross-gender” erkänns som en könstillhörighet. Eva Gothlin (1999) visar även på att det funnits samhällen där tre eller fler genus erkänts och där ens könsorgan inte varit avgörande för ens genustillhörighet. Frågan blir då om det går att separera naturen från kulturen, alltså kön från genus, eller att säga att de förutsätter varandra. Snarare visar detta på att både det biologiska könet och det sociala könet, genus, blir till och upprätthålls genom sociala konstruktioner och handlingar. Kön är inte enbart en biologisk variabel utan innehåller aspekter som hur vi ser på kroppen, sexualitet och identitet. Att göra en distinktion mellan kön och genus blir därigenom missvisande då det framhåller det biologiska könet som statiskt och opåverkat av sociala sammanhang (a a).
Det är dock svårt att påstå att kroppens funktioner skulle vara helt igenom konstruerade. Enligt Connell (2008) kan kroppen inte enbart ses som en symbol, utan kan även tillskrivas viktiga funktioner så som att exempelvis föda barn och att menstruera. Hon håller dock med om att kroppar formas av sociala processer och det skapas förställningar kring kroppsliga fenomen så som sex, arbete och död. Däremot upphör inte kroppen att vara kropp i och med dessa processer. Vi kommer vidare i uppsatsen att använda oss av begreppet kön både när vi beskriver det så kallade biologiska könet och det sociala könet. Detta gör vi dels för att inte skapa en föreställning av att det går att se genus som konstruerat och kön som statiskt och dels för att göra det så tydligt för läsaren som möjligt genom att använda ett och samma begrepp. Vid de tillfällen då vi refererar till teoretiker som använder begreppet genus kommer vi att byta ut detta mot begreppet kön för att behålla en konsekvent begreppsanvändning. För att kunna föra ett, för läsaren, begripligt resonemang kommer vi dock att referera till de två könskategorierna man och kvinna då denna uppdelning av kön är den dominerande föreställningen i vårt samhälle.
Begreppen maskulint och feminint får också stort utrymme i vår uppsats. För oss är dessa ord synonyma med begreppen manligt och kvinnligt och representerar de förställningar och faktiska praktiker och handlingar som den tvåkönade världsbilden är uppdelad i. Då vår huvudteori, Connells maskulinitetsteori, bygger på begreppen maskulinitet och femininitet kommer vi genomgående att använda oss av dessa.
4.3 Doing Gender
I föregående avsnitt diskuterade vi begreppen kön och genus, med utgångspunkt i den sociala konstruktionen av de båda. Följande avsnitt kommer att fokusera på just de sociala processer i vilken människor skapar kön utifrån en genomgång av teorin doing gender, på svenska könsgörande. Andemeningen i denna teori är alltså att kön är ett verb, något vi gör, inte är.
Pionjärerna inom doing gender teorin är Candace West och Don H. Zimmerman som 1987 publicerade artikeln Doing gender. Denna artikel har varit utgångspunkten i många av de diskussioner, både teoretiska och empiriska, som förts kring ämnet. De menar att kön inte är en rad karaktäristiska eller en roll utan snarare en form av social praktik som ger sken av att vara naturlig. Kön både skapar och skapas av social praktik i mänsklig interaktion och genom att studera kön blir de fenomen som praktiken gjort osynliga synliga.
Att göra kön innebär att skillnad görs mellan män och kvinnor. Skillnaderna är alltså inte biologiska eller givna, utan skapade i social interaktion. Dessa skillnader fungerar sedan som ett slags bevis för att de skulle vara naturliga. West och Zimmerman (a a) hänvisar till Erving Goffman för att visa hur synen på dessa skillnader får praktiska konsekvenser och hur dessa i sin tur hjälper till att befästa dem. Goffman menar att en av dessa konsekvenser är åtskillnaden på toaletter för kvinnor och män. Skillnader och åtskillnader skapas mellan könen och de skilda behov män och kvinnor påstås ha utifrån dessa. Det skapas skillnader som inte bygger på någon naturlig grund mellan män och kvinnor eftersom det är samma sak som vi gör, hur vi gör när vi kissar är konstruerat, inte något naturgivet. Dessa
skillnader skapar dock i förlängning föreställningen om att det skulle vara naturliga, att det är nödvändigt att vi separerar män och kvinnor då de sägs ha olika behov. Den hierarkiska sociala ordning vi har idag, med mäns överordning och kvinnors underordning, hittar sin legitimitet i föreställningen om att skillnaderna mellan könen skulle vara naturliga. Så länge vi tror att ordningen har skapas utifrån naturliga förutsättningar och att vi som handlande människor inte kan påverka den, legitimeras också dess fortlevnad (a a).
Enligt West och Zimmerman (a a) producerar och reproducerar den sociala konstruktionen av kön gränser kring könskategorierna. Dessa kategorier legitimerar i sin tur vilka val, beteenden och gränser människan måste hålla sig inom i sin könskategori för att inte ses som avvikande och bli ifrågasatt. Att göra kön innebär dock inte bara att forma sig efter de normativa föreställningarna kring maskulinitet eller femininitet. Även det beteende som avviker från det normala är ett sätt att göra kön. West och Zimmerman menar alltså att det är omöjligt att inte göra kön, oavsett om någon följer normen för hur en man respektive en kvinna bör vara eller om man avviker från dessa föreställningar. Så länge vi delar in människor i könskategorier kommer vi att göra kön.
West och Zimmerman (a a) menar att kön skapas i motsatsförhållande, genom att veta vad man inte är. Även Connell (2008) framhåller vikten som motsatsförhållanden spelar för identitetskapande och för den hierarkiska struktur som följer konstruktionen. På samma sätt som det manliga är beroende av det kvinnliga för att kunna vara, är det heterosexuella beroende av det homosexuella för att veta vad det är. Genom denna dualism kan identiteter skapas utifrån föreställningen om vad man inte är. Som man blir det tydligt hur han inte ska vara genom att titta på en kvinna och i henne se ett sätt han inte ska vara på. På samma sätt kan en heterosexuell person titta på en homosexuell och få ledtrådar om hur hon eller han ska vara på ”rätt” sätt.
Vilka är då dessa motsatser? Att definiera exakt vad som är maskulint respektive feminint är svårt, men det går att hitta en rad generella beskrivningar utifrån egenskaper. Det är angeläget att i detta läge påpeka att dessa beskrivningar inte är någon allrådande beskrivning av maskulinitet och femininitet då kategorierna inte representerar något fast och statiskt utan är föränderliga och beroende av tid och rum för dess utformande. Snarare presenterar vi här en generaliserad bild utifrån dagens konstruerade västerländska kontext. Till det maskulina kopplas egenskaper så som hård, dominerande, tävlingsinriktad, tuff, självsäker, aggressiv, envis, tystlåten, rationell, analytisk, promiskuös, torr, opersonlig, objektiv, handlingsorienterad, kontrollerad, oberoende, självsäker, bestämd, matematisk och naturvetenskaplig. Detta står i stark kontrast till det feminina som definieras utifrån egenskaperna vacker, mjuk, mottaglig, omvårdande, lättpåverkad, pratsam, känslosam, intuitiv, sexuellt lojal, empatisk, känsloorienterad, beroende, samarbetande, accepterande, passiv och lojal (Connell, 2008, Connell, 2003, Eriksson, 2000).
Vi kommer i följande avsnitt att titta närmre på just maskulinitet och på Connells teori kring maskulinteter som erbjuder en bredare förståelse av det samma.
4.4 Maskuliniteter
I föregående avsnitt diskuterade vi de processer inom vilka kön görs. Den sista delen av vår teoretiska genomgång kommer att fokusera på skapandet av maskulinitet och dess konsekvenser. Denna genomgång kommer till största del utgå ifrån R. W Connells maskulinitetsteori.
Länge bestod genusforskningen av studiet av två skilda kategorier, den kvinnliga och den manliga och av relationen dem emellan ordnat i en makthierarki, patriarkatet. Detta statiska och kontrasterande sätt att studera kön på har mött kritik och inneburit förändringar i forskningen. Kritiken har i mångt och mycket handlat om att kvinnor och män har studerats utifrån tanken att de varit åtskilda, men i sig homogena, grupper. Hänsyn har inte tagits till hur andra faktorer än kön, till exempel klass och etnicitet, påverkar människors möjlighet, skyldigheter och position. Kritiken av genusforskningen och synen på maskulinitet kom bland annat från de män som inte passade in i den gängse framställningen av vad en man var, till exempel utifrån etnicitet och sexualitet (Nilsson, 1999). Att i forskning kring maskulinitet börja tänka i pluralform är ett sätt att erkänna ett bredare spektrum.
Connell (2008) hävdar att kön inte endast konstrueras i förhållande till de två könen man och kvinna. En människa lever parallellt under en rad andra kategoriseringar, så som klass, etnicitet, religiös tillhörighet och ålder. Connell menar att kön ständigt interagerar med dessa andra positioner och att ens maskulinitet och femininitet skapas i förhållande till ens position i andra relationer. Detta gör det möjligt att se variationer även inom kategorierna, det vill säga variationer av maskulinitet och femininitet.
Att erkänna att det finns mer än en form av maskulinitet är första steget, att se deras inbördes relation är det andra. Connell (a a) menar nämligen att det inte räcker med att se skillnader mellan olika former av maskulinitet. Till dessa skillnader måste även en nivå av deras inbördes relationer diskuteras. Genom dessa relationer skapas hierarkier som fungerar uteslutande och innefattande. Connell menar att det finns en hierarkisk ordning mellan maskuliniteterna där till exempel sexuell läggning, klass- och etnicitetstillhörighet är avgörande variabler för var på skalan en maskulinitet ligger. Även om mannen är överordnad kvinnan i den rådande könsmaktsordningen, finns det alltså även en hierarkisk ordning mellan männen och olika former av maskulinitet, en ordning för vilken Connell har skapat en tredelad modell. Hon är dock noga med att redogöra för att det inte rör sig om tre olika karaktärsdrag hos män utan snarare om könsrelationerna de befinner sig i. Det är först genom den empiriska studien som begreppet kan fyllas med mening och det går att förstår hur den aktuella maskulinitetsordningen ser ut. Den hegemoniska8 maskuliniteten, den maskuliniteten som står högst i hierarkin, representerar det ideala sättet att vara man på vid ett givet tillfälle och vid en given tidpunkt, alltså normen för hur en man ska vara. Den hegemoniska maskuliniteten är inte någon fast karaktärstyp som alltid och överallt ser likadan ut. Den sägs inte visa hur män är, utan snarare bör vara, och är den form utifrån vilken andra maskuliniteter och femininiteter värderas. Denna form av
8 Connell definierar begreppet hegemoni som ”den kulturella dynamik som gör att en grupp kan
hävda och upprätthålla en ledande position i samhällslivet” (2008 s 115). Begreppet hämtar hon
från Antonio Gramscis som presenterat det i samband med en analys av klassrelationer. Hegemonin upprätthåller sin makt genom att andra ansluter sig till dennas ideologi.
maskulinitet befinner sig överst i den hierarkiska könsordningen och är enligt Connell det sätt på vilket patriarkatet, mäns överordning kvinnorna, legitimeras. De som innefattas av den hegemoniska maskuliniteten innehar en dominansposition i förhållande till andra former av maskulinitet i relationer män emellan. Connell menar dock att de inte nödvändigtvis samtidigt är de personer med mest makt över samhällets institutioner. De framstår snarare som ett ideal och något som få män helt förkroppsligar och kan till och med vara så abstrakta som en karaktär i en film (a a).
Även om den hegemoniska maskuliniteten företräder en idealbild av hur en man ska vara, är det, som vi tidigare nämnt, få män som i verkligheten kan ses som representanter för denna sortens maskulinitet. Även män som inte ingår i den hegemoniska maskuliniteten kan dock dra nytta av den patriarkala könsordningen genom den delaktiga maskuliniteten, till vilken Connell menar att majoriteten av alla män tillhör. Dessa män har ett komplicerat förhållande till den hegemoniska maskuliniteten. De kan nämligen dra fördel av den makt som upprätthålls genom hegemonin och patriarkatet, utan att själva utsättas för de risker som kan hänga samman med att vara huvudrepresentanter för det samma. Genom denna delaktighet fortsätter genusordningen och det maskulina och feminina att reproduceras (a a).
Den tredje och sista formen av maskulinitet, den underordnade maskuliniteten, representerar de sätt att vara man på som inte ses som legitima i den rådande könsordningen. Detta rör sig i vårt västerländska sammanhang bland annat om underordningen av homosexuella män som genom en rad olika processer och företeelser, så som diskriminerande lagstiftning och våld, underordnas den heterosexuella mannen. Även andra former av maskulinitet kan inordnas som underordnad. Det handlar då om en maskulinitet som inte fungerar som den hegemoniska, som har en annan klass- eller etnisk tillhörighet än den hegemoniska eller till exempel en maskulinitet som innehåller aspekter av femininitet och symboliseras av benämningar så som fegis (a a). Även här blir behovet av ett motsatsförhållande för att kunna skapa maskulinitet tydligt.
Vår uppsats kommer inte i särskilt hög grad att fokusera på hur den hegemoniska maskuliniteten upprätthåller den manliga dominansen över kvinnan genom patriarkatet på det sätt som Connell gör i sin teori. Vårt fokus ligger istället på vilka konsekvenser dessa normerande förhållningssätt kan få för både behandlare och klienter inom verksamheten.
4.5 Teorikritik
De teorier vi använder oss av i denna uppsats står inte oemotsagda. Vi kommer här att presentera en liten del av den kritik som riktats mot Connells maskulinitetsteori som vi anser vara relevant i detta läge.
Connells maskulinitetsteori erbjöd ett bredare sätt att se på kön och hierarkier än tidigare då fokus legat på en maskulinitet och en femininitet. Hon har dock kritiserats för att inte vara bred nog i sin uppdelning i tre former av maskulinitet. Tomas Johansson (2000) vill till exempel utöka Connells modell med ytterligare två former av manlighet, den oppositionella och den nostalgiska för att täcka in ytterligare delar av maskulinitet som han anser att Connell missat. Den oppositionella maskuliniteten menar han representeras av en man som intar en
kritisk ställning gentemot den hegemoniska maskuliniteten medan den nostalgiska maskuliniteten kännetecknar en man som längtar tillbaka till en tid av en slags urmanlighet och där ens identitet som man inte medförde någon reflektion.
Ytterligare en viktig fråga för vår studie är om Connells teori om hegemonisk maskulinitet kan överflyttas från en australiensisk kontext, utifrån vilken hon utgår, till en svensk utan att detta medför problem med dess tillämpning. Vidare kan också frågan om det verkligen bara finns en form av hegemoni ställas (Gunnarsson & Andersson, 2003).
Vi utgår ifrån att den hegemoniska maskuliniteten ser olika ut i olika delar av världen och i olika kontexter. Då vi letar efter den hegemoniska och den underordnade maskuliniteten så som de ser ut på boendet är vi inte beroende av de beskrivningar Connell gör av den rådande hegemoniska maskuliniteten så som hon ser den. Visst använder vi den som referensram, bland annat därför att vi kan känna igen oss i den och därför att tidigare forskning visat att den är giltig på olika platser på jorden och inom olika områden. Vi är dock inte beroende av att göra samma fynd som dessa forskare och att hitta samma form av hegemonisk respektive underordnad maskulinitet som dem.
5 METOD
I detta kapitel kommer vi att redovisa och diskutera våra val av ansats vad gäller metod, datainsamlingsinstrument och studieobjekt. Vidare kommer vi redovisa hur vi har analyserat vårt insamlade material samt de etiska aspekterna vi har brottats med under studiens gång. Under rubriken forskarrollen kommer vi att kritiskt granska våra egna förförståelser och antagande och dess påverkan på vår studie.
5.1 Flexibel design
Colin Robson (2002) namnger ansatserna i forskningsmetodik flexibel design respektive fixerad design, flexible och fixed design, där den första är synonym med kvalitativ metod och den andra med kvantitativ. Han menar att de välanvända begreppen kvalitativ och kvantitativ är begränsande och missvisande då en kvalitativ undersökningsansats kan inbegripa kvantitativ datainsamling och en kvantitativ kan inbegripa kvalitativ data. Konstruktivismens kärna består i att ifrågasätta det vi tar för givet och tron på det objektiva. Vikten läggs istället vid det subjektiva och på det sätt som människor tillsammans konstruerar ”verkligheten” (a a). Det blir då irrelevant att studera och ta reda på saker om världen bara genom att skrapa på ytan. Med den här utgångspunkten blev den flexibla designen som plattform för vår studie och djupintervjun som primärt datainsamlingsinstrument självklara val för oss.
Flexibel design, såsom namnet indikerar, möjliggör flexibilitet kring i stort sett alla moment i en forskningsstudie, något som kan anses vara metodens styrka. Bearbetning och revidering av frågeställningar, teoretisk ansats och till och med val av datainsamlingsinstrument under hela studiens gång är sådant som inom den flexibla designen inte bara är tillåtet utan däremot starkt rekommenderas. Detta är en stor skillnad gentemot fixerad design där dessa moment måste bibehålla sin ursprungliga version när väl datainsamlingsfasen börjat, annars faller studien. (a a) Vi har under datainsamlingen kontinuerligt granskat främst våra frågeställningar, men också vårt teoretiska kapitel. Under studiens gång har vi gjort några ändringar i hur vi formulerat våra frågeställningar och i hur djupt och brett vi valt att gå in i teorin när vi märkt att det insamlade datans djup och komplexitet inte har motsvarat frågeställningarnas och tvärtom.
Den kunskap som den flexibla designen bäst lämpar sig för, som nämnts ovan, är den kvalitativa. Denna kunskap är av mer djupgående art och besvarar frågor av typen hur och varför och tar fasta på det subjektiva och söker återge individers livsvärld (Robson, 2002, Kvale, 1997) på det sätt vi gör när vi i denna uppsats ämnar ta reda på hur den hegemoniska och den underordnad maskuliniteten ser ut bland behandlarna på ett behandlingshem för unga killar.
5.2 Urval
Vi kom ganska snabbt fram till att vi ville studera ett eller ett par behandlingshem, alltså att göra en fallstudie. Robson (2002) förklarar fallstudien som en studie där ett eller några få ”fall” är i fokus och där blickfånget ligger på ”fallet” i sig. Valet kändes naturligt utifrån den kvalitativa kunskapen vi söker då våra
frågeställningar riktar sig mot en djupare kunskap, konstruktionen maskulinitet. Då vi vill förstå hur behandlare på ett behandlingshem ser på maskulinitet måste vi göra detta utifrån deras sociala kontext, behandlingshemmet, det vill säga vi behöver förstå individerna samt ha en inblick i deras miljö för att förstå hur de ser på maskuliniteter och hur dessa ordnas i en hierarki.
Via register på HVB-guidens (2010-10-28) respektive Statens Institutionsstyrelses (2010-10-28) hemsida valde vi ut några, utifrån målgrupp, passande HVB-hem och institutioner att kontakta. Detta innebar att vi koncentrerade vår sökning till hem för tonårskillar med kriminalitet och missbruk som en del av deras problematik. Målgruppen valde vi med utgångspunkt i att vi ser denna problembild och åldersgrupp som intressant utifrån ett maskulinitetsperspektiv då denna problematik ofta sammankopplas med just män. Samtidigt tyckte vi att det var intressant att studera ett hem för unga personer då dessa är mitt uppe i skapandet av sin egen identitet på ett annat sätt än vad äldre personer är. För att utöka våra chanser till positiv respons skickade vi en skriftlig presentation av vår uppsatsidé. Efter ett par negativa svar, fångade vi till slut ett intresse hos ett av behandlingshemmen och vi beslöt att avgränsa vår fallstudie till ett behandlingshem. Detta berodde på frekvensen informanter, personer villiga att delta i intervjuer, vilket kommer att diskuteras närmre nedan. De HVB-hem vi hade kontaktat är relativt små sett till antalet platser och anställda. Vi hade därför hållit sinnet öppet för att studera mer än ett hem, flera fall, som en säkerhet om det skulle uppstå problem med att få tillräckligt många informanter från ett och samma hem. Urvalet har, utöver frågeställningarna samt ekonomiska och tidsmässiga aspekter, således också grundat sig på tillgång.
När det kommer till urvalet av informanter på behandlingshemmet, har det baserats på kön. Vi har valt att bara intervjua manliga behandlare. Detta kan te sig problematiskt ur två synvinklar. Dels utifrån att vi inte kan utesluta kvinnors medverkan i konstruktionen av maskulinitet då vi alla är med och konstruerar ”verkligheten”, inte bara oss själva utan även andra. Den som av omvärlden definieras som man och ser sig själv som man kan dock anses vara en ställföreträdare för maskulinitet och därav mer intressant i en studie som denna. Om utrymme ur en tidsmässig synvinkel hade funnits hade vi dock gärna valt att även intervjua de kvinnliga behandlingsassistenterna för att kunna redovisa ett djupare och bredare resultat. Det andra problemet är att vi inte kan veta att vi har intervjuat män, även om vi har bett föreståndaren om att få intervjua män, och informanterna enligt våra referensramar har sett ut som män. Vi hävdar dock att vikten inte ligger i vilket kön våra intervjupersoner tillhör biologiskt, det är få som får se det, utan snarare i hur de definierar och konstruerar sig själv.
5.3 Intervjuer
Intervjun var ett självklart val av datainsamlingsmetod kopplat till vårt syfte. Vi uppfattar intervjuförfarandet vara det mest lämpliga, men också det mest ärliga tillvägagångssättet att inhämta kunskap om föreställningar, livsvärldar, som är vårt syfte. Den erbjuder direkt tillgång till frågan varför och vad som ligger bakom den mänskliga handlingen (Robson, 2002). En fördel intervjun har som metod, hävdar Steinar Kvale (1997), är dess flexibilitet i själva datainsamlingsstunden. Den gör det möjligt att ställa följdfrågor vilket underlättar att få fram underliggande motiv, och lämnar också utrymme för klargöranden, både för intervjuare och för informant, så att missförstånd kan elimineras. Det är
viktigt att intervjuaren förstår innebörden av vad informanten har sagt, vilket inte alltid behöver vara så tydligt. Ett sätt att göra detta är genom att presentera sin tolkning för intervjupersonen (a a) något vi gjorde kontinuerligt under intervjuerna. På den negativa sidan är intervjumetoden tidskrävande. En hel del tid måste läggas åt det metodologiska för- och efterarbetet, som skapandet av kontakter och tidsbokning, få tillstånd, utformandet av frågeguide, transkribering9 och analys (Robson, 2002).
För att kunna få svar på våra frågeställningar, använde vi oss av vad Kvale (2009) kallar begreppsintervju, vilken syftar till att få fram tankar och föreställningar kring ett begrepp, vilket i vårt fall är begreppet maskulinitet. Vi valde en semistrukturerad intervjuform vilket innebär att vi ställde frågor med öppna svarsmöjligheter till informanter. Vi ansåg att mer rättframma och direkta frågor om maskulinitet skulle vara mest fruktbara för vårt syfte. Vi ville få igång en öppen diskussion kring maskulinitet också med avsikten att intervjun skulle sätta igång, om det inte fanns innan, ett reflexivt tänkande hos behandlarna kring maskulinitet. Vi har ibland ställt ledande frågor under intervjun, vilket har varit en medveten strategi. Kvale (a a) gör gällande att ledande frågor är ett ypperligt sätt att pröva tillförlitligheten i intervjusvaren, det minskar risken för missförstånd då en oklar och ”bred” fråga lättare kan misstolkas.
Vid semistrukturerade intervjuer görs frågorna i förväg. De är nyckelfrågor kring teman som ska tas upp och ger en viss flexibilitet då intervjuaren har möjlighet att omformulera och ändra ordningen på frågorna och till och med att lägga till eller ta bort frågor under intervjuns gång utifrån intervjusituation och informant (Robson, 2002). Vi strukturerade våra frågor i en frågeguide (bilaga 1) genom att tematisera utifrån våra frågeställningar (a a). Vi rangordnade temana i frågeguiden så att det viktigaste temat kom först och det minst viktiga sist, detta för att vara säkra på att vi skulle hinna ta upp de viktigaste frågorna under intervjun. Den första intervjun vi utförde analyserade vi direkt efteråt för att dra lärdom av denna och på så sätt förbättra vår frågeguide och intervjuteknik. Vi var båda med under samtliga intervjuer som spelades in på en elektronisk diktafon. En av oss ledde intervjun, medan den andre hade som huvuduppgift att föra anteckningar. Om det inträffar problem med inspelning är det viktigt att ha anteckningar som en backup (a a), en situation som vi lyckligtvis inte hamnade i. Ett annat skäl var perspektivet på vår problemformulering. Då våra frågeställningar lätt kan upplevas vara laddade med politisk korrekthet tänkte vi att det blir en mer avslappnad intervjusituation, och därmed lättare för informanten att våga gå ifrån de ”rätta” svaren, med en intervjuare än med två.
Vi har gjort sex djupintervjuer med lika många informanter. En av informanterna, Lars, har jobbat som behandlingsassistent fram till för cirka ett år sedan då han blev ensam ägare av verksamheten och sedan dess nästan helt lämnat de behandlande uppgifterna för de administrativa. En annan av informanterna, Anders, är biträdande föreståndare och arbetar både med behandling och med administration. Resterande fyra informanter är behandlingsassistenter på heltid. För att få en inblick i miljön, som är viktigt i fallstudien, har vi gjort intervjuerna på plats på behandlingshemmet. Vi har även genomfört det Kvale (2009) kallar en
faktaintervju med boendets föreståndare koncentrerad kring frågor om verksamhetens mål, strategier och metoder.
5.4 Analys
För att kunna analysera den information vi fått fram under våra intervjuer har vi utgått från Kvales (1997) uppdelning av analysfasen; strukturering, klarläggning och själva analysarbetet. Strukturering innebär oftast någon form av utskrift vilket vi gjort genom att vi har transkriberat alla sex intervjuer. Nästa steg är klarläggningen där empirin görs mer tydlig och innefattar bortsållning av oväsentligheter, upprepningar och så vidare vilket vi gjorde parallellt under transkriberingsarbetet. Det slutliga analysarbetet har skett utifrån ett matrisförfarande. Vi har i detta arbete utgått ifrån den ansats som Robson (2002) kallar template approach där intervjumaterial bearbetas genom att det delas in i kategorier. Våra kategorier utgick ifrån vissa utvalda frågor i vår frågeguide och gjordes på basis av var vi fick mest kött på benen för att kunna besvara våra frågeställningar. För att strukturera dessa kategorier med respektive intervjupersons svar satte vi samman dessa i en matris för att på så sätt hitta trådar, samband och mönster i materialet, något Robson (a a) menar är ett effektivt sätt att åskådliggöra ens resultat.
5.5 Forskarrollen
Den flexibla designen är subjektiv menar dess kritiker. Med detta menas att forskaren i en sådan typ av studie präglar studien, inte bara riktning utan också resultat. Kvale (1997) argumenterar mot detta och hävdar att objektivitet faktiskt kan uppnås, åtminstone utifrån den synen på objektivitet som samhällsvetenskapen har, det vill säga att det objektiva är det intersubjektiva10. För att uppnå denna ”intersubjektiva objektivitet” måste undersökningen i möjligaste mån frigöras från bias. Vad gäller bias, är det tre aspekter som forskaren bör tänka på enligt Robson (2002). Reactivity - hur den yttre karaktäristikan hos forskaren kan påverka intervjusituationen. Respondent bias - hur studiedeltagaren själv kan påverka genom att vara hämmad, undanhålla information eller exempelvis ge de ”rätta” svaren för att vara till lags. Researcher bias - hur forskaren påverkar genom sina antaganden och sina förutfattade meningar och hur detta i sin tur påverkar urval, intervjufrågor, hur och vad som analyseras av det insamlade datat och så vidare. Att vi som forskare påverkar resultatet i vår studie på en mängd olika sätt är för oss en självklarhet, vi har dock vidtagit en rad åtgärder för att i viss mån minska denna påverkan.
Viss yttre karaktäristika går att påverka, så som utsmyckningar, medan annat såsom ålder och etnicitet är relativt konstanta. Vi har försökt att neutralisera vår framtoning i möjligaste mån utifrån dessa premisser: vi har klätt oss neutralt, vi har försökt att vara neutrala i vårt kroppsspråk under intervjusituationerna och inte visa våra värderingar i informanternas utsagor. Respondent bias har vi försökt att tackla genom att, som diskuterades ovan under avsnittet om intervjuer, bestämma en huvudintervjuare, be om tydliggöranden och presentera våra tolkningar av våra informanters svar samt att vi har ställt raka och direkta frågor.
10 Ett psykologiskt begrepp som vill belysa det som skapas i det mellanmänskliga samspelet.
Intersubjektivitet är produkten av det som sker när individer lever sig in i varandras livsvärldar och delar dessa och kontinuerligt under samspelets gång reviderar eller skapar nya förståelse- och förklaringsramar, ny mening och nya definitioner (Stern, 2004).
Slutligen kvarstår problemet med hur vi kan undanröja researcher bias, forskarens påverkan. Det kan vi inte. Och det är heller inte meningen eftersom den flexibla designen syftar till den intersubjektiva kunskapen och som Robson (a a) säger: ”The research participants are viewed as helping to construct the ’reality’ with the researchers.” (s 27) För att skapa trovärdighet kan vi istället arbeta för att göra studien så genomskinlig som möjligt. Vi har lagt mycket tid på att fundera kring våra egna förförståelser, vem vi är och hur kan detta påverka resultatet. Vi kan inte ställa oss utanför våra egna föreställningar och antaganden, men vi kan under studiens gång vara reflexiva och problematisera dem. Genom att vara tydlig i hur vi har tänkt och tyckt och hur vi har kommit fram till våra resultat har vi sökt göra studien just genomskinlig. Att världen bör tolkas utifrån ett socialkonstruktivistiskt synsätt, och att kön är en viktig aspekt när det gäller att avslöja maktförhållanden och hierarkier, är våra huvudsakliga teoretiska perspektiv som vi har tydliggjort i teorikapitlet. Vidare har vi när vi har läst och analyserat våra intervjuer försökt ställa oss vid sidan om genom att hela tiden ifrågasätta våra egna analyser och tolkningar.
5.6 Anonymitet och etik
I all forskning är det viktigt att som forskare föra en etisk diskussion kring sin studie. Vår studie har genomlysts utifrån ett etiskt perspektiv på två sätt. För det första har vi från Malmö högskolas etiska kommitté fått ett godkännande att göra den här studien11. Vidare har vi när vi planerat och fullgjort vår studie utgått ifrån Vetenskapsrådets (ISBN:91-7307-008-4) etiska riktlinjer för att få stöd i hur vi skulle förhålla oss till vårt studieobjekt, behandlingshemmet, samt våra informanter. Enligt dessa riktiglinjer finns det två etiska krav till vilka forskaren måste förhålla sig, forskningskravet och individskyddskravet. Forskningskravet innebär att forskning är viktig och nödvändig, det är oetiskt att inte forska. Individskyddskravet syftar till att skydda individen från fysiska eller psykiska skador från forskningen. Uppenbarligen är det bara individskyddskravet vi har varit tvungna att ta i beaktning, eftersom forskningskravet redan är uppfyllt, vi har ju beslutat att vi vill göra en studie.
Individskyddskravet innefattar enligt Vetenskapsrådet fyra krav. Informationskravet trycker på att studiedeltagarna ska informeras. De ska informeras om studiens syfte samt om de tre andra kraven forskaren har på sig för att skydda den enskilde: konfidentialitetskravet - att deras utsaga samt personuppgifter kommer att behandlas konfidentiellt, samtyckeskravet - att studiedeltagandet är frivilligt och ska godkännas och samtyckas av den enskilde och sist men inte minst nyttjandekravet – att uppgifterna inte kommer att användas i annat syfte än i forskningssyfte. Vi har informerat våra informanter om de just nämnda bitarna först skriftligen genom ett presentationsbrev. Vid intervjutillfället har varje informant också fått ett informationsbrev (bilaga 2) som de har fått möjlighet att läsa i lugn och ro innan vi har bett dem om deras skriftliga samtycke och intervjun har startat.
Konfidentialitetskravet innefattar hantering och avrapportering av personliga data. Vi har döpt om informanterna i intervjuutskrifterna samt de personuppgifter vi sett skulle kunna äventyra konfidentialiteten. Då vi har intervjuat alla manliga
behandlingsassistenter på ett specifikt behandlingshem har vi också varit tvungna att avidentifiera behandlingshemmet genom att endast benämna det behandlingshemmet för att kunna skydda informanternas identitet. För att än mer säkra informanternas integritet har vi varit noggranna med att inte låta någon utomstående ta del av intervjuutskrifter. När studien är färdig slängs både intervjuutskrifterna samt de elektroniska kopiorna på intervjuerna.
Kvalen (2009) menar att känsligheten i det ämne som intervjun behandlar är en annan etisk aspekt som är viktig att fundera över i en studie. Det är viktigt att intervjuaren skapar en intervjumiljö där informanten känner sig bekväm att prata om personliga saker. Vi har ansett informanternas egen arbetsmiljö vara lämplig intervjumiljö för att uppnå just detta. Intervjun har dock skett avskild från klienter och kollegor då intervjufrågorna har rört sig kring personliga åsikter och värderingar om maskulinitet och behandlarrollen.
5.7 Källkritik
Vi inledde arbetet av vår studie med att söka och läsa litteratur som berör och gränsar till våra forskningsfrågor. Litteratur har vi sökt via bibliotek, databaser och genom att studera andra forskares referenslistor. Genom våra sökningar har vi hittat och läst mycket litteratur. I detta har vi balanserat mellan att både vara breda och specifika. Samtidigt som vi behövde en kunskap om ämnet på ett bredare plan behövde vi en gräns för att vi inte skulle bli övermättade på information. Vi har därför behövt göra en del avgränsningar i det avsnitt som behandlar tidigare forskning för att få med en övergripande bild av forskningsläget. Bland annat har vi valt att fokusera på studier gjorda i Sverige då vår studie rör behandlingshemsverksamhet i en svensk kontext. Självklart hade det varit intressant att kunna bredda detta avsnitt men av utrymmesskäl har vi valt att istället lägga fokus på vårt insamlade empiriska material.
5.8 Generaliserbarhet
Generaliserbarhet är ett problem som fallstudieforskaren alltid brottas med då fallstudier just representerar studiet av det enskilda, det särskilda, till skillnad mot det generella (Robson 2002). Den flexibla designen är överhuvudtaget problematisk menar Kvale (1997) i det här avseendet då den är genomsyrad av subjektivitet. Vidare menar han att generaliserbarhet inte heller är metodens självändamål, utan styrkan sitter istället i kunskapsdjupet och heterogeniteten. Det är således inte vår ambition att resultatet ska vara generaliserbart i den bemärkelsen att det ska spegla alla behandlingshem. Behandlingshem är för övrigt ingen homogen grupp av verksamheter då varje behandlingshem har sin egen behandlingsmodell och egna individer som arbetar där. Varje behandlingshem har sin särskilda verklighetskonstruktion och sina sätt att se på och göra kön. Vårt anspråk är mer att visa, genom en fallstudie, varför just värderingar kring maskulinitet är speciellt viktiga att diskutera och belysa inom behandlingsverksamheter.
6 RESULTAT OCH ANALYS
Vi kommer här att presentera de resultat vi hämtat ur våra intervjuer och analysera dem främst utifrån R. W Connells teori om maskulinitet och hierarkier. Våra resultat kommer även att kopplas till tidigare forskning för att sätta våra frågeställningar i ett större sammanhang. Vårt syfte är att utforska vilken typ av hegemonisk maskulinitet respektive underordnad maskulinitet som råder bland behandlarna på institutionen utifrån deras personliga föreställningar om maskulinitet, samt utifrån vilka egenskaper och kunskaper som premieras som behandlare. Vi kommer löpande att citera våra informanter och analysera deras tankar allt eftersom. Som vi tidigare nämnt i metodkapitlet har vi avidentifierat våra informanter och gett dem fingerade namn: Anders, Hans, Urban, Kalle, Peter och Lars. Vi kommer att referera till klienterna på boendet med benämningen ”killar” då de flesta av våra informanter kallar dem så.
Många gånger under våra intervjuer märkte vi svårigheter bland männen att prata om de frågor vi tog upp. Om detta beror på en rädsla från deras sida att svara ”fel” utifrån vad de tror att vi förväntar och önskar oss för svar, eller om det istället handlar om att de tidigare inte reflekterat kring ämnet, kan vi inte uttala oss säkert om. Vi tvivlar däremot inte på att behandlarna är engagerade i sitt arbete och vill hjälpa killarna, något som blev tydligt i alla de intervjuer vi gjort. Detta kan snarare ses som ett sätt att belysa utvecklingsområden inom verksamheten, något vi uppfattar att de kan finna intressant och användbart.
Även om maskulinitet inte diskuterats särskilt mycket på arbetsplatsen anser nästan alla informanterna att det är viktigt att en sådan diskussion förs. Tydligast motstånd till sådana diskussioner visade chefen för verksamheten som svarade nej både på frågan om ämnet diskuteras på arbetsplatsen och om det är viktigt att det görs.
Anders kopplar samman de svårigheter han hade med att besvara våra frågeställningar med vikten av att diskutera frågor kring maskulinitet. ”Ja, eftersom att jag har så svårt på att svara på den frågan, så det kan alldeles säkert varit jäkligt nyttigt att reflektera och kanske att man kanske har en annan attityd, en annan, vad heter det, ett annat förhållningssätt?”
Kalle delar Anders åsikt om att det är viktig att prata om maskulinitet på arbetsplatsen, mycket utifrån förställningen om att han fungerar som en förebild för killarna på boendet:
”Ja, alltså jag tycker det är jätteviktigt att vi pratar om det som vi har pratat om här. Vad som är manlighet och hur vi agerar utifrån vår manlighet. Att man inte går i de här fällorna där man ska försöka och vara någon slags cool kille för att vinna något hos pojkarna så att säga /... / Men det borde väl alla män göra, tycker jag. Men inte minst här. Just på grund av de signaler man, ja eftersom man är en förebild här på ett annat sätt. Och eftersom ens manlighet påverkar den där gruppen mer än som marknadschef.”
Denna föreställning, att behandlarna fungerar som förebilder, delar Kalle med sina kollegor. Utifrån detta framstår studiet av maskulinitetshierarkin som än mer
